Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten
Jag blir tårögd av att läsa Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Det här är nämligen den sista och avslutande delen i Bodil Malmstensloggbokserie, där hon sedan 2006 har samlat bilder, texter och utdrag från bloggen, som ett sätt att skildra nutiden. Jag vet ingen som kan skriva så precist och pricksäkert som Malmsten. Texten är på samma gång lätt och koncentrerad. Med noga avvägda ord lyckas hon förmedla precis rätt känsla. Jag älskar hennes språk! Med exakthet ringar hon in vansinnigheter i samhället (privatiseringar, skatteparadis, hemlöshet…), men gör det också med en humor som träffar precis rätt.
I Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig har Malmsten återvänt till Sverige och Stockholm och dessutom vänt sin andrahandslägenhet ryggen till förmån för en bostadsrätt i ett gårdshus. Hon skriver:
”De rymliga andrahandsrummen är tomma, flyttstädade, det är rent, tomt, fridfullt – en buddhistisk balans som bara finns när jag själv och mina saker inte längre är där.
Allt jag äger är packat i en flyttbil på väg till bostadsrätten där jag ska bo resten av mitt liv, andrahandsboendet var en transportsträcka från mitt franska liv och till mitt liv som svensk i Sverige igen.”
Jag älskar hennes texter, som alltid känns angelägna och viktiga, även om hon till synes skriver om vardagsdetaljer som… tandborstning. Malmsten har alltid något viktigt att säga om samtiden, politik och att vara människa. Att läsa hennes böcker är att få en tankeställare, samtidigt som det är lite av en njutning att bara få bläddra i böckerna och ta in det eleganta och lätta språket.
Mycket i Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig är direkt hjärtskärande. Titeln är från Sjörövar-Jennys sång i Tolvskillingsoperan, men anspelar kanske också på att en dag försvinna, att gå bort. I den här sista av Malmstens böcker uppehåller hon sig särskilt mycket vid åldrande och döden: att se åldrandet som en flyttstädning, att flytta för sista gången, att förlora någon man älskar. Malmsten är inte en sådan författare som skriver 700 sidor om ett tungt ämne, men när hon med några allt omfattande rader berättar om hennes förlust, när hon blir uppringd innan kl 9 en morgon, ”Det ringer aldrig före klockan nio på morgonen hos mig.”, och har förlorat sitt livs kärlek så vill man bara gråta över livets förgänglighet.
Jag hoppas att Malmsten inte slutar att skriva, trots att loggbokserien nu är avslutad. Bodil Malmsten är en stor författare, mycket stor. Jag känner mig tom efter att ha avslutat läsningen av den här boken. Jag kan inte med tanken på att det inte skulle bli fler böcker.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill dras med i Bodil Malmstens precist och vackert formulerade texter och ta del av Malmstens tankar om tiden och tillvaron, livet och åldrandet.
Betyg: 5 tandborstar av 5.
Citerat ur Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig
”Jag ser på den lilla grå pallen, det var inte pallens fel att jag föll, jag har alltid varit steget före mig själv, alltid fallit, men hittills alltid rest mig igen.
Den här gången ligger jag kvar på golvet och på hela sommaren kan jag inte gå.
Någon lust att sparka på möbler känner jag inte dock.
Kryckorna står vid dörren, men det dröjer innan jag törs ge mig ut.
Tre trappor utan hiss, jag valde det själv, jag ville ha bostadsrätten i gårdshuset, skolgården utanför, träden, balkongen, månen när det är månsken, regnet när det regnar. Snön.
Att förutsättningen för att bo här är att man kan gå, tänkte jag inte på.
Jag tog gående för givet, man går, jag gick.
Utan en tacksamhet för att jag kunde det.”
Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten
Om Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig och Bodil Malmsten
Bodil Malmsten (född 1944) är en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner!. Den först romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008. Malmsten bloggar på www.finistere.se och twittrar på @BodilMalmsten.
”Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig är uppföljaren till den kritikerhyllade Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, och är den efterlängtade femte boken i serien. Sedan den förra loggboken har Bodil Malmsten även rönt stora publik- och kritikerframgångar med sin bok om läsandets och skrivandets konst, Så gör jag: Konsten att skriva.”
Livet efter dig av Jojo Moyes är något så oväntat som en feel good- och romancebok med tema aktiv dödshjälp. Betyg: 3 galoppbanor av 5.
Livet efter dig av Jojo Moyes
Jag fick lite ångest av det första kapitlet i Livet efter dig. Boken inleds nämligen med att Louise, kallad Lou, som för övrigt är 26 år och jämngammal med mig, förlorar jobbet. Gud, vad sjukt tragiskt och jobbigt det skulle kännas att förlora jobbet, särskilt nu, när ungdomsarbetslösheten är helt grotesk. Vilken mardröm! Det är konstigt det där med böcker, för boken handlar inte så mycket om arbetslöshet, mer än vad som nämns i just denna inledning, men ändå är det nog att bli av med jobbet som jag alltid kommer att förknippa med den här boken.
Nåja, Lou får snabbt och oväntat ett nytt jobb som personlig assistent åt en ung man, Will, som är förlamad och endast har viss rörlighet i en av armarna. Lou har ingen tidigare erfarenhet av att jobba som personlig assistent, men det är heller inte det medicinska som är hennes huvuduppgift. Hennes uppgift är att försöka muntra upp Will, som känner stor livsleda och sorg. Efter ett tag råkar hon överhöra ett samtal som får henne att förstå att Will verkligen är mycket självmordsbenägen och att Lous anställning egentligen bara handlar om att övervaka Will och på så sätt förhindra att han tar sitt liv. Faktum är att Will är så inställd på att avsluta sitt liv att han också har bestämt sig för att åka till en klinik för aktiv dödshjälp. Hans föräldrar är förtvivlade och har fått honom att gå med på ett halvårs ”betänketid” innan han åker till kliniken.
Lou blir helt ställd av vad hon får höra, men när det har sjunkit in så bestämmer hon sig för att göra allt hon kan för att muntra upp Will. Hon bestämmer sig för att få honom att aktivera sig mer och komma iväg på utflykter. Hon ska visa honom att det finns något att leva för.
Spoilervarning
Jag är lite kluven till boken. Å ena sidan är det en lättläst och fängslande bok, där jag särskilt uppskattar de träffande beskrivningarna av Lous enkla medelsvenssonliv och krocken med överklasslivet, som Will och hans familj lever. Jag kan också gilla kärleksberättelsen, som är en av bokens ingredienser, som ni säkert förstår. Andra saker gillar jag inte. En del karaktärer känns erbarmligt platta. Det gäller särskilt Lous pojkvän, som framställs som en riktigt oromantisk tråkmåns. Till bokens största problem hör dock själva temat aktiv dödshjälp. Visst, det är en fråga som är svår att riktigt förstå och det går kanske inte att avgöra vad som är rätt eller fel. Jag kan inte påstå att jag vet något om det här ämnet, för det här är faktiskt ingenting som jag kan relatera till. När jag läser om hur Will hellre dör än lever med sin ryggskada så undrar jag dock hur andra funktionshindrade tycker att det är att läsa en sådan här bok. Personligen har jag levt i den naiva tron att aktiv dödshjälp bara är något som personer med mycket långt gången cancer eller annan långt gången, dödlig, smärtsam sjukdom, kan se som ett alternativ – inte något som är en utväg för en ung människa som har potential att leva ett långt liv. Jag kan heller inte riktigt förstå hur någon kan göra så mot sina anhöriga, eller hur en anhörig kan finna sig i beslutet – särskilt inte när personen det gäller inte på något sätt är döende.
Boken beskrivs gärna som en feelgood (av någon anledning), men jag fick mest en obehaglig känsla. En gång skrev jag på bloggens Facebooksida att jag gillar Bröderna Lejonhjärta och en tjej med ryggskada upplyste mig då om hur jobbigt det är för henne och andra unga att höra alla dessa hyllningar av Astrid Lindgrens bok, som i någon mening upplyser om att det är bättre att dö än att leva med en funktionsnedsättning. Det gav mig en tankeställare. Jag, med alla mina funktioner, har ingen rätt eller möjlighet att tolka en sådan här bok, men jag måste ställa mig kritisk och ifrågasätta vad den egentligen säger och hur andra i liknande situationer som Will kan uppleva den. I mitt tycke är Livet efter dig hundra gånger värre än boken om Skorpan och Jonathan.
För den som är intresserad av att läsa något annat om hur det kan vara att leva med förlamning rekommenderar jag hellre Christian Wass’ biografi, Invalido, där det inte på något sätt påstås att det är smärtfritt och enkelt när livet förändras på en sekund, men där det ändå finns en positiv ton och där Wass bevisar att det är fullt möjligt att leva ett i allra högsta grad meningsfullt och rikt liv trots att det har tagit en tuff vändning. Jag är måhända naiv, och jag fattar att det är individuellt hur livet ser ut och hur många funktioner man har kvar efter en sådan här skada, men jag vill verkligen tro att livet som funktionshindrad är precis lika meningsfullt som vilket annat liv som helst. Jag vill inte tro att döden är den bästa utvägen för den som är förlamad och jag vill inte leva i ett samhälle där funktionshindrade ses som några som borde åka till en dödsklinik. Att Livet efter dig bygger en romanceberättelse kring det här temat känns minst sagt osmakligt.
Livet efter dig av Jojo Moyes
Om Livet efter dig och Jojo Moyes
Jojo Moyes är en brittisk journalist och författare som har gett ut en lång rad romance-böcker sedan debuten 2002. Stort genomslag fick hon 2012 med bestsellern Livet efter dig, som behandlar det tuffa ämnet aktiv dödshjälp. Jojo Moyes har en hemsida och en fanpage på Facebook.
”Inspirerande och hjärtskärande om kärlek mot alla odds.
Lou Clark och Will Traynor är så olika man kan vara. Lou bor hemma och försörjer sina föräldrar med lönen från det lilla kaféet där hon jobbar. Hon har inga ambitioner utanför den lilla stad där hon bott i hela sitt liv. Will var en atletisk A-personlighet, framgångsrik aktiemäklare med toppjobb i London och snygg flickvän. Tills en motorcykelolycka tog ifrån honom alltsammans.
När Lou blir arbetslös tar hon jobbet som Wills sällskapsdam enbart för att hon inte kan hitta något annat, och hon behöver verkligen pengarna. Hon har ingen aning om hur hon ska hantera den dystre, oförskämde man som hon anställts för att ta hand om under dagarna, och han föraktar den illa klädda, pladdriga tjej som hans mor anställt i ett genomskinligt försök att pigga upp honom.
Will har bestämt sig – hans liv är trångt och glädjelöst, och han vet exakt hur han ska få slut på alltihop. Lou bestämmer sig i sin tur för att få Will att ändra sig. Ingen av dem vet att de kommer att förändra varandra för alltid.
Livet efter dig har blivit enormt älskad och populär i England, och valdes till årets bästa bok av läsarna i Richard & Judy Book Club.”
Det var ett tag sedan jag läste något av Joyce Carol Oates och kanske just därför blev jag den här gången extra förtjust av att läsa någon av hennes böcker. Den här gången har jag läst Änkans bok, där Oates berättar om tiden när hon blev änka år 2008. Det är möjligt att boken innehåller fiktiva inslag, bearbetningar för att den ska bli en bra bok; det där vet jag faktiskt inget om, men oavsett vilket så känns Änkans bok så äkta och innerlig att jag knappast har läst något så fint och personligt någonsin tidigare.
Joyce delar med sig av sorgearbetet, går verkligen till botten med sorgens innersta, och fäster särskilt mycket vikt vid att beskriva alla de små vardagsdetaljer, som alla ringar in den förtvivlan hon befinner sig i. Hon struntar i att svara i jobbtelefonen eftersom hon vet att de som ringer kommer att fråga efter Ray. Hon tvingas sanera en dödsattest från kattpiss, från en av katterna som är olycklig efter husses död. Hon frågar sig vad hon ska göra av alla presenter som bara väller in från folk som vill visa sitt deltagande och som hon inte vet hur man källsorterar eftersom det alltid var Ray som ordnade med sophämtningen. Hon reser kors och tvärs och gör författaruppläsningar för att slippa vara hemma. Hon går även till sitt jobb vid universitetet och tror att ingen vet att hon nyss blivit änka, men självklart vet alla. Tankarna snuddar vid självmord och hon frågar sig ifall det var fel av henne att ta sin man till sjukhuset i staden där de bor, istället för något annat sjukhus.
”Trots att jag skriver den här minnesboken för att in i minsta detalj ta reda på vad man kan göra av fenomenet ”sorg”, är jag inte längre övertygad om att det finns något inneboende värde i sorg; eller om det finns det, om visheten kommer av att man upplevt en fruktansvärd förlust, så är det en vishet man skulle kunna klara sig utan.”
När boken tar sin början har Joyces man sedan 47 år tillbaka, Ray, precis insjuknat i något som visar sig vara lunginflammation. Känslor som rädsla och oro hinner bytas till lättnad över att det inte var något värre och via några tillstånd med viss försämring så hinner lättnaden återfinna sig när Ray efter ett tags sjukhusvistelse börjar uppvisa förbättring och det börjar talas om rehabilitering. Sedan går det blixtsnabbt: Ray får en sekundärinfektion och hinner gå bort innan Joyce ens har hunnit ta sig till sjukhuset.
Hon skriver så bra, Joyce Carol Oates, och det känns lite som en gåva att få dela den här sorgeperioden med henne; att få läsa om hur hon faller och tar sig upp, faller och tar sig upp, efter att ha förlorat sin älskade livskamrat. Och som alltid i en Oatesbok så slutar den inte med en bottenlöst sorg. Precis som alltid kan man ana ljusningar.
”Så här är mitt liv nu. Absurt men oförutsägbart. Inte absurt för att det är förutsägbart utan oförutsägbart eftersom det är absurt. Även om jag har förlorat meningen med livet, och mitt livs stora kärlek kan jag kanske fortfarande hitta små värdefulla saker bland utspillda sopor.”
Om jag vill läsa något lättsmält och garanterat underhållande så väljer jag Martina Haag, för jag tycker verkligen att hon är en av Sveriges roligaste författare. Helst väljer jag ljudboksutgåvorna, där man får höra riktigt bra författaruppläsningar.
Fången i hundpalatset är ytterligare en av Haags böcker där hon med värme och humor skriver om livet som fyrabarnsmamma – och ägare till en hund som råkar vara en korsning mellan de två mest högljudda hundraserna i världen.
Det finns en story som följer hela boken, men däremellan är det kortare texter som skulle kunna läsas helt separat. En del av dem är historier från tonåren. Roligt och pricksäkert skrivet/berättat, som alltid!
Mr. Dixon försvinner är den fristående fortsättningen på feel good-romanen Fallet med de försvunna böckerna av Ian Sansom. Böckerna kretsar kring bibliotekarien Israel Armstrong, som har råkat bli bokbussbibliotekarie på den Nordirländska bondvischan. Israel börjar finna sig till rätta, kanske rent av trivas, med sin tillvaro, trots att han nog för de flesta framstår som en mycket udda fågel; vegetarian, Londonbo, jude, mer intresserad av finkulturell litteratur än lantliv och, ja, bibliotekarie.
I den tidigare boken jagade Israel försvunna bokbussböcker, men nu är bussen fylld med böcker och biblioteksverksamheten igång. Israel har också andra uppdrag, t.ex. att sätta ihop en vikskärmsutställning om varuhuset Dixon & Pickerings historia. Under arbetet med att montera upp vikväggarna hamnar han plötsligt i något som tycks vara en grov stöld av varuhusets kassa samt kidnappning av varuhusdirektören mr Dixon. Trots idoga försök att förklara att han bara är bibliotekarie och omöjligen borde gå att förväxla med någon kriminell, så blir han huvudmisstänkt, och när han väl släpps mot borgen inleds ett privat detektivarbete för att hitta Dixon och själv bli rentvådd.
Boken är lättläst och rolig, särskilt för oss boknördar eftersom den innehåller så mycket biblioteks- och bokskämt. Faktiskt är den en av de mest underhållande böcker jag läst på länge. En del kanske skulle finna boken lite töntig och för lättviktig, men jag tycker verkligen om böckerna om Israel och uppskattar humorn. Visst är boken enkel på flera sätt (det är fasligt mycket dialog!), men jag gillar den ändå.
Det finns åtminstone fyra böcker om Israel Armstrong, såvitt jag kan förstå, men dessvärre är inga fler översatta till svenska. Synd!
Jag läser inte bara bokbloggar, utan följer också ett antal livsstilsbloggar och en av mina stora favoriter i genren är UnderbaraClara, där Clara Lidström bloggar om sitt liv på landet utanför Umeå. Jag gillar hennes stil och sympatiserar med hennes åsikter om hållbar utveckling och konsumtion.
Både stil och hållbar utveckling är teman i boken UnderbaraClaras garderob, som hon skrivit och fotat tillsammans med systern, Anna Lidström, som är designer och stylist till vardags. Boken är fylld med tips på hur man kan pimpa kläder och accessoarer som man har tröttnat på, eller fixa nya. Boken är sprängfylld av snygga bilder och har tydliga instruktioner för allt pyssel. Varvat med pysselprojekt så finns också personliga texter om att vara tonåring och hitta sin egen stil, att hitta kreativiteten m.m. Det finns också avsnitt med praktiska tips om garderobsrensning, förvaring och klädvård.
Jag gillar den här boken! Den är peppande, snygg och välskriven. Inget av projekten i boken framstår som alltför knepigt, utan är väldigt bra för att inspirera till att pimpa och fixa. Jag gillar också särskilt texten där Clara skriver om billiga kläder och jämför dem med morötter: hon berättar om hur hon kämpat med sina morötter och sedan njutit av att äta varenda en, krokig som rak, medan köpemorötter är så billiga och lätta att få tag på att man känner att det inte spelar någon roll om de kastas.. Hon är något viktigt på spåren när hon skriver om vikten av att vårda och ta hand om våra prylar. Även om det finns billiga kläder så innebär det inte att de är slit och släng. Med den här boken ger UnderbaraClara och hennes syster en massa kreativa och roliga förslag på hur man kan förlänga livslängden även på kläder och skor som man kanske har tröttnat på.
Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles är en kärleksroman och en bok om de tankar och idéer som bredde ut sig under den viktorianska eran. Betyg: 3 skogspromenader av 5.
Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles
Den franske löjtnantens kvinna är en riktig tegelsten som utkom första gången 1969. Att läsa den är dock inte bara som att resa 40 år tillbaka i tiden, utan främst en resa till den viktorianska tiden. Den franske löjtnantens kvinna utspelar sig nämligen i kuststaden Lyme i England och året är 1867. Gentlemannen Charles är på väg att gifta sig med Ernestina, en modern, ung kvinna som har en stor hemgift med sig till äktenskapet. Darwins idéer börjar bli populära och vid den här tiden är det också populärt att leta fossiler. När Charles är ute på egen hand och letar efter fossiler så råkar han träffa på Sarah, en kvinna som kallas ”den franske löjtnantens kvinna” bakom hennes rygg. Hon har fått dåligt rykte efter en affär hon haft med en fransk sjöman, som sedan lämnade henne och inte har setts i Lyme igen. Nu är hon en sorglig figur som ofta ses stå och stirra ut mot havet. För Charles är Sarah en kvinna helt olik alla andra kvinnor och han dras till henne.
Den franske löjtnantens kvinna är en berättelse om ytlighet och dubbelmoral hos de välbeställda som levde i England vid den här tiden och det märks verkligen att författaren har gjort gedigen research för att förstå hur folk tänkte vid den här tiden och vilka nya idéer och kunskaper som spreds. Det är intressant, men också ganska mastigt. Jag tycker inte att boken är särskilt lättläst precis, men man dras ändå snabbt med i berättelsen och vill veta vad som händer. Författaren gör också ett roligt grepp och stoppar in sig själv som en berättarröst ibland.
Den franske löjtnantens kvinna är en läsvärd, men inte helt lättläst bok. Den kan i någon mening läsas som en kärleksberättelse, men det känns hela tiden att författaren i huvudsak vill skriva om den viktorianska eran och ibland känns det som att berättelsen och karaktärerna kommer lite i andra hand.
Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles
Om John Fowles och om Den franske löjtnantens kvinna
John Fowles (1926 – 2005) var en brittisk författare och fransklärare. Han debuterade 1963 med spänningsromanen The Collector (Samlaren). Fler av hans böcker, däribland Den franske löjtnantens kvinna, har filmatiserats. Mer om John Fowles kan du t.ex. läsa på webbsidan www.fowlesbooks.com.
Originalets titel: The French lieutenant’s woman (engelska).
Översättare: Claës Gripenberg och Åke Ohlmarks (tolkning av dikter).
Utgivningsår: 1969 (första brittiska utgåvan), 1971 (första svenska utgåvan, Geber), 2011 (den här pocketutgåvan, BonnierPocket).
Antal sidor: 633.
ISBN: 978-91-7429-196-4.
Andras röster: Camillas boklåda, Eli läser och skriver och Påhittade nöjen.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”En aprildag 1867 promenerar ett ungt par på en pir i en engelsk kuststad. Längst ut mot havet står en orörlig kvinnogestalt. En unge adelsmannen Charles Smithson vet att hon av ryktet utpekas som den franske löjtnantens kvinna. Sarah är olik alla andra kvinnor han mött, självständig både intellektuellt och känslomässigt, och han dras oemotståndligt till henne. Deras stormiga kärleksförhållanden utspelas i det viktorianska England och John Fowles kastar ett skarpt ljus över tidens dubbelmoral och ställer epokens sociala attityder mot vår tids.”
Året är 1965 och i ett flerfamiljshus i Trondheim bor åtta helt olika familjer. I Jag ska göra dig så lycklig får vi titta in hos var och en av dem. Där är uttråkade hemmafruar, hemmafruar som sitter hemma hos varandra och skvallrar, barn som far illa, tonåringar som vill spela musik i det lyhörda huset, moderna män som vill bli hemmaman och bli försörjd av sin fru och mindre moderna familjefäder som styr familjen med järnhand.
Med en enorm detaljrikedom, som om hon ville dokumentera hemmafruns liv 1965, beskriver Ragde hus husets kvinnor (och enda ensamstående man; en änkling) skurar golvet, tvättar blöjor, förbereder efterrätter, servar sina män med kaffe, diskar, putsar och tvättar. Jag tycker det är ganska fint gjort faktiskt; att synliggöra det jobb som hemmafruarna gjorde när man kan tänka att de bara gick hemma.
Vad Ragde också gör är att hon tillåter fruarna att vara precis så olika som människor är. Det här är ingen stereotyp som målas upp, utan det är vitt skilda liv som hon väljer att berätta om. Nedslagen blir inte långa, utan det är nästan som en novell per lägenhet, men de räcker för att detaljrikt berätta om de olika karaktärerna och vad som händer i deras liv.
Jag gillade den här boken riktigt mycket. Den är lätt att komma in i och avkopplande att läsa, utan att för den sakens skull sakna allvar eller något intressant att berätta.
Fler än jag är förtrollade av Hjalmar Söderbergs briljanta roman Doktor Glas, som handlar om läkaren Glas, som mördar en av sina patienter och rättfärdigar det med att det vore lika bra för hans unga frus skull. Flera författare har inspirerats av boken och Kerstin Ekman är en av dem.
I Ekmans roman heter huvudpersonen Pontus Revinge och är en läkare utan en egen praktik. Han har ingen fin bakgrund; faktum är att han främst har ärvt skulder och skam eftersom hans pappa förskingrat pengar. Hans yrke består främst av att besikta prostituerade och har därför inte så mycket att göra med hans mer framgångsrika kurskamraters yrkesbanor. Han är en osäker och ängslig man och känner sig inte bekväm med att umgås med sina bekanta från studietiden, men det är ändå via en av dem som han hamnar på en krog där han också träffar den populäre författaren Hjalmar Söderberg. När Söderberg får höra vad Revinge har för yrke så får Revinge veta att författaren just nu gör research för en ny bok och han har ett intresse av att veta mer om cyankalium. Revinge kan för ovanlighetens skull stå till tjänst med något som någon efterfrågar och han ger inte bara Söderberg mer besked om cyankaliums verkningar, utan han ser också till att skaffa fram lite som han visar för författaren.
Med tiden kommer han också att få användning av sina gifttabletter och liksom doktor Glas, karaktären i den roman som Söderberg senare ger ut och som Revinge är övertygad om att han har stått som förebild för, börjar han rättfärdiga och släta över sin gärning. Den man han förgiftar är kollegan och läkaren Skade, vars dotter, Frida, Revinge är dragen till, som den pedofil han är. När Skade är borta övertygar han hans änka att gifta sig med honom – en ren affärsuppgörelse för att kunna driva praktiken, men också, i hemlighet, för att kunna bo i samma hus som Frida.
Ekmans karaktär, Revinge, är som en sjaskig blandning av Gregorius i Söderbergs bok (och i Bengt OhlssonsGregorius, för all del) och doktor Glas och trots att boken inte direkt bygger på samma berättelse som Doktor Glas så känns boken som en förlängning där författaren fördjupar vad som händer i mördaren. Språket känns igen från svenska gamla klassiker med ålderdomliga verbböjningar och ordval. Jag tycker faktiskt att det passar berättelsen. Mordets praktik är en fascinerande och intressant bok, som kanske särskilt uppskattas av den som älskar boken Doktor Glas. Jag lyssnade på en ljudboksutgåva och jag tror att den kanske hade varit ännu lite bättre om jag hade läst den själv. Det här är nämligen en bok som inte är helt lätt att komma in i. Jag fick faktiskt lyssna om flera gånger när jag kände att jag hade missat väsentligheter. Det är en bok värd motståndet, dock. Mycket bra!
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
