Himlen tillhör oss av Luke Allnutt är en fin och fängslande berättelse om en familj där ett barn drabbas av cancer och där detta fasansfulla leder till att föräldrarna glider isär. Betyg: 4+ panoramafoton av 5.
Robs och Annas tillvaro slås till spillror när de får veta att deras lilla son, Jack, har en hjärntumör. De kastas mellan hopp och förtvivlan och som så många andra söker de febrilt på nätet efter kunskap, prognoser, hopp. Medicinska begrepp, som fram till nu har varit totalt främmande, blir nu vardagsmat och de hittar snart ett forum där föräldrar i liknande situationer utbyter erfarenheter. Rob blir snabbt kontaktad på forumet av en man vars son har haft samma typ av tumör som Jack, men som mot alla odds har blivit återställd. Mannen berättar om en alternativ behandling i Prag och när Rob och Anna får allt dystrare besked från sjukvården så blir det den tjeckiska kliniken som får hoppet att fortsätta glöda hos Rob. Anna delar inte på något sätt Robs förtvivlade önskan att resa till Prag med sonen och det blir en konflikt som i den här svåra situationen bidrar till att slita itu deras relation.
Det saknas inte böcker om att mista en nära anhörig i en svår sjukdom och det saknas inte heller böcker om barncancer. En risk är alltid att sådana här berättelser fastnar i floskler eller att det blir sentimentalt på ett sökt sätt. Himlen tillhör oss lyckas dock undvika klyschor och tar heller inte de lätta vägarna för att vrida på tårkanalerna hos läsaren. Visst blir man berörd och visst är boken fängslande, men framför allt är den tankeväckande och förvånansvärt nyskapande i att den fokuserar mer på Robs och Annas relation än den direkta sorgen kring allt som händer runt deras son. Boken börjar också som en ”vanlig” kärleksroman, där läsaren får följa Anna och Rob och läsa om hur de träffar varandra, hur de försöker få igång sina karriärer och hur de så småningom försöker att bli föräldrar (en lång och komplicerad resa).
Jag tyckte riktigt mycket om den här boken. Den är lättläst/lättlyssnad utan att vara lättviktig eller banal. Jag har haft förmånen att slippa uppleva något som ens är i närheten av det Anna och Rob går igenom, men författaren lyckades verkligen skriva fram situationen för mig och göra mig både berörd och överraskad. Ett sorgearbete kan se ut på många olika sätt och det tycker jag att författaren lyckas skildra. Kanske är jag inte hundra procent kompis med slutet och hur författaren väljer att knyta ihop allting, men det är ingenting att haka upp sig på och ingenting som skulle få mig att avråda någon från att läsa den här boken. Jag rekommenderar den faktiskt varmt!
Himlen tillhör oss
Uppläsare: Hannes Meidal.
Översättare: Molle Kanmert Sjölander.
Originalets titel: We own the sky (engelska).
Utgivningsår: 2018 (första brittiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Forum), 2018 (den här ljudboksversionen, Bonnier Audio).
Antal sidor: 312 (ca 10,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7647-183-8, 978-91-37-15037-6.
Andras röster: Bina’s books, Boktokig.
Luke Allnutt
Luke Allnutt är en brittisk journalist och författare, bosatt i Prag. Han debuterade 2013 med Unspoken, en bok om Allnutts pappa, som gått bort i cancer. Samma år drabbades han själv av en cancersjukdom. We own the sky (Himlen tillhör oss) är hans första roman. Luke Allnutt har en hemsida, en Goodreads-sida och twittrar under @lukeallnutt.
Förlagets beskrivning
”Himlen tillhör oss är en stark och ömsint berättelse om den ovillkorliga kärleken mellan far och son och om att försöka förstå det ofattbara, som inte lämnar någon läsare oberörd.
Om man skulle spola tillbaka tiden, hade Rob sagt att han var en sådan där jobbigt lyckligt lottad man – gift med fantastiska Anna, pappa till den efterlängtade lilla pojken Jack, och med ett eget hus i norra London. Men det var då. Innan Jacks alltmer frekventa huvudvärkar och den där naggande känslan som Rob inte kunde skaka av sig. Innan alla läkarbesök som bekräftade att deras och varje förälders största rädsla blivit verklighet, och hela livet rasat.
Nu finner Rob sin tröst i alkoholen, och via kontakter på webbforum blir den växande besattheten av en alternativ medicinsk behandling i Schweiz till slut den sista droppen för äktenskapet. Men mitt i all förtvivlan kommer klarheten till Rob som en käftsmäll, och han blir tvungen att ifrågasätta allt han så desperat hållit fast vid och försöka hitta en väg till försoning med alla han sårat – och med sig själv.”
Den svavelgula himlen av Kjell Westö är en bok där läsaren får följa ett namnlöst berättarjag genom livet (och kärleken) i Helsingfors. Betyg: 3 sommarstugor av 5.
Den svavelgula himlen är en bok där läsaren får följa en namnlös berättare genom livet. Jag brukar tycka om böcker där man får gå vid sidan av en person och följa hens utveckling, men att sammanfatta vad den här typen av böcker egentligen handlar om brukar vara knepigt. Ett liv är långt och sådana här böcker tenderar också att innehålla många lager.
Ett drag som går genom boken är i alla fall klassfrågan. Som barn lär huvudpersonen känna Alex Rabell, som kommer från en tjusigare familj, medan berättaren själv kommer från helt andra omständigheter. Att komma från en familj med pengar kan få många konsekvenser senare i livet och ge en självklarhet och trygghet som andra, sämre bemedlade, saknar. Det skiner igenom en del i den här boken och karriärmässigt tar sig berättarens och Alex liv också olika vägar, kan man säga. Berättaren kommer att bli författare, men efter en stor succé stannar framgångarna av och han får istället ta ”vanliga” jobb.
Klass och jobb är alltså två spår i den här boken, men det viktigaste temat är ändå relationer och kärlek. Berättaren kommer så småningom att inleda en relation med Alex syster, Stella Rabell. Det kommer inte att hålla i längden, men trots detta kan de aldrig riktigt frigöra sig från varandra. De kommer att gå genom livet och alltid ha en viss plats i varandras liv.
Vad som är fint med Den svavelgula himlen är att tiden är tydligt närvarande. Boken rör sig från 60-tal in i vår tid. Eftersom jag själv är född 1987 kan jag inte direkt svara för skildringen av de första decennierna, men när det närmar sig nutid känns det att Westö träffar helt rätt, så jag misstänker att även de tidigare åren innehåller tidsmarkörer som känns träffande. Westö plockar även upp många tidsmarkörer och omvälvande händelser i nutid, som flyktingkatastrofen 2015. Han har till och med skrivit in en liknande episod som den när den lille pojken Alan Kurdi hittades död på en strand – en bild om kom att skaka en hel värld och som även kommer att göra det i den här boken.
Vad som också är fint, men som kanske är lite komplicerande för mig som svensk, är att boken utspelar sig i Helsingfors med omnejd. Kjell Westö är en finlandssvensk författare, hyllad för sina skildringar av just Helsingfors. Jag tror säkert att hans skildring är bra, men för mig faller såklart mycket bort eftersom jag saknar de rätta referenserna. Nog kan jag läsa mellan raderna att t.ex. Ehrensvärdsvägen och Ramsvik är speciella platser, men jag vet egentligen inte vad som kännetecknar dessa platser, vilken typ av människor som bor där eller vad de liksom betyder. Jag menar inte det här som kritik alltså. Snarare tycker jag att det är kul att läsa något av en finlandssvensk författare och att påminna sig om svenska faktiskt talas även utanför Sverige.
Den svavelgula himlen är en bok som känns lång, så som ju ett liv är, men den känns inte långsam eller långtråkig på något sätt. Jag tyckte om den och det kändes fint att få ta del av bokens berättares liv. När jag läser en sådan här bok, som spänner över lång tid, så känns det nästan som att lära känna någon på riktigt. Ändå vet jag inte om jag kommer att bära med mig boken någon längre stund. Det var trevlig läsning, men den väckte ärligt talat inga nya tankar eller känslor hos mig, trots allt. Jag kan inte förklara varför, för jag kan absolut inte peka på någonting som skaver i berättelsen eller berättandet. Kanske är jag för ung för att relatera och beröras, kanske är det något annat.
Den svavelgula himlen
Uppläsare: Reine Brynolfsson.
Utgivningsår: 2017 (första finska utgåvan, Schildts & Söderströms), 2017 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2017 (den här ljudboksversionen, Bonnier Audio).
Antal sidor: 475 (ca 14,5 h lyssning).
ISBN: 9789100171636, 9789176517857.
Kjell Westö
Kjell Westö (född 1961) är en finlandssvensk författare som slog igenom stort med romanen Drakarna över Helsingfors, vilken är en del i en serie fristående ”Helsingforsromaner”. Westö har belönats med ett flertal priser, t.ex. Nordiska rådets litteraturpris 2014 (för romanen Hägring 38). Hans senaste roman, Den svavelgula himlen, är just nu nominerad till det folkliga bokpriset Årets bok.
Förlagets beskrivning
”Och jag gick hemåt och tänkte att jag kanske måste skriva en berättelse trots allt. En berättelse inte bara om Stella och Alex och mig och våra föräldrar, utan också om barnen, om Sandi och Amir och Tommi Hjelt. Och jag tänkte att den berättelsen måste bli mycket sannare än de andra berättelserna jag skrivit. För att vi levde i den tid vi levde i. För att det finns mörker, och för att det finns ljus. Och så nästa motvilliga tanke: att i så fall skulle jag också tvingas möta ljuset och mörkret i mig själv.
Den svavelgula himlen spänner från det solblekta 1960-talet till vår mörka tid. En Helsingforspojke växer upp i skuggan av den välbärgade och mäktiga familjen Rabell, som har en ståtlig gård i närheten av hans föräldrars enkla sommarstuga. Pojken blir vän med den självsäkre Alex och får vistas nära familjen, som bär på hemligheter under den polerade ytan. Men han blir också förälskad i Alex lillasyster Stella Rabell. Deras band är starkt men relationen är skoningslös, och genom decennierna kretsar de två ständigt kring varandra utan att kunna välja eller välja bort kärleken, samtidigt som den stora världen förändras och tränger in i deras liv.
Det är en episk Helsingforsskildring om familjeband, kärlek och vänskap, men också en kritisk genomlysning av hur våra drömmar och minnen färgas av kön, klass och tidens gång. Här finns författarskapets alla signum och i romanen hörs ekon från Kjell Westös tidigare verk. Men laddningen är starkare och svärtan djupare än förr.”
Män visar kuken för mig av Caroline Hainer är en essäsamling om fenomenet dickpics. Det är en oväntat intressant bok, som paradoxalt nog säger mycket om kvinnlighet. Betyg: 3 reflekterande vattenkokare av 5.
Män visar kuken för mig är en essäsamling av journalisten Caroline Hainer. Idén till boken kom när Hainer dejtade och plötsligt fick sin livs första dickpic skickad till sig. Den som inte har rört sig i dejtingvärlden sedan de smarta telefonernas intåg kanske aldrig har sprungit på fenomenet, men om man får tro Hainer så är det extremt vanligt att dejtande kvinnor får ta emot ovälkomna och oväntade foton på mäns kön (dickpics alltså). Hainer hade en idé om att skriva ett reportage om fenomenet, men det svällde till en hel bok. Det är alltså inte en bok om par som ägnar sig åt ”sexting” (att skicka sexiga meddelanden till varandra) eller en bok som i första hand handlar om sexuella trakasserier eller om den typ av kuk-bilder som skickas för att hota eller demonstrera makt, nej, det är en bok om den mer oskyldiga kuk-bilden, den som närmats naivt skickas i en förhoppning om att mottagaren ska gilla det hen ser. Eller varför män nu skickar dickpics.
Jag och många andra har sluppit detta fenomen och kanske kan man tänka att dickpics är något väldigt nytt och övergående, men jag insåg redan när jag läste baksidestexten att det inte alls är så. Män har visat kuken sedan de för första gången hittade ett sätt att göra detta. Pojkar och män ristar in kukbilder på väggar och ritar kukar i snön. För pojkar och män är det heller inte helt ovanligt att ha ett namn på könet och att prata peppande till det i olika situationer. Detta och det mesta andra i den här boken känns totalt främmande för mig som kvinna och kanske just därför tyckte jag att den här boken var både knäpp, kul och intressant. Det här är också en bok som paradoxalt nog säger väldigt mycket om just kvinnlighet. Varför har inte det kvinnliga könsorganet samma symbolvärde och betydelse? Varför är det så få tjejer som skryter om sitt könsorgan eller skickar nakenbilder på sig själva? Varför är det så få tjejer som tänder på dickpics? Hainer redogör för en hel del tankar och teorier kring detta och annat. Det är tankeväckande och intressant, även om jag ibland undrar hur välunderbyggda alla påstående är. Ibland saknar jag källor, helt enkelt, men överlag är det en riktigt bra bok om ett ämne om ett fenomen som kanske rymmer mer än vad man från första början tror. Jag gillar också att Hainer skriver om dickpic-fenomenet från alla möjliga vinklar och med alla möjliga ingångar och att hon sällan tar ställning till någon slags rätt eller fel. Det här är ingen arg bok om det oförskämda i att män, helt ur det blå, skickar bilder på sina praktstånd. Det är mer en nyfiken bok som försöker svara på varför och helt sakligt beskriva fenomenet utifrån kultur, historia och hur vi tycks fungera som människor. En förvånansvärt intressant bok, som sagt!
Citerat ur Män visar kuken för mig
”Jag ställde lite frågor, undrade vad han gjort under dagen. Jag bad honom nämnda den senaste filmen han sett på bio. Han svarade kortfattat och ointresserat. Han tog lång tid på sig att svara, jag kände hans initiala intresse svalna och försvinna. Synd, det känns alltid som en investering att börja prata med någon över internetkanalerna. Som resultatet av en lång dags – eller veckas – skördearbete. Ett evigt plockande av ogräs. Att hitta en fullgod potatis, alltså en person med till synes attraktivt utseende och någonting i presentationstexten som väcker ett intresse, är något man lär sig ta tillvara på. Så det var ändå med viss besvikelse jag insåg att den här killen gått vidare. Man känner igen en gäspning när man ser den, även i mejlform. Han skrev ”Vill du se en bild jag tog idag” och jag svarade ”okej” och han skickade en bild på sin kuk.
Bilden var tagen av honom själv sittande i sängen, benen särade. Jag kunde se att han behövt hålla mobilkameran i en speciell vinkel. Jag insåg att han måste ha tagit många testbilder för att få till den. Eller så var detta långt ifrån den första dickpic han skickat. Kanske hade han inte ens tagit bilden idag utan hade den på lut och skickade till tjejer som han pratade med på nätet.”
Män visar kuken för mig
Uppläsare: Caroline Hainer.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Mondial), 2017 (den här ljudboksversionen, Adelphi audio).
Antal sidor: 190 (ca 5 h lyssning).
ISBN: 978-91-88671-02-8, 978-91-88711-30-4, 978-91-88711-29-8.
Caroline Hainer
Caroline Hainer (född 1976) är en svensk författare, kulturjournalist och filmkritiker. Hennes debutroman, Inte helt hundra, kom ut 2013 och hennes senaste bok är essäsamlingen Män visar kuken för mig. Hainer bloggar på bloggen Jazzhands och twittrar under @jaxxhands.
Förlagets beskrivning
”Varför älskar unga killar att rita snoppar i snön? Hur kommer det sig att sju av tio män har ett smeknamn på sin penis? Vad får en man att skicka en dickpic?
I Män visar kuken för mig söker journalisten Caroline Hainer svaren. I fokus står det manliga könet, och inte minst mäns komplexa relation till detsamma. Sökandet leder henne mot såväl en ifrågasatt manlighet som till den antika konsten, lagboken, valkampanjer och de riktigt mörka skrymslena på internet.”
Frågor jag fått om Förintelsen är en bok där överlevaren Hédi Fried ger raka, ärliga och sakliga svar på frågor hon fått om Förintelsen. Det är en extremt läsvärd bok där Fried inte ens duckar för frågor som kan verka oförskämda eller naiva. Betyg: 5 av 5.
I Frågor jag fått om Förintelsen svarar förintelseöverlevaren Hédi Fried på ett urval av frågor som hon har fått om just Förintelsen. Efter många års föreläsande på skolor och i andra sammanhang så förstår man förstås att hon måste ha fått en hel del frågor. I boken känner man också att frågorna måste komma från just unga människor, för det finns en direkthet och rakhet som jag tror att fullvuxna människor skulle akta sig för. Kanske finns det till och med en naivitet i vissa frågor, men det är också en av de aspekter som gör den här boken så extra fin och intressant. Jag skulle själv aldrig klara av att ställa frågor i stil med ”Varför gjorde ni inte motstånd?”, ”Vad var det bästa?” eller ”Kan du förlåta?”, eftersom att det är frågor som egentligen känns oförskämda, men Hédi Fried tar sig an alla dessa frågor och många fler och gör det sakligt, rakt, ärligt och underbyggt. Hon svarar även på frågor i stil med ”Hur var det att ha mens?”, en fråga som kan kännas för obetydlig i sammanhanget för att ens ställa, men som ändå visar sig få ett svar med fler bottnar än vad man kanske först trodde.
Alla frågor är naturligtvis inte ”barnsliga” eller på randen till det olämpliga, utan här finns det en stor bredd och jag tycker helt klart att urvalet är bra. Jag måste ändå säga att jag särskilt uppskattar att Hédi Fried har orkat svara på den typen av frågor som jag räknade upp här ovanför. Visst är det intressant och viktigt att läsa Frieds svar på ”vanliga” frågor i stil med ”Vad är det värsta du har varit med om?”, ”Hur var det att leva i lägren?”, ”Hur tänkte du att ditt liv skulle bli efter kriget?”, ”Hur ser du på framtiden?”, men det är de ”andra” frågorna som får boken att sticka ut. Det finns många skildringar av Förintelsen (vilket är fantastiskt och viktigt), men den här boken fyller i någon mening en lucka i att den svarar på ”alla” frågor. Hédi Fried och andra överlevare är idag äldre och vi kommer att behöva acceptera att det snart inte finns några fler ögonvittnen som kan fortsätta att berätta. Då är det viktigt att överlevarnas vittnesmål finns bevarade i form av böcker och annat; Ingen i framtiden ska kunna se tillbaka och förminska det Förintelsen faktiskt innebar. Det gör det viktigt att det faktiskt finns svar på ”alla” frågor, högt som lågt, svar som kan tysta eventuella tvivel på vad som faktiskt skedde.
Jag tycker att Frågor jag fått om Förintelsen är en fantastisk bok och jag rekommenderar alla att läsa den. Det finns förmodligen en och annan som drar sig för att läsa böcker om Förintelsen och andra ämnen som kan upplevas som så tunga och tuffa att det helt enkelt kan upplevas som ”för jobbigt” att ta in, men Frågor jag fått om Förintelsen bör man läsa ändå. Den är dessutom såpass rak, lättläst och saklig att jag tror att de flesta kan ta sig igenom den. Så det är bara att läsa, läsa och vara tacksam över att Hédi Fried och andra överlevare orkar berätta.
Frågor jag fått om Förintelsen
Uppläsare: Katarina Cohen.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Natur & Kultur), 2017 (den här ljudboksutgåvan, A nice noise).
Antal sidor: 146 (ca 3 h lyssning).
ISBN: 978-91-27-15085-0, 978-91-88711-25-0.
Hédi Fried
Hédi Fried (född 1924) är en svensk författare och psykolog, född i Sighet i Rumänen. Hon överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen och har i senare delen av livet delat med sig av sina upplevelser i nazistiska koncentrationsläger. Hon har också skildrat sitt liv i ett flertal böcker: Skärvor av ett liv, Livet tillbaka, Ett tredje liv, Livets pendel och, hennes senaste, Frågor jag fått om Förintelsen. Hédi Fried har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”Vad betydde det att ha sin syster med i Auschwitz?
Var man hungrig hela tiden?
När förstod du att det pågick ett folkmord?
Kan det hända igen?
I över trettio år har Hédi Fried rest runt i svenska skolor för att tala om Förintelsen. Vittnesmålet om hur hennes familj deporterades från sin hemstad, och hur hennes föräldrar mördades i Auschwitz, har berört tusentals elever landet runt. Ofta är det i mötet med elevernas frågor som katastrofens omfattning blir som allra tydligast. Det är direkta, konkreta frågor som bottnar i en grundläggande känsla för humanism. Tillsammans hjälper de till att göra ett ofattbart skeende mer begripligt. Hédi Fried är en av få överlevande som finns kvar och kan berätta sanningen. I Frågor jag fått om Förintelsen besvarar hon ett urval av de frågor hon fått genom åren, frågor som nu för första gången samlas i en bok. Bara genom att fortsätta ställa de svåra frågorna kan vi undvika att upprepa historiens övergrepp.
Hédi Fried (född 1924) är författare och psykolog. Hon är djupt engagerad i att arbeta för demokratiska värderingar och mot rasism. Hon utgår i detta arbete från sina egna erfarenheter från Förintelsen. Hon föddes i staden Sighet och kom efter befrielse från koncentrationsläger i Auschwitz till Sverige.”
Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro är en bok om en butler som med stor yrkesstolthet går in för att ge den mest utsökta service, men mellan raderna förstår man också att det kommer med ett pris. Betyg: 5 bilar som rullar genom den engelska landsbygden av 5.
Stevens är butler på det stora godset Darlington hall och han är verkligen stolt över sin position och över att få tjäna en så respektabel och upphöjd man som lord Darlington. Mellan raderna förstår man att lorden är involverad i storpolitiska skeenden, men det ingår inte i Stevens uppdrag att ha några åsikter eller att ifrågasätta det diskussionerna snurrar kring när de inflytelserika männen samlas för att diskutera Tyskland i den skälvande tiden efter Första världskriget. Stevens bidrar på sitt eget sätt, genom att ge den mest utsökta service som tänkas kan.
Stevens känsla för detaljer är imponerande och han gör allt för att få den han tjänar att känna sig bekväm. Han sätter också en ära i att hålla högsta klass i sitt yrke, även om det innebär svåra uppoffringar på det personliga planet. Butleryrket är inte så mycket ett jobb som en identitet och yrket är också något som uppfyller honom helt och något som han är mycket stolt över.
Boken berättas av Stevens själv, med hans eget språk, filtrerat från allt som kan upplevas som opassande eller för centrerat kring hans egen person. Det är som om alla år som butler har skalat av språket till ett artigt, genomtänkt och, framför allt, korrekt, uttryck. Det är endast mellan raderna som läsaren får förstå vad som egentligen händer i huset och vad Stevens faktiskt sätter åt sidan för att leva upp till sina högt ställda krav på sig själv. Allt Stevens berättar är korrekt och fritt från stora känslouttryck. Det ingår heller inte riktigt i Stevens person att skoja och skämta, men trots detta finns det en hel del dråpligt och roligt i boken. Det är upplagt för tokiga situationer när någon måste hålla upp ett professionellt yttre samtidigt som den jobbar så tätt inpå en annan människa att den känner personen utan och innan. Att Stevens hör till tjänstestaben är självklart, men efter att ha jobbat nära andra människor under många år uppstår också en udda intimitet. Det är exempelvis inte för mycket begärt att be Stevens prata ”blommor och bin” med en ung man som står inför sitt eget bröllop. Dråpligt är det också att höra Stevens skildring av alla de situationer där han envist och barnsligt håller uppe sin fasad. Han vägrar exempelvis till varje pris att visa att han på sin fritid slösar tid på att läsa ytliga romaner. Det finns inte ett enda tillfälle när Stevens kan lätta lite på kraven och det finns någonting tragikomiskt i det.
Det finns komiska passager, som sagt, men på många sätt är Återstoden av dagen främst en sorglig roman, som väcker många frågor om vad som egentligen är viktigt här i livet. Oavsett vad vi jobbar med eller med vilken entusiasm vi går in för våra jobb, så får vi alla vara ödmjuka för att livet hela tiden pågår och att ett liv är kort. Det finns så många vägskäl där vi genom våra val (eller icke-val) leder in oss själva på vägar som gör att dörrar öppnas för nya möjligheter och stängs för andra. För Stevens springer tiden ikapp honom själv (och lord Darlington) och när boken tar sin början, 1956, är vare sig Darlington hall eller Stevens roll i huset vad det har varit. I boken ser Stevens tillbaka på sitt liv på Darlington hall och mellan raderna reflekterar han över det som varit och vad han gått miste om.
Jag är verkligen fascinerad över hur den här boken berättas. Författaren har hittat helt rätt röst åt Stevens och jag älskar att det är huvudpersonen själv som berättar hela boken på sitt opålitliga sätt. Det Stevens ser tillbaka till är ett liv där han ständigt gjorde sitt yttersta i sitt jobb och där han i viss mån levde nära män med makt. Det är inte illa. På många sätt kan Stevens på riktigt se tillbaka till ett gott liv, men det anas också att allt det Stevens stolt lyfter fram egentligen inte är annat än tröstande, falska ord som blottar det han inte vill berätta eller erkänna för sig själv: allt det han förlorade längs vägen. Och lite är vi väl alla som Stevens någon gång: ibland måste vi stå till svars, åtminstone för oss själva, för de livsval vi gjort och i stort och smått hitta argument för att det blev som det blev – jobbchansen vi inte tog, vänskaper som rann ut i sanden, tid vi spenderade eller inte spenderade med barn eller nära och kära, var det värt det? Det går alltid att hitta argument för det ena eller andra, men när något skaver finns alltid valet att ljuga för sig själv eller att faktiskt försöka förändra sin situation.
Stevens närmast självutplånande livsstil väcker känslor, men berättelsen går samtidigt långt bortom att skildra en butlers liv. Boken tar upp många allmänmänskliga frågor om ett liv som blir som det blir. Stilen och berättandet är fantastiskt och helt i min smak och berättelsen växer hela tiden. En fantastisk bok!
Återstoden av dagen
Originalets titel: The remains of the day (engelska).
Översättare: Annika Preis.
Uppläsare: Reine Brynolfsson.
Utgivningsår: 1989 (första brittiska utgåvan), 1990 (första svenska utgåvan, Viva), 2017 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 254 (ca 8 h lyssning).
ISBN: 91-614-0278-8, 9789176518359.
Kazuo Ishiguro
Kazuo Ishiguro (född 1954) är en brittisk författare med japanskt ursprung. Han har skrivit ett stort antal romaner, i vitt skilda genrer. Hans genombrott kan sägas vara The remains of the day (Återstoden av dagen), från 1989, som också har filmatiserats och för vilken han belönades med Bookerpriset. 2017 tilldelades Kazuo Ishiguro Nobelpriset i litteratur.
Förlagets beskrivning
”Romanen om mönsterbutlern Stevens som ger sig iväg i sin husbondes bil på sitt livs första semester har blivit en modern klassiker. Författaren låter med ojämförlig mästerlighet den korrekte butlern ta läsaren med på en resa genom den engelska landsbygden 1956. Och genom sina egna minnen. Återstoden av dagen är en sorglig och humoristisk betraktelse över den vanliga människans demokratiska ansvar och en skarpsinnig och ironisk berättelse om missriktad idealism.”
Stenarna skola ropa av Ruth Rendell är en originell deckare där det redan från början avslöjas att bokens huvudperson, hembiträdet Eunice, har mördat hela familjen hon jobbar hos. Anledningen? Hon kan inte läsa eller skriva. Betyg: 3 glasögon med fönsterglas av 5.
Eunice Parchman är ett hembiträde som precis har börjat arbeta hos den tjusiga och kulturella familjen Coverdale. Det avslöjas redan från början att Eunice har mördat hela familjen som hon arbetar åt. Motivet? Att hon är analfabet. Det låter inte som en pusseldeckare precis, men faktum är att författaren lyckas hålla uppe spänningen, trots att det inte är den sortens deckare där läsaren får klura på vem som är mördaren eller den sortens deckare där läsaren hålls på halster och inte vet vad som ska hända. Det spännande ligger alltså i att få ihop på vilket sätt analfabetismen hänger ihop med ett kallblodigt massmord.
Visst är det så att Eunices upplever sina läs- och skrivsvårigheter som en sådan skam att hon är beredd att gå mycket långt för att dölja det, men det finns också lite andra omständigheter som ändå bevarar spänningen.
Det finns många dussindeckare och deckare som bygger på idéer som närmast är kliché. Stenarna skola ropa är originell på många sätt och det kan jag se både som dess styrka och svaghet. Jag kommer nog alltid komma ihåg Stenarna skola ropa eftersom det är den enda bok jag läst om en analfabet som är en kvinna i ett industriland. Hon stöter på problem mest hela tiden, i stort och smått, eftersom hon inte kan läsa. Som hembiträde kan hon exempelvis bli ombedd att handla efter en inköpslista och då blir det såklart den ena nödlögnen som staplas på den andra. Redan någonstans här så känner jag att jag inte riktigt köper premissen. Analfabetism var knappast vanligt i brittiskt 70-tal, där boken utspelar sig, och man kan tycka att det finns gott om motiv (och möjligheter) för Eunice att helt enkelt ta tag i sina problem. Boken kulminerar också i ett massmord, vilket också är en helt extrem händelse. För mig blir det helt enkelt lite svårt att köpa storyn och att leva sig in. Det är en spännande deckare, absolut, och den är originell, men den kanske trots allt inte går ihop riktigt.
Stenarna skola ropa
Originalets titel: A judgement in stone (engelska).
Översättare: Nils Larsson.
Uppläsare: Kerstin Nilsson.
Utgivningsår: 1977 (första brittiska utgåvan), 1982 (första svenska utgåvan, Askild & Kärnekull), 1992 (den här Radioföljetongen, producerad av Sven Trolldal för Sveriges radio), 2015 (nyutgåvan på bilden, Bonnier).
Antal sidor: 215 (ca 5 h lyssning).
ISBN: 91-582-0367-2, 9789100154349.
Ruth Rendell
Ruth Rendell (1930 – 2015) var en brittisk författare, främst känd för sina detektiv- och kriminalromaner. Hon har också skrivit under pseudonymen Barbara Vine (Barbara är från hennes andranamn och Vine är ett danskt efternamn som Rendell har lånat från sin mormor). Rendell har fått ett flertal priser för sina romaner, däribland Gold Dagger, Edgarpriset och Svenska deckarakademiens pris för bästa utländska kriminalroman. Flera av hennes böcker har filmatiserats, däribland böckerna om kommissarie Wexford.
Förlagets beskrivning
”Eunice Parchman verkar vara det perfekta hembiträdet. Men under ytan döljer sig en dödligt farlig kvinna. Eunice har nämligen en hemlighet som hon är beredd att dö – eller döda – för att dölja: hon kan varken läsa eller skriva. Det ironiska ödet för henne för henne till den ytterligt intellektuella familjen Coverdale, ett hem där mycket kretsar kring konst, litteratur och musik. Kring Eunice växer det upp allt mörkare skuggor av hot från alla skrivna budskap och instruktioner som hon inte kan tolka. När hon blir vän med den hysteriskt religiösa Joan Smith med hennes gammaltestamentliga straffmoral får det ödesdigra följder.”
Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein är en stark skildring av att överleva Förintelsen. Den påminner om vilken relativ lycka det är att överleva – när så många andra har förlorats. Betyg: 5 av 5.
Vi som överlevde av Michael Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein är Michael Bornsteins egna berättelse om att överleva Förintelsen. När han föds i Polen 1940 är hans familj förtryckta och tvingade att bo i ett ghetto, men det är bara början på de sorger som hans familj (och miljoner andra människor) kommer att drabbas av under de kommande åren. Familjen Bornsteins tidigare vardag med arbete, familjeliv och sabbatsfirande slås till spillror när deras arbete, ägodelar, pengar och hem tas ifrån dem, det enda efter det andra, och när de slutligen tvingas in i boskapsvagnar för transport till förintelseläger, där de även berövas sina nära och kära. Som genom ett under och efter en serie ödets nycker, kommer Michael att överleva och det här är alltså hans historia, så som han minns den och har fått den återberättad för sig genom släktingar och andra som också överlevde mot alla odds.
Det här är naturligtvis en mycket tung bok att ta sig igenom. Det den skildrar är så fruktansvärt och oerhört att det är svårt att ta till sig. Under vissa passager stänger jag i princip av eftersom det är för mycket ondska för att ta in. Det är också svårt att skriva om den här boken. Vi har alla hört talas om Förintelsen förut och kanske läst och/eller hört fler vittnesmål från den, men för mig, som inte själv har upplevt något liknande, är det i grunden svårt att ta in all denna utstuderade ondska, riktad mot andra människor, som lika gärna hade kunnat vara du eller jag. Det är långt bortom de värsta hemskheter jag ens skulle kunna föreställa mig. Långt bortom. När man har haft ett så privilegierat liv som jag själv så går det inte att relatera. Därför är det också viktigt att fortsätta att läsa och lyssna till de vittnesmål som finns, även om de är skakande.
Vi som överlevde är en lättläst bok som rakt på sak skildrar Michael Bornsteins berättelse och den går rakt in i hjärtat. Självklart är boken sorglig och fruktansvärd, på så många olika sätt, men i just Michaels fall finns det också något ovanligt: ett ljus. Michael Bornstein var ett av få barn som överlevde ett förintelseläger och han kunde till och med återförenas med några av sina närmaste sedan han hade räddats därifrån. Jag skulle vilja säga att boken på sätt och vis slutar lyckligt, i och med att Michael faktiskt hör till de som blir befriade från lägren, men det går inte att säga så. Det är för naivt. Det finns inga lyckliga slut. Att Michael Bornstein ens överlevde är något oerhört och ingenting som hade kunnat gå att förutse eller räkna med. Att överleva är något att vara tacksam över, men är det en lycka att överleva, när det man får tillbaka är en verklighet där man har förlorat allt? Att förlora nära familjemedlemmar, vänner och grannar, det är förluster som förföljer människor genom livet. Den relativa tur och lycka som Michael råkar ut för ger honom livet åter och en slags chans att börja om, men det boken egentligen lär mig är hur många som inte fick den chansen och vilket oläkt sår som världen för alltid kommer att vara märkt av på grund av detta.
Jag tyckte verkligen att det här var en omskakande och viktig berättelse att få ta del av. Vi som överlevde är en ungdomsbok, men den borde även läsas av alla vuxna. Låt oss fortsätta lyssna till alla dessa vittnesmål från den här mörka tiden i vår historia. Vi får aldrig glömma vad människor utsattes för under Förintelsen, och vi får aldrig tillåta att något liknande sker igen.
Vi som överlevde
Originalets titel: Survivor’s club (amerikanska).
Översättare: Carina Jansson.
Uppläsare: Michel Riddez.
Utgivningsår: 2017 (första amerikanska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, B. Wahlströms), 2017 (den här ljudboksutgåvan, B. Wahlströms).
Antal sidor: 285 (ca 7 h lyssning).
ISBN: 9789132198762, 9789132168949.
Micahel Bornstein och Debbie Holinstat Bornstein
Michael Bornstein (född 1940) är en polsk-amerikansk forskare inom medicin (numera pensionär). Han var ett av det fåtal små barn som överlevde Auschwitz. Han föreläser idag på skolor runt om i USA om sina upplevelser under Förintelsen och han har också valt att dela med sig av sin berättelse i boken Vi som överlevde, som han har skrivit tillsammans med dottern Debbie Bornstein Holinstat. Michael Bornstein har en hemsida och det har Debbie Bornstein Holinstat också.
Förlagets beskrivning
”Det finns en berömd bild som är tagen av sovjetiska soldater, den 27 januari 1945. På bilden syns judiska barn som alla håller fram sina armar för att visa upp siffrorna som är tatuerade där. I mitten står en fyraårig pojke – Michael – den här boken är hans berättelse.
Michael föds 1940, rakt in i en värld av terror, svält och rädsla. Sina första år tillbringar han i ett ghetto i en liten polsk stad, tillsammans med sin mamma, pappa och storebror. När order ges om att alla polska ghetton ska tömmas sätts familjen Bornstein på ett tåg som tar dem till Auschwitz. Nu, nästan sjuttio år senare, berättar Michael för första gången om sin uppväxt och de ödets nycker som gjorde att han överlevde Förintelsen.
En gripande skildring om den yngste överlevaren från Auschwitz.”
Det märks verkligen att bokbranschen är i förändring. Jag har skrivit flera inlägg om appar för ljudböcker och om hur allt fler böcker skrivs direkt för ljudboksformatet. I ett av mina senaste inlägg på temat så nämner jag Bonnier bookery, som är Bonniers satsning för att ge ut nyskrivna, digitala kortromaner (en snajsig omskrivning för att få ut dialogdrivna dussindeckare och liknande berättelser till ljudboksappar). Det verkar som att Bonnier bookery är en riktig storsatsning. DN skrev här om veckan om att inflytelserika personer har börjat gå från Bonnier efter det som många uppenbarligen upplever som en rejäl och ovälkommen omsvängning i utgivningen. Svårlyssnade böcker, som faktaböcker, får stå tillbaka när Bonnier drar på stort för att producera lättlyssnat material som tilltalar den stora massan. Det beskrivs också i DN-artikeln hur den litterära chefen inför personalen ska ha beskrivit att förlaget ”inom några år förmodligen kommer vara en ljudboksproducent med viss pappersutgivning”. Tydligen var detta rätt rejält ryckt ur sitt sammanhang, men på något sätt är det en rätt träffande beskrivning för det man som läsare lätt kan se framför sig.
Tre stora ljudboksaktörer har utkristalliserats sig de senaste åren: BookBeat (som är Bonnierägt), Storytel (giganten som förresten har köpt det anrika förlaget Norstedts – och alltså redan är en ljudboksproducent med en viss pappersutgivning(!)) och Nextory. Viss konkurrens kommer nu från Bokus, som precis har lanserat sin tjänst Bokus Play. Det nydanande med Bokus Play är att de erbjuder ett basabonnemang. För den som nöjer sig med att lyssna på 1 bok i månaden så går det att prenumerera för 89 kr/mån. Den som vill lyssna på ett obegränsat antal böcker får betala 169 kr/mån. Det verkar vara skrivet i sten att det ska kosta 169 kr/mån att prenumerera på ljud- och e-böcker i mobilen, för det är exakt den summan som såväl BookBeat, Storytel och Nextory tar för sina tjänster. Kampen om kunden handlar inte om prispress utan om utbudet av just det där egenskrivna, dialogdrivna och lättlyssnade som folk förväntas vilja lyssna på medan de står och diskar eller drar en dammsugare genom lägenheten. Framför allt Storytel och Bonnier satsar kraftigt på detta och det är tydligen något som kunderna verkligen lockas av.
Folk betalar alltså glatt sina dryga 2000 kr/år för att lyssna på ljudböcker i mobilen. Samtidigt sitter det långt inne att ens köpa en pocket när läslusten faller på. Medan intäkterna från bokapparna skenar (förra året sågs en intäktökning på 50 %) så dalar bokförsäljningen (ner med 4,5 % förra året). Money talks och det är i ljudböckerna som pengarna finns. Sett i det ljuset förstår man vad förlagen måste satsa på för att överleva.
Det man undrar är dock vem (och varför) som ska ge ut allt det där andra, det svårlyssnade, det smala. Jag använder själv en bokapp för att lyssna på ljudböcker och jag tycker att det är hemskt smidigt (i mars lyssnade jag på 7 ljudböcker, så jag är väl något av en storkonsument dessutom…). Men jag kan också säga att de böcker som finns i min apps topplista, till största delen är böcker som jag inte har någon som helst lust att lyssna på. 8 av de 10 böcker som ligger överst på topplistan är deckare och deckaren är en genre som har roterat så många varv runt sig själv att jag nu för tiden mest förknippar den med nyckelord som ”kliché” och ”floskler”. Jag skulle beskriva det som att jag har en bred boksmak, men jag kan helt klart säga att den här typen av böcker och texter som det nu satsas på, och som de flesta tydligen lyssnar på, är precis den typen av böcker och texter som jag scrollar förbi. Bokapparna får mig att känna mig som en finkulturell kärring, faktiskt. Jag är helt klart inte i deras målgrupp. Frågan är vad sådana som jag ska lyssna på om några år? Eller vad vi i så fall måste betala för att någon fortfarande ska kunna ge ut det vi vill läsa?
Mitt hat får ni inte av Antoine Leiris är en fin och berörande bok om tiden efter att Leiris förlorat sin fru i terrorattentatet på Bataclan i Paris 2015. Det är en bok om sorg, men också om att gå vidare. Betyg: 4 matlådor av 5.
Paris, november 2015: staden skakas av samordnade terrorattacker på flera olika platser, 130 personer mister livet och över 350 skadas. Det är siffror, men varje siffra rymmer ett liv och en rad anhöriga som står ensamma kvar. En sådan anhörig är Antoine Leiris, som plötsligt förlorar sin fru och som ändå måste behålla någon slags normalitet och få vardagen att fungera. Med i bilden finns nämligen också den lille sonen, som är alldeles för liten för att riktigt kunna förstå, men som naturligtvis fortsätter att behöva omsorg och närvarande vuxna.
Leiris gick snabbt ut med ett öppet brev till sin frus mördare. Budskapet var tydligt: han vägrar att låta sig skrämmas och hans son ska inte behöva begränsas av vad som skett. Brevet, som ursprungligen postades på Facebook, fick så småningom en slags fortsättning med den här fina och berörande lilla kortromanen. På de få sidorna lyckas Leiris skildra sorgen och sorgebearbetningen så att man som läsare verkligen blir berörd.
Den här boken har gått som radioföljetong i Sveriges radio och finns fortfarande kvar för nedladdning några dagar till. Missa inte chansen att lyssna till Leiris berättelse!
Mitt hat får ni inte
Originalets titel: Vous n’aurez pas ma haine (franska).
Översättare: Thomas Andersson.
Uppläsare: Martin Sundbom.
Utgivningsår: 2016 (första franska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Atlantis), 2017 (den här radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 110 (ca 2,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7353-868-8.
Andras röster: dagensbok.com, Just nu – just här.
Antoine Leiris
Antoine Leiris (född 1981) är en fransk journalist och författare. Han har hittills skrivit kortromanen Vous n’aurez pas ma haine (Mitt hat får ni inte), om sorgearbetet efter att ha förlorat sin fru i terrordåden i Paris 2015.
Förlagets beskrivning
”En kväll förra vintern var Antoine Leiris ensam hemma med sin son medan hans hustru Hélène var på konsert med några vänner. Plötsligt fick han ett sms med frågan om allt var OK? När han satte på tv:n fick han se de pågående terrorattentaten i Paris och försökte ringa Hélène. Hon svarade inte. Den kvällen mördades Hélène, tillsammans med 88 andra människor, på konsertlokalen Bataclan i Paris. Tre dagar senare skrev Antoine ett öppet brev till sin frus mördare på Facebook. Han vägrade låta sig skrämmas eller låta hans sjutton månaders sons liv begränsas av terroristernas handling. ”I hela sitt liv kommer denna lilla pojke att göra er förnär eftersom han är lycklig och fri”, skrev han. Denna bok är Antoine Leiris hjärtslitande, modiga och trots allt hoppfulla berättelse om att livet måste fortsätta. ”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.