Dagen du förstörde allt av Linnea Dahlgren är en både sorglig och hoppfull bok om sorgen efter att ha förlorat en vän i självmord. Betyg: 3+ tröstande hundar av 5.
Melanie och Kassandra är en oskiljaktig kompisduo med så många interna skämt och påhitt att det närmast bygger murar mot alla andra. De betyder allt för varandra och framtiden ser utstakad ut: de fantiserar om den framtid då de ska plugga på universitetet och dela lägenhet och när de ska vara vuxna, kanske ha familjer, men fortfarande och självklart ska ha varandra. Plötsligt bryts dock linjen och allting ställs på ända: Kassandra begår självmord och Melanie blir lämnad kvar med ilska, sorg och tusen frågor om vad hon borde ha sett, förstått och gjort. Kan hon resa tillbaka i tiden och ändra förloppet?
Fyra personer begår självmord varje dag i Sverige. Det är fruktansvärt många och det är helt oacceptabelt att det inte satsas mer på åtgärder för att förhindra självmord. Trots att så många lider av depression och annan psykisk ohälsa så är det ett tabubelagt ämne som nästan ingen vill prata om. Därför tycker jag såklart att det är bra att det finns sådana här berättelser som tar sig an ämnet. Här är fokus på sorgearbetet för en av de efterlevande, ett perspektiv som är både viktigt och intressant. Varje person som begår självmord lämnar ett tomrum och ett hål efter sig och det finns knappast några enkla eller lätta vägar för att gå vidare.
I Dagen du förstörde allt går huvudpersonen igenom alla möjliga stadier i sin sorg och det är verkligen fint att få gå vid sidan av och följa henne. Det är en både sorglig och hoppfull bok om ett viktigt ämne.
Dagen du förstörde allt
Uppläsare: Asta Kamma August.
Utgivningsår: 2018 (första svenska utgåvan, Vox by Opal), 2018 (den här ljudboksutgåvan, Saga Egmont).
Antal sidor: 245 ca 5,5 h lyssning).
ISBN: 978-87-26-00244-7, 978-91-88665-07-2.
Andras röster: En blogg för bokugglor, Prickiga Paula och böckerna.
Linnea Dahlgren
Linnea Dahlgren (född 1991) är en svensk biblioteksassistent och författare, utbildad vid bland annat Lunds författarskola. Unga vuxna-romanen Dagen du förstörde allt (2018) är hennes debutroman.
Förlagets beskrivning
”Melanie och Kassandra har varit bästisar sen de var små. De behöver inga andra, de har ju varandra: Mellan och Kass. Något av det bästa de vet är att besöka Tidssmygen, en glänta i skogen där det känns som man kan resa i tiden. De reser till gemensamma minnen och till allt roligt de ska göra i framtiden. Så en tidig morgon vaknar Melanie av telefonen. Kassandra är död. Hon har tagit livet av sig. Nyheten drabbar Melanie som ett slag. Det kan inte vara sant, det måste vara ett misstag. Hur ska hon fortsätta leva? Mellan kan ju inte finnas utan Kass. Men så kommer hon på: Tidssmygen. Tänk om hon kan resa i tiden och få Kassandra att ändra sitt beslut.
En finstämd och gripande berättelse om sorg, vänskap och kampen för att leva vidare.”
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj är en dokumentär roman där kvinnor får berätta sina erfarenheter av att strida i den Röda armén. Det är ett mångbottnat verk som överraskar och väcker många nya tankar kring krig, mod, nöd och kärlek. Betyg: 5 långa flätor av 5.
Det finns redan många krigsskildringar, men i reportageboken Kriget har inget kvinnligt ansikte låter journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj de kvinnliga erfarenheterna ta plats. En del av de kvinnor som medverkar i boken har arbetat som prickskyttar, stridsvagnsförare eller piloter, andra har varit exempelvis varit sjukvårdare, läkare, tvättare eller kock. En del tillhörde den Sovjetiska motståndsrörelsen, andra var i den Röda armén. Att berätta om krig ur kvinnliga perspektiv är ovanligt grepp och för mig är det helt nya erfarenheter som skildras; Boken överraskar mig och överrumplar mig hela tiden.
Det första som slår mig är hur många kvinnor som var med i Röda armén och i den Sovjetiska motståndsrörelsen (partisanerna). Jag hade kunnat gissa att många kvinnor jobbade som exempelvis sjukvårdare, kockar, tvätterskor eller postmedarbetare, men med boken inser jag också att det fanns otroligt många kvinnor som gick i direkt strid och som exempelvis var piloter, stridsvagnsförare, spanare, prickskyttar eller infanterister. Dessutom inser jag det som egentligen borde ha varit självklart: alla som deltog i kriget var hjältar och alla gick in i det med fara för sitt eget liv: sjukvårdarna krälade ut mitt i striden för att släpa hem skadade (och deras vapen), springschasar transporterade allt som soldaterna behövde vid fronten och oftast bar de det på sina egna ryggar, ingenjörssoldater låg på span i alla väder och följde fienden för att sedan kunna rita observationskartor över frontlinjen; Aleksijevitj synliggör en mängd erfarenheter av att utföra viktiga och direkt livsfarliga arbetsuppgifter i krig, erfarenheter som jag tidigare inte har känt till eller någonsin tänkt på som hjältehandlingar i krig. Efter kriget delades det ut förtjänstmedaljer till de som utfört särskilt hjältemodiga insatser, men kvinnorna glömdes i regel bort (även om en del har belönats senare). De som utförde det viktiga jobbet bakom kulisserna har också varit bortglömda i många sammanhang då krig har skildrats och krigshjältar har uppmärksammats, men självklart hade inget krig kunnat vinnas utan sjukvårdare, kockar, byggnadsarbetare och alla andra som slet, svalt, frös och offrade allt för kriget.
Merparten av berättelserna i boken berör fruktansvärt lidande: att bevittna totalt traumatiserande händelser, att lida stora förluster, att plågas, torteras, skadas, svälta, frysa, jobba tills man somnar stående. Mycket i den här boken är svårt att ens ta in och en del saker är så obehagliga att jag måste stänga av, men även om de specifika händelserna och scenerna är nya för mig så måste jag erkänna att jag hade förväntat mig att boken skulle innehålla just lidande. Det som överraskar mig är det andra: den totala övertygelsen och starka viljan att gå ut i krig. Det krävs kanske att man har fötts och vuxit upp i ett land som Sverige, där vi har haft fred sedan 1814, för att det här ska kännas överraskande, men jag blev i alla fall just det: överraskad. Boken är fylld av berättelser om unga kvinnor, en del är till och med minderåriga, som verkligen vill, ja, kräver, att få åka till fronten. En del får förklarat för sig att de är för unga, för bräckliga, att de kommer att dö, men de står på sig. Några rymmer och bluffar sig in i armén på olika sätt. Just ingen i den här boken vill stå på sidan av, och alla är beredda att offra livet för sitt folk och sitt land. Det är otroligt starka berättelser att få ta del av och de väcker många tankar.
Många mötte sina blivande livskamrater under kriget, så för en del blev det fruktansvärda och blodiga på ett paradoxalt sett också något ur vilket kärlek kunde spira. Det är förvisso lätt att förstå att kärlek kan uppstå när man lever och arbetar så nära varandra och delar så många traumatiska händelser. Svårare och ledsammare är det att läsa om den vanligare erfarenheten: att efter kriget bli mött med misstänksamhet och betraktad som en slampa, misstänkt för att legat runt med andras män vid fronten. Kvinnor togs sällan emot som krigshjältar, utan fick oftare sneda blickar när de återvände från kriget. Ofta sågs de också som okvinnliga och fula, olämpliga som livskamrater. Trots allt det kvinnor utförde och offrade under kriget så verkar de allmänt ha kommit tillbaka till det gamla vanliga: en värld där utseendet trots allt är det viktigaste kapitalet för en kvinna. Den man som skadats under kriget kunde bli hyllad efteråt, men en kvinna i samma situation återvände inte till någonting. Under kriget behövde många kvinnor därför leva med den extra skräcken, den att tvingas återvända som skadad och därmed vara för evigt dömd att förbli ogift och ensam.
Kvinnor och män bemöttes väldigt olika efter segern, men under kriget var de förvånansvärt likställda. Kvinnor utförde lika farliga, tunga och krävande arbetsuppgifter som män och gavs inga speciella fördelar eller någon särskild utrustning. Faktum var att egentligen ingenting var anpassat för kvinnors storlek eller speciella behov. Små tonårstjejer gavs grova kängor i storlek 43 och ett par byxor som förr eller senare blev nedblodade med mensblod. De förväntades klippa av sig håret och klä sig som alla andra. I hemlighet saknade många sitt hår, kvinnliga attribut, att någon gång få känna sig lite fin. Hur mycket som än slipas ned och skalas av under svår nöd förblir vi alla människor. Att människorna i den här boken sågs som kuggar i ett maskineri och inte gavs något större eget värde under kriget är uppenbart. Alla förväntades förmodligen försvara sitt land och människor var också beredda att göra det, men meningen var också att var och en skulle tjäna ett högre syfte och offra sig själva. Det fanns inte utrymme för ytliga nöjen, som att piffa till sig. Det är smärtsamt att läsa om hur bedrövligt fattigt och eländigt de hade det i armén och vilken otroligt dålig utrustning de hade.
Det kanske finaste med boken är ändå just det: att människorna aldrig upphörde att vara människor. Kvinna efter kvinna berättar också att de trots allt aldrig förlorade sin moraliska kompass. De som arbetade som sjukvårdare vårdade både sina egna mannar och de tyskar som tagits till fånga och när de nådde fram till Tyskland plundrade och plågade de inte de civila. Kanske är det inte en totalt sann bild, men just de här vittnesmålen berättar i alla fall om detta. Det berättas också att det faktiskt går att gå vidare, att leva ett långt liv trots alla trauman kriget gett, att kärlek kan läka en hel del av de sår som kriget orsakat. Det här är verkligen en mångbottnad och fin bok som ger många tankar och som trots allt fruktansvärt också ger ett visst hopp och tröst.
När Aleksijevitj fick Nobelpriset 2015 lydde motiveringen ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Det låter kanske lite pretentiöst och komplicerat, men är faktiskt en bra beskrivning av Aleksijevitjs berättarteknik. Hennes metod går ut på att intervjua ett stort antal människor och att sedan väva ihop berättelserna till en helhet. Berättelse läggs på berättelse och även om det finns en röd tråd så behöver man egentligen inte läsa boken från pärm till pärm eller läsa varje avsnitt i någon viss ordning; Texterna står nämligen också för sig själva. Men trots att boken innehåller berättelser som skulle kunna läsas fristående så bildar de en stark väv. När jag lägger ifrån mig boken så är jag alldeles fylld av nya insikter och tankar som skapats ur den här komplexa väven av berättelser. Det är en fantastisk bok med många bottnar och där röst ges åt människor som just ingen ville lyssna på efter kriget. Jag är så glad att de har velat berätta för Aleksijevitj och att hon har lyckats foga samman alla vittnesmål till en sådan här helhet.
Citerat ur Kriget har inget kvinnligt ansikte
”– Första gången var det hemskt… mycket hemskt…
Vi hade lagt oss ner och jag spejade. Plötsligt fick jag se hur en tysk reste sig upp ur skyttegraven. Jag tryckte av, och han föll. Och, vet ni, jag började skaka i hela kroppen – jag hörde hur alla ben i min kropp skramlade. Jag började gråta. När jag sköt mot måltavlor hade jag inte känt någonting – men nu, nu hade jag dödat någon! Jag hade dödat en främmande människa. Jag visste ingenting om honom, men ändå hade jag dödat honom.
Sedan gick det över. Nu ska jag berätta… hur det gick till… Vi hade just påbörjat en offensiv, det var någonstans utanför en mindre by. Jag tror det var i Ukraina. Och intill vägen där vi gick hade det stått en barack, eller kanske ett hus – det var omöjligt att se vilket, för byggnaden hade brunnit ned helt och hållet och det var bara kol kvar. Svartbrända stenar… Många av flickorna gick inte fram dit, men jag kunde inte låta bli… Bland kolbitarna fick vi syn på människoben, och där låg också sotiga små stjärnor – det var sårade eller tillfångatagna från vår armé som bränts inne. Efter det spelade det ingen roll hur många jag dödade – jag tyckte inte längre synd om någon. När jag hade sett de där svarta benbitarna…
… Jag var gråhårig när jag återvände från kriget. Tjugoett år var jag, men håret var alldeles vitt.”
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Originalets titel: U vojny ne zenskoe lico (ryska).
Översättare: Kajsa Öberg Lindsten.
Utgivningsår: 1984 (den första, censurerade, belarusiska utgåvan), 2004 (den första, kompletta, belarusiska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Ersatz förlag).
Antal sidor: 447.
ISBN: 978-91-87219-00-9, 978-91-87219-67-2.
Läs även: Övriga titlar i serien Utopins röster, som består av Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, Zinkpojkar, Bön för Tjernobyl, Tiden second hand.
Andras röster: Bokmania, Booksessed, C.R.M. Nilsson, Dagensbok.com, Feminstbiblioteket, Fiktiviteter.
Svetlana Aleksijevitj
Svetlana Aleksijevitj (född 1948) är en belarusisk förattare, känd för sina dokumentära romaner, Utopins röster, där hon skriver om ”sovjetmänniskan”. I serien ingår bland andra Bön för Tjernobyl. Böckerna har inte tagits emot väl av den belarusiska regimen och Aleksijevitj har därför levt i exil i flera år, bland annat i Göteborg. Sedan 2011 bor hon dock åter i Minsk. Hennes starka skildringar av tillvaron för människorna i Sovjetunionen, och det som blivit efter dess upplösning, har dock hyllats på andra håll i världen och Aleksijevitj har fått ta emot en rad priser, däribland Nobelpriset i litteratur, som hon belönades med 2015.
Förlagets beskrivning
”De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar – kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia. Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djupintervjuer och ingår i författarens stora livsprojekt »Utopins röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv.”
Historieläraren av Matt Haig är en annorlunda och humoristisk historisk roman om en man som åldras väldigt långsamt. Betyg: 4 lutor av 5.
Historieläraren av Matt Haig är en roman om en historielärare som verkligen inte har några problem med att levandegöra historien. Det speciella med historieläraren Tom Hazard är nämligen att han åldras extremt långsamt. Trots att han ser ut att vara i 40-årsåldern så är han i själva verket flera hundra år gammal och har upplevt häxprocesser (på det allra hemskaste vis), jobbat åt Shakespeare och genomlevt världskrigen och många andra historiska händelser.
Jag vet inte om man kan kalla Historieläraren för en historisk roman, men jag kan ju börja med att erkänna att jag inte brukar gilla historiska romaner. Anledningen är främst att jag tycker att många författare brukar fastna i att skildra en viss tid eller vissa händelser och att det då skapas en distans som gör att människorna i boken känns svåra att relatera till. Jag tänker gärna att människor i alla tider har haft ungefär samma tankar och känslor och att det på många plan är märkligt lite som har förändras, men i historiska romaner kan människor plötsligt prata och bete sig helt annorlunda mot vad människor gör idag. Det får mig alltid att tappa intresset. Människor var väl inte dummare, stelare eller tråkigare för t.ex. 200 år sedan jämfört med nu? Det kanske är jag som är helt fel ute i och för sig; Jag vet såklart ingenting om hur människor var för 400 år sedan. Det fina med Historieläraren är i alla fall, ur min synvinkel, att den inte är en traditionell historisk roman. Här är det istället en nutida människa som kan blicka tillbaka. Jag tycker att det blir riktigt kul och intressant, inte minst för att Haig skriver precis den historiska roman jag har saknat. Här är det märkligt lite som förändras. Samhället blir annorlunda, men människorna och mänskligheten är mer eller mindre konstanta: det är samma kärlek & kärlekstrassel, pengatrubbel & girighet och konflikter.
Att åldras långsamt kommer dock med en del svårigheter för Tom och andra som delar hans speciella egenskap. Det gäller att smälta in och att inte väcka andras nyfikenhet. Läcker det ut att Tom och andra lever i hundratals år så kan de förvandlas till försöksdjur och utnyttjas. Därför finns det ett speciellt sällskap som jobbar hårt (och grymt) med att bevara deras hemlighet. I upplägget ingår också att ingen av dem får stanna på en och samma plats i mer än åtta år. Det är inte meningen att de ska bygga långa relationer till mer kortlivade människor – och särskilt inte inleda relationer och skaffa barn. Trots detta har faktiskt Tom en dotter, en dotter som dessutom har ärvt hans förmåga att åldras långsamt. De har dock kommit isär och Tom letar nu med sällskapets hjälp efter henne och har så gjort i hundratals år.
Sökandet efter dottern är ett bra inslag i boken, men det är ändå den del jag faktiskt hade lite svårt för. Boken byggs upp bra och långsamt, men när boken närmar sig sitt slut så börjar handlingen rasa iväg i ett snabbt tempo och jag tycker faktiskt att den här knuten löstes upp lite väl snabbt. I övrigt tycker jag att boken var riktigt bra och tänkvärd. Längs berättelsens gång kommer Tom uppleva möten och vara med om händelser som får honom att börja tvivla på att upplägget med allt hemlighetsmakeri är av godo. Det var oväntat och uppfriskande att berättelsen började utforska helt andra sätt att hantera situationen.
Det jag kanske främst uppskattade med boken var annars humorn. Författaren formulerar sig roligt och jag inser i och för sig att det är väldigt simpla skämt, men jag drar verkligen på munnen när Tom konstaterar att han inte har dejtat på 100 år och faktiskt menar det bokstavligen. Det finns en hel del skämt i samma stil, men det finns också annat som är humoristiskt. Att ha en sådan lång historia som Tom ger en slags avslappnad attityd hos huvudpersonen. Tom har varit med förut och verkar ha märkligt lätt att finna sig till rätta bland flugor och nya företeelser. Det här är skildrat med en humor som jag verkligen gillar.
Jag gillade helt klart Historieläraren. Den är kanske inte en typisk historisk roman, eller en historisk roman över huvud taget, men den är underhållande, tänkvärd och ger en del spännande återblickar till historiska händelser.
Historieläraren
Originalets titel: How to stop time (engelska).
Översättare: Karin Andrae.
Uppläsare: Martin Halland.
Utgivningsår: 2017 (första brittiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Polaris), 2018 (den här ljudboksutgåvan, Polaris).
Antal sidor: 379 (ca 10,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-88647-86-3, 978-91-7795-008-0.
Andras röster: Bina’s books, Hanneles bokparadis, Ugglan & boken.
Matt Haig
Matt Haig (född 1975) är en brittisk journalist och författare som har skrivit såväl barnböcker som vuxenromaner. Han har också skrivit en självbiografisk roman, Reasons to stay alive (Skäl att fortsätta leva) om Haigs tid med svår depression. Flera av Haigs böcker är verkliga bästsäljare och de har också översatts till 30 språk. How to stop time (Historieläraren) från 2017 (2018 på svenska) är hans senaste bok. Den är just nu på väg att filmatiseras. Matt Haig har en hemsida och twittrar på @matthaig1.
Förlagets beskrivning
”Tom Hazard bär på en livsfarlig hemlighet. Av allt att döma är han en högst ordinär 41-åring, men han har i själva verket levt i århundraden. Från den elisabetanska eran genom 1920-talets Jazzålder i Paris till dagens London. Han har sett världen förändras så många gånger, men det enda han längtar efter är ett vanligt liv.
Tom är ”kvasi-odödlig”. På 13-14 år åldras han endast ett. Han har med åren blivit en outsider, en betraktare av världen utifrån, förundrad och kritisk. Han följer franska revolutionen, fascineras av Facebook och hänger med Zelda Fitzgerald och Josephine Baker. Det enda han inte får göra, det enda förbjudna, är att bli kär.
Som historielärare på en grundskola i London har han hittat det perfekta jobbet: han kan lära barnen om häxjakten, världskrigen och andra stora historiska händelser. Han försöker på så sätt att tämja det förflutna, som alltid riskerar att springa ikapp honom, och komma över förlusten av sin sedan länge försvunna dotter.
Det är en bitterljuv roman, om att förlora och samtidigt finna sig själv. Om tidens gång, kärlekens villkor, och om att det ibland kan ta minst en livstid att lära sig att leva. Boken är samtidigt fyndig med typiskt brittiskt bett i replikerna: ”Varför oroa dig för framtiden? Den händer alltid. Det är det som är grejen med framtiden.”
Hollywood av Lasse Bergström är en vacker bok om ”guldåldern” i Hollywood (åren ca 1929 – 1949). Här presenteras filmmakare & deras filmer av en författare vars genuina intresse verkligen lyser igenom och smittar. Betyg: 4 drömmar av 5.
Hollywood av Lasse Bergström är en bok som jag har haft som ”hyllvärmare” sedan 2011. Att jag vet detta är för att 2011 också var året då stumfilmen The Artist gjorde succé (den fick Oscar för bästa film till och med) och jag hade turen att vinna biobiljetter till den. I vinsten ingick även den här boken, som passande nog till stor del handlar om Hollywoods stumfilmer.
Som titeln skvallrar om så handlar boken om amerikansk film under de decennier som brukar betraktas som Hollywoods guldålder: cirka 1929 till 1949, vilket också är tiden kring ljudfilmens intåg. Guldåldern syftar på att det vid den här tiden fanns 8 Hollywoodbaserade filmstudios som nästan totalt dominerade filmmarknaden. Jag läser på Wikipedia att de här bolagen tillsammans hade 96 % av marknadsandelarna år 1939. I boken finns det däremot ytterst blygsamt med den här typen av fakta och grundläggande information. För mig, som innan läsning inte var det minsta insatt i Hollywoods guldålder eller speciellt kunnig om vare sig stumfilm eller tidiga ljudfilmer, så hade det egentligen känts välkommet med mer fakta och en lite mer generös introduktion. Nu är emellertid upplägget ett helt annat och det är nog också högst medvetet.
Boken är alltså skriven av Lasse Bergström, filmkritiker och förläggare. Utöver att arbeta med filmkritik under flera decennier har han också varit förläggare för bland annat ett flertal filmböcker. Exempelvis arbetade han tillsammans med Ingmar Bergman med boken Bilder, som handlar om Bergmans filmer. Det här är alltså en författare som sitter inne med en enorm kunskap om film och en person som är passionerat intresserad av just film. Boken Hollywood: guldåldern är framför allt Bergströms högst personliga bok om sitt stora intresse. Som läsare är det härligt att få svepas med av och insupa all kunskap som Bergström delar med sig av. Jag hänger inte alltid med och jag kan för lite om ämnet för att veta om urvalet är bra eller inte, men det är helt klart en imponerande bok där skådespelare, filmmakare och deras filmer presenteras med Bergströms finurliga och fina formuleringar. Jag läser i bokens efterord att 90 % av all amerikansk stumfilm anses har brunnit upp eller på annat sätt försvunnit för evigt. Det framkommer också tidigare i boken att många verk är borta (och att några överraskande har hittats åter!). I en del fall finns stillbilder och annat material kvar som vittnar om filmer som inte längre finns att hitta. Det är lite svindlande att tänka på vilka kulturhistoriska skatter som har försvunnit. Därför blir det också extra glädjande att den här boken finns och kan fortsätta att berätta om ”guldåren”. Kanske hade upplägget kunnat vara lite tydligare och kanske kunde fakta serveras på ett tydligare sätt. Förmodligen spelar det ingen roll. Det här är en tjusig och intressant bok och författarens genuina intresse lyser igenom och smittar.
Hollywood
Utgivningsår: 2010 (första utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 470.
ISBN: 978-91-1-302052-5.
Lasse Bergström
Lasse Bergström (född 1929) är en svensk tidigare förläggare och filmkritiker. Under 30 års tid var han filmskribent på Expressen och under många år arbetade han som förläggare på Norstedts, där han också kom att bli förlagschef. Han har bland annat arbetat tillsammans med regissören Ingmar Bergman med boken Bilder, som handlar om Bergmans filmer. Bergström har också själv skrivit flera böcker, däribland memoarerna Bokmärken (1998).
Förlagets beskrivning
”Det handlar om den amerikanska filmens huvudstad och dess gyllene år decennierna kring 1929, året då börsen kraschade på Wall Street, talfilmen tog över från stumfilmen och författaren till denna bok föddes till ett liv som filmälskare.
Arbetet med Hollywood påbörjades 2005. Från början tänkt som en självbiografisk återblick på ungdomens filmer och dess hjältar och hjältinnor växte projektet först till en undersökning om den tidiga amerikanska filmens andra akt efter stumfilmens död och passagen genom ljudvallen. Sedan till en berättande historia – utan akademiska förtecken – om en lysande epok som bländade den tidens biobesökare och som nu, för nya generationer, kan upplevas på elektroniska skärmar i våra hem, genom tv, video och dvd.
En lysande epok med ett lysande följe – från Chaplin till Marilyn Monroe, från Erich von Stroheim till Billy Wilder, från Victor Sjöström till Garbo och Ingrid Bergman, från Buster Keaton till Bröderna Marx och Helan och Halvan och så vidare.
Omgiven av alla de filmer han berättar om ser Lasse Bergström i denna för svenska förhållanden unika och rikt illustrerade bok den amerikanska filmens guldålder i ett nutida och förklarat ljus.”
Himlen tillhör oss av Luke Allnutt är en fin och fängslande berättelse om en familj där ett barn drabbas av cancer och där detta fasansfulla leder till att föräldrarna glider isär. Betyg: 4+ panoramafoton av 5.
Robs och Annas tillvaro slås till spillror när de får veta att deras lilla son, Jack, har en hjärntumör. De kastas mellan hopp och förtvivlan och som så många andra söker de febrilt på nätet efter kunskap, prognoser, hopp. Medicinska begrepp, som fram till nu har varit totalt främmande, blir nu vardagsmat och de hittar snart ett forum där föräldrar i liknande situationer utbyter erfarenheter. Rob blir snabbt kontaktad på forumet av en man vars son har haft samma typ av tumör som Jack, men som mot alla odds har blivit återställd. Mannen berättar om en alternativ behandling i Prag och när Rob och Anna får allt dystrare besked från sjukvården så blir det den tjeckiska kliniken som får hoppet att fortsätta glöda hos Rob. Anna delar inte på något sätt Robs förtvivlade önskan att resa till Prag med sonen och det blir en konflikt som i den här svåra situationen bidrar till att slita itu deras relation.
Det saknas inte böcker om att mista en nära anhörig i en svår sjukdom och det saknas inte heller böcker om barncancer. En risk är alltid att sådana här berättelser fastnar i floskler eller att det blir sentimentalt på ett sökt sätt. Himlen tillhör oss lyckas dock undvika klyschor och tar heller inte de lätta vägarna för att vrida på tårkanalerna hos läsaren. Visst blir man berörd och visst är boken fängslande, men framför allt är den tankeväckande och förvånansvärt nyskapande i att den fokuserar mer på Robs och Annas relation än den direkta sorgen kring allt som händer runt deras son. Boken börjar också som en ”vanlig” kärleksroman, där läsaren får följa Anna och Rob och läsa om hur de träffar varandra, hur de försöker få igång sina karriärer och hur de så småningom försöker att bli föräldrar (en lång och komplicerad resa).
Jag tyckte riktigt mycket om den här boken. Den är lättläst/lättlyssnad utan att vara lättviktig eller banal. Jag har haft förmånen att slippa uppleva något som ens är i närheten av det Anna och Rob går igenom, men författaren lyckades verkligen skriva fram situationen för mig och göra mig både berörd och överraskad. Ett sorgearbete kan se ut på många olika sätt och det tycker jag att författaren lyckas skildra. Kanske är jag inte hundra procent kompis med slutet och hur författaren väljer att knyta ihop allting, men det är ingenting att haka upp sig på och ingenting som skulle få mig att avråda någon från att läsa den här boken. Jag rekommenderar den faktiskt varmt!
Himlen tillhör oss
Uppläsare: Hannes Meidal.
Översättare: Molle Kanmert Sjölander.
Originalets titel: We own the sky (engelska).
Utgivningsår: 2018 (första brittiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Forum), 2018 (den här ljudboksversionen, Bonnier Audio).
Antal sidor: 312 (ca 10,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7647-183-8, 978-91-37-15037-6.
Andras röster: Bina’s books, Boktokig.
Luke Allnutt
Luke Allnutt är en brittisk journalist och författare, bosatt i Prag. Han debuterade 2013 med Unspoken, en bok om Allnutts pappa, som gått bort i cancer. Samma år drabbades han själv av en cancersjukdom. We own the sky (Himlen tillhör oss) är hans första roman. Luke Allnutt har en hemsida, en Goodreads-sida och twittrar under @lukeallnutt.
Förlagets beskrivning
”Himlen tillhör oss är en stark och ömsint berättelse om den ovillkorliga kärleken mellan far och son och om att försöka förstå det ofattbara, som inte lämnar någon läsare oberörd.
Om man skulle spola tillbaka tiden, hade Rob sagt att han var en sådan där jobbigt lyckligt lottad man – gift med fantastiska Anna, pappa till den efterlängtade lilla pojken Jack, och med ett eget hus i norra London. Men det var då. Innan Jacks alltmer frekventa huvudvärkar och den där naggande känslan som Rob inte kunde skaka av sig. Innan alla läkarbesök som bekräftade att deras och varje förälders största rädsla blivit verklighet, och hela livet rasat.
Nu finner Rob sin tröst i alkoholen, och via kontakter på webbforum blir den växande besattheten av en alternativ medicinsk behandling i Schweiz till slut den sista droppen för äktenskapet. Men mitt i all förtvivlan kommer klarheten till Rob som en käftsmäll, och han blir tvungen att ifrågasätta allt han så desperat hållit fast vid och försöka hitta en väg till försoning med alla han sårat – och med sig själv.”
Den svavelgula himlen av Kjell Westö är en bok där läsaren får följa ett namnlöst berättarjag genom livet (och kärleken) i Helsingfors. Betyg: 3 sommarstugor av 5.
Den svavelgula himlen är en bok där läsaren får följa en namnlös berättare genom livet. Jag brukar tycka om böcker där man får gå vid sidan av en person och följa hens utveckling, men att sammanfatta vad den här typen av böcker egentligen handlar om brukar vara knepigt. Ett liv är långt och sådana här böcker tenderar också att innehålla många lager.
Ett drag som går genom boken är i alla fall klassfrågan. Som barn lär huvudpersonen känna Alex Rabell, som kommer från en tjusigare familj, medan berättaren själv kommer från helt andra omständigheter. Att komma från en familj med pengar kan få många konsekvenser senare i livet och ge en självklarhet och trygghet som andra, sämre bemedlade, saknar. Det skiner igenom en del i den här boken och karriärmässigt tar sig berättarens och Alex liv också olika vägar, kan man säga. Berättaren kommer att bli författare, men efter en stor succé stannar framgångarna av och han får istället ta ”vanliga” jobb.
Klass och jobb är alltså två spår i den här boken, men det viktigaste temat är ändå relationer och kärlek. Berättaren kommer så småningom att inleda en relation med Alex syster, Stella Rabell. Det kommer inte att hålla i längden, men trots detta kan de aldrig riktigt frigöra sig från varandra. De kommer att gå genom livet och alltid ha en viss plats i varandras liv.
Vad som är fint med Den svavelgula himlen är att tiden är tydligt närvarande. Boken rör sig från 60-tal in i vår tid. Eftersom jag själv är född 1987 kan jag inte direkt svara för skildringen av de första decennierna, men när det närmar sig nutid känns det att Westö träffar helt rätt, så jag misstänker att även de tidigare åren innehåller tidsmarkörer som känns träffande. Westö plockar även upp många tidsmarkörer och omvälvande händelser i nutid, som flyktingkatastrofen 2015. Han har till och med skrivit in en liknande episod som den när den lille pojken Alan Kurdi hittades död på en strand – en bild om kom att skaka en hel värld och som även kommer att göra det i den här boken.
Vad som också är fint, men som kanske är lite komplicerande för mig som svensk, är att boken utspelar sig i Helsingfors med omnejd. Kjell Westö är en finlandssvensk författare, hyllad för sina skildringar av just Helsingfors. Jag tror säkert att hans skildring är bra, men för mig faller såklart mycket bort eftersom jag saknar de rätta referenserna. Nog kan jag läsa mellan raderna att t.ex. Ehrensvärdsvägen och Ramsvik är speciella platser, men jag vet egentligen inte vad som kännetecknar dessa platser, vilken typ av människor som bor där eller vad de liksom betyder. Jag menar inte det här som kritik alltså. Snarare tycker jag att det är kul att läsa något av en finlandssvensk författare och att påminna sig om svenska faktiskt talas även utanför Sverige.
Den svavelgula himlen är en bok som känns lång, så som ju ett liv är, men den känns inte långsam eller långtråkig på något sätt. Jag tyckte om den och det kändes fint att få ta del av bokens berättares liv. När jag läser en sådan här bok, som spänner över lång tid, så känns det nästan som att lära känna någon på riktigt. Ändå vet jag inte om jag kommer att bära med mig boken någon längre stund. Det var trevlig läsning, men den väckte ärligt talat inga nya tankar eller känslor hos mig, trots allt. Jag kan inte förklara varför, för jag kan absolut inte peka på någonting som skaver i berättelsen eller berättandet. Kanske är jag för ung för att relatera och beröras, kanske är det något annat.
Den svavelgula himlen
Uppläsare: Reine Brynolfsson.
Utgivningsår: 2017 (första finska utgåvan, Schildts & Söderströms), 2017 (första svenska utgåvan, Bonniers), 2017 (den här ljudboksversionen, Bonnier Audio).
Antal sidor: 475 (ca 14,5 h lyssning).
ISBN: 9789100171636, 9789176517857.
Kjell Westö
Kjell Westö (född 1961) är en finlandssvensk författare som slog igenom stort med romanen Drakarna över Helsingfors, vilken är en del i en serie fristående ”Helsingforsromaner”. Westö har belönats med ett flertal priser, t.ex. Nordiska rådets litteraturpris 2014 (för romanen Hägring 38). Hans senaste roman, Den svavelgula himlen, är just nu nominerad till det folkliga bokpriset Årets bok.
Förlagets beskrivning
”Och jag gick hemåt och tänkte att jag kanske måste skriva en berättelse trots allt. En berättelse inte bara om Stella och Alex och mig och våra föräldrar, utan också om barnen, om Sandi och Amir och Tommi Hjelt. Och jag tänkte att den berättelsen måste bli mycket sannare än de andra berättelserna jag skrivit. För att vi levde i den tid vi levde i. För att det finns mörker, och för att det finns ljus. Och så nästa motvilliga tanke: att i så fall skulle jag också tvingas möta ljuset och mörkret i mig själv.
Den svavelgula himlen spänner från det solblekta 1960-talet till vår mörka tid. En Helsingforspojke växer upp i skuggan av den välbärgade och mäktiga familjen Rabell, som har en ståtlig gård i närheten av hans föräldrars enkla sommarstuga. Pojken blir vän med den självsäkre Alex och får vistas nära familjen, som bär på hemligheter under den polerade ytan. Men han blir också förälskad i Alex lillasyster Stella Rabell. Deras band är starkt men relationen är skoningslös, och genom decennierna kretsar de två ständigt kring varandra utan att kunna välja eller välja bort kärleken, samtidigt som den stora världen förändras och tränger in i deras liv.
Det är en episk Helsingforsskildring om familjeband, kärlek och vänskap, men också en kritisk genomlysning av hur våra drömmar och minnen färgas av kön, klass och tidens gång. Här finns författarskapets alla signum och i romanen hörs ekon från Kjell Westös tidigare verk. Men laddningen är starkare och svärtan djupare än förr.”
Män visar kuken för mig av Caroline Hainer är en essäsamling om fenomenet dickpics. Det är en oväntat intressant bok, som paradoxalt nog säger mycket om kvinnlighet. Betyg: 3 reflekterande vattenkokare av 5.
Män visar kuken för mig är en essäsamling av journalisten Caroline Hainer. Idén till boken kom när Hainer dejtade och plötsligt fick sin livs första dickpic skickad till sig. Den som inte har rört sig i dejtingvärlden sedan de smarta telefonernas intåg kanske aldrig har sprungit på fenomenet, men om man får tro Hainer så är det extremt vanligt att dejtande kvinnor får ta emot ovälkomna och oväntade foton på mäns kön (dickpics alltså). Hainer hade en idé om att skriva ett reportage om fenomenet, men det svällde till en hel bok. Det är alltså inte en bok om par som ägnar sig åt ”sexting” (att skicka sexiga meddelanden till varandra) eller en bok som i första hand handlar om sexuella trakasserier eller om den typ av kuk-bilder som skickas för att hota eller demonstrera makt, nej, det är en bok om den mer oskyldiga kuk-bilden, den som närmats naivt skickas i en förhoppning om att mottagaren ska gilla det hen ser. Eller varför män nu skickar dickpics.
Jag och många andra har sluppit detta fenomen och kanske kan man tänka att dickpics är något väldigt nytt och övergående, men jag insåg redan när jag läste baksidestexten att det inte alls är så. Män har visat kuken sedan de för första gången hittade ett sätt att göra detta. Pojkar och män ristar in kukbilder på väggar och ritar kukar i snön. För pojkar och män är det heller inte helt ovanligt att ha ett namn på könet och att prata peppande till det i olika situationer. Detta och det mesta andra i den här boken känns totalt främmande för mig som kvinna och kanske just därför tyckte jag att den här boken var både knäpp, kul och intressant. Det här är också en bok som paradoxalt nog säger väldigt mycket om just kvinnlighet. Varför har inte det kvinnliga könsorganet samma symbolvärde och betydelse? Varför är det så få tjejer som skryter om sitt könsorgan eller skickar nakenbilder på sig själva? Varför är det så få tjejer som tänder på dickpics? Hainer redogör för en hel del tankar och teorier kring detta och annat. Det är tankeväckande och intressant, även om jag ibland undrar hur välunderbyggda alla påstående är. Ibland saknar jag källor, helt enkelt, men överlag är det en riktigt bra bok om ett ämne om ett fenomen som kanske rymmer mer än vad man från första början tror. Jag gillar också att Hainer skriver om dickpic-fenomenet från alla möjliga vinklar och med alla möjliga ingångar och att hon sällan tar ställning till någon slags rätt eller fel. Det här är ingen arg bok om det oförskämda i att män, helt ur det blå, skickar bilder på sina praktstånd. Det är mer en nyfiken bok som försöker svara på varför och helt sakligt beskriva fenomenet utifrån kultur, historia och hur vi tycks fungera som människor. En förvånansvärt intressant bok, som sagt!
Citerat ur Män visar kuken för mig
”Jag ställde lite frågor, undrade vad han gjort under dagen. Jag bad honom nämnda den senaste filmen han sett på bio. Han svarade kortfattat och ointresserat. Han tog lång tid på sig att svara, jag kände hans initiala intresse svalna och försvinna. Synd, det känns alltid som en investering att börja prata med någon över internetkanalerna. Som resultatet av en lång dags – eller veckas – skördearbete. Ett evigt plockande av ogräs. Att hitta en fullgod potatis, alltså en person med till synes attraktivt utseende och någonting i presentationstexten som väcker ett intresse, är något man lär sig ta tillvara på. Så det var ändå med viss besvikelse jag insåg att den här killen gått vidare. Man känner igen en gäspning när man ser den, även i mejlform. Han skrev ”Vill du se en bild jag tog idag” och jag svarade ”okej” och han skickade en bild på sin kuk.
Bilden var tagen av honom själv sittande i sängen, benen särade. Jag kunde se att han behövt hålla mobilkameran i en speciell vinkel. Jag insåg att han måste ha tagit många testbilder för att få till den. Eller så var detta långt ifrån den första dickpic han skickat. Kanske hade han inte ens tagit bilden idag utan hade den på lut och skickade till tjejer som han pratade med på nätet.”
Män visar kuken för mig
Uppläsare: Caroline Hainer.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Mondial), 2017 (den här ljudboksversionen, Adelphi audio).
Antal sidor: 190 (ca 5 h lyssning).
ISBN: 978-91-88671-02-8, 978-91-88711-30-4, 978-91-88711-29-8.
Caroline Hainer
Caroline Hainer (född 1976) är en svensk författare, kulturjournalist och filmkritiker. Hennes debutroman, Inte helt hundra, kom ut 2013 och hennes senaste bok är essäsamlingen Män visar kuken för mig. Hainer bloggar på bloggen Jazzhands och twittrar under @jaxxhands.
Förlagets beskrivning
”Varför älskar unga killar att rita snoppar i snön? Hur kommer det sig att sju av tio män har ett smeknamn på sin penis? Vad får en man att skicka en dickpic?
I Män visar kuken för mig söker journalisten Caroline Hainer svaren. I fokus står det manliga könet, och inte minst mäns komplexa relation till detsamma. Sökandet leder henne mot såväl en ifrågasatt manlighet som till den antika konsten, lagboken, valkampanjer och de riktigt mörka skrymslena på internet.”
Never let me go av Kazuo Ishiguro är Kathys berättelse om att växa upp på ett väldigt speciellt barnhem och att sakta närma sig sitt öde. Det är en bok som väcker tankar och känslor som få andra böcker. Betyg: 5 kassettband av 5.
Kathy har vuxit upp på ett barnhem och skolgången har skett på en internatskola med andra barnhemsbarn. Nu är Kathy vuxen och är en ”vårdare” som tar hand om ”donatorer”. Hennes liv består till stor del av att jäktat köra mellan olika rehabiliteringscenter för att träffa sina donatorer. På vägen hinner hon fundera över det liv hon levt. Framför allt tänker hon tillbaka på vännerna Ruth och Tommy, som hon växte upp med, men som nu har ”fullbordat” – efter ett antal donationer har de gått bort. Livet fram till nu har till stor del bestått av att prata gamla minnen om platsen där de växte upp, men Kathy börjar mer och mer känna att det inte längre finns någon att dela sina minnen med. Att det är något speciellt med just deras barnhem och internatskola framkommer tydligt, men det är under bokens gång, medan Kathy tänker tillbaka på sitt liv, som det verkligen börjar uppdagas även för läsaren på vilket sätt.
Jag vet inte om det här är en spoiler, men någonstans tycker jag inte att det är det. Det är alltså så att Kathy och de andra barnen har vuxit upp i den här avskildheten för att de är kloner, framställda för att helt enkelt kunna användas som donatorer när andra människor behöver organ. Jag kände redan till detta innan jag började läsa och det framkommer också skapligt tydligt i boken, om än mellan raderna, att det är så det förhåller sig. Det fantastiska med boken är att den ändå är både fängslande och klaustrofobisk. Trots att man som läsare känner på sig hur det är, så håller författaren uppe en spänning, som, trots lågmäldhet och ett lågt tempo, är gastkramande. Genom att skildra Kathys tillvaro, hennes relation till Tommy och Ruth och genom att berätta om deras uppväxt, så byggs spänningen upp, inte genom att hålla läsaren i ovisshet, utan om att låta berättaren gradvis berätta om, och i viss mån själv upptäcka, vilket öde som väntar henne. För inte så länge sedan läste jag Återstoden av dagen av samma författare. Det är en helt annan bok, en helt annan genre, men det finns något i berättandet som känns igen. Precis som i den tidigare boken, där läsaren får följa en butler, som opålitligt berättar om sitt liv och allt han faktiskt har gått miste om medan han var upptagen med att gå helt upp i sitt arbete, så finns det något opålitligt i Kathys berättelse. Författaren låter läsaren gå vid Kathys sida och närma sig det smärtsamma som väntar, men länge är det också en berättelse där berättaren tassar kring det mörkaste och svåraste. Mellan raderna spränger något outsägligt hemskt, men berättelsen rör sig mestadels runt det, vilket verkligen gör att man som läsare sugs in och berörs.
Jag älskar hur boken är uppbyggd och den stämning som författaren effektivt skapar genom berättandet. Never let me go är en bok som väcker tankar och känslor som få andra böcker. Jag blev helt tagen av den här berättelsen och kommer inte att glömma den i första taget.
Citerat ur Never let me go
”När miss Lucy till slut sa något var det som om hon noga vägde varje ord. ”Det var inte bra att jag rökte. Det var inte bra för mig, så jag slutade. Men ni måste förstå att det är mycket, mycket värre för er att röka än vad det var för mig, och det gäller er alla.”
Sen hejdade hon sig och satt tyst. Någon sa senare att hon förlorade sig i tankar, men precis som Ruth var jag ganska säker på att hon funderade frenetiskt på vad hon skulle säga därnäst. Till slut sa hon:
”Ni har ju fått veta en del. Ni är elever här. Ni är… speciella. Därför är det mycket viktigare för var och en av er än vad det var för mig att hålla er friska inombords.”
Hon tystnade igen och betraktade oss på ett underligt sätt. När vi diskuterade saken efteråt var några av oss säkra på att hon inget hellre ville än att vi skulle fråga. ”Varför det? Varför är det så mycket värre för oss?” Men ingen gjorde det. Jag har ofta tänkt på den dagen, och i ljuset av de som hände senare är jag säker på att vi bara hade behövt fråga för att miss Lucy skulle ha berättat alla möjliga saker för oss. Det hade inte krävts mer än en enda fråga till om rökning.”
Never let me go
Originalets titel: Never let me go (engelska).
Översättare: Rose-Marie Nielsen.
Utgivningsår: 2005 (första brittiska utgåvan), 2005 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här nyutgåvan, Wahlström & Widstrand).
Antal sidor: 318.
ISBN: 91-46-21094-6, 978-91-46-23476-0.
Kazuo Ishiguro
Kazuo Ishiguro (född 1954) är en brittisk författare med japanskt ursprung. Han har skrivit ett stort antal romaner, i vitt skilda genrer. Hans genombrott kan sägas vara The remains of the day (Återstoden av dagen), från 1989, som också har filmatiserats och för vilken han belönades med Bookerpriset. Även SciFi-romanen Never let me go har filmatiserats. 2017 tilldelades Kazuo Ishiguro Nobelpriset i litteratur.
Förlagets beskrivning
”Kathy, Tommy och Ruth växte upp på ett isolerat internat på den engelska landsbygden. De fostrades till att tro att de var speciella och att deras hälsa var viktig, inte bara för dem själva utan även för samhället. Men varför var de egentligen där? När Kathy i 30-årsåldern tänker tillbaka på sin uppväxt börjar hon minnas saker. Hon minns hur folk som sökte sig utanför internatets grindar inte kom tillbaka och hur människor som kom utifrån verkade vara livrädda för dem. När minnesbilderna fogas samman går sanningen så sakteliga upp för Kathy.
Never let me go är en skildring av tre barns gemensamma uppväxt, men också en skönlitterär kommentar till en vår tids stora etiska frågor: genetik och kloning.”
Jag har inte råd av Marcus Stenberg är en personlig och tankeväckande bok om konsumtion och om en personlig resa från ett liv med ett ohållbart köpbeteende. Betyg: 5 exklusiva parfymer av 5.
Nyåret närmar sig och Marcus Stenberg är övertygad om att hans lån, lån som tagits för att lösa andra lån och kreditkortsskulder nu ska ha växt till den omfattningen att Kronofogden kommer att göra en utmätning. Så blir det inte, men det blir den varningsklocka som slutligen får honom att bestämma sig för att göra ett köpstopp hela 2016. En gång för alla måste han leva som den skuldsatta person han är och försöka att förändra sitt ohållbara konsumtions- och samlarbeteende. Projektet blev en blogg, som blev en bok. Jag hörde till de som läste bloggen och som ärligt talat blev tagen av att följa Stenberg under hans process och av att få ta del av hans tankar och analyser kring konsumtion. Medan jag läste bloggen slog det mig faktiskt att den kanske var ett skrivprojekt snarare än en verklig person som faktiskt gjorde den här resan. Stenberg skriver också med precision och med en dramaturgi som gör att texterna känns mycket mer som skönlitterära texter än bloggtexter.
Boken är inte på något sätt en blogg i pappersform, utan berättelsen är utökad och säkert till viss del omarbetad. En del av känslan av att följa Stenberg över tid går förlorad när berättelsen har lämnat bloggformatet, men boken är fortfarande indelad i olika kapitel för olika månader, så på sätt och vis kan man fortfarande gå vid sidan av honom under hans personliga resa.
Är det en så stor sak att rätta munnen efter matsäck då? Kan man inte bara skärpa till sig och avstå lyxlir och samlande, när man nu inte har råd med det? Vad är det egentligen med den här berättelsen som berör? Jo, det är ju just det, Stenberg går både djupt in i sig själv och blickar samtidigt ut i (populär)kulturen och dyker ned bland det som andra redan har sagt och skrivit om konsumtion. Han får verkligen ihop det. Även om jag inte själv kan relatera till Stenbergs ständiga önskan om att få samla, att få ge bort fina presenter, att få unna sig bra saker eller att trösta sig genom att köpa fina böcker & prylar, så träffar han helt rätt när han skildrar ångest och destruktiva beteenden som kan följa på att leva med ångest. På någon nivå tror jag att de flesta kan känna igen sig i den här ovanligt skarpsynta skildringen av just ångest och vilken makt den kan ta. Det finaste jag tog med mig från bloggen (och boken) var just skildringen av att våga bryta med ett beteende som faktiskt inte fungerar och att våga ge sig ut i något okänt som ändå måste till. Det är ingen rak väg för Stenberg, även om han ganska snabbt in i boken lyckas lösa en del problem, men det går hela tiden framåt och det är en hoppfull och fin vandring att följa med på.
Utöver att vara en väldigt personlig berättelse om ett ohållbart konsumtionsbeteende så är det också en tankeväckande bok om konsumtion. Stenberg skriver om ”shopaholics” genom historien och berättar genomtänkt och intressant om system som designats för att vi ständigt ska trilla dit och vilja köpa nytt, byta ut, konsumera.
Allt är inte perfekt med den här boken. Jag brukar inte haka upp mig på stavfel och liknande, men här har det smugit sig in förvånansvärt mycket av den varan och anledningen att det störde mig något är väl egentligen att det tydligt framgår i boken att Stenberg har sinne för detaljer och att han är mån om att ständigt leverera högsta kvalitet. Då blir det såklart lite ledsamt att just Stenbergs bok har något stavfel eller snubbel på orden för mycket. Jag vet inte ens varför jag skriver det här. Det är såklart inte så att jag på allvar tycker att några stavfel drar ned på betyget. Det här har verkligen varit en fin och tankeväckande berättelse att få ta del av och jag önskar verkligen att den här boken bara är en början på ett långt och lyckat författarskap. Stenberg skriver precist och med känsla och där mycket utspelas mellan raderna. En del av texterna är längre betraktelser eller mer utlämnade texter, men det finns också en del korta, ofta tragikomiska, små texter, t.ex. några rader konversation mellan honom själv och kunder han möter i sitt jobb i bokhandeln på flygplatsen. Tajmingen och avvägningen är perfekt. Jag ser framför mig att Stenberg skulle kunna skriva många fantastiska romaner. Hoppas han gör det!
Citerat ur Jag har inte råd
”På Arbetets museum frågade de, precis som de alltid gör på offentliga konsthallar och museum, vad mina verk kostade. Men några prislistor syntes aldrig till under själva utställningen. Så är det alltid. Jag ställer upp gratis för att få chansen att sälja något men sedan när det är uppenbart att ingen bemödat sig om att ens kopiera upp en prislista tänker jag istället att på listan över livets lopp kan den här utställningen ändå hamna och någon gång kommer den listan gå att leva på.
Att lära sig vara tacksam för att få ge bort det enda jag har. Om de inte ens värderar arbete på Arbetets museum, vart värderas det då? Livets lopp, det där strecket mellan åren på gravstenar, är det inte väldigt likt ett minustecken?”
Marcus Stenberg är en svensk författare och fotograf som har jobbat med det mesta inom bokbranschen (PR, formgivning, försäljning). Jag har inte råd (2017) är hans debutroman. Stenberg twittrar under @marcusstenberg, bloggar på Bokhora och har en hemsida (han har också haft podden Ett eget rum, som dock inte har utkommit med några nya avsnitt på ett tag och såklart bloggen Sorrow number 5, som är grunden till romanen Jag har inte råd).
Förlagets beskrivning
”Jag hade en deltidsanställning i en bokhandel och var i snabb takt på väg till Kronofogden eftersom jag inte kunde sluta leva över mina tillgångar.
Jag tänkte söka till Lyxfällan och bara ta ett sista sms-lån till kläder för att se bra ut i tv. Den tanken fick mig att inse att jag måste sluta shoppa, börja sälja av de saker jag köpt genom åren och försöka förstå att jag faktiskt inte har råd.
Jag började skriva dagbok om mitt köpfria år och det allra skämmigaste jag kunde tänka mig: min usla privatekonomi.
För att kunna sluta konsumera behövde jag förstå varför vi i den rikaste delen av världen tjänar mer och mer för varje år men samtidigt får större och större skulder. Och varför jag gillar att shoppa så mycket.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.