Libby Day har förlorat nästan hela sin familj. När hon var sju år gammal utplånades hennes familj när mamman och de två systrarna mördades kallblodigt av en mördare som också lämnade satanistiska tecken på brottsplatsen. Trots den ringa åldern och att hon inte såg något av förloppet kallades Libby till vittne och det kom att leda till att brodern, Ben, dömdes och sedan dess har suttit i fängelse. Nu, 25 år senare, lever Libby ett inte särskilt fungerande liv. Hon klarar inte av att ta sig till ett arbete varje dag. Faktiskt har hon kroniskt svårt att ta tag i grejer och även att upprätthålla nära relationer. Nu meddelas hon om att hennes pengar är på väg att ta slut. Därför blir det i någon mening välkommet när hon plötsligt blir kontaktad av en kille som erbjuder henne pengar för att besöka hans klubb. Det visar sig vara en grupp privatspanare som är intresserade av Libbys fall och nu vill de träffa henne. Libby tar sig dit för pengarnas skull och träffar så en hel grupp människor som fascineras av Libbys familjs öde. Ingen av de tror att Ben är skyldig.
Det börjar som ett sätt att tjäna pengar genom att gå med på att för privatspanarnas räkning besöka Ben och människor som fanns runt familjen vid tiden då de brutala morden skedde, men snart tvivlar även Libby på att Ben verkligen är skyldig.
Det författaren gör väldigt bra är att trovärdigt skildra förhållandena för Libby, livslångt offer på sitt sätt, genom att hon efter händelserna aldrig har kunnat anpassa sig till samhället och en tillvaro som ställer krav på att man kan ta hand om sig själv, hålla ordning på saker runt omkring och att passa tider. Flynn skriver om strippklubbar de besöker under efterforskningarna och andra sjaskiga miljöer där människorna, som fanns runt Ben vid tiden för mordet, nu har hamnat. Det känns verkligen trovärdigt. Det finns så mycket futtighet, utanförskap och fattigdom som fladdrar förbi i berättelsen. Parallellt med Libbys jakt rullas också det verkliga förloppet fram, bit för bit, tills alls vävs ihop i en skrämmande och spännande upplösning.
Det här är verkligen en lyckad deckare; faktiskt bland de bästa jag läst på år och dag. Det är spännande, oförutsägbart och, framför allt, väldigt bra berättat. Miljöer, karaktärer och dialoger träffar helt rätt och man blir ömsom berörd, ömsom arg och ömsom direkt skrämd.
Visst skriver väl Karin Alvtegen främst deckare? Jag visste inte riktigt vad det här var för bok, men det var en positiv överraskning att det faktiskt inte är en spänningsroman. Fjärilseffekten kretsar istället kring några livsöden och hur de hänger ihop vävs ihop på slutet. Jag gillar sådant, särskilt i film (Babel är en av mina favoritfilmer och jag är nog inte helt ute och cyklar om jag tror att Alvtegen också har sett den).
Det är en lättlyssnad och lagom bok att ta in, men länge kände jag lite att jag inte riktigt engagerade mig för människorna. Sedan växte det faktiskt på mig. Jag blev arg och trött när en av huvudpersonernas ungdomstid rullar upp och det framkommer vilken skit hon blev kär i och valde att leva med. Jag blir berörd när en av huvudpersonerna insjuknar i ALS; denna grymma sjukdom. Jag får, om inte förståelse, så i alla fall en liten glimt av hur det kan kännas att hamna i ett psykotiskt tillstånd efter en traumatisk händelse. Ja, det är en bok som väcker känslor och insikter faktiskt. Ändå tror jag faktiskt, innerst inne, att det är en bok som jag kommer att glömma relativt fort. Den är bra, men det blir kanske lite för snuttigt med alla berättelser.
Jag måste börja med att skriva en generell sak om deckare, så har jag det sagt. Det finns få genrer där jag är så känslig för felaktigheter och logiska luckor som när det kommer till deckare. När poliser privatspanar (och gör helt koko brottsplatsundersökningar under dessa spaningar), går på magkänsla istället för fakta och ber släktingar att göra diverse undersökningar, så tappar jag intresset. Pepparkakshuset är inte på något sätt extremare än annat i genren, men den lider liksom de flesta deckare av scener som känns direkt sökta och/eller skaver på flera sätt.
Inneboende i deckargenren är ju dock att det ofta är så spännande att man vänder blad i alla fall… Och i den här boken är det faktiskt ganska spännande. Handlingen kretsar kring en serie mordfall, där offren också har torterats. Vad vi som läsare får veta redan från början är att offren, som verkligen lever helt skilda liv, faktiskt har en koppling: de har alla gått i samma lekskola, där de också hade helt olika status i den hårda hierarkin. Thomas hör till de som stod längst ned på den sociala stegen och var också offer för grymheter av de andra barnen (faktiskt så grova grejer att jag har svårt att köpa dem!). När han så träffar sin barndoms värsta plågoande i tunnelbanan får han ett infall och följer efter honom.
Det är verkligen en del plågsamma och oerhört grova tortyrscener i den här boken, tycker jag. Ett och annat känns också allt annat än trovärdigt. Men, som sagt, man läser ändå och underhålls på något sätt. Typisk deckare, varken mer eller mindre, om du frågar mig.
Egenmäktigt förfarande är en bok som har diskuterats och hyllats på så många ställen att man knappt vågar läsa den i rädsla för att bli besviken! Jag tänkte faktiskt börja med att berätta vad jag inte riktigt kommer överens med i boken och det är det lite kärva språket. Det är garanterat ett medvetet grepp av författaren att skriva precis som hon gör, men det är ärligt talat ett ganska omständligt språk. Trots att texten inte precis är inlindad i en massa miljöbeskrivningar och fluff, så är den ändå ingenting som flödar på, utan tvärtom krävs en del eftertanke under läsningens gång. Dialogerna är heller knappast några som man skulle kunna höra i det verkliga livet och för att uppskatta humorn, som boken faktiskt är väldigt fylld av, så krävs det nog ett visst mått av akademisk torrhet…
Nog om det. Jag tycker faktiskt att det här är en underbar bok. I huvudrollen står Ester, en kvinna i cirkus 25-30 årsåldern (min gissning). I ett jobbsammanhang träffar hon konstnären Hugo, som är en extremt självupptagen man. Ester blir blixtförälskad och snart är hon inne i den fälla som så många förälskade har hamnat i. Hennes föreställningar om kärlek och förälskelse projiceras på den här mannen, som inte precis är förmögen att ge henne något tillbaka. De träffas, hon ringer, hon skickar sms och hon sitter och hoppas på en framtid, men allting är bara en stor lögn och något som hon i sin förälskelse har byggt upp. Hon tolkar och övertolkar de små signaler av intresse som hon får, men i slutändan så får hon just ingenting. Hon grubblar och grubblar över hur och när hon skulle kunna höra av sig. Hela helger kan hon hålla öppna ifall ett tillfälle skulle erbjudas att ses. Men han vill ju inte ses, inte på det sättet. Ibland vill hon ställa krav, kräva hans kärlek tillbaka och kräva att han är lika intresserad av att ses som hon, men hon måste samtidigt undvika att vara krävande för att inte kväva den kärlek som hon hoppas finns där. Därför blir det inga krav; däremot en korkat lycklig förhoppning om att det ska vända, när han plötsligt någon gång hör av sig. Ibland försöker hon fördriva tiden med annat, t.ex. en resa, men det enda som upptar hennes tid är fortfarande Hugo.
Jag har hört Lena Andersson i flera intervjuer det senaste året och om jag inte minns fel så har hon vid något tillfälle i princip sagt att det hon skrivit om också innehåller flera självupplevda episoder. Det tror jag verkligen. Faktum är att jag tror att alla kan känna igen sig i det här. Man vill ruska om Ester, förklara för henne att Hugo inte är intresserad, men framför allt minns man liknande händelser från sitt eget liv och skäms lite över vad förälskelse kan göra med oss. I någon mening blir det lite överdrivet i Anderssons tappning, för hon ger verkligen inte upp, Ester, men det känns, ändå, väldigt autentiskt och igenkännbart. Det är verkligen på pricken beskrivet vad förälskelse kan orsaka och som läsare lockas man både att skratta, men mest skruva på sig lite av obehag över vad Ester gör mot sig själv.
Personligen kan jag också säga att jag känner en enorm tacksamhet när jag läser denna bok. Tacksamhet över att jag är kär i någon som är kär i mig tillbaka. Tacksamhet över att inte behöva sitta och grubbla och övertolka ett sms eller att sitta en hel helg och vänta på ett samtal som aldrig kommer. Det här är inte en bok om kärlek, utan om förälskelse, vilket är en helt annan sak, och jag måste nästan påminna mig själv om det ibland för att inte bli lite arg på Lena Andersson, som är närmast cynisk när hon skriver om de här sakerna. Det finns ju faktiskt lycklig kärlek också, menar jag. Det här är dock mer en bok som, i likhet med Liv Strömquists grundliga genomgång av fenomenet kärlek, i seriealbumet Prins Charles känsla, snarare får en att undra varför man håller på.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en noggrann, närmast akademisk, genomgång av var kärlek kan göra med oss.
Betyg: 4+ självupptagna regissörer av 5.
Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek av Lena Andersson
Om Lena Andersson och Egenmäktigt förfarande
Lena Andersson (född 1970) är en svensk journalist och författare som slog igenom för den stora massan med romanen Egenmäktigt förfarande, för vilken hon också belönades med Augustpriset 2013. Debuterade gjorde hon dock redan 1999 med romanen Var det bra så?.
”Ester Nilsson är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Från och med nu ska hela hennes tillvaro hänga samman med denna till sin avsikt helt oskyldiga begäran.
I publiken sitter konstnären själv, hänförd, och de två möts för första gången efter föreläsningen. Ett slags kärlekshistoria inleds mellan Ester Nilsson och Hugo Rask, banal i sin enkla grymhet, storslagen i sin fullständiga hängivenhet.
Egenmäktigt förfarande är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Lena Andersson skildrar här hur det känns att utsättas för den stormande passionen – utan att fullt ut kunna gå upp i den. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat.”
Har ni läst Sagan om Isfolket? Jag tror de var som mest poppis när jag var liten och då var jag naturligtvis för liten för att läsa. Ärligt talat har jag aldrig riktigt vetat vad det är för slags böcker. Det enda jag har vetat är att de är… många. Tydligen finns alla inlästa som ljudböcker (superbra uppläst av Julia Dufvenius) och nu har jag lyssnat på del 1, Trollbunden.
När boken tar sin början har pesten härjat och tagit hela Siljes familj. Hon är nu ensam och träffar två föräldralösa barn: ett barn som är några år gammal och som får namnet Sol, och ett spädbarn, som kommer att få namnet Dag. Hon och barnen kommer efter några strapatser att hamna hos Tengel, som tillhör det mytomspunna Isfolket. Tengel stammar från en man med samma namn som han själv och som enligt en legend gick djävulens ärenden. Det sägs att någon i varje generation i Tengels ätt ärver ”det onda” och också får medföljande övernaturliga krafter. Tengel har bestämt sig för att bryta förbannelsen, och alltså inte skaffa några barn, men mellan Tengel och Silje uppstår passion och de har svårt att vara ifrån varandra.
Jag är ju inte den som älskar romatiskt tjaffs och särskilt inte tantsnusk. Har man överseende över det romantiska tramset, som kommer mot slutet, så är det dock en helt okej bok. Lite lagom övernaturligt, underhållning, spänning och historia.
Håller dig vaken är den andra novellsamlingen jag lyssnar på från Fruktan, bloggen där några skräck-, sci fi- och fantasyförfattare lägger upp sina alster. Håller dig vaken innehåller nio inlästa noveller och finns på Spotify.
Inspelningen är lite varierande, men jag tycker ändå att det är en spännande och bra novellsamling.
När man är nästan åtta och inte precis är populär i skolan eller har några vänner, då är det verkligen bra att ha en mormor som Elsas. Elsas mormor är excentrisk och burdus. Hon kastar jord på poliser och skriker att det är bajs, hon skriver ned anteckningar direkt på väggen istället för i almanackan, hon svär och röker och drar sig inte för att bråka med folk hon inte kommer överens med. Helst spelar hon dem ett spratt för att lära dem en läxa. För Elsa är mormor en klippa som alltid finns där och som alltid försvarar henne och det kan man ju behöva när de andra skolbarnen är taskiga och när man har skilda föräldrar och en höggravid mamma med ett halvsyskon på gång. Så drabbas mormor av cancer och går hastigt bort. Kvar lämnar hon ett brev som är början på en märklig skattjakt för Elsa. De sagor mormor alltid har berättat för henne blir nu aktuella på nytt och verkar ha kopplingar till personer som bor i samma hyreshus som Elsa. Och det är verkligen en brokig samling människor som mormoderns brev leder till: en surgubbe, en alkoholist, en kamphund, en ensamstående mamma med en utvecklingsstörd son.
Det är verkligen en varm och rolig bok, helt i stil med Backmans bestseller En man som heter Ove. Naturligtvis är det lite tillspetsat och karaktärerna lite mallade, men det gör inget, för man blir glad av boken på samma sätt som man blev när man läste om Oves förvandling från just surgubbe till en mer öppensinnad och social varelse. Här är det ett helt hyreshus med lite småtrasiga invånare som tinas upp av Elsas äventyr. Och ja, man blir varm i hjärtat och man har många tillfällen att skratta och att ha roligt åt de klockrena formuleringarna. En mycket bra feel good-bok!
Jag lyssnade på ljudboken, som är ca 14 timmar lång och fantastiskt bra inläst av Anna Maria Käll, som verkligen gör karaktärerna bra, utan att för den sakens skull göra radioteater av materialet. Käll har faktiskt seglat upp som en av mina nya favorituppläsare! Det känns verkligen som att hon lyfter den här berättelsen ytterligare en nivå!
Vad ska man egentligen göra av alla väntetider som uppstår i vardagen? Telefonköerna? Tiden det tar att transportera sig några hållplatser med stadsbussen? Väntan på att vattnet ska koka upp? En del tycker nog att man i sann mindfulnessanda ska fånga dagen, men själv tycker jag att man ska läsa en (e-)bok. Jag läser alltid e-bok i hissen, i kön på Konsum, på tågstationen etc. Det här är en sådan bok jag har läst ut under typiska väntetider i vardagen och det är också en bok som är skriven just med telefonköer och annan väntan i åtanke.
I Du behåller din plats i kön har Martin Wänerholm samlat en mängd noveller som är lämpliga att läsa med allt från 1 till 29 samtal före i kön (de är bland annat organiserade efter antal samtal före i kön). Jag tycker det är hemskt kul initiativ och tyckte att det här var en extra bra bok att ha med sig i mobilen, just för att texterna är så korta och anpassade just för väntetider. Det är en samling noveller som både är underhållande och finurliga!
Du kan köpa boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Boklysten har också läst och recenserat den.
I Ru skriver den kanadensiskte författaren Kim Thúy om hennes familjs flykt från Vietnam. Det är ingen tjock bok (e-boken är på knappa 70 sidor), men hon lyckas verkligen med konststycket att i koncentrerade meningar skildra fasorna under resan och livet och läget i Vietnam, med konflikten mellan nord och syd. På ett gripande sätt berättar hon om hur de i stor fattigdom och med den underlägsenhet som föjer på att komma från en helt annan kultur, slår sig ned i ett nytt sammanhang. Hon skriver kärleksfullt om sin autistiske son, sin släkt och vad som hände dem. Fattidgomen, prostitutionen och vidrigheterna som landsmän hamnat i; och vad människor i hennes nya land också befinner sig i.
Jag tycker att det är en fantastisk bok. Jag förstår inte hur hon får ihop det, men det får hon verkligen. Berättelsen rör sig i tid och rum, men vävs samman på ett finurligt sätt, och hur hon än lyckas, så får hon det verkligen att gripa tag. Inte vet jag någonting om vad det vill säga att utvandra, men jag tror att Thúy verkligen ringar in det i den här boken, där hon så fint skriver om identitet och kultur, vad vi tar med oss och lämnar kvar och vad vi återser när vi återvänder till det land som lämnats.
En fantastisk liten bok! Den stora styrkan är koncentrationen; hur orden sitter precis rätt för att med mina möjliga ord måla upp den värld hon skildrar. Jag tänker ofta att det är det som verkligen skiljer bra författare från riktigt bra författare; att välja att inte skriva, istället för att faktiskt göra det. Jag är mycket imponerad och mycket glad över denna lilla, men stora, läsupplevelse.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Libby Day har förlorat nästan hela sin familj. När hon var sju år gammal utplånades hennes familj när mamman och de två systrarna mördades kallblodigt av en mördare som också lämnade satanistiska tecken på brottsplatsen. Trots den ringa åldern och att hon inte såg något av förloppet kallades Libby till vittne och det kom att leda till att brodern, Ben, dömdes och sedan dess har suttit i fängelse. Nu, 25 år senare, lever Libby ett inte särskilt fungerande liv. Hon klarar inte av att ta sig till ett arbete varje dag. Faktiskt har hon kroniskt svårt att ta tag i grejer och även att upprätthålla nära relationer. Nu meddelas hon om att hennes pengar är på väg att ta slut. Därför blir det i någon mening välkommet när hon plötsligt blir kontaktad av en kille som erbjuder henne pengar för att besöka hans klubb. Det visar sig vara en grupp privatspanare som är intresserade av Libbys fall och nu vill de träffa henne. Libby tar sig dit för pengarnas skull och träffar så en hel grupp människor som fascineras av Libbys familjs öde. Ingen av de tror att Ben är skyldig.
Jag måste börja med att skriva en generell sak om deckare, så har jag det sagt. Det finns få genrer där jag är så känslig för felaktigheter och logiska luckor som när det kommer till deckare. När poliser privatspanar (och gör helt koko brottsplatsundersökningar under dessa spaningar), går på magkänsla istället för fakta och ber släktingar att göra diverse undersökningar, så tappar jag intresset. Pepparkakshuset är inte på något sätt extremare än annat i genren, men den lider liksom de flesta deckare av scener som känns direkt sökta och/eller skaver på flera sätt.
När man är nästan åtta och inte precis är populär i skolan eller har några vänner, då är det verkligen bra att ha en mormor som Elsas. Elsas mormor är excentrisk och burdus. Hon kastar jord på poliser och skriker att det är bajs, hon skriver ned anteckningar direkt på väggen istället för i almanackan, hon svär och röker och drar sig inte för att bråka med folk hon inte kommer överens med. Helst spelar hon dem ett spratt för att lära dem en läxa. För Elsa är mormor en klippa som alltid finns där och som alltid försvarar henne och det kan man ju behöva när de andra skolbarnen är taskiga och när man har skilda föräldrar och en höggravid mamma med ett halvsyskon på gång. Så drabbas mormor av cancer och går hastigt bort. Kvar lämnar hon ett brev som är början på en märklig skattjakt för Elsa. De sagor mormor alltid har berättat för henne blir nu aktuella på nytt och verkar ha kopplingar till personer som bor i samma hyreshus som Elsa. Och det är verkligen en brokig samling människor som mormoderns brev leder till: en surgubbe, en alkoholist, en kamphund, en ensamstående mamma med en utvecklingsstörd son.
I Ru skriver den kanadensiskte författaren Kim Thúy om hennes familjs flykt från Vietnam. Det är ingen tjock bok (e-boken är på knappa 70 sidor), men hon lyckas verkligen med konststycket att i koncentrerade meningar skildra fasorna under resan och livet och läget i Vietnam, med konflikten mellan nord och syd. På ett gripande sätt berättar hon om hur de i stor fattigdom och med den underlägsenhet som föjer på att komma från en helt annan kultur, slår sig ned i ett nytt sammanhang. Hon skriver kärleksfullt om sin autistiske son, sin släkt och vad som hände dem. Fattidgomen, prostitutionen och vidrigheterna som landsmän hamnat i; och vad människor i hennes nya land också befinner sig i.