Nej och åter nej av Nina Lykke är en relationsroman där läsaren får följa Ingrid och Jan när deras 25-åriga äktenskap går i kras. Ingrid går omkring hemma och jäser av bitterhet, inte minst över de vuxna sönerna som fortfarande bor hemma. De kan handla med aktier, men inte tvätta sina egna kalsonger. Författaren beskriver träffande och tragikomiskt den så vanliga situationen med vuxna barn som är för bekväma för att flytta hemifrån. Vänskapsrelationerna skaver – Ingrid och Jan umgås med ett par som enbart tycks bjuda in dem för att få en paus i deras bråk med varandra. Det egna äktenskapet har stelnat och bjuder inte på några överraskningar.
Jan, å sin sida, har kommit upp sig på jobbet och samtidigt inlett en relation med en betydligt yngre kollega. Kollegan är inte mycket äldre än sönerna och hon kommer in i Jans liv med en energi som han inte har upplevt på mycket länge. Att avstå älskarinnan känns omöjligt, men att lämna det välbekanta och bekväma livet med Ingrid är också omöjligt. Den stackars kollegan blir ”den andra kvinnan” och relationen med Jan böljar fram och tillbaka, hålls vid liv genom Jans ideliga försäkringar om att han ska separera från Ingrid.
Nej och åter nej är en bok utan sympatiska karaktärer. Jag irriterar mig kraftigt på alla. Det är ingen kritik faktiskt. Faktum är att det krävs sin författare för att väcka känslor – om det så råkar vara irritation. Jag tycker att Nina Lykke lyckas väldigt väl i att beskriva hur alla sitter fast i dåliga relationer och energislukande omständigheter som de har svårt att ta sig ur. I slutändan är det en av huvudpersonerna som på ett överraskande (och kanske lite överdrivet) sätt gör en förändring och framstår som en vinnare i den här soppan. Uppfriskande!
Byggnadsvård av Erika Åberg är en inspirerande bok om hållbar restaurering. Boken är rik på exempel från Åbergs egen renovering av sin gård från 1911, men är en lika intressant läsning för den som bor i betydligt nyare bostäder än så. Vem som helst som någon gång har funderat på att restaurera, renovera eller rusta ett hem kan ha god nytta av den här boken. Skillnaden mellan restaurera, renovera och rusta hade jag över huvud taget aldrig tänkt på tidigare, men Åberg ger en pedagogisk förklaring. Över huvud taget är boken lättläst och enkel att ta till sig. Det är sparsamt med långa instruktioner och detaljerade beskrivningar av olika tekniska lösningar. Visst finns det avsnitt med instruktioner för hur man t.ex. gör ett skurgolv och fakta om olika plåttak, men mestadels är boken mer generell.
I kapitel som ”Skaffa självkännedom”, ”Planera långsiktigt” och ”Konsten att avsluta” guidar Åberg genom restaureringsprojekts alla faser. Det är sympatiskt, klokt och inspirerande. Framför allt vill jag trycka på det inspirerande. Det är härligt att få följa Åberg under köksrenoveringen, där hon och maken siktade in sig på att bevara tidsmixen, och badrumsrenoveringen och den större ombyggnationen av övervåningen, som faktiskt ledde till oönskade överraskningar, men som i slutändan blev väldigt bra ändå. För så är det ju: få projekt går spikrakt från punkt A till punkt B. Åbergs egna projekt känns som bra exempel på hur en restaurering eller renovering kan gå till. De är ärliga berättelser om när det kan gå fel och när man kanske upptäcker att husen är i sämre skick än man först trodde – sådant man måste vara beredd på, antar jag. I den här boken blir det hur som helst väldigt fint i slutändan, precis som man kan vänta sig av en byggnadsantikvarie. I vackert foto får läsaren titta in i Åbergs hus. Renoveringen tog i hennes fall över tio år och inkluderade även sådant som de helt enkelt lät bli att renovera (det är också ett kapitel i boken), men bra blev det. Hållbart blev det också – från återbruk och medvetna materialval och tekniker till en hållbarhet i planeringen, med generösa tidsramar och med insikten om hur viktigt det är att våga ta hjälp för att komma i mål.
Jag står inte inför någon stor renovering, men vi har nyligen köpt ett radhus från 1963 och även om jag inte precis kommer att återinstallera en kakelugn (ett av avsnitten i boken) har jag läst boken med stor behållning. Och jag ser nu på vårt originalkök (med vissa smådeppiga ändringar som gjorts på 80-talet…) med nya ögon. Vi lär inte riva ut det i första taget, nej.
Kvinnan i fönstret av AJ Finn handlar om Anna Fox, en kvinna som lider svårt av agorafobi. Sjukdomen innebär att Anna får allvarliga panikattacker av att vara på öppna platser och hon har således blivit fången i sitt eget hem. Anna har inte lämnat den luxuösa New York-villan på tio månader. Mannen och dottern befinner sig någon annanstans och dagarna går till stor del åt till att studera grannarna genom kameralinsen – och åt att dricka vin, kopiösa mängder vin. Anna har en lång rad tunga mediciner utskrivna av läkare, men sköljer endast ned dem sporadiskt med vinet.
Nya grannar har flyttat in i huset mittemot – en man, en kvinna och deras tonårsson. Anna får besök av både sonen och kvinnan vid separata tillfällen och hon får snart intrycket att allt inte står rätt till i familjen. När hon senare spanar på familjen genom kameran blir hon vittne till något fruktansvärt – hon ser kvinnan bli nedstucken med kniv i sitt hem. Anna larmar om händelsen, men blir snabbt misstrodd. Ingen ser henne, en alkoholiserad och psykiskt sjuk kvinna, som särskilt pålitlig. Grannarna hävdar att ingenting har hänt. När det dessutom visar sig att hennes kvinnliga granne är vid liv och inte ens är samma person som hon fått besök av tidigare blir hon uträknad på riktigt. Anna förstår ingenting. Vem är kvinnan i huset mitt emot? Vem var kvinnan som besökte henne? Och vad var det hon såg? Snart vet Anna inte ens om hon kan lita på sig själv längre.
Ett av Annas stora intressen är svartvita filmer. Boken gör en del blinkningar åt klassiker som Fönstret åt gården och Gasljus, vilket känns lite kul. Annars leds tankarna främst till Paula Hawkins bästsäljare Kvinnan på tåget, där inte bara titeln, utan även handlingen, liknar den i Kvinnan i fönstret. Även där är huvudpersonen en kvinna på dekis som betraktar andra genom deras fönster och som sedan blir vittne till händelser som hon knappt vet själv om hon har sett. Även Gillian FlynnsGone Girl spelar i lite samma liga. Med det sagt vill jag inte påstå att Kvinnan på fönstret är en dålig kopia. Den är riktigt spännande och jag tycker dessutom att det är väldigt tacksamt att författaren skriver så rakt om hur handikappande det kan vara att leva med en fobi. Alldeles för många använder ordet fobi helt fel och tror rent av att det är en synonym för de vanliga rädslor vi alla känner ibland, men så är det såklart inte. Här är tydligt vilken begränsning sjukdomen utgör i Annas liv och tragedin bakom att fobin en gång utlöstes är därtill en berörande historia.
Det finns mycket som talar för den här boken, men tyvärr finns det också några saker jag har svårt för. Det här är ingen deckare, men det finns ett antal deckare som anstränger sig så hårt för att överraska att de ballar ur fullständigt. Den här boken gör precis det: slutar med föga trovärdiga händelser som paradoxalt nog inte ens överraskade speciellt mycket. Jag hade gärna sett ett annat slut. Med det sagt är det ändå en spännande bok och den som gillade Gone girl och Kvinnan på tåget och är sugen på att läsa mer i samma stil har all anledning att ge Kvinnan i fönstret en chans.
Kvinnan i fönstret
Amerikansk titel: The woman in the window. Översättare: Klara Lindell. Förlag: Albert Bonniers förlag (2018). ISBN: 9789100172374, 9789100172381.
AJ Finn
AJ Finn är en pseudonym för den amerikanska författaren Daniel Mallory (född 1979).
När duvorna försvann av Sofi Oksanen är en av Oksanens tre romaner om Estlands moderna historia. Den kanske mest drabbande är i mitt tycke Utrensning, men När duvorna försvann ger definitivt en brännande och berörande historielektion den också. Boken utspelar sig under 40- och 60-tal – tider då Estland ockuperas ömsom av Sovjetunionen och ömsom Tyskland, ockupationsmakter som slår med samma övergrepp och brutalitet. En del estländare gör motstånd, andra är medlöpare och kappvändare, som huvudpersonen Edgar. Edgar anpassar sig efter vad som ger honom fördelar i stunden. De som kommer i hans väg gör han sig av med, om det så råkar vara någon av hans nära och kära.
Andra viktiga personer i boken är kusinen Roland, som hör till motståndsrörelsen, och frun Juudit. Äktenskapet är helt kärlekslöst, av många skäl, som också fogar sig till alla de lögner och anpassningar som Edgar har lagt sig till med. Under lång tid lever de därför inte med varandra och Juudit kommer att istället att inleda en omöjlig relation med en tysk man. Samtidigt hjälper hon också Roland med att hjälpa flyktingar.
Boken är inget för den känslige. Här beskrivs fruktansvärda krigsbrott och vidriga händelser. Förtrycket kommer från båda håll: Tyskland och Sovjet. Båda länderna ser sig som befriare, men är tyranner – och det är estländarna som trycks ned och råkar illa ut. Det ligger även Edgar till last att han är just estländare. Trots hans ansträngningar för att komma upp sig når han aldrig riktigt fram. På samma sätt är Juudits relation, med sin tysk, dömt att misslyckas, trots att det bygger på djup kärlek.
Få författare kan skriva med en sådan glöd som Sofi Oksanen. Jag kan verkligen rekommendera hennes böcker för den som vill lära sig mer om Estland och för den som vill läsa en vass roman om förräderi och livslögner.
När duvorna försvann
Översättare: Janina Orlov. Finsk titel: Kun kyyhkyset katosivat. Förlag: Albert Bonniers förlag (2013). ISBN: 9789100127107.
Sofi Oksanen
Sofi Oksanen (född 1977) är en finsk författare, bland annat känd för den prisbelönta romanen Utrensning.
Allt blir inget är Martin Kellermans debutroman. För de flesta är Kellerman förmodligen mest känd som serietecknaren bakom Rocky, den autofiktiva serien där Kellerman under 20 års tid skildrade livet och vardagen för en serietecknare i en hunds skepnad. Jargongen och stilen från Rocky känns igen i Allt blir inget. Här finns en mörk humor och udda karaktärer, precis som i Rocky.
Boken kretsar kring Florian, Kea och Max. Florian är en pillerknarkande ensling som bor på en ö i Stockholms skärgård. Han har bott hos sin farmor, men hon ligger sedan länge död på husets övervåning. Nedervåningen har förvandlats till gräsodling. Planen är att sälja skörden och ge sig av för gott, men i väntan på att den ska bli klar lever han på farmoderns pension.
Max och Kea är kusiner på segelsemester. Kea är 16 år och är ute efter fest och uteliv i Sandhamn och Vaxholm. Hennes något äldre kusin har inte samma intressen, men han känner ett ansvar över Kea och seglingen. Medan Kea roar sig med seglarkillar blir han kvar i båten. När hon kommer tillbaka finns han där, som en bror. Det omaka paret – den överviktige och mobbade Max och hans populära och rättframme kusin – lägger av en slump till vid Florians ö och blir kvar.
Ett udda triangeldrama utspelar sig. Florian och Max suktar efter Kea och hittar ständigt tecken på att vänskapen är på väg mot något mer. Kea ser båda som sina vänner och förstår inte signalerna, ser rent av att de båda konkurrenterna blivit oväntat nära vänner med varandra. Gräsodlingen leder till ytterligare spänning. Både Max och Florian är desperata efter förändring och ser gräset som en utväg.
Allt blir inget är en underhållande och skruvad berättelse. Jag slukade den och njöt av att läsa om tre personer som är långt från den kulturelit, som befolkar så många andra böcker, och av att läsa en bok som absolut inte är PK. Det var uppfriskande. Kellerman är dessutom vass på att formulera sig och får verkligen till det. Allt blir inget är rolig, dråplig, men också rejält sorglig i en snygg blandning. Jag tycker också att han fångar hur det kan vara att vara en naiv 16-åring och att vara olyckligt kär. Man kan tänka att huvudpersonerna är tre riktiga stereotyper, men det känns verkligen inte så. Alla i boken har många sidor. Även de mest idiotiska personerna kan man få vissa sympatier för. Sympatierna växlar faktiskt mest hela tiden, så som de ska när en författare har lyckats göra huvudpersonerna levande.
Allt blir inget
Förlag: Albert Bonniers förlag (2015). ISBN: 9789100142575, 9789100142582.
Martin Kellerman
Martin Kellerman (född 1973) är en svensk serieskapare och författare, främst känd för den autofiktiva serien Rocky.
Ett litet liv av Hanya Yanagihara är en rejäl tegelstensroman och därtill en av de senaste årens mest uppmärksammade bästsäljare. Den kombon är imponerande, tycker jag! För visst måste en riktigt tjock bok ha något visst om den blir läst och älskad av många? En viss tröskel är det ju att ta sig igenom en bok på över 700 sidor.
För mig var det lätt att förstå varför den här boken hyllats överallt de senaste åren. Jag föll pladask och plöjde igenom de första delarna på förvånansvärt kort tid (för att vara jag). Det är verkligen en fängslande berättelse!
Boken kretsar kring Jude St Francis, en man som läsaren får följa genom livet. När berättelsen tar sin början har han precis slutat college och så småningom blir han en etablerad jurist och till och med en extremt framgångsrik och välbärgad jurist. Hela tiden omges han av nära vänner och av Harold och Julia, personer som kommer att bli hans föräldragestalter. Hans biologiska föräldrar och hans barndom är däremot höljda i dunkel. Då och då rullas bitar av Judes bakgrund upp och det är ingen feelgood direkt. Redan tidigt förstår man som läsare att Jude har varit med om förfärliga saker, händelser som skadat honom för livet både fysiskt och psykiskt. Vidden av det blir dock inte klart till fullo förrän boken närmar sig slutet.
Boken berättas omväxlande från Judes synvinkel, men också från hans nära och käras ögon. Det är framför allt tre vänner som står ut till en början: Willem, JB och Malcom. De fyra är vänner från college och utgör en oskiljaktig kvartett. Boken inleds faktiskt som en intressant berättelse om kompisgänget och deras dynamik – alla fyra får ungefär lika stort utrymme. Sedan tappar boken styrsel. JB och Malcolm förpassas till bifigurer. Jag hade gärna fortsatt att läsa om alla fyra, men författaren tyckte tydligen annorlunda. Jag tycker att berättelsen blev allt mer otight ju mer jag läste. Det är en konst att skriva riktigt långa berättelser och här håller det inte hela vägen, om du frågar mig. Boken börjar som en bok och slutar som en annan. Bitvis är det dessutom alldeles för pladdrigt.
Jag kan förstå att många älskar den här boken. Den är fantastiskt bra, åtminstone delvis, och det är också en väldigt stark berättelse Jude bär på. Det är svårt att inte bli berörd. Men nja. Boken var faktiskt för lång för min smak och jag kände inte att den röda tråden fanns där fullt ut.
Nu slänger jag in en spoilervarning också. Jag kan erkänna att jag heller inte riktigt köpte Judes berättelse. Det blev bara för mycket. Han är föräldralös och växer upp i ett kloster (av alla klyschor!). Alla i klostret är homosexuella pedofiler som misshandlar honom och våldtar honom. Han rymmer därifrån med en av munkarna och tvingas därefter till prostitution under många års tid. När han befrias därifrån genom en polisinsats hamnar han på ett barnhem, där han behandlas som en kriminell(?!) och där personalen är homosexuella pedofiler som misshandlar honom. Han rymmer därifrån och liftar. Alla lastbilschaufförer han träffar på är homosexuella pedofiler och Jude prostituerar sig. I ett ögonblick när han är sjuk och svag och befinner sig på en bensinmack (om jag minns rätt?) blir han hittad av en homosexuell pedofil som plockar upp honom och spärrar in honom för att kunna våldta och misshandla honom. Fullt medveten om att det finns många som får alldeles för många sorger att hantera på en gång, så tycker jag verkligen att det blir överdrivet och jag undrar ibland hur många homosexuella (och sadistiska) pedofiler någon egentligen kan ha oturen att träffa på. I mitt tycke hade det räckt att skildra någon eller några av alla dessa övergrepp för att komma fram till poängen och göra det trovärdigt och berörande. Här avlöser de hemska händelserna varandra på ett sätt som gör att det till slut blir närapå fånigt. Judes hemska bakgrund blir sedan fond till hur han lever den amerikanska drömmen, om än med djupa sår och väldigt dålig hälsa. Boken reproducerar den både felaktiga och tröttsamma klichébilden av den ”framgångsrika” personen som jobbar alldeles för mycket och alldeles för sent. Ett exempel på Judes ”framgång” är att han jobbar måndag–lördag och måste tvingas att lämna kontoret vid midnatt på vardagarna och vid nio på lördagen. Annars jobbar han såklart mer än så. Ingen kan jobba fokuserat och göra bra ifrån sig under sådana maratonpass som pågår år efter år. Det är tröttsamt att den inställningen till jobbet här lyfts fram som något slags bevis på framgång. Dessutom är jag nog för svensk för att fascineras av den amerikanska drömmen. Det är inte intressant för mig att läsa om att Jude är en extremt rik toppjurist och att alla hans vänner är extremt framgångsrika inom sina respektive områden – världskänd skådespelare, superframgångrik konstnär, arkitekt som efterfrågas över hela världen och så vidare, och så vidare, och så vidare. Även här frågar jag mig om det är trovärdigt? För mig känns det i alla fall rent trist att läsa en bok där alla lever fantasiliv där man semestrar med privatplan och äger en handfull lyxhus utspridda över intressanta platser och bla, bla, bla. Det hade varit så mycket mer intressant om det fanns någon vanlig person i boken, någon som faktiskt skulle gå att relatera till.
Slut på spoilervarningen. För att sammanfatta kan jag se vad andra gillar med den här boken. Jag slukade stora delar av den, men mot slutet gick det verkligen trögt. Boken höll inte hela vägen, helt enkelt. Kanske hade jag för höga förväntningar.
1947 av Elisabeth Åsbrink är en Augustprisbelönad essä om år 1947. I korta nedslag hos olika huvudpersoner skildrar Åsbrink denna speciella tid då Nürnbergrättegångarna pågick, Israel var på väg mot bildande, Muslimska brödraskapets ledare förespråkade jihad och svenska nazister skyddade krigsförbrytare. Det var också året då Simone de Beauvoir skrev på Det andra könet och George Orwell på 1984.
Det är med andra ord ett händelserikt år, i stort och smått. När man samlar allt och betraktar det i backspegeln på det sätt som Åsbrink gör framstår det som ett år med många avgörande händelser. Så var det kanske också – eller också var det inte det. Avgörande händelser händer hela tiden och den här boken påminner mig om det. Vad skulle en författare hitta för vändpunkter om hen så småningom skrev en biografi över 2021? Slående är också hur mycket som fortfarande är aktuellt idag. Det gäller ju inte minst Israel och Palestina…
Det är imponerande att se hur författaren har kokat ned så mycket till 1947. Det är verkligen ingen tung bok, varken bokstavligt eller bildligt talat, men den är rik och lärorik. Det ligger enormt mycket research bakom och det märks. 1947 har lärt mig mycket om den här tiden.
Britt-Marie var här är en feelgoodroman av Fredrik Backman, författaren bakom bästsäljare som En man som heter Ove och Björnstad. Har du läst En man som heter Ove gillar du sannolikt även berättelsen om Britt-Marie – Ove och Britt-Marie är av lite samma skrot och korn. Ove är ”surgubben” som går runt i kvarteret och håller ordning. Britt-Marie är motsvarande tant, som med listor i högsta hugg ser till att det är ordning och reda. Britt-Maries universum är dock betydligt mindre än Oves – istället för ett helt kvarter basar hon framför allt över den lägenhet där hon fram till nu har bott med maken Kent, sett till att han har prydliga skjortor och att fönstren i hemmet är perfekt välputsade. Livet har hon i mångt och mycket levt genom sin make.
Nu är dock läget ett annat. Vigselringen har plockats av och Britt-Marie står för första gången på mycket länge till arbetsmarknadens förfogande. Det leder henne till det lilla samhället Borg och till en fritidspedagogstjänst som har råkat läggas ut av misstag.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: ska man läsa Fredrik Backman måste man vara okej med 1) att berättelserna ofta vinglar farligt nära kanten till det sentimentala och töntiga, 2) att berättelserna alltid befolkas av ett så rikt urval av människor att de kan kännas lite väl tillrättalagda och politiskt korrekta, om man säger så. Det sistnämnda stör inte mig. Jag älskar att Backman helt okommenterat låter huvudpersonerna vara fattiga, rika, magra, tjocka, unga, gamla, funktionsvarierade och med olika etniskt ursprung och sexualitet. Det finns någonting vänligt över det och om det är något ord man kan använda för att beskriva Backmans böcker så är det just vänliga. Jag blir glad av att läsa dem! De handlar allt som oftast om människor som vågar stiga ur gamla hjulspår och som får blomma ut. Det är värmande! I Britt-Marie var här får både surtanten och småstaden/avfolkningsbygden upprättelse. Fint!
Britt-Marie var här
Förlag: Partners in stories (2014), Forum (2017). ISBN: 9789198182002, 9789137151588.
Dagar i Belarus av Julia Tsimafejeva är ett vittnesmål direkt från Belaus och protesterna mot diktatorn Aleksandr Lukasjenko och hans regim. Rakt på sak berättar Tsimafejeva om fredliga protester som bemöts med våld och godtyckliga gripanden.
Tsimafejeva är poet, men det här är mer en dagbok, skriven där och då och snabbt publicerat. Att läsa är att få ta del av ett stycke historia som skrivs precis just nu. Kanske är det ingen stor litterär upplevelse, men det är ett skakande och viktigt vittnesmål.
Nu är det tyvärr för sent att ladda ned avsnitten, men boken har gått som radioföljetong tidigare i år i uppläsning av min favorit, Stina Ekblad. Hoppas den kommer upp igen så småningom, för den som vill lyssna.
Dagar i Belarus
Engelsk titel: Days in Belarus. Översättare: Ida Börjel. Förlag: Norstedts (2020).
Julia Tsimafejeva
Julia Tsimafejeva (född 1982) är en belarusisk poet.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.