Rosieeffekten är en fristående uppföljare till feelgoodromanen Projekt Rosie. Böckerna kretsar kring Don, som ”inte är direkt genomsnittlig”, som han själv brukar betrakta det. Det framkommer inte i någon av böckerna vad han eventuellt har för diagnos och det tycker jag är sympatiskt faktiskt. Däremot är det ganska uppenbart att han har ett lite eget sätt att betrakta världen och att han har väldigt utpräglade autistiska drag. Just det här ”inte direkt genomsnittliga” är det jag älskar att läsa om i de här böckerna. Utan att vara det minsta autistisk själv kan jag förvånansvärt ofta känna igen mig i Dons ständiga strukturerande och försök att hitta rationella argument i en rörig värld. Jag både ömmar för, oroas och roas av Don – och känner igen mig emellanåt, som sagt.
I den första boken gav sig Don in i ”projekt fru”, som gick ut på att försöka hitta en livskamrat. Hans omfattande enkäter, som skulle vara till hjälp för att ringa in rätt kvinna, blev ingen succé, men det ordnade sig i alla fall till slut. Nu är han lyckligt gift med sin Rosie. I Rosieeffekten har paret flyttat till New York, där Don gästforskar på Columbiauniversitetet och Rosie försöker att sy ihop sin avhandling samtidigt som hon går på läkarprogrammet. Paret har fullt upp med sina studier och jobb – även sina extrajobb som bartenders – och varandra när det plötsligt visar sig att Rosie är gravid. Don försöker att hantera detta genom att betrakta även detta som ett projekt. Han ser direkt att han kan ha en viktig roll i att coacha Rosie i att äta gravidvänlig mat och att undvika stress. Strategin är ett misslyckande. Rosie och Don slits allt längre isär och tvivel väcks om Don verkligen kan bli en bra pappa. Kan han ens känslomässigt knyta an till den nya familjemedlemmen?
Boken är fylld av tokroliga scener och knäppa sidospår, men till stor del är den faktiskt inte speciellt uppåt. Trots alla speciella omständigheter och annorlunda personer som figurer i boken så skriver Simsion på ett verkligt insiktsfullt sätt om hur ett förhållande kan gå sönder, hur ett par sakta men säkert kan dras allt längre ifrån varandra tills ingenting av det som varit finns kvar. Jag blev överraskad över att boken handlade så mycket om problem i Dons och Rosies relation, men jag tyckte faktiskt att det var ett bra drag. Jag hade nog inte tyckt hälften så bra om en bok som bara hade varit fylld av knasroliga mamma-pappa-barn-scener. Här finns faktiskt vissa sorgliga stråk, även om det i huvudsak är en feelgood, naturligtvis. Naturligtvis förstår man också att det kommer att lösa sig. Det gör ju det i den här genren. Författaren lyckas ändå hålla läsaren på halster ända in i det sista. Kanske är slutet till och med lite för abrupt.
Trots slutet håller jag ändå Rosieeffekten för en av mina feelgoodfavoriter. Den är en varm, fin, rolig, tankeväckande och härlig feelgoodbok om kärlek och föräldraskap – och om att ”inte vara direkt genomsnittlig”. Genom att skriva om Don och att skildra allting utifrån hans sätt att se på världens gör Simsion faktiskt något nyskapande av en genre som lätt faller in i klichéer. Det här är en bok i min smak!
I korthet:
Rekommenderas för: alla som vill läsa en varm, fin, rolig, tankeväckande och härlig feelgoodbok om kärlek och föräldraskap – och om att ”inte vara direkt genomsnittlig”.
Betyg: 4+ blåfenade tonfiskar av 5.
Citerat ur Rosieeffekten
”Jag ägnade nästan två veckor åt Dewhurt’s Textbook of Obstetrics and Gynaecology (åttonde upplagan) samt en genomgång av filmklipp på internet innan jag bestämde mig för att materialet behövde kompletteras med praktisk erfarenhet. Det var som att läsa en bok om karate – givande till en viss gräns, men inte tillräckligt för att ge attackberedskap. Turligt nog befann jag mig, som medlem av den medicinska fakulteten, i en sits där jag hade tillträde till sjukhus och kliniker.
Jag bokade ett möte med David Borenstein på hans kontor.
”Jag skulle vilja förlösa ett barn.”
Dekanens min var svårtolkad, men ”entusiastisk” var inte ett av alternativen.”
Om Rosieeffekten och Graeme Simsion
Graeme Simsion är en australiensisk entreprenör och författare. Hans debutbok, Projekt Rosie, kom ut 2012 efter att ha vunnit ett debutantpris för bästa opublicerade manus. Ursprungligen skrevs boken som ett filmmanus innan den kom att bli en bästsäljande roman. Simsion har, förutom författandet, doktorerat, arbetat med IT, drivit ett eget företag inom IT-branschen, jobbat som föreläsare, importerat viner samt ägt en antikhandel. 2014 kom uppföljaren till Projekt Rosie, Rosieffekten. Graeme Simsion har en hemsida, en fansida på Facebook samt twittrar under @graemesimsion.
Översättare: Marianne Mattsson.
Originalets titel: The Rosie effect.
Utgivningsår: 2015 (Forum).
Antal sidor: 415.
Andras röster: Böcker i örat.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
Den charmiga feelgood-romanen Projekt Rosie blev en bästsäljare världen över. Alla som undrat hur det går för den udda huvudpersonen Don Tillman får nu svaret i uppföljaren Rosieeffekten.
Don Tillman har gift sig med sin Rosie och de har flyttat till New York, där båda forskar vid Columbia University. Don har svårt att passa in i sociala sammanhang och försöker desperat upprätthålla sitt strukturerade liv som styrs av scheman, listor och rutiner. Det går helt överstyr när Rosie meddelar den glada nyheten: hon är gravid!
Att bli förälder är svårt för vem som helst att förbereda sig på, men för Don är det nästan oöverstigligt. Han måste nu se till att Rosie inte äter något olämpligt, räkna ut att han förväntas vara med vid ultraljudet, och han får mycket men kanske inte så god hjälp av sina sex vänner. Den blivande pappan leds in på helt fel banor och när han till slut inser det är det kanske för sent. Då riskerar han åtal, landsförvisning och värst av allt: att förlora Rosie.”
En kvinna och hennes hund befinner sig vid Exmoorheden på den engelska landsbygden. Man förstår att kvinnan flyr från något, eventuellt något inom henne själv, men det är länge ovisst vad det egentligen handlar om, även om man snabbt förstår att hennes man saknas. Hennes man framstår som en mycket självupptagen person och som läsare förstår man att deras förhållande inte har varit lyckligt. Kvinnan har också mycket sorg i bagaget som nu har bubblat upp på ytan. Kvinnans mål är att överleva sin egen hund. Sedan får hon se.
Boken är ingen deckare i egentlig mening, men det är faktiskt en mycket spännande och fängslande roman. Precis innan jag påbörjade Levande och döda i Winsford hade jag läst en annan bok, som förvisso var bra, men som faktiskt var lite omständligt skriven bok. Därför kändes det oerhört skönt att börja på Levande och döda i Winsford. Nessers roman är nämligen lätt att komma in i och det är ett ovanligt fint flyt i det lätta och luftiga språket. Nesser är kanske främst uppmärksammad för sina många deckare och det märks också att han kan bygga upp en roman och hålla uppe spänningen genom hela boken. Här är det en stilla och sömnig landsbygd som står för miljöerna, men spänningen finns där ändå. Skickligt! Nesser vågar också lämna en del lösa trådar. Det finns en hel del saker som han bygger upp och sedan lämnar lite åt läsaren att fundera över. Jag gillar det, faktiskt! Det är förmodligen inte alla författare som kan komma undan med sådant, men Nesser är så skicklig på att berätta att det snarare blir en intressant krydda än något annat,
Jag gillar både berättelsen som sådan, språket och det berättartekniska. Jag tycker också att det känns skönt att huvudpersonen är en kvinna 50+. Det finns inte många böcker (och absolut inte filmer, för den delen!) där kvinnor 50+ finns i huvudrollen. Det är en oerhört förminskad grupp inom kulturen, tycker jag, så jag välkomnar den här typen av böcker, som sympatiskt nog handlar mer om livet och åldrande än om t.ex. karlar och barn.
Vad jag kanske inte gillar riktigt hundra är slutet, egentligen. Jag vill inte skriva för mycket, för jag vill inte förstöra någon annans läsupplevelse, men jag kan väl säga att efter att ha följt huvudpersonen över ca 400 sidor och, för hennes del, en lång inre resa, och se hennes förhoppningar och framtidstro veckla ut sig, ja, då blir slutet sedan lite snopet. Å andra sidan är slutet en bra avrundning, på sitt sätt, även om jag gärna hade sett att huvudpersonen gick ett annat öde till mötes.
Allt som allt är det här hur som helst en riktigt läsvärd bok. Jag slukade den på några få dagar, vilket är ovanligt för mig, och jag är övertygad om att jag kommer att bära med mig berättelsen även i framtiden. Vi läste den här boken i bokcirkeln som jag är med i och vi tyckte allihop att Levande och döda i Winsford var riktigt bra och tänkvärd.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en fängslande och spännande bok om att befinna sig på Exmoorheden och att konfronteras med sitt eget liv och sina dramatiska handlingar.
Betyg: 4 rhodesian ridgeback-hundar av 5.
Citerat ur Levande och döda i Winsford
”Jag förstår med ens vad som är det värsta med att sitta i fängelse. Man lämnar inget avtryck i världen. Man står utanför tiden. Om man råkade hoppa över att existera en dag skulle det inte göra någon skillnad. Ingen skulle märka ett skit. Är det på grund av det här som folk blir pyromaner? Eller går in med sina vapen i skolor och skjuter barn? För att lämna det där livsviktiga avtrycket?”
Om Levande och döda i Winsford och Håkan Nesser
Håkan Nesser (född 1950) är en svensk författare och före detta lärare. Han debuterade 1988 med romanen Koreografen, men är kanske mest känd för sina deckare med Van Veeteren i huvudrollen. Sedan 1998 arbetar han som författare på heltid. Hans senaste bok är Elva dagar i Berlin, som kom ut 2015. Håkan Nesser har en hemsida.
”En kväll i november anländer en kvinna till byn Winsford på Exmoor i sydvästra England. Med sin hund bosätter hon sig i ett ensligt beläget hus uppe på heden. Hon använder inte sitt riktiga namn och hennes avsikter med vistelsen är oklara. Hon vandrar bland törnen, dimmor och vildhästar. Hon har bestämt sig för att överleva sin hund.
Hon har ett förflutet och en historia. Vad har hänt med hennes man? Är han i livet? Vem var han egentligen och vad var det som hände i Marocko för trettio år sedan?
Och är det någon som letar efter henne?
Levande och döda i Winsford är en bok om att fly från sitt gamla liv. Om att försöka göra upp. Om att kanske börja om trots att man inte är någon ungdom längre.”
Fyren mellan haven av M.L. Stedman är en hjärtskärande och tänkvärd bok om gränslös kärlek och att älska varandra – med eller utan barn. Betyg: 4 kookaburror av 5.
Fyren mellan haven av M.L. Stedman
Första världskriget är över och Tom Sherbourne hör till de som, till sin egen förvåning, kan återvända från krigets fasor. Hans nya sysselsättning blir att se till att fyren på den avlägsna ön Janus hålls i gott skick och sänder ut sitt ljus till varning för de som kommer över havet. Fyrvaktarlivet är speciellt, på gränsen till vansinnigt, för mig som lever cirka 100 år senare än när den här boken utspelar sig. I upplägget ingår nämligen att fyrvaktaren och hans familj bor på ön i flera år innan de beviljas så kallad landpermission och kan vara lediga på fastlandet och träffa sina familjer i några veckor. För mig låter fyrväkteriet mer som ett straff än ett yrke och det är helt klart intressant att få ta del av hur livet kunde se ut för de som bodde vid fyrarna vid den här tiden.
Tom och hans fru, Isabel, lever alltså för sig själva på Janus och den enda kontakten med resten av världen är en båt som med flera månaders mellanrum kommer med förnödenheter. När paret väntar barn är förlossningen och allt runt omkring någonting som förväntas fixas av sig självt där ute. Isabel upplever dock missfall efter missfall. Det sista missfallet är ett nästan fullgånget foster. Sorgen är enorm. Det verkar inte som att paret kan få något barn.
Så en dag flyter en jolle upp på land. I den ligger en död man – och ett levande litet spädbarn. Isabel ser barnet som något som är sänt från Gud och hon övertygar Tom om att inte anmäla vad som har hänt, utan att de istället ska låtsas som att barnet är det barn som de själva precis har förlorat sent i graviditeten. De försöker att övertyga sig själva om att mamman är död och försvunnen i havet.
De kommer att älska sin lilla unge och kan inte föreställa sig ett liv utan henne. Åren tickar på och barnet själv vet ingenting annat än livet ute på ön. Snart inser de dock att det finns en kvinna på fastlandet som går omkring som en vålnad och sörjer sin förlorade make och sitt förlorade barn. Det blir allt svårare att leva med vad de har gjort.
Fyren mellan haven är en på många sätt typiskt sentimental berättelse och den har många inslag som inte känns speciellt trovärdiga. Bara det att en båt flyter upp med ett levande spädbarn känns lite svårsmält. För mig spelar det dock ingen roll. Författaren har en intressant idé och får faktiskt ihop den här berättelsen, som väcker många tankar om vem som äger ett barn och ett barns kärlek. Hur hon väver ihop berättelsen om barnet, som slits mellan två lika självklara föräldrar, och de förluster och fasor som människor mött under Första världskriget är väldigt fint. Jag är en oerhört lättrörd person och när slutet närmar sig, efter en ganska lång passage när man som läsare sitter som på nålar och fruktar det värsta för huvudpersonerna, så är det svårt att hålla tillbaka tårarna. Det är verkligen en fin bok om gränslös kärlek och att älska varandra – med eller utan barn. Mycket i den här boken är helt hjärtskärande. Det är helt klart en sorglig bok, men också en väldigt fin och mångbottnad berättelse. Läsvärd!
Citerat ur Fyren mellan haven
”Under stadens barndom var den allmänna uppfattningen i Partageuse att alla stora och viktiga händelser ägde rum någon annanstans. Nyheter från yttervärlden sipprade in som regndroppar från träden, ett brottstycke här, ett rykte där. Telegrafen snabbade på saker och ting en aning när ledningen kom upp år 1890 och sedan dess hade en del människor skaffat telefon. Staden hade till och med skickat iväg trupper till Transvaal år 1899 och förlorat en handfull män, men på det hela taget hade livet i Partageuse varit en sidoattraktion i världen utkant, en plats där ingenting alltför otäckt eller alltför underbart någonsin hände.”
Fyren mellan haven av M.L. Stedman
Om Fyren mellan haven och M.L. Stedman
M.L. Stedman är en australiensisk författare, som numera är bosatt i London. Fyren mellan haven är hennes debutroman, som just nu filmatiseras av Derek Cianfrance med Alicia Vikander i rollen som Isabel.
”En berättelse om rätt och fel, och hur det ibland inte går att skilja dem åt.
Efter fyra uppslitande år vid första världskrigets västfront återvänder Tom Sherbourne till Australien och tar anställning som fyrvaktare på Janus Rock, en ensligt belägen ö nästan en halv dagsresa från kusten. Omgiven av havets tomma vidder och med sin unga hustru Isabel som enda sällskap, hoppas Tom finna ro för sin sargade själ.
En aprilmorgon några år senare spolas en båt upp på stranden och i den vinddrivna farkosten finner fyrvaktarparet en död man och ett levande spädbarn. Tom vill först låta underrätta myndigheterna, men Isabel, som genomlidit tre missfall, ser barnet som svaret på alla hennes böner, som en gåva direkt från Gud. Mot bättre vetande beslutar de sig för att behålla den lilla flickan och låta världen tro att hon är deras dotter. Det är först två år senare, när de återvänder till fastlandet, som paret inser att den händelse som gett deras tillvaro en mening samtidigt slagit en annan människas liv i spillror.
M. L. Stedmans hyllade roman är en hjärtskärande berättelse om längtan och saknad, och om hur livets omöjliga vägval tvingar ut människan i ett landskap där gränsen mellan rätt och fel inte längre är uppenbar.”
Kerstin Ekmans Hunden handlar om, just precis, en hund. En liten hundvalp kommer bort och får klara sig bäst han kan bland den hunger och de fasor som livet i det vilda innebär.
Det är en bok som är så kort att den närmar sig novellformen. Ursprungligen har den getts ut i en illustrerad utgåva, men själv lyssnade jag på ljudboksversionen, som är fint uppläst av Helena Brodin.
Ekman är skicklig på att måla upp miljöerna. Det här är inte den första boken där vilda, norrländska skogar får bilda en mörk fond. I boken skriver hon också skickligt från hundens synvinkel. Jag vet inte vad det innebär att vara en hund, men Ekman skriver så övertygande att jag köper det rakt av. Det är som att få tassa omkring som en hund på fjället för en stund.
Det är en riktigt fin liten berättelse och den är väldigt gripande, på sitt sätt. Det är ingen lätt tillvaro hunden har hamnat i. Jag önskar dock att jag hade läst den illustrerade versionen. Jag tror att det hade förhöjt berättelsen att få lite bilder till den.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en kort, välskriven liten berättelse berättad från en hunds synvinkel.
Betyg: 3 sorkar av 5.
Om Hunden och Kerstin Ekman
Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Hennes senaste bok, När allt var levande och lustigt, utkom 2015 och är en biografi om Linnélärjungen Clas Bjerkander. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).
Uppläsare: Helena Brodin.
Utgivningsår: 1986 (första utgåvan med illustrationer av Henrik Krogh, Bonniers), 2006 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 110 (ca 3 h lyssning).
Andras röster: Bodil Zalesky, Bokhyllan, Boktoka, Booksessed.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Var börjar en berättelse? Under en granrot kanske. Ja, under en granrot. Där låg en liten grå en. Han låg hopkrupen med nosen under svansen. En hund. Men det visste han inte. Han kunde inte minnas. Det var bara ett stort hål inuti honom, ett gnag, en hunger efter värmen och efter det starka ljumma som fyllde munnen och efter tikens bett i nackskinnet och slicken i mungipan när hon kom utifrån med främmande lukter i pälsen. Hur hade han kommit att hamna under granen? Det mindes han inte och inte hade han kunnat berätta. Men Kerstin Ekman har berättat hans historia: enkel, stark och fängslande i varje rad.”
Det har gått några år sedan jag läste något av Per Hagman. Då läste jag i alla fall Att komma hem ska vara en schlager och blev helt knockad av det poetiska, koncentrerade språket, där grova formuleringar plötsligt dyker upp som utropstecken mellan det mer fina och svävande. Jag blev gripen av Hagmans berättelse, som kändes självupplevd och äkta på något sätt. Boken kretsar kring en man som rastlöst driver omkring genom livet utan att någonsin känna sig hemma någonstans.
Cigarett har starka likheter med Att komma hem ska vara en schlager. Även denna gång känns det som att läsa en biografi, men den här gången kretsar berättelsen kring en 20-åring som jobbar på Hard rock café i Stockholm. Tjejer, fester och droger avlöser varandra. Det finns en enorm barnslighet och samtidigt en stor ensamhet och rotlöshet hos den här huvudpersonen. Boken är inte lång, ca 150 sidor eller 2,5 h lyssning. Den är nästan som en prolog till Att komma hem ska vara en schlager. Här grundas den tomhet som sedan följer senare i livet, om man vill se en koppling mellan huvudpersonerna i de två böckerna.
Huvudpersonen i Cigarett är ung, men redan är allt meningslöst och att ta ansvar för sig själv och sina relationer, eller ens sitt arbete, är omöjligt. Som läsare får jag lust att skaka om den här killen. Det är på sätt och vis svårt att sympatisera med honom. Det är som att han lever ett liv som en betraktare. På en fest står de höga och betraktar en man som medvetslös snurrar omkring i sina egna spyor. De tittar och tittar sedan bort, glömmer bort. Ingenting verkar vara riktigt på riktigt, så om det kanske blir för den som lever ett liv där droger används för att framkalla känslolägen som inte kan släppas fram naturligt.
Jag tyckte verkligen om den här boken, men inte tycker om som i att jag njuter av att följa huvudpersonen, men som i att det är en intressant skildring av 20-nånting-livet i 90-talets Stockholm och för att det är en oerhört skickligt komponerad roman. Jag älskar när berättelser berättas mellan raderna och här är det verkligen så. De till synes meningslösa scenerna, dialogerna och tankarna som far omkring formar allihop denna både störande och berörande berättelse om tomhet, droger och ett liv utan någon klar riktning.
Att Hagman inte ens var 25 när Cigarett kom ut första gången känns för övrigt helt otroligt. Det här är en fantastisk debutroman och det är mycket imponerande att författaren så insiktsfullt har fått ihop den här boken i en så relativt ung ålder.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en kort, tight berättelse om 20-nånting-livet i 90-talets Stockholm och leva ett liv med tomhet, droger och utan någon klar riktning.
Betyg: 4 telefonsvararmeddelanden av 5.
Om Cigarett och Per Hagman
Per Hagman (född 1968) är en svensk författare, som vuxit upp i Sverige och i flera afrikanska länder. Cigarett är hans debutroman. Hans senaste roman är Vänner för livet som kom ut 2010.
Uppläsare: Peter Öberg.
Utgivningsår: 1991 (första utgåvan, Bonnier), 2010 (den här ljudboksutgåvan, HörOpp), 2011 (pocketutgåvan på bilden, BonnierPocket).
Antal sidor: 149 (ca 3 h lyssning).
Andras röster: dagensbok.com.
Köp t.ex. hos: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
””Vi hamnar på Melody vid halvett efter att ha yrat runt i taxi över halva stan. Det är överfullt på dansgolvet. ’Goodlife’ med Innercity spelas vansinnigt högt. Viktor börjar prata med en tjej som jag tror att jag känner igen. Hon är blond och har ett lite tärt men vacker ansikte och kjol och ser ganska pryd ut. Micke och Tobbe står och pratar med bartendern och jag går upp på övervåningen. Känner att jag är berusad.”
Johan är servitör på en nattklubb och rör sig bland unga vackra människor i stockholmsnatten. Han är likgiltig för det mesta utanför det egna jaget, umgås med alla som är något och lever ett liv fyllt av sex och droger.
Få författare har på så kort tid mutat in en så egen värld som Per Hagman, en värld han är djupt förtrogen med som han samtidigt visar upp i ett kritiskt ljus. Cigarett är hans debutroman från 1991 och boken fick en enorm uppmärksamhet när den först kom ut och hyllades som generationsroman av vissa men avskyddes av andra.”
Dimma över Darjeeling är den andra boken om Göran Borg. I den förra boken, Delhis vackraste händer, hade Göran precis förlorat jobbet och var kanske inte på topp. En oplanerad resa till Indien fick honom dock att blomma ut och gjorde också att han lärde känna Yogi. Nu är Göran tillbaka i Sverige och han är singel igen och har börjat jobbat på en ny kommunikationsbyrå. I tankarna är han dock allt som oftast i Indien och det krävs inte mycket för att han ska ge sig iväg igen. Lite oklarheter mellan honom och en nyfunnen vän får honom att sticka istället för att prata.
I Indien borde det vara fullt upp med bröllopsbestyr. Det är nämligen tänkt att Yogi ska gifta sig med sin älskade Lakshmi. När Göran kommer dit inser han dock snabbt att något är fel och snart förklarar Yogi att trubblet handlar om pengar. Lakshmis far har inte pengar till bröllopet. Det är tänkt att inköpet av ett teplantage ska lösa problemet, men inköpet ger dem egentligen bara fler problem. Det står snart klart att Yogi (och hans blivande svärfar) har blivit lurade. De har inte köpt det teplantage som de trodde och står nu med en minst sagt förfallen egendom istället för det blomstrande plantage som de trodde att de hade köpt.
Sedan följer äventyr och förvecklingar och komiska scener. Maud Olofsson spelar t.ex. en liten biroll, vilket är skoj.
Jag konstaterade efter att ha lyssnat på den första delen i serien att jag tycker att de här böckerna har fått för lite uppmärksamhet. Jag tycker inte att jag har hört det snackas om Bergstrands böcker någonstans, medan andra feelgoodgiganter, som Fredrik Backman och Jonas Jonasson får väldigt mycket media. Bergstands böcker är helt klart läsvärda feelgoodböcker. Det är inte storslagna läsupplevelser, men de är faktiskt både roliga, varma och underhållande och så är det ju lite mysigt att de utspelar sig i Indien också, även om de säkert inte ger en särskilt mångfacetterad bild av landet eller kulturen, trots allt. Vad jag också gillar med de här böckerna är att de handlar om kompisar och vänskap. Feelgoodböcker och andra böcker kretsar mer än gärna kring kärlek och många romaner har också teman som behandlar problematiska vänskapsrelationer på olika sätt, men det finns inte supermånga böcker där karaktärerna ställer upp för varandra, har det kul och gör äventyrliga grejer ihop. Vi har ett samhälle med en väldigt stark par-norm, så jag välkomnar sådana här böcker som handlar om andra relationer.
Sedan kan jag tycka att den första boken i serien är lite vassare än Dimma över Darjeeling. Det blir lite väl hattigt och lite mycket av allt när de reser omkring och löser problem som uppstår. Men allt som allt tycker jag verkligen att det här är en läsvärd bok!
I korthet
Rekommenderas för: Alla som är nyfikna på Indien och som vill koppla av med en lättlyssnad feelgood.
Betyg: 3 samosas av 5.
Om Dimma över Darjeeling och Mikael Bergstrand
Mikael Bergstrand är en svensk författare, journalist och föreläsare. Han är kanske mest känd för sina feelgood-böcker om Göran Borg och hans äventyr i Indien. Precis som sin romankaraktär kommer Bergstrand från Malmö, men har också bott i Indien, vilket är ett land som han fortfarande besöker regelbundet. Mikael Bergstrand har en hemsida och en fansida på Facebook.
”I Mikael Bergstrands fristående uppföljare till den framgångsrika Delhis vackraste händer får vi återigen möta den bittre medelålders mannen Göran Borg.
Han är tillbaka på svensk mark, och på god väg att falla ner i sina gamla hjulspår igen efter den omvälvande resan till Indien och förälskelsen i skönhetssalongsföreståndarinnan Preeti. Men så ska hans bäste vän Yogi gifta sig, äntligen, med sin stora kärlek Lakshmi, och Göran beger sig åter till Indien för att hjälpa honom med förberedelserna inför den stora bröllopsfesten.
Göran följer med Yogi till Darjeeling för att inspektera den teplantage som Yogi köpt för sin svärfars pengar, och som ska bidra till finansieringen av det hela. Men den liknar inte på något sätt de vackra bilderna i säljarens prospekt, utan är i stort förfall. Så nu börjar istället jakten på lurendrejaren och kampen att återfå både pengarna och heder och ära för Yogi. De båda kumpanerna ger sig ut på en strapatsrik resa genom Indien som kommer att ställa dem på svåra prov och utmana deras vänskap.
Dimma över Darjeeling är en roman om fördomar och egoism, om att ta sig upp ur sina nedgröpta hjärnspår och hitta ny mark, om mod, lojalitet och vänskap. Och om den svåra konsten att leva här och nu. Den är skriven med samma mänskliga värme som föregångaren och bjuder på lika många goda skratt längs vägen.”
Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri är en roman om bottenlös sorg, bultande kärlek och ett tidsdokument över vårt samhälle och den rasism som finns överallt. Betyg: 5 minnen i Erfarenhetsbanken av 5.
Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri
Samuel har gått bort i något som kan vara en bilolycka, men som kanske var ett självmord, medan en författare försöker att förstå vad som egentligen hände. Författaren söker upp de som stod Samuel nära och de som bara råkade finnas i Samuels närhet. Vem var Samuel? Vad hände i hans liv vid tiden innan den tragiska händelsen? I korta minnesfragment spelas allting upp, ofta berättat växelvis av rumskompisen och vännen Vandad, som kanske var något mer än så, och exflickvännen Laide. Minnen och motiv går inte alltid ihop, men sakta börjar det klarna hur Samuels liv såg ut och berättelsen rör sig mot den ödesmättade dagen, slutpunkten – och mot författarens egna motiv och minnen, författarens sorg, önskan att förstå, rädslan över att glömma, oförmågan att gå vidare.
På vägen mot slutet skriver Jonas Hassen Khemiri om en förälskelse som blossar upp och suddar ut allt runt omkring. Med pricksäkra detaljer berättar han om förälskelsens första berusande fas, tvivlen som smyger sig på, rädslan för att bli sviken. Från de löjliga sms, som kärleksparet skriver, till kompisarnas trötta, men överseende reaktion, har Khemiri lyckas skriva ett väldigt trovärdig och på många sätt igenkännbar kärlekshistoria, men boken har fler bottnar än så, många bottnar, faktiskt. Khemiri skriver om trendkänsliga stockholmare som köper ekologiska citroner medan papperslösa kvinnor i samma stad blir misshandlade av sina män, vilka de inte kan lämna eftersom att kvinnorna då kan hamna på förvaret och utvisas. Rasism och situationen för papperslösa är teman som spänner över hela boken och genomsyrar vart och vartannat minnesfragment, ibland i mer tragikomiska scener:
”Tjugo minuter senare. Fortfarande ingen taxi. Eller väldigt många taxibilar med ledig-skylten tänd som gasade förbi oss och plockade upp andra kunder längre fram. Till slut bestämde vi oss för att köra en solovink. Jag ställde mig nära ett skyltfönster med mobilen mot örat, Samuel stod ensam vid trottoaren. En Taxi Kurir stannade, Samuel öppnade dörren och sa vart vi skulle och när taxichauffören sagt ja, låtsades jag avsluta samtalet och hoppade in i taxins baksäte. […] Vi släppte av Samuel i Hornstull och fortsatte mot Örnsberg. När vi svängde av Hägerstensvägen lutade jag mig fram och visade kontanterna för taxichauffören.
– Det är ingen fara, sa jag. Jag har pengar. Jag kommer inte råna dig.
Taxichauffören log ett nervöst leende, han försökte hålla ratten lite lösare, men jag märkte hur lättad han var när jag vecklade ut min kropp ur hans baksäte och bilen återfick sin vanliga tyngdpunkt.”
Ibland blottas rasismen i mer hjärtskärande scener, som när Khemiri skriver om papperslösa kvinnor i olika tuffa situationer. Varje scen och varje vittnesmål om rasismen i vårt samhälle är berörande. Allt känns autentiskt. Det är som att Khemiri tar pulsen på samhället och skildrar tillståndet precis som det är med klassklyftor, bostadsbrist, tiggare och människor på flykt.
Med Allt jag inte minns skriver Khemiri om stora känslor och han tecknar ett viktigt tidsdokument, som också kan ses som ett skarpt debattinlägg i frågan om rasism, men jag måste samtidigt säga att trots allt detta allvar, denna brusande kärlek och bottenlösa sorg så är det humorn som verkligen binder ihop boken. Det är ofta en svart humor, men det här är verkligen en bok som gång på gång får mig att dra på läpparna. Fyndiga formuleringar, knäppa episoder och excentriska karaktärer ger boken en perfekt balans och väger upp det djupa allvaret.
Det finns dessutom en sak som jag är extra svag för när det gäller böcker. Det är mellanrummen – att författaren låter läsaren själv få upptäcka saker i en berättelse. Texter där författaren har månat om att skriva ut varenda detalj berör mig sällan lika mycket som texter där läsaren själv måste förstå vad som utspelas mellan de exakt avvägda orden. Den typen av koncentrerade texter brukar gå rakt in hos mig, som om jag lever det som sker. Här har Khemiri, som redan i sina tidigare böcker mer än väl har bevisat sin språkliga skicklighet, tagit det en nivå längre. Det här är inte bara exakt avvägda ord och en koncentrerad text, utan hela boken består faktiskt av minnesfragment. Och ja, det går rätt in i hjärtat. Det här är det mest hjärtskärande, fina, viktiga, allvarliga och roliga jag har läst på mycket länge. Den här boken har allt. Det är en fantastiskt komponerad och genomtänkt historia där nya lager vecklar ut sig hela tiden. En helt underbar bok! Jag har inte tillräckligt med ord för att förklara hur bra den här boken är.
Citerat ur Allt jag inte minns
”Men lyssnade Samuel? Litade han på sin bästa väns magkänsla? Nej, några dagar senare kom jag ut ur duschen och hittade Samuel vid köksbordet.
– Okej. Okej okej okej, ropade han, halvt glad, halvt panikfylld. Jag gjorde det precis. Jag tryckte på send. Jag messade henne!
– Vem?
– Hon. Kontaktpersonen. Tolken. Jag körde på jobbspåret. Jag tackade för senast och bad henne höra av sig om hennes klient behövde någon mer assistans. Mvh Samuel. Migrationsverket.
– Tackade du för senast?
– Ja, var det konstigt eller?
– Man tackar väl för senast om man har varit på fest? Inte om man har haft ett slumpmässigt möte på en parkeringsplats.
[…]
– Men det kan ju läsas ironiskt också.
– Vilket då?
– Tack för senast. Hon kanske ser det och tänker att det var ett skämt. Var det dumt att avsluta med ”mvh”? Det kanske var för opersonligt? Jag borde ha skrivit ut det med bokstäver – med vänliga hälsningar Samuel Migrationsverket. Eller jag kanske borde ha avslutat med Allt gott. Eller Kram? Vad tycker du? Hade det varit för mycket om jag hade…
Jag stängde ytterdörren och tryckte på hissknappen. Om jag hade kunnat avstyra allt redan där och då så skulle jag ha gjort det. Jag hade en dålig känsla. Men ödets flipperkula var i rullning och ingenting kunde stoppa den.”
Jonas Hassen Khemiri (född 1978) är en svensk författare och dramatiker som romandebuterade 2003Ett öga rött, en bok som väckte stor uppmärksamhet, inte minst för den konstruerade svenska som använts i den. För sin debutroman belönades Khemiri med Borås tidnings debutantpris och han har därefter belönats med ett flertal andra prestigefulla priser, t.ex. Aniarapriset. Khemiri är även en stark röst i samhällsdebatten, t.ex. fick han stor uppmärksamhet 2013 för sitt öppna brev till Sveriges dåvarande justitieminister Beatrice Ask. Brevet, som inleds med ”Bästa Beatrice Ask…”, är en reaktion på det så kallade Reva-projektet, vilket syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa. Rasism och främlingsfientlighet är teman som ofta återkommer i Khemiris texter. Jonas Hassen Khemiri twittrar på @jhkhemiri och har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”Folk säger att Samuel och Laide var själsfränder, att deras kärlekshistoria var helt jävla magisk, att dom var menade för varandra. Folk säger att Samuel gjorde det för att hämnas, för att han var svartsjuk, för att han ville tvinga Laide att minnas honom. Folk säger att det aldrig hade hänt om inte Vandad hade blandat sig i, att det var Vandads fel, att Vandad gjorde vad som helst för pengar.”
Allt jag inte minns är en roman om kärlek och ekonomi. Om vänskap och våld. Om Samuel som lever vidare i allas minnen, nu när Vandad sitter inspärrad, Laide har lämnat landet och huset är förstört.
Ett antal öden krockar i rasande fart i dagens Stockholm. Bakom alla röster om Samuel skymtar en person på flykt från sig själv. Vems minnesbilder går att lita på? Och vad döljer sig i det som vi inte minns?
Jonas Hassen Khemiri har skrivit en oförglömlig kärleksberättelse om vår hypersnabba tid, om priset vi människor betalar för att leva tillsammans.”
Det är slutet på 90-talet och bokens huvudperson, Eva, går natur på gymnasiet i Kalmar. I stadens andra gymnasieskola går resten av tjejgänget: Jenna, Linden, Jossan och Sudden. Vad de har gemensamt är snarare ett utanförskap än en gemenskap. Bakom medelklassens radhusfasader döljer sig en mamma som är döende i cancer, pappor som är frånvarande och/eller alkoholiserade och mammor som gråter. Hos varandra hittar de en slags egen samhällsklass där man slipper förklara varför bilen har ett alkolås och där man inte behöver ursäkta sig.
Men Kalmar är en för liten stad. Inte ens Kalmar med omnejd räcker till. Livet i Kalmar är så instängt att de inte vet var de ska ta vägen. Drivna av någon slags obeskrivlig leda gör Kalmars jägarinnor små inbrott, har sönder saker på kul och tråkar handbollstjejerna, som de uppfattar som oerhört provocerande. De dricker och röker, hånglar och ligger – emellanåt med varandras killar. De plankar in på festivaler, snor saker, dricker så mycket sprit att de behöver magpumpas, gömmer ett skjutvapen. På många sätt är de alldeles för mycket. Och inuti dem brinner en längtan efter något annat, något större, ett annat sammanhang som de kan höra till.
Det är ett tacksamt ämne, det här med uppväxtskildringar, särskilt uppväxter på mindre orter. De flesta människor kan nog relatera till den där speciella känslan som infinner sig när man är mitt emellan barn och vuxen och när man är på väg att kasta sig ut i ett vuxenliv och att uppfinna vem man är. Att uppleva detta på en mindre ort är inte sällan problemfritt. Det krävs så lite för att sticka ut, för att vara annorlunda, för att inte passa in. I det här fallet drar Folkesson det lite till det extrema. Vi är nog få som kan relatera till det småkriminella som tjejerna sysslar med. Ändå känns det väldigt äkta, nära och lätt att dra paralleller till sin egen uppväxt. Folkesson berör, men skriver också något som faktiskt sticker ut från det mesta andra i samma genre, inte minst genom att låta karaktärerna vara en väldigt frisk fläkt, på sitt sätt, jämfört med ungefär alla andra kvinnliga karaktärer i böcker och film.
Det jag älskar med den här boken är bland mycket annat språket. Språket är som poesi. Det går att lyfta ut meningar och stycken och få koncentrerade, pricksäkra, poetiska, fantastiska små dikter som rymmer så mycket känsla och exakthet att det bultar och spränger. Folkesson hittar tidsmarkörer som vi som läsare eventuellt har glömt, men som plötsligt finns där glasklart framför en igen: millenniebuggen, ICQ, eurodisco, festivalliv. Men framför allt ryms meningslösa, småborgerliga, medelklassiga liv, med allt vad det innebär, mellan raderna. Modern som föraktar Bingolotto, men som gråter om kvällarna istället. De små miniatyrfyrkanterna till gräsmattor, med sina små gräsklippare, bakom varje radhus. Små, små detaljer, som alla vittnar om ett Svensson-liv i en liten stad och hur det kan vara att inte fixa att leva det livet.
Bland mycket annat som jag älskar med Kalmars jägarinnor är att den kretsar kring en tjejgäng där alla utanför dem är bifigurer. Det här är inte en typisk bok om tonår och kärlek. Det är heller ingen bok om typiska tjejer, så som de allt som oftast är i litteraturen. I huvudrollen finns istället några unga, normbrytande kvinnor som är alldeles, alldeles för mycket. Det är befriande och skönt att släppa fram dem och berätta deras historia, som jag faktiskt aldrig har sett berättad någon annanstans.
Sammantaget är det här helt enkelt en fantastisk bok. Det var länge sedan jag läste en så tät och välskriven roman och det var länge sedan en bok väckte så mycket tankar och känslor. Kalmars jägarinnor är en rusande, brusande, fantastisk uppväxtskildring och en välkommen röst åt kvinnor som inte passar in i samhällets snäva normer. Det är också en hjärtskärande fin bok om hur livet sedan blir som det blir och hur vi måste förhålla oss till vårt förflutna; att välja vad vi lämnar bakom oss och att, i vissa fall, tvinga oss att lämna.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som har växt upp, som har längtat efter något och som vill läsa en helt lysande, poetisk och fantastisk bok om fyra tjejer på väg ut i vuxenlivet.
Betyg: 5 juicy tubes av 5.
Citerat ur Kalmars jägarinnor
”Mobboffren satt i sina hörn och ryckte lösa trådar från sittdynan. Tyckte också en massa saker inne i sina kokande skallar, men det skulle inte komma ut förrän flera år senare då de utbildat sig till musikrecensenter eller statsvetare eller någonting och gav igen med vassa pennor och högskolepoäng.
Stack ut ögonen på alla de kom i kontakt med.
Det var de som skulle skriva uppväxtskildringar, inte vi. Våra berättelser skulle förbli hemliga.”
Om Kalmars jägarinnor och Tove Folkesson
Tove Folkesson är född 1981 i Stockholm och uppvuxen i Kalmar. Hon är författare, musiker och undervisar i svenska. Kalmars jägarinnor är hennes debutbok. Uppföljaren, Sund, kom ut 2015. Folkesson har belönats med flera priser för Kalmars jägarinnor, däribland Borås tidnings debutantpris och Sveriges radios romanpris. Tove Folkesson har en fansida på Facebook, twittrar på @tovefolke, instagrammar på @tovefolke och har en blogg.
Utgivningsår: 2012 (första utgåvan, Lunds universitets författarskola), 2013 (Weyler förlag).
Antal sidor: 279 sidor.
Andra böcker i samma serie: Sund.
Andras röster: SvD, Bokhora, Sandra Beijer.
Köpt t.ex. hos: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Jenna, Linden, Jossan, Sudden – och Eva Zackrisson. De är Kalmars jägarinnor. De missanpassade, som söker sin identitet i utanförskapet och varandra. De är beredda att göra allt för varandra och för att inte bli som handbollstjejerna. Kalmar (med omnejd) är den värld de är dömda till, men ingen kan hindra dem från att försöka spränga murarna, trampa ner rosorna, lura vakterna – och Eva från att hålla förtvivlan borta. Men de får betala ett högt pris. Lika högt som Ölandsbron.
Hos mormor Stickan på Öland slickar Eva såren, många år senare. Stickan erbjuder det föräldrarna aldrig förmådde ge: ett köksbord med sliten vaxduk, kaffe och kaka, lugn. Men sen måste Eva tillbaka in till Kalmar, igen.”
Sista rompan är den andra delen i Kerstin Ekmans Vargskinnettrilogi. Åren har sprungit iväg och det var faktiskt omkring tre år sedan som jag läste den första delen, Guds barmhärtighet. Utan att ha den inledande boken färskt i minnet var det faktiskt oerhört svårt att komma in i den här boken. Jag fick börja om från början några gånger, men sedan lät jag det bara vara och fortsatte att lyssna utan att riktigt känna att jag hade full koll på vilka alla karaktärerna var och hur allt hängde ihop.
Hur som helst. Boken utspelar sig mellan ett tidigt 40-tal och tiden för den sista timmerflottningen (”Sista rompan”, 1967) Till stor del utspelar boken i det lilla samhället Svartvattnet i Jämtland. Där bor barnmorskan Hillevi, som var en av huvudpersonerna i Guds barmhärtighet, men nu är det dottern Myrten och till viss del fosterdottern Kristin, som står i fokus. En annan viktig huvudperson är konstnären Elias. I Sista rompan får läsaren sedan följa de tre livsödena i ett efterkrigstidens Sverige.
Det jag uppskattar mycket med Ekman är att hon är en författare med en tydlig idé bakom sina böcker och att hon samtidigt håller ihop sina berättelser på ett väldigt fint sätt. Ekman vågar välja vad hon berättar och hon vågar brodera ut sina berättelser på rätt ställen. En sådan här bok, som kretsar kring så många personer och berör så många intressanta teman, skulle lätt kunna svälla ut i en svulstig tegelsten, men Ekman syr ihop det betydligt snyggare än så.
Det känns alltid att Ekman har något att berätta och det gäller även Sista rompan. I den här boken berättar hon ett stycke historia som ligger relativt nära oss i tid, men som ändå känns avlägsen. Hon berättar till viss del om samernas situation, hon berättar om hur ett modernt samhälle växer fram och hon ger en rejäl dos kvinnohistoria. Mest berörande, och den del i boken som jag tar med mig mest, är den som kretsar kring Myrten, som omplanerat blir gravid och håller graviditeten hemlig. Vilken oerhört tuff situation!
Jag gillade Sista rompan! Mina enda invändningar handlar om att den var svår att komma in i och att hänga med i, men det kan jag inte lasta Ekman för, utan där får skylla på min slarviga lyssning och att det var så länge sedan jag som tog mig an Guds barmhärtighet. Jag får se till att det går lite kortare tid tills jag läser den avslutande delen, Skraplotter!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en välskriven, blivande klassiker om livet och kvinnoöden i ett efterkrigstidens Sverige.
Betyg: 3 fjälltoppar av 5.
Om Sista rompan och Kerstin Ekman
Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Hennes senaste bok, När allt var levande och lustigt, utkom 2015 och är en biografi om Linnélärjungen Clas Bjerkander. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).
Uppläsare: Helena Brodin.
Utgivningsår: 2004 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Bonnier Audio), 2002 (första utgåvan, utgiven av Bonnier).
Antal sidor: 411 sidor (ca 17 h lyssning).
Andra delar i serien: Guds barmhärtighet, Skraplotter.
Andras röster: Om tiden och livet, SvD.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
När den andra delen av trilogin Vargskinnet börjar är det år 1942, och kriget har gestaltat om livet för människorna i Svartvattnet. I byn ligger ett beredskapskompani inkvarterat. Hillevi Halvarssons dotter Myrten har hunnit bli vuxen. Kristin, som bor på norska sidan med sin nya släkt, lider en svår förlust genom kriget, och Elis, konstnären, som varit tillbaka i Norge sedan en tid, tar sig efter ockupationen över gränsen till Sverige.
I den här berättelsen är det främst Myrtens och Elis fortsatta öden vi får följa. När kriget är slut flyttar Myrten till Stockholm för att utbilda sig inom posten, och bort från byn tar hon med sig en hemlighet. Inte ens Kristin, hennes älskade fostersyster, vet om den. Och Elis lever vidare med sin hemlighet – om vem han är och var han kommer ifrån.
Romanen utspelas på många andra platser än i Jämtland; i Stockholm, Oslo, den norska fjällvärlden, Värmland och Venedig. Men Svartvattnet finns alltid kvar för dem som flydde. De är som duvor, säger Hillevi. De kommer tillbaka.
Kristin är fortfarande den genomgående berättaren i romanen, den som förbinder det gamla med det nya, den som kan se in i tiden. Hon känner glömskan sluta sig om minnena, men fjällets dofter och ljud talar ännu till henne, och hon vet att det finns platser i skogen där man alltid hör en barngråt. Förr fanns till och med ett namn för den gråten, och den var allas skuld och egendom.
Sista rompan är en tättvävd och bred fortsättning på Guds barmhärtighet. Kerstin Ekman låter återigen en rik romanvärld växa fram, som i den tidigare serien Kvinnorna och staden, där livsöden och händelser flätas samman, de inre och de yttre, och där viktiga frågor ställs.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Rosieeffekten är en fristående uppföljare till feelgoodromanen Projekt Rosie. Böckerna kretsar kring Don, som ”inte är direkt genomsnittlig”, som han själv brukar betrakta det. Det framkommer inte i någon av böckerna vad han eventuellt har för diagnos och det tycker jag är sympatiskt faktiskt. Däremot är det ganska uppenbart att han har ett lite eget sätt att betrakta världen och att han har väldigt utpräglade autistiska drag. Just det här ”inte direkt genomsnittliga” är det jag älskar att läsa om i de här böckerna. Utan att vara det minsta autistisk själv kan jag förvånansvärt ofta känna igen mig i Dons ständiga strukturerande och försök att hitta rationella argument i en rörig värld. Jag både ömmar för, oroas och roas av Don – och känner igen mig emellanåt, som sagt.
