Det känns inte riktigt rättvist att jämföra en bok med andra böcker, för det får det att låta som att boken är en efterapning och inte särskilt originell. Ändå kan jag inte låta bli att jämföra den här boken med Rowlings böcker om Harry Potter och jag gör det utan att mena något annat än att den här boken är lika bra. Precis som i Harry Potter-böckerna blandas element från ”vanliga” ungdomsböcker och scener från ”vår” värld med element från något mer övernaturligt och magiskt. Det gör i mina ögon att boken lyfter från att vara en ”vanlig” fantasy till att göra det mer intressant och angeläget.
I huvudrollerna hittar vi ett gäng gymnasieungdomar. De är lika olika varandra som personligheterna i vilken gymnasieklass som helst. Här finns klassens populäraste tjej, klassens plugghäst, som förresten i hemlighet är kär i deras mentor, tjejen som har halkat snett och tar droger, två mobbade och utfrysta personer och deras mobbare samt en tjej som redan har flyttat hemifrån för att hon inte kommer överens med sin mammas nya kille. Det visar sig att just dessa personer, som aldrig skulle ha umgåtts eller kanske ens pratat med varandra i skolan, utgör en grupp som är en del i någonting så stort att de inte kan föreställa sig det. Tillsammans står de framför någonting riktigt mörkt och ont och det är upp till dem att glömma de roller de normalt har i skolan för att istället samarbeta tillsammans.
Det här är en riktigt spännande bok och samtidigt är den fantastiskt insiktsfull och lyckas beröra många av de problem man kan ställas inför och de känslor man kan känna i senare tonåren. Det känns trovärdigt och äkta. Nu läser jag visserligen inte ungdomsböcker så ofta längre, men jag måste ändå säga att det var länge sedan jag läste en bok med så hög igenkänningsfaktor. Precis såhär är det nog faktiskt att vara tonåring idag. Det är genialiskt att tvinga ihop de här personerna, med så totalt olika status i klassrummet, och göra en fantasyberättelse av det. Magin ser jag som en kul krydda. Den gör de välbekanta skolmiljöerna och hemmamiljöerna trots allt mer intressanta och lyfter boken till en högre nivå.
Jag hade möjlighet att läsa boken innan den ens var tryckt och jag hade absolut inga särskilda förväntningar när jag började läsa. Vid det här laget har boken hyllats i både press, på bloggar och i mikrobloggar och jag kan bara stämma in i hyllningskören. Det här är bra! Och jag längtar efter fortsättningen.
Inspiration till Den befjädrade ormen fick Hans Alfredson när han läste Eirik Rödes saga, som handlar om när vikingarna fann Amerika. I boken har Alfredson valt att vända på det och berätta om hur det gick till när indianerna (i det här fallet Toltekerna) fann Europa. Researchen känns rigorös. Jag lyssnade på boken som ljudbok och kände mig tvungen att googla på den för att hitta namnen på karaktärerna och att döma av Wikipedia så flera av namnen de autentiska namnen på de gudomar som tillbads i den toltekiska kulturen (Quetzalcoatl – ”den befjädrade ormen” är en av dem) och på personer som varit betydelsefulla i den. Jag tror säkert att det Alfredson skriver om livet bland toltekerna också är baserade på fakta. Ytterst är det dock, som oftast med Alfredson, en bok med humor och värme. Den berättar om två tolteker ur olika sociala skikt och deras äventyr, långa resor och liv.
Jag tycker det är en trevlig liten bok, men någonting som tyvärr ofta drabbar sådana här ”faktainspirerade” skönlitterära böcker är att de ibland tappar fart i själva berättandet. Det finns t.ex. långa passager där Alfredsson berättar om vad de tog med sig på sina färder och vad de lagade för mat. Bortsett från det tycker jag tycker jag helt klart om boken. Jag har tidigare lyssnat på Lagens långa näsa, som också är en författaruppläsning av Alfredson. På sätt och vis tycker jag nog bättre om den tidigare genomlyssnade boken, men Alfredsons berättande känns såklart igen och han är en mycket bra uppläsare.
Presidentens hustru är en bok som är inspirerad av Laura Bushs liv och för den som är insatt i USAs historia och politik så kan man känna igen flera verkliga personer i den här skönlitterära boken. Jag hade höga förväntningar, för det känns onekligen som ett intressant uppslag att skriva en bok som mer eller mindre handlar om Laura Bush, och dessutom är min favoritförfattare, Joyce Carol Oates, en av de som har talat väl om den. Naturligtvis blev jag besviken!
Huvudpersonen, Alice, är utbildad bibliotekarie och vid 30 års ålder verkar hon ha blivit ”den eviga singeln”, när hon träffar Charlie Blackwell. De tycks inte ha någonting gemensamt över huvud taget, utöver att de har ett skojigt sexliv (Alice är dock naturligtvis för pryd för att låta honom sova över innan de har gift sig). Bland annat delar de inte varandras politiska åsikter. Men självklart, självklart håller de ihop ändå. De kostar Alice hennes enda riktiga vänskap, eftersom bästa vännen också är intresserad av Charlie, men självklart, självklart, säger hon upp sig från sitt jobb och ger upp sitt liv för att leva med den här karln och vara hans hemmafru/mamma. Sedan rullar åren på. Han blir alkoholiserad (själv har hon förresten sin första fylla vid 31 års ålder och sedan dricker hon just ingenting mer), de skaffar en gullig unge, de lever överklassliv, som Alice kanske inte riktigt känner att hon passar in i, och så småningom är Charlie president. När han blir president har Alice övergivit alla sina egna åsikter. Allt hennes man gör är fint och bra och riktigt och rätt och det finns ingen fråga som hon kan/bör/ska lägga sig i, vare sig det är det meningslösa kriget, som egentligen är en slags slakt som inte leder till någon frihet eller demokrati i det krigsdrabbade landet, abortfrågan (hon har själv gjort abort en gång) eller något annat brännande. Hon engagerar sig för säkerhets skull bara i enkla grejer som omöjligen kan väcka anstöt: AIDS-frågan, analfabetism etc.
Jag blir provocerad av Alices präktighet, hennes brist på eget liv/egna åsikter/någonting eget över huvud taget och hur hon hela tiden framställs som ett offer, trots att man egentligen mycket väl skulle kunna leva Alices liv av eget fritt val och må bra av det. Charlie verkar vara sällsynt ocharmig, plump och sexistisk (i och för sig har jag aldrig varit en av George Bushs fan heller) och Alice är så tröttsamt perfekt att man omöjligen kan känna några sympatier för människan. Det kanske är meningen att man ska känna på det sättet, men någonting får mig att tro att det inte är så. Någonting får mig att tro att man ska läsa den här boken och se det romantiska och fina i att hålla ihop och att man ska beundra Alice för hennes livsval. Det känns verkligen som att boken är skriven på fullaste allvar och det gör mig verkligen tveksam. För mig känns den nästan parodisk och om man utgår från att den är det så kanske man kan se det som intressant och som ett inlägg i frågan om jämställdhet och klassfrågan. Annars får man nog se det som ett stycke ointressant tantsnusk. Väljs själv!
Vindens skugga är något så annorlunda som en bok om en bok. När Daniel är 10 år tar hans pappa med honom till ”De bortglömda böckernas gravkammare”. Det är en märklig plats, där besökarna får välja en bortglömd bok, eller om det kanske är boken som väljer besökare(?), att beskydda. Daniel väljer boken Vindens skugga, skriven av den, för honom, okände författaren Julián Carax. Boken väcker en lust att ta reda på mer om Carax och hans böcker och efter lite efterforskningar visar det sig att Vindens skugga är en riktigt speciell bok, nämligen det sista återstående exemplaret. Någon tycks ägna all sin tid åt att söka upp Carax böcker för att bränna dem.
Daniel finner sig snart indragen i den spännande berättelsen om Carax liv och det tycks finnas märkligt många beröringspunkter till hans eget.
Det här är en vida omtyckt och väldigt omtalad bok som jag har velat läsa länge. Det är alltid svårt att tycka om en bok när man har höga förväntningar och tyvärr blev det kanske inte en ”wow!”-upplevelse för mig. Boken är en sådan där mystisk och spännande bok där alla personer sätts i sitt rätta sammanhang och alla händelser får en förklaring och vävs ihop, som ett pussel, mot slutet. Jag tycker väldigt mycket om sådant! Samtidigt lämnas väldigt lite till läsaren, så det är väl en smaksak vad man gillar. Min invändning mot den här boken är egentligen att den innehåller så mycket romantik och kärlek och det är faktiskt inte riktigt min grej. Tyvärr! Jag måste ändå säga att jag är nyfiken på att läsa mer av Carlos Ruiz Zafón. Jag tycker att det var en välskriven och fin berättelse.
Jag valde att lyssna på den som ljudbok och den är mycket bra uppläst av Jonas Karlsson, som skickligt ”spelar” bokens alla karaktärer.
Susanna Alakoski imponerade stort på mig med Svinalängorna, där hon berättade om Leenas uppväxt i en fattig familj och med alkoholiserade föräldrar. Hon lyckades beröra och störa och det kändes som ett äkta och viktigt porträtt från en samhällsklass som sällan ges något större utrymme i den svenska litteraturen. Med Håpas du trifs bra i fengelset gör hon det igen. Det är vasst, bittert och insiktsfullt.
Genom Anni, socialarbetare och dessutom syster till narkomanen och den kriminellt belastade Sami, ger Alakoski ett bitande inlägg i klassfrågan. Hon berättar både om svårigheten och ensamheten i att vara anhörig och på ett större plan ger hon en känga till den politik som leder till ett ovärdigt och ett respektlöst bemötande av interner, invandrare och fattiga. Det är så djupt tragiskt, stundvis enormt hopplöst och ångestfyllt och, framför allt, omöjligt att värja sig från.
Anni har gjort en slags klassresa, men kan omöjligt fly från sin bakgrund och blir ständigt påmind om det som varit genom brodern, som hon knappt vet om han är en bror längre. På sitt jobb ställs hon inför totalt verklighetsfrånkopplade chefer som på riktigt vill att hon hittar någon HIV-positiv i HIV-projektet snart, för annars får de nog inga mer projektpengar, och också inför maktlöshet i att inte kunna hjälpa de som behöver hjälp (”– Vill bara kolla, har inte haft någon flykting i behov av akut tandvård förut, visst är det okej att Ognjen Jevric går till tandläkaren akut, han har tandvärk. […] – Njae, det är inte så enkelt. […] Måste Ognjen Jevric ha just den tanden han har ont i för att kunna äta?”).
Och ständigt denna sorg, rädsla och skam. Sorg över hur finnarna har behandlats, över uppväxten, över brodern. Rädslan för att brodern snart inte får en till chans. Skamkänslor för att det är så svårt att veta hur man ska uppträda när ens bror inte passar in i samhället.
Alla som tror att fattigdom inte finns i Sverige, alla som tror att alla har samma chans och att alla kan få en ny chans, måste läsa den här boken och reflektera över frågan. Det här är det mest angelägna jag har läst på länge! En riktigt bra och tankeväckande bok!
När Marjories syster försvinner splittras familjen. Föräldrarna hamnar i stor sorg och ägnar all sin tid åt att söka efter den försvunna dottern och under tiden bor Marjorie hos sin faster, Ilse. Marjorie känner sig inte riktigt hemma hos Ilse och hon funderar mycket över sin familj och bearbetar sorgen på sitt sätt.
Med den här boken har Bengt Ohlsson verkligen tagit sig in i ett barns värld och lyckats förmedla hur tankarna kan gå när man är i den åldern. Det känns autentiskt och äkta och väldigt insiktsfullt. Familjens trygghet och den kärlek och avundsjuka som man kan känna till ett syskon finns här förmedlat på ett fint sätt. Marjorie är dock inte bara ett vanligt barn, utan ett barn i en mycket speciell situation, eftersom hon har förlorat sin syster. Jag vet inte om jag tycker att Ohlsson låter systerns försvinnande få tillräckligt mycket plats i boken. Jag tycker ändå att det var en fin och välskriven bok. Och inte för att man ska döma boken efter framsidan, men visst är framsidan otroligt snygg?
Jag vet inte ens vad jag ska skriva om den här boken. Av Murakami har jag tidigare läst Norwegian wood, som verkligen berörde mig, men den här boken sa mig faktiskt ingenting. Det kan möjligen bero på att jag inte gav den tillräckligt med tid och uppmärksamhet, men jag vet faktiskt inte om det är hela förklaringen. Boken är tunn, berättelsen kort. Man hinner inte ens lära känna karaktärerna och jag hinner inte förstå vad författaren vill säga.
Huvudpersonen är en man som är förälskad i en kvinna. Kvinnan tar ett jobb hos en affärskvinna och reser med henne till Grekland, där hon spårlöst försvinner. Mannen åker dit, men finner inte mycket mer än sina känslor. Ja, det finns faktiskt inte så mycket mer att säga. Murakamis trevliga och korrekta språk och lite mystiska fantasivärldselement dyker upp, men sedan är det inte så mycket mer. Om den inte vore skriven av vår tids mest hypade författare hade den nog inte tagit sig så långt, men det är vad jag tror. Det största felet är väl kanske att jag hade höga förväntningar. Och de infriades inte.
För inte så länge sedan läste jag den fantastiska kärleksromanen Oskuldens museum av nobelpristagaren Orhan Pamuk. Jag skulle vilja säga att den här boken, Snö, delar många element med Oskuldens museum. Samtidigt är det en helt väsensskild berättelse. Det här är så mycket mer politiskt och brännande, även om det politiska glimtade förbi även i den tidigare lästa boken. Kanske för att det är så politiskt grep inte den här boken mig på det personliga planet, så som Oskuldens museum faktiskt gjorde, men berättelsen tränger sig ändå inpå, skoningslöst.
I boken får vi, genom Orhan Pamuk, ta del av poeten Kas liv. Pamuk skymtar förbi som en berättarröst ibland och berättar om hur han försöker att skriva sin väns biografi. Ka har i många år levt i exil i Tyskland, men vid bokens början återvänder han till den lilla staden Kars, under förevändningen att han ska göra ett journalistjobb och bevaka ett lokalval. Den egentliga anledningen till hans resa är dock att han vill träffa, och helst fria till, den sköna Ipek, som har skilt sig från sin man. Det han dras in i är dock någonting mycket allvarligt. Alla vägar till staden är avstängda på grund av snöoväder och under tiden görs ett kuppförsök, människor mördas och folket utsätts för kränkningar. Upprinnelsen är en konflikt mellan radikala islamister och republikaner. Som något slags tragiska symboler för meningsskiljaktigheterna finns de så kallade ”slöjflickorna”: flickor som trotsar slöjförbudet och mellan vilka det tycks gå en ”självmordsepidemi”. Mitt i allt detta står Ka: kär, fylld av längtan och med en plötslig inspiration att skriva dikter, men också fången i en konflikt som han inte själv har valt.
Där Oskuldens museum var mycket mer subtil i sin skildring av Turkiet, som ett land med ena benet bland gammaldags traditioner och islam och med andra benet på väg till något västinspirerat, använder Pamuk Snö för att berätta om det med full kraft. I Oskuldens museum kunde man le lite åt det; finna det lustigt när han skriver om människor som försöker att kopiera väst, t.ex. genom att göra läskedrycker, som i slutändan inte smakar något annat än turkiskt. I Snö ler man inte. Jag tycker att den är mycket mer brutal och hopplös, men också väldigt gripande och bra.
Den hemliga historien är lite av en moden klassiker och det är lätt att förstå varför. Den suger sig fast redan från prologen, som börjar med den olycksbådande meningen: ”Snön uppe i bergen smälte och Bunny hade varit död i flera veckor innan vi började inse vilken allvarlig situation vi befann oss i.”. Sedan rullas en spännande berättelse upp om ett gäng collegestudenter som ganska brutalt splittras när de efter en tragisk händelse samt ganska mycket sprit och droger kommer fram till den vansinniga lösningen att en i gänget måste mördas.
Gruppen består av sex studenter som också råkar vara de enda studenterna som studerar klassiska språk. Tillsammans utgör de en sluten, liten värld och det är fascinerande att följa hur gruppen utvecklas och söndras och hur allt leder fram till det mord som redan prologen skvallrar om. Just gruppdynamiken och hur de formar sin egen värld, sina egna regler, sin egen etik och moral och hur de till och med har ett ”eget” språk (grekiska) att använda mellan sig är verkligt intressant och väcker mycket tankar för den som vill dra paralleller till hur vår egna värld ser ut.
Boken är skruvad och knappast en berättelse om typiska tonåringar som gör typiska tonårsgrejer, men det är inte det som är grejen. Här är allt närmast surrealistiskt och det är det som gör att man dras in i det och vill läsa mer. Boken tappade nog lite fart ungefär halvvägs, men jag tycker ändå riktigt bra om den.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Det känns inte riktigt rättvist att jämföra en bok med andra böcker, för det får det att låta som att boken är en efterapning och inte särskilt originell. Ändå kan jag inte låta bli att jämföra den här boken med Rowlings böcker om Harry Potter och jag gör det utan att mena något annat än att den här boken är lika bra. Precis som i Harry Potter-böckerna blandas element från ”vanliga” ungdomsböcker och scener från ”vår” värld med element från något mer övernaturligt och magiskt. Det gör i mina ögon att boken lyfter från att vara en ”vanlig” fantasy till att göra det mer intressant och angeläget.
