Sfinx är min första bekanskap med Chrstine Falkenland, som just nu är aktuell med romanen Spjärna mot udden. Det är en lite lustig titel, tycker jag, för det är svårt att förstå vad den betyder. Men på sätt och vis så ges det en förklaring i Sfinx, för formuleringen finns även där.
”Vad vill ni mig egentligen? Vad skall ni med mig till? Ta spjärn mot mig, som mot en udd. Vi är i så fall en treudd. Vi är en Legion, fastän många. Vi har hållit oss stilla i alla dessa år, fångna av det förflutna. Men nu rister vi i kedjorna. Vi vill hem, till mig, nej, vi längtar från mig till dig.”
Det är bokens huvudperson som skriver detta i texter som hon formulerar som brev till ungdomskärlekens fru. Hela boken består av dessa brev, där huvudpersonen tecknar en ganska eländig tillvaro. Hon är ensamstående mamma till en dotter och med henne har hon flyttat till ett kvarter där hon egentligen inte riktigt har råd att bo. Hon är konstnär, men inte speciellt framgångsrik. Mycket av hennes energi går åt till att späka sig och träna hårt för att få en smal kropp. Det anas att hon har ätstörningar och att hon inte orkar ta hand om sin dotter riktigt. Kanske som en verklighetsflykt söker hon sig mot ungdomskärlekens hus, där han bor i, vad som tycks vara, rikedom och lycka med en elegant fru. De brev hon skriver dryper av svartsjuka och av bitterhet över allt som varit; den relation de en gång hade och som faktiskt inte var särskilt bra.
Falkenland lyckas verkligen skildra den mörka tillvaron. Samtidigt har jag svårt att förstå. Varför kommer just det här med ungdomskärleken upp nu? Och det blir också lite tradigt. Trots att boken är kort, så känns den faktiskt enformig. Det kommer brev på brev på brev med ungefär samma innehåll och även om texten är i stor stil och det därför går snabbt att bläddra sig igenom boken, så inser man att det egentligen är en bok som kräver tid. Det känns som att mycket finns bakom formuleringarna. Uddar att ta spjärn mot, men också andra svårförstådda liknelser.
Jag är kluven till den här boken. Visst är det en gripande berättelse, för Falkenland kan verkligen måla upp den här ångestfyllda kvinnan. Man både känner med henne och äcklas; blir lite skrämd av allt mörker. Samtidigt: boken är lite för krävande för min smak. Det är för invecklat och för enformigt för mig.
Skymningens barfotabarn är den femtonde (!) boken i Anna Janssons serie om polisen Maria Wern, men det är faktiskt den första jag läser. Naturligtvis är det grejer jag inte riktigt hänger med på när det gäller relationer och karaktärer som väl har hängt med ett tag, men berättelsen som sådan är väldigt enkel och lätt att följa, så det är inget problem i sig att hoppa rakt in i serien. Däremot känns det att det är en del i en serie på så sätt att boken känns ganska kort. Jag misstänker att en författare som inte valt att portionera ut sin berättelse i 15+ böcker kanske hade lagt mer omsorg i sina personporträtt och lagt mer krut på texten över huvud taget.
Nåja. Det är en mycket lättläst deckare och den fyller sin funktion som underhållning. Handlingen kretsar kring mordet på en 90-årig man och en ung flickas försvinnande från ett kollo. Samtidigt planerar Maria Wern och hennes blivande man sitt bröllop. Familjehemligheter blir lite av ett tema för boken, som också hinner flika in en del mörk historia från Andra världskriget.
Jag valde att lyssna på boken i ljudboksversion och tyckte väldigt mycket om uppläsningen av Marie Richardson.
Elaine Eksvärd är retorikkonsult och har också skrivit flera böcker i ämnet. I den här reviderade utgåvan av Härskarteknik utgår hon från den retoriska vinkeln till hur man kan förhålla sig till härskarteknik. Hon har valt bort att ta upp genusvinkeln som finns i Berit Ås’ ursprungliga beskrivning av härskarteknikerna, men i övrigt känns teknikerna igen.
För de som inte har stött på begreppet härskarteknik tidigare så är det alltså metoder som människor använder, medvetet eller omedvetet, för att trycka ned andra och behålla sin sociala status. Det kan t.ex. ske genom att ignorera, förlöjliga, undanhålla information, dubbelbestraffa eller få någon att skämmas. Jag tror vi alla har stött på de här grejerna, inte minst i arbetslivet, och därför är det väldigt nyttigt att känna till dem, känna igen dem när de sker och att ha verktyg för att hantera dem.
Eksvärds bok förutsätter i någon mening att man som läsare är förtrogen med begreppet, för hon har inte direkt några definitioner i sin bok, utan hon kör pang på med case (verkliga case från läsare, tror jag), en analys av vilken härskarteknik hon tycker de inblandade personerna har gjort sig skyldig till och en rekommendation för hur situationen hade kunnat undvikas och/eller avvärjts. Det är väldigt konkret, vilket är bra.
Jag tycker faktiskt att det här är en mycket nyttig bok. Man ska aldrig acceptera att någon trycker ned en och det här är en lättläst bok som kan påminna om det här fenomenet så att man som läsare kanske är lite mer beredd när man utsätts för det. Och även att man kanske blir medveten om fenomenet så att man känner igen när man själv är på väg att utsätta någon för det! Samtidigt är det en ganska pladdrig bok och jag läste den som e-bok, vilket kanske också förstärker det lite röriga intrycket. Det här är ju ingen skönlitterär bok som man läser från pärm till pärm, så jag hade gärna velat ha en bättre överblick över bokens innehåll än vad jag tycker att jag fick.
När Pikej föds på den indiska landsbygden är kastsystemet officiellt avskaffat, men lever ändå kvar. Pikejs familj hör till de kastlösa, oberörbara, och därför kan han t.ex. inte leka med barnen i skolan eller ens sitta i klassrummet under lektionerna. Utanförskapet och klassklyftorna är enorma. När han växer upp är det pappans önskan att Pikej ska bli ingenjör och bygga ett nytt, modernt Indien, men Pikej har inte den talangen och kommer istället att gå sin egen väg. Hans stora talang är istället att han är duktig på att teckna. Han flyttar till New Delhi och lever som hemlös i långa perioder. De småpengar han tjänar får han genom att just rita porträtt (”10 minuter, 10 rupier!”). Porträttmåleriet kommer också att göra honom känd eftersom han också ritar flera framstående indiers porträtt. En dag träffar han en ung svenska, Lotta, och blir förälskad. Lotta stämmer också precis in på en profetia som uttalades om Pikej när han föddes. Profetian sa:
”Han ska gifta sig med en flicka som inte kommer från stammen, inte från byn, inte från distriktet, inte från provinsen, inte från delstaten och heller inte från vårt land.
[…]
Din tilltänkta hustru ska vara musikalisk, äga djungel och vara född i oxens tecken.”
Pikej och Lotta håller ihop under en månad, men sedan åker Lotta hem till Sverige igen och de har bara lite sporadisk kontakt via brev. Pikej längtar dock mycket efter den kvinna som ödet verkar ha valt ut åt honom. Som fattig och kastlös finns dock inte ekonomi att flyga till Sverige – det hade i så fall kostat honom flera års besparingar. Till slut bestämmer han sig: han ska cykla till Sverige.
Boken är baserad på verkliga händelser och det är helt klart en fascinerande historia. Själv hade jag dock trott att berättelsen skulle handla mer om resan och livet i Sverige, men istället uppehåller sig ca 2/3 av boken i Indien. Det är i och för sig intressant i sig att få en inblick i livet för Indiens fattiga och Pikejs tillvaro, men jag tyckte ändå att det blev lite småsegt på något sätt. Det jag gillar bäst är trots allt den fina berättelsen om Pikejs och Lottas förhållande och även de rätt roliga anekdoterna med kulturkrockar, som boken är kryddad med.
Det är förmodligen inte helt lätt att bygga en bok runt verkliga människor, inser jag. Ska det bli en riktigt bra story måste man våga skära bort mycket runt omkring och bygga upp kring det som är bärande i berättelsen. Här känns det som att personerna och berättelserna inte blir riktigt levande eftersom berättelsen berättas kronologiskt och med ganska kortfattade redogörelser för vad som händer Pikej. Lotta har fått väldigt lite utrymme i boken och jag gjorde mig ingen bild av henne över huvud taget.
Det är som sagt en väldigt annorlunda och intressant berättelse, men jag önskade nog lite mer av själva berättandet och jag hade gärna läst lite med fördjupat om vad som möter Pikej i Sverige.
Vad gäller Pikej och Lotta så är det fortfarande gifta och lever lyckliga i alla sina dagar, såvitt jag kan förstå. Härligt!
En sak är säker, om jag bodde i Broken Wheel och blev ombedd att rekommendera en bok så skulle jag absolut inte rekommendera Läsarna i Broken Wheel rekommenderar. Det var länge sedan jag läste något så töntigt och förutsägbart. Lång är den också!
Det är lite inneboende i feel good-genren att böckerna är förutsägbara. Även om det finns något trassel i mitten så kan man liksom utgå från att det kommer att lösa sig mot slutet. Ibland är det precis det man vill se i en bok, men sedan finns det böcker som Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, där exakt allt känns kliché och exakt allt och alla är stereotyper. Som läsare blir man skriven på näsan hela tiden. Alla scener känns sökta, onaturliga, och konstruerade så att man får det tryckt upp i ansiktet vilken aktuell känsla som är tänkt att förmedlas; ”nu ska du tycka att det här är gulligt”, ”nu ska du skratta”, ” nu ska du bli rörd”. Själv blir jag bara trött. Jag avskyr när författare plattar till läsaren med sådant här.
Boken kretsar kring stockholmaren Sara, en stor bokälskare som väl är i 30-årsåldern någonting och precis har förlorat jobbet i den bokhandel där hon har jobbat i åratal. Nu åker hon iväg till USA för att träffa en äldre dam som hon har brevväxlat med i ett par år. Den här damen är, liksom Sara, en stor bokslukare och nu är Sara inbjuden att hälsa på i hennes lilla håla på den amerikanska landsbygden i Iowa. Väl där inser Sara att damen har gått bort (själv hade jag nog ringt innan jag stack iväg, men…).
Nu kommer ett inslag av fantasy. Eller nej, just det, det är ju inte fantasy, det är bara obegripligt i största allmänhet och, till skillnad mot fantasy, på ett sätt som är svårt att ha överseende med. Det som händer är att Sara flyttar in i den döde kvinnans hus och börjar sälja ut hela kvinnans boksamling i en bokaffär som hon smäller upp i den här hålan med < 1000 invånare (obs: Sara och den avlidne kvinnan har alltså aldrig träffats, någonsin, och Sara känner inte någon av den avlidne kvinnans vänner eller anhöriga). På något sätt har hon också ekonomi att fylla ut med inköpta böcker så att det blir som vilken vanlig bokhandel som helst. Fast driven av en arbetslös svenska utan arbetstillstånd då. Som ni kanske vet så köper varenda människa sina böcker på nätet nu för tiden och bokhandel efter bokhandel slår igen. Så det är ju lite oväntat egentligen att en bokhandel i en avfolkningsbygd skulle bli lukrativ... Hela ramen för berättelsen känns minst sagt haltande. I verkligheten hade man ju dessutom med fördel polisanmält en okänd, galen främling som olovandes tar över någons hus och säljer av grejer från det. Jag skulle bli rosenrasande om någon tog sig den friheten om någon av mina anhöriga gick bort. I den här boken ska dock hela spektaklet vara en gullig grej och man förväntas le och tycka om hur den naiva bokälskaren Sara försöker få byborna att läsa. Skriven på näsan som sagt. Synd bara att jag inte alls tycker att det är gulligt.
Sara beskrivs som en nidbild av bokläsaren: en socialt inkompetent tönt som har böcker istället för vänner och som är mycket otrygg med relationer till andra människor. Hon har sådan social fobi att hon har med sig pocketböcker som något slags lugnande medel att ta till när hon borde interagera med andra människor och tvångsmässigt drar sig hennes tankar mot böcker och läsning i alla situationer där välmående människor är här och nu. Hon verkar också helt manisk på ett osunt sätt när det gäller läsning. Bridget Jones har hon liksom läst ett tvåsiffrigt antal gånger. Vem gör sådant? I en scen läser hon konstant i över fem timmar utan att släppa boken med blicken och utan att ha en aning om vad som händer runt omkring. Då ska man som läsare alltså skratta och le lite, men allvarligt talat, om det här är gullig bild som folk gör sig över läsande människor så vill jag absolut inte förknippas med böcker något mer. Om någon någonsin tror att jag och andra som läser böcker liknar Sara... ja... jag vet inte. Jag känner mig typ hånad när jag läser om den här karaktären, just för att det är en sådan hopplös figur och författaren bygger hela berättelsen på någon slags igenkänningskomik som inte infinner sig. Sara är bara tragisk. Svår att tycka om. Visst, hade boken handlat om social fobi och pyskiska problem så hade det varit en annan bok, men nu ska man liksom le och tycka att situationen är söt och det gör jag inte. Längre in i boken kommer dock Sara, såklart, att blomma ut, som ni förstår, för hon träffar naturligtvis en man i stan. Och då blir det lite blygt och tafatt, som ni inser, men det löser sig såklart på slutet, precis som i vilken töntig romantisk komedi som helst. Det behöver jag inte ens spoilervarna för att skriva ut, för det har alla läsare fattat ändå från första kapitlet.
Karaktärerna är överlag stereotyper på ett sätt som inte ens framstår som ironiskt. Det är närmast stötande! Den manhaftiga kvinnan. Bögen. Den tillknäppta kvinnan som engagerar sig i kyrkan. Inte en enda person känns det minsta "levande" eller intressant, just eftersom absolut ingenting överraskar. Allt är bara klichéer staplade på varandra på ett sätt som gör mig trött. Det här var verkligen en riktigt dålig bok. Den räddas inte ens av alla referenser till böcker och litteratur. Den är inte rolig, inte gullig och den är ingenting att känna igen sig i (hoppas jag för din skull!).
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Beas bokhylla, Kattugglan och Bokhyllan.
Några av er känner kanske till Jackie Ferm från dokusåpan Paradise hotel, där hon medverkade 2009. Andra känner kanske till hennes pappa, ”Sveriges farligaste man”, Lars Ferm, eller Lars-Inge Svartenbrandt, som han hette tidigare. Lars Ferm har åkt ut och in på fängelser och anstalter i princip hela sitt liv. Det finns en P3 dokumentär om honom som jag kan rekommendera för den intresserade. Den dokumentären är också ungefär det enda jag har hört om familjen Ferm sedan tidigare, men i den här boken berättar alltså dottern, Jackie, med hjälp av sin sambo, Ola Brising, sitt livs historia.
Jackie Ferm är ungefär i min ålder, men trots att hon inte ens har fyllt 30 så har hon verkligen hunnit genomleva en hel del omskakande upplevelser. Det där med den unga åldern gör för övrigt också att en hel del av de referenser hon gör till populärkultur verkligen är sådant jag själv känner igen. Det är också det enda jag känner igen mig i dårå, men det är inte oviktigt, för det är så sällan biografier och uppväxtskildringar faktiskt utspelar sig på 90-talet och tidigt 00-tal att jag alltid blir lite glad när jag kommer över dem.
Men nu är det alltså inte i första hand en nostalgibok det här är, utan egentligen en bitvis mycket sorglig berättelse om en ung tjej som tar för mycket ansvar för sina småbröder och som knappt har någon fast punkt i tillvaron. Pappan sitter mestadels inne och beskrivs som en charmerande psykopat. Han kan bli kompis med vem som helst, men är aldrig att lita på. Mamman blir misshandlad och när hon till slut bryter med Jackie Ferms pappa så drabbas hon av en hjärnblödning och därefter börjar hon sällskapa med en man som liksom hon hamnar i missbruksproblem. Då splittras hela familjen. Jackie Ferms bröder hamnar i olika fosterhem och själv blir hon placerad på behandlingshem. I lite yngre ålder bor hon på ett hem som beskrivs som ett fängelse med en liten finare fasad och där de boende tjejerna utsätts för psykisk misshandel. Senare kommer hon att bo på ett annat behandlingshem, där de andra boende lider av ätstörningar, självskadebeteende och/eller missbruksproblem. Det är ingen bra miljö, egentligen, för den som är vilsen i tillvaron och egentligen skulle behöva lite normalitet… Under hela tiden brevväxlar hon med sin pappa och hon är beredd att försvara honom och stå upp för honom, trots att han ständigt beter sig illa. När hennes bror går bort i en bilolycka får hon t.ex. ensam, 16 år gammal, arrangera allt runt begravningen, och när stunden är kommen och hon vill att de nära ska ta ett värdigt avsked av hennes bror så kommer pappan med en kvällstidning i släptåg. När det är dags att sprida askan kommer varken mamman eller pappan. Det är verkligen en stor ensamhet och rotlöshet som Jackie Ferm berättar om.
Ja, vilket liv! Det är fascinerande att få höra Jackie Ferms berättelse. Det kanske inte är ett bländande litterärt mästerverk, men en intressant livshistoria. Boken är inte skriven av Jackie Ferm ensam, men det känns ändå ganska ”opolerat” eller vad man ska säga, lite som jag gissar att Jackie Ferm uttrycker sig med egna ord. Det finns heller inget filter för lite mer privata grejer, utan Jackie Ferm berättar väldigt mycket om sitt sexliv, vilket ju kanske känns lite sådär att läsa om, ärligt talat. Hon skriver också rakt ut om andra saker, t.ex. vänner som snyltar och flyttar in i hennes lägenhet och hur hon då själv tycker sig ha rätt att sno grejer från dem. Eller en vän som hon blir sur på och därför tycker sig ha rätt att sno hennes löshår. Eller bara de där skorna som stod på hennes praktikplats och som hon tyckte att hon kunde ”låna” eftersom ingen annan använde dem. Det är som att det finns en egen logik i den här världen där alla är lite småtrasiga och nästan ingen vet hur man ska bete sig utanför en institution… Läsaren får också följa med bakom kulisserna på Paradise hotel och tiden efter, då Jackie flänger runt på krogar och umgås med kändisar. Ett liv som inte direkt leder till något konstruktivt i längden.
Det är svårt att recensera en biografi egentligen, för man kan ju inte uttala sig om någon annans livsberättelse och det här är som sagt ingen avancerad litteratur. Jag vet egentligen inte riktigt varför jag läste den här boken, för jag kände ju just inte till något om Jackie Ferm sedan tidigare och har aldrig sett ett enda avsnitt av Paradise Hotel heller. Men faktum är att jag gillade Jackie Ferms biografi, förmodligen för att den berättar om ett liv som är så himla långt från mitt eget. Tänk hur det kan vara, livet! Så himla märkligt det är att vi alla är så olika och har olika grejer i bagaget. Det finns mycket elände i världen: fattigdom och utanförskap, och även i Sverige finns det helt klart människor som får väldigt otrygga uppväxter. Kanske är det lockande att se ner på dokusåpakändisar. Själv ser jag ner på produktionsbolag som tänker att det är en kul grej att tjäna pengar på att hänga ut trasiga människor i TV… Eller kvällstidningar som profiterar på en familj i sorg.
När jag läser Delhis vackraste händer är det framför allt en sak som slår mig: varför har jag inte hört talas om den här boken förut? Ibland kommer det ju ut sådana här lättsamma, hyfsat lättlästa böcker som verkligen slår igenom. Hundraåringen… är en sådan. En man som heter Ove en annan. Plötsligt läser var och varannan person, även de som inte brukar läsa särskilt ofta, och alla hyllar och älskar och tycker att boken är det roligaste de läst. Själv brukar jag tänka ”Eh..?” om sådana böcker. 😉 Jag är lite svårflörtad när böcker har hyllats sönder… Men den här boken är alltså i precis samma anda, utan att för den sakens skull ha gjort något som helst väsen av sig? Märkligt! Formuleringarna är roliga och sitter bra. Humorn finns där. Berättelsen är inte sytrådstunn, samtidigt som den inte ger sig in på djupet i några svårare ämnen. Jag finner det märkligt att boken inte har nått ut bättre.
Boken kretsar kring Göran: medelsålders, frånskild och nu precis nybliven arbetslös eftersom han förlorat jobbet på den kommunikationsbyrå där han har jobbat i evigheter, dock mest med att surfa på fotbollssidor. På något sätt går han med på att följa med vännen och reseledaren Erik på en gruppresa till Indien. Helt oväntat kommer han också att stanna kvar i landet mycket längre än vad han kanske hade tänkt från början.
Jag tyckte att den här boken var både rolig och avkopplande. Den är inte speciellt utmanande, men det är ju inte alltid det är just det man söker i en bok heller. Som sagt, för mig är det här absolut en bok som är minst lika bra som Hundraåringen… Faktiskt ganska mycket bättre..! Här finns en tempo som den mer populära feel good-boken saknar och en spännande miljö som är kul att läsa om. Dock med en viss varning över att det kanske är klyschigt i överkant i skildringen av den indiska kulturen. Jag har aldrig varit i Indien, men gissar att det är lite onyanserat att beskriva indier som människor som är så många att de har hittepåjobb (t.ex. en dörrvakt som absolut inte behövs till en butik som säljer underkläder och där det också jobbar ett antal personer med att knappa in saker i kassan, slå in varorna, hjälpa kunderna etc… Eller som den som jobbar med att smutsa ner skor, så att kompanjonen kan ta betalt för att putsa dem… o.s.v.). Nåväl. Det här är ändå en varm och fin bok, tycker jag. Göran får verkligen möjlighet att blomma ut i Indien och komma ur sitt bittra skal och gubbighet. Gillar att läsa om sådant!
Vad är en essä? När jag började läsa den här essä-samlingen hade jag verkligen ingen aning, men efter en runda på Wikipedia lärde jag mig att det är en populärvetenskaplig, kort uppsats om något ämne. Här är det många ämnen och personer det handlar om (konstnären Lars Jonsson, slangord för kvinnans könsorgan, essäkonsten… Ja, det är väldigt brett!). En del essäer hinner också beröra ganska många ämnen innan författaren syr ihop säcken. Som i den inledande texten, där författaren hinner avverka fakta om en grotta i Tyskland, en känd leksakstillverkare, Andra världskriget och förgasare innan texten är klar. Jag imponeras över hur författaren håller den röda tråden, samtidigt som det faktiskt känns som att han verkligen kan mycket om det han berättar. Känslan är att han gör korta nedslag i något han hade kunnat prata om i timmar. Ja, kunnig är han väl inte inom precis alla områden han vågar sig på att uttala sig om, i och för sig. Man skäms ju t.ex. å Sjöbergs vägar när han viftar bort klimatfrågan som en ickefråga och som något som saknar koppling till mänskliga aktiviteter.
Vem är då Fredrik Sjöberg? Det hade jag inte heller någon aning om innan jag började läsa den här boken. Författare, kulturskribent, biolog och översättare har jag dock läst mig till. Biologbakgrunden poppar faktiskt upp lite här och där i texterna, för det lyser verkligen igenom att författaren har ett stort intresse för biologi, särskilt insekter.
Jag tycker om den här boken (minus klimatförnekelsen, som är enbart pinsam). Sjöberg skriver bra och lättsamt och texterna bubblar av fakta som han vill dela med sig av. Man blir både underhållen och får sin nyfikenhet väckt.
Lite undrar jag dock hur ett förlag kommer på att ge ut en sådan här bok. Inte så att jag misstycker och absolut inte menat som kritik, men det är ju varken en djupgående faktabok inom ett specifikt ämne (här är det snarare bredden som är fascinerande) eller ett skönlitterärt verk. Jag vet inte exakt vem som läser en sådan här bok, förutom jag då, uppenbarligen. Jag tycker hur som helst att det är kul att det ges plats för sådana här böcker i utgivningen.
Spår är som vilken välskriven och engagerande deckare som helst. Det är bara det att det inte är en deckare, utan ett reportage, som beskriver händelserna kring utvisningen av egyptierna Ahmed Agiza och Muhammed Alzery. 2001 greps de de av polis och leddes försedda med handbojor, fotbojor och huvor in i ett chartrat amerikanskt plan, som tog dem till Egypten, där de omedelbart utsattes för grym tortyr.
Det här är alltså en grundlig genomgång över de mörkade uppgifter som Kalla fakta-reportrarna Fredrik Laurin, Joakim Dyfvermark och Sven Bergman kämpade för att kasta ljus över. Man får följa dem i arbetet och lära känna både utredarna och egyptierna som allt kretsar kring.
Det är intressant och upplysande och känns som ett väldigt gediget reportage. Eller ett reportage om reportaget, som det ju i någon mening är. Men utöver att berätta om egyptier-avvisningen, de inblandade personerna och alla kontroversiella, och på många sätt anmärkningsvärda, delar av händelserna så blir känslan ändå att det är lite som en deckare. Det är nog Sundströms val att skildra utredarnas arbete och privatliv som gör det. Det gör boken till en sann bladvändare samtidigt som boken också känns ännu lite närmare och verklig eftersom man verkligen får följa grävarbetet i med- och motgång. Tycker det här var en riktigt bra bok!
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är SvD och hyllan.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Sfinx är min första bekanskap med Chrstine Falkenland, som just nu är aktuell med romanen Spjärna mot udden. Det är en lite lustig titel, tycker jag, för det är svårt att förstå vad den betyder. Men på sätt och vis så ges det en förklaring i Sfinx, för formuleringen finns även där.
