Det har gått några år sedan 11:e september-attacken och nu har en anonym tävling utlysts för vilket minnesmonument som ska byggas på tvillingtornens plats. I juryn sitter bl.a. Claire, som är änka efter en av de som miste livet i attacken.
Efter många om och men enas juryn om bidraget ”Trädgården”: ett bidrag som främst promotats av Claire. När vinnarens namn blir känt så väcker det dock många känslor, inte minst hos de anhöriga. Det vinnande bidraget är nämligen inskickat av Mohammed Khan, som är muslim. Islamofober och anhöriga protesterar kraftigt mot att att en ”islamisk trädgård” ska byggas som minnesmonument. Att Mohammed Khan inte har något med terrorism att göra spelar ingen roll. Juryns val blir kraftigt ifrågasatt och en utfrågning arrangeras och sänds i internationell TV.
Som icke-amerikan har jag svårt att förstå allt ståhej. Jag minns mycket väl 11:e september och ser det som en väldigt tragisk händelse, men utan att förminska de anhörigas rätt att sörja så anser inte jag att 11:e september är en större händelse än alla andra terrordåd, krig och skit i världen. Jag vet inte om en sådan här tävling skulle kunna bli en världsangelägenhet, men jag hoppas inte det.
Man kan försöka läsa boken som en bok om främlingsfientlighet, rasism och islamofobi och försöka se förbi att den kretsar kring 11:e september, men ärligt talat tycker jag inte att det lyfter och blir intressant. Boken består av ungefär 350 sidor dialog och karaktärerna är svåra att lära känna, kanske för att författaren har sparat in på ungefär all text som inte är tjatig dialog. Den enda karaktär som jag har någon direkt tanke kring är Claire, som jag kommer på mig med att blanda ihop med den tröttsamma huvudpersonen i Presidentens hustru – som är jävligt svår att tycka om.
Nej, tyvärr blev jag besviken över den här boken. Jag har svårt att relatera till den och tycker att masspsykosen kring det där monumentet känns orealistiskt. Rent språkmässigt känns boken ointressant och har för lite variation. Det förutsätts nog att man är amerikan för att kunna bli berörd av det här.
Jag har haft ljudboksversionen av biografin Gösta Ekman: Farbrorn som inte vill va’ stor i lurarna ett tag. Ska jag vara ärlig så känner jag nästan bara igen Gösta Ekman från de första Jönssonliganfilmerna (och lite från Papphammar om det repriserats på typ Minnenas television..), men jag har haft stor behållning av att lyssna på den här boken i alla fall. Det är verkligen en lång och bred karriär Ekman kan se tillbaka till och i den här boken sammanfattas allting, inklusive åren som hjälpreda åt Ingmar Bergman. Kul att höra om hur det kunde gå till! Den täcker också upp lagom dos privatliv och familjeliv, men jag tycker absolut att den är roligast och bäst för alla ”bakom kulisserna”-grejer som Ekman delar med sig av. Fin bok! Säkert är den dessutom ännu finare som pappersbok, där jag antar att den också innehåller foto och illustrationer.
Den ljuva giftkokerskan av Arto Paasilinna kom upp som bokförslag i jobbets bokklubb och jag har faktiskt aldrig läst något av honom förut, så jag blev ju lite nyfiken! Jag har till övervägande delen hört positiva ord om Paasilinnas böcker och de lyfts oftast fram som hur roliga som helst. En del har i och för sig också sagt att han är lite ojämn. Kanske, och förhoppningsvis, är Den ljuva giftkokerskan en av hans mindre bra böcker. Jag fattade i alla fall inte grejen.
I huvudrollen finns den gamla änkan Linnea Ravaska (kanske den andra gången jag har läst en bok där huvudpersonen har samma förnamn som jag själv!), som plågas hårt av en kriminell brorson, som dyker upp varje månad och rånar henne på pensionen, hotar henne, plågar (eller dödar) djur och beter sig allmänt risigt tillsammans med ett gäng likasinnade kompisar. Till slut lyckas hon fly till stan och där börjar hon experimentera med giftkok för att lösa problemet… I persongalleriet flimrar diverse socialt utslagna människor förbi och man förväntas t.ex. tycka att det är lustigt med en ung tjej som inte har så mycket fint här i livet och som blir slagen av sin karl, men ändå tyr sig till honom. Egentligen tycker jag inte att särskilt mycket i boken är lustigt. Kanske vill Paasilinna skämta om kriminella och fattiga för att belysa problemen och säga något i samhällsdebatten, men ärligt talat tror jag inte det. Boken är alldeles för lättviktig och enkel för att vara en bra satir (om det är en satir?).
Det har gått ett år sedan Ig Perrish förlorade sin flickvän i ett obehagligt sexmord. Han har själv varit anklagad för dådet, men i brist på bevis har han släppts fri. Det har dock inte hindrat samhället från att döma honom hårt. Nu vaknar Ig upp med en rejäl baksmälla och när han tittar sig i spegeln gör han en fasansfull upptäckt: det har växt ut horn i pannan. När andra möter honom reagerar de inte nämnvärt på att han börjar ta skepnad av en djävul. Däremot kan ingen längre avhålla sig från att anförtro honom sina mörkaste och smutsigaste hemligheter. Plötsligt får han veta att inte ens den närmsta familjen älskar honom längre och han får också veta saker som leder honom mot den verkliga mördaren.
Jag har ingenting emot skräck, men huvudfokus får gärna vara människorna, relationerna och psykologin. John Ajvide Lindqvist är någon som verkligen bemästrar att bygga upp en skräckberättelse genom att börja med karaktärerna (och deras ensamhet och ångest) och sedan bygga upp spänningen och låta det övernaturliga introduceras allt eftersom. Här byggs inte berättelsen upp, utan man kastas rätt in i handlingen. Jag hade väl inte helt lätt att komma in i det, för det blir ju så lätt ointressant om en berättelse bara består av staplade skräckelement och saknar en engagerande handling. Som tur är så växer Horn och berättelsen om Ig som djävul varvas med tillbakablickar till vad som hände vid tiden innan mordet och tiden när Ig och hans tjej träffades i tonåren. Det blir faktiskt riktigt spännande och författaren bjuder på några oväntade vändningar. Mot slutet kändes det lockande att sträckläsa.
Joe Hill är förresten pseudonym för Joseph Hillstrom King, och, ja, han är faktiskt Stephen Kings son. Det är lite lustigt hur vanligt det är att gå i sina föräldrars fotspår, även om man inte så ofta stöter på fenomenet när det gäller författare, särskilt inte författare som rör sig i samma genre. Det är nog inte helt rättvist att jämföra far och son King, och själv har jag inte ens läst någon av Stephen Kings böcker, så den jämförelsen kan jag inte ens göra, men man kan väl konstatera att Hill kan skriva skräck. Bra bok!
Hjälp! är det första jag läser av Sara Olausson, men inte det första jag läser av Nina Hemmingsson. Hemmingsson har en speciell stil, som säkert många känner igen. Hennes ögonlösa karaktärer, som gärna är tjejer som säger oväntat snuskiga, rättframma eller oväntade repliker, brukar synas i enrutare i Aftonbladet. Sara Olausson har en annan tecknarstil och flera av hennes serier framstår som självbiografiska. Olausson delar med sig av ångest över döden, skräck för skelett, ilska över sin pappa, 30-årskris och serier som är ganska rakt på sak i sin samhällskritik. Jag gillar de verkligen! De går rakt in och är inte tillkrånglade.
Hemmingsson är bra som vanligt och hon bjuder bl.a. på bokens bästa serie: ”Jag var en riktig häst-tjej”. Den som tror att det går att vara liten och mesig om man är en hästtjej borde läsa den serien!
Det är nog fler än jag som spänt väntar på sista delen i Engelsforstrilogin: Nyckeln, som utkommer i höst. När jag läste första delen, Cirkeln, hade jag inga särskilda förväntningar åt något håll. Jag fick boken innan den ens var tryckt, så det rörde sig om ett lösbladssystem som jag bläddrade lite i vid matbordet. Jag hade inte läst några omdömen om boken eller hört något särskilt om den. Ändå blev jag fast direkt. Upplägget är genialt. Engelsforstrilogin är spännande fantasy förlagd vid en svensk bruksort. Ett gäng gymnasieungdomar med helt olika bakgrunder och helt olika verkligheter tvingas att närma sig varandra eftersom det är utvalda att bekämpa något stort och mörkt. Böckerna är på samma gång bra fantasy och insiktsfulla berättelser av hur det kan vara att vara tonåring idag. Uppföljaren, Eld, vågade jag knappt läsa för att jag var rädd för att bli besviken. Den visade sig toppa alla förväntningar. Nu tätnar verkligen spänningen inför upplösningen i den avslutande delen!
Engelsforstrilogin har en stor fanskara och fansidan på Facebook är välbesökt och uppdateras också ofta. Var och varannan dag postas t.ex. fanart, d.v.s. läsarnas bilder med tolkningar av berättelsen. Att författarna nu tillsammans med serietecknarna Kim W Andersson (som har tecknat framsidorna till Cirkeln och Eld), Karl Johnsson (som har tecknat kartan som finns i Eld) och Lina Neidestam har gjort det här seriealbumet känns otroligt kul och nästan som en present till alla fans.
Här finns 8 serier som utspelar sig före Cirkeln eller efter Eld (men innan Nyckeln, såklart). De första utspelar sig under niornas vårbal, när Rebecka och Gustav träffades. Där får läsaren också chans att lära känna Elias lite bättre, vilket säkert många har önskat eftersom han försvann ur handlingen så snabbt i böckerna. Mot slutet blir det också några hintar om vad som kommer att komma…
Berättelser från Engelsfors är en riktigt trevlig liten bok för den som är fast i trilogin. Jag skulle vilja påstå att den förutsätter att man har läst böckerna, faktiskt, men för oss som har gjort det så är boken verkligen godis. Den är fantastiskt snyggt tecknad och på något sätt har tecknarna lyckats pricka in precis hur jag föreställt mig karaktärerna. Färgerna i bilderna är fantastiska och kompositionerna perfekta. Uppslag efter uppslag är en explosion i dramatiska färger och bilderna är fulla av snygga detaljer. Såhär snyggt kan det vara:
Nadja är 40+ och längtar efter barn. Sedan länge står hon i adoptionskö och nu väntar hon bara på att hennes lilla unge ska få komma hem. När hon väl får besked från adoptionsbyrån är det dock inte det besked hon hade väntat på: hon får istället för barnbesked veta att hon inte längre kan adoptera eftersom landet hon vill adoptera från inte längre godkänner ensamstående föräldrar. På något vänster råkar dock Nadja säga till adoptionsbyrån att hon inte alls är ensamstående och plötsligt har hon fått ett kryphål: kan hon med kort varsel fixa fram alla papper som styrker äktenskapet så kommer det bli hennes tur att få adoptera. Men vem ska hon gifta sig med?
I norrländska Missångerträsk bor Nadjas syster med sin stora familj och med sin svärfar, Sigvard, som p.g.a. funktionshinder behöver hjälp i vardagen. Äktenskapet knakar i fogarna och systern ser som enda utväg att göra en Parisresa med sin man så att de kan få lite tid för varandra. Hon lyckas övertala Nadja att komma upp och ta hand om Sigvard under tiden. Nadja har inte alls lust att lämna Stockholm för Missångerträsk, men hon går med på det hela under villkoret att systern fixar någon som kan gifta sig med henne.
I Missångerträsk blir ingenting som det var tänkt. Den kille som systern har hittat, och som systern påstår är en riktig ”Nadja-kille”, verkar inte förstå vad det är frågan om, Sigvard plingar hysteriskt på en klocka mest hela dagarna när han behöver hjälp, telefonen har ingen täckning och när Nadja försöker hitta hem till hennes nya ”man” hamnar hon mitt bland läskiga renar.
Glada hälsningar från Missångerträsk är ungefär som man kan känna igen Haags övriga böcker. Det är roligt, dråpligt, träffande och författarinläsningen (jag lyssnade på ljudboken) är kanonbra. Hon beskriver karaktärerna med sådan värme att man inte kan annat än gilla dem och tycka om dem. Ändå tycker jag inte att boken om Nadja är bland Haags bästa. Det blir lite väl knasigt emellanåt och sedan känns det kanske lite tjatigt att skoja om just blyga norrlänningar, Stockholmare som är helt vilse på landet och andra klyschor… Men ändå! Jag gillar Martina Haag. Det finns ingen bättre feel good-litteratur, om ni frågar mig.
Jag älskar verkligen Richard Yates stil. När andra författare behöver 300 sidor för att förmedla en känsla, så kan Yates summera allting i en enda perfekt avvägd mening. Han behöver inte använda många ord för att måla upp hela bakgrunden av ett liv som inte lever upp till de stora drömmarna, om en tillbakahållen sorg och en förhoppning om att det kan bli lite bättre. Cold Spring Harbor är föredömligt kort med sina ca 200 sidor (jag tycker typ att alla böcker som består av fler än 300 sidor bör redigeras kraftfullt…), ändå säger boken mer än de flesta. Det här är tight! Och jag älskar när författare kan skriva så. Bodil Malmsten är exempel på en svensk författare som också kan konsten att skriva exakt avvägt och stilistiskt fulländat. Hjalmar Söderberg är en annan. När vi diskuterade Utrensning av Sofi Oksanen på det senaste bokcirkelmötet så påmindes jag om att även denna bok är skriven just sådär enkelt och ändå uttrycksfullt.
Jag kan dock redan direkt säga att Cold spring harbor faktiskt inte är Yates bästa: av de jag har läst så är både Revolutionary road och Easter parade vassare. Det säger dock mer om Yates som författare än om boken som sådan.
I Cold Spring Harbor känns temat igen från tidigare böcker. Yates skriver gärna om människor med stora drömmar, men som har fastnat i ett alldeles vanligt liv i en amerikansk småstad. I Cold Spring Harbor bor huvudpersonerna i just Cold Spring Harbor – en liten småstadsidyll på Long Island. Charles Shepard drömde om en karriär inom armén, men karriären tog slut innan den ens riktigt hann börja. Nu är han den som håller hemmet i rullning (och jag som trodde att det var först på 2000-talet som det började bli självklart att män fixar med hushållsbestyr!) och håller fasaden uppe där hemma. Frun är gravt alkoholiserad, men det är ingenting som någon någonsin talar om. Äldsta sonen, Evan, har ett kort äktenskap bakom sig, men förhållandet varade inte längre än vad tonårsromanser tenderar att göra. Dottern bor hos mamman och Evan drömmer om att skaffa sig en ordentlig utbildning och en framtid. Lite av en slump träffar han Rachel, en trevlig flicka som han snabbt gifter sig med, och utbildningen läggs på hyllan. Liver rullar på i Cold Spring Harbor. Ingen är särskilt lycklig. Rachels mamma gör sitt bästa för att få sig själv och hennes lilla familj att framstå som helt normala, men en dag exploderar det och Rachel börjar skrika att hon är galen. Sedan är det snabbt bortglömt igen och fasaden putsas till på nytt.
Jag vet ingen som skriver så ångestladdat som Yates. Trots att den sällan i klartext skriver om ångest, så känns det hela tiden att det här är människor som går omkring med en klump i halsen. I korta glimtar blir man lite hoppfull och glad igen, för då antyder Yates att hoppet lever kvar och att allt kommer att bli bra för hans små huvudpersoner. För den som inte har läst Yates förr och som inte är beredd på vad som ska komma så kan jag dock gissa att boken kan falla rätt platt. Ibland blir det nästan lite parodiskt när han målar upp sina scener av ett ointressant liv. Kanske känns heller inte dialogerna helt klockrena alla gånger.
Men det är sådant jag bortser från. Yates är fortfarande en av mina favoritförfattare och Cold spring harbor är ytterligare ett exempel på en bok av en briljant författare. Läs den om du tycker om Revolutionary road. Läs Revolutionary road om du är nyfiken på Yates och aldrig har läst någon av hans böcker förut (och om du hatar att läsa, vilket kanske inte är så troligt eftersom du läser min blogg, så bör du se filmatiseringen istället ;).
Henrietta Lacks var en fattig, färgad kvinna, som levde i USA. Vid 50-talets början drabbades hon av livmoderhalscancer och sökte sig till sjukhuset för färgade. Trots strålbehandling gick det inte att behandla cancern och Henrietta Lacks gick bort som ung och lämnade sina små barn efter sig. Under vistelsen på sjukhuset såg hennes läkare till att man tog cellprover för att ställa diagnos. Mot Henriettas medgivande och utan att ens informera henne försökte man få dessa celler att överleva. Experimentet lyckades och cellerna, de så kallade HeLa-cellerna, kom att bli en av de första odödliga, humana cellinjerna. Snart började cellerna skickas iväg till andra forskare, som odlade dem och satte upp diverse experiment, och genom åren har just HeLa kommit att bli en av de mest använda cellinjerna. De används fortfarande frekvent inom medicinsk forskning av olika slag (det publiceras tydligen omkring 300 vetenskapliga publikationer varje månad där de omnämns). Jag forskar själv kring frågeställningar som innefattar cellodlingar, så för mig är HeLa ett känt begrepp. Ändå har jag aldrig vetat något om personen bakom förrän nu.
I Den odödliga Henrietta Lacks går vetenskapsjournalisten Rebecca Skloot till botten med händelsen och lyfter många frågor kring forskning och etik. I boken följer hon flera av Henrietta Lacks släktingar och hon har också en mängd andra källor som kan berätta om hur det gick till och vilka dilemman som långt efter HeLa-cellernas ”födelse” har uppstått. Vem kan egentligen göra anspråk på celler som lämnat kroppen, och kanske till och med förändrats av forskare? Vem ska ta del av pengarna (HeLa-celler kostar tusentals kronor att köpa och varken Henrietta Lacks själv eller hennes släktingar har fått ett öre)?
Den odödliga Henrietta Lacks ställer många frågor och väcker många tankar. Dessutom är det en gripande och intressant historia och ett viktigt reportage. Jag kan varmt rekommendera den till alla. Det här är en bok som borde vara intressant för många fler än bara den som själv jobbar med cellodlingar – berättelsen om hur Henrietta Lacks och många andra har utnyttjats i forskningens namn behöver berättas.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Det har gått några år sedan 11:e september-attacken och nu har en anonym tävling utlysts för vilket minnesmonument som ska byggas på tvillingtornens plats. I juryn sitter bl.a. Claire, som är änka efter en av de som miste livet i attacken.
