Jag vill veta var stockrosorna kommer ifrån är en novell som utspelar sig vid Sveriges sydspets. Det är sommar och två unga människor träffas. Den ena är i Smygehuk för att ta avsked från en döende mormor. Den andra är på semester. När de möts har den ena av dem en stark längtan efter närhet och den andra låter sig svepas med.
På 25 sidor lyckas Svensson fånga precis den där vemodiga och samtidigt darrande och förhoppningsfulla känslan som jag tänker mig att många i ca åldern 15-17 år drabbas av på sommaren. Känslan av att det är en sommar framför en, en sommar där allt ska hända, allt ska vända, allt ska bli annorlunda till den hägrande hösten. Det är en liten novell, full av bultande tonårslängtan och tonårsångest, en bländande fint formulerad berättelse om sökande efter närhet och att kasta sig mellan olika känslor.
Jag tycker den här novellen var riktigt bra och jag är väldigt sugen på att läsa mer av Amanda Svensson. Tur för mig att jag har en av hennes romaner väntandes i läsplattan!
Två författare åker till Västerbotten för att gå i konstnären Klingsors fotspår och skriva hans biografi.
Klingsors konstnärskap börjar när han hittar ett vint glas i skogen. Det är som att det har formats av den snedhuggna stubben och fått ett liv och nu vill Klingsor skildra livet, livet i tingen. Han målar stilleben efter stilleben i olja och han utbildar sig genom en brevkurs. Varje stilleben föreställer de ting han har omkring sig, vanliga bruksföremål. Brevkursen kommer att leda honom till kärleken, men hans konstnärliga utveckling kommer att stå och stampa. En utställning i Avaträsk blir det, men inte så mycket mer. Behövs det mer? Lindgren skriver om en konstnär som verkar ha ro och verkar ha sin egen mening i sitt skapande. Och det är ju otroligt fint.
Det är inte helt lätt att skriva om den här boken. Den är inte speciellt lång och på något sätt är det själva berättandet som är det mest fascinerande och inte berättelsen i sig. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som är så härligt med den här boken, men det är sannerligen en fin bok. Den är både rolig, varm och tänkvärd och Lindgren lyckas verkligen säga något intressant om skapandet och betraktandet, samtidigt som han skildrar Västerbotten och den där stereotypa bilden av människorna som bor i det norrländska inlandet och deras blygsamhet. Är det ens möjligt att måla något från Västerbotten? Klingsor får rådet att lämna sin hemby, men å andra sidan är det just en av hans målningar med ett annorlunda motiv som blir hans mest misslyckade.
Jag blev glad av den här boken! Den är så fint berättad också, genom författarna som ställer frågor, försöker hitta svar, försöker förmedla vad det det här konstnärskapet består av. Jag kan särskilt rekommendera att lyssna på ljudboken, som är uppläst av författaren själv. Det förhöjer verkligen upplevelsen att få lyssna till Torgny Lindgren!
När Les gens du Balto, eller Sista beställningen på Balto, som den heter på svenska, tar sin början ligger den osympatiske barägaren Joël i sitt eget blod, mördad i sin bar i en fattig parisisk förort. I de följande kapitlen berättar barens stammisar om sina förehavande under mordkvällen. Från de olika perspektiven, och via en del lögner, målas det upp vad som egentligen hände. Som vanligt är det berättat med Guènes humor och dialogen innehåller rejält med slang och talspråk, som hjälper till att måla upp de här människorna. Det är sparsmakat med personbeskrivningar, men hon lyckas ändå porträttera dem väldigt tydligt genom dialogen. Det tycker jag är fint!
Sedan kan jag ju erkänna att min franska är begränsad, så mycket nyanser i språket och säkert ett och annat ur själva berättelsen, har förmodligen gått över huvudet. Jag tycker ändå att det var en trevlig läsning. Jag har läst flera av Guènes tidigare romaner och tycker verkligen om hennes humor och jag gillar att hon väljer att skriva utifrån människor som lever lite i marginalen.
Boken finns utgiven på svenska av Norstedts och du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Bookbirds och SvD.
Det här är del två i Rikard Amberlins deckare Niemeyerfaktorn. Eva är en svensk stjärnarkitekt som fått i uppdrag att bygga en spektakulär arena i Brasilien. En viktig del i konceptet är solpaneler, byggda av ett innovativt, nytt material. Projektet visar sig dock stöta på motstånd och hon hamnar i en härva av korruption, våld och narkotika.
Det märks att författaren har en koppling till Brasilien och gärna vill berätta om detta land ur många olika synvinklar; ursprungsbefolkningen, karnevalen, Amazonas… Det är en för mig ovan miljö. Jag har knappt läst något som utspelar sig i Sydamerika över huvud taget (!). Dock tycker jag att det blir lite splittrat och rörigt. Författaren vill få in lite väl mycket i berättelsen, tycker jag, och även om språket flyter på bra och det är en annorlunda och aktuell deckare, så hade jag ändå lite svårt att hålla fokus under läsningen. Hade gärna sett lite mer avgränsning i ämnena och lite mer fördjupning i huvudpersonerna istället.
Citymorden inleds med att passagerarna i en tunnelbanevagn blir rånade av ett maskerat gäng. Rånarna går brutalt fram. Två män blir skjutna och tåget lämnas i full fart utan förare. Bytet är dock blygsamt. Polisen blir också lite ställda av att analysera filmerna från övervakningskameran. Är det ett gäng tjejer som brutalt skjuter ner och rånar passagerarna i tunnelbanevagnen? Något i kroppsformen och rörelsemönstret antyder att det kan vara så. Parallellt med utredningsarbetet får läsaren följa de tjejer som faktiskt ligger bakom det grova rånet – och en del kommande våldshandlingar som väntar. Vad är de ute efter? Motivet rullas upp under berättelsens gång.
Det är spännande och jag uppskattar det som jag själv, märkligt nog, upplever som extremt nyskapande: att kvinnor begår grova brott. Inte för att jag applåderar grova brott eller för att jag har missat att statistiken tydligt pekar ut att det i det verkliga livet främst är män som begår grova brott, men ändå. Det är något speciellt med att kvinnor får spela rollerna som helt galna och brutala och skräckinjagande. Jag vet inte om jag någonsin har läst någon sådan bok förut? Kanske har jag i och för sig läst en och annan deckare där det mot slutet dyker upp som gubben i lådan att någon galen kvinna ligger bakom någon slags våldshandling, men aldrig har jag väl läst en bok där det verkligen är centralt i boken att brottslingarna är ett tjejgäng. I litteraturen upplever jag att tjejer allt som oftast är söta, snälla, känslosamma och mjuka. I vissa fall och i vissa genres är de Lisbeth Salander-typer: tuffa, coola, smarta. Men aldrig beskrivs de väl som sjuka i huvudet och våldsamma och råa? Det är för mig helt nytt.
Jag tycker det höjer boken, faktiskt, att det är tjejer som har de här rollerna. Sedan kan jag sucka lite över storyn, som jag tycker är i det knäppaste laget, och jag vet heller inte riktigt vad några av sidohistorierna egentligen tillför. Men ändå. Det här är en både spännande och underhållande deckare, som faktiskt sticker ut från det mesta i genren.
Romotjka är fyra år och lever i misär och fattigdom i Moskva. När hans mamma försvinner tvingas han ut på gatan. Han tar sin tillflykt til källaren till en kyrka och där kommer han också få sällskap av en flock vilda hundar. Hundarna accepterar honom som en del i flocken och med tiden kommer han bli lite av en ledare. Mer och mer skaffar han sig ett hundbeteende, samtidigt som han fortfarande är en vanlig pojke. Det ställs lite till sin spets när en ny pojke, ett riktigt litet barn, kommer till flocken.
Boken är baserad på verkliga händelser, om jag har förstått det rätt. Jag har själv en känsla av att det är lite för otroligt för att kunna vara sant, men… Det är onekligen en fascinerande och skrämmande tanke att ett så litet barn kan fara så illa att han hamnar hos hundar – och blir som en hund själv.
På något sätt hade jag tyvärr svårt att engagera mig i berättelsen. Jag vet inte riktigt varför. Rent objektivt så är det en bra story och författaren lyckas verkligen fånga hundarnas beteenden och personligheter och samtidigt skriva intressant om människorna runt omkring, som berörs av Romotjkas öde. Ändå tyckte jag mest att boken var seg! Det är mycket i den som är rätt äckligt och allmänt sorgligt. Det kanske bidrog till att jag inte direkt orkade ta till mig berättelsen.
Jag lyssnade på ljudboken och enda anledningen till att jag valde den från första början var faktiskt att den belönades med Stora ljudbokspriset 2012, vilket såklart kändes lovande. Tyvärr blev jag besviken, utan att riktigt kunna sätta fingret på varför.
Flickan med de röda skorna är Maria Housdens egen berättelse om när hennes 2-åriga dotter, Hannah, drabbades av cancer. I korta kapitel berättar hon om den omtumlande tiden. Det är naturligtvis en gripande berättelse och som alltid när det gäller personliga berättelser av det här slaget så är det svårt att recensera den. Här är det ju själva berättelsen i sig, livsödet, som är det centrala och inte de litterära kvalitéerna.
Jag tycker hur som helst att det är en fin bok och författaren har gjort en bra avvägning mellan vad som ska tas med, tycker jag. Det är säkert inte det lättaste att avgränsa sig, men hon har valt scener som berättar mycket om hur hela familjen påverkas av cancern och hon delar också med sig med en hel del detaljer, ibland kanske fåniga sådana, i sammanhanget, som ger en viss känsla för den bottenlösa sorg och den absurda situation det är att förlora sitt barn. T.ex. berättar hon om att hon inte vågar gå och kissa i rädsla för att missa det ögonblick när Hannah är på väg att lämna dem.
Vad jag, som icke-troende, kanske hade önskat är väl egentligen lite mer fördjupning kring människorna och relationerna, snarare än all andlighet som författaren har valt att ta med. Men det säger kanske mer om mig än om boken, i och för sig.
Det är 40-tal på den västerbottniska landsbygden och två 6-åriga pojkar får veta att de har blivit förväxlade på BB och nu ska återförenas med sina biologiska föräldrar. Den ena pojken, bokens berättare, får då lämna sitt hem och sin mor Josefina och flytta in hos Hedmans, medan hans kamrat, Johannes, får flytta in till Josefina i hans ställe. Huvudpersonens nya föräldrar blir Sven och hans fru, Alfhild, som kommer att drabbas av stroke och får svårt att klara sig själv.
Det är en på många sätt absurd berättelse och märkligt nog är den faktiskt baserad (helt löst, skulle jag tro) på ett verkligt fall med två pojkar som förväxlades strax efter födseln och sedan fick återvända till sina biologiska föräldrar efter en rättsprocess. Hur man nu kan göra så mot ett barn – välja bort det. Enquist bygger en tragikomisk berättelse kring den här bortbytta pojken, som i sin ensamhet flyr in i fantasier och en trösterik fantasifigur, kallad kapten Nemo. Vad som är fantasier och vad som inte är det tyckte jag för övrigt var svårt att förstå som läsare. Det händer så mycket knäppt, tragiskt och galet att det är svårt att hålla isär och jag inser att boken är tänkt att läsas mycket noggrant. Jag har väldigt svårt för sådana böcker, faktiskt. Jag tycker om när det är rakt på sak och inte för nedtyngt av symboler.
Jag tycker ändå att det är en fascinerande berättelse och den var väldigt fin att lyssna på som ljudbok. Det är författaren själv som läser in den och det förhöjer verkligen att få höra Enquist berätta med sin dialekt.
Det här är en bok jag har läst i bokcirkeln Picket & pocket och det ska verkligen bli spännande att diskutera den. Det här är en bok som jag är för lat för att orka ”förstå”. Det ska därför bli kul att diskutera den med andra!
Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar av Lena Andersson
Utan personligt ansvar är den fristående fortsättningen på den hyllade relationsromanen Egenmäktigt förfarande, där läsaren får följa Ester Nilsson i hennes olyckliga kärlek. Fem år har nu passerat sedan Ester blev fri från det inte precis givande förhållande hon hade i den tidigare boken. I samband med att en teaterpjäs, som hon har skrivit, ska sättas upp, så träffar hon skådespelaren Olof Sten. Kemi uppstår omedelbart och Ester och Olof inser tämligen snabbt att de trivs i varandras sällskap. Enda problemet är att Olof är gift. Så följer en ingående beskrivning av Esters nya kärlek.
Han hör av sig och han snäser av henne. Han vill att hon åker till andra sidan Sverige för att möta upp honom när han är på turné och han säger om och om igen att han inte tänker lämna sin fru. Han ringer och skickar sms på nätterna och han ber henne att inte höra av sig under julen när han är med sin fru. Han promenerar med Ester hand i hand i Stockholm och han får henne att pila iväg på teatern för att han inte ska bli upptäckt med henne inför hans bekanta som råkar komma förbi. Förhållandet beskrivs som ett konto, där Olof har benkoll på hur saldot står: har han varit för snål mot henne ett tag så är han omtänksam och rolig en period, för att sedan stöta bort henne när han börjar stå för mycket på plus. Och Ester? Hon är uppmärksam, tolerant och väntar troget på det som hon tolkar som det enda möjliga: att han skiljer sig från sin fru. För henne är det uppenbart att det kommer att bli så. Hans förhållande med frun är ju så tråkigt och instängt. Annars skulle han ju inte vara med Ester!
Lena Andersson skriver om Ester och Olof så att det blir som en blandning mellan en avhandling och en dagbok. Allt känns äkta, genomtänkt och på pricken. Stilen liknar den i Egenmäktigt förfarande: det finns en akademisk ton som gör att texten kanske upplevs lite styltig, rent av onaturlig. I Egenmäktigt förfarande hade jag svårt att köpa det, men nu har jag vant mig och tycker att det känns helt rätt.
En underbar bok! Allt känns analyserat, genomtänkt, intressant och relevant. Varje mening känns perfekt och varje vändning i berättelsen ger en ny, tankeväckande vinkling. Det här är bland det bästa jag läst om människor och hur svårt det kan vara att leva i relationer.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en genomtänkt och på pricken beskrivning av hur det kan vara att vara den andra kvinnan.
Betyg: 5 bilsemestrar av 5.
Utan personligt ansvar av Lena Andersson
Om Lena Andersson och om Utan personligt ansvar
Lena Andersson (född 1970) är en svensk journalist och författare som slog igenom för den stora massan med romanen Egenmäktigt förfarande, för vilken hon också belönades med Augustpriset 2013. Debuterade gjorde hon dock redan 1999 med romanen Var det bra så?.
”Ester Nilsson är tillbaka. Och hon har inte lärt sig någonting.
Fem år efter Hugo Rask träffar Ester skådespelaren Olof Sten. Redan vid det första mötet känner hon igen sin kropps reaktion: hon håller på att bli handlöst förälskad. Olof gör ingen hemlighet av att han är gift med Ebba Silfversköld, men börjar samtidigt träffa Ester. De inleder en relation, som samtidigt inte är en relation enligt Olof. För han är ju gift, och säger sig inte ha några planer på att lämna Ebba. Men vad gör han då hos Ester?
Ester köper en bil så att hon kan köra Olof kors och tvärs över landet, till teaterföreställningar och kärleksmöten. Somrarna blir outhärdliga för Ester, för på sommaren umgås gifta män med frun. Ester Nilsson har blivit älskarinna.
Men Olof Sten är märkligt ambivalent och hoppet om att han ska lämna, det finns där.
Utan personligt ansvar är den fristående fortsättningen på Egenmäktigt förfarande. Med skarp blick och mycket humor tar sig Lena Andersson denna gång an älskarinnans roll i vår kultur och de djupt rotade föreställningar som styr tresamheten.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
