Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank är en novellsamling av den amerikanske författaren Nathan Englander. Jag valde att lyssna på ljudboken och av någon obegriplig anledning så innehåller den bara just den novell som delar titel med hela samlingen – de övriga 7 novellerna i samlingen har inte kommit med i ljudboksversionen. Det tycker jag är synd, för novellen gav mersmak!
Novellen utspelar sig under en kväll när två gamla kompisar från collegetiden har en liten återträff tillsammans med sina respektive. Mycket har hänt under åren som har gått – den ena av dem har t.ex. blivit ortodox och nu ska allt vara kosher och kläderna ska vara korrekta. Den andra väninnan lever sekulärt och det är kanske inte så konstigt då att kvällen startar lite stelt och trevande.
Fast sedan ballar det ur! Det här är en knäpp och annorlunda novell tycker jag. Oberäknelig. Det är verkligen synd att de övriga 7 novellerna måste letas upp i en pappersbok någonstans..!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en överraskande novell om när en ortodox judinna och en kvinna som lever sekulärt har en återträff.
Betyg: 4 mystiska paket i tvättkorgen av 5.
Om Nathan Englander och om Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank
Nathan Englander (född 1970) är en amerikansk författare som debuterade 1999 med novellsamlingen For the relief of unbearable urges. Hans andra novellsamling, What we talk about when we talk about Anne Frank (Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank), som kom ut 2012, gick till final för Pulitzerpriset. Nathan Englander har en hemsida, en Facebooksida och twittrar under @NathanEnglander.
Mer om novellsamligen där novellen med samma namn hittas:
Originalets titel: What we talk about when we talk about Anne Frank (amerikanska).
Utgivningsår: 2012 (första amerikanska utgåvan, Knopf), 2013 (första svenska utgåvan, Brombergs).
Översättare: Nille Lindgren.
Uppläsare: Harald Leander.
Antal sidor: 249.
ISBN: 9789170368509.
Förlagets beskrivning
”Nathan Englander ställer sig i en judisk berättartradition med stora föregångare som Nobelpristagaren I.B Singer. Precis som Singer lyckas han träffa den där precisa punkten mellan melankoli och det bubblande skrattet. Och det vi skrattar åt mest av allt, är förstås oss själva.
Två judiska väninnor från college träffas en kväll efter att inte ha setts på många år. Den ena bor i Israel och lever ett ortodoxt religöst liv med allt vad det innebär, från peruk och korrekt klädsel och en make med hatt och skägg, medan den andra lever ett sekulariserat liv i USA.
När dom först träffas känns allt fel, men under den långa kvällen händer saker som ingen av dem kunnat förutse. Peruken hamnar på sniskan,hatten åker av och den stora längtan efter värme och gemenskap tar över.
Berättelsen är tagen ur bokens titelnovell och är en av åtta noveller som tar läsaren med på en resa mellan skratt och gråt. Nathan Englanders historier berör med sin styrka och medmänsklighet. Han ser de stora svårigheterna i den lilla människans liv och återger det med känslighet och skärpa.”
Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr är en typisk och sentimental Andra världskriget-roman, vars kanske största förtjänst är hur den skildrar kärleken till teknik och naturvetenskap. Betyg: 3 romaner med brailleskrift av 5.
Ljuset vi inte ser är en prisad och hyllad roman om några livsöden under Andra världskriget. I boken varvas berättelserna om den blinda Paris-flickan Marie-Laure och om den tyska barnhemspojken Werner, som fascineras av teknik och naturvetenskap och som mest av allt vill jobba med radiokommunikation, men som på grund av sin bakgrund inte har så mycket annat att se fram emot än slit i kolgruvan. Werner måste ansluta sig till Hitlerjugend för att slippa undan gruvan. Marie-Laure, å sin sida, måste fly Paris, som hamnar under belägring. Hon kommer då att skiljas från sin far och får så småningom försöka att ensam klara sig igenom krigets fasor med hjälp av sina andra sinnen än synen. I bakgrunden utspelar sig också ett flertal andra bihistorier och flera helt hjärtskärande scener. En del av boken kretsar också kring jakten på en fantastisk diamant, som nazisterna vill få i sina klor.
Jag har i perioder, särskilt under tonåren, slukat Andra världskriget-skildringar och jag tycker att det är självklart att det är motiverat och viktigt att det ständigt kommer ut nya verk som berättar om vad kriget gjorde med och mot människor och vår värld. Bland det stora utbudet av just Andra världskriget-skildringar så är det dock svårt för böcker att verkligen sticka ut och jag kan inte påstå att Ljuset vi inte ser hör till de som gör just det – sticker ut. Jag tycker att boken är lite för lång och att den fokuserar på sentimentalitet på ett sätt som paradoxalt nog tar fokus från själva krigsskildringen. Det här skulle kunna vara en generisk snyftare om en blind flicka och en barnhemspojke och på så sätt tappas Andra världskriget-skildringen bort.
Det som kanske trots allt är den speciella vinklingen av Ljuset vi inte ser är kärleken till vetenskapen. Här hyllas naturvetenskap och teknik på ett sätt som såklart gläder en doktor i teknisk fysik, som jag. Tyvärr vet jag dock inte om det väger upp. Boken är inte tillräckligt speciell för att stanna kvar och bli någonting minnesvärt.
Tyvärr valde jag dessutom att lyssna på den här boken som ljudbok och jag tror inte att Ljuset vi inte ser kommer till sin rätt i det formatet. För det första tyckte jag inte riktigt om uppläsningen eftersom att uppläsaren dramatiserar rösterna och väljer att prata ljust och pipigt när han tar kvinnornas repliker – mitt största no no när det gäller uppläsningar – och dessutom inte träffar helt rätt i uttalet av de franska platserna som förekommer i boken. I den här boken skiftas också fokus mellan de olika huvudpersonerna och då är det svårare att hänga med i ljudboksversionen tycker jag.
Om Anthony Doerr och om Ljuset vi inte ser
Anthony Doerr (född 1973) är en amerikansk författare, mest känd för romanen All the light we cannot see (Ljuset vi inte ser), för vilken han belönades med Pulitzerpriset 2015. Anthony Doerr har en hemsida och en sida på Facebook.
Originalets titel: All the light we cannot see (amerikanska).
Översättare: Thomas Andersson.
Uppläsare: Magnus Roosman.
Utgivningsår: 2014 (första amerikanska utgåvan, Scribner), 2015 (första svenska utgåvan, Bookmark), 2015 (den här ljudboksutgåvan, Bookmark).
Antal sidor: 599 (ca 21 h lyssning).
ISBN: 9789187441745, 978-91-87441-78-3.
Andras röster: Beas bokhylla, Boklysten, Boktanken, Kulturbloggen, Kulturkollo.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Den franska flickan Marie-Laure har nyligen blivit blind och kan bara tolka krigets fasor genom ljud, dofter och beröring.
I Tyskland drömmer barnhemspojken Werner om att bli radiotekniker, men kan bara undslippa ett hårt liv i kolgruvan genom Hitlerjugend.
När Marie-Laure flyr det ockuperade Paris och Werner skickas på ett hemligt uppdrag förenas deras öden i Saint-Malo – en stad som kommer att totalförstöras av kriget.
Ljuset vi inte ser är en gripande historia om människor som, mot alla odds, kämpar för att överleva. En fängslande berättelse om den grymhet som en gång slog klorna i Europa och om den godhet som göms i djupet av våra hjärtan.”
Aris Fioretos är en författare som inte dök upp i mitt medvetande förrän förra hösten, då han var nominerad till Augustpriset med den hyllade romanen Mary. Jag blev väldigt sugen på att läsa hans roman om Mary, som blir arresterad i militärdiktaturens Grekland när hon precis ska berätta för sin pojkvän att hon är gravid. Tyvärr har andra böcker kommit emellan, men nu har jag i alla fall läst en av Fioretos noveller: Den täta världen, som publicerades i DN här om veckan och som finns att läsa på nätet. Samma novell kommer för övrigt att ges ut av förlaget Novellix i mars, fast då i en något längre version.
Den täta världen utspelar sig bland ett gäng gymnasister. När de inte befinner sig på latinlektioner eller spelar basket kretsar de största diskussionerna kring något så tungt som självmord. Med ungdomars naivitet vrids det och vänds det på argument. Är självmordet att betrakta som en människas sista viljeakt, eller är det ett tecken på någon som helt har gett upp? Det går an att diskutera fram och tillbaka, som om det vore latinska verb som skulle böjas, men vilka tankar som egentligen rusar i de unga pojkarnas huvuden är inte gott att veta. Och vad hände med alla sedan?
Den täta världen är en mycket bra novell. Det är inte lätt att ta upp stora frågor och stora känslor med så få ord, men Fioretos lyckas både väcka tankar och känslor och det finns många lager att upptäcka, vilket faktiskt gör att det är en novell som gärna kan läsas flera gånger. Det börjar nog bli dags att låna den där Mary på biblioteket..!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa om stora frågor och stora känslor, snyggt koncentrat i novellformat.
Betyg: 4+ kulspetspennor av 5.
Om Aris Fioretos och om Den täta världen
Aris Fioretos (född 1960) är en svensk författare och översättare som bland annat är känd för romanen Mary, för vilken han belönades med Sveriges radios romanpris 2016. Bland andra fina priser som han har belönats med kan nämnas Samfundet de nios stora pris, som han fick 2013. Aris Fioretos har en hemsida.
Utgivningsår: 2016 (ges ut av Novellix i en längre version i mars, men finns redan nu på DN:s hemsida).
Jag kan erkänna direkt att jag inte har lyssnat så mycket på Bob Dylan. Det var dock inte av den anledningen som jag blev besviken när Nobelpriset 2016 gick till just Dylan. Nej, det berodde mest på att jag kände mig snuvad på ett författarskap att lära känna. Jag har för vana att läsa något av varje ny nobelpristagare i litteratur och när priset gick till Dylan så kändes det inte precis som en självklar författare att läsa. Det som ändå går att läsa av Dylan är hans memoarer och det har jag nu gjort!
Det första som slog mig när jag började att läsa var att boken känns väldigt välskriven. En fälla som jag misstänker att många (hobby)författare ramlar i när de skriver memoarer är att de sållar för lite och att de fastnar för mycket i kronologin. Det är sällan så man får ihop en bra berättelse. Bob Dylans memoarer är dock inte alls någon tjatig historia som börjar i barndomen och sedan tuggar sig framåt i sakta mak, nej här märks det att Dylan har hittat vad det är han vill berätta och boken kretsar alltså kring några väl valda teman.
Mest handlar boken om tiden när Bob Dylan började slå igenom på 60-talet och hur han hittade fram till sin musik. Han namedroppar flitigt en massa musiker som har influerat honom, men även författare och andra som på ett eller annat sätt har korsat hans väg. En del av boken handlar också om den svacka som han hamnar i när kändisskapet börjar kännas som en börda och han mest av allt vill dra sig tillbaka med sin familj.
Jag måste erkänna att jag först blev lite skeptisk till att Dylan själv har skrivit det här. Det vanliga när kändisars memoarer ska ges ut är att man anlitar en spökskrivare eller en medförfattare som gör själva skrivjobbet. Vad jag kan förstå så är det inte fallet med Dylans memoarer. Det är imponerande tycker jag! Med tanke på vilken produktiv musiker han är och hur flitigt han spelar live så känns det faktiskt lite svårt att förstå hur han också har lyckats klämma in att skriva en bok och att han dessutom har fått ihop det såhär bra.
Jag tycker att Bob Dylans memoarer var riktigt läsvärda och en positiv överraskning. Självklart tror jag att sanna Dylan-fan har lite mer att hämta än vad jag hade i den här boken. Jag känner ju faktiskt inte till speciellt många av de låtar, människor och platser som Dylan refererar till, så min behållning blir ju därefter. Jag har i alla fall blivit mer nyfiken på Bob Dylan och kommer nog att spela hans musik oftare framöver. Att han verkar vara en riktig tjurgubbe som inte ens har haft vett att tacka nej till ett Nobelpris, som han uppenbarligen inte vill ha, ja, det är delvis glömt efter den här läsningen, som har fått mig att bredda bilden lite!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en ovanligt välskriven biografi och lära känna nobelpristagaren 2016 och hans influenser lite mer på djupet.
Betyg: 3+ källarpubar av 5.
Citerat ur Memoarer
”Till sist försökte vi oss på att flytta västerut – prövade några olika platser, men snart dök snokande reportrar upp i förhoppningen om att uppdaga någon hemlighet – kanske skulle jag bekänna någon synd. Vår adress trycktes i lokalpressen, och så började samma sak igen. Även om de här journalisterna hade släppts in i huset – vad skulle de ha hittat? En hel massa prylar – högar med leksaker, dragleksaker, bord och stolar i barnstorlek, stora tomma pappkartonger, kemilådor, pussel och leksakstrummor… Jag tänkte inte släppa in någon. Vi hade inte många regler hemma. Om ungarna ville spela basketboll i köket så spelade de basketboll i köket. Om de öppnade grytskåpet så ställde vi kastruller och stekpannor på golvet. Mitt hem var kaotiskt på insidan såväl som på utsidan.”
Om Bob Dylan och om Memoarer
Bob Dylan (född som Robert Allen Zimmerman 1941) är en amerikansk rockmusiker som har gett ut närmare 40 album och ytterligare en rad livealbum, samlingsalbum och en hel serie med bootlegs. Han står bakom välkända låtar som Like a rolling stone, Knockin’ on Heaven’s door, The times they are a-changin’, Hurricane och Blowin’ in the wind. Han har belönats med en lång rad med priser för sin musik, bland annat Grammy lifetime achievement award, Polarpriset och en Oscar för bästa sång (Things have changed från Wonder boys). 2016 tilldelades han Nobelpriset i litteratur. Bob Dylan har en hemsida.
Originalets titel: Chronicles. Vol. 1 (amerikanska).
Översättare: Mats Gellerfelt.
Utgivningsår: 2004 (första amerikanska utgåvan, Simon & Schuster), 2004 (första svenska utgåvan, Prisma), 2016 (den här nyutgåvan, Norstedts).
Läs även: De två kommande delarna i den här planerade trilogin (de har dock ej kommit ut ännu).
Antal sidor: 271.
ISBN: 978-91-1-307939-4.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.
Förlagets beskrivning
”Platsen är Greenwich Village. Tiden är 1961, hans första år på Manhattan.
Bob Dylans New York är en magisk möjligheternas plats med ett överflöd av musikklubbar och caféer, ständiga nattliga fester, nya litterära rörelser på framväxt, snabba kärleksaffärer och tillfälliga förbindelser men också nya vänskapsband för livet.
Melankoliska hågkomster varvas med genomträngande och skarpa iakttagelser av den tid som var. Ibland lämnar berättelsen både tid och rum och gör utflykter till New Orleans, Woodstock och Minnesota.
Med ojämförlig berättarbegåvning gör Bob Dylan sin alldeles egen betraktelse över livet och de människor och platser som format honom och hans konst. En personlig skildring om en omtumlande tid och ett närgånget porträtt av en samtidsepok. Ibland avslöjande, ofta lågmält humoristiskt, alltid poetiskt och passionerat. Bob Dylan ger oss en fascinerande inblick i sin tidigare så slutna tankevärld.”
Vi är många som har läst Harper Lees moderna klassiker Dödssynden. I Dödssynden får läsaren följa Scout, som växer upp i den amerikanska södern som dotter till en advokat. När en svart man anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna blir det Scouts pappas uppgift att försvara honom. Ett av bokens mest centrala teman är rasism, vilket är något som Scout och hennes bror bland annat får bevittna från läktaren i rättegångssalen. Dödssynden är den enda bok som Harper Lee skrev och hon valde också att leva sitt liv långt från rampljuset och gav just inga intervjuer. Hon var dock tydlig med att hon inte hade för avsikt att ge ut någon mer bok. Kanske just därför blev entusiasmen enorm när det för några år sedan kom ut att ett tidigt manuskript av Dödssynden skulle ges ut under titeln Ställ ut en väktare. Harper Lee, som gick bort 2016, vårdades mot slutet av livet av hennes syster, som också såg till att ta hand om allt som rörde Harper Lees författarskap. Det var när systern avled, och Harper Lee flyttade till ett äldreboende, som manuskriptet plötsligt gavs ut, vilket många menar gjordes bortom Harper Lees medgivande när systern inte längre kunde tillvarata hennes intressen. Ursprungligen benämndes boken dessutom som en uppföljare till Dödssynden och inte som det manuskript som den egentligen är.
I Ställ ut en väktare berättas en liknande historia som i Dödssynden, men från ett annat perspektiv. Scout är nu vuxen och lever i det mer moderna och upplysta New York. Nu återvänder hon till sin barndomsstad, Maycomb, där pappan fortfarande är verksam som advokat och där han arbetar tillsammans med Hank, som är en gammal flirt för Scout. Scout står nu i valet och kvalet hur hon ska gå vidare här i livet. Ska hon återvända till Maycomb för gott och gifta sig med Hank? Hon leker med tanken, men när hon åter bevittnar hur utbredd rasismen är i hennes hemstad så väcks inget annat än vrede och besvikelse.
När Harper Lee lämnade in Ställ ut en väktare till förlaget blev hon rekommenderad att arbeta om texten och skriva berättelsen utifrån Scouts ögon som barn. Det gjorde hon också och det blev succé. Ställ ut en väktare är säkerligen en intressant bok för den som verkligen vill grotta ner sig i Dödssynden och gå på djupet med hur berättelsen egentligen har växt fram. I sig självt är boken dock inte mycket annat än just det manuskript som den är. Berättelsen är rörig och snårig och även om den väcker både tankar och känslor när den beskriver rasismen i den amerikanska södern så räcker det inte ända fram. Storyn är helt enkelt lite tunn och därmed blir allting lite krystat. Jag tyckte faktiskt inte att Ställ ut en väktare var speciellt bra. Nu var det visserligen hemskt länge sedan jag läste Dödssynden, men jag kommer dessutom på mig själv hela tiden med att söka i minnet efter paralleller till just Dödssynden och det stör mig. Jag kan inte rekommendera någon att läsa den här boken, främst för att det känns oklart om Harper Lee verkligen ville att någon skulle läsa den här texten, men också för att Dödssynden är väldigt mycket bättre.
I korthet
Rekommenderas för: Den som läst Harper Lees moderna klassiker Dödssynden och vill grotta ner sig i hur den här berättelsen om rasism i amerikanska södern har vuxit fram.
Betyg: 2 nakenbad av 5.
Citerat ur Ställ ut en väktare
”Hon kastade en blick genom det långa vardagsrummet på de bägge raderna med kvinnor, kvinnor som hon hade känt hela sitt liv och hon kunde inte prata med dem i fem minuter utan att bli fullständigt tom. Jag vet inte vad jag ska säga till dem. De pratar oavbrutet om allt de gör och jag vet inte hur man gör det de gör. Om vi gifte oss – om jag gifte mig med vem som helst i den här stan – skulle det här vara mina vänner och jag skulle inte veta vad jag skulle säga till dem. Jag skulle bli Jean Louise den stumma. Jag skulle aldrig ro iland en sådan här bjudning på egen hand, medan faster Alexandra har hur trevligt som helst. Jag skulle bli kyrkad till döds, bridgekvällad till döds, tvingas tycka till om böcker i bokcirkeln, förväntas ta del i samhällslivet. Det krävs mycket av det jag inte har för att bli medlem i den här klubben.”
Om Harper Lee och om Ställ ut en väktare
Harper Lee är författarnamnet som den amerikanska författaren Nelle Herper Lee (1926 – 2016) använde sig av. Hon är känd för den Pulitzerprisbelönade och mycket älskade romanen Dödssynden (To kill a mockingbird) som kom ut första gången 1960 och som filmatiserades två år senare (svensk titel: Skuggor över södern). 2015 gavs ett tidigt Dödssynden-manuskript ut under namnet Go set a watchman (Ställ ut en väktare).
”Det har blivit femtiotal i småstaden Maycomb i Alabama. Den nu vuxna Jean Louise Finch – eller Scout som hon kallas – återvänder hem från New York för att besöka sin far, Atticus. Scout blir tvungen att brottas med såväl personliga som politiska frågor medan hon försöker förstå sin fars syn på samhället, liksom sina egna känslor inför platsen där hon växte upp.
Ställ ut en väktare är Harper Lees första roman på över femtio år och den andra någonsin som ges ut. Den skrevs innan Dödssynden (To Kill a Mockingbird), men utspelar sig kronologiskt sett efter händelserna i debutboken. Lee trodde själv att manuset hade gått förlorat, tills det återfanns förra året. Ställ ut en väktare är en tankeväckande roman skriven i en turbulent tid, som kastar nytt ljus över en av den moderna litteraturens klassiker.”
Det är typiska gråa dagar i Stockholm och Yasaman och hennes sambo springer, som så många andra, på oändligt många lägenhetsvisningar. Yasaman drömmer om vackra trägolv, högt i tak och det rätta, centrala läget. Sambon vill få fler kvadrat för pengarna och rymma den familj som han drömmer om att bilda tillsammans med Yasaman. Som för så många andra i dagens Stockholm råkar det bara vara så att annat än familjebildande har kommit emellan, studier t.ex. Nu har Yasaman slutfört sina studier och står inför nästa stora steg som hon ser det: att doktorera. Hon filar och putsar och ängslas över den ansökan som hon ska skicka in för att förhoppningsvis bli antagen som doktorand. Barn? Ja, hon inser ju att den biologiska klockan borde säga något. Det är bara det att den inte gör det.
I samma stad sitter en man med en prydlig portfölj på tunnelbanan. Ibland är han på möten på arbetsförmedlingen, eller går rent av på arbetsintervjuer, men det framstår bara som oväntade pauser i något som i övrigt mest handlar om att transportera sig och att på så sätt få de innehållslösa dagarna att gå. En gång i tiden var han en framgångsrik ingenjör med ett toppjobb på en stor fabrik. En gång i tiden bodde han med sin familj i ett hus med en vacker liten trädgård. En gång i tiden hade han fru och två små barn. Nu är han ett namnlöst ingenting, en ”arab” (trots att han är perser). Ibland kommer minnena över honom: tortyr, svek, förlust – och skuldkänslor över vad hans livsval har resulterat i och vad han har förlorat längs vägen: längs den väg han tagit sig från Iran och hit, till ett kallt Stockholm.
Rohis namnlösa iranier i Sverige är en man vars allt har smulats sönder. Hans berättelse speglas i Yasamans på ett på intressant och, ärligt talat, helt hjärtskärande sätt. Yasamans sambo heter något så svennigt som Peter och hennes vänner kallar henne för svennebanan-invandrare (hon själv kontrar skämtsamt med att hon är en ”SD-blatte”). Yasaman rör sig ledigt på medelklassiga Söder och har anammat den livsstil som så många andra lever i de här kvarteren, men inte heller detta livsval kommer utan några uppoffringar. Liksom den namnlösa ”araben” bär på skam över allt som han har låtit rinna ur händerna och de barn som han har förlorat kontakten med, så bär även Yasaman på skam: skammen över att ha fastnat mellan två världar – att framstå som vilken svensk som helst men i hjärtat också leva med något som går allt mer förlorat: hemlandets språk, den tusenåriga poesin, maten, kulturen.
Araben är en makalöst bra bok om två mörka sidor av att lämna sitt hemland. Jag, som själv är född i Sverige, kan naturligtvis inte förstå vad det kan göra med människor att behöva göra den här resan, men Rohi lyckas beröra mig djupt och ge mig en glimt av vad några av samhällets ”araber” kan tänkas bära på för erfarenheter. Boken är fantastiskt fint skriven och ingenting är tillkrånglat eller dolt. Boken känns många gånger som att stå som ett ögonvittne till något hemskt och handfallet inte komma sig för att ingripa. Att läsa boken ger på sätt och vis också den skam som en sådan situation skulle framkalla – det är så mycket lidande och skuld och känslor av otillräcklighet som rör sig mellan raderna i den här boken att det gör ont.
Det är bara januari men jag har på känn att jag redan har läst en av årets bästa böcker. Det här är en sådan där sällsynt bra bok som verkligen kan plantera nya tankar och insikter i huvudet. Dessutom är det inte ”bara” en bok om invandring, integration och rasism, det är också en mycket träffande skildring av Stockholm och vår tid och det strösslas tidsmarkörer som verkligen känns igen. Boken känns aktuell och som om den utspelar sig idag. Att jag själv är i Yasamans ålder och har gjort den där resan med doktorerande kanske gör att boken bjuder extra mycket igenkänning till just mig. Jag vet inte om det är så, men jag blev i alla fall väldigt berörd.
Det enda jag i någon mening skulle kunna önska mig är att Rohi höll igen lite och vågade bjuda på lite mer hopp än vad hon mestadels gör i just den här berättelsen. Det blir ibland lite väl kompakt med allt det sorgliga, skamfyllda, skuldtyngda, stressade och sorgliga. Det är dock en mycket obetydlig invändning, för jag tycker verkligen att det här är en läsvärd bok och jag hoppas att många läser den.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill ta del av två berättelser om vad det kan innebära att fly sitt hemland: skulden och sorgen över allt som har behövt lämnats bakom och otillräckligheten den känner som hamnar mellan två kulturer och måste uppleva att den ena bleknar allt mer.
Betyg: 5 nyslipade parkettgolv av 5.
Citerat ur Araben
”Jag ser tillbaka på dokumentet. Skriver in en rubrik. »Research proposal«. Skriver i mitt namn, datum, institution. Ändrar fonten och storleken. Fetar rubriken. Uppför trappan till höger kommer en man med en plastmugg i handen. Han är fyrtio-någonting med ett par beiga byxor som han knäppt över sin stora spända mage lite för högt upp. Brallorna är för korta. Skjortan är instoppad. En riktig nörd. Frisyren indikerar iranier, fresh off the boat troligtvis. Han tittar åt mitt håll men jag hinner precis titta bort mot skärmen och börjar snabbt knappa in lösenordet till mailen. Jag kan se honom i högra ögonvrån. Han står där med sin mugg, till synes sysslolös. Jag ser att han ser på mig. Jag försöker verka upptagen och skriver snabbt ett svar på en kommentar på Facebook som jag sen raderar. De höga dörrarna till entrén går upp och en kvinna i hans ålder kommer in och blir stående mitt på golvet och ser sig om. Jag ser i ögonvrån hur han går fram till henne.
»Hej!«
»Hej.«
Jag sneglar åt deras håll. De står vända mot varandra och ser inte mig. Hon är blond, ser ganska nördig ut hon också. Han har ställt sig i vägen för henne och hon slänger en blick bakom honom som om hon letade efter någon.
»Jag är masterestudent här på KTH. Du är också estudent eller?«
Definitivt iranier.
»Nej, nej det är jag inte.« Hon tittar bakom honom igen.
»Jaså?«
»Nej, nej jag är färdig med studierna så att säga.«
Shit, han känner henne inte.
»Jaså? Vad du har estuderat?«
»Eh … jo jag är journalist.« Jag kan se att hon ler lite förläget.
»Aha! Djornalist? Det är micke intressant. Jag estuderar fizik. Här på KTH.« Han visar med muggen över byggnaden.”
Om Pooneh Rohi och om Araben
Pooneh Rohi (född 1982) är en svensk författare och doktorand i lingvistik. Hon är född i Iran, men har växt upp i Stockholm. Rohi debuterade som författare 2014 med romanen Araben. Pooneh Rohi har en Facebooksida.
Utgivningsår: 2014 (första utgåvan, Ordfront förlag).
Antal sidor: 280.
ISBN: 9789170377549.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus eller CDON.
Förlagets beskrivning
”Araben rör sig genom ett vitt Stockholm. Under natten har snön fallit, skamlöst och fritt som om den hade rätt att invadera och bosätta sig, som om den på eget bevåg kunde komma och ockupera stadens alla gator. Araben som trampar den har blivit en gammal man. Och drömmen om det nya landet, om att bli ett med det, om att smälta samman, tjäna och nyttjas, är för länge sedan begraven.
Någon annanstans i staden finns Yasaman. Hon har lyckats med det. Lyckats så bra att folk tror att hon är adopterad. Så bra att hon letar efter bostadsrätt i närförort med äkta trägolv och högt i tak. Så bra att barndomsminnena från Iran bara är en hägring i minnet, en doft av sältan från havet, en känsla av värme som kväver och fastnar i halsen.
Araben är en roman om våra val och om skulden som kommer med dem. Skulden till det nya landet och till allt man lämnat bakom sig. Till barnen, för det som gick förlorat och den förälder man inte klarade av att vara. Och till föräldrarna, för allt det de gav upp.”
Björnstad är en litet samhälle där det mesta kretsar kring hockeyn. Hockeykillarna i A-laget är som upphöjda gudar och på den småsjaskiga puben samlas folk från alla samhällsskikt och vars enda gemensamma nämnare är intresset för hockeyn. Vilka som spelar och vilka som tränar är angelägenheter som berör alla.
Den största talangen och den mest upphöjda av alla spelare är Kevin, lagets stora stjärna som förväntas ta laget till final och till seger. I laget finns också vännen som Kevin försvarar i vått och torrt: Benji. Benji är kanske den starkaste spelaren, och kanske just därför även den mest mest nonchalanta, som emellanåt tar droger utan att det går ut över spelandet. Det nyaste tillskottet i laget är Amat – den enda i laget som kommer från Sänkan – stadsdelen där hyreshusen står tätt och lyxvillorna lyser med sin frånvaro. Amat har en helt annan bakgrund än de andra spelarna, men på planen är det viktigast vad du presterar och Amat har tränat och kämpat sig till sin plats. Sådan är sporten i Backmans bok – enande och förenande. Själv är jag inte det minsta intresserad av sport i allmänhet och kanske hockey i synnerhet. Ändå förstår jag verkligen grejen med sport när jag läser den här boken. Sport ger gemenskap och är någonting som alla kan engagera sig i och där vad du gör väger tyngre än vem du är eller vad du kommer ifrån.
Men Backman gläntar också på dörren och släpper in en del mörker. Vad händer när lagets stjärna plötsligt pekas ut som en våldtäktsman? Och vem tar den 15-åriga flickan, i medierna kallad ”den unga kvinnan”, i försvar när hon till synes frivilligt följde med an A-lagsspelare upp på övervåningen under en lagfest i hans familjs lyxvilla? Och Amat, underdogen, som råkar se delar av förloppet, vad ska han våga ge för vittnesmål när han precis har fått en åtråvärd plats i laget? Vad är ens ett lag utan sina spelare, alla spelare? Och vad är en hockeystad utan sitt lag?
Backman väver in många intressanta lager och berättelser till en fin helhet och trots att boken verkligen tar upp allvarliga ämnen så känns den ändå på något sätt som en feelgoodberättelse. Trots att Backman inte tramsar bort något så lyckas han sätta tonen med ständigt snärtiga och precisa formuleringar som träffar helt rätt och gör att boken faktiskt känns riktigt rolig. Det finns mycket att gilla med den här boken.
En av de saker som jag uppskattar mest är att Backman har hittat på så underbara och komplexa karaktärer att man blir helt pirrig av lycka. Ja, faktiskt. Jag älskar att Backman på ett befriande sätt (ja, det tycker jag!) vågar vara så politiskt korrekt och röra till alla trista förutfattade meningar och stentråkiga könsroller. I Backmans berättelse finns tonårstjejer med ett stort intresse för jakt och Benji, den i laget som har störst ledaregenskaper av alla och som alla har sådan respekt för att det gränsar till rädsla, hänger med i den ”grabbiga” jargongen i omklädningsrummet, men är i hemlighet bög och har precis träffat en kille som han är upp över öronen förälskad i. Jag tycker om att Backmans världar får vara precis såhär komplexa och överraskande som verkligheten faktiskt är om man öppnar ögonen lite.
En annan sak som jag älskar med Björnstad är att den utspelar sig i en småstad. Jag har flera gånger efterlyst positiva skildringar av mindre orter. Det finns ju redan så många berättelser om Stockholm, om förorten och om människor som på ett eller annat sätt vantrivs i eller flyttar från småstaden. Allting framställs inte som rosenskimrande eller enkelt i Björnstad, men det känns ändå överraskande och skönt att det är en bok där det inte ältas så mycket att det skulle vara trist att bo på landet och att folket där skulle vara inskränkta.
Ja, och så tycker jag om, trots allt, att det är en bok om sport. Det är överraskande att jag skriver detta, för jag kan liksom inte se mig själv kolla på hockey, men det känns ändå som att Backman är något på spåren. I en tid när klyftorna ökar allt mer och människor går omkring och är misstänksamma och rädda, inte minst för det som är annorlunda, så behövs det något som kan engagera och ena människor från olika bakgrunder. Det här är knappast en ny tanke, såklart, för just det där är väl att betrakta som en av grundpelarna i idrott, men ändå. I all samhällsdebatt som ändå pågår så tycker jag att det pratas förvånansvärt lite om positiva exempel på gemenskap över gränser, t.ex. sport.
Fast det är ju inte bara sport som behandlas i boken och jag måste säga att våldtäktsfrågan naturligtvis också blir lyft på ett intressant sätt.
Det finns med andra ord mycket att gilla i boken. Jag har i princip ingenting att invända mot den; Jag lägger mig helt platt och konstaterar att det här är briljant på så många plan! Boken är första delen i en tänkt serie och ja, man kan invända att det blir lite väl mycket presentation av olika karaktärer, och ett kanske lite väl hafsigt ”slut”, men jag tänker inte haka upp mig på något av detta. Jag tycker att det här är en mycket läsvärd bok. Den är lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen – allt på samma gång.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst, roande, oroande, hjärtevärmande och sorgsen bok om en stad där det mesta kretsar kring hockey och vad som händer när A-lagets stora stjärna blir anklagad för att ha våldtagit en flicka.
Betyg: 5 hängivna supporters av 5.
Om Fredrik Backman och om Björnstad
Fredrik Backman (född 1981) är en svensk författare och bloggare som slog igenom med dunder och brak 2012 med romanen En man som heter Ove. Boken blev en stor bestseller och den blev också filmatiserad. Filmen är en av de mest sedda filmerna någonsin i Sverige. Fredrik Backman har en blogg, twittrar under @backmanland och instagrammar under @backmansk.
”Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Vad betyder en enda match för ett samhälle som kämpar för sin överlevnad?
Bara allt. Den betyder bara allt.
Björnstad är den första delen i en serie om en liten plats med stora drömmar. Den handlar om 15-åriga flickors odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men den handlar också om ett oförlåtligt brott, hur snabbt ett samhälle kan lära sig att blunda, och de fruktansvärda saker vi ibland är redo att göra för framgång.
Mitt i allt står Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin moderklubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Det är en saga om idrott och familj, och om hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.
Björnstad är Fredrik Backmans allvarligaste roman hittills. En berättelse om kärleken till en folkrörelse, men även om manlighet, identitet och längtan efter att få visa vem man verkligen är.
Fredrik Backman debuterade 2012 med En man som heter Ove. Björnstad är hans fjärde roman.”
För mig känns klimatfrågan som vår tids riktigt stora ödesfråga och det är också en fråga som engagerar mig. Jag försöker verkligen att göra ett så litet klimatavtryck som möjligt, t.ex. genom att leva utan bil, välja tåg framför flyg när det är praktiskt görbart och genom att mestadels äta vegetariskt. Ingenting av just det som jag räknade upp känns som några uppoffringar, men självklart finns det annat som känns rätt utmanande faktiskt. För min del känns det svårt att avstå från att shoppa (billiga) kläder. Jag är inte omedveten om att textilindustrin är riktigt smutsig och miljöbelastande och att billiga kläder dessutom innebär att någon annan har fått betala. Textilbranschen utnyttjar oerhört många människor, varav en stor andel kvinnor, som jobbar under usla förhållanden och med slavliknande löner. Jag vill naturligtvis inte stödja detta. Jag kan i och för sig också säga att jag inte är den som shoppar för shoppandets skull. Jag är också noga med att ta hand om mina kläder så att de håller länge, och att verkligen använda de plagg jag har. Men ändå: går det att kombinera ett modeintresse med någon slags önskan om att leva hållbart?
I boken Slow fashion diskuteras ämnet av Jennie Johansson, verksamhetsledare för Stockholm Stadsmissions butik Remake, och Johanna Nilsson, som har mer än tio års erfarenhet av rättvis handel och hållbar utveckling och som bland annat har det egna smyckesmärket JohannaN och hållbart mode-butiken Replik. Det är alltså två genuint intresserade och kunniga personer som ger sin syn på saken. I boken tar de både upp på vilket sätt textilindustrin är problematisk ur hållbarhetssynvinkel, skriver om material och kvalitet samt ger handfasta tips om hur plagg kan vårdas och lagas. Jag har lånat boken på biblioteket, men kan nästan känna att jag skulle vilja ha ett exemplar hemma för att kolla upp materialval när jag står inför klädinköp och för att rakt på sak får lite instruktioner för hur småtrasiga kläder kan fixas till eller fräschas upp. Det här är faktiskt en riktigt praktisk bok!
I övrigt måste jag erkänna att Slow fashion mest tar upp sådant som jag redan vet. Den här boken gav inte just mig den där aha-upplevelsen som många andra kanske upplever av att läsa den. Däremot måste jag säga att jag särskilt uppskattar en sak som så väldigt få brukar diskutera när hållbart mode kommer på tal: stil.
Det finns så många tidningar, modebloggare, podcasts o.s.v. som tipsar om att ”investera” i ”klassiska plagg”. Jag vet inte hur många gånger jag i de här kanalerna har fått hurtiga tips om att köpa en klassisk vit skjorta, en snygg trenchcoat etc… Den som ger den här typen av råd har inte tänkt klart tanken. Varför skulle det vara hållbart att köpa en klassisk vit skjorta? Personligen använder jag inte vita skjortor och varför skulle jag börja göra det? Och vem tror på fullaste allvar att den fortfarande känns kul att ha om t.ex. 5 år bara för att plagget betraktas som ”klassiskt”? Även klassiska plagg kan ha olika snitt och passformer som följer olika trender. Jag vill påstå att det inte finns några klassiska plagg. Allting går i cykler, så förr eller senare blir säkerligen den där ”klassiska trenchen” helt fel och sedan helt rätt på nytt. Det allra viktigaste är naturligtvis att shoppa sådant man vill ha och kommer att bära! Och det är något som författarna till den här boken skriver rakt ut. Tack för det! Hållbart mode handlar inte om att köpa klassiska nyckelplagg utan om att göra medvetna val – och hitta sin egen stil.
Jag gillar den här boken! Den är informativ, lättläst och proppfull med inspirerande bilder. Dessutom har en källhänvisningar längst bak och det glädjer mig eftersom jag hör till de som verkligen ogillar när folk kastar ur sig en massa ”fakta” utan att redovisa vad den baseras på. Det enda jag inte gillar, och det här säger förmodligen mer om mig än om någonting annat, är att författarna genomgående använder ordet ”en” istället för ”man” (t.ex. ”bara för att en vill göra rätt och gott är det inte alltid att en kan”. Tro inte att jag är en sådan som säger saker i stil med ”hen är engelska för höna” (jag säger troligen ”ja, och barn är engelska för lada”), men jag råkar faktiskt tycka att det är lite väl ängsligt att filtrera bort ordet ”man”. För mig är ”man” könsneutralt och att istället läsa ”en” saktar bara ner läsningen för mig.
Kommer jag att shoppa mindre och mer genomtänkt efter att ha läst den här boken? Ärligt talat så tror jag inte det! Nu är inte jag någon shopaholic, men jag vill faktiskt uppdatera garderoben emellanåt. Däremot tror jag att jag kommer att bli duktigare på att identifiera (och undvika) plagg som förmodligen inte kommer att hålla så många tvättar. Dessutom har jag precis bestämt mig för att laga hålet på mina svarta jeans istället för att kasta hela byxorna. Så lite har jag nog inspirerats av den här boken trots allt och jag hoppas att fler läser och tänker till!
I korthet
Rekommenderas för: Den modeintresserade som vill lära sig mer om det problematiska med textilindustrin och hur man kan förhålla sig till detta utan att släppa sitt intresse.
Betyg: 4 lappade byxor av 5.
Om Jennie Johansson, Johanna Nilsson och om Slow fashion
Jennie Johansson är utbildad inom textilt hantverk, modevetenskap och marknadskommunikation och arbetar som verksamhetsledare för Stockholm Stadsmissions butik Remake. Johanna Nilsson är föreläsare, bloggare och driver bland annat det egna smyckesmärket JohannaN. Deras bok Slow fashion (2016) har en egen webbsida och författarna uppmanar läsarna att diskutera boken och ”slow fashion” i sociala medier under hashtagen #slowfashionboken.
Foto: Roger Olsson.
Illustratör: Pär Wickholm.
Utgivningsår: 2016 (första utgåvan, Ordfront förlag).
Antal sidor: 183.
ISBN: 9789170379161.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON.
Förlagets beskrivning
”Varje år kastar den genomsnittlige svensken hela åtta kilo kläder rakt ner i soporna. Kanske är plaggen av så dålig kvalité att de går sönder redan efter en användning, eller så håller de bara inte för de allt snabbare trendväxlingarna. Innerst inne vet vi att allt detta köp-och-slängande är ohållbart men hur ska vi göra i stället?
I en bok som är lika delar modemanifest och praktisk handbok besvarar Jennie Johansson och Johanna Nilsson frågor som: Vad är för- och nackdelarna med bambuviskos? Vad är fegmärkning, greenwashing, och hur lagar man ett par jeans så att det blir riktigt snyggt? Helt enkelt hur får man sin garderob att hålla längre?
Oavsett om du är en modeälskande klädnörd eller om kläder bara är något du använder till att skyla din kropp, är denna bok en ovärderlig hjälp på vägen mot ett mode där eftertanke, medvetenhet och miljö står i fokus.”
Jag växte upp under 90-talet och eftersom att jag var barn under den här tiden så kunde jag såklart inte förstå vad det egentligen var för tid (i den mån någon nu kan förstå en tid medan den pågår). I reportageboken Lasermannen lyckas i alla fall Gellert Tamas skapa en tydlig och skrämmande bild av ett samhälle med Ny demokrati, rasism, nynazism – och Lasermannen, seriemördaren som blev orsaken till den största polisutredningen sedan mordet på Olof Palme. Slumpvis utvalda offer, vars enda gemensamma nämnare var deras ”utländska utseende” föll offer för Lasermannens, John Ausonius, fega angrepp på nära håll.
Boken bygger på ett enormt källmaterial: intervjuer, artiklar, förundersökningsprotokoll. Tamas berättar om Ausonius uppväxt, som inte saknar svårigheter eller problem i de nära relationerna, t.ex. till mamman, men Ausonius sätts inte i någon offerroll eller pekas ut som en produkt av olyckliga omständigheter. Det framkommer tvärtom väldigt tydligt hur den komplexa väven av olyckliga omständigheter, svårigheterna under uppväxten och, kanske framför allt, Ausonius allvarliga psykiska störning leder allt rakt åt helvete. Ausonius går från att vara en udda pojke med få vänner och obefintliga kontakter med kvinnor till att bli en komplett misslyckad student och en spelmissbrukare. Svarttaxi och bankrån blir två saker som finansierar hans livsstil och längs vägen utvecklar han ett enormt hat mot invandrare och till slut ett tvångsmässigt begär att döda.
Det är en skrämmande och fängslande läsning, men bokens största behållning är kanske inte berättelsen om Ausonius, trots allt. Polisutredningen som pågår är mer intressant och spännande än den som beskrivs i deckare i allmänhet, men inte heller detta faktum är kanske det som gör den här boken så våldsamt bra. Det om berör mest är egentligen att läsa om 90-talets Sverige: hur medierna valde att rapportera om rasism och invandring, hur ett pajas-parti som Ny demokrati kunde ta sig in i riksdagen och hur rasismen och nynazismen tog väldigt stort utrymme. Det har nu gått omkring 25 år, men det går inte att blunda för att boken beskriver en utveckling och ett samhälle som liknar Sverige 2017 så mycket att det till stora delar skulle kunna vara en bok om idag. Det är verkligen omskakande att inse. Lär vi oss någonsin något av historien?
Lasermannen är en fantastisk bok med många lager. Den är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och beskriver en väldigt speciell tid som vi fortfarande behöver påminnas om. Det är också oerhört intressant och på samma gång fruktansvärt att läsa om Ausonius och hur han blev den han blev.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa något som är intressantare och mer spännande än vilken deckare som helst och som vill förstå mer av 90-talets Sverige, tiden när Lasermannen begick sina brott, och som också vill förstå mer av vårt samhälle idag.
Betyg: 5 biografmaskinister av 5.
Om Gellert Tamas och om Lasermannen
Gellert Tamas (född 1963) är en svensk författare, journalist och dokumentärfilmare. Han har skrivit ett flertal högt uppskattade reportageböcker, däribland Lasermannen (från 2002) som 2016 fick en slags uppföljare i boken Det svenska hatet, som bland annat handlar om Sverigedemokraterna. Tamas har belönats med fler priser, däribland Guldspaden, som han fick 2003 för boken Lasermannen. Tamas har också berättat om Lasermannen och 90-talets Sverige i dokumentären med samma namn som boken. Gellert Tamas har en hemsida och en Facebooksida.
”Under några månader årsskiftet 1991 och 1992 var Stockholm en stad i skräck. En okänd gärningsman, beväpnad med ett lasergevär, sköt sammanlagt 11 personer vid tio olika attentat. En dog, flera fick men för livet. Det enda offren hade gemensamt var sitt mörka hår och mörka hudfärg.
Samtidigt genomgick Sverige sin värsta ekonomiska kris på decennier. I arbetslöshetens och krisens spår växte en ny militant rasistisk rörelse fram. Terrororganisationen VAM förklarade krig mot samhället. Runt om i landet attackerades flyktingförläggningar med brandbomber och molotovcocktails. Näst Tyskland hade Sverige flest rasistiska våldsdåd i hela Europa. Och i riksdagen hetsade Ny demokrati mot invandringen.
Efter nästan tio års tigande har John Ausonius bestämt sig för att erkänna attentaten samt 17 bankrån. Förutom polisen har Ausonius pratat med en enda person – journalisten och författaren Gellert Tamas.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.