I kroppen min av Kristian Gidlund är bland det mest berörande och fina jag läst; En bok om att drabbas av cancer, men framför allt en bok om livet och en bok skriven av någon som verkligen kunde skriva. Och det blev inga fler böcker än såhär! Betyg: 5 vilda hingstar av 5.
I kroppen min av Kristian Gidlund är Gidlunds självbiografi och en bok där han berättar rakt, öppet och smärtsamt om sin sista tid i livet. Gidlund var redan känd som trummis i popbandet Sugarplum Fairy och som journalist när han drabbade av magcancer och började berätta öppet om detta i en blogg med samma namn som boken. Snart berördes hela Sverige av hans historia och så småningom kom bloggen att bli till den här boken.
I kroppen min består i praktiken av två delar och hela tiden är den skriven och berättad i stunden. Ingenting är tillrättalagt eller filtrerat i efterhand; När Gidlund berättar om smärtan och ångesten att behandlas med cellgifter förmedlar han precis de känslor och tankar han hade då. Det gör det omöjligt att värja sig. Jag har ingen egen erfarenhet av cancer (jag är mycket tacksam för detta) och ingen jag känner som själv har upplevt en cancerbehandling har velat berätta något om den. I den här boken berättar Gidlund om det slag som han måste ge sig ut i: kroppen ska brytas ned med gifter för att förhoppningsvis få de tumörer han bär på att minska. Jag har aldrig trott att en cancerbehandling är en enkel behandling, men Gidlund gör verkligen att man som läsare förstår vidden av den.
Den första delen av boken behandlar den första tiden efter diagnosen. Det planeras för cellgiftsbehandlingar, en svår operation och uppföljande cellgiftsbehandlingar. Ingen kan lämna några som helst garantier om någonting. Kristian börjar städa undan sitt liv, vill göra det enkelt för sina anhöriga, och han skriver ett brev ifall det värsta skulle hända. Det värsta händer inte. Efter en lång och omtumlande behandling kommer Gidlund ut på andra sidan, för alltid förändrad, inte bara genom det ärr som löper tvärs över magen, utan också själsligt, men behandlingen blir faktiskt lyckosam. Bloggen, som han har använt som en ventil, en yta där han har kunnat skriva av sig, fyller inte längre någon funktion och stängs ned.
Sedan börjar del två. Cancern är tillbaka och Kristian börjar åter skriva. Den här gången finns det ingen behandling. Nu återstår vård i livets slutskede.
Det här är ingen lättsam bok, inte alls. Det är ledsamt, smärtsamt, sorgligt och mörkt. Ändå är det en bok som i mångt och mycket genomsyras av livslust. Det är inte en bok om rädslan för döden så mycket som en bok om sorgen över att mista livet. I bokens första del sörjer Gidlund sin förlorade sommar, sommaren då han skulle ha varit på resor och äventyr, men som istället kom att ägnas åt cancerbehandlingen. I del två finns inte längre några framtida äventyr att uppleva, inte här i alla fall. Gidlund sörjer över att mista de han älskar, över att försätta de han älskar i sorg och, inte minst, över de barn han inte hunnit få.
Det gör så ont att läsa den här boken. Det är så mycket liv som inte fick chansen att bli av och Gidlund är fantastisk på att skriva om just det.
Jag kan erkänna att jag innan jag öppnade den här boken tänkte att det säkert skulle vara en stark berättelse, men kanske inte en stark ”litteratur”. Vad fel jag hade! Gidlund hade verkligen berättandets gåva. Han skriver vackert, säkert och trots att boken är baserad på en blogg, där varje inlägg, d.v.s. kapitel, är skrivet där och då, så utgör de verkligen en helhet. Det finns återkommande bilder som Gidlund väljer att skriva om. Inte minst återkommer han ofta till hästarna, hästarna som ger honom kraft och styrka, men som också är viktiga symboler för honom när han beskriver sin sjukdom. Alla de här fina stilistiska grepp gör att boken känns mycket mer som en roman än som en blogg. Hjärtat går sönder när jag tänker på att det här fick bli Gidlund enda bok (bortsett från en textsamling som gavs ut postumt).
I kroppen min är det starkaste och finaste jag läst på länge. Livet alltså. För en del blir livet alldeles för kort.
Det har nu gått tio dagar.
Jag skulle alltså kunna göra det enkelt för mig. Jag skulle kunna låtsas att jag inte har städat lägenheten så att mamma och pappa slipper. Skulle kunna låtsas att jag inte har varit borta med grovsoporna, att jag inte har burit ut sexhundra kilo Dagens Nyheter till pappersinsamlingen. Och jag skulle kunna låtsas att jag inte har tömt kylskåpet och rensat ur frysen. Jag skulle kunna låtsas att jag inte ångrade mig på vägen till kassan med den där fina skjortan, för att det kändes som att det var ett onödigt köp. Och jag skulle kunna behålla det som en hemlighet, att jag inte började med den där boken, för att jag vet att jag inte kommer ratt hinna läsa klart den.
Jag har alltid haft svårt för att lämna saker halvfärdiga.
Ur I kroppen min av Kristian Gidlund
I kroppen min av Kristian Gidlund
Utgivningsår: 2013 (första utgåvan, Bokförlaget Forum), 2013 (den här pocketutgåvan, Månpocket). Antal sidor: 330. ISBN: 9789137140520, 9789175032450.
I mars 2011 fick Kristian Gidlund sin första cellgiftsbehandling mot den nyligen upptäckta magcancern. Han började skriva en blogg, I kroppen min. Ett halvår senare såg det ut som om behandlingen hade lyckats. Men i augusti 2012 hade cancern kommit tillbaka och visade sig vara obotlig. De starkt berörande texterna i Kristians blogg blir nu bok.
”Jag fick beskedet på en torsdag, strax innan jag skulle äta pannkakor. Men det började långt innan dess. Så klart. Jag ska försöka berätta. Jag ska försöka. Och redan där misslyckas jag. Har skrivit och raderat alldeles för länge nu. Det här är nog en självisk bok. Skapad av mig själv. För mig själv. Och om du vill läsa får du gärna göra det. Men det här är mitt sätt att hantera den här situationen. Mitt sätt att tygla det som har tvingat sig in i mitt liv. Som jag måste leva med. Jag hade tänkt berätta hur allt började, hur jag har tänkt sedan den där torsdagen. Jag hade tänkt berätta om vilka känslor som har osat, fräst och dundrat inom mig. Men jag orkar inte vara saklig. Inte vara föredömligt dramaturgisk i berättandet. Inte nu. Kanske senare.Men det finns något som jag måste berätta. Och om det upprör någon att det var på det här viset som ni fick reda på det, så är jag ledsen för det. Förlåt. Men ingen är mer upprörd över det här än jag. Jag lovar. Det finns något som jag måste berätta. Jag har cancer. Allting har förändrats. I morgon börjar min cellgiftsbehandling. Och den där torsdagen åt jag mina pannkakor kalla.”
Förlagets beskrivning
Kristian Gidlund
Kristian Gidlund (1983 – 2013) var en svensk musiker och journalist. Han berörde hela Sverige när han drabbades av cancer i magsäcken och valde att berätta om det öppet i bloggen I kroppen min, i flertalet intervjuer och i Sommar i P1. Bloggen finns utgiven i bokform och finns också i en specialutgåva som även innehåller foton av fotografen Emma Svensson, foton som också visats på en utställning i juni 2013. Gidlunds samlade texter finns samlade i boken Mot monsunens hjärta, som gavs ut postumt 2014.
Arv och miljö av Vigdis Hjorth är en intressant men lite upprepande berättelse om en familj som slitits itu och där gamla sorger kommer upp till ytan igen när ett arv ska fördelas. Betyg: 3 av 5.
Arv och miljö av Vigdis Hjorth är en av förra årets stora snackisar, inte minst i Norge, där boken väckte uppmärksamhet för att den tydligen rev upp känslor i Hjorths släkt. Alla författare lånar väl från sina egna liv i sina berättelser, även när de skriver fiktion. I det här fallet verkar Hjorths släkt dock tycka att likheterna är för stora och det är knappast till deras fördel.
Hela romanen kretsar kring en familj med fyra vuxna barn. De två yngre syskonen har en fin relation till föräldrarna, men de två äldre har brutit. Det visar sig efterhand att det finns goda skäl till brytningen, men föräldrarna och de yngre syskonen möter dem ändå inte med förståelse. Nu har det plötsligt bestämts att de yngre syskonen ska få förskott på ett arv: de ska få ta över de två sommarstugor som finns i familjen. Det har också bestämts att de två äldre syskonen ska bli utköpta. Problemet är att de erbjuds alldeles för små summor. Ett ännu större problem är att de äldre syskonen bli sårade över att bli fråntagna de stugor de egentligen hade velat ha i framtiden och som kanske hade kunnat början på någon slags försoning. Nu vidgas istället revan i familjen och smärtsamma minnen och familjehemligheter kommer upp på nytt.
Arv och miljö är en intressant bok om en familj med svårlösta konflikter och om taffliga och småsinta försök att bli sams på nytt. Alla framstår som lite giriga och snåla på sitt sätt, ingen verkar villig att både ge och ta. Det finns liksom ingen väg framåt.
Samtidigt som boken tar upp ett intressant ämne, som författaren uppenbart har egna erfarenheter av (till viss del i alla fall), så måste jag erkänna att jag tyckte att boken var rätt tjatig. Jag föreställer mig att det är ett stilistiskt grepp, att upprepa samma saker om och om igen för att verkligen stryka under hur tjatig och långdragen hela den här konflikten faktiskt är, men i slutändan så blir det faktiskt en ganska seg läsning. Det händer en hel del dramatiskt i boken, men allt maler ändå bara på om arvet och orättvisan och det smärtsamma som hände en gång i tiden. Med tanke på hur mycket prat det blev om Arv och miljö här om året så hade jag väntat mig mer.
Arv och miljö av Vigdis Hjorth
Originalets titel: Arv og miljø (norska). Översättare: Ninni Holmqvist. Uppläsare: Gunilla Leining. Utgivningsår: 2016 (första norska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Natur och kultur), 2018 (den här ljudboken, A Nice Noise). Antal sidor: 366 (ca 9,5 h lyssning). ISBN: 9789127153004, 9789188711977.
”Att ingen av er någon enda gång har frågat mig om min historia, har jag upplevt och upplever jag som en stor sorg.” Så skriver Berglijot i ett mail till sina systrar, efter det att en häftig diskussion om förskott på ett arv har blossat upp. De är fyra syskon, och föräldrarna har nu meddelat att de två yngsta döttrarna ska särbehandlas och få ärva mer.
Under bråket om arvet pulserar en långt mer smärtande nerv. Det handlar om vem som blev älskad och vem som blev utsatt i barndomen, om skuld, ansvar och rättvisa. Tvisten sätter igång en kraftfull och ohejdbar rörelse, där de hemligheter som präglat familjen måste avtäckas. Det är mer än tjugo år sedan Bergljot bröt med familjen, men nu kräver hon för första gången att bli lyssnad på. Det krävs mod för att orka hävda sin version av en stelnad familjehistoria. Men bara genom att berätta, och formulera även det som är outhärdligt smärtsamt att återvända till, kan man komma vidare.
Vigdis Hjorths intensiva och medryckande roman om en kvinnas kamp för att få äga sin egen berättelse och de svåra syskon- och föräldrarelationerna blev en sensation i Norge. Romanen har sålt i över 100 000 exemplar, översatts till en rad språk och nominerades även till Nordiska rådets litteraturpris.
Förlagets beskrivning
Vigdis Hjorth
Vigdis Hjorth (född 1959) är en norsk författare som skrivit ett flertal böcker för såväl unga som vuxna läsare. I Sverige är hon kanske mest känd för romanen Arv och miljö som kom ut 2018.
Skärmhjärnan av Anders Hansen är en intressant bok om hur hjärnan fungerar och hur skärmar eventuellt kan göra oss onödigt stressade och distraherade. Betyg: 4 sömnlösa nätter av 5.
Skärmhjärnan av Anders Hansen är enligt min biblioteksarbetande sambo en av de mest populära böckerna på bibblan just nu. Det kan bero på att författaren var värd i Sommar i P1 tidigare i år (jag har ej lyssnat) eller så beror det helt enkelt på det faktum att många av oss av en eller annan anledning har haft anledning att reflektera över skärmar, det uppkopplade livet och hur det påverkar oss.
Anders Hansen är psykiatriker och i den här boken samlar han resultat från en mängd studier kring hjärnan, stress och skärmanvändning för att ge bakgrund till hans farhågor att för mycket skärmtid kan leda till psykisk ohälsa. Boken är lättläst, men jag tycker också att det finns en bra balans – det blir inte alltför förenklat och lättviktigt. Hansen skriver om evolution, kroppens stressreaktioner och varför vi (troligen) råkar ut för dem, men framför allt lyfter han in allt detta i vår samtid, och den verklighet där många tar upp sin mobil flera gånger i timmen. Hur bra är vår hjärna egentligen på att hantera mobilens lockelser, pockande notiser, oändliga flöden, tillrättalagda bilder på folks liv? Hur bra är den på att ens hantera det blå ljuset som skiner oss i ansiktet precis innan vi ska sova? Hur mycket lär man sig egentligen på en föreläsning eller en lektion om det också finns en mobil som ligger framför en?
Jag tycker att Skärmhjärnan är en riktigt intressant bok och även om jag ärligt talat redan kände till en hel del kring evolution och stress (på ett översiktligt sätt), så har jag verkligen lärt mig mycket och fått mig många tankeställare. Jag tycker inte själv att jag har några problem med min skärmtid. Jag stängde av notiser för åratal sedan och med mina privata konton har jag valt att bara följa personer som jag faktiskt pratar med i det verklig livet och/eller personer som jag faktiskt skriver till på sociala medier också. På flera sätt har jag alltså redan gjort en del för att appar och sociala medier inte ska distrahera för mycket, men även jag blir distraherad ibland, så som man lätt blir eftersom mobilapparna i grunden är designade för att dra in en och hålla kvar en så länge som möjligt. Efter att ha läst den här boken blir jag inte lika arg på mig själv när jag fastnar med mobilen utan jag är lite mer förlåtande mot mig själv. Det är faktiskt mänskligt att råka gå in och kolla en massa flöden, när man kanske egentligen bara skulle ha tittat på klockan. Samtidigt vill jag självklart inte hamna i de där situationer och nu har jag fått motivation till att faktiskt lämna mobilen så att den inte är lättillgänglig de gånger jag verkligen behöver fokusera på annat (och mobilen lockar som mest…). Eller när jag umgås med folk i det verkliga livet, för all del. Klockan har jag på armen och vill jag ta en bild tar jag ju egentligen helst foton med min kamera.
När jag skrev om den här boken på Facebook, apropå en artikel som delades i mitt flöde, så fick jag genast mothugg att nja, den här boken var nog inte så bra ändå. Jag blev lite snopen. Den känns så väl underbyggd med alla referenser, många till högprofilerade tidskrifter och många med tusentals deltagare i studierna, men självklart kan inte jag ha full koll på forskningsfältet. En av de första saker jag gjorde när jag började läsa var i och för sig att googla på boken för att se om den fått någon kritik och då hamnade jag direkt på psykologenSiri Helles blogg. Helle har skrivit en liknande bok, Smartare än din telefon, från sin psykolog-synvinkel och hon håller inte med Hansen i hans syn på riskerna med skärmanvändning. På Facebook fick jag återigen tips om Helles blogginlägg. I sak tolkar jag att Helle håller med Hansen, men hon tycker att han har missat att ta upp minst en viktig studie och så tycker hon att Hansens råd är extrema. Jag tycker också att man kan ta Hansens råd, som utgör de sista sidorna i boken, med en nypa salt, men resten av boken tycker jag är skapligt fri från extrema råd. Jag tycker tvärtom att Hansen är ganska duktig på att slänga in brasklappar och förklara att det är lätt att se samvariationer, men att det inte nödvändigtvis betyder att det ena orsakar det andra. I många fall finns också en ”hönan eller ägget”-diskussion: till exempel, använder personer med psykisk ohälsa sin telefon mer, eller är det telefonerna som gör att de lider av psykisk ohälsa? Eftersom jag själv är forskare (inom ett helt annat fält) försöker jag alltid vara källkritisk och försiktig med att dra långtgående slutsatser. Vetenskap handlar om att ständigt ställa nya frågor och testa dem systematiskt, gamla sanningar kan alltid omkullkastas längre fram. Kanske finns det andra läsare som rycks med på ett annat sätt och tycker att Hansen presenterar en komplett sanning.
Det är klokt att Helle (och andra) påminner om att Hansens bok inte är en heltäckande beskrivning av forskningsfältet och att det är en bok från en medicinares synvinkel. Jag tycker ändå att den är klart läsvärd och mycket tankeväckande! Jag tror att den kan vara en nyttig ögonöppnare för många. Och nej, man behöver inte ta till sig av Hansens råd om att endast sitta framför en skärm 2 h per dag. Själv sitter jag framför en skärm praktiskt taget hela arbetsdagen och sedan sitter jag gärna någon timme eller fler på min fritid. Det finns mycket positivt med det uppkopplade livet och skärmanvändning, själv har jag ju t.ex. den här bloggen som en av mina största hobbies. Det handlar inte bara om att använda en skärm, utan också om vad man använder den till. Det viktigaste, vilket boken också påminner om, är att det där andra, den där skärmtiden man kanske inte ens ville ha från början, faktiskt är rejält onödig och kanske inte ens hälsosam. Tack och lov att man kan göra mycket för att minimera just den skärmtiden.
PS: jag läste den här boken som e-bok. Det är väl en kul ironi? 😉
PS2: illustrationerna i den här boken är helt underbara och bygger på klassisk konst, men med inslag av typiska prylar från vår uppkopplade värld.
Den psykiska ohälsan håller på att ta över som det stora hälsohotet i vår tid. Ett högt tempo, konstant stress och en digital livsstil med ständig uppkoppling börjar få konsekvenser för vår hjärna. För hur mycket du än gillar att kolla bildflödet på instagram, nyheterna i mobilen eller filmer på plattan, är din hjärna inte anpassad till det som dagens samhälle för med sig. Den är helt enkelt i osynk med vår tid!
Men det betyder inte att du står maktlös och att det saknas lösningar – med lite mer kunskap om hur hjärnan fungerar kommer du snart att inse att det egentligen handlar om ganska enkla och basala saker. Den mänskliga hjärnan är skapad i en helt annan tid, och kanske borde vi visa den lite mer hänsyn. Så följ med på en spännande resa och få en helt ny bild av det som händer och sker i ditt huvud!
Förlagets beskrivning
Anders Hansen
Anders Hansen (född 1974) är en svensk läkare, psykiater och författare. Han har bland annat skrivit de omtalade böckerna Hjärnstark och Skärmhjärnan om hjärnan och vår hälsa. 2019 var Anders Hansen värd för Sommar i P1. Anders Hansen twittrar under @AndersHansen74.
Jag for ner till bror av Karin Smirnoff är en både mörk och varm bok om en kvinna som återvänder till sin hembygd och konfronteras med sin missbrukande broder, dödsfall och familjehemligheter. Betyg: 4 jakthundar av 5.
Jag for ner till bror av Karin Smirnoff är en bok som inte liknar någon annan jag har läst. Både platsen och människorna är annorlunda mot det mesta i dagens populära böcker och kulturen är en helt annan. Det är först när jag läser en sådan här bok som jag inser hur många urbana berättelser jag slukar varje år, hur många medelklassiga liv jag läser om, hur många akademikerhuvudpersoner jag träffar på i litteraturen (och kanske identifierar mig lite med).
Här är huvudpersonen, Jana, en kvinna med en rätt oklar bakgrund, ärligt talat. Läsaren får inte några direkta ledtrådar till vad hon jobbar med, var hon har bott (eller med vem?), men nu har hon i alla fall lämnat allt (varför? För hur länge?) och farit ned till bror, brodern som bor i deras hemby och som har gått ned sig i missbruk. Jana gör vad hon kan för att ge brodern den spark i baken han behöver. Kanske åkte hon ner för att rädda honom? Fast hon gör också mer: hon söker jobb i bygden, hon söker upp gamla bekanta och mellan raderna vecklas det upp fruktansvärda händelser från det förflutna. Det finns mycket mörker, svärta, misär och råhet i Jag for ner till bror. Den är faktiskt grövre än det mesta jag har läst och allt eftersom, ända in i det sista, blottlägger författaren nya omständigheter, ger nya pusselbitar.
Jag for ner till bror överraskar på många sätt. Det som kanske överraskade mig mest var hur skickligt författaren målar upp karaktärerna i boken. Jag for ner till bror är full av annorlunda människor: opolerade, kantiga och med bagage som i många fall rymmer så mycket bedrövelse att man nästan baxnar. Ibland känns det som att Smirnoff snuddar mot det klichéartade: boken utspelar sig i en västerbottnisk glesbygd, långt från de hippa gatorna i Stockholm, och dess befolkning super, snarare än anordnar vinprovning, om man uttrycker sig så. När Smirnoff beskriver älgjakter och byns intriger, så känns det inledningsvis lätt att irriteras, att tänka att det här är en sådan berättelse. Det är det som är överraskande, för mitt i alltihop visar det sig ständigt att bokens karaktärer har fler egenskaper och att berättelsen rymmer fler sidor. Jag for ner till bror rymmer också stoff som skulle räcka för att skriva flera snyftberättelser, men Smirnoff vågar skala av, bara snudda och låta läsaren upptäcka saker på egen hand, samtidigt som hon hela tiden ser till att överraska genom att vara oväntat rolig och bjuda på värme.
Jag tycker att den här boken hade allt, faktiskt, och det är också en bok som inte liknar något annat jag har läst. Jag for ner till bror är en fantastiskt välkomponerad berättelse med lager på lager på lager som vecklar ut sig. Mycket i berättelsen är otroligt och ”för mycket”, men det är bara att dras med. Det är en bok som verkligen suger tag.
Jag for ner till bror. Tog bussen längs kusten och hoppade av vid efyran. Sedan gick jag mot byn.
Snön föll tät och vägen blåste igen. Flingorna vältrade sig innanför de låga kängorna och anklarna frös som i barndomen.
Bilar hade kunnat stanna för min tumme men ingen bil kom. Det var ett par kilometer till min brors hus och vägen gick uppåt.
För att underhålla mig själv sjöng jag everttaube.
Våra föräldrar älskade everttaube och sedan dog de.
Ur Jag for ner till bror av Karin Smirnoff
Jag for ner till bror av Karin Smirnoff
Uppläsare: Lo Kauppi. Utgivningsår: 2018 (första utgåvan, Polaris), 2018 (den här ljudboken, Polaris). Antal sidor: 318. Läs även övriga delar i denna planerade trilogi. Del två, Jag for upp med mor, kom ut 2019. ISBN: 9789177950981, 9789177950998.
I Smalånger är det mesta som vanligt. Maria har hittats död. Hennes bror håller på att supa ihjäl sig. Harmynte John har ögon som svarta hål i rymden och äldreomsorgen får en ny medarbetare, Janakippo, som stack sin far med en högaffel. Jag for ner till bror är en svart, rå, våldsam och from berättelse. Det är kärleksfullt, passionerat, varmt och tryggt. Svårast av allt är förlåtelsen.
Förlagets beskrivning
Karin Smirnoff
Karin Smirnoff (född 1965) är en svensk författare med en bakgrund som bland annat fotograf, journalist och ägare till en trävarufirma. Hon debuterade 2018 med Jag for ner till bror, en bok som blev Augustprisnominerad samma år.
Twist av Klas Östergren är en långsam, men ändå riktigt spännande bok, om kärlek och skumraskaffärer och en berättelse som tar med läsare på en resa från 60-talet till idag. Betyg: 4 kastspön av 5.
Twist av Klas Östergren är en mångbottnad och långsam berättelse som tar läsaren från 60-talet till nutiden, från ett sommarhus i Stockholms skärgård till ett Karlskrona 50 år senare. Berättarjaget är en man och, som så ofta i Östergrens romaner, bär huvudpersonen en del likheter med författaren själv. En gång i tiden var han en naiv kille som ivrigt pilkade strömming vid sommarhuset och som blev handlöst förälskad i en kvinna. Den här kvinnan kommer sedan att återkomma i hans liv på olika sätt, Anna, Ann-Marie, Ami. Vem är hon, vad vill hon? Och vad sysslar hennes småfifflande pappa med?
Det är mycket som händer under ytan i den här boken och trots att den är långt ifrån en actionspäckad thriller så måste jag säga att den var riktigt spännande. Nya lager vecklade ut sig under läsandets gång och jag imponeras över hur Östergren väver ihop allting och fortsätter att överraska. Samtidigt läser jag och känner ett visst motstånd. Jag lyssnade på Twist i ljudboksversionen, trevligt inläst av Reine Brynolfsson, och den var riktigt bra, men ibland hade jag nog behövt stannat upp, läst lite långsammare, funderat över hur saker hänger ihop. Jag har måhända missat ett och annat i den här boken, men det känns inte som att det gjorde så mycket. Det är en underhållande bok. Dessutom känner jag spontant att jag gärna läser om den någon gång; Det här är verkligen en bok som borde tålas att läsas fler än en gång.
Twist av Klas Östergren
Uppläsare: Reine Brynolfsson. Utgivningsår: 2014 (första utgåvan, Natur & kultur), 2014 (den här ljudboken, A nice noise). Antal sidor: 382 (ca 11 h lyssning). ISBN: 9789187725296, 9789127140110.
Klas Östergrens nya roman skruvar sig fram mellan årtiondena fram till vår egen tid, från en given punkt på sextiotalet när sommaren var lång och The Beatles ”Twist and Shout” fortfarande ekade i folks medvetande. Där väcks en kärlek, till en kvinna med många namn. Anna. Eller Anne-Marie. Eller Ami.
Twist är en berättelse om att utnyttja och bli utnyttjad. Den handlar om pengar som bytte händer när centrala Stockholm förvandlades för femtio år sedan. Men om mutor är en gråzon så har bedrägeriet i Twist också en verkligt svart sida, som berättaren bit för bit blir varse: de rörelser av pengar, information och inflytande som frigörs när muren mellan öst och väst faller i slutet av åttiotalet.
Ingen går fri. Alla är med i spelet: motvilligt, ovetande eller av fri vilja. Liksom i en roman av Graham Greene eller John Le Carré handlar Twist om själva sveket och vad det gör med de människor som deltar i det eller drabbas av det.
Förlagets beskrivning
Klas Östergren
Klas Östergren (född 1955) är en svensk författare och före detta akademiledamot. Han är bland annat känd för romanerna Gentlemen och Gangsters, som också har filmatiserats.
Hur man botar en fanatiker av Amos Oz är en tankeväckande bok om fanatism, Israel-Palestina-konflikten och om skrivande. Betyg: 4 kaffekoppar av 5.
Hur man botar en fanatiker av Amos Oz är en essä om fanatism och om skrivande. Det är en personlig berättelse, men också en högst tänkvärd text om fanatism och hur vi kan ”bota” fanatism.
Oz säger utan omsvep att han själv växte upp som en hjärntvättad fanatiker. Han berättar om sin uppväxt i Jerusalem och om sina föräldrars omöjliga bakgrund i Europa och omöjliga kärlek till Europa. Båda hans föräldrar är förbluffande språkbegåvningar, men Oz får endast lära sig hebreiska. Han blir ett av alla de barn som kastar sten mot britter och skriker ”britter, åk hem!” med några av de få ord han kan faktiskt kan på ett annat språk. Oz skriver om mänskliga övertygelser och hur vem som helst kan bli fanatisk, men också att vem som helst har potential att glänta på dörren, kan försöka förstå andra synsätt och bli mer tolerant.
Oz, som gick bort här om året, kom att växa upp som en betydligt mer öppensinnad och förstående person än den lilla fanatiker han kanske var som barn. Han deltog som officer i flera strider och var sedan med och grundade Fred nu-rörelsen i Israel i slutet av 70-talet. I Hur man botar en fanatiker ägnar Oz mycket av utrymmet till att diskutera just krig och frihet och vad han ser som en möjlig utväg i Israel-Palestina-konflikten. Han ger en känga åt naiva européer som tror att en lösning ligger i att israeler och palestinier träffas och lär känna varandra. Istället gör han klart att en lösning bara kan ske med stora uppoffringar från båda sidor. Han förklarar israelernas och palestiniernas liknande bakgrunder och lidande och därifrån gör han tydligt att det är en strid mellan rätt och rätt och det enda som återstår är i hans tycke en tvåstatslösning.
Hur man botar en fanatiker är en ytterst intressant bok om Israel-Palestina-konflikten, en konflikt som jag ärligt talat inte har orkat sätta mig in i speciellt mycket fram till nu. Nu har jag lärt mig en hel del, men jag har också fått med mig många tankar om fanatism i allmänhet. Boken utgår i mångt och mycket från de erfarenheter som Oz bär på, det vill säga fanatism i hans hemland, men fanatismen är utbredd och kan uppstå var som helst. Jag tycker att Hur man botar en fanatiker är en väldigt fin bok om detta. I en tid då extremt polariserade debatter rasar i alla möjliga medier och där starka övertygelser gapas ut väldigt högt från olika håll, är det skönt med en bok som manar till eftertanke och till mer förståelse. Världen är sällan svart eller vit och sällan blir världen bättre om ens eget synsätt tvingas på andra.
Det här är en bok som har delats ut till gymnasieelever vid flera tillfällen och en bok till vilken det finns material så att den kan användas i skolan. Allt detta är möjliggjort av Teskedsorden, en stiftelse instiftad av Tidningen Vi med inspiration från just den här boken. Det känns onekligen som att Hur man botar en fanatiker är en lämplig bok att utgå från i diskussioner om tolerans och fanatism.
Hur man botar en fanatiker av Amos Oz
Originalets titel: How to cure a fanatic (amerikanska). Översättare: Rose-Marie Nielsen. Utgivningsår: 2002 (första amerikanska utgåvan), 2006 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2014 (den här pocketversionen, Teskedsorden och Wahlstörm & Widstrand). Antal sidor: 94. ISBN: 9789146214915, 9789170017384.
Klokt och klargörande delar den israeliske författaren och debattören Amos Oz med sig av sin syn på några av vår tids mest brännande frågor: Hur ser fanatismens natur ut, vem blir fanatiker och vad kan man göra för att bemöta och bekämpa fanatism, såväl hos andra som hos sig själv?
Hur uppnås varaktig fred mellan israeler och palestinier när båda parter har rätten på sin sida? Dessutom berättar Amos Oz med oemotståndlig charm om hur han på grund av ”fattigdom, ensamhet och glass” blev författare.
Förlagets beskrivning
Amos Oz
Amos Oz (född 1939 som Amos Klausner, död 2018) var en israelisk författare. Han har skrivit ett 20-tal romaner, varav de flesta är översatta till svenska. Hans senaste bok i svensk översättning är Judas (2015).
Vi kom över havet av Julie Otsuka är en helt hjärtskärande berättelse om de ”postorderbrudar” som lämnade Japan för att skaffa sig ett nytt liv i USA och hur de sedan ”försvann” efter attacken mot Pearl Harbor 1941. Betyg: 5 kimonor av 5.
Vi kom över havet av Julie Otsuka är en poetisk och smärtsam berättelse om de ”postorderbrudar” som under 20-talet lämnade sina hem i japan för att gifta sig och skaffa sig nya liv i USA. Det var bara det att de foton de fått skickade till sig från sina blivande män inte visade de fattiga trashankar som sedan mötte dem på kajen i San Francisco. De brev de fått skickade till sig, de som utlovade att deras blivande makar drev blomstrande verksamheter och hade prestigefulla jobb, var skrivna som lockbeten och skildrade inte den krassa verkligheten. I verkligheten hade deras blivande män de uslaste jobb: omänskligt slit på åkrar och odlingar, oglamourösa jobb som tjänstefolk åt rika amerikaner. Otsuka skildrar helt hjärtskärande hur de japanska kvinnorna (i vissa fall unga flickor) stiger iland med fina sidenkimonor och kalligrafipennor i bagaget och möter sitt öde.
Boken är uppbyggd som en kollektiv berättelse, inte olik Svetlana Aleksijevitjs brännande reportageböcker om Ryssland. Här är det dock en fiktiv kör av berättelser som vävs ihop på ett poetiskt och vackert sätt. Boken är skriven i ett långt flöde med inslag av kärlek och lycka, humor och glädje, men mest av allt med inslag av nöd, smärta, lidande, sorg. Och rasism. Otsuka beskriver den amerikanska synen på de arbetsamma, flitiga och noggranna japanerna och hur de skamlöst utnyttjades och hon beskriver hur många av de invandrade japanerna kämpar oerhört hårt för att trots allt bygga upp sina små verksamheter, sina egna små odlingar, skaffa sig sin försörjning.
Tjugo år senare, 1941, sker attacken mot Pearl Harbor och plötsligt möts japanerna av misstänksamhet och drabbas av förföljelse, hot och hat. Allt som byggts upp, rivs ned, och kvar lämnas ett tomrum. I samhällen där invandrade japaner levt blir andra amerikaner kvar, frågande vilka japanerna egentligen var och var de nu har tagit vägen. Snart är de glömda. Otsuka har manat fram alla dessa livsöden på nytt, synliggjort dem på det mest brännande och berörande vis.
Vi kom över havet är verkligen en vacker och smärtsam liten bok och den skildrar något som jag fram tills nu inte har vetat någonting om, helt bortglömda livsöden som berättar starkt och kraftfullt om utsatthet, fattigdom och rasism. Det här är en av årets bästa böcker för min del.
På båten hade vi inte kunnat veta att då vi för första gången fick syn på våra makar skulle vi inte ha någon aning om vilka de var. Att skaran av män i stickade mössor och slitna svarta rockar som stod och väntade på oss där nere på kajen inte skulle ha några som helst likheter med de stiliga unga männen på fotografierna. Att fotografierna som skickats till oss var tjugo år gamla. Att breven som hade skrivits till oss hade skrivits av andra personer än våra makar, yrkesmänniskor med vacker handstil som hade till uppgift att berätta lögner och vinna hjärtan. Att när vi första gången hörde våra namn ropas ut över vattnet skulle en av oss hålla för ögonen och vända sig bort – Jag vill åka hem – medan resten av oss skulle lyfta våra huvuden, rätta till fallet på våra kimonor, gå nerför landgången och stiga ut i den ännu varma dagen. Det här är Amerika, skulle vi intala oss. Det finns ingenting att oroa sig för. Och vi skulle ha fel.
Ur Vi kom över havet av Julie Otsuka (översättning av Ulla Roseen).
Vi kom över havet av Julie Otsuka
Originalets titel: The Buddha in the attic (amerikanska). Översättare: Ulla Roseen. Utgivningsår: 2011 (första amerikanska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2013 (den här pocketutgåvan, Bonnier Pocket). Antal sidor: 175. ISBN: 9789174293517, 9789100127305. Andra som läst: Carolina läser…, Kerstins bokblandning.
Ett fartyg är på väg över Stilla havet. Nere i dunklet på mellandäck trängs en grupp unga japanska kvinnor på rangliga metallbritsar. Deras koffertar är packade med allt som behövs för det nya livet på andra sidan havet: sidenkimonor för bröllopsnatten, kalligrafipenslar och rispapper för breven hem, små Buddhafigurer av mässing till lycka och beskydd. I händerna håller de foton och brev från sina blivande makar, främlingarna som lovat att möta dem på kajen i San Francisco. Kvinnorna drömmer om framtiden. Men framme i det nya landet väntar män de inte känner igen från fotografierna, umbäranden de inte har kunnat föreställa sig och en kultur som de kämpar för att förstå sig på.Vi kom över havet är lika mycket ett poetiskt porträtt av ett kollektivt öde som en rörande skildring av en mängd individuella upplevelser. Ömsint och omsorgsfullt ger Julie Otsuka liv åt de japanska kvinnor som kom till Kalifornien som postorderbrudar på 1920-talet – från den mödosamma båtresan fram till den dag i december 1941 då de tillsammans med sina familjer pekas ut som förrädare. Fram träder en del av nutidshistorien som ofta har förbisetts i historieböckerna.
Förlagets beskrivning
Julie Otsuka
Julie Otsuka (född 1962) är en amerikansk författare. Hon debuterade 2002 med När kejsaren var gudomlig. För hennes stora genombrott, Vi kom över havet, har hon bland annat belönats med The PEN/Faulkner Award for Fiction. Julie Otsuka har en hemsida och en Facebooksida.
Mitt hjärta går på av Christoffer Holst är en kärleksroman med två unga stockholmskillar i huvudrollen. Ska deras förälskelse överleva trots psykisk ohälsa i bagaget? Betyg: 3+ spökhus av 5.
Mitt hjärta går på av Christoffer Holst handlar om Pontus och Chavve, två unga, ensamma män i Stockholm. Pontus bor i en stor östermalmsvåning med sin bullriga familj. En gång i tiden tog han trevande steg mot en skådespelarkarriär, men nu har allt stannat av. Tvångstankar och psykisk ohälsa har satt käppar i hjulet för mycket i hans liv. Chavve är inflyttad från Gotland och arbetar på ett café. Han drömmer om att bli en framgångsrik konditor och han ägnar mycket av sin fritid åt att komponera avancerade bakverk, som hans sedan avnjuter i sin ensamhet framför gamla, romantiska filmer i sin kalla, trånga lägenhet. Han har haft svårt att skaffa vänner i sin nya hemstad och känner sig ensam.
Nu korsas Chavves och Pontus vägar genom en dejtingapp. Några dagars ivrigt textande till varandra leder till dejter och snart är de ett officiellt par. Det finns dock ett hot. Ska deras nya och bräckliga relation hålla för Pontus psykiska ohälsa? När Pontus råkar ut för en livskris sätts allt på prov och deras relation börjar krackelera.
Mitt hjärta går på är den typ av kärleksberättelse som inte bjuder någon större oro eller funderingar. För mig som läsare känns det självklart att det kommer att lösa sig på något sätt och på något sätt uppskattar jag det verkligen. Jag är ingen sträckläsare, normalt sett, men den här boken plöjde jag nästan igenom på en enda dag. Det var så mysigt att följa Pontus och Chavve och deras förälskelse är så fint beskriven och bjuder kanske på igenkänning för en del. Jag tycker också att boken är riktigt rolig på sina ställen, Christoffer Holst hittar verkligen fyndiga formuleringar.
Dessutom känns det bra och sympatiskt att väva in psykisk ohälsa som ett spår i boken. Psykisk ohälsa är vanligt och något som borde synas mer i böcker från olika genres, så jag ger verkligen tummen upp för Holsts berättelse om att föröka inleda en relation samtidigt som psyket stället till det.
Det jag tycker fungerar mindre bra är den halvhjärtade ansatsen att också försöka skriva en kärleksroman där de förälskade tu kommer från olika samhällsskikt. Holst gör helt enkelt inte tillräckligt mycket av det här spåret för att det ska bli övertygande och intressant. Holst strösslar med adresser för att måla upp för läsaren vilken fashionabel sida av staden som Pontus bor på, men för den som är ointresserad av Stockholm går det kanske rent av förbi att Pontus kommer från en familj med pengar.
Nåväl, jag har gärna överseende med den lite tamt beskrivna klassklyftan. Mitt hjärta går på är i det stora hela en riktigt fin och lättläst feelgood- och relationsroman.
Jag vänder mig om. Där står han. Han ser avvaktande ut, men ler ändå. Och han har samma mörkblåa rock på sig som han hade häromkvällen på Gamla stans perrong.
– Oj, men hej, stöter jag ur mig. Jag trodde du skulle komma från andra hållet. Alltså Östermalm.
– Jag tog tunnelbanan.
– Aha. Åker du ofta tunnelbana?
Han skrattar.
– Gör inte du det, eller? frågar han.
– Jo. Eller ibland åker jag buss.
– Trevligt.
– Mmm. Eller går.
– Coolt.
– Ja …
Jamen hej gott folk och välkomna till succéprogrammet ”Vi har absolut ingenting att prata om” – ikväll deltar Chavve och Pontus. Och håll hårt i soffkudden nu, för det här ser ut att bli vansinnigt obekvämt!
Ur Mitt hjärta går på av Christoffer Holst
Mitt hjärta går på av Christoffer Holst
Utgivningsår: 2015 (första utgåvan, Bokfabriken), 2016 (den här pocketutgåvan, Bokfabiken). Antal sidor: 220. ISBN: 9789176291344, 9789176291368. Andra som läst: Carolina läser…, Lottens bokblogg.
Den 22-åriga konditorn Chavve är antagligen den ensammaste romantikern på hela Södermalm. Efter tre år i storstaden har han fortfarande inte lärt känna någon och varje kväll slutar i ensamhet med stora bakverk framför filmen Titanic. På andra sidan vattnet bor Pontus kvar i pojkrummet hos sin brokiga familj. Skådisdrömmarna har bleknat, tillsammans med allt det där andra som skulle bli framtiden, och har ersatts med hypokondri och tvångstankar.
När en dejtingapp kopplar samman killarna blir de snabbt en del av varandras liv, och Chavve verkar äntligen ha hittat det han sökt efter så länge. Men Pontus liv kraschar, och allt som blev så bra är plötsligt borta. Fast Chavve tänker inte ge upp så lätt. Och han har en plan.
Mitt hjärta går på är en romantisk komedi om ensamhet, förhoppningar och den totala maktlösheten i att vara kär. En rolig men rörande historia, berättad från två unga killars perspektiv, om hur viktigt det ibland kan vara att våga lite mer i livet. Att ge sig hän.
Mitt hjärta går på är Christoffer Holst debutroman.
Förlagets beskrivning
Christoffer Holst
Christoffer Holst (född 1990) är en svensk redaktör och författare. Mitt hjärta går på är hans debutroman. Christoffer Holst har en hemsida och finns på instagram under @feelgoodhornan.
Härifrån till verkligheten av Eva Rydinger är en relationsroman om en snårig mamma-dotter-relation, om sorg och om att våga gå vidare. Betyg: 4 majblommor av 5.
Härifrån till verkligheten av Eva Rydinger kretsar kring Marianne och hennes vuxna dotter Karin. Båda har förlorat sina respektive. Mariannes man (och Karins pappa) dog i väntan på en ny njure för 13 år sedan, medan Karins sambo, och pappan till hennes son, gick bort i en olycka för ett antal år sedan. Båda har skuldkänslor och hemligheter kopplade till deras förlorade livskamrater och båda har sorg, även om de har hanterat det på helt olika sätt.
För Marianne har livet trots allt gått vidare och trots att både Karin och hennes andra vuxna barn verkar vilja att hon säljer sin gamla skånelänga och flyttar till en lägenhet, så har hon blivit kvar. Nu har hon, tack vare huset, faktiskt, träffat en karl och blivit upp över öronen förälskad. Hantverkaren Olle kommer hem till henne för att hjälpa henne med ett krånglande badrum och sedan följer romantiska dejter och roliga utflykter. Marianne lever verkligen upp och närmar sig plötsligt livsförändringar och eventuell husförsäljning från ett helt annat håll än vad hennes barn anar.
Karin, däremot, har inte gått vidare från sin förlust, utan har istället låtit sorgen efter den saknade Peter förmörka hela tillvaron. Hennes lille son har tvingats byta tilltalsnamn till just Peter, för att hedra pappans minne, och hon släpar honom, frekvent och mot hans vilja, till kyrkogården. Hennes vänner har lessnat, hennes instagram-profil är sedan flera år tillbaka enbart fylld av bilder från kyrkogården och från ledsamma uppdateringar om hennes sorg och saknad. Nu börjar även kollegorna på bokförlaget, där hon jobbar, tröttna på hennes enkelspåriga fixering vid förlusten av sambon Peter. Karin är en stor nostalgiker och vill bevara precis allt så som det varit. Det är ingen lätt egenskap att kombinera med förlusten av en livskamrat.
Hennes nostalgiska sida spiller också över på mamman och deras relation. För Karin är det självklart att fortsätta att duka för pappan, trots att ett helt decennium har passerat sedan hans bortgång, och alla hans prylar och saker måste behållas på sina rätta platser i föräldrahemmet. För Karin är det också självklart att hon måste ha tillgång till mammans gamla Skånelänga och samtidigt som hon planerar för och försöker att pusha Marianne till att flytta till en lägenhet, så ser hon det också som självklart att fortsätta spendera sina egna somrar i det gamla huset.
Karins negativa inställning till livet, hennes krav på Marianne och hennes dömande sätt att enbart betrakta sitt eget sörjande som det ”rätta” sörjandet har gjort att relationen mellan mor och dotter är spänd.
Eva Rydinger har lyckats skriva en riktigt intressant bok om olika sorters sorgearbete och om en knepig relation mellan en äldre kvinna och ett vuxet barn. Det finns delar i den här boken som jag tycker är lite mindre trovärdiga och det finns en del sidospår som i mitt tycke känns något onödiga, men överlag tycker jag verkligen att Härifrån till verkligheten var en tänkvärd och intressant relationsroman. Det är inte nödvändigtvis så enkelt att bli gammal eller att vara en vuxen person med en förälder på väg att bli gammal. Jag inser verkligen att det finns många övertramp som kan göras från olika håll, handlingar som sker i ren välmening men som träffar fel. Rydinger lyfter detta på ett riktigt intressant sätt i den här boken.
Hon lyfte telefonen, klickade fram Karins nummer och skulle precis trycka till när det ringde i hennes hand. Ödet ville tydligen annorlunda. Marianne tog ett djupt andetag, harklade sig och vevade upp rösten och lät den stanna på en lagom positiv nivå.
”Två själar, en tanke. Jag skulle precis slå ditt nummer. Hur är det idag?”
Marianne, nöjd med sin öppning, lutade sig tillbaka i hammocken och gav den lite fart med ena foten.
En het sommar går mot sitt slut när Karin sätter sig på planet mot Stockholm. Där hemma väntar ett krävande arbete och vardagen som ensamstående mamma. Dessutom bär hon på en stor sorg som andra människor verkar ha svårt att förstå sig på.
Det är med stor lättnad Marianne återvänder till sin älskade skånelänga efter att ha skjutsat dottern till flygplatsen. Deras relation är trasslig och fyra veckor tillsammans har tagit på krafterna. Nu ska Marianne ägna sig åt sig själv och njuta av tillvaron som pensionär. Men så öppnar hon dörren för en hantverkare och hamnar i stället i ett tvärdrag av känslor …
Härifrån till verkligheten är en varm roman om kärlek, relationer och livsval. Om att göra upp med sig själv och med familjens förväntningar.
Förlagets beskrivning
Eva Rydinger
Eva Rydinger (född 1967) är en svensk författare och copywriter. Fotografen (2013) är hennes debutroman. Eva Rydinger har en hemsida och en Facebooksida, twittrar under @EvaRydinger och instagrammar under @EvaRydinger.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
