Utøya den 22 juli 2011, ni vet vad som hände. En av de som befann sig på ön var Siri Sønstelie, som var på sitt första AUF-läger när allting plötsligt blev en obegriplig mardröm och hon och de andra ungdomarna var tvungna att fly för sina liv och försöka gömma sig undan det som man vid det laget inte hade en aning om. Vem sköt? Varför? Hur många? När kommer någon och hjälper?
Väldigt klaustrofobiskt.
Samtidigt, i bombade Oslo, kör pappa Erik Sønstelie omkring när han får ett telefonsamtal från sin dotter och förstår att hon menar allvar. Det är inte lek. Det är någon som skjuter. Han kör direkt mot Utøya, trots att han egentligen inte kan vägen och sammanstrålar med andra anhöriga i något som är lite av ett kaos där ingen har information och ingen kan bekräfta något av de besked som ändå lämnas. Hur många är dödade? 10? 30? Fler? Vem ska få ett samtal från sitt barn och vem kommer aldrig mer att få återse honom/henne?
Eriks och Siris gemensamma bok är intressant skildring av vad som hände den där dagen för de som var där, och vad som hände efter. Det går inte att bedöma de litterära kvalitéerna av en sådan här bok. Man kan bara läsa och gripas, faktiskt. Boken berättar också om vad som hände några av Siris bekanta: ungdomar som också var på ön och som på grund av sitt utseende och/eller invandrarbakgrund blev gripna på plats… Författarna är inte utan kritik till polisens agerande; inte minst belyser de vilken tid det tog innan någon kom dit och att det under hela tiden fanns en helikopter som bara stod i Oslo och väntade. Jag har inte följt Utøya-fallet särskilt noga, så för mig var den på vissa plan en ögonöppnare.
I En storm kom från paradiset berättar Johannes Anyuru om sin pappas, P kallad, långa väg från hemlandet Uganda till Sverige. När boken tar sin början är han fängslad i Zambia, där han fått jobb som besprutningspilot, men där han inte får stanna. Han har varit i Grekland och utbildat sig till stridspilot för att kunna strida i Ugandas flygvapen, men Idi Amin har tagit makten och P har flytt och kan heller inte återvända till sitt hemland. Det är en spännande berättelse om hur P försöker ta sig vidare och för mig var det också en ganska välbehövd liten historie- och geografilektion.
Men det som jag fastnar för mer än själva berättelsen är trots allt språket. Anyuru är även poet, och det kanske inte är en förklaring, men han skriver ju verkligen fantastiskt. Språket bara vindlar sig över sidorna med den ena mer förbluffande formuleringen efter den andra. Allt sitter perfekt.
Den är också fascinerande kort. Andra författare hade säkert fastnat i att beskriva alla händelser kronologiskt och uppehållit sig för länge kring fakta och andra redogörelser, men Anyuru kan konsten att skriva tight och att låta saker skymta mellan raderna. Det gör att boken ibland blir lite svår att ta sig igenom. Det är koncentrerat. Men bra!
Nanna Johansson, som för mig mest är känd för sina serier, skriver också noveller. Det här är hennes debut. Jag älskar Nanna Johanssons samhällssatiriska och feministiska serier och blev nyfiken så fort jag fick höra att hon nu också är aktuell med en novell. Hur skulle det funka utan bilder och roliga bildmontage? Bra!, visade det sig.
I Det är nog dags nu är en ung tjej på besök hos ett par nyblivna föräldrar. Pappan har hon haft känslor för sedan länge och i en förhoppning om att det skulle bli något mellan dem flyttade hon till och med till Malmö för hans skull. Men det blev aldrig något. Efter 14 sms om ensamhet och längtan kom bara ett taktlöst svar där han lyriskt berättade att han har träffat tjejen som kanske är tjejen i hans liv. Och det var inte novellens huvudperson han menade.
Johansson lyckas i detalj ringa in den lite tryckta stämningen som uppstår när man inte längre har något att tala om, när skämten faller platt och när någon som tidigare var en nära vän plötsligt befinner sig på ett annat plan. Det i sig är kanske mer obarmhärtigt än att det också finns olycklig kärlek inblandad. När någon i bekantskapskretsen skaffar barn är det inte säkert att det längre går att umgås. För den som blir förälder är det som att träda in i en värld, där den kompis som befinner sig i en annan fas i livet, kanske inte passar in eller känner sig hemma.
Jag tycker Nanna Johansson verkligen har lyckats beskriva de här sakerna på ett träffsäkert och intressant sätt. Novellen är välskriven, tankeväckande och det saknas inte humor. Mycket bra novell! Läs!
Jag gillar titeln till Sara Granérs seriealbum Det är bara lite aids. Det är provocerande och roligt, på samma sätt som hennes satiriska serier och enrutare. Jag har dock läst en hel del seriealbum i ungefär samma genre det senaste året (Liv Strömquist, Nanna Johansson och, till viss del, Nina Hemmingsson) och kan ibland tycka att andra gör det bättre, men det är nog också något jag tycker för att jag inte riktigt kommer överens med Granérs teckningar. De är ofta mörka, plottriga och ibland, som det känns, hastigt nedkletade. Ibland tycker jag att hennes serier är för mycket, på alla ledder. Albumet innehåller dock ett gäng tokigt bra serier och enrutare, som ändå gör det läsvärt. Granér öser mycket kritik över privatiseringar och tecknar tragikomiska bilder av personer med t.ex. ett ben avslitet och två sjukvårdare som hänger över och spekulerar vad som kan vara fel. Intressant seriealbum!
Du hittar boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om boken är DN och bokmania.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: varför skriver inte John Ajvide Lindqvist något som inte är… skräck? Visst är det lite knasigt att jag säger detta om Sveriges kanske mest populära skräckförfattare, men jag tycker att han skriver så makalöst bra och har sådan intressant insikt i hur människor fungerar att det är lite synd att han håller sig till en genre som jag i någon mening faktiskt inte är så förtjust i.
I Hanteringen av odöda vaknar döda till liv igen en natt. Det börjar med Eva, avliden hustru till David, som plötsligt kan röra sig igen och till viss del tala. David inser dock att det här inte är hans saknade fru; blicken är helt tom. Ändå vaknar såklart förhoppningen om att hon ska bli sig själv igen. Stockholm fylls snart av vandrande o-döda från bårhus och begravningsplatser. Elvy och hennes barnbarn Flora märker till deras förvåning att den forne maken, respektive morfadern, knackar på dörren igen. För Elvy, som är djupt kristen, vaknar idén om att det här är ett tecken på att Jesus återvändande är nära förestående. Journalisten Mahler kastar sig omedelbart till kyrkogården och gräver upp kistan där hans barnbarn har lagts för sista vila. Liket är äcklande, men innehåller ändå något slags liv, vilket barnets mamma snart också blir varse. De tar med sig det uppsvällda barnliket för att vårda honom i Mahlers sommarstuga.
Samhället vet inte hur de ska hantera den nya situationen. Odöda förvandlas till forskningsobjekt och spärras in tills vidare. Anhöriga reagerar på olika sätt, men många vill inte skiljas från deras återvändande anhöriga.
Boken är på spännande och intressant. Som vanligt drar Ajvide Lindqvist saker till sin spets när han skriver om människor i sorg. Kan man älska ett barn så mycket att man kan hantera att kroppen är ett liks? Ajvide Lindqvist skriver fantastiskt bra, som vanligt, men naturligtvis blir man också äcklad. Jag vet inte om jag vill läsa om lik och förruttnelse egentligen.
August är född med ett missformat ansikte och i barndomen har han opererats otaliga gånger. Trots operationerna liknar han fortfarande inte andra barn, utan har ett ansikte som folk har svårt att ställas inför. För att skydda honom mot omgivningen har föräldrarna valt att undervisa honom i hemmet, men nu ska August snart börja femman och man bestämmer att det är dags för Auggie att gå i skolan med andra barn.
Det blir inte alls en lätt resa. En del elever på skolan blir skrämda och en del blir direkt elaka. Å andra sidan finns det andra som upptäcker att August är en fantastiskt rolig kille som är lätt att umgås med. Det blir ett speciellt år för August. Han har ingen aning om vilka svårigheter som kommer att komma, men inte heller om hur mycket han kommer att växa som person och vilka fina vänner att han kommer att träffa.
Det här är verkligen en varm och hjärtknipande bok, utan att för den sakens skull vara sentimental eller sakna problematiseringar. I boken får man främst följa August under hans år i femman, men också andra personer runt omkring honom, som t.ex. storasyster Via. Hur gör man när man älskar sin bror, men ibland känner att föräldrarna inte har tid och energi över till något annat än brorsan? Och hur gör man egentligen när man börjat en ny skola, och för första gången kan vara något annat än ”Auggies syster”, när det är dags för skolteater och det är tänkt att familjen ska komma och titta?
Jag tyckte jättemycket om den här boken. Det är en lättläst och fin bok för unga, men som vuxen har jag också haft stor behållning av att läsa den.
Liv Strömquist, alltså! Finns det någon vassare och mer träffande? Jag håller inte alltid med henne, men hennes satir är verkligen fantastisk ändå. Einstens fru är delvis på samma tema som Prins Charles känsla, som jag läste tidigare i år, men den är kanske lite spretigare. Centralt tema är feminism. I klockrena serier förkastar hon ”Flicka-projektet”, som uppstod på 00-talet för att bota problemet med ”Unga tjejer” (ni vet: ätstörningar, självskadebeteende, stringtrosor…) och synliggör historiska kvinnor som Einstens fru, Priscilla Presley och Yoko Ono.
Det jag gillar med Liv Strömquist är bland annat att hon så totalt saknar spärrar för vem hon trycker till. Folkkära snubbar som Cornelis Vreeswijk går absolut inte säkra bara för att de är folkkära. Samtidigt försvarar hon mer än gärna de har för låg status för att försvaras i andra forum och de som inte själva snackar för sig (t.ex. tycker hon mer synd om prostituerade än de som kallas ”hora” utan anledning..). Hon tar liksom inte de lätta bollarna. Vem applåderar inte ett projekt för att göra ”unga tjejer” mer självsäkra? Liv Strömquist ger hela projektet en fet spark och menar att pojkar kanske borde lära sig att ta mindre plats istället. Vem tycker inte att homosexuella djur är lite av ett gulligt bevis för att homosexualitet är naturligt? Strömquist problematiserar genom att fråga sig varför just homosexualitet, och inte alla mänskliga beteenden, måste jämföras mot djur för att anses vara normalt. Vad jag också gillar med Strömquist är att hon tecknar prydligt och snyggt och att varje formulering är pricksäker. Allt stämmer. Det är roligt, tänkvärt, snyggt och ibland provocerande. Som det ska vara. Strömquist behöver ingen flicka-kurs. Det är ett som är säkert.
Det är mitten av 80-talet och den nyligt debuterade amerikanske författaren Thomas Nesbitt reser till Berlin för att samla material och inspiration till sin nästa bok. Som extraknäck får han in en fot hos Radio Liberty, där han träffar översättaren Petra Dussman och blir blixtförälskad. Petra kommer från DDR och har mycket i bagaget. När hon och Thomas träffas så flyttar de ihop omgående och Petra anförtror sitt tragiska livsöde. Hon har suttit fängslad i DDR, utsatts för tortyrliknande psykisk misshandel och fråntagits sin son. Hennes ”brott” har bestått i att vara gift med en psykisk sjuk man, som skrivit regimkritiska texter. Nu glittrar det dock av lycka hos både Petra och Thomas. Efter ett halvår bestämmer de sig för att gifta sig och att flytta till USA. Men just då rämnar hela Thomas värld och från ett ögonblick till ett annat förändras allt.
Jag ska vara helt ärlig med att jag hatar den här typen av kärleksberättelser. Visst kan man bli blixtförälskad, men det är ganska irrationellt att snacka barn på andra dejten (i alla fall i min värld). Thomas och Petra känner inte varandra över huvud taget när de flyttar ihop och när de kommer till den punkten att de vill gifta sig och flytta till USA så är de fortfarande bara i början av att förstå vem den andre är. Jag tycker det är trams från början till slut med den här typen av berättelser där man som läsare ska tycka att det är gulligt och rart att huvudpersonerna blir så förälskade att de släpper allt annat (och sedan ägnar resten av livet(!!) åt att vara bittra över en förälskelse som inte blev något). I praktiken är det sorgligt att lägga så mycket energi och tappa allt för något så flyktigt som en hastigt uppblossad förälskelse och det är direkt sjukligt att inte kunna gå vidare. Ingen kan för övrigt veta hur en förälskelse utvecklas; det är något tiden får tala om.
Med det sagt så kan jag ju också säga att det finns mycket annat att fascineras av i boken än den ointressanta och fåniga kärleksberättelsen. Och tur är väl det! Douglas Kennedy har ärligt talat skrivit en fantastisk bok om DDR, Stasi och ett samhälle där ingen kan lita på någon. Väldigt insiktsfullt (tror jag; vad kan jag veta om Stasi?) berättar han om människor som trillar dit och spionerar, inte för att de är onda och vill sina medmänniskor illa, utan för att omständigheterna tvingar dem. Jag vet inte vad Kennedy har för koppling till Tyskland; han är ju själv amerikan, men att läsa den här boken är som att vandra omkring i Berlin och jag tror att hans skildring av förhållandena i DDR speglar hur det kunde vara.
Jag tycker också hemskt mycket om Douglas Kennedys språk. Språket bara flyter fram över sidorna och varenda formulering sitter rätt, trots att han skriver allt annat än avskalat, utan snarare i detalj beskriver varje miljö och karaktär. Jag har den senaste tiden läst böcker som varit oerhört fattiga på intressanta karaktärer och miljöer (läs: Paradisträdgården), så kanske har jag haft en extra stor törst efter detta. Jag gillade det massor, hur som helst. Man känner med bokens huvudpersoner, ser dem framför sig och tror att man känner dem. Ja, oj, vad han kan skriva. Men oj, vad han också borde ha redigerat mer och kapat bort 200 sidor. Hela de sista delarna är en tjatig upprepning som med fördel hade kunnat strykas. Sista halvan av boken känns ärligt talat oredigerad.
Ändå gillade jag det! Jättemycket! Och det säger ju ett och annat om hur bra de bra delarna är.
Evas bok är Marianne Fredrikssons debutbok från 1980 och den är också första delen i trilogin Paradisets barn. Boken berättar om Adams och Evas (ja, de bibliska personernas) liv, men utan att egentligen kräva att man kan sin bibel. När boken tar sin början är Eva på en vandring tillbaka till Paradiset för att söka svar på frågor hon bär på. Varför dödade Kain, hennes son, brodern Abel?
Jag tycker om Marianne Fredrikssons fina berättelser om kvinnor, men i just Evas bok blev jag inte berörd. När jag lyssnade så kom jag på mig med att undra om jag missat ett avsnitt i mitten (lätt hänt om man lyssnar medan man springer i motvind…). Jag har lyssnat, lyssnat om och lyssnat om och lyssnat om, men berättelsen fångade aldrig mitt intresse och gick in. Idén är bra; det är ett intressant uppslag att skriva om Eva. Jag vet inte varför jag inte rycks med. Kanske är det för att jag inte kan relatera över huvud taget till grottmänniskolivet… Kanske gör sig boken bättre som pappersbok? Jag vet inte. Boken är lite av en modern klassiker och det finns många som hyllar den. Några som läst och skrivit om den är t.ex. Snowflakes in rain och Mikaelas läs- och skrivblogg. Själv läser jag nog inte klart trilogin.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Utøya den 22 juli 2011, ni vet vad som hände. En av de som befann sig på ön var Siri Sønstelie, som var på sitt första AUF-läger när allting plötsligt blev en obegriplig mardröm och hon och de andra ungdomarna var tvungna att fly för sina liv och försöka gömma sig undan det som man vid det laget inte hade en aning om. Vem sköt? Varför? Hur många? När kommer någon och hjälper?
I En storm kom från paradiset berättar Johannes Anyuru om sin pappas, P kallad, långa väg från hemlandet Uganda till Sverige. När boken tar sin början är han fängslad i Zambia, där han fått jobb som besprutningspilot, men där han inte får stanna. Han har varit i Grekland och utbildat sig till stridspilot för att kunna strida i Ugandas flygvapen, men Idi Amin har tagit makten och P har flytt och kan heller inte återvända till sitt hemland. Det är en spännande berättelse om hur P försöker ta sig vidare och för mig var det också en ganska välbehövd liten historie- och geografilektion.
Nanna Johansson
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: varför skriver inte 
