Ett litet liv av Hanya Yanagihara är en tegelstensroman där läsaren får följa Jude genom livet och undan för undan ta del av hans tuffa uppväxt. Det är en berörande, men alldeles för lång roman.
Ett litet liv av Hanya Yanagihara är en rejäl tegelstensroman och därtill en av de senaste årens mest uppmärksammade bästsäljare. Den kombon är imponerande, tycker jag! För visst måste en riktigt tjock bok ha något visst om den blir läst och älskad av många? En viss tröskel är det ju att ta sig igenom en bok på över 700 sidor.
För mig var det lätt att förstå varför den här boken hyllats överallt de senaste åren. Jag föll pladask och plöjde igenom de första delarna på förvånansvärt kort tid (för att vara jag). Det är verkligen en fängslande berättelse!
Boken kretsar kring Jude St Francis, en man som läsaren får följa genom livet. När berättelsen tar sin början har han precis slutat college och så småningom blir han en etablerad jurist och till och med en extremt framgångsrik och välbärgad jurist. Hela tiden omges han av nära vänner och av Harold och Julia, personer som kommer att bli hans föräldragestalter. Hans biologiska föräldrar och hans barndom är däremot höljda i dunkel. Då och då rullas bitar av Judes bakgrund upp och det är ingen feelgood direkt. Redan tidigt förstår man som läsare att Jude har varit med om förfärliga saker, händelser som skadat honom för livet både fysiskt och psykiskt. Vidden av det blir dock inte klart till fullo förrän boken närmar sig slutet.
Boken berättas omväxlande från Judes synvinkel, men också från hans nära och käras ögon. Det är framför allt tre vänner som står ut till en början: Willem, JB och Malcom. De fyra är vänner från college och utgör en oskiljaktig kvartett. Boken inleds faktiskt som en intressant berättelse om kompisgänget och deras dynamik – alla fyra får ungefär lika stort utrymme. Sedan tappar boken styrsel. JB och Malcolm förpassas till bifigurer. Jag hade gärna fortsatt att läsa om alla fyra, men författaren tyckte tydligen annorlunda. Jag tycker att berättelsen blev allt mer otight ju mer jag läste. Det är en konst att skriva riktigt långa berättelser och här håller det inte hela vägen, om du frågar mig. Boken börjar som en bok och slutar som en annan. Bitvis är det dessutom alldeles för pladdrigt.
Jag kan förstå att många älskar den här boken. Den är fantastiskt bra, åtminstone delvis, och det är också en väldigt stark berättelse Jude bär på. Det är svårt att inte bli berörd. Men nja. Boken var faktiskt för lång för min smak och jag kände inte att den röda tråden fanns där fullt ut.
Nu slänger jag in en spoilervarning också. Jag kan erkänna att jag heller inte riktigt köpte Judes berättelse. Det blev bara för mycket. Han är föräldralös och växer upp i ett kloster (av alla klyschor!). Alla i klostret är homosexuella pedofiler som misshandlar honom och våldtar honom. Han rymmer därifrån med en av munkarna och tvingas därefter till prostitution under många års tid. När han befrias därifrån genom en polisinsats hamnar han på ett barnhem, där han behandlas som en kriminell(?!) och där personalen är homosexuella pedofiler som misshandlar honom. Han rymmer därifrån och liftar. Alla lastbilschaufförer han träffar på är homosexuella pedofiler och Jude prostituerar sig. I ett ögonblick när han är sjuk och svag och befinner sig på en bensinmack (om jag minns rätt?) blir han hittad av en homosexuell pedofil som plockar upp honom och spärrar in honom för att kunna våldta och misshandla honom. Fullt medveten om att det finns många som får alldeles för många sorger att hantera på en gång, så tycker jag verkligen att det blir överdrivet och jag undrar ibland hur många homosexuella (och sadistiska) pedofiler någon egentligen kan ha oturen att träffa på. I mitt tycke hade det räckt att skildra någon eller några av alla dessa övergrepp för att komma fram till poängen och göra det trovärdigt och berörande. Här avlöser de hemska händelserna varandra på ett sätt som gör att det till slut blir närapå fånigt. Judes hemska bakgrund blir sedan fond till hur han lever den amerikanska drömmen, om än med djupa sår och väldigt dålig hälsa. Boken reproducerar den både felaktiga och tröttsamma klichébilden av den ”framgångsrika” personen som jobbar alldeles för mycket och alldeles för sent. Ett exempel på Judes ”framgång” är att han jobbar måndag–lördag och måste tvingas att lämna kontoret vid midnatt på vardagarna och vid nio på lördagen. Annars jobbar han såklart mer än så. Ingen kan jobba fokuserat och göra bra ifrån sig under sådana maratonpass som pågår år efter år. Det är tröttsamt att den inställningen till jobbet här lyfts fram som något slags bevis på framgång. Dessutom är jag nog för svensk för att fascineras av den amerikanska drömmen. Det är inte intressant för mig att läsa om att Jude är en extremt rik toppjurist och att alla hans vänner är extremt framgångsrika inom sina respektive områden – världskänd skådespelare, superframgångrik konstnär, arkitekt som efterfrågas över hela världen och så vidare, och så vidare, och så vidare. Även här frågar jag mig om det är trovärdigt? För mig känns det i alla fall rent trist att läsa en bok där alla lever fantasiliv där man semestrar med privatplan och äger en handfull lyxhus utspridda över intressanta platser och bla, bla, bla. Det hade varit så mycket mer intressant om det fanns någon vanlig person i boken, någon som faktiskt skulle gå att relatera till.
Slut på spoilervarningen. För att sammanfatta kan jag se vad andra gillar med den här boken. Jag slukade stora delar av den, men mot slutet gick det verkligen trögt. Boken höll inte hela vägen, helt enkelt. Kanske hade jag för höga förväntningar.
1947 av Elisabeth Åsbrink är en essä som genom korta nedslag hos olika historiska personer tecknar en biografi över år 1947.
1947 av Elisabeth Åsbrink är en Augustprisbelönad essä om år 1947. I korta nedslag hos olika huvudpersoner skildrar Åsbrink denna speciella tid då Nürnbergrättegångarna pågick, Israel var på väg mot bildande, Muslimska brödraskapets ledare förespråkade jihad och svenska nazister skyddade krigsförbrytare. Det var också året då Simone de Beauvoir skrev på Det andra könet och George Orwell på 1984.
Det är med andra ord ett händelserikt år, i stort och smått. När man samlar allt och betraktar det i backspegeln på det sätt som Åsbrink gör framstår det som ett år med många avgörande händelser. Så var det kanske också – eller också var det inte det. Avgörande händelser händer hela tiden och den här boken påminner mig om det. Vad skulle en författare hitta för vändpunkter om hen så småningom skrev en biografi över 2021? Slående är också hur mycket som fortfarande är aktuellt idag. Det gäller ju inte minst Israel och Palestina…
Det är imponerande att se hur författaren har kokat ned så mycket till 1947. Det är verkligen ingen tung bok, varken bokstavligt eller bildligt talat, men den är rik och lärorik. Det ligger enormt mycket research bakom och det märks. 1947 har lärt mig mycket om den här tiden.
Britt-Marie var här av Fredrik Backman är en varm och härlig feelgood om småstadsliv och en ”surtant” som blommar ut.
Britt-Marie var här är en feelgoodroman av Fredrik Backman, författaren bakom bästsäljare som En man som heter Ove och Björnstad. Har du läst En man som heter Ove gillar du sannolikt även berättelsen om Britt-Marie – Ove och Britt-Marie är av lite samma skrot och korn. Ove är ”surgubben” som går runt i kvarteret och håller ordning. Britt-Marie är motsvarande tant, som med listor i högsta hugg ser till att det är ordning och reda. Britt-Maries universum är dock betydligt mindre än Oves – istället för ett helt kvarter basar hon framför allt över den lägenhet där hon fram till nu har bott med maken Kent, sett till att han har prydliga skjortor och att fönstren i hemmet är perfekt välputsade. Livet har hon i mångt och mycket levt genom sin make.
Nu är dock läget ett annat. Vigselringen har plockats av och Britt-Marie står för första gången på mycket länge till arbetsmarknadens förfogande. Det leder henne till det lilla samhället Borg och till en fritidspedagogstjänst som har råkat läggas ut av misstag.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: ska man läsa Fredrik Backman måste man vara okej med 1) att berättelserna ofta vinglar farligt nära kanten till det sentimentala och töntiga, 2) att berättelserna alltid befolkas av ett så rikt urval av människor att de kan kännas lite väl tillrättalagda och politiskt korrekta, om man säger så. Det sistnämnda stör inte mig. Jag älskar att Backman helt okommenterat låter huvudpersonerna vara fattiga, rika, magra, tjocka, unga, gamla, funktionsvarierade och med olika etniskt ursprung och sexualitet. Det finns någonting vänligt över det och om det är något ord man kan använda för att beskriva Backmans böcker så är det just vänliga. Jag blir glad av att läsa dem! De handlar allt som oftast om människor som vågar stiga ur gamla hjulspår och som får blomma ut. Det är värmande! I Britt-Marie var här får både surtanten och småstaden/avfolkningsbygden upprättelse. Fint!
Britt-Marie var här
Britt-Marie var här av Fredrik Backman
Förlag: Partners in stories (2014), Forum (2017). ISBN: 9789198182002, 9789137151588.
Dagar i Belarus av Julia Tsimafejeva är en dagbok från de fredliga protesterna i Belarus – ett stycke historia som skrivs just nu.
Dagar i Belarus av Julia Tsimafejeva är ett vittnesmål direkt från Belaus och protesterna mot diktatorn Aleksandr Lukasjenko och hans regim. Rakt på sak berättar Tsimafejeva om fredliga protester som bemöts med våld och godtyckliga gripanden.
Tsimafejeva är poet, men det här är mer en dagbok, skriven där och då och snabbt publicerat. Att läsa är att få ta del av ett stycke historia som skrivs precis just nu. Kanske är det ingen stor litterär upplevelse, men det är ett skakande och viktigt vittnesmål.
Nu är det tyvärr för sent att ladda ned avsnitten, men boken har gått som radioföljetong tidigare i år i uppläsning av min favorit, Stina Ekblad. Hoppas den kommer upp igen så småningom, för den som vill lyssna.
Dagar i Belarus
Engelsk titel: Days in Belarus. Översättare: Ida Börjel. Förlag: Norstedts (2020).
Julia Tsimafejeva
Julia Tsimafejeva (född 1982) är en belarusisk poet.
Katt people av Julia Lindemalm och Annina Rabe är en fotobok om kattmänniskor och deras pälsklingar.
Katt people är en fotobok med text av Annina Rabe och foto av Julia Lindemalm. Internet är översvämmat av bilder och videos på gulliga katter och roliga katter, så vad kan en sådan här bok tillföra? Ett och annat ändå! Här är fokus nämligen på människorna runt katterna. Det är just inga bilder som anstränger sig för att framhäva gulliga katter eller katter som gör knasiga grejer. Här visas snarare livet med katt. Redan bokens framsida bådar gott: en bild av kvinna med hela blusen full av katthår – något alla kattmänniskor kan relatera till.
Vad är en kattmänniska? Jag skulle vilja räkna in alla som älskar katter, inklusive mig själv, som inte ens har någon katt (p.g.a. allergi). Jag älskar verkligen katter. Träffar jag en katt vill jag absolut hälsa på den, klappa på den. Jag tar varje chans att få umgås med en katt. Bokens kattmänniskor är förmodligen snäppet mer kattmänniska än genomsnittet. En av kattmänniskorna har åtta katter som livet kretsar kring – dagen är uppbyggd kring matning, kattlådetömning och dammsugning. En annan har sjutton katter och driver en organisation som placerar hemlösa katter. Andra nöjer sig med en eller ett par katter, som hur som helst tar uppenbart stor plats i livet.
Katt people är en fin liten bok att bläddra i. Jag tyckte om att få titta in i alla dessa kattmänniskors liv. Det är något speciellt med katter. Och dess människor.
Stål av Silvia Avallone är en roman om vänskap och vuxenblivande i en fattig italiensk småstad. Den är inte helt olik Ferrantes Neapelkvartett, men den är inte riktigt lika vass.
Stål av Silvia Avallone gavs ut innan Elena Ferrante gjorde succé med Neapelkvartetten – böckerna om vännerna Lila och Elena och deras uppväxt i ruffiga och maffiapräglade kvarter i Italien. Det vore alltså klart fel att kalla Stål för en kopia, men visst finns det beröringspunkter mellan böckerna. Även Stål följer två väninnor, men här heter de Anna och Franceska. Även miljön har vissa likheter med den i Ferrantes böcker. Anna och Franceska bor i en fattig italiensk småstad där stålverket och dess arbetstillfällen är helt central. Nu är stålverket dock på nedgång och många förlorar sina jobb.
För Anna och Franceska utspelar sig livet till stor del på stranden, men de barnsliga lekarna i vattnet är så sakteliga på väg att bytas mot annat. De är tonåringar med tonårskroppar och med deras skönhet får de verkligen uppmärksamhet, särskilt Franceska, som är extraordinärt vacker och drömmer om att bli upptäckt och att synas på TV. I deras stad, där fattigdom, våld och droger är vardag, finns det dock små möjligheter att förverkliga sina drömmar. Franceskas pappa vaktar sin dotter och är en tyrann mot både fru och barn. Även Annas pappa är hård. Hård och opålitlig. Pengarna rinner mellan fingrarna och plötsligt kan han vara borta långa perioder utan att höra av sig.
Något tryggt familjeliv finns alltså inte för vare sig Anna och Franceska, men de har varandra och de är en oskiljaktig duo tills vänskapen börjar krackelera och det mer och mer börjar visa sig att de vill olika saker och har olika förutsättningar. En pojkvän kommer in i bilden och allt förändras.
Avallone skriver om ett samhälle och en kultur och tid som känns helt främmande, trots att den inte är så avlägsen, vare sig i tid eller rum. Jag tvivlar inte på att Avallone skildrar något som är, eller har varit, mångas verklighet i 90-talets Italien, då boken utspelar sig, men själv får jag verkligen ingen igenkänning. Jag kan rent av tänka att det blir lite för mycket, att Avallone överdriver och lägger in för mycket dramatik. Det blir lite teatraliskt till slut. Det stör mig också att berättelsen är så utseendefixerad. Kanske är det tvunget för att skriva fram karaktären Franceska, men jag blir irriterad ändå. Det känns tjatigt och ointressant med alla beskrivningar av hur sexig och snygg Franceska är och hur alla, inklusive familjemedlemmar, ser henne med de ögonen. Gör normala människor sådant? Ser sina barn som sexiga?
Visst är delar av Stål riktigt vassa. Det är en intressant skildring av 90-talets Italien och om vänskap och klass, men när man har läst Ferrante blir det ändå lite beige.
En sekund i taget av Sofia Nordin är en ungdomsroman om en tjej som är enda överlevaren sedan samhället slagits ut av en febersjukdom. Intressant upplägg, men det är inte de dystopiska inslagen som funkar bäst.
En sekund i taget är en dystopisk ungdomsroman av Sofia Nordin. Läsaren kastas rakt in i handlingen – när boken tar sin början har huvudpersonen, den 13-åriga Hedvig, förlorat sin familj i en febersjukdom. Hela samhället som vi känner det har faktiskt rasat samman: Hedvig förefaller vara den enda överlevande i en värld där elen har slutat fungera, radiostationerna har tystnat och hela samhällen har stillnat. Det ges inga detaljer om sjukdomen eller förloppet. Istället får läsaren följa Hedvig på hennes flykt från all död och elände. Flykten leder till en liten gård med några djur: kor, hästar. Nu börjar Hedvig sitt nya liv, som går ut på att överleva. Hur mjölkar man en ko? Hur slår man i en spik? Hedvig tar sig an smått och stort hon aldrig behövt göra i sitt tidigare liv.
Efter en tid dyker det upp en jämnårig överlevare: Ella. Nu är de två om att hantera den speciella situationen. Stark vänskap uppstår, men efter hand kommer också konflikterna. Vad är viktigast: förbereda sig inför vintern och kommande år – hugga ved, spara sättpotatis, se till att maten räcker – eller att ge sig iväg och hoppas på att hitta fler överlevare?
En sekund i taget är en spännande bok som jag tror kan vara fängslande för många i ungefär samma ålder om Hedvig och Ella. Boken är inte bara en postapokalyptisk berättelse utan också en bok om första mensen, första pojkvännen/flickvännen, skavande vänskapsrelationer och annat som kan vara aktuellt i 12- och 13-årsåldern. Själv kände jag dock att någonting saknades. Jag hade behövt mer bakgrund, mer inramning, någon förklaring som gör det hela mer intressant. Det känns lite för enkelt att nöja sig med att konstatera att ”alla” har dött och att samhället har fallit samman. Det blev rent av svårt för mig att köpa att Hedvig ger sig iväg och kallt räknar med att vara den enda överlevande i världen. Varför tror hon det? Det känns inte helt trovärdigt skildrat, känner jag. Här spökar det väl lite att jag tyckte att Slutet av Mats Strandberg, en bok som också följer ungdomar (i och för sig flera år äldre ungdomar) i en värld som är på väg att gå under, var så otroligt bra och där bleknar En sekund i taget i jämförelse.
Vad jag förstår är En sekund i taget första delen i en serie och det kan ju hända att berättelsen byggs på och utvecklar sig i senare delar. Som fristående bok tycker jag dock att En sekund i taget saknar något.
Mammaroll & snippkontroll av Mia Fernando och Louise Winblad är en påläst och sympatisk bok om kroppen efter graviditeten.
Mammaroll & snippkontroll: du och din kropp året efter förlossningen av Mia Fernando och Louise Winblad kändes som en naturlig bok att plocka upp efter att ha plöjt graviditets- och barnböcker hela våren. Nu är nämligen vår dotter här, med allt vad det innebär, och de täta kontrollerna på MVC har förvisso bytts till kontroller på BVC, men min kropp är lite mer lämnad åt sitt öde.
Jag har alltid varit en aktiv person – jag mår inte bra av att vara stillasittande för långa stunder och det kryper i hela kroppen när jag bara sitter inne i timmar. Jag behöver komma ut och jag behöver röra på mig. Därför kändes det såklart som en ganska dramatisk omställning att bli gravid – plötsligt kunde jag inte räkna med att orka eller kunna någonting av det som varit vardagsmotion tidigare. Det gick dock bra det med. Nu, däremot, nu pågår den stora utmaningen: att inte göra något mer ansträngande än att promenera, vilket ju är vad som gäller månaderna efter en förlossning. Och den ännu större utmaningen, såklart: att ta hand om vår dotter, som naturligtvis har medfört att hela livet har blivit annorlunda, t.ex. med upphackad (och ibland urdålig) sömn, långa pass med amning i tveksamt ergonomiska positioner, ett litet liv att ta hand om med alla känslor det medför och så vidare, och så vidare. En graviditet kan vara tuff. Tiden efter en graviditet kan vara ännu tuffare, men det pratas det sällan om. Därför känns det verkligen välkommet med boken Mammaroll & snippkontroll, som på ett väldigt bra sätt förklarar vad som händer i kroppen efter en förlossning och vad man kan vänta sig (och inte vänta sig). Boken duckar inte för något ämne – här kan man få svar på allt möjligt som man kanske inte pratar med sina vänner om.
Boken känns pålitlig och hjälpsam. Mia Fernando är specialistfysioterapeut inom obstetrik, gynekologi och urologi och är verkligen expert på ämnet. Hon bloggar också om kvinnohälsa på BakingBabies, en hemsida jag spenderat en hel del tid på under graviditeten. Louise Edlund Winblad (som hon heter nu för tiden) bloggar och tecknar serier om familjeliv. I Mammaroll & snippkontroll delar hon med sig av personliga texter om tiden efter sina graviditeter. Hon är inte den enda som bidrar med egna erfarenheter – boken innehåller många betraktelser från olika personer, vilket känns väldigt fint. Här ryms både positiva och negativa erfarenheter och väldigt ärliga och uppriktiga berättelser som får mig som läsare att känna att jag inte är ensam.
Den här boken känns helt klart som en hjälpsam och bra bok för många nyblivna mammor där ute.
Mammaroll & snippkontroll
Mammaroll & snippkontroll av Mia Fernando och Louise Winblad
Hägring 38 av Kjell Westö är en fantastisk roman om Helsingfors året innan Andra världskrigets utbrott, om hemligheter och om att famla omkring efter en separation.
Hägring 38 av Kjell Westö utspelar sig i Helsingfors under det skakiga året 1938 – året innan Andra världskriget bryter ut. Bland Helsingfors välbeställda elit finns en och annan som ser försonande drag hos Hitler och hur han har lyft landet. Andra förhåller sig mer avvaktande. Advokat Claes Thune hör till de mer kritiska. Sedan många år är han medlem i Onsdagsklubben, en herrklubb som lika mycket går ut på att träffas och supa som att diskutera politik. Träffarna i Onsdagsklubben blir allt mer obekväma i takt med att läget i omvärlden förändras. Vad som bidrar till den stela stämningen är också att en av medlemmarna, den enda med judisk bakgrund, har en vacklande psykisk hälsa och är intagen på mentalsjukhus. Vad som ytterligare mera skapar spänning i gruppen är att Thune är nyskild och att exfrun numera sällskapar med en annan av Onsdagsklubbens medlemmar.
Thune försöker komma till rätta med sitt nya liv, som omfattar både ett nytt radhus utanför stan och tankar om att satsa mer på sin advokatbyrå. Han försöker också hitta sätt att förhålla sig till Onsdagsklubben och till exfrun.
På kontoret har han hjälp av byråns enda andra anställda: den nyanställda sekreteraren Matilda Wiik. Fru Wiik är korrekt och sköter sitt jobb klanderfritt. Med tiden börjar Thune också allt mer uppskatta samtalen med fru Wiik, samtal som blir mer och mer förtroliga. Ändå är det någonting hon döljer, något som har med hennes förra anställning att göra och med något annat, något mörkt.
Westö håller läsaren på halster och bygger upp en spänning som håller hela vägen. Vad har Matilda i bagaget och vad är det egentligen hon planerar när hon råkar träffa på en av Thunes vänner i Onsdagsklubben, ett möte som väcker skräck hos Matilda?
Hägring 38 är en roman som innehåller allt och det här skulle mycket väl skulle kunna bli årets bästa läsning för min del. Boken är skickligt komponerad och som läsare vill man bara sträckläsa och se vad som döljer sig. Boken är dock mer än en spännande roman, det är också en väldigt fin bok om Finland och Helsingfors vid den här tiden. Jag kan förvisso inte veta hur väl Westö fångar tiden och platsen, men det känns äkta. Äkta och upplysande. Westö ger mig en historielektion kring finska inbördeskriget och tiden innan Andra världskriget och det blir en mer levande historielektion än vad jag inbillar mig att man kan få genom att läsa en lärobok: här ser jag miljöerna och karaktärerna framför mig och hör deras diskussioner.
Det kanske finaste med boken är dock inget av det jag räknade upp i stycket ovan, även om de saker i sig får Hägring 38 att stå ut. Det finaste är i mitt tycke att Westö gjort både Thune och Matilda Wiik så verkliga. Jag läste och blev berörd. Jag läste och kände en slags ömhet för Thune och hur han försöker komma på fötter efter att ha blivit lämnad av sin fru. Det är fint berättat. Och kanske är det första gången någonsin jag läser om mjuka sidor och sårbarhet hos en man som blivit dumpad och om som vacklar kring gamla vänskapsrelationer?! När jag läser slås jag över hur många liknande böcker jag har läst om kvinnor som famlar omkring efter en separation, men att alla motsvarande berättelser om män tenderar att skildra något annat: mod och handlingskraft, eller det kanske allra vanligaste – att det snarare är mannen som har lämnat.
När jag läser slås jag också av språket. Det är fint och precist berättat. Jag kan erkänna att jag ibland kom av mig och fick för mig att jag läste Hjalmar Söderberg, som så skickligt skildrat sitt samtida Stockholm på ett liknande sätt. Det här är ju en Helsingforsroman, så det kanske är lite ologiskt att mina tankar gick till Söderberg, men så var det i alla fall och i min värld är det högsta beröm.
Hägring 38
Hägring 38 av Kjell Westö
Förlag: Albert Bonnies förlag (2013). ISBN: 9789100134952, 9789100134969.
Kjell Westö
Kjell Westö (född 1961) är en finsk, prisbelönt författare. För romanen Hägring 38 tilldelades han Nordiska rådets litteraturpris och Sveriges radios romanpris.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
