Etikett: Utläst

  • Småtrollen och den stora översvämningen av Tove Jansson

    Småtrollen och den stora översvämningen av Tove Jansson

    I Småtrollen och den stora översvämningen, av Tove Jansson, letar Mumintrollet och hans mamma efter Muminpappan. Det är den första boken om Mumintrollen.

    Betyg: 3 av 5.

    Småtrollen och den stora översvämningen är den första av Tove Janssons böcker om Mumintrollen. Här introduceras Mumintrollet, Muminmamman, Det lilla djuret (Sniff) och en del andra välbekanta figurer. Muminpappan finns med i bakgrunden – han har försvunnit för att ordna ett hus åt den lilla familjen.

    Det är kul att följa med från början i Janssons klassiska Muminberättelser och jag förstår också att boken skrevs under Vinterkriget och att man kan hitta vissa paralleller mellan berättelsen, om flykten och letandet efter Muminpappan, och situationen under kriget. För mig är det ändå mest en saga med fantasifulla miljöer, som kanske hade passat att läsa för dottern.

    Jag har lyssnat på berättelsen i uppläsning av Tove Jansson själv. Hennes berättande är väldigt behagligt att lyssna på. Samtidigt blir jag såklart nyfiken på hur boken ser ut. För nog är Tove Janssons illustrationer en stor del av Muminböckerna?

    Småtrollen och den stora översvämningen

    Småtrollen och den stora översvämningen gavs ut av Söderström 1945. Jag har lyssnat på en inläsning av Tove Jansson själv, utgiven av Sony music entertainment och Moomin Characters 1985. Övriga böcker om Mumintrollen är Kometen kommer (Kometjakten), Trollkarlens hatt, Muminpappans memoarer (Muminpappans bravader skrivna av honom själv), Farlig midsommar, Trollvinter, Det osynliga barnet, Pappan och havet, Sent i november.

    Tove Jansson

    Tove Jansson (1914–2001) var en finlandssvensk konstnär och författare.

  • Vi är inte här för att ha roligt av Nina Lykke

    Vi är inte här för att ha roligt av Nina Lykke

    Vi är inte här för att ha roligt, av Nina Lykke, är en rolig, dråplig och tänkvärd bok om en missförstådd(?) kulturman.

    Betyg: 4.5 av 5.

    Vi är inte här för att ha roligt, av Nina Lykke, handlar om något så bespottat som en kulturman, men boken berättas inte från det förväntade(?) perspektivet, en utsatt kvinnas, utan från mannen själv. Huvudpersonen, Knut, är en författare med en bästsäljare i bagaget. Den kritikerrosade romanen har inte följts upp av några större succéer: tvärtom har hans senare böcker sågats. På privatplanet har han också en svacka: separerad och med dålig kontakt med den vuxne sonen. Hans enda närvarande vän är en granne, som bara har tid när hans ständiga av-och-på-förhållande är av.

    Nu är Norges största litteraturfestival i antågande och Knut blir inbjuden med kort varsel, så som det kan bli när förstahandsvalet, och kanske även andrahandsvalet, har tvingats avböja. Av en olycklig slump, eller kanske inte(?), är samtalet tänkt att involvera en viss verklighetsförfattare, som öppet har anklagat Knut för att ha antastat henne. Knut har en helt annan bild av händelsen och det är inte utan tvekan han tackar ja till medverkan.

    Vi är inte här för att ha roligt gör något så märkligt som att skapa sympatier för en man som på många sätt framstår som oskön. Det handlar om en vit cis-man i övre medelåldern, därtill en, vid tiden, framgångsrik och rikskänd författare, som ställs mot en betydligt yngre kvinna på väg att bli ett namn i litteraturlivet. Det vore enkelt att måla upp Knut som en simpel snuskgubbe, någon som tycker sig ha rätt att ta för sig av det han vill ha och som därtill råkar vara rätt försupen, men genom att låta Knut stå i centrum framkommer en mer nyanserad bild.

    Knut har verkligen på sig offerkoftan. Det ältas. Alla oförrätter mot honom tuggas om och om igen och det handlar inte bara om verklighetsförfattaren. Lykke skildrar scen efter scen där Knut plattats till. Författarsamtal med inte ens en handfull i publiken. Intervjuer där intervjuarna inte ens läst hans bok. Recensioner som inte enbart bedömer hans senaste roman utan också passar på att snacka ned Knut som person och risa hans tidigare verk. Lykke skildrar en kulturvärld där det kan gå snabbt att bli passé och där det mesta tycks handla mer om person än om litteratur.

    Jag tycker att Vi är inte här för att ha roligt var överraskande bra och väldigt tänkvärd. Det är alltid kul med böcker som tar ett annat grepp än det förväntade och som därmed kan bidra med lite fler perspektiv. Det är lätt att glömma att varje liten person, hur idiotisk den än verkar, faktiskt bara är en människa. När jag läser den här boken känner jag faktiskt med Knut, hur knäpp han än är och vilka dumheter han än hasplar ur sig, och jag läser med en genuin önskan att han ska få lite upprättelse till sist. Vi är inte här för att ha roligt är dessutom, just det, rolig, inte minst i hur den driver med kulturbranschen. En mycket bra bok!

    Vi är inte här för att ha roligt

    Vi er ikke her for å ha det morsomt översattes av Marianne Mattsson och gavs ut av Wahlström & Widstrand 2023. ISBN: 9789146240747. Jag har lyssnat på den inläst av Leif Andrée för Radioföljetongen i Sveriges radio.

    Nina Lykke

    Nina Lykke är en norsk författare och grafisk designer.

  • Straff av Ann-Helén Laestadius

    Straff av Ann-Helén Laestadius

    Straff, av Ann-Helén Laestadius, är en viktig och drabbande bok om samiska barn som tvingas lämna sina hem och sin kultur för att gå på nomadskola. Det trauma det innebär går sedan i arv i generationer.

    Betyg: 5 av 5.

    Straff, av Ann-Helén Laestadius, följer några barn som tvingats lämna sina hem och sin kultur för att gå på nomadskola. Under tiden på skolan är de förbjudna att tala sitt modersmål och de tvingas att lära sig svenska. Den som blir påkommen med att tala något samiskt språk, eller på något annat sätt utövar något som kan förknippas med samisk kultur, blir bestraffad. Det är en hård och tuff miljö, där både psykisk och fysisk misshandel är vardag. Inte ens när riktigt allvarliga övergrepp begås, finns något sätt att lämna nomadskolan. Föräldrarna, samer, har inte mycket att säga till om i ett samhälle som förtrycker urfolk.

    Boken växlar mellan att skildra tiden på nomadskolan och att följa samma huvudpersoner på 80-talet. Jon-Ante, Else-Maj, Nilsa, Marge och Anne-Risten, bär alla på tunga bagage, i vissa fall rena trauman, som går tillbaka till tiden på nomadskolan. Sedan de blivit vuxna blir erfarenheterna också något som även drabbar nästa generation.

    Laestadius är otroligt skicklig på att skriva om samisk kultur och det förtryck det samiska folket har utsatts för, och fortfarande utsätts för. Den som inte tidigare reflekterat över det, blir här varse hur brutalt en hel kultur närapå kan utplånas, inte minst genom att frånta människor sitt hjärtas språk. Så kommer Anne-Risten att bli mamma till barn som skäms över hennes samiska bakgrund och som inte kan ett ord samiska. Marge, å sin sida, blir förälder till ett barn som suger åt sig all samisk kultur som en svamp, men där Marge själv inte kan lära ut allt dottern vill veta – hon har ju aldrig fått lära sig att skriva på samiska. Jon-Ante lämnar byn och skaffar sig ett nytt liv i stan, inte av vilja, utan av nödvändighet för att hantera det kan utsatts för på nomadskolan. Nilsa representerar det som Laestadius inte heller duckar för att skriva om: den skadliga machokultur som är ett problem även i Sápmi. På nomadskolan är han den stora mobbaren och som vuxen är han som har längst till att erkänna nomadskolans övergrepp. Även Nilsa bär dock på mörker och när husmor, nu en åldring, åter börjar ses i byn är inte ens Nilsa oberörd.

    Straff är en bok som både berör och stör. Det är en bok som upplyser, väcker tankar och engagerar och Laestadius är fantastisk på att göra berättelsen levande och intressant. Jag kan tycka att en del scener med den åldrade husmodern är lite onödiga, budskapet går fram ändå och i mitt tycke hade berättelsen inte behövt spetsas till med övertydliga scener med hämnd-tema. Det är dock en mycket liten anmärkning till en berättelse som i sin helhet är oerhört läsvärd och viktig.

    Straff

    Straff gavs ut av Romnas & Selling 2023. ISBN: 9789189051362.

    Ann-Helén Laestadius

    Ann-Helén Laestadius är en svensk-samisk författare.

  • 5 gamla bilderböcker jag (åter)upptäckt med min 3-åring

    5 gamla bilderböcker jag (åter)upptäckt med min 3-åring

    Jag och dottern har spenderat en hel del semester hos hennes mormor och morfar och vi har hunnit arbeta oss igenom en väldig massa barnböcker, varav de flesta kommer från min egen barndom. Alla böcker åldras inte speciellt väl, men idag tänkte jag tipsa om några böcker jag verkligen uppskattat att återvända till tillsammans med dottern.

    Utöver de här tipsen skulle jag också kunna nämna självklarheter (?) som Astrid Lindgren och Tove Jansson, Alfons Åberg-böckerna och annat som ständigt hittar nya generationer läsare. Men ja, det kändes lite onödigt..?

    Doktor Dentista av William Steig

    Doktor Dentista är en bilderbok om en skicklig tandläkarmus, som förbarmar sig över en räv med tandont och bestämmer sig för att hjälpa honom, trots att han normalt sett bara tar emot patienter utan smak för möss. Det är väl ingen bok som jag kommer ihåg sådär jätteväl från barndomen, men när jag nu läser om den upplever jag att den är en av få böcker som inte känns daterad. Berättelsen är som en saga i modern tappning och sagor åldras inte så mycket. En spännande berättelse om mod och list är aldrig fel.

    Hattjakten av Sven Nordqvist

    Hattjakten av Sven Nordqvist minns jag väl från min barndom, men inte på något speciellt positivt sätt: jag minns så väl att jag tyckte att den var otäck och läskig. När jag nu läser Hattjakten på nytt, får jag verkligen leta efter anledningen till att jag tyckte att den var så obehaglig när jag var liten. På något sätt tror jag att jag helt enkelt tyckte att det var otrevligt att den innehåller övernaturliga och mystiska inslag, och att det mesta som händer aldrig får någon riktig förklaring; En hatt försvinner och andra prylar dyker upp, men det är höljt i dunkel vem som orsakar det och varför. Otroligt, vilket känsligt litet barn jag måste ha varit, för idag är det ju just det som är en del av den stora charmen med Hattjakten. Nordqvist är kanske mest känd för Pettson & Findus-böckerna, som inte direkt behöver någon närmare presentation, men jag kan verkligen rekommendera att också läsa Hattjakten. De detaljrika illustrationerna, som man kan fastna i hur länge som helst om man vill, känns igen från Nordqvists övriga bilderböcker. Hattjakten sticker dock ut genom att innehålla fler lager – det är inte bara knasigt och roligt, det är också vemodigt och hjärtknipande på ett sätt som kanske inte uppfattas av barn, men som i alla fall går rakt in i mitt hjärta och får mig att verkligen uppskatta att läsa den för mitt barn.

    Lilla Nollan och dom andra av Inger och Lasse Sandberg

    Inger och Lasse Sandbergs böcker om Lilla Anna och Långa farbrorn, Lilla spöket Laban och Tummen minns jag väl från barndomen. Det som främst fastnat i minnet är egentligen illustrationerna, som jag i många fall minns i detalj än idag. Att de fäste så starkt berodde kanske på att just ingen annan använde collageteknik i sina bilderböcker på den tiden (och inte nu heller…). Det är egentligen otroligt märkligt att inte fler blandar tekniker på liknande sätt, för det passar extremt bra i bilderböcker och adderar lekfullhet på ett förträffligt sätt. Bara en sådan sak som att använda ett tumavtryck till att göra en karaktär i en bilderbok?! En underbar idé! Vid sidan av parets alla böcker med de ovan nämnda, återkommande karaktärerna, finns fler böcker att upptäcka. Med dottern har jag exempelvis läst Lilla Nollan och dom andra, som handlar om en Nolla som hittar sin plats bland de andra siffrorna, en kul bok, särskilt om man har ett barn med nyfikenhet för siffror.

    Majas alfabet av Lena Anderson

    Jag kan stora delar av Majas alfabet utantill. Boken lästes många, många varv när jag var barn och dessutom hade jag sångerna på kassettband. De underbara illustrationerna är så vackra att jag gärna skulle ha dem på väggen hemma. Ja, det här är verkligen en bok som håller, tycker jag. Faktum är att jag tycker att man bör läsa den här typen av böcker för sina barn: barn behöver lära sig om naturen, lära sig att det finns växter som heter förgätmigej, ögonljus (pyrola) och timotej, lära sig namn på det som finns runt omkring. I någon mening är det ju så att det som saknar namn också blir osynligt. Och hur ska man förstå att värna om något man knappt vet att det finns? Fler sådana här böcker, tack! Ulmus glabra tycker jag är fin, så heter almen på latin. <3

    Walt Disney presenterar…

    Hos mina föräldrar finns helt gäng böcker i Richters serie Walt Disney presenterar…, jag antar att de kommer från någon barnboksklubb på 90-talet. I böckerna finns berättelser med välkända karaktärer från Walt Disneys värld: Kalle Anka, Musse Pigg, Aristocats, Den lilla sjöjungfrun, Askungen, Lady & Lufsen… Det är okomplicerade berättelser med lagom mycket text för min 3-åring. Jag tycker att de är oväntat trevliga att läsa och jag märker att dottern också uppskattar dem. Visst förstår jag förstår att det finns ”bättre” böcker, men allt måste inte vara så duktigt hela tiden och allt man läser måste inte vara ”stor litteratur”. Ibland är det här precis vad man behöver!

  • 3 barnböcker jag läser med 3-åringen i sommar

    3 barnböcker jag läser med 3-åringen i sommar

    Treåringen älskar fortfarande böcker (hoppas det håller i sig!) och har därtill aldrig haft lätt för att somna. Vi läser böcker… många böcker, betydligt fler än vad man rimligen kan hinna med att blogga om. Här är i alla fall tre favoriter från några av de senaste omgångarna med bibliotekslån.

    Mina husdjur av Nils Andersson och Erik Svetoft

    Ur Mina husdjur av Nils Andersson och Erik Svetoft.

    Mina husdjur är en rimmad bilderbok om berättarens alla husdjur. Jag är inte 100% säker på att dottern uppskattar den exakt lika mycket som jag, men jag älskar att läsa den. Texterna är finurliga, roliga och knäppa på bästa sätt; Mina husdjur är en lekfull bok som gör en glad! Svetofts detaljrika illustrationer passar perfekt till texten.

    Mina husdjur, med text av Nils Andersson och illustrationer av Erik Svetoft, gavs ut av Rabén & Sjögren 2021. ISBN: 9789129728613.

    Naturen av Emma AdBåge

    Naturen är en rolig (och lite oroande) bilderbok om en liten by där invånarna uppskattar naturen, som finns där utanför. Men naturen bara gör och pågår, går inte att tämja. Till slut handlar boken om en natur, där det råkar finnas en liten by.

    Naturen, med text och bild av Emma AdBåge, gavs ut av Rabén & Sjögren 2020. ISBN: 9789129724943.

    Vi är lajon! av Jens Mattsson och Jenny Lucander

    Vi är lajon! är en bok som på många sätt säkert flyger över huvudet på min dotter, men som nästan rör mig till tårar; och på något sätt tror jag att vi uppskattar den båda två, på olika sätt. Boken handlar om två bröder med en ständigt pågående lejon-lek, som sätts på paus när storebror blir sjuk. Nej men herregud. Vad ska man säga? Barn ska inte få cancer!

    Vi är lajon!, med text av Jens Mattsson och illustrationer av Jenny Lucander, gavs ut av Natur & kultur 2019. ISBN: 9789127149281.

  • Bära och brista: Andra Monikabok av Sara Lövestam

    Bära och brista: Andra Monikabok av Sara Lövestam

    Bära och brista är den andra delen i Sara Lövestams trilogi om Monika, en trilogi om olika sätt att bli och, framför allt, inte bli förälder.

    Betyg: 3.5 av 5.

    Bära och brista är den andra delen i Sara Lövestams trilogi om Monika, en trilogi som till stor del handlar om olika sätt att bli och, framför allt, inte bli förälder. Monika är ofrivilligt barnlös, en erfarenhet som Lövestam själv bär på och som hon har pratat om öppet i ett flertal intervjuer. En stor del av Monikas vuxna liv har handlat om att kastas mellan hopp och förtvivlan i försöken att bli gravid, men nu har hon passerat 40-strecket och nått en punkt där hon i princip behöver acceptera att hon inte kommer att få något biologiskt barn. Det här är naturligtvis en stor sorg, en livskris, som bland annat uttrycks i utbrott, vilka till slut får hennes arbetsgivare att föreslå att hon söker professionell hjälp. De är beredda att betala för ett antal samtal med en terapeut, men Monika lyckas istället ordna sig betald skrivterapi – hon anmäler sig till en skrivkurs.

    Skrivkursen anordnas i Arvidsjaur, där Monika har sina rötter. Lockelsen till skrivkursen handlar också främst om det: att hon är intresserad av släktforskning och dras till den här delen av sin släkts historia. På kursen träffar hon en liten skara människor, alla kantstötta på sitt sätt, som lär henne mycket om sig själv och om livet.

    I boken varvas Monikas upplevelser på skrivkursen med släktingarnas historia. Läsaren får följa ett knippe fascinerande livsöden, ta del av familjehemligheter och läsa om svensk historia i form av rasbiologiska undersökningar, järnvägsbyggande och utvandring till Amerika.

    Sara Lövestam är skicklig på att berätta och hon får personerna i boken att kännas levande. Jag rycks med i läsningen och känner med bokens huvudpersoner när de möter svårigheter: kvinnan som tror att en tjusig akademiker ska gifta sig med henne, men som tvingas inse att trolovningen aldrig var på riktigt, kvinnan som ska följa efter sin älskade till Amerika, men som aldrig tar sig dit, och flera andra hjärtskärande berättelser. Flera gånger känner jag också anledning att fundera över hur personer i boken är riktigt funtade: boken saknar inte direkt barn som överges, som exempel.

    Bära och brista var en fin och berörande läsning, på många sätt. Jag kan särskilt rekommendera den som ljudbok, där man får höra författaren själv läsa de partier som rör Monikas släktingar, och Ellen Jelinek läsa Monikas delar. Det är ett trevligt upplägg, tycker jag, och båda har behagliga röster att lyssna på.

    Ska jag trots allt skriva något kritiskt om boken är det kanske att jag upplever den lite spretig. Det märks att Monikaböckerna ligger författaren särskilt varmt om hjärtat och att det är resultatet av ett skrivprojekt som tagit tid och fått mogna länge. Jag får ibland känslan att det är för ambitiöst. Att skildra ett stycke svensk historia, sätta ljus på alla dessa sätt att få/inte få barn och gå på djupet med vad det kan innebära för en människa att uppleva, och acceptera, ofrivillig barnlöshet, ja, det är kanske lite för mycket för att bli en riktigt tight roman. Jag tror att Monikas berättelse med fördel hade kunnat skrivas som en egen roman, och släktkrönikan fått blomma ut i en helt egen trilogi, men vad vet jag.

    Bära och brista

    Bära och brista gavs ut av Piratförlaget 2021. Jag har lyssnat på ljudboksversionen, i uppläsning av Sara Lövestam och Ellen Jelinek. Bära och brista är andra delen i en trilogi. Läs även övriga delar: Ljudet av fötter och Nu levande. ISBN: 978-91-642-0733-3, 978-91-642-3495-7.

    Sara Lövestam

    Sara Lövestam är en svensk författare och språkvetare.

  • Trilogin: Sömnlösa, Olavs drömmar, Kvällning av Jon Fosse

    Trilogin: Sömnlösa, Olavs drömmar, Kvällning av Jon Fosse

    Trilogin, av Jon Fosse, är en mäktig liten berättelse som kan läsas på många olika sätt, men allra mest är den en bok om djup kärlek.

    Betyg: 5 av 5.

    Trilogin, av Jon Fosse, är en samling korta, sammanlänkade berättelser. I den första, Sömnlösa, letar ett ungt par, Asle och Alida, förgäves efter tak över huvudet för natten. De har lämnat hembygden och tagit sig till ett större samhälle där de hoppas på att kunna skaffa sig en bättre framtid. De har just ingenting med sig och lämnar heller ingenting kvar på den plats de kommer ifrån. Den unga kvinnan i paret, Alida, är höggravid och det är en kall och regnig kväll, men ingen tar emot dem.

    I bokens andra del, Olavs drömmar, är den unge mannen i paret, Olav, som han numera kallar sig, åter i samhället där paret tvingades vandra från dörr till dörr den där kvällen. Den här gången har han rest dit för att köpa ringar, som skulle kunna ge sken av att han och Alida är man och hustru. De har nu en liten son och har försökt bygga upp en ny tillvaro på annan ort. De har fortfarande just ingenting, men Olav vill ge Alida allt, inklusive ett förtrollande vackert armband han ser hos juveleraren. Han hinner dock inte mer än anlända till samhället innan han börjar bli förföljd och utfrågad av en man som tror sig veta vem Olav är och var han egentligen kommer ifrån.

    I avslutande Kvällning tas berättelsen över av Alidas vuxna dotter, som reflekterar och funderar över sin mor och hennes liv. Alida är död och har tagit med sig många hemligheter när hon lämnade jordelivet.

    Det finns mycket som är ovisst i Trilogin. Författaren leder läsaren in på olika spår och möjliga förklaringar, men ger inga säkra svar. Det är upp till den som läser att fylla i och välja vilka Alida och Asle är, var de kommer ifrån, vad de gör och hur de försöker att hantera tillvaron. Det är en berättelse om människor i nöd och fattigdom, som möjligen leder dem till desperata handlingar – två offer till väldigt svåra omständigheter. De går också att läsa Alida och Asle som råa och avskyvärda människor. Alldeles oavsett är Trilogin en bok om en kärlek som står över allt annat. Den är en gåtfull historia där det gåtfulla också säger något om vilken oerhört kraft kärleken kan utgöra. Jag blev både fascinerad och berörd av den här läsningen. Det är sällan jag läst en bok där sympatierna för huvudpersonerna är så vacklande som i Trilogin. Jag vet knappt vilka Alida och Asle är och det gör liksom ingenting, för någonstans spelar det ingen roll i en bok där kärleken kanske har den viktigaste huvudrollen. Vackert.

    Trilogin

    Trilogien (Andvake, Olavs draumar, Kveldsvaed) översattes av Urban Anderssson och gavs ut av Albert Bonniers förlag 2015. ISBN: 9789100154691.

    Jon Fosse

    Jon Fosse är en norsk dramatiker och författare. Han belönades med Nobelpriset i litteratur 2023.

  • Jävla karlar av Andrev Walden

    Jävla karlar av Andrev Walden

    Jävla karlar är Andrev Waldens självbiografiska roman, som är lika mycket en tragikomisk uppväxtskildring som en brännande berättelse om en ensamstående mamma och hur hon gång på gång utsätts för våld och tvingas ge sig iväg.

    Betyg: 4 av 5.

    Jävla karlar är en augustprisbelönad, självbiografisk roman, skriven av Andrev Walden. I boken får läsaren följa Andrev under sju år med lika många pappor, som han kallar dem i boken. I verkligheten är det inga fadersfigurer det handlar om, inga trygga vuxna med något verkligt intresse för Andrev, inga män med någon ambition att spela en viktig roll i hans liv. Den första ”pappan”, Växtmagikern, som han kallas, försvinner ur Andrevs vardag när mamman avslöjar att han inte är Andrevs biologiska pappa.

    Sedan kommer de andra karlarna: Konstnären, Tjuven, Prästen, Mördaren, Kanotisten. Självklart finns det ett mörker i detta, att så många män passerar. Mellan alla dråpliga scener från Andrevs barn- och tonår anas ett väldigt tufft ensamstående mamma-liv, där livet gång på gång startas om och en ny tillvaro, med en ny karl, börjar byggas upp så smått – för att sedan rasa ihop. Från sitt barnperspektiv upplever Andrev narkotikaberoende karlar, smutsiga karlar, våldsamma karlar, kontrollerande karlar. I en fullständigt vidrig scen pågår det som kunde ha blivit mammans död medan Andrev, ett barn, kramar sin hamster utan att klara av att göra någonting.

    Nej, Jävla karlar är verkligen ingen lättsam komedi, som ni förstår: det är en riktigt mörk berättelse. Ändå är Jävla karlar en, på många sätt, rolig bok – Andrev Walden kan konsten att formulera sig rappt och roligt. Med värme och humor skriver Andrev om de där spännande åren, tonåren, då de flesta börjar upptäcka vilka de är. Andrevs utgångspunkt är rent av att han är en person utan egenskaper. Vägen in i vuxenlivet är lång och krokig. Förvånansvärt sent får han överraskande reda på att det enda han trodde om sin bakgrund, om sin biologiska pappa, inte är korrekt: bokens sjunde pappa, Indianen, har ingenting med amerikansk ursprungsbefolkning att göra. Uppfattningen att pappan är ”indian” är dock så stark att det är svårt att skaka av sig även sedan sanningen uppdagats. Det är en lång och krokig väg mot att upptäcka sin identitet, som sagt.

    Jävla karlar är en väldigt kul bok, men skrattet tenderar naturligtvis att fastna i halsen. Ibland känner jag att jag skulle ha vilja läst boken ur mammans perspektiv, men det hade såklart varit en helt annan bok. Nu blir det något helt annat och det är inte så illa. Snarare är det imponerande att det går att skriva en bok som är både och: en sorglig och mörk berättelse om våld & fattigdom och en väldigt komisk berättelse om en uppväxt i 70-talets Sverige.

    Jävla karlar

    Jävla karlar gavs ut av Polaris 2023. Jag har lyssnat på den i en ljudboksversion, i inläsning av Gerhard Hoberstorfer. ISBN: 9789177953241, 9789177952008.

    Andrev Walden

    Andrev Walden är en svensk journalist.

  • De vuxnas lögnaktiga liv av Elena Ferrante

    De vuxnas lögnaktiga liv av Elena Ferrante

    De vuxnas lögnaktiga liv, av Elena Ferrante, är en uppväxtskildring från Neapel och en bok om att upptäcka familjehemligheter och att göra sig fri från dem.

    Betyg: 3 av 5.

    De vuxnas lögnaktiga liv, av Elena Ferrante, utspelar sig, som så många andra av Ferrantes romaner, i ett Neapel där klasskillnaderna är påtagliga. I några av de tjusigare kvarteren bor Giovanna med sina hårt arbetande föräldrar: föräldrar med moderna ideal, utbildning och en förkärlek för att ge sig in i långa diskussioner om politik och kultur. I de ruffigare kvarteren, där invånarna slänger sig med napolitanska och där gangstrar och smågangstrar styr en stor del av tillvaron, bor delar av Giovannas släkt: där bor hennes faster, Vittoria, som föräldrarna har valt att ta avstånd från. Giovanna är på väg in i tonår och vuxenblivande och en nyfikenhet väcks kring Vittoria och den del av pappans uppväxt och ursprung han inte gärna pratar om. Giovanna tar kontakt med sin faster och öppnar plötsligt en dörr till familjehemligheter och lögner hon behöver konfronteras med.

    De vuxnas lögnaktiga liv är en intressant uppväxtskildring, där Giovanna steg för steg kliver in i vuxenvärden och gång på gång behöver pröva och ompröva det hon trodde sig veta om sig själv, sin familj och sin omgivning. Det är skickligt beskrivet och Ferrante är också mästerlig på att skildra sitt Italien och göra Neapel levande.

    Det finns mycket att imponeras av, fundera över och gilla med den här romanen. Samtidigt måste jag erkänna att jag tyckte att De vuxnas lögnaktiga liv kändes lång och stundvis rätt seg. Jag läser också med känslan av att inte riktigt förstå vad Ferrante vill säga. Här skildras relationer, sexuella övergrepp(?) och vänskaper som jag helt enkelt inte förstår. Det är sällan kul att läsa en bok där berättelsen flyger över huvudet, så, nej, det här är inte det bästa jag läst av Ferrante, men det är absolut en intressant roman.

    De vuxnas lögnaktiga liv

    La vita bugiarda degli adulti översattes av Johanna Hedenberg och gavs ut av Norstedts 2020. ISBN: 978-91-1-310737-0.

    Elena Ferrante

    Elena Ferrante är pseudonym för en italiensk författare som valt att vara anonym.