Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson är en fin och berörande bok om familjehemligheter och en kvinnas sorg över den broder, som gömdes undan på Vipeholm bland andra ”sinnesslöa”. Betyg: 4 dyrbara kappor av 5.
Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson är en roman om Märit, som är på väg till sitt barndomshem och sin tvillingbror för den stundande 70-årsdagen. Det blir också en resa bakåt i tiden och mot smärtsamma, och ibland grumliga, minnen. På väg mot brodern gör hon ett stopp i Lund för att besöka det som visar sig vara en förvånansvärt blygsamt utmärkt massgrav för de som levde och dog på Vipeholm, den anstalt som ändra fram till 1975 inhyste personer med utvecklingsstörning, förståndshandikapp eller beteenderubbningar. De boende kallades för ”sinnesslöa” och de flyttades till Vipeholm från långväga platser, tvingade bo långt från sina anhöriga, och de gavs inget eller litet av den habilitering och omsorg de hade behövt. Där levde och dog Märits andra bror, Lars.
Vipeholm är en verklig plats och den är också förknippad med Vipeholmsexperimenten, där utvecklingsstörda blev föremål för etiskt förkastliga medicinska experiment där de fick svåra kariesangrepp. Tänk att man behandlade människor såhär; det är inte så himla länge sedan! Det här är dock den första roman jag läser om Vipeholm och på sätt och vis hade jag kanske väntat mig, eller hoppats på, att den skulle uppehålla sig ännu mer kring just detta, men det gör den inte riktigt, trots allt. Majgull Axelsson hör till mina favoritförfattare och jag tycker att hon har en fenomenal förmåga att skriva om människor, relationer och känslor. De kanske inte alltid handlar om livssituationer som omedelbart går att identifiera sig med, men det finns alltid väldigt fina skildringar av allmänmänskliga känslor. Det brukar vara lätt att bli berörd av Axelssons romaner och den här är verkligen inget undantag.
Samtidigt kan jag ibland känna att Ditt liv och mitt blev lite väl rörig. Den handlar om Märit och hennes tillbakablickar och konfrontation med sina egna känslor, skam och upplevelser. Det handlar inte bara om brodern, som så småningom skickades till Vipeholm, utan det bubblar upp fler saker, som jag inte vet om jag behöver spoila här. Det jag kände emellanåt var i alla fall att det blev lite för mycket och att Axelsson ibland blir lite övertydlig och skriver fram scener som är onödigt tillspetsade. Det känns ändå som en onödig invändning, för jag tyckte riktigt mycket om Ditt liv och mitt, även om jag kanske inte håller den för Axelssons bästa.
Majgull Axelsson (född 1947) är en svensk, prisbelönt författare som gjort sig känd för böcker som Aprilhäxan och Jag heter inte Miriam. Hon har vunnit ett flertal priser, däribland Augustpriset (som hon fick för Aprilhäxan 1997) och hon har tilldelats den kungliga medaljen Litteris et Artibus för sitt författarskap.
Förlagets beskrivning
”Märit kliver av tåget i Lund utan att själv förstå varför. Det är över femtio år sedan honsenast var här och hon har inte längtat tillbaka en sekund. Hit kom hon som läkarstuderande på 60-talet, en tid då folkhemmet växte och blomstrade.
Men på Norra kyrkogården vittnar en massgrav om en annan verklighet. Här hamnade patienterna från Vipeholm, den stora anstalten för så kallade sinnesslöa strax utanför Lund. Det var där hennes bror gick under. Han som kallades Tok-Lars, Vidundret eller Haltelyttelasse. Vad var det som hände för alla dessa år sedan? Och vem bär egentligen skulden?
Ditt liv och mitt är en berättelse om en systers sökande efter sanning och upprättelse, om dem som inte fick vara med när svenska folket blev världsmästare i välfärd. En omskakande roman om hämnd, familjehemligheter och skuld.”
Kupé nr. 6 av Rosa Liksom är en tragikomisk och annorlunda berättelse om Sovjetunionen, berättad genom en ung kvinna, som tar den Transsibiriska järnvägen mot Ulan Bator och tvingas dela kupé med en alkoholiserad man med ett minst sagt grovt språk. Betyg: 3 vodkaflaskor av 5.
I Kupé nr. 6 av Rosa Liksom får läsaren följa en ung kvinna på resa mot Ulan Bator i Mongoliet. Det är 80-tal och resan går från Moskva med den Transsibiriska järnvägen. Av en slump kommer hon att behöva dela kupé med en supglad man, som är minst sagt grov i munnen. Han talar nedsättande om kvinnor han träffat, slungar rasistiska uttalande omkring sig och ibland närmar han sig kvinnan. Det omaka paret rör sig mot Mongoliet, med en del stopp längs vägen, och medan landskapet svischar förbi får kvinnan (och läsaren) en mängd berättelser från den försupne mannens miserabla liv och indirekt också en skildring av Sovjetunionen. Ibland kommer också glimtar från kvinnans eget liv.
Det är en bok som till största del består av två människors livsberättelser, glimtvis berättade, men kanske framför allt en bok om själva resan, rakt genom hela Sovjetunionen. Landskapet, musiken, maten, byarna de stannar vid – Rosa Liksom är väldigt duktig på att måla upp Sovjetunionen/Ryssland och kulturen. Just de delarna tycker jag också väldigt mycket om, medan jag kommer på mig själv med att tycka att den grovhuggne mannens berättelse om våld och elände, och med sitt råa språk (”fitta” återkommer i var och varannan mening han uttalar), faktiskt blir rätt tjatigt. Samtidigt finns det en väldigt kul tragikomik i berättelserna och i mötet med den unga kvinnan. Det är två världar om krockar och det är lustigt och lite rörande att se hur de ändå sitter där i kupén och reser tillsammans.
Mannen i kupén känns på många sätt stereotypisk – en opolerad karl som sitter på tåget och super, minsann! Ändå känns det som att Rosa Liksom på ett insiktsfullt sätt har lyckats kapsla in hela känslan, kulturen, stämningen från resan genom landet. Jag påminns om ryska maträtter, klassisk musik och stor, rysk litteratur, saker som ligger långt från den gråhet och den alkoholindränkta världs som också skildras. På många sätt är det en väldigt fint berättad bok. För mig kändes det dock som att det ibland, trots det ringa sidantalet, stod och stampade lite.
Kupé nr. 6
Originalets titel: Hytti nro. 6 (finska).
Översättare: Janina Orlov.
Uppläsare: Sannamari Patjas.
Utgivningsår: 2011 (första finska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 189.
ISBN: 9789146222132.
Andras röster: Bokhora, Dagensbok.com.
Rosa Liksom
Rosa Liksom är pseudonym för den finska författaren och konstnären Anni Ylävaara (född 1958). Hon är en av Finlands mest populära moderna författare och har bland annat belönats med Finlandiapriset, som hon fick 2011 för romanen Kupé nr. 6. Rosa Liksom har en hemsida och en Facebooksida.
Förlagets beskrivning
”En kylig nordost bar på balalajkans syrliga toner. På rälsen vilade utmattade och tysta lokomotiv. Den mjölkvita himlen, som hastigt ramlade ner, började slänga en kylig snömodd över marken som piskats av den vintriga vinden, hela rymden var fylld av en nedslående tristess.
En arkitektstuderande ung kvinna tar Transsibiriska järnvägen mot Ulan Bator för att studera grottmålningar. Hon delar kupé med en vodkapimplande buse på väg till ett bygge. I den lilla trånga kupén möter öst väst och under den flera veckor långa resan berättar den manschauvinistiske mördaren hårresande historier om sitt liv och om sitt land, Sovjet.
Kupé nr 6 är en kompakt, poetisk och mångbottnad historia om en tågresa genom 1980-talets Sovjetunionen.”
Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano är en kortroman om kärlek och sorg och en berättelse om en riktigt ung änka. Betyg: 4 bonbonjärer av 5.
Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano är en kortroman om kärlek och sorg. Den kretsar kring Maria, vars pojkvän har tagit värvning i armén och nu har dödats i ett sprängattentat. Kvar blir Maria, sjutton år och redan änka. Tanken var att Enzo, Marias pojkvän, skulle ta värvning för att få ihop pengar till bröllopet. I det fattiga Syditalien, där arbetslösheten är hög, är det många som ser armén, och det fredsbevarande uppdraget i Afghanistan, som en möjlighet.
Boken berättas i form av en intervju, där den unga änkan berättar om förvirringen och sorgen efter förlusten. Det är effektivt och berörande och en väldigt tänkvärd berättelse om krig, sorg och vilken desperation som kan födas ur bristen på pengar.
Kärleken är dödens motsats
Originalets titel: Il contrario della morte (italienska).
Översättare: Birgitta Andersson.
Uppläsare: Frej Lindqvist.
Utgivningsår: 2007 (första italienska utgåvan), 2008 (första svenska utgåvan, Brombergs), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 53.
ISBN: 978-91-7337-208-4.
Andras röster: Bokmania, Den var bra.
Roberto Saviano
Roberto Saviano (född 1979) är en italiensk författare, som slog igenom 2006 med boken Camorra, som handlar om Camorra, maffian i Neapel. Saviano tillhör en forskargrupp som undersöker maffians verksamhet och han lever därför på hemlig adress.
Förlagets beskrivning
”I Kärleken är dödens motsats berättar Roberto Saviano om den sjuttonåriga Maria som just mist sin pojkvän Enzo. Liksom många andra arbetslösa unga män i Syditalien hade han tagit värvning i armén.
Det fredsbevarande uppdraget i Afghanistan skulle finansiera Deras förestående bröllop och utgöra grundplåten för ett banklån. Men under uppdraget dör Enzo i ett sprängattentat. Maria beskriver sin sorg, ensamhet och vilsenhet. Trots sina unga år lever hon som en änka, oftast svartklädd. Hon vill inte riktigt förstå att Enzo är död.
Maria minns orden i en vacker sång Om kärleken är dödens motsats av Sergio Bruni och är övertygad om att hon kan hålla kvar Enzo, slita honom från döden genom att fortsätta älska honom. Det enda som hjärtat fortfarande lyssnar till och förstår: dödens motsats.”
Nödåret av Aki Ollikainen är en berättelse om livet under missväxtåren 1860, en tid när människor led en obeskrivlig nöd. Det är verkligen en drabbande och berörande läsning. Betyg: 4 ormar av 5.
Nödåret av Aki Ollikainen är en roman som utspelar sig under missväxtåren på 1860-talet. 1867 blev svältkatastrofen ett faktum eftersom vintern dröjde sig kvar till långt in i juni och hindrade sådden. När värmen väl kom så dröjde det inte länge innan bakslaget var ett faktum: i juli kom frosten och förstörde en stor del av skörden. Året följdes av flera år med stark torka. Nöden var enorm i Sverige, särskilt i de norra delarna, men i Finland var läget ännu mer akut. Jag läser hos SMHI att 8 % av den finska befolkningen dog under åren 1867 – 1868. För mig är det ibland svårt att riktigt greppa vad sådana här siffror innebär. Det fastnar lätt i att bli, just det, siffror och dessutom siffror och fakta som rör en tid som känns avlägsen och abstrakt.
I Ollikainens nätta roman är det dock svårt att inte beröras. Hjärtat går sönder när jag får följa några människor under den här tiden av obeskrivbar nöd. Ollikainen skriver om Marja, som tar sina barn, lämnar sin man att dö och påbörjar en vandring genom snön för att ta sig till St. Petersburg och, som hon hoppas, kunna rädda sig och barnen. Det är inte en berättelse med lyckliga slut. Ollikainen skriver också om de mer privilegierade. Kort och koncentrerat skildrar han gapet mellan olika klasser och skriver fram den fruktansvärda nöd och den enorma brist som de flesta led av. Berättelsen tar läsaren närmare människorna, bort från siffror och fakta och prat om barkbröd (här finns inte ens det). Här är det hallucinationer, förluster, människor som tvingas lämna sina närmaste att dö. Och ingen kan ta emot dem som vandrar, ingenting mer än små smulor kan någon bjuda på. Däremot står många på tur att roffa åt sig, av vad som finns, och när inget finns: kvinnors kroppar, mot deras vilja.
Det här är verkligen en sorglig och smärtande bok att läsa, men också en bok med lite hopp och ljus, åtminstone i bokens slut.
Nödåret
Originalets titel: Nälkävuosi (finska).
Översättare: Ann-Christine Relander.
Uppläsare: Martin Wallström.
Utgivningsår: 2012 (första finska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Lind & Co), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Sammi Nummelin för Sveriges radio).
Antal sidor: 143.
ISBN: 9789174614992.
Andras röster: Bokhyllan, Bokstugan.
Aki Ollikainen
Aki Ollikainen (född 1973) är en finsk journalist och författare. Nödåret är hans debutroman.
Förlagets beskrivning
”Bonden Juhani ser hellre att hans barn äter än han själv. Han blir allt svagare och hustrun Marja är rasande – han borde äta, hålla sig stark och ta hand om sin familj. Till slut fattar hon beslutet att lämna sin döende make och ger sig av söderut med deras två barn – där hoppas hon att det ska finnas mat.
Vintern är kallare än någonsin, hela Finland är täckt av snömassor, nästan alla svälter, sjukdomar grasserar och medmänskligheten tycks vara satt ur spel. Överallt drar svältande människor fram i en desperat jakt på något att äta.
Nödåret är en drabbande studie i vad människor är beredda att göra för att överleva. Berättelsen utgår från missväxten på 1860-talet, då många i Finland såg sig tvingade att vandra söderut för att överleva. Hungersnöden drabbade även norra Sverige och i de båda länderna svalt över hundratusen människor ihjäl.”
Rosa: prinsessa av Fäholmarna av Barbro Lindgren är en underbar liten berättelse om (hund)liv och döden. Betyg: 4+ pinnar av 5.
Rosa: prinsessa av Fäholmarna av Barbro Lindgren är en samlingsvolym med Lindgrens tre böcker om bullterriern Kungsholmens ros, Rosa på bal och Prinsessan Rosa. Barbro Lindgren har ett alldeles eget sätt att berätta och det är en ren fröjd att lyssna på den här boken i hennes egen uppläsning. Boken finns nämligen inläst som Radioföljetong. Här berättar Lindgren om sitt liv tillsammans med hennes egen ”ros” och på sätt och vis är det en biografi, men utifrån hundägarperspektivet. Det blir på så sätt en bok om både livet och döden och alla vänner (med deras hundar) som kommer in och vandrar ut ur deras liv. Det är också en bok om livet på Kungsholmen och på Öland, med de kontraster som finns mellan landet och stan.
Det är lätt att tycka om Barbro Lindgren. Hon är frispråkig och rakt på sak och hon bjuder gärna på sig själv, både i med- och motgång och både i livets ljusa och sorgligare stunder. Hennes fantasi är dessutom något utöver det vanliga. Hur kommer hon på allt? Var får hon allt ifrån?
Barbro Lindgren har också ett härligt och kärleksfullt sätt att beskriva sin ”bulle”, den lata Rosa, som aldrig vill gå på promenad, och som har en tendens att kärleksfullt kasta sig över de som kommer i hennes väg. Den som har haft ett djur i sitt liv kommer att känna igen glädjen, kärleken (och sorgen) det innebär att få dela sitt liv med en fyrfota vän.
Rosa: prinsessa av Fäholmarna är en underbar liten bok. Lindgren är mest känd för sina böcker riktade till en yngre publik. Rosa är däremot en bok för den vuxne läsaren, men det är egentligen synd att sätta en etikett på en god berättelse. Lindgren kan roa och sätta ord på livets små och stora ämnen. Jag tror inte att barn uppskattar Rosa-böckerna speciellt mycket, men det slår mig att man som vuxen säkert kan läsa en hel del av Lindgrens barnböcker och hitta väldigt mycket fint i dem.
Livet, döden och en liten ros i form av en bulle. Det här var verkligen en fin berättelse i alla fall!
Rosa: prinsessa av Fäholmarna
Innehåller: Kungsholmens ros (1995), Rosa på bal (1997), Prinsessan Rosa (1999).
Uppläsare: Barbro Lindgren.
Utgivningsår: 2007 (första utgåvan, Alfabeta), 2018 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 339.
ISBN: 9789150108828.
Barbro Lindgren
Barbro Lindgren (född 1937) är en svensk författare, som lästs och älskats av generationer barn. Hon har exempelvis skrivit Mamman och den bilda bebin, böckerna om Max och böckerna om Loranga. Hon är även känd för sin självbiografiska trilogi (som inleds med Jättehemligt) och har skrivit många andra böcker riktade till vuxna och till alla åldrar. Lindgren har belönats med många priser och utmärkelser för sitt författarskap, bland annat ALMA-priset, vilket hon tilldelades 2014.
Förlagets beskrivning
”Å, vad man känner sig rik med en liten Ros! Livet blir fyllt av mening när man då och då känner en kall nos pressa sig in i knävecket…
Nu kommer äntligen Barbro Lindgrens tre mycket personliga böcker om bullterriern Rosa ut i en samlingsvolym. Kungsholmens ros, Rosa på bal och Prinsessan Rosa blir tillsammans Rosa – prinsessa av Fäholmarna. Det tillkommer även nyskrivet material.”
Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón är en äventyrlig roman som rör sig nära böckernas världar. En mysig och spännande bok. Betyg: 3 bröllop av 5.
Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón är den tredje delen i De bortglömda böckernas gravkammare-serien. Det var verkligen förskräckligt länge sedan jag läste del ett, Vindens skugga, och tvåan har jag faktiskt inte ens läst. Jag tycker ändå att Himlens fånge var en trevlig lyssning. Daniel Sempere, som var i 10-årsåldern i Vindens skugga, är nu en vuxen man som arbetar i bokhandeln Sempere & söner i Barcelona. Boken börjar med att en man köper en dyrbar utgåva av Greven av Monte Cristo, men mystiskt nog lämnar den kvar efter sig med en dedikation till Fermin Romero de Torres, d.v.s. till Daniels vän, som också arbetar i bokaffären. Sedan följer ett äventyr där Daniel söker sanningen om Fermin. Det leder till händelser under inbördeskriget och innefattar bland annat en fängelsevistelse. Det är spännande och äventyrligt och med ett högt tempo. Mina tankar leds lite till Da Vinci-koden. Fast med lite mer litterär anknytning.
Och visst är det spännande och underhållande, men på något sätt drogs jag inte med till hundra procent. Det är någonting som gör att karaktärerna känns platta, kanske för att det är en bok där väldigt mycket händer och pågår, men där det sällan stannas upp och ges någon fördjupning kring vilka karaktärerna i boken är. Eventuellt är det meningen att man ska läsa hela serien i ett svep och därmed verkligen spendera tid med karaktärerna och lära känna dem, men när jag hoppade rakt in i den här boken, efter att till och med ha skippat del två, ja, då kändes det som att något kanske saknades. Ändå skulle jag vilja säga att det är en läsvärd bok. Det är alltid tacksamt med böcker där just böcker spelar en stor roll och det är inte dumt att kasta sig in i böcker där man får följa med på ett äventyr.
Himlens fånge
Originalets titel: El prisionero del cielo (spanska).
Översättare: Elisabeth Helms.
Uppläsare: Philip Zandén.
Utgivningsår: 2011 (första spanska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Ulla Strängberg för Sveriges radio).
Antal sidor: 295.
Läs även övriga delar i serien De bortglömda böckernas gravkammare: Vindens skugga, Ängelns lek, Andarnas labyrint.
ISBN: 9789100129934.
Carlos Ruiz Zafón
Carlos Ruiz Zafón (född 1964) är en spansk författare som slog igenom 2005 med romanen Vindens skugga. Han har skrivit romaner och ungdomsböcker och finns översatt till fler än 40 språk. Carlos Ruiz Zafón har en Facebooksida och en hemsida.
Förlagets beskrivning
”I Himlens fånge återvänder vi till De bortglömda böckernas gravkammare och bokhandeln Sempere & Söner, i Carlos Ruiz Zafóns säregna och mörka Barcelona.
Det är strax före jul i slutet av 50-talet. Daniel och Bea bor med sin son ovanför bokhandeln, där trotjänaren Fermín är i full färd med att förbereda sitt förestående bröllop. En morgon kommer en gammal man in i bokhandeln och vill köpa en värdefull bok, en ovanlig och exklusiv förstautgåva av Greven av Monte Cristo. Men han tar den inte med sig – istället lämnar han boken med en dedikation: ”Till Fermin Romero de Torres, som återvänt från de döda och har nyckeln till framtiden.” Främlingens besök blir upptakten till en berättelse om fångenskap, svek och en hemlighet som legat begravd i mer än två decennier.”
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld är en fantastiskt fin bok om en ung tjej vars mamma plötsligt är försvunnen. Det är en bok där det är väldigt lätt att tycka om huvudpersonen och att heja på henne i allt hon gör: letandet efter mamman, skapandet, kärlek. Betyg: 5 flamingos av 5.
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld är en ungdomsroman där läsaren får följa 17-åriga Maja, som bor med sin pappa i Stockholm. I Norrköping bor Majas mamma, som aldrig kallas för något annat än vid sitt förnamn, Jana. Faktumet att hon aldrig kallas för ”mamma” låter läsaren förstå att det finns ett visst avstånd mellan Maja och hennes mamma, men det är inte bara den detaljen som avslöjar något om Jana och hennes relation till sin dotter (och andra) utan det finns mycket annat som antyds mellan raderna. Och allt detta lyckas författaren avslöja trots att den stora ”grejen” i den här boken är att Majas mamma plötsligt är spårlöst borta. Snyggt gjort!
När Maja kommer till Norrköping för att ha en helg hos sin mamma så är Jana helt enkelt inte där för att möta upp och inte finns hon i huset heller. Maja snokar skamlöst bland sina föräldrars e-post, almanackor och sociala medier och hittar förbryllande ledtrådar och en del pinsamma sidospår (föräldrars dejtande, föräldrars lite fåniga stolthet över sitt egna föräldraskap…). Exakt vad som har hänt med Jana kanske jag ska överlämna åt läsaren att upptäcka, men försvinnande leder verkligen fram till något tankeväckande och fint i slutändan. Föräldraskap är kanske inte det lättaste, och inte att vara tonårsdotter heller!
Majas Norrköpingshelg blir hur som helst något helt annat än vad det var tänkt, men genom knasiga tillfälligheter kommer hon att lära känna flera nya kompisar medan hon är där alldeles själv. Inte minst träffar hon ”Justin Case”, som visar sig bo granne med Jana. Han är 20 år och Maja drar genast en lögn att hon är 18. Självklart uppstår förälskelse. Det finns alltså flera sidohistorier utöver den om Janas försvinnande. Och jag gillar dem verkligen!
Ungdomsböcker kan ha en tendens att vara avskalade och rakt på sak, men här har Jägerfeld gjort den perfekta avvägningen mellan att skriva saker i klartext och att låta saker skymta mellan raderna, och även mellan att hålla sig till huvudberättelsen och att låta de andra berättelserna och bifigurerna få ta plats. Jag tyckte verkligen om den här boken! Det är en fin berättelse och det är omöjligt att inte tycka om Maja. När jag läser boken vill jag inget annat än att heja på henne, peppa henne och tala om hur bra hon är, som om hon vore en lillasyster man tycker riktigt mycket om. Tonen känns också helt rätt. Nu var det länge sedan jag var tonåring, men Jägerfeld väcker minnen om hur det var när förälskelser var liksom nytt och hur det bara var i största allmänhet innan man riktigt förstått vem man är och vad man ska bli. Jag imponeras också över hur självsäker Maja är. Trots att hon hamnar i en rätt klurig situation med sin mamma och trots att hon har allmän otur med saker och ting, så verkar hon aldrig riktigt tveka eller tappa modet. Det är inspirerande på ett sätt. Jag vet inte om jag var lika orädd när jag var 17 år, men förmodligen inte.
Det är alltid lite småkonstigt att vara vuxen och uttala sig om en ungdomsbok. Är den här boken bra för att vuxna förnuftigt kan titta tillbaka och tycka att det är bra, eller är den bra för att unga också kan hitta något och få igenkänning? Jag kan såklart inte svara på det sistnämnda. Men jag hoppas och tror verkligen att unga också kan känna igen sig i Maja på ett eller annat sätt.
Här ligger jag och blöder
Uppläsare: Julia Marko-Nord.
Utgivningsår: 2010 (första utgåvan, Gilla böcker (som numera har slagits samman med Lilla piratföraget)), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Karin Andersson för Sveriges radio).
Antal sidor: 251.
ISBN: 9789186634032.
Jenny Jägerfeld
Jenny Jägerfeld (född 1974) är en svensk författare och psykolog. Hon debuterade 2006 med Hål i huvudet och 2010 kom hennes andra bok, Här ligger jag och blöder, som fick ett väldigt fint mottagande och bland annat belönades med Augustpriset. Hennes senaste roman är Blixtra, spraka, blända! som kom ut 2018. Jenny Jägerfeld twittrar under @JennyJagerfeld och har en hemsida.
Förlagets beskrivning
””Klockan var kvart i ett torsdagen den tolfte april, dagen för den internationellt inbillade olycksdagen, och jag hade just sågat av den yttersta toppen av min vänstertumme med en elektrisk sticksåg.”
Maja skulle aldrig skada sig själv, aldrig avsiktligt som folk verkar tro. Ska man inte få såga av sig en tumspets utan att alla börjar oroa sig? Det vill säga, alla utom Majas mamma. Tvärtom är det Maja som oroar sig för henne. På en fest hon inte är inbjuden till träffar hon tjugoåriga Justin, en superverbal bilmekaniker med rosa byxor, som får henne att glömma allt om frånvarande mammor och avsågade tummar. Men sen läser Maja ett mejl som inte är till henne, ett mejl som gör ondare än alla sticksågar i världen.
Här ligger jag och blöder är en bladvändare med gapskrattshumor och allvar. Tilldelad Augustpriset i klassen Årets svenska barn- och ungdomsbok samt Stora Läsarpriset 2010. Nominerad till Slangbellan samma år.”
Insurgent av Veronica Roth är den andra delen i den dystopiska Divergent-trilogin, en berättelse om en värld där människor hålls i schack genom att de är tvingade att leva i falanger där bara vissa kulturer och synsätt är accepterade. Nu är dock allt på väg att falla samman. Betyg: 4 kanyler av 5.
Insurgent av Veronica Roth är del två i Divergent-trilogin. Den tar vid precis där första delen slutar och tempot är alltså högt redan från början. Tris är en ung tjej i en dystopisk värld där alla hålls under kontroll genom att de är tvingade att leva i falanger där bara vissa synsätt är accepterade. Antingen tillhör man De tappra, De osjälviska, De lärda, De ärliga eller De fridfulla och alla människor anses ha egenskaper som gör att de är menade att tillhöra en enda av falangerna. Tris är dock speciell, hon är divergent, vilket innebär att hon har egenskaper som gör att hon passar in i flera falanger. Hennes speciella egenskap är dock något som hon håller hemligt eftersom att det är farligt för divergenta att avslöja sig. Hon har precis genomgått den tuffa initiering som krävs för att bli upptagen i De tappra och vid sin sida har hon Marcus, hennes nyblivna pojkvän.
Tris och Marcus är två mycket unga människor, men i Insurgent är mod och divergens några egenskaper som är viktigare än livserfarenhet. Framför sig har de enorma utmaningar och de båda kommer att spela viktiga roller i händelseutvecklingen. Hela samhället, som de känner det, är på väg att rasa samman. De lärda vill bryta sig loss och släppa in ett annat styre och de drar sig inte för att starta ett krig för att uppnå sitt mål. Plötsligt ställs människor och falanger mot varandra, vänskap sätts på prov och många lider oerhörda förluster.
Boken är spännande från sidan ett och tempot är högt. Jag fastnade verkligen och ville veta hur det skulle utveckla sig. Jag inser att mycket i boken är platt och töntigt, att de flesta karaktärer vid sidan av Tris helt saknar djup, att hennes relation till Marcus beskrivs banalt och klyschigt, att det finns en hel del logiska luckor och att berättelsen drivs framåt med minsta möjliga finess och gestaltning. Ändå måste jag säga att jag rycktes med och, även om författaren kanske inte utnyttjar ämnet maximalt, så finns det i grunden något intressant i själva grundkonflikten: att människor hålls tillbaka av sina egna snäva kulturer och fyrkantiga bild av världen. När jag hade läst första delen i trilogin, Divergent, var det många som varnade mig för att de avslutande delarna skulle vara mycket sämre. Jag hade kanske låga förväntningar när jag påbörjade Insurgent, men jag blev i alla fall positivt överraskad över att storyn fortfarande kändes intressant och att det fortsatte att bjudas på överraskningar. Mitt största problem med boken är i någon mening att den är en ungdomsbok. Det kan jag naturligtvis inte föra fram som kritik, egentligen, men det känns bara så löjligt, från min synvinkel, att boken handlar om två barn som springer runt och räddar världen och upplever relationstrassel som de hanterar som om de vore ett gammalt äkta par. Det känns haltande. Men egentligen är det väl helt enkelt så att jag är för gammal för den här typen av böcker. Fel målgrupp, ni vet.
Jag kommer hur som helst att läsa den avslutande delen. Jag vill veta hur det går med allting och ibland är det precis den här typen av underhållning man behöver!
Insurgent
Originalets titel: Insurgent (amerikanska).
Översättare: Katarina Falk.
Uppläsare: Anna Maria Käll.
Utgivningsår: 2012 (första amerikanska utgåvan), 2013 (första svenska utgåvan, Modernista), 2014 (den här ljudboksutgåvan, Earbooks).
Läs även övriga delar i Divergent-trilogin: Divergent, Allegiant.
Antal sidor: 381 (ca 12,5 h lyssning).
ISBN: 9789176455104, 978-91-7483-159-7.
Veronica Roth
Veronica Roth (född 1988) är en amerikansk författare, främst känd för Divergent-trilogin, som gavs ut mellan åren 2011 och 2012 och som också har filmatiserats. Veronica Roth har en Facebooksida och en hemsida och instagrammar under @vrothbooks.
Förlagets beskrivning
”Ett enda val kan förändra dig eller förgöra dig. Men varje val har konsekvenser, och när oroligheter väller upp i falangerna omkring henne måste Tris Prior fortsätta att försöka rädda dem hon älskar – och sig själv – samtidigt som hon brottas med svåra frågor om sorg och förlåtelse, identitet och lojalitet, politik och kärlek.
Tris initiationsdag borde ha varit en dag fylld av firande och segeryra tillsammans med hennes valda falang. I stället slutade dagen i outsägliga fasor. Nu rasar krig, och konflikterna mellan falangerna och deras ideologier växer. Och i krigstider måste man välja sida, hemligheter kommer i ljuset, och de val som måste göras blir ännu större och mer oåterkalleliga.
Tris har förändrats, dels genom sin beslut, men också av på grund av nya upptäckter och skiftande relationer. Nu måste hon omfamna sin divergens fullt ut, oavsett vilka risker det innebär.”
Laterna magica av Ingmar Bergman är Bergmans självbiografi, en bok där de flesta kring Bergman känns underligt platta, men där det å andra sidan ges en verkligt fin bakgrund till Bergman och hans skapande. Betyg: 4 magsår av 5.
Laterna magica av Ingmar Bergman är Bergmans självbiografi från 1987. Det här jubileumsåret, 100 år sedan Bergmans födelse, har Bergman och hans filmer uppmärksammats på många håll och Sveriges radio har bland annat låtit den här boken gå som radioföljetong, samtidigt som den har bokcirklats i Lundströms bokradio. Bokcirkeln har jag inte hunnit lyssna klart på, men nu har jag i alla fall lyssnat på uppläsningen av boken.
Till att börja med kan jag erkänna att jag inte är någon kännare av Bergman och trots att jag är intresserad av film så har jag faktiskt inte sett någon av Bergmans verk(!), inte ens Fanny och Alexander. Jag tror självklart att den här boken lyfter om man också har sett något av det Bergman skapat på film eller för teatern, kanske kan boken då också ge en del nycklar till hans skapande och visa nya sidor av det han har velat berätta i sina verk.
Även utan att kunna sin Bergman så tycker jag att boken håller, inte minst för att han är en sådan oerhört känd och respekterad person och eftersom det har blivit så mycket diskussioner kring hans ”demoner” och hårda ledarstil. Det gör såklart att det blir spännande att få titta in i hans värld och höra Bergmans egna ord. Bergman lyckas också berätta på ett engagerande sätt. Jag blir kanske mest berörd när han berättar om den laterna magica, filmapparaten, som tidigt skänkte honom den magi som lockade honom till filmen. Som mest underhållen blir jag när Bergman berättar om alla hopplösa teatrar han kuskar runt på – han berättar målande och äckelframkallande om ohyra, trasiga avlopp och allmänt nedgångna lokaler. Jag anar att han vässar lite, men det gör inte så mycket.
Laterna magica är helt klart en spännande biografi där Ingmar Bergman bjuder på sig själv och sitt liv. Det som är till bokens nackdel är paradoxalt just det: det blir väldigt mycket Bergman. Ingmar Bergman var gift fem gånger och blev pappa till nio (?) barn. En del av dessa människor finns skildrade i boken, men det mesta känns platt. Faktiskt känns de flesta människor runt Ingmar Bergman förvånansvärt vagt beskrivna. Kanske ska man unna sig att vara väldigt självupptagen i en biografi, inte minst för att ens närstående kanske inte ens vill vara i rampljuset, men jag kände ändå att det saknas något i personporträtten, alltså porträtten av alla vid sidan av Bergman själv. Allt som allt är det dock fortfarande en intressant och välkomponerad självbiografi som är lagom utlämnande. Jag måste börja se hans filmer! Det känns verkligen som en lucka att inte ha sett något av Bergman!
Laterna magica
Uppläsare: Sten Ljunggren.
Utgivningsår: 1987 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2018 (den här radioföljetongen, producerad av Emma Janke för Sveriges radio).
Antal sidor: 336.
ISBN: 91-1-876002-3.
Ingmar Bergman
Ingmar Bergman (1918 – 2007) var en svensk regissör, manusförfattare, teaterchef och författare. Han är en världsberömd kulturperson, som gjort en lång rad hyllade och prisade filmer, däribland de Oscarsbelönade filmerna Jungfrukällan, Såsom i en spegel, Viskningar och rop och Fanny och Alexander. Den som vill lära sig mer om Bergman och/eller hans verk kan t.ex. besöka Stiftelsen Ingmar Bergmans hemsida.
”Få självbiografier har skapat ett sådant förhandsintresse som Laterna magica innan den gavs ut 1987, även i ett internationellt perspektiv. Det var första gången Ingmar Bergman skrev ett verk helt frånkopplat filmmediet. Genom branta klipp och djärva associationer skildras vägen från olyckligt prästbarn till folkkär film- och teatermagiker vilket också gav många nycklar till de ämnen han ofta återkom till i sina filmer.
Mer än något annat visade Ingmar Bergman med Laterna magica att han var en stor författare i egen rätt. Nu ges möjligheten att läsa självbiografin tillsammans med Arbetsboken, ur vilken han hämtade en stor del av det material som kom att bli de publicerade memoarerna. En sådan samtidig läsning ger nu läsaren en oanad möjlighet att se hur författaren i den konstnärliga processen förhåller sig till det egna minnet, fakta och fiktion.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.