Klanger och spår är nobelpristagaren Tomas Tranströmers diktsamling från 1966. Här ryms dikter från flera resor och en betraktelse över Berlinmuren, den antipoetiska muren, som Tranströmer uttrycker det. Själv fastnade jag dock mest för dikten Ensamhet, där Tranströmer skriver om en bilolycka som hade kunnat sluta illa – några korta sekunder när hela livet flimrar förbi.
Mitt namn, mina flickor, mitt jobb
lösgjorde sig och blev kvar tyst bakom,
allt längre bort. Jag var anonym
som en pojke på en skolgård omgiven av fiender.
Jag snubblade över Facebookgruppen Family living – the true story för något år sedan och tyckte att den var himla skön. I gruppen har medlemmarna laddat upp ärliga och roliga bilder från sina hem och sitt familjeliv. Vad jag inte visste då, var att gruppen är ett initiativ av författaren Lotta Sjöberg, som också inspirerats av den till serien Family living: den ostädade sanningen. Boken är ett tecknat koncentrat av det kärleksfulla stök som gruppen förmedlar. Jag tycker om boken från inledningen och framåt:
Den här boken hade aldrig kommit till om jag hade städat bort min tid.
Boken handlar om en familj som växt ur sin lilla sardinburk till tvåa och längtar efter ett hus. Istället för Drömhuset är det dock till ett renoveringsobjekt som de styr det gigantiska flyttlasset. Boken skildrat sedan det så kallade ”livspusslet” i roliga och, för småbarnfamiljen säkert träffande, rutor. Jag skrattade högt när jag läste boken. Oslagbart bra!
Jag börjar komma in i det här med att läsa poesi. Jag läser en dikt om dagen ur Tranströmers samlingsverk Dikter och prosa 1954-2004 och har nu läst ut samlingen Den halvfärdiga himlen från 1962. Här ryms några av mina nya favoriter, som Paret, Klangen, Espresso och Nocturne. Tranströmer hyllas ofta för att han använder sig av liknelser till naturen, men jag vill också hylla honom för de stadsmiljöer han kan skildra och de känslor och stämningar som kan finnas hos människorna som lever där. Det ryms så mycket att känna igen i Tranströmers enkla ord. Som i Resan:
Tåget kom och hämtade
ansikten och portföljer.
Mörkret nästa. Vi satt
som stoder i vagnarna
som halades i hålorna.
Tvång, drömmar. tvång.
Jag gillar verkligen uppväxtskildringar, men då jag är född i slutet av 80-talet har jag fram till nu aldrig kommit över någon uppväxtskildring som kan pricka in tidstypiska detaljer som jag själv kan känna igen från min uppväxt. De flesta uppväxtskildringar (som den nyligt utlästa Radhusdisco) vinner istället igenkänningspoäng hos de som kan känna igen sig i 70- eller 80-talet. Sara Hanssons serie Vi håller på med en viktig grej, fångar dock en mängd detaljer från 90-talet: Spice girls, magtröjor, hårmascara, bästa vänner-halsband, Happy meal på McDonalds, Buffaloskor, nötkräm… Det är kul! Men boken är framför allt bra för att den så snyggt sätter fingret på hur det kan vara att gå i femman och ha en bästis, att älska Spice girls och att ha skilda föräldrar.
Berättelsen är självbiografisk och handlar om när Sara upptäcker Spice girls och i och med det får sin nya bästis: Rebbe i 6B. I träffsäkra bildrutor dansar Sara och Rebbe till Spice Girls, busringer, försöker göra revolt mot sina föräldrar och blir mörkrädda när de är ensamma hemma. Jag gillar det här! Boken får mig att kastas tillbaka till mellanstadiet och vad som kändes viktigt då. Extra plus för att den är så snyggt ritad och för att Sara och Rebbe ser ut som helt vanliga tjejer och inte är toksmala och tillfixade.
80° från Varmvattnet belönades med Deckarakademins debutantpris när den kom ut 2006, men själv tycker jag inte helt att den passar in i deckargenren. Det här är inte en klassiskt uppbyggd kriminalhistoria med brott och utredning, utan snarare en samhällskritisk kommentar kring utsatta kvinnors situation och kring fria aborter. Det är naturligtvis nog så viktigt och jag gillar boken som den är.
Handlingen rör sig fram och tillbaka mellan Zambia, där läkaren och doktoranden Ellen Elg driver ett projekt kring mödravård och sexualupplysning, och Florida, där en ung kvinna berättar sin smärtsamma livshistoria, som kantas av övergrepp, oplanerad graviditet, flykt och svek. För båda kommer abortmotståndare att spela en avgörande roll i deras liv.
Som sagt, så ser jag den inte som en vanlig deckare. I den mån det finns offer så utgörs de av alla de kvinnor i boken som utsätts för övergrepp, som blir mamma alldeles för unga och skadas av det och som får häxstämpel för att de försöker att göra något åt situationen. Boken känns viktigt och intressant och det märks att författaren har varit mycket i Zambia och vet vad hon skriver om. Flera av bokens karaktärer, barnmorskor i fattiga byar i Zambia, är starkt inspirerade av verkliga personer. Ibland tycker jag dock att boken är lite spretig och så märks det att den är en del i en serie och att det finns en fortsättning. Det finns intressanta karaktärer i boken som bara presenteras som hastigast och som sedan inte får en riktig plats i berättelsen. Hur som helst är det en fin debut, väl värd sitt pris.
Jag valde att lyssna på boken som ljudbok och den finns i en författaruppläsning som jag absolut kan rekommendera.
Berättelsen om Fry fortsätter! Den tredje boken, Isvintern, börjar väldigt spännande med att Fry jagas av vargar och är nära att frysa ihjäl, men som tur är blir hon räddad av Tore, en okänd man som plötsligt dyker upp på Kungsgården, där Fry bor. Tacksamheten mot Tore är såklart stor och framför allt Hird, Solgudinnans tjänare och Frys lärare, imponeras stort. Tore stannar hos dem och är uppskattad på gården, men det finns också de som har sina tvivel och undrar vad Tore egentligen vill. Ulv, Mångudens tjänare, är särskilt misstänksam och även Fry börjar förstå att allt inte är som det ska och att Tore kanske vill dem illa.
Boken är en spännande ungdomsbok som utspelar sig under bronsålder. Som yngre var jag särskilt förtjust i historiska barn- och ungdomsböcker och den här kan jag fortfarande läsa med god behållning. I Isvintern vävs både spänning, kärlek och historia ihop på ett fint sätt. Berättelsen slutar inte i Isvintern, utan fortsätter i fjärde boken, Kungsgården, och det kan dock kanske ses lite som en nackdel.
Metro 2033 utspelar sig i ett postapokalyptiskt Mosvka år 2033. Människorna har tagit sin tillflykt till metron, som faktiskt är byggd för att motstå en kärnvapenattack. Det har inte gått särskilt lång tid (ca 20 år) sedan människorna flydde från jordytan, men ändå tycks människorna ha glömt det mesta från det civiliserade livet och istället för att kämpa tillsammans för sin överlevnad pågår det mest av allt konflikter mellan olika grupperingar. Här trängs olika religioner och politiska uppfattningar med varandra och människorna är aldrig riktigt säkra när de vandrar omkring utanför stationerna. Patroner till vapnen är hårdvaluta och det enda man använder som betalningsmedel.
En av metrons invånare är Artiom som bor på en station som hotas av hot uppifrån. Varelser som kallas för ”de svarta”, tränger sig ner och hotar stationens befolkning. Artiom får veta att han är utvald och har ett viktigt uppdrag som han också hoppas ska kunna rädda dem undan alla faror från muterade varelser på jordytan. Han ger sig så iväg på en farlig vandring. I 300 sidor, som känns lite som en prolog(!), vandrar han omkring tills han till slut får sitt uppdrag.
Boken hade gott kunnat kortas ned flera hundra sidor om ni frågar mig. Jag tycker tyvärr att det är alldeles för långa transportsträckor i boken och alldeles för lite intressant handling. Framför allt saknar jag psykologi och människor i berättelsen. Författaren har sparat in på att måla upp intressanta karaktärer och Artiom och de andra är bara namn på personer som författaren använder för att kunna visa upp de miljöer som han har fantiserat ihop. Det känns inte som att man lär känna dem och därför engagerar inte boken.
Bokens idé är det dock inget fel på och jag fascineras över den värld som författaren har hittat på och som han också detaljerat beskriver genom en karta i boken.
Jag läste boken i en av de bokcirklar som jag är med i och av oss deltagare var det ingen som tyckte att den var värd mer än ett medelbetyg. Både Nobelprisprojektet, Hundöra och Med näsan i en bok, som också är bokcirkeldeltagare, har bloggat om boken. Med näsan i en bok skriver bland annat att storyn inte känns särskilt trovärdig, vilket jag absolut håller med om. Att människorna på jorden har förvandlats till två meter höga monster av att utsättas för strålning känns lite som… sci-fi när den är som sämst. Det är ju liksom inte så det går till…
Radhusdisco är en uppväxtskildring som utspelar sig ett årtionde tidigare än vad jag som 80-talist kan känna igen mig i, men det spelar faktiskt inte så stor roll. Det som snurrar runt i huvudpersonens tankar under hela den grundskoletid, när vi får följa honom, känns som autentiska tankar som barn kan ha i den åldern, oavsett årtionde. Har man glömt hur det var så blir man här påmind.
Boken är både underhållande och har hög igenkänningsfaktor. Det jag kan sakna är ett större djup, något som gör det mer intressant. Jag brukar fastna helt för uppväxtskildringar, men för min del får det gärna vara mer svärta eller mer inslag av att söka sig själv, som i Ett ufo gör entré eller Svinalängorna. Det här är alltigenom en solskensuppväxt med fråga chans-problem, oskuldsoro och hemligt skräckfilmstittande. I och för sig är det inte något dåligt i sig och vill man läsa något roligt och lättsamt är det här verkligen rätt bok. Jag hade på riktigt svårt att hålla mig för skratt ibland, dels för att det är så pubertetskomiskt och dels så roligt formulerat:
På väg mot skåpen tänkte jag på min uppgång och mitt fall. I lågstadiet hade jag varit andrahandsvalet efter Linus. Jag hade fått bli ihop med tjejer i termobyxor, komplicerade tandställningar och rinnande näsor, medan Linus fick snyggingarna i jeans och lockigt hår. Sedan, i årskurs fyra och en bit in på mellanstadiet, hade jag oväntat blivit tjejernas förstaval. Caroline hade ju för fan frågat chans på mig, jag var kung.
Därefter hade mitt rike vittrat sönder.
Jag förstod varken hur det kunnat ske eller vad jag gjort för fel och kunde därför inte rätta till det. Nu var jag inte ens ett andrahandsval för tjejerna, jag var så långt ner på listan att jag inte ens orkade tänka på det. Dessutom visste jag att jag inte skulle kunna ligga med någon även om jag mot alla odds träffade någon som ville. […]
Som om det skulle göra någon skillnad förresten, tänkte jag. Ingen var ju intresserad av mig i alla fall. […] Medan Caroline, som jag en gång varit ihop med, alltså redan hade knullat med en svart kille. Snacka om att ha nått olika långt i livet.
Mamma sa ibland för att trösta mig och mina systrar att man skulle tänka på att saker och ting alltid kunde bli värre.
Hemligheter på vägen är nobelpristagaren Tomas Tranströmers andra diktsamling, som gavs ut första gången 1958, och den är också den andra samling som jag läser av honom. Hans liknelser, som ständigt återkommer till naturen, känns igen sedan tidigare och jag uppskattar dem. Han målar upp bilder av Sverige som går att känna igen, men gör också utflykter till bland annat spanska Huelva och Izmir i Turkiet. Det finns en hel del allvar och mörker i poesin, som i Kyrie:
Ibland slog mitt liv upp ögonen i mörker.
En känsla som om folkmassor drog genom gatorna
i blindhet och oro på väg till ett mirakel,
medan jag osynligt förblir stående.
Faktiskt är det ingen ljus och glad samling, men det är starkt och orden ligger alldeles rätt. Jag gillar det!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Klanger och spår är nobelpristagaren Tomas Tranströmers diktsamling från 1966. Här ryms dikter från flera resor och en betraktelse över Berlinmuren, den antipoetiska muren, som Tranströmer uttrycker det. Själv fastnade jag dock mest för dikten Ensamhet, där Tranströmer skriver om en bilolycka som hade kunnat sluta illa – några korta sekunder när hela livet flimrar förbi.
