När jag läser Lilla smycket av 2014 års Nobelpristagare, Patrick Modiano, kommer jag att tänka på en annan nobelpristagare: novellisten Alice Munro. Det är något speciellt med formatet. Lilla smycket är ingen novell, men med sina 125 sidor är det en imponerande kort och tight berättelse och precis som Munro tillåter sig tvära kast och trots sidantalet tillåter sig noga utvalda utsvävningar i beskrivningarna, så gör Modiano det också. Sådant tilltalar mig. Jag vet inget bättre än kärnfulla, korta texter där hela världar och känslostormar utspelar sig mellan raderna. Vad som verkligen skiljer en bra författare från en helt enastående författare är förmågan att formulera sig med få, noga utvalda ord.
Lilla smycket handlar om Thérèse, en ung kvinna som en gång kallades för just Lilla smycket. Namnet var ett slags artistnamn som mamman klistrade på henne. Nu har mamman varit försvunnen i många år. Det sägs att hon flyttade till Marocko och sedan länge har Thérèse trott att mamman är död. Nu ser Thérèse sin mamma i tunnelbanan och följer efter henne ut till förorten. I flera kvällar gör hon samma sak. De byter inte ett ord, men mötet väcker minnen och känslor, som Thérèse inte kan skaka av sig. Varför övergav mamman henne när hon var barn? Vem ägde egentligen våningen de bodde i den sista tiden? Hon har många frågor utan svar.
Samtidigt börjar hon arbeta som barnflicka och börjar passa ett barn som verkar vara i ungefär samma situation som hon själv som liten: ensam, bortglömd, med föräldrar som sysslar med något högst oklart och verkar vara på väg någon annanstans.
Läsaren får följa Thérèse när hon vandrar omkring i Paris och bland sina minnen. Ensamheten är påtaglig: det att sakna en fast punkt och att ett helt liv ha varit utlämnad till främlingars godtyckliga omsorger. Nu är hon på väg ut i vuxenvärlden och att göra sig fri från det förflutna, som hon nu konfronteras med och måste ta itu med.
Det är som sagt en tunn liten bok, men berättelsen känns ändå väl sammansatt med en bra avvägning mellan vilka personer och händelser som får utrymme och vad som får läsas lite mellan raderna. Jag tycker att den är förtrollande. Jag älskar Modianos Parisskildring och det enkla, rena språket och jag berörs verkligen av berättelsen om Thérèse. Det här hade kunnat vara en 500 sidors utläggning om en rörig uppväxt, men Modiano har kokat ner allt väsentligt till ett underbart litet koncentrat. En njutning att läsa!
I Lila hibiskus skriver Adichie om Nigeria precis efter självständigheten 1960 och i En halv gul sol är handlingen förlagd till inbördeskriget som bröt ut sju år senare. Båda är gripande och välskrivna böcker om hur Nigeria märkts av kolonialismen och kriget. I Americanah förflyttar sig Adichie till nutid. Nigeria är nu ett land med en ökande medel- och överklass, som har massor av pengar, men inget inhemskt att lägga dem på. Många som lämnat Nigeria för att skaffa sig utbildning utomlands återvänder och tjänar stora summor på markaffärer, oljan eller rätt och slätt korruption.
En av de som lämnade Nigeria är Ifemelu, som lyckades få visum för att studera i USA. Kvar i Nigeria lämnar hon sitt livs kärlek, Obinze. Hennes första tid i USA blir omskakande. Hon har inte tillräckligt med pengar och har ingen framgång i jobbsökandet. Desperationen leder till slut till att hon säljer sig själv till en man och någonstans här orkar hon inte längre höra av sig mer till Obinze. Med tiden kommer Ifemelu att hitta jobb och lyckas gott med studierna, men USA ger henne för första gången en insikt om att hon är svart. Jag, som vit, kan omöjligt veta vad detta innebär i praktiken, men jag kan säga att Adichie är den som tydligast har lyckats beskriva för mig hur mycket rasfrågan drabbar människor. Jag har läst med en skamkänsla. Känt mig naiv.
Ifemelu inser att svarta långt ifrån har samma förutsättningar som vita och hon ventilerar mycket av det hon ser och upplever i en blogg. Det är rakt på sak och svårt att värja sig från, oavsett om hon skriver om att bli misstänkliggjord, bara på grund av hudfärg, om att försöka få sitt hår att vara amerikanskt rakt eller om svarta stereotyper i populärkulturen.
”När ett brott har begåtts, be till Gud att den skyldige inte är svart, och om det visar sig att brottet begicks av en svart person, håll dig långt borta från området där det inträffade i flera veckor, annars kan du gripas för att du passar in på profilen. Om en svart kassörska ger den icke-svarta kunden framför dig i kön undermålig service, ge då omedelbart den personen en komplimang för hans eller hennes skor eller vad som helst, för att kompensera denna försumlighet, för du är per automatik medskyldig till kassörskans förbrytelser.”
Adichie är helt bländande när hon beskriver personer och situationer där rasismen dyker upp och hon synliggör det väldigt effektivt. Det är så lätt för vita, som jag själv, att tro att det handlar om klass, om kön, om annat, men Adichie krossar alla sådana idéer. Det finns rasism i samhället. Som Adichie uttrycker det genom Ifemelu:
”I Amerika existerar rasismen men alla rasister är spårlöst försvunna. Rasister tillhör det förflutna. Rasister är de ondskefulla vita människorna med sammanpressade läppar i filmer som utspelas under medborgarrättsrörelsens era. Det här är grejen: rasismens uttrycksformer har förändrats, men språket har det inte. Så om man inte lynchat nån så kan man inte kallas rasist. Om man inte är ett blodtörstigt monster så kan man inte kallas rasist. Det behövs någon som kan säga att rasister inte är monster. Att de är människor med kärleksfulla familjer, vanligt folk som betalar skatt. Någon måste få jobbet som den som avgör vem som är rasist och vem som inte är det. Eller kanske är det dags att helt enkelt skrota ordet ”rasist”. Hitta på nåt nytt. Rasofobiskt syndrom, typ. Och de som lider av detta syndrom kunde då delas in i olika kategorier: lindrig, medium och akut.”
Det här är en otroligt relevant, viktig och aktuell bok, på så många sätt, men den är inte en direkt stridsskrift, utan också en mångbottnad, välskriven och fantastisk berättelse om människor, relationer, kärlek, invandring, att återvända och ett Nigeria under förändring. Ifemelu kommer att lämna USA och återvända till sitt hemland, där Obinze nu har blivit en rik man och gift sig med en vacker kvinna.
Det finns så många bottnar och teman att jag inte riktigt förstår hur Adichie får ihop det, men att hon får ihop det gör att det här absolut hör till en av mina absoluta favoriter från året. Det här är en läsupplevelse. En omskakande och tänkvärd sådan.
Flaskpost från P är den tredje delen i serien Avdelning Q, som kretsar kring en dansk grupp som utreder ”cold case”-fall. Nu har gruppen, som leds av den buttre Carl Mørck, fått ett till synes hopplöst fall på halsen. Det handlar om en flaskpost som har flutit i land. Någon verkar vara i desperat behov av hjälp. Eller är flaskposten bara ett skämt från några barn? Texten ser ut att vara skriven i blod av någon med dålig stavning, men det är inte lätt att tyda exakt vad det står. Till sin hjälp i fallet har Carl sina kollegor Assad och Rose och så småningom kommer de faktiskt något på spåren. Det leder mot något riktigt obehagligt: en man som kidnappar barn. Han har redan liv på sitt samvete och nu verkar det som att fler barn är på väg att råka riktigt illa ut.
Berättandet växlar mellan utredningen, kidnapparens perspektiv och några sidospår. Det är spännande, på alla håll och kanter, och det är faktiskt en ganska rolig bok, trots att det känns något uttjatat med buttra poliser. Det är inte en speciellt nyskapande deckare, faktiskt, men jag gissar att många som läser deckare vill att deckare ska vara precis som deckare brukar vara, så det kanske inte är något negativt i sig. Något jag själv har lite problem med när jag läser är dock allt exotifierande. Jag antar att man ska roas av att Carl förundras över vad Assad äter till lunch och tycka det är charmigt/roligt när det uppstår språkförbistring. Jag tycker bara det är onödigt.
Annars tycker jag faktiskt att det här är en helt okej deckare. Spännande och hemsk, men med roliga scener som lättar upp.
Jag valde att lyssna på ljudboken, där Stefan Sauk är uppläsare. Han läser bra, men jag är inte helt förtjust i hans tolkning av kvinnorösterna, som är ganska pipiga. Förmodligen är det bara jag som känner ett litet missnöje över uppläsningen, för boken belönades faktiskt med Stora ljudbokspriset i deckarklassen förra året.
Karen börjar närma sig examen och allt vad det innebär i form av att skaffa sig ett eget liv och att bli vuxen på riktigt, men först väntar ett sommarlov, ett sommarlov som kommer att förändra livet radikalt.
Allt börjar med att hon träffar Biba och hennes bror Rex, som lever ett bohemiskt liv i ett stort, förfallet hus. Här röks det på och hålls stökiga fester. Kontrasterna är stora mot det präktiga liv Karen har levt under studietiden. När Karen träffar Biba och Rex bryter hon verkligen med allt från hennes tidigare liv. Hennes trista pojkvän har det tagit slut med, de urtråkiga rumskompisarna sticker iväg för att jobba på vingård – och själv bryr hon sig inte ett dugg. Nu är det bara Biba och Rex som är intressanta, särskilt Biba, som hon verkligen blir besatt av. Det är lite svårt att köpa de tvära kasten, men efter att ha setts ett par gånger så har hon plötsligt flyttat från det pedantstädade huset hon delat under studietiden till Biba och Rex’ ruckliga hus. Studierna och framtiden är nu oviktigt. Nu lever hon för att vara med Biba och Rex. Snart har hon och Rex dessutom en relation.
De tre har sin lilla bräckliga tillvaro, Redan från början står det klart att någonting hemskt kommer att hända. Berättelsen varvas nämligen med inslag från nutid, då Rex precis har kommit ut från fängelset och ska hitta till någon slags vanlig liv tillsammans med Karen och deras dotter.
Författaren håller verkligen läsaren på halster och man lockas definitivt till sträckläsning. Det är uppenbart att någonting hemskt kommer att hända, men trots att det är så upplagt, redan från början, lyckas författaren få till en twist som gör att det ändå finns lite överraskningar på slutet. Jag blev överraskad i alla fall.
Vi diskuterade den här boken i bokcirkeln Picket & pocket och vi hade lite olika åsikter, men det var helt klart en intressant bok att diskutera. Jag läste den mest som underhållning och kände väl egentligen mig inte så berörd av den, men när vi diskuterade den så insåg jag att den faktiskt har flera bottnar. Den lyckas behandla flera intressanta aspekter av relationen mellan föräldrar och deras barn och hur man kan dras in i destruktiva beteenden. Jag gillade boken! Alla i bokcirkeln gjorde inte det, och det kan jag faktiskt förstå, men jag tycker helt klart att det är en läsvärd berättelse. Den är också väldigt elegant skriven med ett bra flyt i språket.
En dag tar det stopp. Nina Åkestams karriär på en prestigefull reklambyrå har pekat spikrakt uppåt, men en dag rinner det över och Åkestam inser att hon har jobbat sig till utmattningsdepression. Meningen med hela skiten är en biografi, där Åkestam berättar om den här tiden och tiden efteråt, men den också en personlig betraktelse över hur vår generation kan förhålla sig till arbetslivet och komma underfund med hur vi vill jobba och vad vi vill uppnå i livet. Åkestam delar också med sig av några praktiska övningar, som kan vara en hjälp på vägen.
Det är personligt, klokt och välformulerat. Fokus är inte så mycket på tips om hur man jobbar sig till drömjobbet, som tankar kring hur man över huvud taget kan komma fram till vad man vill göra. Kanske är det inte en bok för alla, men för egen del kände jag stor igenkänning. Det gäller inte minst när Åkestam skriver om att göra icke-val:
”Mognad handlar dessvärre inte om att vakna upp en dag och veta precis vad vi vill. Det handlar snarare om att lära sig leva med insikten om att vi nog aldrig riktigt kommer att veta.
Men det visste ju inte jag när jag stod där med mina slutbetyg och funderade på vad jag skulle göra med dem. Så jag gjorde det folk i alla tider har gjort för att stoppa hjärnan från härdsmälta: jag gjorde ett icke-val och sköt upp beslutet på framtiden. Jag började plugga ekonomi på Handelshögskolan i Stockholm.”
Alla dessa val. Dessa möjligheter. Andras förväntningar och ens egna förväntningar. Och en arbetsmarknad som är så svår, så svår att komma in på att man inte vågar tänka efter eller säga nej. Jag kan tänka mig att vissa blir närmast provocerade av en sådan här bok, för visst är det lite löjligt att folk jobbar sönder sig eller grubblar sönder sig över vad de ska göra med livet, när det finns människor som i någon mening inte ens har speciellt många val… Den här boken är inte för alla, som sagt, men vi är nog en ganska stor grupp ur min generation som behöver den här peppiga och fina boken med kapitel i stil med ”Gör något. Vad som helst”, ”Det är lätt att vara modig om man inte är rädd”, ”Oj förlåt, är du med i panelen? och andra frågor man blir jävligt trött på sjuttonde gången man får dem” (angående det sista: SKOJA INTE. Jag blir VANSINNIG av att ständigt bli automatiskt borträknad eftersom jag tydligen ser ut mer som en 18-årig prao än den forskare jag är…).
Jag älskade förresten kapitlet där Åkestam skriver om sin flytt till New York. Det är ett val jag själv aldrig skulle göra, men kapitlet är intressant ändå och inte minst så var det en ögonöppnare att läsa om kulturen på hennes arbetsplats i USA. Åkestam skriver väldigt fyndigt om hur vi svenskar är vana vid plana strukturer, ifrågasättanden och att det bara är själva produkten som räknas. Hon går nästan sönder av otålighet på jobbet i USA, där alla chefer har sin chef och där processerna är viktigare än att få fram ett resultat. Under Åkestams två år jobbar hon inte med ett enda projekt som når fram till ett slutförande. Jag hade nog inte pallat många veckor på en sådan arbetsplats! Men det är skönt att tänka på processerna de dagar då det känns som att man aldrig kommer fram till något resultat…
Jag gillar den här boken! Den är underhållande och tänkvärd och för mig finns det stor igenkänningsfaktor. Jag rekommenderar den för alla i min ålder som inte har kommit på vad de ska göra när de blir stora…
Beckomberga är min första bekantskap med Sara Stridsberg, en författare jag har velat läsa länge. När jag skriver den här texten har vinnaren till årets Augustpris inte tillkännagivits ännu, men det här är alltså en av de böcker som är nominerade och imorgon, när vinnarna avslöjas, så kanske det också råkar vara just Sara Stridsbergs Beckomberga som fått pris i kategorin Årets skönlitterära bok. Det skulle inte förvåna mig!
Beckomberga är en bok med väldigt fluffig text: kapitlen är korta, ibland bara något stycke långt. Jag brukar älska lätta, koncentrerade texter, där författaren har ansträngt sig för att få ner kärnan i några få, välformulerade meningar, snarare än att flöda ut i långa redogörelser. Samtidigt är det inte helt oproblematiskt med den här sortens texter. Man blir lockad att sträckläsa, för att det är så enkelt att bläddra på och följa med i textens flöde, men det är verkigen inte så boken ska läsas. Den här typen av böcker kräver eftertanke och att man stannar upp och låter texten sjunka in. Jag vet inte om jag hann med detta och kanske är det också texten i sig som tjusar mig mer än berättelsen.
Boken kretsar kring Jackie, vars pappa har blivit intagen på mentalsjukhuset Beckomberga. Hon åker dit och hälsar på. Ofta. Beckomberga är som en egen, sluten, liten värld och den blir allt viktigare för Jackie. Även när hennes pappa är förflyttad till andra ställen så återvänder hon dit. Berättelsen om Jackies uppväxt varvas också med en nutida Jackie, som själv är förälder. Kontakten med pappan har inte varit tät sedan Jackie själv blev vuxen, men nu hör han av sig igen, rastlöst, ensamt, längtandes bort. Det är väldigt gripande att läsa om Jackie och man anar hur hon vill bli älskad av hennes pappa, medan pappan i sin sjukdom är så självupptagen att det inte fungerar på det sättet.
Också hjärtskärande är en liten sidohistoria om en man som levt hela sitt liv på Beckomberga och som nu ska ut på andra sidan. Institutionerna ska bort och de boende på landets mentalsjukhus ska klara sig själva. Det är uppenbart att det inte kan gå väl.
Boken är full av oundvikliga sorgligheter och det finns många fina och intressanta karaktärer, vars livsöden verkligen är gripande. Kanske når det dock inte riktigt ändra fram hos mig eftersom en hel del måste fyllas i själv mellan raderna. Jag borde ha läst långsammare, låtit det ta mer tid.
June är 14 år och har precis förlorat sin morbror och gudfar, Finn, som har gått bort i aids. Året är 1987 och kunskapen om HIV och aids är låg och misstänksamheten mot HIV-smittade är stor. Inte heller är det möjligt att vara öppen om homosexualitet. I Junes familj har det inte ens pratats om att Finn levde med en man och det är först på begravningen som June träffar han som hennes mamma kallar för ”Finns specielle vän”, d.v.s. Finns pojkvän, Toby. I hemlighet börjar de träffas, inledningsvis för att bearbeta sorgen över att ha förlorat Finn, men mer och mer för att de trivs i varandras sällskap.
De andra runt omkring June är upptagna på sina håll: föräldrarna är absorberade av jobb och hennes storasyster, som hon alltid stått så nära, är på väg att bli vuxen och hon och June börjar glida ifrån varandra. Deras enda mötesplats blir i någon mening när de var och en för sig besöker bankfacket för att titta på en mycket eftertraktad porträttmålning, som Finn gjorde av dem och för dem innan han gick bort. Ingen av dem kan avhålla sig från att lägga till detaljer i målningen, detaljer som blir lite som meddelanden till varandra och kommentarer till de starka band som alltid funnits mellan dem.
Det här är en bok som verkligen grep tag i mig. Jag älskar hur målningen får en så fin roll i boken, i hur den liksom får symbolisera systrarna och den kärlek de känner till varandra, även i en tid då de är på väg att växa upp och skaffa sig egna liv där de inte har samma roll för varandra längre. Jag älskar beskrivningen av Junes sorgearbete och jag älskar hur hon träffar Toby och börjar veckla ut hemligheterna som de alltid har haft inom familjen.
Ja, jag tyckte verkligen om den här boken och jag ville inte att den skulle ta slut. Den är så himla fin och insiktsfull, tycker jag!
Jag misstänker att boken sorteras in under ungdomsböcker och om den inte gör det så kan jag ju säga att den är väldigt rakt på och inte speciellt tillkrånglad i språket. Det känns som en mycket lättläst berättelse, men det är också lite det som jag verkligen gillar med boken. Det finns en direkthet som är väldigt fin, samtidigt som det faktiskt finns flera lager i berättelsen. Ibland finns det en missuppfattning att ungdomsböcker skulle vara dåligt skrivna eller ha en mindre betydelse än böcker som riktar sig helt till vuxna. Så är det inte! Den här boken är ett av många lysande exempel på det.
Serge är en framgångsrik fastighetsmäklare i Paris. Han har en hustru som är hälften så gammal som han själv och som njuter av att vara hans ”smycke”. Bakom fasaden spökar sådant som han aldrig har kunnat prata med vare sig hustrun eller någon annan om. Det handlar om hans mamma, en kärleksaffär hon hade när han var liten och en hemlighet som Serge sedan har gått och burit på genom hela livet. När han träffar Suzanne börjar alla de här sakerna komma upp till ytan.
Suzanne är pianostämmare med oförlösta pianistdrömmar. Hon har en man som är omtänksamheten själv, men Suzanne känner inte längre någon verklig passion. När hon möter Serge blossar dock känslorna upp och de inleder en affär. Den kommer att skaka om dem båda två och få dem att ta tag i sina liv.
Jag hade förväntat mig lite mer av en kärlekshistoria av den här boken, men det viktigaste är egentligen inte Suzannes och Serges affär, utan deras respektive inre resor, vilket jag i och för sig tycker är intressant på sitt sätt. Särskilt kretsar boken kring Serges livshistoria, medan Suzanne faktiskt är förvånansvärt mycket av en bifigur i berättelsen.
För mig känns boken väldigt ”fransk”. Med det jag menar mer än något annat att den där jämställdheten inte riktigt finns. Jag får en känsla av att läsaren ska bli tagen av att Serge är en 60-årig man som går omkring och har känslor, som vilken kvinna som helst. För mig är det självklart att män har ett känsloliv – och ett intresse för sina barn, för den delen, för det känns också som något vardagligt man som läsare förmodligen förväntas bli lite berörd av. För mig är det bara märkligt att det 2014 finns människor som lever i såhär snäva könsroller.
Serge går omkring och håller uppe en fasad, men när han träffar Suzanne så brister det och han kräver att hon ska lyssna och ta del av hans berättelse. Det viktiga är inte henne, utan att hon finns tillgänglig för att han ska kunna prata ut. Jag blir illa till mods av att läsa det. Möjligen är det Olmis avsikt, men jag är inte så säker på att det är en roman som faktiskt är tänkt att ta upp frågan om kön och könsroller.
Det jag tycker bäst om i boken är miljöerna och det lätta språket. Jag älskar den här lilla utflykten i Paris och i kvarteren kring Montmartre. Språket är avskalat och uttrycksfullt och det är lätt att fastna i boken och bara försvinna in i det flödande språket. Olmi kan verkligen skriva har ett gott öga för att skildra miljöerna och relationerna mellan bokens huvudpersoner. Mitt problem med boken är främst det problematiska kring att bygga en berättelse kring könsroller och att jag kanske inte riktigt kan relatera till det att vara i 60-årsåldern och göra upp med sin bakgrund. Jag kunde inte riktigt känna med karaktärerna. Kanske kommer jag inte bära med mig den här berättelsen i minnet någon längre stund, men jag har faktiskt blivit nyfiken på Olmi. Språket är verkligen fint! Jag är nyfiken på att läsa mer.
Almedalsveckan är igång och novellens huvudperson, Anja, är på plats.
Anja är sugen på en debatt, att krossa någon. Och det kommer faktiskt en öppning. En politikerkollega har blivit magsjuk och Anja får hoppa in i en debatt. Ämnet är vargar. Anja tänker:
”Vargar? Jag önskar att han hade sagt något annat. Jag är nästan löjligt ointresserad av djur. Som stadsbarn var mitt enda möte med naturen några långtråkiga besök på Skansen. Jag har inte en enda åsikt i vargfrågan, förutom att den borde ta mindre plats i politiken.”
Det blir inte så bra.
Vargar är en sjukt rolig och vass novell. Jag gillar Johanssons humor och tycker att hon verkligen är på pricken när hon beskriver Anja och hennes attityd. Man ser henne verkligen framför sig och kan riktigt höra henne och föreställa sig de andra politikerna och det skådespel de kör på Almedalsveckan. Att ta båten istället för flyget har ingenting med verklig övertygelse att göra, utan är bara ett ytligt val som syftar till att ge en air av miljötänk. En debatt handlar inte om att föra fram en åsikt, utan om att förlöjliga en motståndare. Mycket känner man verkligen igen från hur valdebatterna har gått till nu under ”supervalåret”.
Kan verkligen rekommendera Vargar! En del kanske enbart känner till Nanna Johanssons serier, men hon är minst lika bra som novellförfattare. Och det säger inte lite, för hon är en av de mest intressanta och ständigt aktuella serietecknarna i Sverige.
Du kan hitta novellen hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
June är 14 år och har precis förlorat sin morbror och gudfar, Finn, som har gått bort i aids. Året är 1987 och kunskapen om HIV och aids är låg och misstänksamheten mot HIV-smittade är stor. Inte heller är det möjligt att vara öppen om homosexualitet. I Junes familj har det inte ens pratats om att Finn levde med en man och det är först på begravningen som June träffar han som hennes mamma kallar för ”Finns specielle vän”, d.v.s. Finns pojkvän, Toby. I hemlighet börjar de träffas, inledningsvis för att bearbeta sorgen över att ha förlorat Finn, men mer och mer för att de trivs i varandras sällskap.
