Katt people av Julia Lindemalm och Annina Rabe är en fotobok om kattmänniskor och deras pälsklingar.
Katt people är en fotobok med text av Annina Rabe och foto av Julia Lindemalm. Internet är översvämmat av bilder och videos på gulliga katter och roliga katter, så vad kan en sådan här bok tillföra? Ett och annat ändå! Här är fokus nämligen på människorna runt katterna. Det är just inga bilder som anstränger sig för att framhäva gulliga katter eller katter som gör knasiga grejer. Här visas snarare livet med katt. Redan bokens framsida bådar gott: en bild av kvinna med hela blusen full av katthår – något alla kattmänniskor kan relatera till.
Vad är en kattmänniska? Jag skulle vilja räkna in alla som älskar katter, inklusive mig själv, som inte ens har någon katt (p.g.a. allergi). Jag älskar verkligen katter. Träffar jag en katt vill jag absolut hälsa på den, klappa på den. Jag tar varje chans att få umgås med en katt. Bokens kattmänniskor är förmodligen snäppet mer kattmänniska än genomsnittet. En av kattmänniskorna har åtta katter som livet kretsar kring – dagen är uppbyggd kring matning, kattlådetömning och dammsugning. En annan har sjutton katter och driver en organisation som placerar hemlösa katter. Andra nöjer sig med en eller ett par katter, som hur som helst tar uppenbart stor plats i livet.
Katt people är en fin liten bok att bläddra i. Jag tyckte om att få titta in i alla dessa kattmänniskors liv. Det är något speciellt med katter. Och dess människor.
Stål av Silvia Avallone är en roman om vänskap och vuxenblivande i en fattig italiensk småstad. Den är inte helt olik Ferrantes Neapelkvartett, men den är inte riktigt lika vass.
Stål av Silvia Avallone gavs ut innan Elena Ferrante gjorde succé med Neapelkvartetten – böckerna om vännerna Lila och Elena och deras uppväxt i ruffiga och maffiapräglade kvarter i Italien. Det vore alltså klart fel att kalla Stål för en kopia, men visst finns det beröringspunkter mellan böckerna. Även Stål följer två väninnor, men här heter de Anna och Franceska. Även miljön har vissa likheter med den i Ferrantes böcker. Anna och Franceska bor i en fattig italiensk småstad där stålverket och dess arbetstillfällen är helt central. Nu är stålverket dock på nedgång och många förlorar sina jobb.
För Anna och Franceska utspelar sig livet till stor del på stranden, men de barnsliga lekarna i vattnet är så sakteliga på väg att bytas mot annat. De är tonåringar med tonårskroppar och med deras skönhet får de verkligen uppmärksamhet, särskilt Franceska, som är extraordinärt vacker och drömmer om att bli upptäckt och att synas på TV. I deras stad, där fattigdom, våld och droger är vardag, finns det dock små möjligheter att förverkliga sina drömmar. Franceskas pappa vaktar sin dotter och är en tyrann mot både fru och barn. Även Annas pappa är hård. Hård och opålitlig. Pengarna rinner mellan fingrarna och plötsligt kan han vara borta långa perioder utan att höra av sig.
Något tryggt familjeliv finns alltså inte för vare sig Anna och Franceska, men de har varandra och de är en oskiljaktig duo tills vänskapen börjar krackelera och det mer och mer börjar visa sig att de vill olika saker och har olika förutsättningar. En pojkvän kommer in i bilden och allt förändras.
Avallone skriver om ett samhälle och en kultur och tid som känns helt främmande, trots att den inte är så avlägsen, vare sig i tid eller rum. Jag tvivlar inte på att Avallone skildrar något som är, eller har varit, mångas verklighet i 90-talets Italien, då boken utspelar sig, men själv får jag verkligen ingen igenkänning. Jag kan rent av tänka att det blir lite för mycket, att Avallone överdriver och lägger in för mycket dramatik. Det blir lite teatraliskt till slut. Det stör mig också att berättelsen är så utseendefixerad. Kanske är det tvunget för att skriva fram karaktären Franceska, men jag blir irriterad ändå. Det känns tjatigt och ointressant med alla beskrivningar av hur sexig och snygg Franceska är och hur alla, inklusive familjemedlemmar, ser henne med de ögonen. Gör normala människor sådant? Ser sina barn som sexiga?
Visst är delar av Stål riktigt vassa. Det är en intressant skildring av 90-talets Italien och om vänskap och klass, men när man har läst Ferrante blir det ändå lite beige.
En sekund i taget av Sofia Nordin är en ungdomsroman om en tjej som är enda överlevaren sedan samhället slagits ut av en febersjukdom. Intressant upplägg, men det är inte de dystopiska inslagen som funkar bäst.
En sekund i taget är en dystopisk ungdomsroman av Sofia Nordin. Läsaren kastas rakt in i handlingen – när boken tar sin början har huvudpersonen, den 13-åriga Hedvig, förlorat sin familj i en febersjukdom. Hela samhället som vi känner det har faktiskt rasat samman: Hedvig förefaller vara den enda överlevande i en värld där elen har slutat fungera, radiostationerna har tystnat och hela samhällen har stillnat. Det ges inga detaljer om sjukdomen eller förloppet. Istället får läsaren följa Hedvig på hennes flykt från all död och elände. Flykten leder till en liten gård med några djur: kor, hästar. Nu börjar Hedvig sitt nya liv, som går ut på att överleva. Hur mjölkar man en ko? Hur slår man i en spik? Hedvig tar sig an smått och stort hon aldrig behövt göra i sitt tidigare liv.
Efter en tid dyker det upp en jämnårig överlevare: Ella. Nu är de två om att hantera den speciella situationen. Stark vänskap uppstår, men efter hand kommer också konflikterna. Vad är viktigast: förbereda sig inför vintern och kommande år – hugga ved, spara sättpotatis, se till att maten räcker – eller att ge sig iväg och hoppas på att hitta fler överlevare?
En sekund i taget är en spännande bok som jag tror kan vara fängslande för många i ungefär samma ålder om Hedvig och Ella. Boken är inte bara en postapokalyptisk berättelse utan också en bok om första mensen, första pojkvännen/flickvännen, skavande vänskapsrelationer och annat som kan vara aktuellt i 12- och 13-årsåldern. Själv kände jag dock att någonting saknades. Jag hade behövt mer bakgrund, mer inramning, någon förklaring som gör det hela mer intressant. Det känns lite för enkelt att nöja sig med att konstatera att ”alla” har dött och att samhället har fallit samman. Det blev rent av svårt för mig att köpa att Hedvig ger sig iväg och kallt räknar med att vara den enda överlevande i världen. Varför tror hon det? Det känns inte helt trovärdigt skildrat, känner jag. Här spökar det väl lite att jag tyckte att Slutet av Mats Strandberg, en bok som också följer ungdomar (i och för sig flera år äldre ungdomar) i en värld som är på väg att gå under, var så otroligt bra och där bleknar En sekund i taget i jämförelse.
Vad jag förstår är En sekund i taget första delen i en serie och det kan ju hända att berättelsen byggs på och utvecklar sig i senare delar. Som fristående bok tycker jag dock att En sekund i taget saknar något.
Mammaroll & snippkontroll av Mia Fernando och Louise Winblad är en påläst och sympatisk bok om kroppen efter graviditeten.
Mammaroll & snippkontroll: du och din kropp året efter förlossningen av Mia Fernando och Louise Winblad kändes som en naturlig bok att plocka upp efter att ha plöjt graviditets- och barnböcker hela våren. Nu är nämligen vår dotter här, med allt vad det innebär, och de täta kontrollerna på MVC har förvisso bytts till kontroller på BVC, men min kropp är lite mer lämnad åt sitt öde.
Jag har alltid varit en aktiv person – jag mår inte bra av att vara stillasittande för långa stunder och det kryper i hela kroppen när jag bara sitter inne i timmar. Jag behöver komma ut och jag behöver röra på mig. Därför kändes det såklart som en ganska dramatisk omställning att bli gravid – plötsligt kunde jag inte räkna med att orka eller kunna någonting av det som varit vardagsmotion tidigare. Det gick dock bra det med. Nu, däremot, nu pågår den stora utmaningen: att inte göra något mer ansträngande än att promenera, vilket ju är vad som gäller månaderna efter en förlossning. Och den ännu större utmaningen, såklart: att ta hand om vår dotter, som naturligtvis har medfört att hela livet har blivit annorlunda, t.ex. med upphackad (och ibland urdålig) sömn, långa pass med amning i tveksamt ergonomiska positioner, ett litet liv att ta hand om med alla känslor det medför och så vidare, och så vidare. En graviditet kan vara tuff. Tiden efter en graviditet kan vara ännu tuffare, men det pratas det sällan om. Därför känns det verkligen välkommet med boken Mammaroll & snippkontroll, som på ett väldigt bra sätt förklarar vad som händer i kroppen efter en förlossning och vad man kan vänta sig (och inte vänta sig). Boken duckar inte för något ämne – här kan man få svar på allt möjligt som man kanske inte pratar med sina vänner om.
Boken känns pålitlig och hjälpsam. Mia Fernando är specialistfysioterapeut inom obstetrik, gynekologi och urologi och är verkligen expert på ämnet. Hon bloggar också om kvinnohälsa på BakingBabies, en hemsida jag spenderat en hel del tid på under graviditeten. Louise Edlund Winblad (som hon heter nu för tiden) bloggar och tecknar serier om familjeliv. I Mammaroll & snippkontroll delar hon med sig av personliga texter om tiden efter sina graviditeter. Hon är inte den enda som bidrar med egna erfarenheter – boken innehåller många betraktelser från olika personer, vilket känns väldigt fint. Här ryms både positiva och negativa erfarenheter och väldigt ärliga och uppriktiga berättelser som får mig som läsare att känna att jag inte är ensam.
Den här boken känns helt klart som en hjälpsam och bra bok för många nyblivna mammor där ute.
Mammaroll & snippkontroll
Mammaroll & snippkontroll av Mia Fernando och Louise Winblad
Hägring 38 av Kjell Westö är en fantastisk roman om Helsingfors året innan Andra världskrigets utbrott, om hemligheter och om att famla omkring efter en separation.
Hägring 38 av Kjell Westö utspelar sig i Helsingfors under det skakiga året 1938 – året innan Andra världskriget bryter ut. Bland Helsingfors välbeställda elit finns en och annan som ser försonande drag hos Hitler och hur han har lyft landet. Andra förhåller sig mer avvaktande. Advokat Claes Thune hör till de mer kritiska. Sedan många år är han medlem i Onsdagsklubben, en herrklubb som lika mycket går ut på att träffas och supa som att diskutera politik. Träffarna i Onsdagsklubben blir allt mer obekväma i takt med att läget i omvärlden förändras. Vad som bidrar till den stela stämningen är också att en av medlemmarna, den enda med judisk bakgrund, har en vacklande psykisk hälsa och är intagen på mentalsjukhus. Vad som ytterligare mera skapar spänning i gruppen är att Thune är nyskild och att exfrun numera sällskapar med en annan av Onsdagsklubbens medlemmar.
Thune försöker komma till rätta med sitt nya liv, som omfattar både ett nytt radhus utanför stan och tankar om att satsa mer på sin advokatbyrå. Han försöker också hitta sätt att förhålla sig till Onsdagsklubben och till exfrun.
På kontoret har han hjälp av byråns enda andra anställda: den nyanställda sekreteraren Matilda Wiik. Fru Wiik är korrekt och sköter sitt jobb klanderfritt. Med tiden börjar Thune också allt mer uppskatta samtalen med fru Wiik, samtal som blir mer och mer förtroliga. Ändå är det någonting hon döljer, något som har med hennes förra anställning att göra och med något annat, något mörkt.
Westö håller läsaren på halster och bygger upp en spänning som håller hela vägen. Vad har Matilda i bagaget och vad är det egentligen hon planerar när hon råkar träffa på en av Thunes vänner i Onsdagsklubben, ett möte som väcker skräck hos Matilda?
Hägring 38 är en roman som innehåller allt och det här skulle mycket väl skulle kunna bli årets bästa läsning för min del. Boken är skickligt komponerad och som läsare vill man bara sträckläsa och se vad som döljer sig. Boken är dock mer än en spännande roman, det är också en väldigt fin bok om Finland och Helsingfors vid den här tiden. Jag kan förvisso inte veta hur väl Westö fångar tiden och platsen, men det känns äkta. Äkta och upplysande. Westö ger mig en historielektion kring finska inbördeskriget och tiden innan Andra världskriget och det blir en mer levande historielektion än vad jag inbillar mig att man kan få genom att läsa en lärobok: här ser jag miljöerna och karaktärerna framför mig och hör deras diskussioner.
Det kanske finaste med boken är dock inget av det jag räknade upp i stycket ovan, även om de saker i sig får Hägring 38 att stå ut. Det finaste är i mitt tycke att Westö gjort både Thune och Matilda Wiik så verkliga. Jag läste och blev berörd. Jag läste och kände en slags ömhet för Thune och hur han försöker komma på fötter efter att ha blivit lämnad av sin fru. Det är fint berättat. Och kanske är det första gången någonsin jag läser om mjuka sidor och sårbarhet hos en man som blivit dumpad och om som vacklar kring gamla vänskapsrelationer?! När jag läser slås jag över hur många liknande böcker jag har läst om kvinnor som famlar omkring efter en separation, men att alla motsvarande berättelser om män tenderar att skildra något annat: mod och handlingskraft, eller det kanske allra vanligaste – att det snarare är mannen som har lämnat.
När jag läser slås jag också av språket. Det är fint och precist berättat. Jag kan erkänna att jag ibland kom av mig och fick för mig att jag läste Hjalmar Söderberg, som så skickligt skildrat sitt samtida Stockholm på ett liknande sätt. Det här är ju en Helsingforsroman, så det kanske är lite ologiskt att mina tankar gick till Söderberg, men så var det i alla fall och i min värld är det högsta beröm.
Hägring 38
Hägring 38 av Kjell Westö
Förlag: Albert Bonnies förlag (2013). ISBN: 9789100134952, 9789100134969.
Kjell Westö
Kjell Westö (född 1961) är en finsk, prisbelönt författare. För romanen Hägring 38 tilldelades han Nordiska rådets litteraturpris och Sveriges radios romanpris.
Kvinnor ritar bara serier om mens är en antologi där alla serier kretsar kring mens – här finns många guldkorn, samtidigt som en hel del med albumet också känns lite inaktuellt.
Åtta år har hunnit passera sedan serietecknaren och poddaren Liv Strömquist ägnade hela sitt Sommar i P1 åt att folkbilda om mens. Det känns länge sedan. Då kändes ämnet fortfarande lite lätt tabubelagt, men nu vet jag inte längre faktiskt? Programmet väckte hur om helst mycket uppmärksamhet när det kom och inspirerade också många andra att uppmärksamma mens, feminism, kvinnors hälsa, ”menskonst” etc. Några som inspirerades att skapa vidare på tema mens är de drygt 30 serietecknare som bidragit till antologin Kvinnor ritar bara serier om mens. Även om Liv Strömquist alltså är den som krattat för den här antologin så medverkar hon faktiskt inte själv, men det finns många andra kända och (för mig) mindre kända namn.
Här finns serier om första mensen, om att lida av svår PMS och/eller svår mensvärk, om knäppa anekdoter kring mensskydd på vift, om menscykeln och en hel del annat. Jag gillar idén, men känner också att det blir lite upprepande, kanske för att ämnet mens inte längre känns så aktuellt, eller vad man ska säga. Det här albumet kom alltså 2014 och jag skulle tippa på att jag hade uppskattat det mer om jag hade läst det redan då. Nu är det mycket som känns lite gammalt.
Jag tycker också att serierna är rätt ojämna. Ibland får jag intrycket att serietecknaren haft svårt att hitta något intressant på temat – alla serier känns inte helt genomarbetade. Ibland glittrar det dock till ordentligt. Anneli Furmarks Dyra droppar är den enda som handlar om att vänta och hoppas/inte hoppas på att mensen ska komma (att inte fler såg den vinkeln?) – en väldigt fin och sorglig betraktelse. Tyra Blomsters enrutare är en av flera roliga bidrag där serieskaparen vänder på perspektiven manligt/kvinnligt. Elin Lucassis Några ord (om mens) till min kära dotter …ifall jag hade någon är den serie som kanske ger mest igenkänning (blod i fogskarvar! binda byggd av material man finner på offentliga toaletter!). Julia Hansens Första gången är en riktigt fin första mensen-berättelse med igenkänning. Matilda Ruta bidrar med en brännande serie om endometrios. Lotta Sjöberg har gjort en kul serie om mensens många färger och har dessutom gjort min mesta favorit i antologin: Sagan om det lilla mensägget – så fint och roligt berättat om mens för ett barn!
Så ja: här finns en hel del riktiga guldkorn. I övrigt känner jag nog mest att det är skönt att tiden går och att saker förändras. För visst är det ingen grej att tala om mens längre? Jag tror och hoppas att den här boken är helt obegriplig för min dotter när hon blir större.
Kvinnor ritar bara serier om mens
Kvinnor ritar bara serier om mens
Författare: Lena Ackebo, Siri Ahmed Backström, Bitte Andersson, Malin Biller, Tyra Blomster, Karolina Bång, Jojo Falk, Susanne Fredelius, Anneli Furmark, Hanna Gustavsson, Julia Hansen, Joanna Hellgren, Monica Hellström, Stina Hjelm, Joanna Johnson, Fanny Lindgren Agazzi, Elin Lucassi, Lisa Medin, Lina Neidestam, Sara Olausson, Emma Rendel, Matilda Ruta, Lisa Rydberg, Lotta Sjöberg, Linda Spåman, Wendel Strömbäck, Julia Thorell, Frida Ulvegren, Klara Wiksten, Li Österberg, Emelie Östergren. Redaktör: Sara Olausson, Frida Ulvegren. Förlag: Kartago (2014). ISBN: 9789175150512.
Skymningstid av Henrik Bromander är en bok om hemliga nätverk som verkar i det fördolda i 70-talets Sverige. Men den största behållningen för mig är berättelsen om att vara anhörig till någon med allvarlig psykisk sjukdom.
Jag tror jag började lyssna på Skymningstid av Henrik Bromander med helt fel ingång. Jag läste någon av alla hyllande recensioner och fick för mig att Skymningstid skulle vara en roman om hemliga nätverk med koppling till Palmemordet. På sätt och vis rör boken förvisso just hemliga nätverk, men boken utspelar sig inte kring mordet på Olof Palme och handlar egentligen inte om det. Det är såklart inte författarens fel att jag hade fel uppfattning om boken, men jag måste ju erkänna att boken liksom inte kunde leva upp till mina förväntningar när den råkade vara en helt annan bok.
Vad är då Skymningstid? Jo, det är en roman om ett 70-talets Sverige där militära celler verkar i det fördolda. Sovjetskräcken är stor och cellerna, som inte rakt ut refereras till som Stay behind-rörelsen (vad jag uppfattade i alla fall!) men som ändå är klart inspirerade av den, rör sig allt mer mot högerextremismen. Högerextremism råkar vara säkerhetspolisen Monika Nilssons fält och snart är hon något stort på spåren, något med kopplingar långt in i statsapparaten.
Det är kittlande att tänka på vad som döljer sig undan ytan i samhället och det är spännande att följa Bromanders berättelse om hur rörelsen och dess medlemmar utvecklar sig. Ändå hade jag faktiskt ganska svårt för att komma in i Skymningstid. Den kändes lång, kanske för att den är långsamt inläst av Christoffer Svensson. Kanske är boken en av alla de böcker som faktiskt passar dåligt som ljudbok, kräver för mycket koncentration. Eller så var det stora problemet mig själv och mina förväntningar, som jag nämnde.
Den stora behållningen för min del var faktiskt något av en sidohistoria som kretsar kring den misslyckade militären Gunnar Björk, som leder en av cellerna. Han kommer varje dag hem till en älskad fru med allvarlig psykisk sjukdom. Jag tycker att Gunnars oro som anhörig, och hela situationen som han, och för all del frun, befinner sig i är oerhört fint skildrat och ger något extra till karaktären. Kanske är jag den typen av läsare som lockas mer av böcker om människor och relationer än om konspirationsteorier. Kanske är det så enkelt.
Skymningstid
Skymningstid av Henrik Bromander
Förlag: Natur och kultur (2021). ISBN: 9789127171985.
Henrik Bromander
Henrik Bromander (född 1982) är en svensk författare och serietecknare.
Plan B av Jonathan Tropper är en dråplig, rolig och lite sorglig feelgoodroman om ett 30-årskrisande kompisgäng som eventuellt har kidnappat en känd skådespelare.
Plan B är Jonathan Troppers debutroman från år 2000 (den kom dock inte på svenska förrän 2014). För de som missade honom när det begav sig så gjorde Tropper succé med en radda bästsäljare på 10-talet. Jag har läst de flesta och roats – Tropper skriver snärtigt och kul. Som alltid när en författare har hittat sin grej så behöver man som läsare dock se till att lägga lite mellanrum mellan böckerna. Det kan lätt kännas upprepande annars. Det roliga med Plan B är att den känns olik hans senare böcker. Visst, hans stil känns igen, men många andra typiska inslag saknas. Jag syftar framför allt på de lite flåsiga delarna som många av hans böcker innehåller. Det känns skönt tycker jag!
Plan B följer ett kompisgäng som känt varandra sedan college. Nu är de 30 och livet har gått i lite olika riktningar. Utåt sett kan var och en se lyckad ut (vad nu det innebär?), men alla bär på sina bagage och har sina tillkortakommanden. Den som är allra mest på glid är Jack, en framgångsrik skådespelare som dessvärre har trillat dit ordentligt och missbrukar kokain. Nu har hans vänner Ben, Chuck, Lindsey och Alison bestämt sig för att hjälpa honom. De försöker med en konfrontation, som inte faller väl ut. Till slut landar de i att göra något långt mer drastiskt – droga ner honom och mot hans vilja ta med honom till Alisons sommarstuga där de planerar att låsa in honom tills han blir ren och fri från beroendet.
Planen funkar bra tills de väl är på plats i sommarstugan och inser att deras vän tänker gå bärsärk i det rum han är inlåst i och att Jacks försvinnande dessutom orsakar stora rubriker. Plötsligt är de inte bara vänner som hjälper en vän utan också ett gäng kidnappare.
Det blir en dråplig berättelse, berättad med Troppers värme och humor och med hans fyndiga formuleringar. Jag kan tycka att boken med sina närmare 400 sidor är lite i längsta laget, men det är ingen stor invändning. Det här är en riktigt avkopplande och underhållande bok.
Plan B
Plan B av Jonathan Tropper
Amerikansk titel: Plan B. Översättare: Erik MacQueen. Förlag: Gilla böcker (2015). ISBN: 9789186634704.
Sockerormen av Karin Smirnoff är en bok om utsatta barn. Står man ut med råheten, den mörka humorn och de overkliga inslagen har man en riktigt bra roman framför sig.
Sockerormen är Karin Smirnoffs första roman efter den hyllade och prisbelönta janakippo-trilogin. Trots att det är en helt annan berättelse och ett helt annat persongalleri finns det mycket att känna igen sig i. Karin Smirnoff har ett särskilt språk och en väldig egen stil, som bland annat inbegriper att namn skrivs ihop. Det här har hon tagit med sig till Sockerormen. Jag tycker också att Sockerormen och hennes tidigare böcker har gemensamma nämnare när det gäller de kantiga, udda, skruvade huvudpersonerna och den där råheten – i janakippo-trilogin förekommer det rikligt med våld, övergrepp och elände och det saknas verkligen inte i Sockerormen.
I Sockerormen heter huvudpersonen Agnes och boken tar sin början när hon inte är mer än nyfödd. Hon minns sin egen födelse – ett av många lätt overkliga inslag i den här boken. Jag uppskattar det overkliga. Det ger boken en särskild spänning och gör allt lite opålitligt och ovisst. Agnes föds av en mamma som ser dottern som det värsta som hänt henne, som den som krossade hennes karriär som pianist. När Agnes ett par år gammal visar sig vara ett musikaliskt underbarn och fantastiskt duktig på just piano börjar misshandeln. Det finns inte plats för fler underbarn än Agnes mamma, Anitamamman.
Agnes kommer att växa upp i en värd med stor otrygghet. Om det någon gång finns en vuxengestalt att lita på kan den mycket väl svika så småningom. Hon blir tvungen att växa upp snabbt och ta ansvar som små barn inte borde ta.
Den enda fasta punkten i form av en vuxen är musikläraren Frank Leide, som snabbt tar Agnes och ett par andra särbegåvade barn under sina vingar. Han ordnar spelningar för den lilla ensemblen, små spelningar och snart spelningar utomlands. Självklart finns det också något katastrofalt kring Frank Leide. Det här är en bok där utsatta barn också är de barn som är de enklaste offren för ondskan själv.
För att läsa Sockerormen behöver man vara beredd på det overkliga, överdrivna och knasiga och man måste gilla att hopplös misär också kan skildras med en slags mörk humor. Gör man det så har man en riktigt annorlunda och bra läsupplevelse framför sig.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
