Det har gått lite trögt med mitt läsande den senaste tiden, men när jag påbörjade Shamanens sång lockades jag att ta mig tid till läsning. Boken är en välskriven satir som på samma gång är underhållande och allvarlig, men det som verkligen fångade mig var egentligen bokens ämne: den svenska sjukvården. Frågan är angelägen, aktuell och även om jag själv är frisk tycker jag att frågan berör.
Bokens huvudperson heter Martin Lehman och är läkare, bosatt i Burundi. I Sverige blir hans dotter påkörd och får en nackskada. Dottern försöker att leva sitt vanliga liv, men på grund av smärtan klarar hon inte ens av att hålla i en dammsugarslang, än mindre utföra sitt jobb på sjukhuset, där hon i normala fall arbetar som sjuksköterska på intensiven. Hon orkar inte umgås med sina vänner, smärtan är fruktansvärd och hon har känselbortfall i händerna. Livskvalitén är med andra ord riktigt dålig och hon sjukskrivs. Ett tag. Sedan vill Försäkringskassan med sina egna läkares och sina egna inhyrda bedömningsklinikers utlåtande i ryggen skjutsa ut henne i arbetslivet igen. Hennes smärta diagnostiseras som ”somatiseringssymdrom” och man kan inte se att det finns något hinder för att hon ska kunna återgå till sitt jobb. Hon träffar tre olika läkare, som alla beter sig förödmjukande och som alla på sina sätt bidrar till att Försäkringskassan bestämmer sig för att hon inte har rätt till fler utbetalningar. De läkare som vill hjälpa henne har ingenting att säga till om och till smärtkliniken är det över ett halvårs väntetid – något som samhället inte har råd att låta henne vänta på.
Martin, å sin sida, blir också sjuk, i leukemi. Sjukdomen gör att han inte är tillgänglig när dottern försöker nå honom. När han äntligen läser hennes mejl är det för sent. Det som återstår är att återvända till Sverige, ett land som han inte längre betraktar som humant, för att utkräva sin dotters hämnd.
När hämndaktionen sätter igång blir det kanske lite väl skruvat, men jag ser gärna förbi det. Satirer behöver vara överdrivna och det blir också extra intressant när de läkare, som felbehandlat dottern, själva får känna på hur livet som sjuk och utförsäkrad kan te sig.
Boken blandar humor med filosofiska resonemang och är inte ”bara” en del i debatten om svensk sjukvård, Försäkringskassans roll och de påstådda ”fuskarna” med sina ”modediagnoser” (fibromyalgi, whiplashskada…). Den här boken är läsvärd av många anledningar och alla politiker som på något sätt har något att säga till om när det gäller sjukvård och sjukersättning borde läsa det här och ta till sig. Lidbeck är själv smärtläkare, överläkare och forskare. Han vet helt enkelt vad han skriver om när han berättar om smärtproblematik och vad drabbade kan få utstå för förnedring. På www.shamanenssang.se finns mer information om och av författaren, bland annat finns där generöst med extramaterial till boken!
Hypnotisören fick mycket uppmärksamhet när den kom, dels för att den rosades av kritiker, men också för att det länge var okänt vem/vilka som dolde sig bakom pseudonymen Lars Kepler. Det avslöjades så småningom att paret Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril har skrivit boken tillsammans. Det är två för mig okända författare faktiskt, men nu har jag alltså stiftat bekantskap med deras första deckare.
Jag måste säga direkt att jag är kluven till deckare. Det kanske har att göra med att jag är naturvetare, men jag har en tendens att haka upp mig på detaljer som jag finner osannolika och sedan har jag svårt att gripas av berättelsen. På många sätt har jag faktiskt lättare att leva mig in i och att relatera till fantasyböcker och andra böcker med övernaturliga inslag, för de utger sig inte för att handla om vårt samhälle, utan kan beröra på sitt sätt. Deckare däremot… Här kommer författare undan med halvdåliga missar, som att forensiska undersökningar går på nolltid, men också värre felsteg som att folk överlever dödligt våld (Stieg Larssons Flickan som lekte med elden är i en klass för sig, där en av personerna blir skjuten i huvudet och överlever…). Jag kan inte med det! Det är onaturligt utan att man gör en poäng av det och låter det vara magi eller sci-fi.
Men kluven är jag alltså. Samtidigt som jag inte alls gillar genren på grund av det överdrivna, råa, äckliga och onaturliga, så rycks jag oftast med och vill läsa snabbt, snabbt. Inte för att jag nödvändigtvis tycker att det är så särskilt bra(!), men för att det trots allt är spännande.
Även Hypnotisören är spännande. Jag tycker dock att den lider av att det är lite väl många parallella spår som avhandlas samtidigt. Bokens handlar dels om en slakt av nästan en hel familj. Endast sonen i familjen överlever, men han är svårt skadad och man fattar beslutet att försöka förhöra honom under hypnos. Erik är en erfaren hypnotisör, men har efter ett personligt nederlag bestämt sig för att aldrig mer hypnotisera. Han låter sig dock övertalas att göra det ändå. Ungefär samtidigt blir Eriks son kidnappad. En extra nervkittlande twist är att sonen bär på en blodsjukdom och behöver regelbundna injektioner av ett läkemedel för att inte förblöda. Det blir alltså extra livsviktigt att återfinna pojken snabbt. Det stannar inte här. Boken innehåller även tillbakablickar till Eriks tidigare yrkesliv och vad som ledde fram till att han valde att sluta hypnotisera. Den innehåller en otrohetsaffär och ett slags mysterium med våldsamma barn som agerar under samma namn som pokémonfigurer.
Ja, det blir lite mycket och det kanske kan bli så när två människor ska skriva tillsammans. Det kan förmodligen vara nog så svårt att skära i en berättelse när man är ensam och redigerar och här verkar man ha valt att ta med alla idéer som poppade upp.
Det här var ingen toppenbok för mig. Behållningen var spänningen och jag tror faktiskt att den som gillar deckare kan uppskatta den, men tyvärr är det trots allt inte min kopp te.
Men jag kan ju inte spekulera i vad böckerna hade kunnat vara, utan jag måste döma dem för vad de är. Och de är bra! I Pappersväggar ryms ett antal noveller och jag tycker väldigt bra om de allra flesta. Flera av de är både kittlande och tankeväckande. Här får vi stifta bekantskap med troll (ensamma, tvingade att passa in i vårt samhälle och faktiskt riktigt otäcka och onda), människor som är döda, men fortfarande lever, människor som bara är vikarier och inte är riktiga människor (och kanske är alla människor utom du vikarie!) m.m. Det låter lätt töntigt när man skriver om det, men Ajvide Lindqvist skriver om det på ett sätt så att man liksom köper det.
Jag lyssnade på boken som ljudbok i en fin författaruppläsning, som jag varmt kan rekommendera, även till dig som, liksom jag, inte förstår skräckgenren…
Med Igelkottens elegans kan jag lägga ännu en bok om klass och status till handlingarna. Det har blivit en hel del böcker på temat den senaste tiden, t.ex. Håpas du trifs bra i fengelset och Presidentens hustru, men Igelkottens elegans känns tyvärr inte som den vassaste i genren.
Boken handlar om portvakten och änkan Renée, som dagligen tvingas bevittna och lyssna på borglighetens dumheter i det hus där hon jobbar. Själv är hon närmast osynlig för husets invånare och hon döljer vresigt sitt intresse för klassisk litteratur och filosofi – intressen som hon förstår att andra anser är opassande för en vanlig portvaktsfru. Lika malplacerad som Renée är i sin yrkesroll känner sig den överbegåvade flickan Paloma i sin familj. Hon känner sig missförstådd och har själv svårt att förstå sin familj och vad som är viktigt i deras värld. När affärsmannen Kakuro Ozu flyttar in i huset och rör om i grytan korsas Palomas och Renées vägar.
Så långt är allt bra, intressant och också väldigt fint berättat. Men sedan kommer slutet. Jag får känslan av att författaren plötsligt kom på att boken måste avslutas och så gjorde hon det med den enklaste utvägen. Jag vill inte avslöja slutet i händelse av att någon läser boken eller planerar att göra det, men mig föll det alltså inte i smaken. Boken lämnar mig lite som ett frågetecken och hur jag än funderar på det så förstår jag inte vad författaren vill säga. Vill hon säga att var och en är fast i sin roll och sin status och att ingenting går att ändras på? Eller vad? Sådant gör mig besviken. Jag tycker bättre om hoppingivande slut, helst sådana som Joyce Carol Oates har vävt ihop (läs till exempel Lilla himlafågel!).
Min bekantskap med Murakami började bra med pärlan Norwegian wood, fortsatte med den ganska intetsägande Sputnikälskling och avslutades (?) med Kafka på stranden. Jag tyckte verkligen om Norwegian wood och jag önskar att jag hade tyckt om de två andra böckerna också, men det gör jag inte. Nu känns det faktiskt som att jag inte behöver läsa mer Murakami.
Kafka på stranden handlar om en tonåring som rymmer hemifrån, tar sig namnet Kafka och flyttar in i ett privat bibliotek. Parallellt med detta ger sig Nakata, en begåvningshandikappad man som kan prata med katter, iväg från sitt hemkvarter. Underliga saker händer runt omkring. Kafkas far blir mördad samma natt som Nakata mördar en man som torterar katter, det regnar makrill från himlen, Nakata förstår att han måste leta upp en ”ingångssten”, vad nu det är, och Kafka har sexuella fantasier kring en kvinna som kan någonstans tror är hans sen länge försvunna mor. Berättelsen flörtar med myten om Oidipus och innehåller säkert många andra referenser och symboler som man kan förstå om man har en doktorsexamen i litteraturvetenskap. För mig säger den ingenting. Den är lite som jag har lärt mig att Murakamis böcker är som mest: mycket sex (helst lesbiskt och/eller ett möte där en tonåring blir introducerad av en äldre kvinna), konstiga och skruvade händelser, detaljer… Framför allt finner jag det ointressant.
”Sverige ser idag inte ut som det gjorde för 50 år sedan…” är en kommentar som sägs om och om igen i Bakhtiaris skarpa och underhållande (ljud)bok Kan du säga schibbolet?. Men det är inte sagt på allvar, utan som en slags pik till de svenskar som försöker att slå ett slag för mångkultur utan att egentligen ha en aning om vad de pratar om och utan att känna en enda ”blatte”(ett ord som de faktiskt envisas med att använda). Precis som i Kalla det vad fan du vill kommer ingen undan Bakhtiaris penna. Hon lyckas förmedla en bred bild över olika aspekter kring att vara invandrare eller att vara barn till invandrare.
I centrum står framför allt familjen Abbasi: Nouhsin, Mehrdad, och deras svenskfödda barn, Parisa och Baran. Nouhsin är deprimerad, något som ingen vågar prata om, och sjukskriven. Hon har svårt för svenskan, men umgås ändå med sin gamla SFI-lärare; en vänskap som är lite svår att förstå sig på faktiskt. Mehrdad är lärare och debattör och pratar en så perfekt svenska att folk blir besvikna när han är inbjuden till debattprogram. Han uttrycker kontroversiella åsikter om bilden av invandrare och folks ängslan för det som är svenskt. Hans åsikter om integration och mångkultur har närmast gett honom en rasiststämpel, trots att både han och Nouhsin har invandrat från Iran.
Parisa vill, mot sin mammas vilja, åka till Iran och fota för ett skolprojekt. Hon vill fota ”det riktiga Iran” – något som hon knappast vet vad det är. Till slut ger Nouhsin och Mehrdad med sig och släpper iväg Parisa, och Baran. Baran är mest av allt livrädd för Iran. Som hon har förstått det blir man piskad om man ertappas med ”för lite” slöja eller för tight kappa. Ingen vet vad de kommer att landa i för land. Det visar sig att de i Iran åker mer bil än i Sverige, kan se filmer som inte har haft premiär i Sverige än, och har möjlighet att gå på fest mest hela tiden. Parisa försöker att hitta rätt motiv för sitt fotoprojekt, men till sin besvikelse vill hennes släktingar bara visa gallerior, fester, glasscaféer. ”My God! Det här är inte Saudiarabien” är kusinens ständiga svar när Baran oroar sig över att bli tagen av polisen och Parisa försöker att bekräfta sin bild av ”det riktiga Iran”.
Men vad är egentligen ”riktigt”? Kan invandrare bo i en gigantisk villa i Oxie (fin stadsdel i Malmö) och ha städhjälp, som familjen Abbasi? Eller bor invandrare i Rosengård (lite ”sämre” stadsdel i Malmö) och ska de vara stolta över det? Är det ett ”blattealibi” att så många invandrare jobbar på radion (Bakhtiari gillar nog inte radiokanalen ”Min gata”…)? Kan Mehrdad verkligen vara rasist? Kan en vanlig, surig, busschaffis, bo med sin före detta svärmor, en iransk kvinna som röker som en borstbindare och knappast kan ett ord svenska, och faktiskt trivas med det? Kan en ung svensk akademiker från Stockholm åka till Malmö och prata om mångkultur och tillföra något nytt? Bakhtiari luftar många fördomar och lämnar läsaren med insikten att man kan kalla det vad fan man vill, men vi kommer aldrig att förstå varandra bättre, hur politiskt korrekta och försiktiga vi än är, om vi identifierar varandra utifrån den grupp vi skenbart ser ut att tillhöra. Det framstår som att den som har förstått mest i frågan om ”mångkultur” och integration är den lille svenske pojke, som emellanåt blir barnvaktad av Mehrdads inte precis svensktalande mor. Spelar roll! De pratar persiska och svenska lite som det faller sig.
Det här är en smart bok! Tankeväckande, kul och bra! Dessutom är den helt fantastiskt bra inläst av Sanna Persson-Halapi. Hon växlar skickligt mellan olika dialekter, brytningar och sinnesstämningar. Ljudboksutgåvan är också kryddad med lite ljudklipp där det passar. Välgjort!
I De ickesynliga leker Fredrik Härén med tanken att vi kanske har förlorat vår förmåga att se, eftersom vårt moderna liv har fått oss att sluta uppskatta naturens skönhet. Hur vore det om vår värld vore full av ”osynliga” varelser, som kan se oss, men som vi har blivit blinda för?
I De ickesynliga är dessa varelser verklighet och några människor, framför allt barn, som är öppna på ett helt annat sätt än vuxna, men också somliga vuxna, som ses som tokiga och hålls i schack på mentalsjukhus, är de enda som kan se dem. Varelserna kallas gott och gott för De ickesynliga och de lever i en samhällsstruktur där somliga ägnar sig åt att spana för att hålla reda på människorna och övervaka vilka som vet om deras existens. Deras existens får inte röjas, så spanarna har en viktig uppgift framför sig. Vid behov skickar de ut dödare, som på olika sätt får människor som vet för mycket att ”råka ut för olyckor”.
Bokens huvudperson, Alex, utbildar sig till journalist och arbetar med ett projekt där hon intervjuar barn som har låtsaskompisar. Det leder henne rakt in i det fascinerande, omvälvande, men samtidigt livsfarliga insikten att vi delar världen med en människosort som liknar oss, men som är osynliga för de flesta. Utan att riktigt förstå risken med detta berättar hon om sin nya kunskap för sin bror, som inte är en särskilt empatisk typ. Han vill genast använda kunskapen för egen vinning och tjäna pengar på den genom att berätta för försvarsmakten och andra som eventuellt är intresserade. Vad varken han eller Alex riktigt inser till en början är att de, och alla människor som blir inblandade, riskerar att råka ut för De ickesynligas dödare.
Det här är en annorlunda och spännande bok som väcker många tankar kring hur vi väljer att leva våra liv och vad vi uppskattar och ser omkring oss. I De ickesynligas ögon framstår människorna som sorgsna, ensamma och emotionellt fattiga typer, och till viss del är det kanske så vi har blivit. Jag tyckte riktigt bra om boken, men när delarna om Alex och hennes brors trubbel dök upp så tappade jag intresset lite grann. Jag tycker inte att brodern känns så trovärdig och boken fick lite en annan riktning. I det stora hela tycker jag dock att det var en fin läsupplevelse.
Vredens tid är första delen i en trilogi om kriminalkommissarie Walter Gröhn och Jonna de Brugge, som är praktikant från en särskild utredningsenhet inom polisen. Walter är burdus och drar sig inte för att ta alternativa, eller direkt olagliga, vägar för att kunna lösa ett fall och Jonna är slipad och smart. Tillsammans utgör de en perfekt duo för att lösa det svåra fall som de får på sitt bord i boken.
Flera oerhört råa mord har begåtts av personer som har det gemensamt att de jobbar inom rättsväsendet. Motiv saknas i samtliga fall och förövarna beskriver det som att de ingenting minns och att de tappade kontrollen. Lite nystande leder fram till en helt ny drog, Drog X, som verkar kunna programmera till människor att få vansinniga vredesutbrott. Men vem är kapabel att designa en sådan avancerad drog?
Jag har en tendens att dras med i deckare och det här är verkligen spännande. Samtidigt känner jag att något saknas, åtminstone för mig. Om det finns element som jag inte finner trovärdiga så har jag svårt att släppa det och i det här fallet tror jag helt enkelt inte på en Drog X, och då spelar det inte så stor roll att det är spännande. Det finns en intressant twist med korrupta tjänstemän inom polisen och läckor till pressen (Hur aktuellt är inte det just nu förresten? Med tanke på anklagelserna mot Ola Lindholm?) och det tycker jag adderar lite. Samtidigt lämnas de bitarna som cliff hanger till kommande delar i trilogin, så där får man inget riktigt avslut. Sammantaget skulle jag ge boken ett medelbetyg. Boken har ett bra tempo och det är stundvis riktigt roligt, men jag har verkligen svårt att köpa storyn med Drog X och dessutom kom jag aldrig att känna något särskilt för karaktärerna i boken. Jag ser dock fram emot att läsa fortsättningen, för Tegenfalk har lämnat många trådar att ta upp i nästa bok och jag tror att det här kan bli bra!
”Den första svenska feministiska romanen” står det på framsidan till den här ljudboksversionen av Carl Jonas Love Almqvists lilla (ja, bara tre CD!) roman från 1839. Vem passar bättre som uppläsare än Gudrun Schyman? Jag tycker att hon gör det galant i alla fall.
Det går an är berättelsen om hur den självständiga och starka Sara träffar Albert, som är sergeant. De träffas på en ångbåt, på resa från Stockholm, och de kommer att göra sällskap resten av resan och ända hem till Sara. Saras mamma är änka, vilket möjliggör att hon och dottern får driva ett glasmästeri. För Sara är det ekonomiska oberoendet viktigt och hon är inte den som låter karlar eller andra bjuda henne på middag eller betala för henne i andra sammanhang. Hon håller inte bara hårt i det ekonomiska utan strävar också efter frihet även på andra plan, inte minst i relationer. Boken väckte faktiskt stor uppståndelse när den kom och det ansågs enormt vågat att Sara förespråkar att par lever ihop utan att dela på sina tillgångar och utan att formellt gifta sig. Att Albert är förälskad i Sara är uppenbart, men går det an att leva som Sara vill? Spoilervaning. Men ja: det går an!
Jag tycker att det här är en fantastiskt fin bok och sedd i sitt sammanhang är den oerhört intressant. Det är lätt att tro att vi idag lever i ett modernt och fulländat samhälle och att det på 1800-talet var ”rena 1800-talet”, men när jag läser/lyssnar på en bok som Det går an slås jag av hur högaktuell den fortfarande är. Det här är fortfarande en bok som man kan diskutera och som fortfarande är relevant.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Det har gått lite trögt med mitt läsande den senaste tiden, men när jag påbörjade Shamanens sång lockades jag att ta mig tid till läsning. Boken är en välskriven satir som på samma gång är underhållande och allvarlig, men det som verkligen fångade mig var egentligen bokens ämne: den svenska sjukvården. Frågan är angelägen, aktuell och även om jag själv är frisk tycker jag att frågan berör.
