Jag minns att jag sprang är en internationell bestseller som var nära att inte bli utgiven. Efter flera refuseringar slutade det med att boken bara blev utgiven i en ljudboksutgåva. Boken nådde skräckromanförfattaren Stephen King, som pushade för den och gjorde att förlag fick upp ögonen för den och sedan var McLarty i en helt annan position att förhandla sig till en bokutgivning. Det är en skön historia om hur det kan gå till att få sin bok utgiven och verkligen inte det första eller sista exemplet på en topplistetitel som blir refuserad till en början. Man får aldrig ge upp!
Jag är glad att boken har getts ut, för den är en skön bok som gör en glad, trots att den behandlar många tunga ämnen.
Handlingen kretsar kring Smithy Ide, som är drygt 40 år och mest sitter ensam hemma och dricker öl och äter diverse skräpmat och onyttigheter. Redan i bokens inledande kapitel förlorar han båda sina föräldrar i en bilolycka och dessutom nås han av ännu ett tungt besked när han städar ur föräldrarnas hem. Han hittar nämligen ett brev, som avslöjar att man har hittat den döda kroppen efter hans sedan länge försvunna syster, Bethany. Kroppen finns nu på andra sidan USA och Smithy bestämmer sig för att resa dit. Lite av en slump kommer resan att ske på hans gamla cykel.
Det blir en resa full av möten och händelser, men kanske mest en inre resa, där Smithy ser tillbaka på uppväxten och minns Bethany, den älskade systern, som redan tidigt började ”höra röster” och en dag bara försvann från dem.
Det är en känslofylld bok och som tur är så är det inte bara elände och sorg. Boken balanseras också upp av en kärlekshistoria och en känsla av att allt går att vända och att allt kan ordna sig, trots allt. Jag gillade det! Det behövs böcker som på ett ärligt och trovärdigt sätt vågar prata om livets svåra stunder och som samtidigt slutar lyckligt.
Bortbytingen är det första jag läser av Ruth Rendell och det är inte en särskilt ny bok faktiskt. Jag hittade den i min mammas bokhylla och förmodligen köpte hon den på 80-talet någon gång. Boken handlar om Benet, en bästsäljande författare, som förlorar sin son i ett obehagligt kruppanfall. Hon är ensamstående med pojken, men när olyckan händer så har hon sin mor boende hos sig. Modern har länge lidit av psykisk ohälsa och Benet får hela tiden upprepa för sig själv att hon inte får hata sin mamma. Plötsligt en dag har modern tagit med sig en pojke, i samma ålder som den förlorade sonen, hem till Benet och påstår att hon har lovat att passa honom för en väns räkning. Sanningen går dock upp för Benet ganska snart. Pojken är kidnappad.
Benet vill lämna tillbaka pojken, men kan inte riktigt göra det eftersom det skulle vara ett svek mot modern, som i så fall skulle kunna spärras in på en psykiatrisk avdelning igen. Hon bestämmer sig för att göra det när mamman har åkt hem till sig igen. Vid det laget har hon dock fäst sig så mycket vid pojken att hon inte vill lämna honom ifrån sig.
Det känns som att mycket i den här boken är helt orimligt och fånigt. Inte snor man väl någon annans unge? Boken innehåller också en del andra sidospår. Bland annat handlar den om pojkens riktiga mamma och hennes sambo, som beskrivs på ett klyschigt sätt som något slags white trash.
Boken var ganska spännande. Jag ville ju veta om pojken skulle få komma hem igen. Mot slutet ökades dock tempot och det blev nästan svårt att hänga med. Vet inte precis om jag blev så nöjd över slutet över huvud taget faktiskt.
Egentligen är det väl inte en usel bok, men man får kanske konstatera att den vid det här laget är daterad. Såhär skriver man nog inte deckare idag. Jag blev åtminstone ganska besviken.
Det här är den första bok jag läser av Leif GW Persson, men jag känner naturligtvis igen honom ändå, för han syns ju rätt ofta i TV och i andra medier. När jag läser hans biografi, Gustavs grabb, inser jag att han inte bara kan göra TV och ägna sig åt kriminologiforskning, han kan också skriva. Berättelsen är faktiskt utmärkt och Persson har lyckats sålla bland vad han vill berätta ur sitt liv. Boken börjar vid hans första minnen och slutar i nutid, men innehåller inga onödigt långa redogörelser, utan är intresseväckande hela tiden.
Boken kretsar mycket kring Perssons far, Gustav, som var en händig och rejäl arbetare och som stod för tryggheten i Perssons barndom. Det blir känslosamt ibland när Persson skriver om sin relation till pappan och hans beundran för honom. Precis som att det också svider till när han skriver om hans komplicerade förhållande till modern, som snärjde sin omgivning med sina ständiga, förmodligen påhittade, sjukdomar och krämpor. Det är ingen fin bild Persson målar upp av sin mor. Han håller verkligen inte igen när han ilsknar till och det gäller även andra som han inte hyser någon större respekt för. I kapitlen som avhandlar Geijeraffären skriver han t.ex.
Peter Bratt är förvisso ingen vanlig skvallerbytta. Det är mycket enklare än så. Peter Bratt är en dålig människa. Han är faktiskt en av de allra sämsta människor som jag har träffat under mina drygt fyrtio år som brottsforskare och högre vitsord än så kan jag inte ge honom med tanke på alla skurkar och vanliga skitstövlar som jag stött på under mitt yrkesliv.
Över huvud taget har Persson en jargong som man kan uppleva som lite självgod. Han skriver om sin egen framgång, sina pengar och hur bra han var i skolan. Han lyfter fram lite av varje av sina egna förtjänser och skriver ner en hel del människor han inte gillar, men lyckas ändå få ihop boken på något sätt. Det är väl tur att han inte sparar på att skriva om sina tillkortakommanden. I slutändan blir det någon slags balans.
Bokens undertitel är Berättelsen om min klassresa. Ordet klassresa brukar i min värld handla om att ta sig från arbetarklassen med sina dåliga löner och arbetsvillkor, in till något annat: medelklass eller överklass. Visst är Perssons familj ingen överklass. Pappan sliter ut sig som byggarbetare (han skadar sig t.ex. allvarligt i ett ras under ett tunnelbanebygge), så på så sätt stämmer allt med min uppfattning om vad klassresa innebär. Men man får också veta att morfadern har en tjock plånbok och att mamman också har sina besparingar, att familjen till och med har flera lägenheter och en sommarstuga. Klassresan blir istället från medelklass till den absoluta överklassen. Den tycks handla mer om att lära sig att äta middagar där det är dukat med många bestick än att verkligen känna sig som en underdog. Det spelar väl egentligen ingen roll. Det Persson upplever som sin klassresa är också en klassresa, även om jag själv inte riktigt ser att Persson lyckas förmedla den på ett trovärdigt och intressant sätt i boken.
Alldeles oavsett är det dock en intressant och läsvärd biografi. Den är personlig, utan att kleta med en massa smaskiga detaljer, och välskriven. Jag är rent av nyfiken på Perssons övriga böcker, inte minst Grisfesten, som han skrev strax efter Geijeraffären, som han beskriver som en minst sagt omtumlande period i livet.
Mitt projekt att läsa en dikt om dagen har nu nått Sorgegondolen från 1996. Boken är den första efter Tranströmers stroke, som gav honom afasi, men dikterna är en blandning av dikter från tiden före och efter. För mig är det inte alls självklart vilket och jag hade inte varit säker på om den i sin helhet varit skriven under tiden före eller inte, om jag inte hade kollat upp det.
Sorgegondolen är liksom tidigare Tranströmersamlingar fint skriven och hyfsat lättillgänglig. Här dyker också Tranströmers haikudikter upp. Det är en diktform jag gillar särskilt mycket och Tranströmer lyckas verkligen få till dem:
Ekar och månen.
Ljus och tysta stjärnbilder.
Det kalla havet.
Haruki Murakami är inte bara en hyllad författare som har tagit sin litteratur långt över Japans gränser, han är även man med över 20 maratonlopp i bagaget. Hans bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning skulle möjligen kunna ses som en bok om löpning, men den handlar lika mycket om hans författarskap och vilken koppling han ser mellan att springa och att skriva. Boken kan närmast sägas vara en memoarbok och här får man verkligen lära känna mannen bakom bl.a. böckerna Norwegian wood och Kafka på stranden.
Jag har läst ett antal av Murakamis titlar, men har aldrig tagit reda på något om författaren. I den boken får jag veta saker som att han drev en jazzklubb vid sidan av studierna och sedan satsade helhjärtat på den innan han som av en slump kom på att han ville skriva en roman. Precis som att målinriktat träna inför ett lopp, satte han sig och fullföljde det som kom att bli hans debutroman. Sedan rullade det på. När boken tar sin början är Murakami sedan länge en etablerad författare med flera bestsellers i bagaget. Boken utspelar sig kring år 2005 och det är ett år som Murakami spenderar både i Japan och USA. Resorna är många, men löpningen har han alltid med sig.
Jag är själv intresserad av löpning, men springer betydligt kortare distanser än Murakamis maraton och ultramaraton(!). Jag kan inte påstå att den här boken gör mig peppad att springa några längre distanser än vad jag redan gör. Det här är faktiskt långt ifrån en glättrig peppbok. Istället skildrar här Murakami allt slit och jobb som ligger bakom de lopp som han ändå inte lyckas förbättra eftersom åldern sätter käppar i hjulet. Ändå är det en väldigt bra bok. Efter att mer och mer ha tröttnat på Murakamis romaner känner jag nu återigen att jag är intresserad av vad han skriver. Det här är inte en bara en bok om att springa långa sträckor. Det är en väldigt fint skriven bok om att uppnå sina mål och att aldrig ge upp och det är också en personlig och fin bok där Murakami delar med sig av sitt liv och ger en inblick till sitt författarskap. Har man läst något annat av Murakami kan man med god behållning läsa Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Jag tycker den hör till en av årets bästa. Den senaste tiden har jag känt att Murakami upprepar sig och att hans böcker inte säger mig något, men den här boken var verkligen tankeväckande och intressant.
När Oya Baydars Förlorade ord tar sin början reser paret Ömer, känd författare, och Elif, vetenskapsman, åt skilda håll. Elif åker mot Skandinavien för att besöka en konferens, men också för att träffa den son som hon och Ömer har fått allt sämre kontakt med. Ömer åker mot ett okänt mål. Redan vid stationen blir han vittne till ett attentat där en gravid kvinna blir träffad av en kula och mister sitt barn. Ömer känner med kvinnan och hennes man och engagerar sig i deras historia. Han hamnar så på en resa där han får träffa människor ur den kurdiska minoriteten – ett folk som är på flykt och under förtryck.
Baydars roman är intressant och berättar något viktigt ur Turkiets nutidshistoria och om våldet mellan turkar och kurder. Boken sticker dock ut på många sidospår. Sonen har sin historia, som skulle kunna räcka till en egen roman om att inte känna sig tillräcklig för sina föräldrar, och Elif har sina egna moraliska bekymmer kring forskning och djurförsök. Baydar snuddar vid ytan på många intressanta uppslag, men gav mig inte den djupdykning jag kanske hade hoppats på. Det är ändå en intressant bok om vad våld kan leda till i ett land som Turkiet.
Jag är intresserad av miljöfrågor och det har inte undgått mig att maten är en stor del av klimatfrågan och andra miljöfrågor. Sedan tidigare har jag t.ex. läst Mat & klimat och Tyst hav, som handlar om matens koppling till hållbar utveckling. Nästa bok på temat har blivit Matens pris, en bok som jag faktiskt skrev här på bloggen att jag ville läsa och sedan fick av Hundöra. 🙂 Redan innan jag läste boken har jag lyssnat på några av de radioprogram som ligger till grund för boken.
Matens pris är en reportagebok som tar upp flera aspekter av hur vår mat produceras och vad de ger för påverkan på miljön. Jag är redan relativt påläst, men lärde mig förvånansvärt mycket nytt.
Boken behandlar till exempel frågan om sojaproduktion och den enorma mängd livsfarliga bekämpningsmedel som används för att driva denna monokultur som behövs för att göra djurfoder. Den handlar också om populära köttdieter och vem som bekostar en stor del av den forskning som brukar lyftas fram för att peka på fördelarna med att äta en kolhydratfattig kost. Ett kapitel ägnas också åt att informera om vilka enorma mängder energi som går åt för att på ett prispressat sätt odla paprikor i Holland. Boken är väldigt lätt att ta till sig, men slarvar inte bort källorna. Den känns faktiskt väldigt väl underbyggd och är hela tiden intressant och tankeväckande.
Som alltid är det lite trist att läsa den här typen av böcker, som kritiserar en livsstil som alla vi svenskar har och som inte är så lätt att ändra. Boken gör ett försök att fokusera på enkla åtgärder man kan göra för att minska sin miljöpåverkan, t.ex. att äta säsongsanpassat och minska mängden kött och mjölkprodukter. Ändå tycker jag att den borde vara lite tydligare med att det till stor del är politiska beslut som måste till och regler som måste stramas åt i Sverige och EU. Det blir fel om man förskjuter hela skulden till den enskilde konsumenten.
I det stora hela är det dock en mycket intressant och viktig bok och jag önskar verkligen att alla läste den och tog till sig av den information den delar med sig av. Tyvärr är det väl som vanligt att det mest är miljömuppar som jag själv som läser den här typen av böcker.
Ioana Pârvulescu är professor i litteratur och har forskat kring privatlivet under 1800-talet och 1900-talet. Efter att ha skrivit flera fackböcker i ämnet skrev hon den skönlitterära boken Livet börjar på fredag 2009. Tack vare förlaget 2244, som har specialiserat sig på litteratur från området kring Svarta havet, kom den ut på svenska förra året. Hos mig har den stått i hyllan och väntat sedan den kom ut. Jag vet inte varför jag har låtit andra böcker komma emellan så länge, för det här har varit riktigt trevlig läsning.
Boken kretsar kring några människor i Bukarest år 1897. En man dyker upp, till synes från ingenstans. Det spekuleras kring vem han är och om han har en koppling till den unge man som har hittats död i närheten. Mannen heter Dan Creţu och väcker stor nyfikenhet hos stadens invånare. Han är så olik dem att man kan undra om han är en tidsresenär.
Själva boken är faktiskt en tidsresa. I den kastas läsaren till ett Bukarest med ett blomstrande kulturliv och en stor framtidstro. Det är en tid där Röntgenstrålning har upptäckts och man har lärt sig mer om bakterier och mikroorganismer och deras koppling till sjukdom. Det finns elektricitet och telefoner. Allt kan hända i framtiden.
Jag tycker att boken är lättsam och rolig. Jag gillar att få följa de här huvudpersonerna i deras kärlekstrassel, funderingar över framtiden och drömmar. Det finns så många böcker som handlar om olycka och elände, men den här boken känns som en skön motvikt och det är extra kul att den utspelar sig i en stad och ett land som jag inte tidigare har träffat på i litteraturen.
Oksa Pollock: Det sista hoppet är första delen i en serie böcker om högstadietjejen Oksa Pollock. I bokens början har hon precis lämnat Frankrike för att flytta till London med sin familj. Hon börjar på en fransk skola i stan och ungefär samtidigt upptäcker hon att hon har speciella, magiska förmågor. När ett märkligt tecken visar sig runt hennes navel blir hon invigd i en familjehemlighet: både hon själv och hennes pappa och farmor tillhör egentligen ett folkslag som kommer från en bortglömd, parallell värld. Tecknet är det som visar att det är Oksa Pollock som har förmågan att hjälpa dem tillbaka.
På så sätt dras Oksa in i en ny värld med magiska varelser och hon blir tränad i magi. Hon börjar också inse att den hopplöst otrevliga kemiläraren, mr McGraw, inte bara är en sträng och orättvis lärare, utan också kommer från samma värld som hennes folkslag och att han är hennes fiende.
Boken är spännande och mysig och är lite i samma anda som Harry Potter, men kanske inte riktigt lika vass och spännande som Rowlings böcker om trollkarlen Harry Potter. Det boken framför allt faller på är att den till stor del är ett intro till serien och att det blir mycket faktastaplande för att introducera den bortglömda världen och alla magiska varelser för läsaren. Boken har dock gjort succé i hemlandet Frankrike och vi får väl se hur serien tas emot i Sverige.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Jag minns att jag sprang är en internationell bestseller som var nära att inte bli utgiven. Efter flera refuseringar slutade det med att boken bara blev utgiven i en ljudboksutgåva. Boken nådde skräckromanförfattaren Stephen King, som pushade för den och gjorde att förlag fick upp ögonen för den och sedan var McLarty i en helt annan position att förhandla sig till en bokutgivning. Det är en skön historia om hur det kan gå till att få sin bok utgiven och verkligen inte det första eller sista exemplet på en topplistetitel som blir refuserad till en början. Man får aldrig ge upp!
