Jag är ovan vid att läsa poesi, men nu har jag gett mig i kast med Tomas Tranströmersamlingen Dikter och prosa 1954-2004. Efter att ha läst en dikt om dagen har jag först och främst läst ut Tranströmers debutbok, 17 dikter. Jag kan inget om versmått och lägger ingen större möda i att tolka metaforerna, men jag har behållning av boken ändå. Det är faktiskt lätt att läsa Tranströmer rätt upp och ner, eftersom han så ofta använder naturen i sina liknelser och dessa scener är lätta att se framför sig. Ja, jag gillar det faktiskt!
Jag har alltid tyckt att språket är oerhört viktigt i böcker och i otroligt många av mina favoritböcker är det språket som jag har fastnat för: jag älskar lekfullt språk, exakt avvägda ord, enkelt språk, så det är egentligen förvånande att jag inte har läst särskilt mycket poesi. Min favorit bland de 17 dikterna är faktiskt den första, preludium. Jag gillar den från första meningen:
Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen.
Skönt att vara på banan! Det här är exakt avvägt, enkelt och uttrycksfullt.
Karin är den lyckade läkaren som, utöver sitt gynekologjobb, jobbar ideellt på en hemlig mottagning för papperslösa. När arbetsdagen är slut har hon en jämställd man och två barn att komma hem till i villan i förorten. Utåt sett ser hon osjälvisk ut och framstår som mycket lyckligt lottad, men hela fasaden börjar spricka sönder när hon träffar Katarina. Katarina kommer till den hemliga mottagningen med lunginflammation och hon berättar att hon arbetar som hushållerska hos en familj som inte precis behandlar henne väl. Karin bestämmer sig för att hjälpa Katarina genom att låta henne bo hos henne, men vad hon inte har förstått är att Katarina inte vill se sig som ett offer i behov av hjälp. Så fort hennes lunginflammation har läkt ut vill Katarina börja arbeta hos Karin med familj, vilket hon också gör. Till skillnad mot Karin har Katarina nu tid för att läsa läxor med barnen, baka och laga mat och allt annat som Karin tror sig behöva göra för att vara en bra mamma. Katarina börjar bli ett hot och också en påminnelse om hur oerhört svårt det är att hjälpa någon annan och att överbrygga klassklyftor och ojämlikheter. Karin har plötsligt blivit en av alla de som utnyttjar fattiga som svart hemhjälp och alla hennes tafatta försök att närma sig Katarina som vän slutar egentligen bara i att det blir fler och fler slitningar i familjen.
Jag tycker att ämnet är viktigt och boken är både lättläst och tankeväckande. Samtidigt trivs jag inte helt med berättelsen. Det är så lätt att ”köpa sig fri” från alla jobbiga ojämlikheter som vi kan ställas in för. För en del känns det förmodligen lättare att skänka någon hundring till ett fadderbarn än att vidga sina vyer genom att umgås över klassgränser och kulturer. Det är så lätt att gå förbi en hemlös utan att titta, men så enkelt att trycka på gilla-knappen till ”Vi gillar olika!” på Facebook. Men varför skulle det vara fult att försöka göra det man kan? Karin lever i en skyddad värld i sin villaförort, men gör sitt bästa för att göra skillnad genom att jobba timtals på en klinik för papperslösa. Det är väl bra? Ändå framställs hon som en bitch, omöjlig att sympatisera med. Berättelsen tar en vändning mot slutet och Karin framställs som lite mer mänsklig. Tur! Jag tycker ändå att boken har en tveksam sensmoral och den gjorde mig lite besviken.
Jag älskar kärleken, men jag gillar faktiskt sällan böcker och film som handlar om den. De tenderar att förvrida den till något den inte är, något helt paranormalt och något som inte kan kännas igen för oss som inte lever i en Hollywoodfilm. Kärleken förvandlas från att handla om att hysa varma känslor till någon, till att handla om att bli besatt, att bortom sitt eget förstånd dras mot någon som ofta är en främling, men som ändå är menad att dela hela livet med. Det är onaturligt och jag kan inte med det. Därför kan jag inte precis säga att jag älskar den här boken heller.
Huvudpersonen är en man som under rehabiliteringen efter en allvarlig brännskada lär känna en kvinna som antingen är schizofren och/eller har känt honom i ett tidigare liv. Hon menar att de älskade varandra och levde tillsammans i 1300-talets Tyskland. Nu försörjer hon sig genom att hugga fram skulpturer, gargoyler, ur sten. Under sjukhusvistelsen berättar hon historier för den brännskadade mannen och han tinar upp mer och mer från den bittra tillvaro han befunnit sig i. När han är skrivs ut flyttar han också in hos henne och historierna, som till stor del utgör en kärlekshistoria från deras tidigare, gemensamma, liv, fortsätter att rullas upp. Den brännskadade mannen, som har ett förflutet som porrfilmsskådis, och som aldrig har känt någon riktig kärlek, börjar känna att den svåra olyckan och brännskadorna trots allt har lett honom till något bra: den här kvinnan.
Behållningen för mig är att boken på ett väldigt öppet sätt berättar om livet som brännskadepatient. Om man aldrig har reflekterat över vilket organ huden faktiskt är, hur mycket den betyder för vår känsel, vårt utseende, men såklart också för att hålla ihop hela kroppen och dess vätskebalans, så gör man det nu. Jag tycker att boken skildrar brännskaderehabilitering på ett oerhört bra sätt, inte bara hur det rent praktiskt går till med intensivvården i början, de många och smärtsamma hudtransplantationerna efteråt och sjukgymnastiken, utan framförallt den process som patienten kan gå igenom: tacksamhet över att överleva, rädsla för att inte kunna bli älskad mer, bitterhet, ilska… och att ta sig ut på andra sidan.
Vad döljer vi för hemligheter för varandra egentligen? I Änglarnas svar avslöjas bit för bit en familjs historia. Mest kretsar berättelsen kring Hanna – en kvinna som kommer till Sverige från Polen efter Andra världskriget och som får anställning som barnflicka hos en familj med en liten son, Marcus. Hanna och Marcus har större koppling till varandra än vad man först tror och faktiskt verkar alla bokens berättare vara sammanlänkade på djupare plan än vad man först inser.
Det är en gripande berättelse, inte minst för att den skildrar livet i ett judiskt getto. Det är också en spännande resa att lyssna sig igenom den här berättelsen och upptäcka hur historien hänger ihop. Änglarnas svar är en riktigt fin bok och ljudboksversionen, en uppläsning av Torsen Wahlund, är riktigt behaglig att lyssna på.
Hungerflickan är den andra boken av Hillevi Wahls två böcker baserade på hennes egna uppväxt. Huvudpersonen har dock fått namnet Irmeli. När boken tar sin början är hon tonåring och precis på väg att åka på utbytesår i USA. I Sverige lämnar hon sin alkoholiserade pappa, men med sig tar hon sitt egna missbruk: mat. Maten är tröst och maten är ångest. I USA kommer hon på knepet för att kunna tröstäta: att kräkas. Hon spenderar många ångestfyllda nätter i värdfamiljens badrum: kräkandes och hysteriskt städandes.
En smal kropp framstår som en lösning på många problem, men inte ens när hon har fått den smala kropp hon längtat efter han hon komma ur den ensamhet hon ändå känner. Hon söker tröst hos man efter man – någon är missbrukare, någon är 40+ och nyss frånskild. Ingen stannar särskilt länge.
Det är en gripande uppväxtskildring: öppen och ärlig. Ingenting är sminkat eller dolt. Jag tycker att det är bokens styrka och svaghet på samma gång. På samma gång som den berättar inifrån hur det kan vara att leva med de här problemen så blir det ibland lite för mycket för mig som läsare. Tacksam är jag i alla fall för slutorden och att boken knyts ihop med positiva ord och en tydlig bild av att det går att ta sig ut på andra sidan. Jag tror inte att den som är där själv kan bli hjälpt av boken, men vilken tonåring som helst kan nog behöva bli påmind om att det alltid vänder de gånger det känns svårt.
Drottningen vänder blad är ingen tegelsten precis. Med sina dryga 100 sidor kan även den som inte har för vana att plöja sig igenom tjocka böcker, hinna läsa ut den på inte allt för lång tid – och många är det som har läst den och hyllat den.
Huvudpersonen är ingen mindre är Hennes Majestät Elizabeth II själv. Av en slump går hon en dag in i en bokbuss och hon känner sig lite tvungen att faktiskt låna något när hon ändå är där. Det öppnar upp dörren till litteraturens värld. Hon blir en bokslukare av stora mått, faktiskt så stora att hon börjar försumma sina förpliktelser som drottning.
Boken är smårolig och det namedroppas författare och titlar hej vilt, vilket säkert uppskattas av bokälskare. Jag gillar greppet att det är en så välkänd figur som Storbritanniens drottning som får vara i huvudrollen, men ändå kan jag inte påstå att boken gjort något stort avtryck hos mig. Den känns mest som en stunds avkoppling och inte så mycket mer. Det var dock ett bra bokval för mig just nu eftersom jag har varit dålig på att läsa ut böcker den senaste tiden. Nu känner jag att jag är tillbaka på banan igen. Skönt!
När jag läste baksidestexten till Huset vid moskén:
Jag har skrivit den här boken för den västerländska världen. Den handlar om människor, om religion, om sex, om film, om radions och televisionens betydelse. Jag har försökt att skingra dimmorna och visa hur man lever inom islam…
förväntade jag mig något i stil med Bastarden från Istanbul: en bok som kan säga något om vardagslivet och som kan slå hål på fördomar. Jag blev faktiskt besviken. Det första jag slogs av var att boken verkligen känns stel och dialogerna helt onaturliga. Den gav mig verkligen ingen övertygande bild om ”hur man lever inom islam”.
Handlingen kretsar kring några människor som lever i närheten av en moské i Iran. Den största delen av boken utspelar sig innan shahen avsatts och ersatts av ayatolla Khomeini och hans radikala islamistiska idéer. I slutet av boken får vi följa människorna genom det krig och de samhällsförändringar som kretsade kring Khomeinis revolution. Det var egentligen först då som jag fick intresse för boken och förstod varför den faktiskt är läsvärd. Boken består till en början mest av små episoder som inte säger så mycket, men när revolutionen kommer är det omöjligt att inte bli gripen av berättelsen. Plötsligt kan tidigare vänner vara fiender och människor döms och dödas runt omkring.
Den utvecklade sig faktiskt till en riktigt viktig bok, som absolut kan lära oss ”västerlänningar” något om Irans moderna historia och säga något om vad iranierna utsattes för under den här tiden.
Jag önskar bara att baksidestexten hade varit bättre och gett en rättvisare bild av bokens innehåll.
Det har gått himla trögt för mig med läsandet den senaste tiden och det gäller såväl de vanliga pappersböckerna som e-böcker och ljudböcker. Ljudböcker är något jag brukar ha med mig när jag är ute och springer, men höstförkylningar och tidsbrist har inte medgivit så mycket löpning i höst. Nu har jag i alla fall lyssnat mig igenom Gösta Ekmans uppläsning av Tage Danielssons mytologi. Det är en bra uppläsning och en kul liten bok, även om jag, som ibland kanske är lite väl politiskt korrekt (kan man vara det?) stör mig på hur heteronormativ den är…
Nåväl. Det ska man nog inte haka upp sig på. Det är mestadels en bra och rolig ljudbok. I huvudrollen hittar vi gudar och gudinnor som nästan trängts bort av människorna. Finns gör de dock! Episoderna i boken handlar för övrigt inte bara om diverse gudar och gudinnor och deras upptåg (vrida lite på jordens axel och sådant…) utan såklart också om människorna: typiska svenskar, politiker…
Bastarden från Istanbul är inte bara Elif Shafaks första bok översatt till svenska, utan också förlaget 2244:s första utgivna bok. Förlaget är specialiserat på litteratur från området runt Röda havet, ett område som för mig är närmast en vit fläck på den litterära kartan. Faktiskt är väl Orhan Pamuk just den enda jag har läst från det här området. Shafak rör sig i en annan genre än Pamuk, men Bastarden från Istanbul säger, precis som Pamuks böcker, något om det turkiska samhället och livet i Istanbul. Liksom Pamuk har Shafak för övrigt åtalats för att genom sitt skrivande ha förlolämpat republiken Turkiet (åtalet är nedlagt för Shafak, Pamuk blev till slut dömd).
Jag tycker väldigt mycket om Pamuk och nu tycker jag också väldigt mycket om Shafak. Boken är både humoristisk och intelligent och kretsar kring två unga kvinnor: Asya, som bor i Istanbul med ett helt gäng excentriska, kvinnliga släktingar, och Armanoush, en amerikanska vars pappa är armenier. Vägarna korsas när Armanoush bestämmer sig för att resa till Istanbul för att lära sig mer om sina rötter. Hon reser till Istanbul med vaga idéer, delvis baserade på de åsikter som armeniska vänner på ett internetforum har delat med sig av om turkar och deras förtryckt mot armenier, om hur staden och dess invånare kommer att vara. Förvånat kommer hon till ett land och en familj där somliga bär slöja och talar med djinner, somliga har kortkort kjol och jobbar som tatuerare. Allt och alla tycks rymmas här. Frustrerat inser hon dock att ingen tycks känna till något om folkmordet av armenier och turkarnas förtryck, men hon inser också att det inte bara handlar om att Istanbulbor förnekar det som skett, utan också om en önskan att gå vidare.
Boken kretsar inte bara kring frågorna om hur minoriteter behandlas och har behandlats i Turkiet, utan också om vad som kan förnekas inom en familj. Boken är både smärtsam och glad om vartannat och den är väldigt välskriven. Trots att den behandlar viktiga frågor och handlar om mörka hemligheter är den förvånansvärt rolig och lättillgänglig. Shafak är en av Turkiets största författare och jag kan bara hoppas att fler av hennes titlar kommer att översättas till svenska. Jag hoppas också att många kommer att läsa boken och att den kommer att väcka ett större intresse för litteratur som har ett annat ursprung än skandinavisk eller amerikansk. Jag är i alla fall oerhört nyfiken på vad 2244 kommer att ge ut härnäst.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Jag är ovan vid att läsa poesi, men nu har jag gett mig i kast med Tomas Tranströmersamlingen Dikter och prosa 1954-2004. Efter att ha läst en dikt om dagen har jag först och främst läst ut Tranströmers debutbok, 17 dikter. Jag kan inget om versmått och lägger ingen större möda i att tolka metaforerna, men jag har behållning av boken ändå. Det är faktiskt lätt att läsa Tranströmer rätt upp och ner, eftersom han så ofta använder naturen i sina liknelser och dessa scener är lätta att se framför sig. Ja, jag gillar det faktiskt!
