Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson är den smärtsamma, men samtidigt förvånansvärt roliga och varma, berättelsen om hur Jeanette växer upp i ett frikyrkligt hem och hur allting sedan raseras när hon blir kär i en tjej. Betyg: 3+ onda andar av 5.
Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson
När jag började lyssna på Det finns annan frukt än apelsiner trodde jag att det var en självbiografi, men jag har sedan förstått att det är en roman, även om den, precis som alla romaner, har självbiografiska drag. I huvudrollen hittas i alla fall en tjej med samma namn som författaren själv: Jeanette. Hon växer upp som adoptivbarn i en frikyrklig familj. Uppväxten präglas av uppfattningen att Jeanette ska bli missionär och Jeanette ger sig också entusiastiskt in i församlingsarbetet med den naivitet som bara barn kan uppvisa. Väckelsepredikandet får dock ett abrupt slut när Jeanette som tonåring blir förälskad i sin första, stora kärlek – Melanie. Homosexualitet är ingenting som accepteras i församlingen och Jeanette blir plötsligt stämplad som besatt av satan och måste överge allt.
Det här är en smärtsam bok om en udda uppväxt, där uppfattningen om vad som går an, och vad som inte gör det, är oerhört snäv. Det måste vara väldigt speciellt, för att inte säga fruktansvärt, att växa upp i en sådan miljö. Hur kan någon hitta sig själv i en sådan miljö? Ändå är det en bok med förvånansvärt mycket värme och humor och jag känner mig närmast upplyft av att det uppenbarligen går att spränga sig fri även när förutsättningarna ser ut som de gör i boken.
Det finns annan frukt än apelsiner kom ut första gången 1985 och har kommit i flera svenska översättningar sedan dess. Jag kan mycket väl förstå att den här bokens popularitet består – Winterson berättar verkligen en helt egen berättelse och har en speciell humor som verkligen funkar ihop med denna uppväxtskildring.
Om Jeanette Winterson och Det finns annan frukt än apelsiner
Jeanette Winterson (född 1959) är en brittisk författare, som liksom huvudpersonen i hennes debutroman Det finns annan frukt än apelsiner, växte upp som adoptivbarn i ett frireligiöst hem, ett hem som hon tvingades lämna efter att ha inlett en relation med en kvinna. Hennes senaste roman på svenska är Tidsklyftan (The gap of time). Jeanette Winterson har en hemsida.
Originalets titel: Oranges are not the only fruit (engelska).
Översättare: Lena Fries-Gedin.
Uppläsare: Ulla Skoog.
Utgivningsår: 1985 (första brittiska utgåvan), 1990 (första svenska utgåvan, i översättning av Caj Lundgren, Gedin), 2015 (första utgåvan i den här översättningen, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här inlästa versionen, Radioföljetongen i Sveriges radio).
Antal sidor: 238.
ISBN: 91-7964-059-1, 9789146228981.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Jeanette Wintersons klassiska, numera kultförklarade och ständigt efterfrågade debutroman i nyöversättning.
Liksom folk i allmänhet bodde jag länge hos min mor och far. Min far gillade att se på brottning. Min mor gillade att brottas.
Det här är berättelsen om Jeanette, adopterad och uppfostrad som vore hon en av Guds utvalda i en strängt religiös, frikyrklig arbetarfamilj i norra England. Hon verkar vara förutbestämd att bli missionär, och redan vid unga år är hon en framgångsrik väckelsepredikant. Men 16 år gammal möter hon en annan flicka, och eftersom varken kärlek eller sex ingår i den utstakade planen så tvingas Jeanette lämna kyrkan, hemmet och familjen för att kunna leva med den hon älskar.”
Utan dina andetag av Karin Aspenström är en relationsroman som hade kunnat berätta något verkligt intressant om tvåsamhet och ensamhet, men som tyvärr ballar ur i några osannolika serier händelser. Betyg: 2 indiska långfärdsbussar av 5.
Utan dina andetag av Karin Aspenström
Evelyn och Erik är på resa i Indien. De är i en ålder och en livssituation då det finns många förväntningar på att relationen ska gå in i en ny fas – efter att ha varit tillsammans i ett decennium och passerat 30-strecket är det verkligen hög tid att fundera på om de vill skaffa barn. Faktum är att de har bestämt sig för att försöka, men i hemlighet tar Evelyn p-piller i alla fall. Det är någonting som trots allt gnager och det finns trots allt sprickor som gör att framtiden inte känns helt självklar. Det är Eriks nedstämdhet, Eriks hopplösa författardrömmar och Eriks framtidsplaner, som märkligt lite verkar involvera Evelyn. Trots att allting är skenbart jämställt och andas medelklassig medvetenhet så står Evelyn som en betraktare och ifrågasätter ingenting av det Erik tycker, vill eller drömmer om. Hon köper alla hans resonemang rakt av och försvarar honom alltid, även när det gäller sådant som hon själv närmast skäms över, som hans totalt misslyckade författarkarriär t.ex. Hennes egna drömmar, ambitioner och hennes egna begåvning verkar ha dött. Det är inte underligt att Indienresan, som borde bli en sådan härlig sista långresa innan småbarnsår och familjeliv, blir allt annat än en friktionsfri resa.
Karin Aspenström skriver igenkännbart och insiktsfull om tvivel och kval som säkerligen drabbar många par efter ett antal år tillsammans. Hon skriver också intressant om svårigheterna med att uppnå en verkligt jämställd relation och om hur lätt det är att åsidosätta sina egna intressen och framtidstankar för att få en relation att rulla på smidigare – en fälla som kvinnor oftare än män tycks hamna i. Tyvärr slarvas berättelsen i mitt tycke bort i en serie osannolika och skruvade händelser. Jag hade gärna sett Aspenström utveckla ämnet mer och kanske skriva om hur man kan återfinna sig själv och komma vidare i en sådan här relation, som länge har drivits framåt av främst den ena parten. Istället rusar paret iväg på resa i sällskap med en random psykopat som de båda ömsom tycks attraheras av något otroligt och ömsom verkar sky som pesten. Absolut ingenting övertygar om varför de väljer att styra om sin resa så att de kan följa honom på hans äventyr. Det finns även annat som jag tycker haltar och sista halvan av boken lyssnade jag på ljudboken med ett ganska svalt intresse, ärligt talat. Synd på en så lovande bok och så intressanta teman!
Utan dina andetag av Karin Aspenström
Om Karin Aspenström och Utan dina andetag
Karin Aspenström (född 1977) är en svensk författare, som bland annat har skrivit ett antal deckare med infiltratören Peter Rätz i huvudrollen. Aspenström skriver också manus för film och TV. Hon har en hemsida.
”Jag tänker på hur snygg han är. Snyggare nu än när vi möttes. Munnen bred och profilen rak. Manlig, fast ingen av oss egentligen gillar det ordet. Ögonen har små rynkor, de har djupnat sedan han fyllde trettio. Den ljusa luggen hänger ner över ögat och en impuls att stryka undan hårtestarna kommer över mig, men jag håller tillbaka.
När Evelyn tänker på sin och Eriks relation tänker hon på det perfekta paret. Så jämställda. Medvetna. Hon vet att de hör ihop. Har gjort det i tio år. När de gifter sig och skaffar barn tänker Erik ta Evelyns efternamn och halva föräldraledigheten, det är båda överens om.
Först ska de bara göra den där långresan de så länge har pratat om: Två månaders kringflackande i Indien, genom söderns landskap av stränder och kokospalmer, sedan norrut mot Himalayas karga berg.
Den här resan ska bli en nystart i deras förhållande; Evelyn är övertygad om det.
Utan dina andetag är en roman om tvåsamhet och ensamhet.
Om drömmar, förväntningar och det svåra i att upptäcka att livet inte blev som man hade tänkt sig.”
En droppe midnatt av Jason ”Timbuktu” Diakité är en personlig och stark berättelse om ursprung och framtid, rasism och medborgarrättsrörelsen. Betyg: 4 skvallerjournalister av 5.
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
Jason Diakité har en vit mamma och en svart pappa. Hans hudfärg är således ljusare än faderns, men mörkare än moderns. I den amerikanska södern hade Diakité vid det förra sekelskiftet ändå kallats för ”Negro”. I sin uppväxts Lund kallas Diakité för ”Niggerbajs”, vilket får honom att studera sin vita pigmentfläck på handen och hoppas på att den ska breda ut sig. Det har inte varit lätt för honom att förhålla sig till sin hudfärg och sitt ursprung. Kan man vara hälften svart och hälften vit? Eller både svart och vit? Vad skulle eventuella framtida barn kallas? Diakité konstaterar att om han skaffade barn med en vit kvinna så skulle barnens hud få samma nyans som nötkräm. Några generationer senare, om de eventuella framtida barnen skaffade barn med en vit partner, skulle det inte längre finnas några synliga tecken på det ”svarta” ursprung, droppen av midnatt, som ärvts från de anfäder som togs som slavar och tvingades slita ont på bomullsfälten i den amerikanska södern. Barnens hud skulle ha samma färg som blöt bomull.
När något av en 40-årskris slår till börjar frågorna om släktens historia, arvet och framtiden, pocka särskilt starkt och Diakité bestämmer sig för att söka sitt ursprung och att närma sig sin släkts historia. Det får honom att på allvar försöka komma sin far inpå livet och det tar honom också över Atlanten och till den amerikanska södern, med sina klassklyftor och mörka historia av slaveri.
Resultatet av Diakités efterforskningar och insikter är den här biografin, där han berättar personligt och starkt om sig själv och sin släkt och drar linjer och paralleller till black power-rörelsen, den rasism han mött under sin uppväxt, vägen till att bli hip hop-artist och en hel del annat. I några sidospår gör han t.ex. betraktelser kring mat och konstaterar att mat är en klassfråga – i USA är det de fattiga, de svarta, som äter de tomma kolhydraterna som försämrar deras hälsa. Men han lyfter också den fantastiska matkultur, inte sällan kaloristinn i och för sig, som de svarta i den amerikanska södern stolt kan ta åt sig äran för.
Det finns mycket tänkvärt och intressant att hämta i den här boken, som verkligen är något helt annat än en vanlig ”kändisbiografi”. Det här är en bok med långt högre ambitioner än så och den kan absolut läsas även av de som eventuellt inte har fallit för den musik som Jason Diakité gör (under artistnamnet Timbuktu). Det här är en både intressant och viktig berättelse om rasism.
En droppe midnatt är skriven av Jason Diakité tillsammans med författaren och journalisten Mustafa Can, som har stått för bearbetningen, och resultatet är riktigt bra – berättelsen håller ihop fint, samtidigt som Diakités röst känns igen. Om man, liksom jag, väljer att lyssna på ljudboksversionen får man dessutom höra Diakité läsa sin egen bok, vilket verkligen lyfter texten. Jag kan helt klart rekommendera den här boken och jag kan också uppmana alla som får chansen att lyssna på Jason Diakité om det ges möjlighet att höra honom berätta om sin bok under någon form av författarsamtal eller uppläsning, eller varför inte på den kommande scenföreställningen med samma namn som boken (kan ses på Cirkus i Stockholm och Slagthuset i Malmö hösten 2017). Själv såg jag honom på Littfest i våras och jag kan lova att ingen gick från lokalen oberörd.
Som en liten anekdot kan jag förresten säga att Jason Diakités ”star quality” är något utöver det vanliga. Jag har sett honom uppträda live (som hip hop-artist) hoppandes på kryckor. På Littfest var hans flyg försenat och uppmärksamma personer i publiken kunde då se honom smyga diskret över scenen med väska och allt – direkt från taxin med andra ord – bara för att någon sekund senare fullständigt leverera i ett författarsamtal där han intervjuades av Annika Norlin. Det verkar inte finnas mycket som kan rubba Jason Diakité och hans genuinitet och äkthet gör att det inte går annat än att tycka om honom.
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
Om Jason Diakité och En droppe midnatt
Jason Diakité (född 1975) är en svensk hiphopartist som har belönats med en lång rad grammisar och andra fina priser för den musik han skapat under artistnamnet Timbuktu. Diakité har också belönats med ett antal priser för sitt engagemang mot rasism, däribland 5i12-priset (2013). Diakité har också synts och hörts en hel del i TV och radio. En droppe midnatt (2016) är Jason Diakités första roman, men han har också skrivit en del andra texter, däribland har han författat texten till konstbarnboken Kor han drömma (2013), med illustrationer av Maria Bajt. Han har står också för den svenska översättningen av ungdomsromanen Crossover (2017) av Alexander Kwame. Jason Diakité har en hemsida, en Facebooksida och en YouTube-kanal, instagrammar under @jasontmbk och twittrar under @jasontimbuktu.
Bearbetning: Mustafa Can.
Uppläsare: Jason Diakité.
Utgivningsår: 2016 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2016 (den här ljudboksutåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 309 (ca 10 h lyssning).
ISBN: 978-91-0-016757-8, 978-91-7647-090-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
””31 år senare sitter jag i mammas lägenhet på Östra Torn i Lund och minns klasskamraternas glåpord som gjorde det omöjligt för mig att undfly sanningen att min hudfärg var avgörande för hur världen skulle bemöta mej. Jag minns min irrande, envisa jakt efter en mindre splittrad identitet. Jag söker fortfarande platsen där jag hör hemma. En plats där jag inte är mitt emellan. Där jag inte behöver påminnas om mitt hälftenskap. Jag har under så lång tid varken känt mej svensk eller amerikansk, vit eller svart. Jag vet inte om jag kan leva med tanken på att hem bara ska finnas inom mej och aldrig få bli en fysisk plats…
Jag tar fram farfar Silas gamla beiga rock där den hänger längst in i garderoben. Det enda jag förutom några vaga minnen har från honom. Det är så många frågor jag skulle vilja ställa farfar. Den enkle kyparen som i alla fall alltid hade blanka skor. Han som lämnade den fattiga Södern 1920 i hopp om ett bättre liv i Harlem. Samma Harlem som pappa lämnade 1968 i hopp om ett bättre liv i Lund. Varken mamma eller pappa minns att dom någonsin hade ett samtal med honom om hans liv, hans strävan, hans drömmar, hans sorger eller passionerade stunder.
Jag knyter den gröna slipsen runt halsen, tar på mig farfars slitna trenchcoat, mina nyputsade bruna läderskor och går ut.”
I sökandet efter sina rötter gräver Jason ”Timbuktu” Diakité i en familjehistoria från slaveriets USA till folkhemmets Sverige. En droppe midnatt är en gripande berättelse om härkomst, identitet, motstånd, rasism och längtan efter tillhörighet.”
Hemmet av Mats Strandberg är en skräckroman som utspelar sig på ett äldreboende. Det är också en fin bok om att vara anhörig till någon som har drabbats av demens. Betyg 5 fettfläckar av 5.
Hemmet av Mats Strandberg
Joel är tillbaka i sin barndoms småstad. Hans mamma har drabbats av demens och stället som de tidigare har skämtat om när någon har drabbats av glömska har plötsligt blivit den enda rimliga utvägen: Joels mamma, Monika, ska flytta från sin villa till äldreboendet Tallskuggan. Demens är en sjukdom som i allra högsta grad drabbar de anhöriga och för Joel är det ingen lätt sak att hantera mammans tillstånd. Han har under en tid behövt ta hand om henne, torkat hennes urinfläckar, konfronterats med hennes förvirring och oro. Ibland har det blivit förbättringar i tillståndet, men snabbt ramlar det tillbaka och nu går det inte längre att blunda för att Monika behöver en plats på ett äldreboende.
För anhöriga är det svårt att se närstående i den sjukhusliknande och torftiga miljön. För personalen är det dock vardag att möta Tallskuggans ”kunder”, som de kallas i det moderna, pinnräknande samhället som Mats Strandberg beskriver. På Tallskuggan finns Edit, som går omkring med samma fras i en ständig loop, och Walborg, som vill ringa till sin mamma och som alltid blir lika skärrad när mamman inte svarar på det telefonnummer som sedan länge är taget ur bruk. Där finns Petrus, som kan göra plötsliga utfall och skrika könsord och Lillemor, som har hela rummet fullt av änglar. Personalen finns där för de boende i situationer som många gånger är oerhört privata och de finns där när oron smyger sig på. Personalen är där under dagarna och nätterna, men nattpassen får de slåss om, för chefen tycker att det blir för dyrt att låta de utbildade undersköterskorna ta de pass som ger mest pengar.
Jag tycker att det på många sätt är just beskrivningen av äldreboendet med de boende och med den personal, som med varierande skicklighet och förmåga möter de äldre i deras utsatta situation, som är bokens allra största behållning. Vi är ju så många som på ett eller annat sätt behöver eller har behövt besöka äldreboenden, antingen för att vi jobbar eller har jobbat där eller för att vi har besökt anhöriga som bor eller har bott där. Vi är många som på olika sätt delar erfarenheten av att gradvis förlora en närstående. Jag tycker att det här är en bok som på många sätt ringar in hur den här situationen kan se ut. Jag har själv aldrig jobbat som vare sig undersköterska eller vårdbiträde och vet inte om beskrivningen av personalens vardag är lika träffsäker, men det känns så. Det här är inte en bok där det låtsas som att allting runt äldreboendet är glatt och fint och väldoftande – det saknas inte beskrivningar av avföring, nonchalant personal, en chef som pratar över huvudet på de boende, boende som inte får besök, anhöriga med skuldkänslor, personal som utstår rasism – men det är heller inte en bok som missar att beskriva de små omtänksamma gesterna från personalen, ett tårtkalas för en 95-årig dam, ett barnbarn som kommer och hälsar på nästan varje dag. Här finns många sidor av saken och det tycker jag är fint.
Det här är dock inte en roman som bara lite sådär i största allmänhet handlar om tillvaron på ett äldreboende. Hemmet är, som ni säkert har förstått av framsidan, om inte annat, en skräckroman. Gradvis låter författaren oss läsare och bokens huvudpersoner förstå att de boende på äldreboendet kanske har verkliga skäl till sin oro och att vanföreställningarna som en del drabbas av kanske är något helt annat. För den som har läst Färjan av samma författare kan jag ju säga att det här är en långt mindre blodig och äcklig bok, men det är ändå en riktigt bra skräckroman, särskilt eftersom den utspelar sig i en så oväntat miljö och eftersom den på ett så smart sätt utnyttjar den inneboende skräcken det i någon mening redan är när någon drabbas av demens.
Hyllningarna har regnat över den här boken och jag sällar mig till hyllningskören. Jag tycker att det här är en riktigt bra bok. Tänk att en skräckroman kan vara så varm och fin och så fylld av fina berättelser om människor och deras inre!
Citerat ur Hemmet
”Joel vill springa härifrån, lämpa av mamma som om hon vore ett hittebarn, men nu kommer avdelningschefen gående på andra sidan glasrutan. Raska steg i foppatofflor, armbågar som rör sig energiskt längs sidorna. Hon vinkar mot dem och Joel vinkar tillbaka, låtsas klia sig om hakan för att kontrollera att den är stilla.
Dörren öppnas och avdelningschefen ler strålande mot dem.
”Välkomna, välkomna”, säger hon med en röst som skulle kunna tillhöra en barnprogramledare. ”Vad roligt att träffa dig, Monika. Jag heter Elisabeth och jag är avdelningschef och medicinskt ansvarig sjuksköterska här.””
Hemmet av Mats Strandberg
Om Mats Strandberg och om Hemmet
Mats Strandberg (född 1976) är en svensk författare som bland annat är känd för fantasytrilogin Cirkeln, Eld och Nyckeln, som han har författat tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Debuterade gjorde han dock redan 2006 med romanen Jaktsäsong och han har skrivit en lång rad relationsromaner och barnböcker. Hemmet är hans senaste roman. Mats Strandberg har en Facebooksida och twittrar på @matsstrandberg_.
”Välkommen till Hemmet. En kuslig berättelse om kärlek, vänskap och den största skräcken av alla: att förlora kontrollen över dig själv.
Joel är tillbaka i småstaden där han växte upp. Han har tvingats bli förälder till sin mamma Monika, som nu ska flytta in på demensboendet Tallskuggan.
På hemmet jobbar Joels barndomsvän Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonårens smärtsamma avsked.
Monika blir snabbt sämre när hon flyttat in på avdelning D. Hennes utbrott alltmer våldsamma. Och hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Det är nästan som om något okänt tagit över henne.
Nu förs Joel och Nina åter samman för att rädda Monika och sig själva.”
Allas älskare, ingens älskling är en självbiografisk roman där Per Hagman rakt och ärligt berättar om sitt liv, resor, skulder, kärlek, frihet – en väldigt fin bok. Betyg: 4+ sjöbodar av 5.
Allas älskare, ingens älskling av Per Hagman
Allas älskare, ingens älskling är en självbiografisk bok som beskrivs som en syskonroman till Att komma hem ska vara en schlager. I Att komma hem ska vara en schlager flackar Per Hagman omkring i livet och känner sig egentligen inte hemma någonstans. Jag upplevde boken som väldigt orolig; det var en rastlös och rotlös berättare som beskrev sitt liv i Paris, Kairo, Köpenhamn och andra platser.
I Allas älskare, ingens älskling är det fortfarande en man utan någon direkt stabil adress som berättar. Ändå känns det på något sätt som en man med ro i sig själv, en fri man. Hagman säsongsjobbar i Marstrand, spenderar tid i flyktingkrisens Lampedusa och reser till sitt Tunis och många andra platser. Hans liv är befriande olikt det liv som egentligen alla jag känner tycks sträva efter. Han har inget fast jobb och han äger ingen bostad. Han skulle förresten heller inte kunna köpa en bostad, eller knappt hyra en, eftersom han är djupt skuldsatt på grund av en lägenhet som hans pappa skaffade åt honom på 90-talet och som sedan såldes med förlust. I boken jagas han av en skrupelfri indrivare som försöker delge honom om en skuld som han faktiskt inte har. Till slut går han till och med i personlig konkurs. Det är bara en av stora livshändelser som sker i den här boken. Eftersom Hagman även har berättat om sitt liv i ett antal intervjuer så är det kanske ingen spoiler att boken också rymmer att Hagman nås av det oväntade beskedet att han ska bli pappa.
Trots dessa stora händelser, eller kanske på grund av dem, tycks Hagman gå tryggt genom livet, som om ingenting riktigt kan kasta omkull något. Hagman känns imponerande fri. Är det sådan man blir när man är så skuldsatt att man hur som helst inte kan ha pengar som drivkraft? Är det sådan man blir av att i decennier resa omkring, ensam, och endast ha de relationer, ”tunna band” som han kallar det, som man till slut får till stammisarna som går till samma barer och till de andra människorna som man möter i kvarteret?
Om Att komma hem ska vara en schlager var en pojkaktig mans berättelse om att resa omkring för att försöka finna ro i sig själv så känns Allas älskare, ingens älskling som en berättelse från en man som har försonats med sig själv. Han lever fortfarande ett liv där han rör sig mellan olika städer och platser och han arbetar fortfarande på barer, men han verkar inte göra det med samma oro. Om han förut reste som en flykt får jag känslan att det nu helt enkelt är hans livsstil, ett livsval som vilket som helst.
Det är fint att få följa Hagman tycker jag. Han skriver personligt och ärligt och trots att hans liv är helt olikt mitt eget så känns allt han skriver igenkännbart på något sätt. Det är nog för att han skriver så rakt och öppet och både skriver om högt och lågt – om allt och inget. Det är verkligen ett stycke vardag han skildrar, även om det i och för sig är en vardag som kanske inte liknar så många andras, trots allt. Det blir också en skildring av en inre resa, vilket blir särskilt tydligt om man också har läst Att komma hem ska vara en schlager. Jag tycker riktigt mycket om den här boken och jag tycker att det känns himla fint att få ta del av Hagmans liv.
Allas älskare, ingens älskling av Per Hagman
Om Per Hagman och om Allas älskare, ingens älskling
Per Hagman (född 1969) är en svensk författare som debuterade 1991 med romanen Cigarett. Parallellt med författandet har Hagman även arbetat inom restaurangbranschen och som DJ. Krog- och uteliv är också på ett eller annat sätt ett tema i många av hans romaner. Per Hagman har en hemsida.
”Allas älskare, ingens älskling är en självbiografisk roman, en syskonbok till den hyllade Att komma hem ska vara en schlager, som utkom 2004. Den rör sig mellan kvarterskrogen i Nice, via stillheten på västgötaslätten och ett Marstrand under högsäsong, vidare till ett iskallt ödsligt Tunis och Lampedusas enda lönnkrog.
Det är berättelsen om att bli äldre, om friheten och frihetens pris, om den stora världen och den lilla. Men mest av allt handlar det om en människas instinktiva strävan efter att vara främling överallt utom i sig själv.”
Den gamle och havet av Ernest Hemingway är en kortroman om en fiskare som efter 84 dagars utebliven fångst plötsligt får en enorm fisk på kroken. Det är en på sätt och vis påfrestande bok om en plågsam kamp mellan en man och en fisk. Betyg: 3 baseballmatcher av 5.
Den gamle och havet av Ernest Hemingway
För 12 år sedan läste jag Ernest Hemingways klassiker Den gamle och havet. Jag minns den som ”en bok om en man som sitter i en båt och försöker få iland en fisk”. Även om jag även minns den som läsvärd så känns det inte som en självklar bok att läsa om, men när den nu så lägligt har gått som radioföljetong i Sveriges radio och dessutom har bokcirklats i Lundströms bokradio så har jag faktiskt inspirerats till att göra just detta.
Boken handlar om fiskaren Santiago, som i 84 dagar förgäves har försökt få fisk. Nu har hans medhjälpare, en ung pojke, motvilligt övergett honom för att försöka få mer tur hos någon annan fiskare. Det börjar bli ytterst eländigt med de uteblivna fångsterna och därmed de uteblivna inkomsterna, men plötsligt, när han är ensam långt ute till havs, så får han faktiskt napp – och fisken är helt enorm. Mannen och fisken kämpar båda för sina liv.
Jag måste erkänna: för mig är det här fortfarande ”bara” en bok om en man som sitter i en båt och drar iland en fisk. Jag brukar gilla långsamma berättelser som fokuserar mer på form och stil än berättelsen, men när det gäller t.ex. den här boken så blir det för tunt för mig. En bok om en snubbe som fiskar?! Varför skulle det vara intressant för mig? Ja, naturligtvis kan man hitta symbolik och analysera berättelsen sönder och samman, men jag orkar inte det. De djupare lagren i berättelsen flyger över huvudet på mig och kvar står jag med en ganska påfrestande bok om en plågsam kamp.
Det är definitivt en bok som väcker känslor och den gör det med små medel dessutom – och det är ju imponerande. Men det här är ändå ingen bok som berör just mig på djupet. Den är helt enkelt lite för kort och rymmer lite för lite berättelse.
Om Ernest Hemingway och om Den gamle och havet
Ernest Hemingway (1899 – 1961) var en amerikansk författare och journalist. Han är bland annat känd för sina böcker och rapporteringar från kriget. Hemingway hade själv erfarenhet från Första kriget, där han tjänstgjorde som ambulansförare och som journalist bevakade han bland annat det spanska inbördeskriget och Andra världskriget. Bland hans mest kända verk kan nämnas Farväl till vapnen (A farewell to arms, 1929), som baseras på erfarenheterna från Första världskriget, och Klockan klämtar för dig (For whom the bell tolls, 1940), som bland annat handlar om det spanska inbördeskriget. 1954 överlevde Hemingway två flygolyckor men han kom att skada både lever och njurar. De mediciner som han tvingades ta efter detta gjorde honom deprimerad vilket tog ifrån honom skrivandet och gjorde honom alkoholiserad. 1961 begick han självmord.
Originalets titel: The old man and the sea (amerikanska).
Översättare: Christian Ekvall.
Uppläsare: Lars Väringer.
Utgivningsår: 1952 (första amerikanska utgåvan), 1952 (fösta svenska utgåvan, i översättning av Mårten Edlund, 1952, Bonniers), 2011 (första utgåvan av nyöversättningen av Christian Ekvall, Bakhåll), 2017 (den här ljudboksversionen av Ekvalls översättning, Sveriges radio).
Antal sidor: 128 (ca 3 h lyssning).
ISBN: 978-91-7742-337-9.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Ernest Hemingways roman Den gamle och havet i nyöversättning och med efterord av Christian Ekvall.
Detta Hemingways kanske mest beundrade mästerverk handlar om den ärrade gamle fiskaren Santiago som åker ut på havet i sin lilla båt 84 dagar i rad utan fiskelycka.
I hamnen kastar byborna medlidsamma blickar efter honom när han kommer in tomhänt kväll efter kväll och med möda börjar bära sin tunga mast uppför backen till den lilla stugan. Han är nog slut nu, tänker de, slut som fiskare, slut som man.
Men Santiago är förvissad om att han har mer att ge, han ska minsann visa dem!
Den 85:e dagen åker han mycket längre ut på havet än någonsin tidigare – och nu är fiskelyckan äntligen med honom! På kroken har han en 700 kilo tung marlinfisk, mycket större och tyngre än hans båt.
Det blir en kamp på liv och död. Santiago måste inte bara strida mot den väldiga fisken, som är så kolossalt tung och har så enorma kroppskrafter, han ska också styra, hantera, tvinga sin lilla spröda båt i envig med det majestätiska havets skoningslösa makt. I detta utsatta tillstånd har han enbart sig själv, sin samlade klokhet, sin envisa ihärdighet att förlita sig på.
Boken är Hemingways sista stora berättelse, hans sista mästerverk – och den bok som blev avgörande för att han tilldelades Nobelpriset i litteratur.
Berättarmässigt är detta ett perfekt exempel på vad Hemingway brukade kalla sin isbergsprosa. Hans ideal var att en berättelse skulle vara stram och återhållen i språket men beroende på att författaren så väl vet vad han talar om finns det väldiga mängder av erfarenheter och livsinsikter dolda under ytan av de knappa formuleringarna, på samma vis som ett isberg bara visar sin topp över vattenytan.
Att så många skilda tolkningar finns av denna mästerverksroman tyder på att den trots sin skenbara enkelhet rymmer väldiga djup. De religiösa tolkningarna pekar på alltifrån att Hemingway arbetar med talen tre, sju och fyrtio (t ex tre dygn, sju hajar, i fyrtio dagar har Santiago pojken med sig på båten innan han måste fortsätta ensam osv) till att Santiago bär sin mast uppför backen som Jesus bär sitt kors till Golgata och när han faller ihop i stugan är det med handflatorna uppåt, som om han väntar på att spikar ska slås in.
De författarbiografiska tolkningarna betonar att Hemingway skrev boken när hans självförtroende var på väg att sjunka ner mot absoluta botten, hans senaste böcker hade hånats av kritikerna som påstod att han var slut som författare – vilket gjorde honom bitter och revanschlysten. Han skulle minsann visa dem – precis som Santiago i berättelsen. Han åtog sig det svåraste man kan åta sig som författare, att skriva ett odiskutabelt mästerverk – och han lyckades! Med detta sitt sista storverk fick han slutgiltigt bevisa att han dög. Nobelpriset blev insigniet på hans definitiva seger över belackarna.”
Gruppen av Mary McCarthy är en bok som följer unga kvinnor som precis tagit examen från Vassar College i 30-talets New York. Det är en bok som verkligen ger detaljer kring vilka frågor som sysselsatte den tidens societetskvinnor. Betyg: 3 shoppingrundor på Macys av 5.
Gruppen av Mary McCarthy
Det är 30-talets New York när kvinnorna i ”Gruppen” tar examen från Vassar College. De är åtta kvinnor med liknande överklassbakgrunder och med liknande öden som väntar. Trots den fina utbildningen så ska de i första hand, med få undantag, bli fruar och mödrar. Kay är först ut. Redan innan examen står bröllopet. De kommande åren kommer de alla att träffa män, ha sin sexdebut och ta de krångliga vägar som krävdes för att skaffa preventivmedel. Flera av kvinnorna i ”Gruppen” skaffar barn, som de försöker att ta hand om enligt den tidens rön, d.v.s. genom att helt enkelt lämna bebisarna och låta dem ”vädra lungorna” för fullt mellan de schemalagda matningarna.
Det här är en väldigt detaljerad bok. Jag lyssnade på ljudboken och vet därför inte riktigt hur boken är uppdelad i kapitel eller liknande, men det är i alla fall långa, långa, långa lyssningar som avhandlar ett tema i taget. I vad som känns som timmar kan McCarthy berätta om konsten att passa ut och förvara ett pessar eller berätta om ett bråk som skickar en av kvinnorna till ett mentalsjukhus. Jag kan uppskatta att boken är så ingående. Det här är verkligen en bok som berättar detaljerat om frågor som sysselsatte kvinnor i den här positionen och vid den här tiden. Visst, jag tycker kanske att det blir lite väl långt ibland, men på något sätt är jag ändå glad över att ha fått den här inblicken i ett stycke kvinnohistoria som faktiskt har varit okänd för mig fram till nu.
När jag läser recensioner av den här boken så inser jag att Gruppen är skriven med ett visst mått ironi; att den driver med huvudpersonerna och gör sig lustig över deras instängda lilla värld, som liksom existerar parallellt med omvälvande händelser som depressionen och krigsutbrottet. Jag kan dock säga att jag inte upplevde Gruppen som en speciellt humoristisk berättelse på det sättet. Kanske spelar det in hur boken är uppläst. Det är Lo Kauppi som har läst in ljudboken och hon är naturligtvis fantastiskt på många sätt, men jag vet inte om jag riktigt överens med hennes uppläsning eller tycker att den träffar helt rätt i tonen i det här fallet. Hon har ett litet jagat och nästan upprört tonfall genom boken och det klipper faktiskt av humorn som jag antar hade kunnat anas enklare om man hade läst boken på egen hand. Jag önskar faktiskt att jag hade läst pappersboken istället för att lyssna på ljudboken. Om jag hade läst pappersboken hade jag dessutom kunnat ta del av förordet av Sara Danius, vilket alltså är något som har fallit bort i ljudboksutgåvan.
Gruppen av Mary McCarty
Om Mary McCarthy och om Gruppen
Mary McCarthy (1912 – 1989) var en amerikansk författare som själv tog examen från Vassar college, precis som huvudpersonerna i romanen Gruppen (The group) från 1963. Gruppen blev en oerhörd succé när den kom ut första gången och den låg på bestsellerlistan i flera år. McCarthy debuterade dock som författare redan 1942 och skrev sedan en lång rad böcker. Hon var också en politisk aktivist.
Originalets titel: The group (amerikanska).
Översättare: Amanda Svensson.
Uppläsare: Lo Kauppi.
Utgivningsår: 1963 (första amerikanska utgåvan, Harcourt, Brace & World), 1964 (första svenska utgåvan, i översättning av Harriet Alfons och Jadwiga P. Westrup, Bonnier), 2017 (den här nyutgåvan och nyöversättningen, Albert Bonniers förlag), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 443 (ca 18 h lyssning).
ISBN: 9789100169442, 9789176514863.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”1963 ansågs den chockerande frispråkig och såldes i miljonupplagor. Idag räknas Mary McCarthys klassiker Gruppen, om åtta nyexaminerade studiekamrater som möter ett hårdare liv i 1930-talets New York, som en milstolpe i den moderna litteraturen. En skamlöst underhållande och bitsk kollektivroman om det moderna livets villkor, konstant relevant.”
Jag hör till de som gärna lyssnar på ljudböcker eller läser e-böcker i mobilen. Jag har läst med såväl Storytel som Bookbeat, Mofibo och Nextory. Det går att söka fram gamla inlägg där jag har skrivit om mina upplevelser och där jag har försökt mig på att jämföra dem. Det är dock rätt gamla inlägg vid det här laget, så de har hunnit bli lite inaktuella… Nåväl. Trots att det här med ljudboksappar tycks fortsätta att växa och utvecklas så är det ändå några grejer som jag verkligen saknas i mina appar.
Vad jag saknar:
Möjlighet att enkelt hoppa mellan kapitel eller avsnitt. Det här brukar inte vara något problem när man läser e-böcker, men så fort man lyssnar på ljudbok så blir det svårare. Det kanske inte alltid är så viktigt att kunna hoppa mellan kapitel i en vanlig roman, men när man läser t.ex. en novellsamling så kan det vara högst relevant att kunna skutta direkt till rätt novell. Det går ej. Det man kan göra är att hoppa framåt ca 15 s i taget och hoppas på att hamna rätt till slut. 😉 Jag har faktiskt påtalat denna brist och har då fått förklarat att det ”helt enkelt inte går”. Och ja, jag förstår att man rent tekniskt inte kan få till det i efterhand när man inte har delat upp ljudböckerna på det sättet under inspelningen, men för mig som ingenjör känns det ändå lite lamt. En gång i tiden lyssnade man på CD och då fanns det spår att hoppa mellan. Skulle det vara omöjligt att lägga in spår idag? Nej, naturligtvis inte. Egentligen.
Mätare som visar hur långt det är kvar till nästa kapitel i e-boken. Jag tycker inte om att behöva stoppa min läsning mitt i ett kapitel, men det enda sättet att ta reda på när nästa kapitel börjar är att bläddra framåt och sedan hoppa tillbaka. Åtminstone är det så det fungerar i Bookbeat-appen, som jag använder. Där finns det en mätare som talar om hur mycket man har läst av hela boken, men det tycker jag är mindre intressant, ärligt talat.
Möjlighet att läsa på läsplatta. Det här är helt utopiskt, jag vet! Men jag drömmer ändå om att faktisk kunna läsa strömmade e-böcker på min läsplatta. Det är ju så mycket skönare att läsa på en sådan än att läsa på mobil eller surfplatta.
Den sociala delen. En uppenbar fördel med att läsa uppkopplat är att också få in sociala medier. Nu menar jag ingen ”dela på Facebook”-knapp, men varför inte någon slags integrering med populära communities som Goodreads (eller Boktipset, som jag själv föredrar)? Eller en egen plattform som ger en social dimension värd namnet? Jag tycker t.ex. att Spotify har fått till det. Nu är det kanske inte så många som använder de sociala funktionerna i Spotify, men jag hör i alla fall till de som tycker att det är kul att ha en liten panel som visar vad andra lyssnar på just nu och att kunna spana in vilka spellistor som mina vänner har satt ihop. Något liknande borde man kunna åstadkomma fast anpassat till böcker.
Den kompletta spelaren. Både Storytel och Bookbeat storsatsar på att producera material som mer och mer börjar likna poddradio. Som exempel producerar Storytel eget ljudboksmaterial i form av dokumentärer. Men varför gå över ån efter vatten egentligen? Jag skulle gärna se att man kunde lyssna på podcasts i ljudboksapparna. Personligen är jag mer sugen på att lyssna på Sveriges radios dokumentärer än att lyssna på ”Storytel Originals” dokumentära serier.
Ett lägre pris. Okej, okej, jag förstår att det kostar att erbjuda strömmad underhållning, men när det gäller ljudboksappar så kan man undra om företagen har träffats och skapat någon slags kartell… Alla tjänster kostar ju liksom 169 spänn i månaden (förutom Nextory, vars vanliga abonnemang kostar 199 kr)! Det är också rätt mycket mer än vad man behöver hosta upp för att lyssna på strömmad musik, strömmade tv-serier eller strömmade filmer.
Gånglåt av Elin Olofsson är en bok med ambitionen att beskriva kvinnoliv och systerskap på den jämtländska landsbygden, men i min mening har boken så många bihistorier att det blir för splittrat för att det ska gripa tag. Betyg: 2 björnar av 5.
Gånglåt av Elin Olofsson
Elin Olofsson är en författare som jag har blivit tipsad om när jag har frågat efter böcker som utspelar sig på mindre orter. Olofsson, som själv är jämte, har skrivit ett antal romaner som utspelar sig på (fiktiva) platser i Jämtland och i Gånglåt är det lilla Gärningsberg som står för miljöerna. Där bor Gun-Britt på en stor släktgård, där hon försöker driva servering och loppis, fast utan att riktigt få det att gå runt. Så kommer sommaren och Gun-Britts syster, Sonia, kommer till gården med sin assistent i släptåg. Sonia är en artist som under artistnamnet Salida har fått till ett antal svensktoppshits, men åren har satt sina spår och nu vet hon inte längre vad rösten duger till. Nu är hon i alla fall tillbaka i sin barndoms trakter, som också är de platser som tjänat som inspiration till hennes musik. Hennes plan är att ägna sommaren åt att skriva sin biografi. I boken utspelar sig också en rad bihistorier: sörjande grannar, olycklig kärlek, en son som har tappat kontakten med sin mor, ett sjukdomsbesked, en gaykille i garderoben, en skilsmässa…
Jag tycker ärligt talat att det blir alldeles för spretigt och splittrat för att någon av berättelserna ska gripa tag. Det känns att författaren har haft ambitionen att skriva om kvinnoliv och åldrande, kärlek och systerskap och om villkoren på landsbygden, men det blir på samma gång övertydligt och klyschigt och på samma gång alldeles för lättvindigt och ytligt beskrivet.
Det stora felet var kanske att jag hade förväntat mig en nyskapande bok om ”livet på landet”, medan det boken levererar är de vanliga klyschorna om olönsamma företag, turistande stockholmare och om svårigheterna för den som på ett eller annat sätt är normbrytare. Jag tycker inte att boken sa mig någonting nytt, eller sa mig någonting över huvud taget.
Kanske hade jag tyckt bättre om den här boken om jag bara hade läst den rakt upp och ned och tänkt den som en lättsam feelgoodbok, men nu läste jag tyvärr inte boken på det sättet.
Om Elin Olofsson och Gånglåt
Elin Olofsson (född 1979) är en svensk författare som har skrivit ett antal böcker som utspelar sig på den jämtländska landsbygden. Debuten, Då tänker jag på Sigrid, kom 2013. Hennes senaste bok är Gånglåt. Elin Olofsson instagrammar under @elinolofssonwriter och twittrar under @elinsmulan. Hon har också en hemsida och en Facebooksida.
”Efter framgångarna med Då tänker jag på Sigrid och Till flickorna i sjön är Elin Olofsson tillbaka med en skildring av livet och kärleken i ett Sverige långt från storstadens puls.
Den kända sångerskan och låtskrivaren Sonia ”Salida” Sallström åker till sin gamla släktgård i Gärningsberg i Jämtland för att skriva sin självbiografi. Med sig har hon Harpan, sin unge assistent, som hon lovat en sommar i paradiset. På gården väntar Gun-Britt, Sonias syster, som driver servering och loppis och tycker att hela världen borde skärpa sig. Inte minst Sonia. Där finns också Jenny, Gun-Britts dotter, som lovat hjälpa sin moster med boken men som hela tiden sneglar oroligt mot stugan uppe vid berget. Dessutom finns det björn på trakten, som gräver i gårdagens sopor. Det blir en sommar av lust och olust, i takt och otakt till tidens egen gånglåt.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
