Att vara 18-19 år är något speciellt. Det är en ålder när ens framtid börjar utkristallisera sig och man börjar bli vuxen på riktigt; skolan är över och det är dags att skaffa sig ett jobb eller söka sig till universitetet – och skaffa en livskamrat, en bostad och allt annat som hör det egna livet till.
I Shani Boianjius Det eviga folket är inte rädda står huvudpersonerna i precis det vägskälet, men som israeler måste de först och främst göra sin värnplikt. Barndomskompisarna Yael, Lea och Avishag får olika uppdrag: utbildar skyttar, jobbar som militärpolis och står vid gränskontroll. Militärtjänstgöringen är en lång leda och tjejerna har inte så mycket annat att göra än att fantisera om annat eller fördriva tiden på de mest meningslösa sätt. Likt de lekar som de lekte när de var små och sprang omkring och fantiserade ihop berättelser så fantiserar de nu ihop berättelser om de som passerar gränskontrollerna. Det fantiseras om män och snackas om sex. När det är tråkigt och hett lägger sig några tjejer ute på marken och kopplar in sig till nedfrusna droppåsar. Tjänstgöringen är som en meningslös lek där de här unga tjejerna, som i mångt och mycket är och beter sig som barn, ska uppträda som soldater. Ibland kommer verkligheten på besök; som när en kille närmast får halsen avskuren i gränskontrollen; en bild som sedan aldrig går att radera.
Det här är bland det finaste och bästa jag läst i år. Ledan, de egentligen obefintliga drömmarna man kan ha i Tel Aviv, där lägenheter kostar multum och det bästa jobb man kan hoppas på är att få sitta hela dagarna på flygplatsen och kontrollera passagerare, och de här unga tjejernas framtid, skildras så oerhört fint och med en enorm precision. Boianjiu skriver fantastiskt bra. Visst hade hon kunnat spara på några ganska onödiga och lite väl överdrivna scener, men jag orkar inte haka upp mig på det. Det här är en drabbande roman, som lika mycket handlar om att vara ung idag, väldigt generellt alltså, men också det att vara ung i Israel; att samtidigt vara så ung och barnslig och ändå behöva konfrontera våld i vardagen.
Några andra som skrivit om Det eviga folket är inte rädda är SvD, Bokmania och Hyllan. Du hittar den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
Den afghansk-amerikanske författaren Khaled Hosseini har gjort stor succé med sina skildringar av det krigsdrabbade Afghanistan. I Och bergen svarade utspelar sig en stor del av boken i ett relativt nutida Kabul och Afghanistan skildras nu som ett land under återuppbyggnad. Det är dock inte i första hand krig och fred och situationen i Afghanistan som står i fokus i Hosseinis senaste bok: här är det istället människor och relationer som är huvudfokus.
Handlingen växlar mellan huvudpersonerna och flyttar sig fram och tillbaka i tiden. Den tar sin början 1952, när en man vandrar från sin by in till Kabul för att lämna ifrån sig sin dotter. Dottern, Pari, skiljs så från sin bror, som hon är mycket fäst vid. Hon är så ung att hon kommer att växa upp i tron att hennes fosterföräldrar är hennes riktiga föräldrar. Minnena från hennes biologiska familj och hennes hemby bleknar bort. Trots detta kommer hon, liksom brodern, att växa upp med en tomhet och saknad som de kanske inte han sätta fingret på, men som ändå alltid är närvarande.
Jag tycker att Och bergen svarade är en väldigt fin berättelse om släktband och hur betydelsefull familjen är för att forma oss till de vi är. Det är också en fängslande bok med ett flödande och lätt språk. Genom att växla mellan huvudpersonerna, som verkligen lever helt olika liv och under helt olika förutsättningar, blir berättelsen väldigt dynamisk och intressant. Jag gillade den verkligen! Boken är inte helt lik Hosseinis tidigare böcker, utan kan nog upplevas som mer spretig, men jag tycker faktiskt om att den har lite lösa trådar här och var och att den kretsar kring så många olika människor.
Eko av natt är Stina Nilssons andra bok. Jag har läst hennes debut, Andetag, tidigare och tyckte att den var bra. I Eko av natt känner man igen språket, med korta meningar som fragmentariskt målar upp berättelsen. Det är nästan som poesi. I Andetag tyckte jag att det var väldigt intressant och bra skrivet, men i Eko av natt blir det lite för mycket. Berättelsen trasslar in sig i språket och jag har svårt att hänga med.
Boken handlar om Tanja, som fallit offer för kvinnomisshandel, och hennes skräck över att hennes man, Jan, ska komma tillbaka. Man får följa Tanja och hur hennes känslor och tankar kastas fram och tillbaka medan hon åter söker upp Jan för att få hämnd. Visst är det angeläget att skriva om våld mot kvinnor, men jag hade gärna sett att det inte krånglats till så mycket rent språkligt.
Det är sommar och Sophia och tillbringar sommaren i ett hus på en ö tillsammans med pappan, som mest är en bakgrundsfigur i berättelsen, och farmodern. Jag älskar att läsa om livet på ön och de speciella förutsättningar som gäller där – när sommaren är slut lämnar de t.ex. vedtravar, kläder och meddelanden till eventuella skeppsbrutna.
Men mest är sommarboken en fantastisk liten bok om vänskapen mellan lilla Sophia och hennes farmor och hur de ser på världen. Trots åldersskillnaden och deras olika fysiska förutsättningar kan de mötas i lek och i fantiserande.
Och språket! Spåket är fantastiskt. Jag vet egentligen inte om det är finlandssvenska eller om orden är noga utvalda för sammanhanget, men Jansson använder så fina formuleringar. Som:
”Den första tröttheten kom närmare. När vi är hemma, tänkte hon, när vi är inne igen så tror jag att jag sover ett tag. Och jag måste komma ihåg att säga åt honom att dethär barnet fortfarande är skrämt för djupt vatten.”
Jag hade en period när jag läste en hel del av den japanske författaren Haruki Murakami. Det började med Norwegian wood, som jag tyckte var fantastiskt bra. Såhär i efterhand så inser jag att den, vid sidan av hans memoarbok möjligen, är den bok som skiljer sig mest från hans övriga. Norwegian wood utspelar sig nämligen väldigt mycket här och nu och inte alls i den magiska värld som Murakami annars gärna använder sig av. Och med magisk menar jag inte drakar och trollspön, utan en värld som är vår, men där det plötsligt kan börja regna makrill från himlen och där katter plötsligt börjar prata, som om det inte vore något konstigt med det. När man väl har läst Murakamis andra böcker så inser man snart att den här hallucinatoriska världen är ett grepp han ständigt återvänder till och någonstans så var det nog just det som jag tröttnade på, trots att det verkligen är något som särskiljer Murakamis böcker från andras. Nu är jag tillbaka till Murakami och kanske har det varit bra att ha haft en paus och lagt lite distans emellan, för nu kände jag mig inte alls trött över Murakamis övernaturliga universum; nu kastade jag mig in i det och tyckte att det var fantastiskt!
I Fågeln som vrider upp världen kretsar handlingen kring Toru Okada, som är arbetslös ”hemmaman” och går hemma och plockar och städar så att det är fint när hans fru kommer hem. En dag kommer hon dock inte hem. Hon har lämnat honom. Samtidigt kommer flera andra kvinnor i hans liv; en ung, trasig kvinna som kallar honom för Nyckelfågeln, kvinnor med mediala förmågor och kvinnor som på ett eller annat sätt utnyttjar honom. Det är en komplex bok, där Murakami väver ihop kriget i Manchuriet med berättelsen om Toru och allt som händer honom. I allra högsta grad är det saker som händer honom, snarare än att han själv gör något av egen vilja. Han blir uppringd av kvinnor som vill träffa honom, och ibland blir han besökt i drömmarna, han kliver ned i en uttorkad brunn, blir instängd och när han väl blir utsläppt har han ett underligt födelsemärke på kinden. Han blir upplockad av en kvinna som köper luxuösa kläder år honom och sedan utnyttjar hans födelsemärke; säljer det till kvinnor som upplever det som terapi att kyssa hans märke. Den ena efter den andra underligheten inträffar och som läsare dras med med, utan att förstå, och sugs in i det, som om det vore en deckare. Hur händer det ihop? Vad vill alla? Var är hans fru?
Det här är faktiskt en fantastiskt spännande bok! Det är lätt att bara flyga fram över sidorna, trots att den verkligen är en tegelsten (ca 750 sidor). Och språket! Murakami skriver så bra (eller är det översättningen jag faller för?). Med en enorm detaljrikedom skildrar han vad som händer Toru och vissa skulle kanske tycka att det är lite segt med t.ex. detaljerade redogörelser över hur han tillagar sin mat, men jag tycker inte det. Jag gillar de till synes helt neutrala redogörelserna av Torus vardagsbestyr, för hur det än är så lägger de något till den här ganska skruvade berättelsen.
Det här är en bok att läsa och fascineras av!
Det var inte alls länge sedan jag läste Nanna Johanssons debutnovell Det är nog dags nu och blev imponerad över pricksäkerheten. Jag tycker ärligt talat inte lika mycket om Körsbärsflickan, men den är fortfarande bra. I någon mening liknar den också hennes serier mer än vad den tidigare novellen gör.
I Körsbärsflickan är det 16-åriga Linnéa som är huvudperson. Det är sommarlov och hennes mamma har hittat en ny kille och bestämt att de ska spendera sommaren hos honom i Skåne. Det är dödligt tråkigt. Linnéa driver omkring och känner sig uttråkad när hon träffar ”Babushka”, en ”balttjej” som är gästarbetare på en gård. Hon heter inte Babushka, men Linnéa ids inte ens lägga namnet på minnet. Ändå vill hon vara med Babushka hela tiden.
Det är ingen lång novell. Den är kort, precis som Linnéas hastiga och lustiga infall att bli kompis med Babushka. Novellen tränger heller inte ner på djupet någonstans, men den snuddar vid det ena lätt obehagliga efter det andra och när man läst den frågar man sig faktiskt ”Vad hände egentligen?”. Helt klart är den intressant och läsvärd, men kanske hade den mått bra av att vara lite längre och ge lite mer ledtrådar.
Du hittar boken hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Bokhora har också skrivit om Nanna Johanssons novell. Se också denna lilla video, där Nanna Johansson själv berättar om Körsbärsflickan!
Ove är en man som börjar varje morgon med att gå en kontrollrunda i radhusområdet för att dokumentera eventuella felparkerade bilar, undersöka om någon hund har pissat på hans uppfart och att med tre kontrollryck se till så att cykelförrådet är låst. Han är den självutnämnda polisen som säger ifrån om någon kör bil inne på området eller bryter mot någon annan regel som han har bestämt genom att sätta upp en skylt. Ove har alltid gjort rätt för sig och alltid skött sitt jobb, men nu har han skickats hem från jobbet. Nyligt har han också förlorat sin älskade fru, som gått bort i cancer. Nu finns ingenting kvar att leva för.
Ove bestämmer sig för att ta sitt liv, något som visar sig vara betydligt svårare än vad han trott, mest för att hans excentriska grannar hela tiden stör honom. Ove, som är lite känd som kvarterets surgubbe, börjar faktiskt tina upp till slut, tack vare den gravida grannen Parvaneh, ”bögpersonen” Mirsad, grannpojken Jimmy och en strykarkatt. Och framför allt hittar Ove snart något att faktiskt rikta all sin energi mot: grannen Anita är på väg att förlora sin man, som är drabbad av Alzheimers och som kommunen vill placera på ett äldreboende.
Det är många som har talat varmt om En man som heter Ove, så jag hade höga förväntningar. Faktum är att det är svårt att inte dras med av berättelsen och tycka om karaktärerna. Boken är inte precis avancerat skriven eller bjuder på några djupare resonemang och det är mycket i den som känns överdrivet, småfånigt och nästan töntigt, men det gör inget. Jag tyckte den var underhållande och fin och det räcker gott i det här fallet. En man som heter Ove är en fin feel good-bok och den som inte orkar läsa den (trots att den är lättläst) kan garanterat se fram emot en filmatisering… Kanske med Robert Gustavsson i huvudrollen… 😉
Pojken och gunghästen är en novell av D.H. Lawrence; en författare som kanske mest är känd för romanen Lady Chatterleys älskare, som på grund av sina erotiska scener ansågs vara väldigt vågad när den gavs ut 1928. Pojken och gunghästen är det första jag läser av denne brittiske författare.
I centrum står en familj som vill framstå som rika och där man vill leva i överflöd, men pengarna finns egentligen inte och sonen i familjen tycker att hela huset viskar att Det måste finnas mer pengar!. Mamman muttrar bittert att maken inte är tursam och att det är tursamhet som krävs. Sonen vill bli den tursamme. Han vill hjälpa sin mor.
Sonen söker sig till galoppbanan för att spela till sig pengar och för att vara tursam. Det visar sig snabbt att han kan känna på sig vilka hästar som kommer att vinna. Pengarna börjar strömma in, men det räcker inte. Det måste finnas mer pengar!
Pojken och gunghästen är en intressant liten berättelse om vilket vansinne människor kan ledas in i i sin jakt på pengar och lycka. Redan i förordet skriver översättaren, Camilla Jacobsson, att novellen innehåller massor av symbolik och så är det nog också, men den är inte tungläst för det.
Jag gillar den här novellen. Det känns verkligen sympatiskt att det ges ut noveller av klassiska författare. De kan fungera som en lättare (åtminstone kortare!) introduktion till stora författarskap.
Du hittar boken hos t.ex. Adlibris och Bokus. Bokmania har också läst och skrivit om boken.
Det är oktober och Susanna Alakoski reser med tåg kors och tvärs för att föreläsa. Där hemma ligger akter och journalanteckningar som handlar om hennes familj: mammans självmordsförsök, Susannas fosterhemsplacering, misshandel, brorsans stölder… Magen är i uppror och tanken på det kyligare vädret kan inte lämna henne i fred: hur ska alla hemlösa klara sig när vintern kommer?
Inte allt för långt efter det att den här boken kom ut i höstas så svängde intresset för frågan om fattigdom. Efter reportaget i Uppdrag granskning, där Janne Josefsson åker runt och raljerar kring att det inte finns några fattiga barn i Sverige, så tappade den känsliga medelklassen intresset för att bry sig om barn i fattigdom. Jag hamnade för bara någon vecka sedan i en pinsam jobblunch där jag insåg att jag satt bredvid människor som tror att barnfattigdom i Sverige handlar om att barn inte har råd att ha en egen iPhone. Och visst är det ett svårt begrepp, det där med fattigdom, särskilt om man betänker att fattigdom närmast har en annan betydelse i länder där klassklyftorna är större och fattigdomen helt enorm.
Ändå är det ju oerhört futtigt att förneka att fattigdom finns och de som bara skakar av sig hela frågan om klass, utanförskap och fattigdom borde verkligen läsa den här boken för att få lite perspektiv. Alakoskis dagbok är ett viktigt reportage om hur fattigdom slår mot människor. Det handlar inte om iPhones. Det handlar om utanförskap, att ta för mycket ansvar som barn, att inte kunna ta sig ur fattigdomen. Den handlar också om att kunna ta sig ur utanförskapet och fattigdomen, men leva med ständigt dåligt samvete och att ständigt oroa sig över sina nära och kära som inte har tagit sig därifrån.
Jag tycker verkligen om den här boken. Den skakar om och är intressant. Dessutom skriver ju Alakoski så bra! Oktober i fattigsverige är en bok med luftig text där en del stycken bara är några rader. Men pricksäkert lyckas hon hela tiden skriva berörande.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Att vara 18-19 år är något speciellt. Det är en ålder när ens framtid börjar utkristallisera sig och man börjar bli vuxen på riktigt; skolan är över och det är dags att skaffa sig ett jobb eller söka sig till universitetet – och skaffa en livskamrat, en bostad och allt annat som hör det egna livet till.
Det var inte alls länge sedan jag läste Nanna Johanssons debutnovell 
Ove är en man som börjar varje morgon med att gå en kontrollrunda i radhusområdet för att dokumentera eventuella felparkerade bilar, undersöka om någon hund har pissat på hans uppfart och att med tre kontrollryck se till så att cykelförrådet är låst. Han är den självutnämnda polisen som säger ifrån om någon kör bil inne på området eller bryter mot någon annan regel som han har bestämt genom att sätta upp en skylt. Ove har alltid gjort rätt för sig och alltid skött sitt jobb, men nu har han skickats hem från jobbet. Nyligt har han också förlorat sin älskade fru, som gått bort i cancer. Nu finns ingenting kvar att leva för.
Pojken och gunghästen är en novell av D.H. Lawrence; en författare som kanske mest är känd för romanen Lady Chatterleys älskare, som på grund av sina erotiska scener ansågs vara väldigt vågad när den gavs ut 1928. Pojken och gunghästen är det första jag läser av denne brittiske författare.
Det är oktober och