Tabula rasa hotels är en ljudbok som utspelar sig i ett högt tempo. I vartannat kapitel får vi möta huvudpersonen före och i vartannat efter. Huvudpersonen heter David och jobbar hårt i den ytliga reklambranschen. Livet kretsar kring jobb, fester, droger och kvinnor. När Tabula rasa hotels hör av sig och vill ha en reklamkampanj hamnar David mitt i cirkusen att försöka ta reda på vad Tabula rasa är för något. Då träffar han också hotellets marknadschef, Karen, och David dras till henne.
Boken är spännande och den är bra uppläst av Gustaf Skarsgård. Tyvärr har jag dock svårt för att känna för David och att känna med honom i hans motgångar. Han är en person som är svår att sympatisera med och jag tycker att reklambranschen och stockholmarna, som beskrivs som cyniska och ytliga, känns stereotypt beskrivna. Å andra sidan är Jonas Joelson själv reklamare, så insyn i branschen har han ju och kanske är det ett sannare porträtt än vad man tror som han målar upp.
I verkligheten svävar människor sällan iväg i sina fantasier när de precis har träffat någon, eller åtminstone låter de inte fantasierna gå ut över jobb, relationer och annat i livet. Kärlek kan ju flamma upp så märkligt snabbt, medan det egentligen kan ta flera år att lära känna en människa. Det är helt enkelt inte realistiskt att lita på fantasier man kan ha som nykär. Jag tror de flesta håller med. Ändå köper de flesta att romantiska filmer och romaner gärna handlar om människor som ger upp allt till förmån för ”den rätte”, som de kanske träffat helt nyss och inte känner alls. Jag gillar inte det där. Jag har lättare för att läsa science fiction än den typen av romaner. För mig handlar inte kärlek om att skena efter impulser och jag vill inte läsa böcker där kärlek framställs på det sättet, istället för att beskrivas som det fina kärlek faktiskt är.
I Vi har redan sagt hej då har huvudpersonen dejtat en tjej två gånger när han förstår att hon är personen som ska förändra hans liv. Som ni förstår blir jag lite avig redan från början. Huvudpersonen heter Filip och är författare som har fått skrivkramp. De senaste fem åren har han varit singel, men har hunnit med att dejta en hel drös tjejer. Så fort det börjar bli allvar ser han till att dra sig ur och nu har han fastnat i beteendet och inser att saker och ting verkar gå på tomgång. Innerst inne vill han komma vidare i livet, men vet inte hur, förrän han träffar Iris. Deras första dejt liknar inga dejter han har varit på tidigare och bland det första Iris berättar är att hon väntar barn. Ingenting följer de trygga mönster han är van vid och kanske just därför vill han gå vidare, men vet inte hur. Särskilt krångligt blir det eftersom han träffar andra, bland annat exflickvänner, parallellt. Det är upplagt för att bli problematiskt.
Man kan tro att jag skulle tycka riktigt illa om boken, men det gör jag inte. Trots det irrationella i ”kärlek vid första ögonkastet” så fastnade jag för den, dels för språket och dels för att berättelsen trots allt är berörande. Kanske är det slutet, fritt från flygplatsåterföreningar och samtidigt fritt från total pessimism, som bidrar, men jag känner verkligen för Filip och tycker att författaren verkligen lyckas ringa in hur det kan vara att vara kär och precis ha träffat någon, samtidigt som man inte riktigt vet om man vågar släppa den trygghet man har. Den prickar in så många detaljer att den nästan känns som självupplevd. Det finns så mycket som ingår i singelspelet som Filip spelar: det handlar om att formulera sms korrekt, och skicka dem vid rätt tidpunkt, det handlar om att dricka precis lagom mängd alkohol och det handlar om att förstå alla signaler rätt på en dejt och att bara smyga iväg och använda mobilen under ursäkt att man är på toa. Det verkar så kallt och beräknande, men man kan inte annat än känna för Filip, som innerst inne är väldigt ensam.
Jag tycker att Vi har redan sagt hej då var riktigt bra. Den är förresten skriven med kapitlen huller om buller, vilket adderar spänning och gör att berättelsen berättas från lite olika tidsperspektiv. Språket är avskalat och meningar klipps ibland av mitt i när Filip håller tillbaka sig själv. Det bidrar till känslan att det här har hänt på riktigt.
Carl-Johan Vallgren har själv bott i Berlin, så i hans essäsamling Berlin på 8 kapitel har man som läsare chans att ta del av många personliga Berlintips. Boken är dock mer än en reseguide. I åtta kapitel gör Vallgren nedslag i Berlins historia och skriver om livsöden för några kända berlinare som Heinrich Mann, Anna Seghers och Ulrike Meinhof. För mig, som inte är så kunnig om vare sig Tysklands eller Berlins historia, blev det svårt att hänga med. Det är lättläst och trevligt presenterat, men riktar sig nog till den som redan känner sig ganska hemma i stan.
Själv läste jag en pocketutgåva, som alltså är svartvit. Det finns foton i boken, så jag tror det kan vara roligare att läsa den inbundna utgåvan, så att bilderna kommer mer till sin rätt.
Korparna är en av förra årets mest omtalade böcker. Den hyllades i pressen och belönades med Augustpriset. Snacka om en bra start på författarkarriären för debutanten Tomas Bannerhed!
Boken kretsar kring en familj som driver lantbruk i 70-talets Småland. Pappans hälsa är skör och han behandlas periodvis på psykiatrisk mottagning. I trakten blir han sedd som ett riktigt original och får utstå mycket skitsnack och ren mobbing. Äldsta sonen, ensam och orolig över situationen hemma, ägnar så mycket tid som möjligt med fågelskådning eller på flykt i böckernas värld, men har egentligen en stark press på sig att ta över lantbruket så småningom – något han inte har något intresse av.
Boken berättas ur pojkens synvinkel och den berättas på ett sällsynt gripande sätt. Språket är fantastiskt och rymmer i sin enkelhet många känslor. Det är verkligen inte en positiv bok, utan tvärt om några hundra sidor fyllda av ångest. Den segar sig fram mellan vardagssysslorna på gården, men är ändå spännande. Man vill ju så gärna att det ska vända för dem, men man förstår att det inte är lätt att fly sitt öde. För mig kändes det som en ganska tung läsning, just eftersom den inte är speciellt upplyftande, men det är en bok som jag lämnar ifrån mig med känslan av att det är en mycket stark läsning. Jag vill läsa mycket mer av Tomas Bannerhed, som så fantastiskt har fångat livet för en ung kille på väg att bli vuxen för tidigt.
Corpus delicti är en deckare som föga förvånande är skriven av en rättsläkare. Här är det nämligen de verklighetstrogna och ingående beskrivningarna av rättsläkaryrket som hör till bokens styrka. Långt från TV:s kriminalserier, där analyser går på nolltid, visas här en vardag med mikroskopiska preparat, växande högar med handlingar och prover som måste skickas till Japan för att åldersbestämmas.
I huvudrollen hittar vi Ella, en mycket ambitiös och skarp rättsläkare, som lider lite av sin dåliga relation till mamman och mormodern och av sin bakgrund, som hon inte kan komma överens med. Hon kommer från en mycket välbärgad överklass, men känner inte att hon hör hemma i den världen. Helt oväntat dras hon dock in i en privat undersökning, och börjar rota i sin släkthistoria, när en man anmäler ett fynd av en kropp, som legat nedgrävd i mannens trädgård ett bra tag. Utredningen leder henne in på spår som antyder att den berättelse som hon växt upp med, den som handlar om att hennes pappa omkom i en brand, kanske inte är sann.
Det är spännande och lurigt innan alla pusselbitar faller på plats, men ändå tycker jag att det finns brister i berättelsen. Den största handlar om språket, som är väldigt korrekt och tillrättalagt, vilket stundvis ger mig känslan av att läsa en teknisk rapport snarare än en skönlitterär bok. Dialogerna flyter inte på och karaktärerna blir svåra att lära känna och heller inte helt trovärdiga i en del scener. Det finns också några detaljer som känns ologiska. T.ex. beskrivs Ella ständigt som en kvinna som lever enligt regelboken och som tar ett stort ansvar för att hitta sanningen. Samtidigt kan hon plocka upp ett viktigt spår från en brottsplats för att ta till sin egen utredning så att den inte ska hamna i utredarnas händer?
Jag gillar idén om en deckare som handlar om en självständig och stark kvinna som jobbar som rättsläkare, för nog har vi väl läst tillräckligt många deckare som handlar om kriminalare med rått språk som går hem och dricker whisky och lyssnar på opera efter en lång dag på jobbet med privatutredningar och jobb om vartannat? Tyvärr finns det en del i boken som jag tycker drar ned på helhetsintrycket.
Fredrik och Louise lever i överklassens lyx. Om dagarna jobbar Fredrik på sitt arkitektkontor och under lediga stunder älskar han att åka ut till galoppbanan för att beundra den häst han har köpt dyrt. Louise tror sig veta att Fredrik är otrogen med sin sekreterare, men är själv, paradoxalt nog, ständigt otrogen. Yngsta dottern bor hemma och presterar inte tillräckligt bra i skolan för att de ska känna sig nöjda. Därför har de ordnat så att Lena, till vardags SFI-lärare, ger privatundervisning.
Lena har en tung börda att bära på. Hennes man, Janson, har fått ett återfall i sitt spelmissbruk och riskerar att rasera det lilla de har kvar i form av materiella ting. Han är arbetslös och Lena får slita för två. Deras son är också på glid och kommer hem med nya mobiltelefoner som Lena inte förstår var de kommer ifrån.
Två av Lenas SFI-elever är Amir och Parvaneh. Parvaneh har precis brutit upp från ett misshandelsförhållande och har startat ett nytt liv. Hon längtar tillbaka till sin hemstad i Iran och bekymrar sig över att hennes syster och föräldrar, som är kvar i Iran, hela tiden ger henne skuldkänslor när hon ringer dem. Amir har också mycket med sig i bagaget, men nu träffar han Parvaneh och blir förälskad.
Flygt låter berättelsens huvudpersoner stöta på varandra, men de återgår snabbt till sina egna berättelser, precis som att vi dagligen ser och träffar på människor som vi inte känner och aldrig träffar igen. Louise och Fredriks värld är en annan än Amir och Parvanehs eller Lena och Jansons, men ändå har alla sina bekymmer, drömmar och funderingar. Jag tycker att det är ett kul grepp att väva ihop de här berättelserna, men samtidigt blir det också relativt snabba nedslag hos varje huvudperson och när jag hade lyssnat klart på ljudboken kände jag egentligen att jag gärna hade velat veta mer om dem.
Ljudboken finns att köpa hos t.ex. Bokus eller Adlibris.
Jag läser mig igenom nobelpristagarenTomas Tranströmers verk och turen har nu kommit till Sanningsbarriären, som gavs ut 1978. Den känns lite annorlunda än tidigare diktsamlingar eftersom den också innehåller prosadikter. Jag gillar inslaget med de här lite längre texterna, som på sätt och vis är mer lättlästa än vanlig poesi eftersom de mer liknar den prosa jag är van vid att läsa. I övrigt känns Tranströmer igen och man läser gärna somliga stycken om och om igen. Såhär exakt och perfekt kan Tranströmer uttrycka sig:
Jag liknade nålen i en kompass som orienteringslöparen bär genom skogen med bultande hjärta.
Östersjöar är en diktsamling av nobelpristagarenTomas Tranströmer. Den kom ut första gången 1974 och består av sex dikter som kretsar kring Östersjön. Själv har jag vuxit upp i en stad vid kusten till Östersjön och jag kan därför se miljöerna framför mig, men framför allt tycker jag om hur Tranströmer berättar sin morfars och mormors historia: livet som lots och en barndom som tar slut i förtid, när föräldrarna dör unga och dottern får slita som piga hos fosterföräldrar. Det är en riktigt fin liten bok. Kanske märkligast är den dikt som handlar om en kompositör som lider av afasi; tillståndet som Tranströmer själv kom att drabbas av många år senare efter en stroke.
Då kommer hjärnblödningen: högersidig förlamning med afasi, kan bara uppfatta korta fraser, säger fel ord.
Kan alltså inte nås av upphöjelses eller fördömanden.
Men musiken finns kvar, han komponerar fortfarande i sin egen stil, han blir en medicinsk sensation den tid han har kvar att leva.
Han skrev musik till texter han inte längre förstod –
på samma sätt
uttrycker vi något med våra liv
i den nynnande kören av felsägningar.
Titeln Ja till Liv! ger omedelbara associationer till abortmotståndare, men om man börjar läsa Liv Strömquists knivskarpa seriealbum med förväntningar att den ska vara propaganda mot aborter, så kommer man att bli grymt besviken. Ja till Liv! är tvärtom en bok där Strömquists vänstersympatier och feministiska åsikter får ta stor plats och det är Arbetslinjen som står i fokus vid bokstaven A. Serien Arbetslinjen utspelar sig 1000 år framåt i tiden och handlar om ett märkligt fynd som man har gjort under utgrävningar av Peppes Bodega. Fyndet består av en tavla som kallas Arbetslinjen och det är ett verk som verkligen förbryllar forskarna, som för det första aldrig tidigare har hittat några tecken på att moderater kunnat producera någon form av kultur och som dessutom inte kan förstå vad Arbetslinjen egentligen gick ut på. Hur kunde man uppleva en arbetsbrist när det fanns så otroligt mycket att göra? Varför gav de mest behövda jobben sämst betalt? Varför trodde man att arbete gav en känsla av mening med livet, när man samtidigt var tvungen att kontrollera att alla verkligen sökte jobb?
Det var länge sedan jag läste något så roligt och träffsäkert. Jag håller inte med Strömquist i alla hennes åsikter och det finns serier som jag bara tycker är plumpa, men som helhet är boken fantastisk. Varje mening sitter där den ska och bilderna är snygga och detaljrika. Inte sällan är bilderna kollage med inklistrade dumheter från tidningar och citat från andra medier. Den här ABC-boken är något av det bästa och mest tankeväckande jag har läst på på länge. En riktigt bra satir!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.