En bluffpilots bekännelse av Thomas Salme och Stefan Lövgren
Thomas Salme är piloten som flög passagerarplan i 13 år utan att ha en giltig licens. Det är förstås en både förskräcklig och imponerande story på samma gång. I den här boken berättar Salme tillsammans med journalisten Stefan Lövgren om hur det gick till och hur Salme till slut åkte fast. Förmodligen har det väl gått till så som det brukar gå till när kändisar och b-kändisar och c-kändisar ska skriva en biografi: kändisen berättar och journalisten eller spökskrivaren skriver. I den här boken vill man dock ge sken av att den första halvan berättas av Salme själv, för där är det Salme som är berättarröst.
Det är en spännande historia, men då Salme inte skäms över att framställa sig själv som ett riktigt pucko så är det inte direkt görbart att läsa den här delen utan att bli provocerad. Salme är sexistisk, homofobisk och rasistisk och verkar inte ha något filter över huvud taget när han luftar sina åsikter. Han framställs också som nidbilden av en omogen, tuttfixerad tonårspojke. Det är bara brudar och tuttar och hans hästballe hela tiden. Salme vill också med sin berättelse lansera storyn om hur en fattig kille från Jordbro kunde förverkliga sin stora dröm. Han borde ha fokuserat mer på detta och att berättat något intressant om sin uppväxt och sina drivkrafter istället för att förlöjliga sig själv som han gör när han skriver om sitt rännande efter tjejer.
Det är dock den första delen som är den läsvärda i den här boken. Efter de här första cirka 150 sidorna tog uppenbarligen idéerna slut och för att få ihop en komplett bok har Stefan Lövgren av obegriplig anledning författat ”sin” story. Han gick tydligen in i projektet med inställningen att Salme är en mytoman som ska sättas dit. Det finns säkerligen skrävel, skryt, överdrifter och en del osanning i Salmes berättelse. Problemet är att Lövgren inte direkt lyckas avslöja någonting av värde. Under ungefär lika många sidor som vikts åt Salmes berättelse får Lövgren brodera ut hur han har arbetat med boken och försökt att kontakta olika människor som kan tänkas komma med viktiga avslöjanden. Problemet är att han inte har lyckats få speciellt många att ställa upp. Standard är att Lövgren skriver om människor som han mejlar, ringer eller på andra sätt kontaktar och sedan får han inget svar.
Det jag verkligen undrar efter att ha läst Lövgrens andra del av boken är hur man egentligen lanserade den här bokidén för Salme själv. Nog borde man ha kunnat fylla en hel bok om Salmes livsberättelse om man verkligen hade velat? Så hur fick man honom att gå med på att bli smutskastad istället?
Jag tycker att den här boken på många sätt är riktigt dålig. Den känns som ett hafsverk med extremt mycket ointressant utfyllnad som inte tillför ett dugg. Lövgren har tydligen haft stora egna ambitioner att göra ett scoop med den här boken, men han lyckades i praktiken inte avslöja några större lögner än att Salme ljög om att han brukade cykla och möta sin pappa vid busshållplatsen när han var liten. Resten är till stora delar spekulationer.
Ändå blev den här boken faktiskt en riktig bladvändare för mig. Boken är lättläst och fängslande och trots att jag blir provocerad av Salme och tycker att han är pinsam och trots att jag tycker att del två borde ha skrotats redan på idéstadiet, så kan jag bara konstatera att det var svårt att sluta läsa.
I korthet
Rekommenderas för: Den som fascineras av verklighetsbaserade berättelser och vill läsa en lättläst och fängslande bok om en bluffpilot.
Betyg: 2- flygcertifikat av 5.
Citerat ur En bluffpilots bekännelse
”Okej, jag vet att det inte är alla som tycker jag gjorde rätt. Men vi kanske snackar om fem av tusen personer. Och jag lovar att de fem är överklassmänniskor som sitter där med sina stålar och säger att så där får man inte göra. Du måste betala! Men jag är så trött på folk som har pengar. En kille från fattiga Jordbro, han har inte samma möjligheter helt enkelt. Personer som Peter och Dragan, de hajar det. Det är därför de är jätteimponerade av mig.”
En bluffpilots bekännelse av Thomas Salme och Stefan Lövgren
Om Thomas Salme, Stefan Lövgren och En bluffpilots bekännelse
Thomas Salme (född 1969) är en svensk fotograf, bosatt i Milano. Han är känd för att han under 13 års tid flög passagerarplan utan ett giltigt flygcertifikat.
Stefan Lövgren är en svensk journalist som bland annat är medarbetare för National Geographic. Han har också skrivit ett antal biografier. Hans senaste bok är Svennis, som handlar om Sven-Göran ”Svennis” Eriksson. Stefan Lövgren har en hemsida.
”Den fantastiska historien om Thomas Salme – den svenske piloten som flög internationellt i tretton år med ett förfalskat pilotcertifikat.
Thomas Salme (född 1969) växer upp i Stockholmsförorten Jordbro, spelar fotboll och hockey men drömmer om att bli pilot. När hans mamma dör i cancer ärver han en summa pengar och kan påbörja en utbildning för att få ett flygcertifikat, för ett mindre plan. För att bli pilot på riktigt krävs längre utbildning, fler flygtimmar och framför allt mer pengar. Det utgör dock inget hinder för Thomas, som börjar bluffa sig fram. Han studerar flygteknik på egen hand och pratar in sig på SAS Flight Academy, där det finns flygsimulatorer. Därifrån är steget inte långt från att förfalska ett trafikflygarcertifikat och på chans söka jobb som styrman för ett italienskt bolag. Och han får jobbet! En trettonårig karriär i cockpit tar sin början.
Men även sanndrömmar har sitt slut och den dag som Thomas länge fruktat kommer i slutet av mars 2010. Han befinner sig på Schiphols flygplats utanför Amsterdam och ska flyga till Ankara för det turkiska flygbolaget Corendon, men han anar oråd. Vid gaten står flygplatspolisen och väntar. Efter 10 000 flygtimmar och 700 000 passagerare tar ett osannolikt äventyr slut. Eller? Det är här berättelsen börjar. Den riktiga resan där verkligheten hinner ifatt både Thomas och den som har fått i uppdrag att skriva hans livs historia, journalisten Stefan Lövgren.
Historien om bluffpiloten Thomas Salme är fascinerande på många plan och handlar inte bara om hans högtflygande liv utan också om jakten på den perfekta storyn eller hur sökandet efter sanningen lätt blir en del av en annan lögn. Inget är vad det synes vara. Kan vi någonsin känna oss säkra när vi stiger på ett flygplan igen? ”This is your Captain, Thomas Salme, speaking. Fasten your seatbelts, ready to take off in two minutes.””
Fiona är domare och när hennes man berättar att han har en älskarinna och att han vill ha ett öppet förhållande så begraver hon sig själv i arbete. Hon har familjerätt som specialitet och måste hitta lösningar i komplicerade vårdnadstvister och andra dilemman. McEwan passar på att ta upp flera tänkvärda exempel där religion spelar en roll och där barn på olika sätt tvingas in i sina föräldrars tro.
Framför allt hamnar Fiona i ett svårt fall när hon måste ta ställning till om en svårt sjuk pojke med leukemi ska påtvingas blodtransfusioner. Hans föräldrar är Jehovas vittnen och pojken, som bara har veckor kvar till sin myndighetsdag, motsätter sig att ta emot blod. Hon bestämmer sig för att besöka pojken på sjukhuset för att försöka göra sig en bild av om han förstår vad som väntar honom.
Domaren är en långsam och välskriven bok är McEwan, som vanligt får man nästan säga, väcker tankar om aktuella frågor. Han har ju tidigare skrivit om t.ex. klimatfrågan (i romanen Hetta), men här är det barn, etiska frågor och religion som står i fokus. I bakgrunden utspelar sig också Fionas och hennes makes livskris.
Jag gillade den här boken. Jag vet inte mycket om juridik och rättegångar, men det var spännande att få följa Fiona i hennes arbete, faktiskt. McEwan är väldigt duktig på att berätta på ett lärorikt sätt om människor och deras yrken. Att det här är en karriärkvinna som är i huvudrollen blir jag faktiskt lite extra glad av. Det är också en väldigt tänkvärd bok, som sagt, och jag tycker om att den är så koncentrerad. Jag upplevde boken som väldigt kort, faktiskt. Jag blev förvånad när jag såg att pappersboken är på dryga 250 sidor för det här känns mer som en kortroman i och med att boken inte innehåller så många sidospår och andra utsvävningar. Sådant gillar jag!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en kort och koncentrerad roman som väcker många moraliska frågor och tankar kring barn och tro.
Betyg: 3+ flyglar av 5.
Domaren av Ian McEwan
Om Ian McEwan och Domaren
Ian McEwan (född 1948) är en brittisk författare. Han debuterade 1975 med novellsamlingen First love, last rite. Sedan dess har han skrivit ett stort antal böcker och kommit att bli en av Storbritanniens mest uppskattade författare. 2008 placerade tidningen The Times honom på deras lista över ”de 50 största brittiska författarna sedan 1945”. Hans senaste roman i svensk översättning är Domaren, som kom 2015. Ian McEwan har en hemsida och en fansida på Facebook.
Originalets titel: The children act (engelska).
Översättare: Niclas Hval.
Uppläsare: Kristina Adolphson.
Utgivningsår: 2014 (första brittiska utgåvan, Random house), 2015 (första svenska utgåvan, Brombergs), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Brombergs).
Antal sidor: 257 (ca 7 h lyssning).
ISBN: 9789173376594, 9789173377652.
Andras röster: Bokboxen, Dagensbok.com, Lottens bokblogg.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Fiona Maye är hovrättsdomare specialiserad på familjerättsfrågor och dömer i fall där man måste prioritera mellan barns välfärd och religiösa fri- och rättigheter. Hennes professionella framgångar förmörkas dock av att hennes barnlösa äktenskap håller på att gå i kras.
Fionas man har bett henne att överväga ett öppet äktenskap och har efter flera uppslitande bråk flyttat ut ur deras hem. Fiona flyr in i sitt arbete och fördjupar sig i ett svårt fall där ett sjukhus vill ha hennes tillstånd att genomföra en livsavgörande blodtransfusion som en ung man vägrar eftersom han är ett Jehovas vittne. Mötet med ynglingen utlöser en händelsekedja där Fiona tvingas välja mellan liv och död och samtidigt fundera kring sina egna prioriteringar i livet.
Domaren är en lika underhållande som välskriven roman där Ian McEwan lyckas koka ner moraliska frågor till en riktigt spännande och fartfylld berättelse.”
Dvärgen Gustav är Bodil Malmstens egensinniga debut – en poesisamling om en cirkus och dess invånare.
⭐⭐⭐⭐
Betyg: 3.5 av 5.
Dvärgen Gustaf är Bodil Malmstens debutdiktsamling från 1977 och det är också den inledande delen i samlingsvolymen Samlade dikter. För mig är det här den andra bekantskapen med Bodil Malmstens poesi. Jag har läst och njutit av hennes romaner och loggböcker, men hennes dikter kom jag inte i kontakt med förrän jag läste det som kom att bli hennes sista dikt: Det här är hjärtat. Det här är hjärtat är smärtsam och fylld av sorg. Dvärgen Gustaf är en helt annan berättelse, även om Malmstens sätt att skriva helt klart känns igen. Det finns en lekfullhet och exakthet i språket som är svår att ta miste på. Hennes iver att plocka in samtidsreferenser och kommentera samtiden känns också igen.
I Dvärgen Gustaf kretsar dikterna kring en cirkus, där Dvärgen Gustaf styr medan loppor, jättedamer och lindansöser rättar sig, förälskar sig, blir sårade. Dvärgen Gustaf innehåller en del brännande, ilskna och ibland sorgliga dikter, men inramningen blir något helt annat än i Det här är hjärtat eftersom det inte är lika uppenbart personligt och nära författaren själv, utan kretsar kring de här karaktärerna som Malmsten målar upp. För mig blir det därför mer svårläst, särskilt eftersom jag är ganska ovan vid att läsa poesi.
Jag tycker ändå att det har varit jättekul att få läsa Malmstens debut. Det känns fantastiskt också att hon fick debutera med någonting så udda som en diktsamling om en dvärg på cirkus. Det krävs en Malmsten för att lyckas med ett sådant projekt. Den som inte skriver såhär skickligt skulle aldrig få ge ut en sådan här bok, om jag får gissa.
Faktum är att knappt Malmsten lyckades bli utgiven. Hon skriver i bland annat Så gör jag och i sin biografi Mitt första liv om att Dvärgen Gustaf inte togs emot väl i pressen och att lektören som läste manuskriptet på förlaget rekommenderade att boken inte skulle ges ut. Förläggaren propsade på att den skulle ges ut ändå. Bra! Jag älskar att egensinniga och ovanliga böcker får nå ut till läsare.
”Sedan jag gråtit färdigt
och hatat undan
sedan jag stängt in mej
och rivit mina staket
sedan jag förlåtit mig mina synder
och beslutat ta mig
som jag är
sedan jag slängt mina klänningar
och förolämpat mina vänner
sedan jag rivit Gustafs porträtt
och slutat se
med hans ögon
börjar jag från början”
Ut Dvärgen Gustav av Bodil Malmsten
Dvärgen Gustav
Dvärgen Gustaf gavs ut av Bonniers 1977 och finns också i samlingsvolymen Samlade dikter, utgiven av Albert Bonniers förlag 2016. ISBN: 91-0-041910-9, 9789100158187.
Bodil Malmsten
Bodil Malmsten (1944-2016) var en svensk författare och dramatiker. Hon debuterade 1970 med barnboken Ludvig åker, som hon skrev tillsammans med Peter Csihas. Hennes stora genombrott kom dock 14 år senare med diktsamlingen Damen, det brinner! och den första romanen, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, kom 1994. Malmsten har sedan dess etablerat sig som en av vår tids mest älskade författare. Inte minst har hon uppmärksammats föra sina böcker om franska Finistère, där hon bodde mellan åren 1999 och 2008.
Kristin Lavransdotter är en klassiker av den nobelprisbelönade författaren Sigrid Undset. Boken gavs ursprungligen ut i tre volymer (Brudkronan, Husfrun,Korset), men ges ofta ut i en samlingsvolym nu för tiden. Det är ingen tunn samling kan man ju säga. För mig har det här varit en bok som jag har läst ur lite nu och då sedan tidigt i höstas.
I boken får läsaren följa Kristin Lavransdotter genom livet. Hon växer upp i ett välbärgat hem i 1300-talets Norge. Hennes föräldrar hittar henne en lämplig make, men hjärtat väljer en annan väg och till slut får hon sin Erlend, med vilken hon kommer att få en hel skara små söner. Åren går och Erlend hamnar i politiskt trubbel. Kärleken har sina toppar och dalar, sönerna växer upp och runt omkring sker också ett och annat som skakar om bygden.
Jag hade svårt att komma in i Kristin Lavransdotter. Det grep liksom inte riktigt tag, men när jag hade levt med berättelsen tillräckligt länge så var det någonting som lossnade och plötsligt blev jag helt fast. Det är verkligen en fantastiskt fin bok om moderskap och kärlek, och om livet på 1300-talet såklart. Jag har lärt mig massor om 1300-talets Norge. En del saker griper tag på ett alldeles särskilt sätt. Allting var ju så primitivt. När en av sönerna får problem med ögonen så finns det egentligen inte mycket annat att göra än att t.ex. be till Gud. Maktlösheten! Det är svårt att inte känna med Kristin Lavransdotter i hennes våndor över maken, med sitt sug efter makt, och över sönerna och hur det ska gå för dem i livet.
Jag är glad att jag tog mig igenom Kristin Lavransdotter. Det är en läsvärd klassiker och den är som sagt skriven av en nobelpristagare, som dessutom är kvinna. Sådana böcker växer inte på träd!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en nobelprisbelönad klassiker om liv och moderskap i 1300-talets Norge.
Betyg: 3+ fjordar av 5.
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Om Sigrid Undset och Kristin Lavransdotter
Sigrid Undset (1882-1949) är en norsk författare som belönades med Nobelpriset i litteratur 1928. Hon är kanske mest känd för sina historiska romaner om Kristin Lavransdotter. Undset var en stor nazistmotståndare och levde därför i USA under Andra världskriget eftersom det då inte längre var säkert för henne att leva i Norge.
Originalets titel: Kristin Lavransdatter (Kransen, Husfrue, Korset) (norska).
Översättare: Teresia Eurén.
Utgivningsår: Brudkronan: 1920 (första norska utgåvan), 1921 (första svenska utgåvan, Norstedts); Husfrun: 1921 (första norska utgåvan), 1922 (första svenska utgåvan, Norstedts); Korset: 1922 (första norska utgåvan), 1922 (första svenska utgåvan, Norstedts); Den här samlingsvolymen: 2014 (Norstedts).
Innehåll: Brudkronan, Husfrun, Korset.
Antal sidor: ca 863.
ISBN: 978-91-1-305888-7.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
””Vid arvskiftet efter Ivar unge Gjesling på Sundbu, år 1306, tillföll hans jordagods Sil dottern Ragnfrid och hennes make, Lavrans Björgulfson. De hade dittills bott på hans gård Skog i Follo nära Oslo, men nu flyttade de till Jörundgård överst på Silsvallarna.”
Sigrid Undsets (1882-1949) far var arkeolog, vilket medförde att hon redan från unga år hade ett starkt intresse för medeltiden, något som skulle komma att prägla hennes författarskap. Undset fick nobelpriset 1928, mycket tack vare Kristin Lavransdotter.
Kristin Lavransdotter som består av de tre delarna Brudkronan (1920), Husfrun (1921) och Korset (1922) är en av världslitteraturens största kärleksromaner. Den kärlekshistoria som Kristin upplever tillsammans med sin Erlend Nikulausson i 1300-talets Norge är ingen romantisk världsfrånvänd kärlek utan en berättelse om den jordiska kärleken sådan den kan gestalta sig från den första skira förälskelsen till äktenskapets vardag med arbete och möda, nöd och lust, allt utspelat under en tid som i mycket liknar vår egen.”
Jag har helt felaktigt trott och bloggat om att Stora små lögner skulle vara en uppföljare till Öppnas i händelse av min död. Det är kanske inte så konstigt att man blir vilseledd. Framsidan från den tidigare bestsellern finns liksom infälld på framsidan till Liane Moriartys senaste bok, så det är uppenbart att förlaget vill locka läsare med hjälp av den tidigare försäljnigssuccén. Det här är dock en helt egen berättelse med helt andra karaktärer. Ändå känns mycket igen i Moriartys berättande.
När jag läste Öppnas i händelse av min död så upplevde jag t.ex. mycket i den som rätt unket. Det var många traditionella könsroller som inte problematiserades ett dugg och en hel del klichéer… En läsare skrev dock en kommentar där hon inte alls höll med mig: Öppnas i händelse av min död innehåller ju massor av starka kvinnlig karaktärer, menade läsaren. Och det hade hon ju faktiskt rätt i! Så jag var väl inte helt rättvis när jag pratade om Öppnas i händelse av min död som sunkig ur ett feministiskt perspektiv. Även Stora små lögner har ett gäng kvinnliga karaktärer i huvudrollerna och än en gång finns vissa klichéer på plats. Nu läser jag dock med lite mer förlåtande ögon. Det är väl såhär samhället ser ut i Australien, gissar jag, och det är ju inte författarens fel. Det är tydligen ett samhälle där en kvinnlig advokat automatiskt säger upp sig när hon skaffar barn (!) och ett samhälle där det endast finns 1 man på hela skolan som är ”hemmaman” medan alla andra kids har hemmamammor som fixar all markservice och ser till att ungarna kommer till skolan och hem igen. Hemmamannen har naturligtvis en bitch till fru; det är väl sådan man är som tjej om man både är morsa och drar in pengar till hushållet (herregud!).
Men jag läser med förlåtande ögon, som sagt! 😉 Det här är trots allt en bladvändare till bok och intressant nog saknar den inte mörker och allvar. Det är så lätt att böcker i den här genren (feelgood) bara blir glättiga och lättviktiga, men Stora små lögner berör faktiskt flera brännande ämnen utan att förenkla allt för mycket.
Boken kretsar kring tre kvinnor vars barn går i samma skola i ett mindre australiensiskt samhälle. Celeste är vacker som en gudinna och har en man som är så rik att hon inte ens kan få grepp om det själv. Paret lever i enorm lyx och överflöd. Själv är hon advokat, men har fimpat karriären för att vara hemma med deras busiga tvillingkillar. Hon kan utan problem ta ut stora belopp på olika konton utan att hennes man märker något. Han är så rik att det inte märks när miljonbelopp plockas ut (wow!). Nåväl. Bakom de hurtiga facebookuppdateringarna och den polerade fasaden så döljer sig dock en hemlighet som Celeste inte har anförtrott någon: hennes man slår henne. På ett väldigt trovärdigt och, som det känns, insiktsfullt sätt skriver Moriarty om att bli utsatt för våld i en nära relation och vilka mekanismer som ändå kan göra att den som blir utsatt har svårt att ta sig därifrån. Det är en väldigt berörande skildring och jag tycker att det är himla bra att Moriarty skriver om det här på ett så förvånansvärt seriöst sätt för att vara den här genren. Det mesta i feelgood-genren brukar ju vara ganska sockrat och peppigt, inte sorgligt och smärtsamt.
Jane är nyinflyttad till stan och är i samma ålder som de andra morsornas barnflickor. Hon är ensamstående mamma till en pojke vars pappa inte alls finns med i bilden. Det är uppenbart för alla runt omkring att Jane går omkring och bär på något. I hennes nervösa tuggummituggande och i hennes magra gestalt finns ett uppenbart mörker. Det gäller såklart pappan till barnet – och skräcken för vad hennes barn kanske har ärvt från honom.
Madeleine är det energifyllda och frispråkiga kittet som håller ihop trion. Hon är inte en kvinna som håller tillbaka när hennes vänner råkar ut för orättvisor. När Janes son inte blir bjuden på barnkalas är hon den första att protestera och att se till så att ett helt gäng av klassens ungar inte kommer iväg på det där kalaset. Hon är med andra ord allt annat än konflikträdd. Fast hemmavid finns såklart hemligheter som är lite svårare att snacka sig ur. Madeleine har en tonårsdotter som hon hade ensamt ansvar för under de tidiga åren i dotterns liv. Nu har Madeleine en ny man och två yngre barn och exkillen har också bildat en ny familj. Tonårsdottern bor hos Madeleine i veckorna, men börjar mer och mer föredra sin pappa, som plötsligt har dykt upp och blivit närvarande i hennes liv igen. Madeleine känner sig sviken och ledsen över att hennes dotter verkar vilja flytta och alltså flytta in till den karl som aldrig någonsin fanns där när dottern var liten och tillvaron var mer kaos. Hur ska man förhålla sig till en svikare till ex och en dotter som inte kan förstå och uppskatta sin mamma och allt mamman gjort när hon var liten?
Alla bär med andra ord på sina egna små och stora problem som de kämpar med att hålla gömda. Genom boken har Moriarty också sprängt in en massa tillbakablickar till en viss frågesportkväll som har skett i skolans regi. Det är uppenbart att någonting katastrofalt har hänt på denna kväll och de små tillbakablickarna fungerar effektivt som cliff hangers och gör att man bara vill plöja boken snabbt, snabbt, snabbt och lista ut vad som egentligen har hänt. Även spänningen känns alltså igen från Moriartys tidigare bestseller, där handlingen kretsade kring ett hemligt brev med påskriften ”öppnas i händelse av min död”. Vad som också känns igen är det finurliga sättet att väva ihop alla människor, hemligheter och livsöden.
Jag tyckte riktigt mycket om den här boken. Den är både sorglig och rolig, varm och mysig. Karaktärerna kan på sätt och vis upplevas som lite platta och klichéartade, men de är samtidigt så härliga att man bara vill bli kompis med dem! Jag tycker verkligen att Moriarty har lyckats med de här boken och genom att plocka in lite mörkare stråk har hon också lyft hela berättelsen ett snäpp. Det här är en ny feelgood-favorit! Och för den som gillade Öppnas i händelse av min död: Stora små lögner är mycket bättre!
I korthet
Rekommenderas för: Den som gillade bestsellern Öppnas i händelse av min död och vill läsa en minst lika spännande, värmande och, faktiskt, sorglig feelgoodbok.
Betyg: 4+ kaffe latte av 5.
Citerat ur Stora små lögner
”Perry hade aldrig under alla deras år tillsammans fällt någon kommentar om hur hon valde att spendera deras (hans) pengar, utom för att någon gång påminna henne, milt, humoristiskt, att hon kunde göra av med mer pengar om hon ville. ”Du vet väl att vi har råd att köpa en ny”, hade han sagt en gång när han fick se henne stå i tvättstugan och ursinnigt skrubba en fläck på kragen på en sidenblus. ”Jag tycker om den här”, hade hon sagt.
(Fläcken var blod.)”
Stora små lögner av Liane Moriarty
Om Stora små lögner och Liane Moriarty
Liane Moriarty (född 1966) är en australiensisk författare. Hennes stora genombrott kom med romanen Öppnas i händelse av min död, som har sålts i över 2 miljoner exemplar och som nu är aktuell för en filmatisering. Hennes senaste roman är Stora små lögner. Liane Moriarty har en hemsida och en fansida på Facebook.
”Vid en första anblick framstår den prydliga villaförorten Pirriwee som en välmående och sömnig idyll.
Men under ytan kokar det.
Madeline och Celeste är grannar och bästa vänner. De har barn i samma förskoleklass och tar alla tillfällen de får att prata om livet på favoritcaféet. Madeline har händerna fulla med sin tonårsdotter, som plötsligt tycks föredra sin pappa och yogafrälsta styvmamma framför henne (hur är det möjligt??). Men hon kan inte låta bli att samtidigt kasta sig in i intrigerandet mellan olika fraktioner av föräldrar på skolan. Förortens okrönta skönhetsdrottning Celeste backar förstås upp Madeline, men har verkat mer virrig än vanligt på sistone – kanske inte så konstigt med två helvilda tvillingpojkar där hemma och en man som ständigt är på resande fot. Eller finns det något som Celeste inte berättar?
När den unga ensamma mamman Jane flyttar in i området möts hon av kyliga blickar från de andra förskolemammorna och blir misstagen för att vara femårige Ziggys barnflicka. Madeline och Celeste tar dock Jane under sina vingar, och står på hennes sida när stämningen blir allt mer hätsk efter att Ziggy blivit anklagad för mobbning. Temperaturen på skolgårdar och villagator skruvas upp för att nå sin våldsamma kulmen under skolans årliga föräldrakväll …
Stora små lögner är en roman om vänner, mammor, döttrar, nya fruar och före detta män – full av igenkänning, värme och humor. Men det är också en roman som inte väjer för det mörka i livet, för gråzonerna vi accepterar och de farliga lögnerna vi intalar oss själva.”
Vilken snackis! Det känns som att det har rått fullkomlig Ferrantefeber nu under våren. För mig har det ofta varit oklart om det är litteraturen eller den ljusskygga författaren, som är det som pressen har varit ivrigast att skriva om. Det går inte att komma ifrån att det är spännande med en författare som trots en fullständig succé inte vill gå ut med sin identitet. Det är endast förläggarna som känner till vem som döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrante.
Är boken så bra som man kan tro då? Ja, det är den faktiskt i mångt och mycket. Boken följer vännerna Lila och Elena i 50- och 60-talets skummare kvarter i Neapel. I förbifarten skildras en del av den råhet, fattigdom och kriminalitet som faktiskt präglar deras bostadsområde. En biljett från dessa kvarter är såklart att skaffa sig en utbildning, men det är bara Elena som får fortsätta att gå i skolan, medan Lila istället förlovar sig med Stefano Carracci, son till en maffiaboss. På så sätt börjar deras liv gå åt helt skilda håll, med helt olika livslotter.
När boken tar sin början är Elena och Lila 66 år gamla och Lilas son hör av sig till Elena i sökandet efter sin försvunna mor. Elena och Lila har inte haft kontakt på ett tag, men genom den här berättelsen försöker Elena frammana Lila och vad som har hänt henne genom att berätta hela deras livshistoria.
Är den verkligen så bra? Ja, alltså jag tycker verkligen att boken är välskriven och fängslande och det finns någonting exotiskt, spännande och, naturligtvis, beklämmande med all råhet och grymhet som maffian för med sig. Boken skildrar en tid och kultur som jag inte har vetat så mycket om. Nu har jag fått lära mig mycket mer, fast skrivet mellan raderna i en väldigt fin berättelse om vänskap och uppväxt. Jag tycker att boken har många intressanta ingredienser och att den är mycket skickligt komponerad. Samtidigt: det har skrivits så mycket om den här boken att det i någon mening inte är nödvändigt att läsa den. Tyvärr! Men för den som kan hålla förväntningarna på en sansad nivå och vill föras iväg på en resa till 50- och 60-talets Italien så finns det knappast någon bättre roman att läsa.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill föras iväg till 50- och 60-talets fattigare kvarter i Italien och läsa om två unga kvinnors vänskap och uppväxt.
Betyg: 4 Lambretta av 5.
Om Elena Ferrante och Min fantastiska väninna
Elena Ferrante är pseudonymen för en italiensk författare som gjort sig känd över hela världen för sina böcker i Neapelkvartetten, vilka utkom mellan åren 2011 och 2014 på italienska. Debuterade gjorde dock författaren redan 1992. Min fantastiska väninna är den första delen i Neapelkvartetten och del två, Hennes nya namn (Storia del nuovo cognome), kommer på svenska hösten 2016. Trots ivriga spekulationer så är det alltjämt en hemlighet vem som döljer sig bakom pseudonymen.
Originalets titel: L’amica geniale (italienska).
Översättare: Johanna Hedenberg.
Uppläsare: Odile Nunes.
Utgivningsår: 2011 (första italienska utgåvan), 2016 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 335 (ca 12 h lyssning).
Serie: Neapelkvartetten.
ISBN: 9789113072999, 9789113061719.
Andras röster: Feministbiblioteket, Lyrans noblesser, Pocketblogg.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”I en hyreskasern nära landsvägen i femtiotalets Neapel växer de båda flickorna Elena Greco och Lila Cerrullo upp och blir vänner för livet. Det är efterkrigstid, nödår och våldet präglar fortfarande Italien i form av lönnmord och godtyckliga avrättningar. Lila är den självklara ledaren, den snabbfotade, den våghalsiga, den kvicktänkta och den elaka. Det är också Lila som slår Elena ur brädet som skolans bästa elev, hon har lärt sig läsa själv och kommer etta på alla prov. Skolgången utgör ett löfte om en bättre framtid för dem båda, men Lila, dotter till skomakaren Fernando och hans hustru som båda är analfabeter, är den som tvingas ge upp studierna medan Elenas far, som är vaktmästare i stadshuset, ser till att dottern får fortsätta att gå i skolan.
Lila gifts i stället bort vid 16 års ålder med Stefano Carracci, son till den mördade maffiabossen, Stefano som driver familjen Carraccis livsmedelsbutik med framgång i kvarteret. Elena, däremot, fortsätter sin utbildning, och drömmer om att skriva. Båda flickorna känner sig i hemlighet dragna till Nino Sarratore utan att de avslöjar något för varandra och blir därmed varandras rivaler. Nino växer också upp i hyreskasernen och är son till järnvägsarbetaren och poeten Donato Sarratore som en gång förfört änkan Melina Cappuccio men övergett henne varpå hon försökt ta sitt liv. Nino är studiebegåvad, men utan mål i livet eftersom han hatar sin far. Nino kommer så småningom att spela en avgörande roll i båda flickornas liv.
Elena Ferrantes storslagna romanepos i fyra delar om Lila och Elena tar sin början när de båda kvinnorna hunnit bli sextiosex år och Lila försvunnit spårlöst. Lilas son Rino tror att hans mor gömmer sig hos Elena, som nu är bosatt i Norditalien och en etablerad akademiker, men Elena och Lila har inte haft kontakt med varandra på ett tag. I ett slags desperat försök att nå Lila, börjar Elena skriva romanen om deras gemensamma uppväxt och liv, för att på så sätt rädda Lila undan glömskan och i hopp om att få möta henne igen.”
Den andra kvinnan kretsar kring ett berättarjag i sena 20-årsåldern. Hon är timanställd i sjukhusets lunchrestaurang, där hon iklädd en oformlig och osexig arbetsklädsel slevar upp mat och diskar. Fast egentligen är hon menad att göra något helt annat. I bagaget har hon ett antal högskolepoäng i litteraturvetenskap och någonstans lever en dröm om att bli författare. Hon imponeras inte över barndomsvännens eller barndomsvännens studiekamraters förutsägbara liv, småborgerlighet och trista framtidsdrömmar. Berättarjaget hör inte hemma i lunchrestaurangen och inte på studentpubarna. Hon hör inte hemma i futtiga lilla Norrköping över huvud taget.
När överläkare Carl Malmberg lägger märke till henne på jobbet så väcks en kittlande lust och en känsla av att Carl på något sätt ska bli hennes nyckel för att åtminstone tillfälligtvis få inträdesbiljett till ett annat liv än det hon lever. De inleder en kärleksaffär. Carl är nära dubbelt så gammal som henne och har fru och barn som han inte tänker lämna. Barndomsvännen är inte imponerad, men berättarjaget är överväldigad.
Man skulle kunna tro att Den andra kvinnan är en bok i stil med Lena AnderssonsUtan personligt ansvar, som handlar om precis det att vara ”den andra kvinnan”. Men nej. Det här är något helt annat. Visst handlar Den andra kvinnan om berättarjaget och hennes kärleksaffär med Carl, men mest handlar boken om att vara i den där knepiga åldern när man borde ha bestämt sig för vad man ska göra med sitt liv. Den handlar också om att försonas med det liv som blev som det blev och att vara sann mot sina drömmar.
Klass och vad klass och bakgrund gör med människor ligger också som ett lager genom hela berättelsen. Bohman redogör insiktsfullt och på pricken för klassresenärens svårigheter. Det är inte alla som förstår att klass inte har så mycket med pengar att göra, som en känsla av att på något sätt vara underlägsen och inte få höra till; en känsla av att inte kunna ta för sig eller ha rätt att försöka leva ut sina drömmar. Klass har inte så mycket med lön och utbildning att göra som många tror. Jag vet inte om människor från privilegierade bakgrunder förstår detta ens efter att ha läst en sådan här bok, men för mig är det här en läsning som går rakt in i hjärtat. Jag nickar hela tiden och känner att Bohman som ingen annan författare har lyckats skildra precis den där känslan av underlägsenhet och maktlöshet som finns hos den som befinner sig långt ner på hierarkin. Hon blottar alla mekanismer som ligger där och lurar. Hon skildrar de privilegierades attribut, inte bara Svenskt tenn-inredningen, utan kanske framför allt den självklarhet med vilken de privilegierade kan unna sig smått och stort i livet och den självklarhet det är för dem att storsint prata om mångfald och feminism från deras egna blinda ovanifrånperspektiv.
Bohman ruskar också om mig med feministiska små inspel. Hon fyller mig med en del skam faktiskt. Det är lätt för mig att dra upp feministiska floskler, men feminism handlar också om klass, vilket är lätt för medelklassiga akademiker som jag själv att glömma bort. Feminism handlar också om mångfald bortom det enkelspåriga PK-spåret vi så gärna vill omfamna.
”Ibland har jag tänkt att hela jag är vulgär, att jag är sammansatt av komponenter som var och en är lite för mycket: min kropp är lite för yppig, munnen lite för köttig, inget med mig är nedtonat eller näpet, jag tycker om höga klackar och mycket smink och åtsittande kläder. Det är som om något med min hållning, eller med min utstrålning, är mer påtagligt sexuellt än nästan alla tjejer jag mött på Emelies fester, på universitetet, på studentpuben, och det gör killar som är som Niklas provocerade, eller äcklade, kanske egentligen skrämda, som om det fanns något med mig de inte kan hantera. Jag har märkt att det är killar som han, de upplysta, moderna, de som är mest medvetna om det förkastliga i att dela in kvinnor i madonnor och horor, samtidigt är de mest angelägna om att ha en flickvän som aldrig skulle kunna misstas för det senare.”
Den andra kvinnan är en helt briljant skildring av makt, klass och att våga gå sin egen väg. Jag har en vana att fota av texter som jag gillar (det är mitt sätt att göra hundöron). Med den här boken hade jag mobilen i högsta hugg mest hela läsningen. Formuleringarna är precisa, poetiska, insiktsfulla, berörande, störande, tankeväckande, sorgliga och perfekta. Bohman har också känsla för detaljer. Det saknas t.ex. inte detaljrikedom när hon beskriver arbetet i storköket: fukten, matresterna, de stora diskmaskinerna med sina plastband som valens barder. Och all denna formuleringskonst, detaljrikedom och fantastiska analys har författaren lyckats koka ner på dryga 200 sidor.
Den andra kvinnan är en makalöst bra bok. Det är också en sådan där sällsynt bok som har lärt mig mycket om mig själv. Jag kommer att bära med mig den här läsupplevelsen länge. Vilken fantastisk bok!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en insiktsfull, berörande, störande, tankeväckande och perfekt formulerad roman om en klassresenärs svårigheter, att våga följa sina drömmar – och att vara den andra kvinnan.
Betyg: 5 övergivna hamnar av 5.
Den andra kvinnan av Therese Bohman
Citerat ur Den andra kvinnan
”Vi som jobbar i köket och restaurangen bär samma slags blusar som undersköterskorna; fyrkantiga, v-ringade, säckiga och helt utan passform, de liksom hänger upp sig på brösten och gör att man ser stor ut om man så bara har antydan till byst. De vita byxorna som är tänkta för manlig sjukhuspersonal sitter bra på mig om jag väljer en liten storlek, så det gör jag, de är raka i modellen och smiter åt över höfterna. De fula kläderna var något av det jag hade svårast för i början, men jag har hittat sätt för att hantera det: brun-utan-sol-kräm på armarna så att jag inte ser så blek ut, några droppar parfym på halsen så att jag kan böja ner ansiktet och dra in doften av den när lukten av mat och diskrum blir för påträngande, och snygga underkläder, som jag ibland tillåter lysa igenom den vita, bylsiga blusen, som ett raster av spets runt mina bröst. Jag tycker att det ser sexigt ut, inte vulgärt, för det går bara att ana, som en påminnelse om att jag är något mer än situationen jag befinner mig i när jag har på mig den fula blusen.”
Om Therese Bohman och Den andra kvinnan
Therese Bohman (född 1978) är en svensk författare och kulturskribent. Hon debuterade 2010 med romanen Den drunknade. Hon har belönats med flera priser och utmärkelser, däribland Tidningen Vi:s litteraturpris, som hon tilldelades 2014 för Den andra kvinnan. Therese Bohman har en blogg och hon twittrar under @theresebohman.
”Hon arbetar på Norrköpings sjukhus och står längst ner i hierarkin, efter läkarna, sjuksköterskorna och undersköterskorna. Hon återfinns i bespisningen. Men hon drömmer om att en dag bli författare, att flytta någon annanstans och leva ett helt annat liv.
En dag när det regnar råkar hon i samspråk med läkaren Carl Malmberg och han erbjuder henne skjuts hem. Det blir startpunkten för en passionerad kärlekshistoria mellan en gift man och en älskarinna som drömmer sig bort.
Therese Bohman debuterade med den uppmärksammade romanen Den drunknade, som översattes till flera språk. Även hennes nya roman är ett psykologiskt passionsdrama där frågan om makt och sexualitet ställs på sin spets. Men Den andra kvinnan handlar lika mycket om att söka sina drömmar och att utmana rädslorna inom sig själv.”
Åh, vad jag önskar att jag hade älskat Den femte sanningen. Boken beskrivs som en ”feministisk bibel” och den är skriven av en nobelprisbelönad kvinna. Vad kan gå fel? Allt kan gå fel! Och det största felet ligger nog hos mig.
Jag har lyssnat på den här boken som ljudbok och jag kan ju börja med att säga att det är den i särklass längsta ljudbok som jag har lyssnat på: 32 h halvbra uppläsning. De första timmarna lyssnade jag på cirka 3 gånger för att jag inte hängde med och inte fattade någonting. Sedan gav jag upp och fortsatte att lyssna med en förhoppning om att det skulle ”lossna” så småningom. Vilket det inte gjorde! Ja, är man dum så är man. Jag har alltså lyssnat på mer än 32 h ljudbok utan att ta in speciellt mycket.
Vad handlar boken om då? Jadu. Den följer författaren Anna Wulf, som för dagbok över sitt liv i ett antal olika anteckningsböcker och som försöker att föra samman dem till en större helhet. Det kretsar kring jobb, relationer, älskare, barn, rasism, kommunism… Ja, det är lite spretigt! Men det svåraste är hur boken är uppbyggd. Det blir säkert mer logiskt för den som faktiskt har den fysiska boken framför sig, men jag har ju alltså lyssnat på ljudboken. Berättelsen rör sig mellan de olika anteckningsböckerna, som är uppdelade på olika teman, och däremellan är berättelsen ”Fria kvinnor” insprängd.
Det här blev alldeles för rörigt, långsamt och spretigt för mig. När jag beklagade mig på Twitter fick jag veta att 400 läsare i en bokklubb hade läst den och inte gillat den. Det kändes ju lite hemskt såklart.
Jag vet inte vad mer jag ska skriva om den här boken. Jag hade väldigt svårt för den och jag önskar så att det inte vore så.
I korthet
Rekommenderas för: Den som har tålamod att läsa en lång, lång ”feministisk bibel” skriven av en nobelpristagare.
Betyg: 1+ anteckningsböcker av 5.
Den femte sanningen av Doris Lessing
Om Doris Lessing och den femte sanningen
Doris Lessing (1919 – 2013) var en brittisk författare, född i Iran. Hon växte upp i Sydrhoresia (nuvarande Zimbabwe) och bodde i Afrika fram till 1949, när hon flyttade till London och gav ut sin första roman, Gräset sjunger. Lessing anses vara en av 1900-talets främsta författare och 2007 belönades hon med Nobelpriset i litteratur.
Originalets titel: The golden notebook (engelska).
Översättare: Mårten Edlund.
Uppläsare: Irene Lindh.
Utgivningsår: 1962 (första engelska utgåvan), 1964 (första svenska utgåvan, Forum), 2008 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 599 (ca 32 h lyssning).
ISBN: 9789179536992.
Andras röster: C.R.M. Nilsson, Feministbiblioteket, Sannas bokhylla.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Den femte sanningen handlar om en ung kvinna, författarinnan Anna Wulf, som efter ett kraschat äktenskap valt att leva ensam. Hon har skrivkramp och kan inte fullfölja sin roman som ska handla om fria kvinnor. I stället reflekterar hon över sitt eget liv i fyra olika anteckningsböcker – en gul, en röd, en svart och en blå. Böckerna tar i tur och ordning upp hennes yrkesliv, hennes politiska liv, hennes kärleksliv och hennes vardagsliv.
När Anna förälskar sig i en amerikansk författare på flykt från McCarthy-förföljelserna faller hennes värld i bitar. Samtidigt försöker hon i den femte, gyllene dagboken, föra samman tankarna från de fyra första minnesböckerna.
Den femte sanningen innebar Doris Lessings definitiva genombrott och är kanske den mest ambitiösa romanen. Ett mästerverk i sitt sätt att skildra vad det är att vara kvinna och porträttera vår tids livsfrågor.”
Mera vego är en kokbok som har stormat in på kokboksmarknaden och blivit lite av en klassiker – på bara två år! Jag förstår varför den är populär. I boken presenterar dietisten och matskribenten Sara Ask och journalisten och författaren Lisa Bjärbo lättlagade, snabblagade och goda recept för hela familjen. Det finns massor av tips på mat som förhoppningsvis går hem även hos barnen. Nu har inte jag några barn, men jag kan intyga att allt jag har lagat hittills har gått hem hos mig i alla fall.
Jag tycker om att laga mat, men är inte så intresserad av glittrande middagar och spektakulär gourmetmat. Jag är mer den som tycker att det är tillfredsställande och kul att fylla frysen med praktiska matlådor. Gärna får maten vara snabblagad, så att jag orkar ställa mig i köket efter jobbet. Allt jag har gjort ur Mera vego har fungerat förvånansvärt bra. Det är lättlagat utan att vara banalt eller enformigt och det är verkligen gott och spännande utan att innehålla tvåtusen ingredienser som bara kan köpas i specialbutiker på Södermalm.
Jag tycker verkligen att Bjärbo och Ask har lyckats få ihop en inspirerande och praktisk kokbok av det ovanliga (?) slaget som man faktiskt lagar mat ur. Jag kan tänka mig att den är en bra present till den som snart tar studenten eller är på väg att flytta hemifrån och står inför att laga mer mat själv.
Boken är indelad i olika kapitel efter ambitionsnivå. Det första kapitlet heter Kaos (!) och innehåller snabblagade rätter. Andra kapitel tar sig an vardagsmat som tar lite längre tid, ”helgmat”, plockrätter och godsaker. Det finns också några faktaavsnitt om vegetarisk kost, hur man tar hand om resterna, barn & mat och vegomat till bebisar. Är man inte småbarnsförälder så behöver man inte bli avskräckt. Det allra, allra mesta i den här boken fungerar för alla.
Vad som också är trevligt med boken är illustrationerna och fotot som verkligen är pricken över i och känns fräscht och inspirerande. Bra kokbok!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill ha en inspirerande kokbok (som man faktiskt lagar mat ur!) med recept för vegetarisk vardagsmat.
Betyg: 5 proteinstinna vegetter av 5.
Om Sara Ask, Lisa Bjärbo och Mera vego
Sara Ask är en svensk barndietist, matskribent och föreläsare. Intresset för barn och mat skaffade hon sig när hon var Au Pair i Berlin åt två barn som var vegetarianer. Hon har medförfattat flera böcker med fokus på mat för barn och familj.
Lisa Bjärbo (född 1980) är en svensk journalist, bloggare och författare. Hon debuterade 2006 med barnboken Stora syndboken som hon skrev tillsammans med Elin Lindell. Sedan dess har det blivit ytterligare närmare 20 böcker (!). Lisa Bjärbo bloggar på bloggen Onekligen och instagrammar under @onekligen.
Illustration och form: Katy Kimbell.
Foto: Ulrika Pousette.
Utgivningsår: 2014 (första svenska utgåvan, Ordfront förlag).
Antal sidor: 151.
Läs även: Ännu mera vego.
ISBN: 9789170377808.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”I en tid då rapporterna om sambandet mellan världens köttproduktion och det växande klimathotet duggar tätt börjar allt fler blickar lämna charkdisken och söka sig mot grönsakshyllan. Men för många slutar det vid den där sneglingen. För vad sjutton lagar man, när man ska laga vegetarisk mat? Kommer alla att bli mätta? Kommer barnen ens vilja smaka? I Mera vego finns 60 familjeanpassade vegetariska recept, indelade i kapitel som baserar sig på tillagningstid. Här finns rätter som tar max 20 minuter att laga en stressig torsdag efter jobbet. Men också vardagsrecept, för alla som kan tänka sig att lägga en dryg halvtimme på middagen. Och helgrätter, som kräver lite mer, men som blir desto lyxigare. Dessutom får du recept på vegetarisk plockmat, bra mellanmål, goda efterrätter och mängder av praktiska tips. Mera vego vänder sig till alla som behöver vegetarisk matlagningsinspiration. Oavsett om du har som mål att din familj ska skippa köttet lite då och då, eller om du redan lagar massor av vegetarisk mat men är trött på dina gamla recept, så är den här kokboken en färgglad, fullmatad och snygg inspirationskälla i ditt kök. Mera vego åt folket!”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
