När Arv och miljö kom ut på svenska här om året blev den en av det årets största bok-snackisar. Litteraturkritikerna älskade Vigdis Hjorths roman om såriga familjekonflikter och en orättvis arvsfördelning som väckte mörka minnen. Tidningarna älskade också att skriva om allt tumult runt omkring: boken har sådana starka kopplingar till Vigdis Hjorths liv att släktingar till henne slog bakut. Med viss besvikelse läste jag romanen och jag blev inte alls speciellt imponerad. Jag tyckte Arv och miljö var tjatig, tråkig och ältande.
Nu har jag gett Vigdis Hjorth en andra chans och läst hennes lika hyllade Är mor död, som kom på svenska tidigare i år. Boken är ingen uppföljare – här är det faktiskt ett helt annat persongalleri än i Arv och miljö – men den känns verkligen som en ren förlängning av den tidigare boken.
Den här gången heter huvudpersonen Johanna och familjekonflikten handlar om en brytning som hennes mor gjort sedan hon känt sig kränkt av ett konstverk som Johanna skapat och som modern läst in sig själv i. Det finns en syster, som har en helt annan relation till modern. Pappan är död. Johanna kom aldrig på begravningen.
Nu har Johanna sträckt ut sin hand. Hon har bott utomlands under många år, men hennes eget liv har tagit en ny vändning och hon vill flytta hem till Norge igen och hon vill återuppta kontakten. Modern är stenhård och tar avstånd.
Boken är ännu ett långt ältande. Jag förstår att det är ett stilistiskt grepp, men jag tycker att det är tjatigt att läsa om Johannas eviga upprepningar kring det som varit och hennes fruktlösa försök att återta kontakten med sin familj. Jag vet inte hur mycket av boken som är inspirerat av Vigdis Hjorths liv den här gången, men gissningsvis är det mer av en roman än Arv och miljö, som nog många läste mer som en självbiografi. Oavsett så märks det att Vigdis Hjorth inte är färdig med att skriva av sig kring relationsproblem och det svåra i att som vuxen ha en minst sagt frostig relation till sin ursprungsfamilj. I Arv och miljö kändes det kanske brännande på ett annat sätt. Nu kör hon samma visa en gång till: samma stil, samma språk, ungefär samma story. Jag blev faktiskt ännu mer besviken över Är mor död än vad jag blev när jag läste Arv och miljö. Och då ska ni veta att jag hade väldigt låga förväntningar redan från början, så det fanns inte så mycket att leva upp till.
Nåja. I vanlig ordning är jag skapligt ensam om att tycka såhär. Morgontidningarna öser lovord över Är mor död och boken kommer gissningsvis sälja som smör resten av året och belönas med tjusiga nomineringar och priser allt eftersom. Det är en sådan bok. Men mig gav den ingenting.
Är mor död
Norsk titel: Er mor død. Översättare: Jens Hjälte. Uppläsare: Gunilla Leining. Förlag: Natur & kultur (2021). ISBN: 9789127169920, 9789127169951.
Vigdis Hjorth
Vigdis Hjorth (född 1959) är en norsk författare. I Sverige är hon framför allt känd för den kritikerrosade romanen Arv och miljö.
Fiskarmännen av Chigozie Obioma är både ett stycke modern nigeriansk historia och en klassisk tragedi i modern tappning. Boken berättas av 9-årige Ben som, trots föräldrarnas stränga förbud, har börjat hänga vid den förorenade och smutsiga floden efter skolan. Där roar sig han och de tre bröderna med att fiska. En dag springer de på byns byfåne – ”galningen” Abulu. Det startar en händelsekedja som kommer att slå sönder hela familjen. Abulu kastar ur sig en spådom, som bröderna inte kan skaka av sig – en av dem kommer att mörda den äldste brodern. Det är så det är sagt och det verkar inte som att någon kan göra någonting för att stoppa det.
Boken gör många blinkningar till bibliska berättelser såväl som myter och berättelser från andra kulturer och religioner. Det finns säkert många lager att upptäcka för den som är bevandrad i sådant. Själv läste jag boken rakt upp och ner och jag blev oväntat fängslad. Boken är spännande och annorlunda alldeles oavsett hur mycket möda man lägger på att försöka tolka och förstå. Medan jag läste upptäckte jag faktiskt hur mycket jag gillar den här typen av berättelser som rör sig i gränslandet mellan modern verklighet och myter. Det är oväntat intressant att läsa en bok som gör en tydlig resa mot ett ganska förutsägbart mål – det går inte att läsa och tänka sig något annat än att spådomen kommer att slå in och att allt kommer att falla samman. Samtidigt gör de mytiska inslagen att det paradoxalt nog finns en känsla av att exakt vad som helst kan hända. Jag gillar det!
Jag tycker också om hur Obioma låter hela berättelsen utgå från Ben som ser allting från ett barns synvinkel. Från hans ögon skildras ett samhälle under förvandling: ett demokratiskt Nigeria är på väg att uppstå ur det som blivit efter det inbördeskrig som varat så länge. Att korruptionen är utbredd och att landet skakas av kuppförsök visas lite mellan raderna, men det som betyder något för Ben är att få en kalender, och att bli sedd, av en presidentkandidat som kommer till byn. Föräldrarna gör vad de kan för att ge sina barn en framtid. När saker inte går vare sig demokratin eller familjen vägen är den stora förhoppningen att kunna skicka barnen utomlands, till ett land där de har bättre framtidsutsikter. Som allt annat smulas alla planer och förhoppningar sönder i denna tragedi, det behöver jag inte spoiler-varna för att skriva, det ligger liksom i formen att det är så det kommer att bli. Som läsare följer jag med i berättelsen, mot det oundvikliga. Det var en fantastiskt fin resa att få följa med på faktiskt.
Fiskarmännen
Översättare: Ninni Holmqvist. Engelsk titel: The fishermen. Förlag: Ordfront förlag (2016). ISBN: 9789170378911, 9789174415926.
Chigozie Obioma
Chigozie Obioma (född 1986) är en nigeriansk författare. Fiskarmännen är hans debutroman.
Dags för ytterligare en Radioföljetong! Den här gången har jag lyssnat på Tuktans ljuva år av den schweiziske författaren Fleur Jaeggy. Bokens berättare är en fjortonårig flicka som går på internat – pappan träffar hon emellanåt på hotell, mamman befinner sig på en annan kontinent. Sin uppfostran får hon istället i den stränga internatmiljön. I den här boken har hon börjat på Bausler Institut i Appenzell, ett ställe där flickor från världens alla hörn skickats från sina välbeställda föräldrar. En av internatflickorna är rent av en presidentdotter, en flicka som blir en särskild ögonsten för internatets föreståndarinna.
När Frédérique börjar på skolan öppnar sig en ny värld för bokens berättare. Det uppstår en speciell vänskap och det väcks en längtan efter något mer. Frédérique har rest, levt, sett på ett sätt som berättarjaget inte har kunnat under sin uppväxt på internatskolor.
Jaeggy har själv gått på internat, så jag gissar att hon har en hel del egna erfarenheter at krydda med när hon skildrar den speciella tillvaron på internatskola. Jag ser att miljön och hela fenomenet bjuder på många ingångar till intressanta berättelser. Ändå fastnade inte Tuktans ljuva år. Är den för komplicerad för att fungera riktigt bra som ljudbok? Kanske. För mig fastnade den helt enkelt inte.
Tuktans ljuva år
Italiensk titel: I beati anni del castigo. Översättare: Viveca Melander. Uppläsare: Kristine Gulbrandsen. Förlag: Nilssons förlag (2019).
Fleur Jaeggy
Fleur Jaeggy (född 1940) är en schweizisk författare.
Stöld av Ann-Helén Laestadius är en av årets mest omtalade svenska böcker, får man väl säga. Jag förstår varför! Det här är en brännande och angelägen bok om situationen för renskötande samer i dagens Sverige. Det är också Laestadius första, efterlängtade roman riktad till vuxna. Sedan tidigare har hon skrivit för unga, bland annat augustprisbelönade Tio över ett.
Boken börjar dramatiskt med att nioåriga Elsa hittar sin renkalv slaktad. Hon kommer även gärningsmannen, en av de många bybor som bär på hat mot samer, på bar gärning. Elsa skräms till tystnad, men händelsen kommer att följa henne genom livet. Det är inte första gången Elsas familj och andra renägande samer får se sina djur blir plågade till döds eller hittar slaktrester från sina djur. Rent juridiskt räknas det som stöld, ett relativt ringa brott som i praktiken kan ske om och om igen utan att samhället gör något. De poliser som någon gång åker på ett larm får i regel vända om när något annat brott dyker upp och bedöms som högre prioriterat.
Boken, som är baserad på verkliga händelser, ger verkligen en klar bild av rasismen mot samer och det motstånd som finns mot deras liv och kultur. Att brottet att slakta renar inte räknas som något större än en stöld är egentligen helt ofattbart. Det är ett angrepp mot ett folk, en kultur. Det stannar dock inte där. I Stöld visar Ann-Helén Laestadius på många sidor av de konflikter som finns mellan samer och andra svenskar. Hon skildrar också de tuffa villkoren för renägare. Det är allt annat än lukrativt att leva på renskötsel, särskilt i klimatförändringarnas tidevarv. I slutändan är det många som betalar ett högt pris på flera sätt. Den psykiska ohälsan är enormt utbredd bland det samiska folket i förhållande till vad den är hos svenskar i stort. Närmsta klinik med kompetens inom fältet finns i Norge.
Laestadius låter det dock inte stanna där. Hon riktar också en hel del kritik inåt. Hon skildrar en värld där utomstående har svårt att ta sig in och bli accepterade och en värld där könsrollerna är fast cementerade – livet med renarna är förbehållet männen, makten i samebyn är förbehållet männen. Pojkar behöver knappt gå i skolan – det de lär sig där kommer de ändå inte ha någon nytta av bland renarna. Kvinnorna är i stor utsträckning hemma, ensamma under långa perioder, och sköter hem och tar hand om barn.
Elsa vill välja en annan väg. Hon är den som, till skillnad från sin bror, har ett genuint intresse och ork att ägna sig åt renskötsel. Hon vågar modigt stå upp mot poliser som inte lyssnar, mot journalister som ställer aningslösa frågor och mot gubbar, i alla åldrar, i samebyn. Hon är en frisk fläkt och det är härligt att få följa henne genom den här berättelsen, som i övrigt är så fylld av mörker. Ann-Helén Laestadius ger genom Elsa hopp om att det kan bli bättre.
Jag tycker att Stöld är en riktigt bra bok. Det är en bok som på ett rakt sätt skildrar tillvaron för renskötande samer, något som jag tror att de flesta andra svenskar vet väldigt lite om. Det är också en oerhört fin roman om att vara en ung kvinna och gå sin egen väg.
Stöld
Förlag: Romanus & Selling (2021). ISBN: 978-91-89051-34-8.
Ann-Helén Laestadius
Ann-Helén Laestadius (född 1971) är en svensk författare. Hon är bland annat känd för den prisbelönta ungdomsromanen Tio över ett, som handlar om en ung tjej och hur hon påverkas av rivningen av Kiruna.
En okänd man av Marguerite Yourcenar börjar med att det konstateras att Nathanael är död. Det är en effektiv början på det som sedan är en berättelsen om Nathanaels liv. Det är 1600-tal och Nathanael har begått ett grovt brott och flyr sitt hemland genom att gå till sjöss. Han reser omkring, träffar kvinnor, arbetar på ett tryckeri. Till delar läser jag boken som en äventyrsroman, för visst finns det drama. Här ryms som sagt ett grovt brott, men också ett skeppsbrott och ett kringflackande liv.
Jag brukar lyssna på Radioföljetongen i Sveriges radio och den här boken laddade jag ned till min podcastapp i höstas/vintras och nu har jag även lyssnat på den. Jag tycker det är kul att plöja Radioföljetonger; Ganska ofta upptäcker jag böcker som jag inte hade hittat till annars. Samtidigt är det inte nödvändigtvis till en boks fördel att man börjar läsa/lyssna utan några särskilda förväntningar eller någon idé om vad boken kommer att komma att handla om. Det här är ingen lång roman och när den var utläst kom jag verkligen på mig själv med att fundera på vad boken egentligen handlade om.
När jag sökte efter mer information om En okända man läste jag att den är en skildring av ”ett enskilt människoliv; lika obetydligt och betydelsefullt som alla andras” (Vi läser) och ”Marguerite Yourcenars sena roman ”En okänd man” är en berättelse om ett anspråkslöst liv” (DN). Det blev nästan tragikomiskt. Jag har alltså hastat mig igenom en hel roman om ett anspråkslöst liv och huvudpersonens liv har gått mig så förbi att jag måste googla för att försöka förstå vad jag har läst. Nej, det här var verkligen inte en bok som gjorde ett stort intryck på mig. Jag tror att det är den typ av roman som vinner på att man är förberedd och läser långsamt och med koncentration. För mig fladdrade den bara förbi. Som livet i och för sig!
En okänd man
Fransk titel: Un homme obscur. Uppläsare: My Holmsten (Radioföljetong i Sveriges radio). Översättning från franskan: Kajsa Andersson. Förlag: Ellerströms (2019). ISBN: 9789172475656.
Marguerite Yourcenar
Marguerite Yourcenar (1903–1987) var en fransk författare och ledamot i Franska akademien.
Brev från min barndom är en självbiografisk brevroman om och av den colombianska konstnären Emma Reyes. Den är fascinerande från första sidan. Vilket liv! Reyes föddes 1919 i Bogotá och kom att leva sina första år i ett riktigt kyffe. Några föräldrar finns inte med i bilden, men en prostituerad kvinna, Maria, ser till att Emma, hennes syster och ytterligare en pojke får mat. Kanske är ändå Maria barnens mor, men någon trygg mamma är hon inte. Det är en helt otroligt torftig tillvaro – barnen är ofta inlåsta och leker gör de på soptippen. Så småningom lämnas barnen åt sitt öde och Emma och hennes syster hamnar på ett kloster, där man tar de två flickorna till sig, men också har en stark gräns. Föräldralösa barn! Vem vet vad de har för bakgrund! På klostret är det viktigt att ha den rätta kristna tron och uppfattningen är att alla andra kommer att hamna i helvetet. Inte heller klostret är en bra miljö för barn – oj, vad barnen tvingas jobba hårt. De utnyttjas som arbetskraft under långa dagar med sömnadsarbeten och annat.
Emma Reyes berättar om ett liv och en värld som känns totalt främmande, väldigt beklämmande och som samtidigt väcker mycket fascination. Tänk att man kan leva upp som Emma Reyes utan att gå under!
Brev från min barndom
Översättare: Manni Kössler. Uppläsare: Nina Haber (Radioföljetongen, Sveriges radio). Förlag: Norstedts (2019). ISBN: 978-91-1-307119-0.
Emma Reyes
Emma Reyes (1919–2013) var en colombiansk konstnär och författare.
Pow wow av Tommy Orange är en bok om att vara ursprungsamerikan i dagens USA. Den har ett stort persongalleri och som läsare kastas man rakt in i huvudpersonernas liv utan någon större introduktion. Varje kapitel kändes till en början som noveller, men snart började berättelserna vävas ihop, kopplingar mellan huvudpersonerna började dyka upp och berättelsen började röra sig mot ett ödesmättat slut, ett slut som utspelar sig på en pow wow (social träff för att hedra ursprungsamerikansk kultur).
När jag läser förstår jag att boken i första hand är skriven av en ursprungsamerikan för andra ursprungsamerikaner. Det är mycket som flyger över huvudet och mycket som är svårt att förstå hela innebörden av. Stör och berör gör boken oavsett! Det är ingen bok som pekar ut huvudpersonerna som offer, men det är påtagligt hur tuffa förhållanden många lever under. I princip alla i boken har något svårt i bagaget eller i sitt nuvarande liv: alkoholism, missbruk, övergrepp, skador från fetalt alkoholsyndrom, otrygga uppväxter, fattigdom med mera. Det är mörkt och även om berättelsen är kantad av en (svart) humor om lättar upp så är det verkligen en tung bok att läsa.
Vi läste den här boken i min bokcirkel och den fick ett högt medelbetyg av oss – den kanske till och med tog nytt rekord! Den inbjöd också till en lång diskussion, så den passade verkligen för bokcirkeln.
Ändå måste jag erkänna att jag personligen tyckte att den var lite väl svår. Det är ingen bok som enkelt kan skummas igenom. Här finns också många lager och som jag nämnde är det en hel del som jag som vanlig svensson helt enkelt inte hänger med i. Vad är symbolen med alla spindlar t.ex? Ja, jag vet inte! Förvänta dig ingen lättsam feelgoodberättelse och var beredd på att det är många personer och berättelser att hålla isär. Det är dock mödan värt det, för det är en stark och annorlunda berättelse.
Pow wow
Originalets titel: There there. Översättare: Eva Åsefeldt. Förlag: Bokförlaget Polaris (2019). ISBN: 9789188647962.
Tommy Orange
Tommy Orange (född 1982) är en amerikansk författare. Han är medlem av stammarna Cheyenne och Arapaho.
Om våren är den tredje delen i Karl Ove Knausgårds ”årstidssvit” – fyra böcker skrivna till den yngsta dottern, som i den första boken ännu inte är född. Jag har kastat mig rakt in i serien tack vare Radioföljetongen och har inte läst de tidigare delarna, men jag tror inte att det har någon direkt betydelse, faktiskt; Det går alldeles utmärkt att börja läsa vilken som helst av Knausgårds böcker – så är de ju också skildringar av Knausgårds liv och vardag, rakt upp och ned.
I Om våren är det en vardag och ett livspussel som ska hanteras medan den dåvarande frun är inlagd på sjukhus. Större barn ska rastas på äventyrsbad, minstingen ska hållas nöjd. Det barn som vid romankvartettens inledning ännu inte var född är nu tre månader gammal. I boken har Knausgård packat in sig själv och det lilla barnet i bilen och reser över Skånes platta landskap för att ta sig till sjukhuset där frun/modern befinner sig. Det är vår. För det lilla barnet börjar världen veckla ut sig. Knausgård funderar över livet samtidigt som vardagens bestyr ska skötas.
Jag måste erkänna att jag har ett kluvet förhållande till Karl Ove Knausgård. Han är en ikonisk nutidsförfattare som brukar stå symbol för den åtråvärda kulturman som alla kulturtanter trånar efter. Minsta steg han tar gör kultursverige galna av fascination. Han har även själv gjort sig lustig över detta – han har bland annat påtalat att han skulle kunna skriva en bok om att skita och folk skulle kasta sig över den. Skit-scenen finns för övrigt i den här boken. Det här är alltså en författare som skriver om att tömma tarmen och som folk hyllar som den störste (och sexigaste?!) vi skådat i Norden. Det är något med det som andas hysteri och som gör mig väldigt, väldigt tveksam. När han var aktuell med sin romansvit Min kamp läste jag den första boken i serien och tyckte att den var ”helt okej”, men kände samtidigt: varför skriver någon flera tusen sidor om sig själv och varför vill ”alla” läsa dem? Min kamp är förvisso ett imponerande projekt, ett snyggt bygge, och det är ett stort verk som dessutom har fått personliga konsekvenser för den store Knausgård själv, så som det blir när man utlämnade skriver om sig själv och sitt liv ned till exkrementer; Man blir lite imponerad, naturligtvis. Men varför vill ”alla” läsa? Jag har inte orkat gå vidare med Min kamp del 2–6 och kommer inte göra det heller. Trots att kultursidor, kulturprogram och bokmässor tappade andan i flera år i sin beundran över Knausgård och hans magnus opus så orkar jag bara inte plöja flera tusen sidor självbiografi.
Nu har jag alltså, trots allt, läst Om våren: en del i nästa självbiografiska verk. Hur mycket Knausgård, med blöjbyten och tankning av den stora familjebilen, kan bokmarknaden bära? Förmodligen mycket mer! För jo, jag kan förstå. Det kanske är för att jag själv snart blir förälder. Livet: det stora och det lilla i det som utgör livet, det kanske inte är så många andra än Knausgård som kan skildra det på ett intressant sätt idag? Jag tyckte faktiskt om att lyssna på den här lilla boken, trots allt. I all sin enkelhet är det fint komponerat och jag tycker väldigt mycket om idén att skriva till sitt barn på det sätt som Knausgård har gjort, hur han ger en bild av hur den första tiden i hennes liv var. Fint!
Men Knausgård som fenomen kommer jag aldrig att förstå.
Om våren
Norsk titel: Om våren. Översättare: Staffan Söderblom. Uppläsare: Magnus Roosmann. Bilder: Anna Bjerger. Förlag: Norstedts (2017), Sverige radio (radioföljetong 2021). ISBN: 9789113072012.
Karl Ove Knausgård
Karl Ove Knausgård (född 1968) är en norsk författare. Han är bland annat känd för den rosade självbiografiska romansviten Min kamp.
Förra året läste jag Maria Brobergs omtalade debutroman Bakvatten och nu har jag vågat mig på en omläsning. Jag läser sällan om böcker, men den här gången kändes det relevant att fräscha upp minnet lite extra eftersom jag i mitten av mars bokcirklade den i en livesänd bokcirkel.
Bakvatten utspelar sig framför allt under 60-talet på den västerbottniska landsbygden. En av de viktigaste huvudpersonerna, trots att hon inte har någon egen röst i boken, är Margareta, som flyttar till byn Olsele med sin betydligt äldre man, Hebbe, vid slutet av 40-talet. Hon blir snabbt bekant med grannpojken, Assar, som inte är mer än en tonåring, men som ändå faller omedelbart för Margareta. Åldersskillnaden är stor och Margareta har sin Hebbe, men Assar och Margareta hittar ändå till varandra. Genom åren kommer de till och från att inte kunna slita sig från varandra, men de kommer heller aldrig riktigt få varandra. Så småningom får Margareta sonen Håkan och Assar känner sig övertygad om att det egentligen är han som är pappan. Håkan växer dock upp med Hebbe som sin stora idol och fadersfigur. När Margareta så småningom blir änka tar hon fortfarande inte till sig Assar fullt ut. Istället börjar hon sällskapa med Lars och de får sonen Nilas.
Lars älskar hela den lilla familjen han har i byn: Margareta, Nilas och bonussonen Håkan, men han kan omöjligen lämna sitt liv som renskötare. Margareta kan å sin sida inte lämna sitt liv på den lilla gården där hon sköter sina kor. Det blir ett liv där alla slits mellan viktiga pusselbitar i livet och ingen blir riktigt fri. För Margareta blir det långa perioder då hon får leva utan Lars, som sköter sina renar. Då kan dörren fortsatt stå öppen för Assar.
Bokens första delar, de som i huvudsak utspelar sig på 60-talet, berättas av Assar och av Håkan. Läsaren får följa dem i livet, vara med dem i livets med- och motgångar. Båda lever ständigt med en önskan att få höra till och höra hemma någonstans. Båda lever i Margaretas närhet, men utan att fullt ut förstå alla hemligheter som ligger under ytan.
Boken är skickligt uppbyggd och faktiskt väldigt svår att återberätta. Här finns många lager, många huvudpersoner, mycket som berättas mellan raderna. En central händelse, som fram till bokens slut paradoxalt nog tar minimalt med plats, är att Nilas plötsligt försvinner. När Maria Broberg till slut knyter ihop säcken är det för att berätta vad som verkligen hände den pojke som försvann och som i alla år befarades ha drunknat och försvunnit i Vindelälven. Även där döljer sig en hemlighet som tärt hos några av huvudpersonerna. Länge vet man som läsare inte var man ska ha sina sympatier. Det här är verkligen ingen bok där saker är svart eller vitt – alla personer har sina mindre smickrande sidor samtidigt som man känner med dem när man får gå vid deras sida genom ensamhet och känslan av att sakna frihet att leva livet fullt ut.
Det är en otroligt bra bok: mångbottnad och rik och alldeles sin egen. Berättelsen är verkligen snyggt komponerad och språket fantastiskt. När jag läste boken första gången valde jag ljudboken, som är mycket bra inläst av Elias Dahlgren, en uppläsare som kan konsten att krydda berättelsen med den rätta dialekten. För den här andra läsningen har jag hållit mig till pocketutgåvan och har fått gå in i språket och dialekten själv, vilket inte är så dumt det heller. Framför allt kan det vara spännande att läsa om en bra bok. Jag upptäckte att en del scener satt glasklart i minnet medan annat inte hade fastnat alls på samma sätt. Jag vet inte om det berodde på att en del föll bort för mig när jag lyssnade på ljudboken eller om det berodde på något annat. Det fina är att jag fortfarande tycker att boken är himla bra.
Maria Broberg(född 1977) är en svensk författare. Bakvatten är hennes debutroman.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.