Etikett: Utläst

  • Stulet land: svensk makt på samisk mark

    Stulet land: svensk makt på samisk mark

    Det är en gedigen research historikern Lennart Lundmark har ägnat sig åt och sammanställt i den här boken. Den börjar redan i ”forntiden” och fortsätter fram till nutid och längs vägen berättar Lundmark en ganska sorglig berättelse om hur samerna i princip har förlorat sin mark till den svenska staten.

    Helt klart intressant läsning! Förhoppningsvis väcker den debatt och leder till förändring för ett folk som har fått sitt land stulet, som har fått skatta för sitt land och nu har väntat i 20 år på att Sverige ska skriva på FNs konvention om ursprungsfolkens rättigheter.

    Själv vet jag pinsamt lite om samer och hela den här konflikten eftersom det i min grundskola (och gymnasium) har ägnats mer tid åt undervisning om aboriginer och indianer än om vår egna ursprungsbefolkning. Jag skulle nog behöva någon annan sorts historiebok innan jag på allvar kan ta till mig av denna, men jag rekommenderar den ändå som en viktig läsning om ett ämne som uppenbarligen har tigits bort.

  • Salvekvick och kvacksalveri: alternativmedicinen under luppen

    Salvekvick och kvacksalveri: alternativmedicinen under luppen

    I den här boken har författarna, en populärvetenskaplig författare och en professor i komplementärmedicin, med öppet sinne gått in för att ta reda på om några av våra vanliga alternativmedicinska metoder verkligen fungerar. Boken behandlar framför allt akupunktur, homeopati, örtmedicin och kiropraktik, men har också en rik bilaga där allt från reiki till detox tas upp.

    För mig, som har utbildning inom design och utveckling av läkemedel, är det totalt obegripligt att alternativ medicin inte står under samma krav som riktiga läkemedel och konventionella metoder. För att lansera ett nytt läkemedel krävs det 10-15 år av forskning, prekliniska och kliniska tester och om läkemedlet släpps på marknaden följs den alltid av kontinuerlig uppföljning. På vägen ratas 99% av alla läkemedelskandidater för att de är overksamma, har kraftfulla biverkning eller på annat sätt inte håller måttet. Går man till en alternativmedicinare eller går till en vanlig hälsokostbutik kan man dock köpa, vanligen till helt makalösa priser, verkningslöst placebo, som utger sig för att vara riktig medicin och som i princip är okontrollerat och kan innehålla tungmetaller eller vad skit som helst. Detta säljs alltså till människor som är sjuka, ledsna, desperata och förmodligen outbildade. Det är så moraliskt vidrigt att jag saknar ord!

    Det är givetvis synd att de som utövar och även de som betalar för att få alternativ medicin knappast är öppna för den här typen av böcker, för det är ju egentligen dessa människor som mer än andra behöver ett uppvaknande. Själv har jag aldrig någonsin trott att homeopatpreparat, d.v.s. rent vatten/rena sockerpiller, skulle ha någon effekt och jag har heller aldrig misstänkt att det är riskfritt eller ens effektfullt att ta örtpreparat istället för konventionella läkemedel, men jag har ändå lärt mig mycket nytt av denna bok, bland annat hur farligt och onödigt det är med kiropraktik, som jag aldrig ens har uppfattat som alternativmedicin eftersom det är så accepterat i samhället.

    Läs gärna denna bok om du vill veta mer om vad alternativmedicin kan erbjuda. Som sagt har författarna gått in med öppet sinne för att bevisa alternativmedicinernas effekt (den ena författaren är för övrigt själv homeopat!), så allt sågas inte vid fotknölarna, utan allt är baserat på vetenskap och rimliga diskussioner. Boken är dessutom lättläst och fylld av historisk kuriosa.

    Frågan om alternativmedicin är dock komplex, vilket man snabbt förstår om man tänker på hur kraftfull placeboeffekten är. Är det rätt att förbjuda något som, trorts att det saknar verkan, faktiskt hjälper den som är så desperat att han eller hon vill tro på det? Jag tycker att förattarna diskuterar detta på ett väldigt bra sätt och jag kan inte annat än hålla med dem i det de skriver i denna bok.

  • Vila på gröna ängar

    Vila på gröna ängar

    Det här är den tredje och avslutande delen i böckerna om familjen Neshov. I den första boken återförenades bröderna Erlend, Margido och Tor, som hade haft dålig eller obefintlig kontakt de senaste åren. Tors dotter, okänd för de andra bröderna, dök upp, och allting verkade arta sig till en riktig ”…och så levde de lyckliga i alla sina dagar”-saga. Även del två i trilogin bjöd på puttignuttigheter som drog åt samma håll. Här skulle det byggas sommarstugor, rustas upp, tas om hand, skaffas familj, umgås. Men så kommer del tre: Tor försvinner ur bilden, dottern blir deprimerad och alla planer ser ut att kastas omkull.

    Gud, vad jag ogillar sådant här! Visst kan böcker ha ett sorgligt slut, sluta oväntat eller ta skarpa vändningar, men när det gäller den här trilogin hade jag hellre fortsatt att följa familjen Neshov bland släktmiddagar, barnprat och framtidsdrömmar. Jag kan inte alls försonas med att trilogin, som ju hela tiden har varit så mysig och liksom god, ska sluta såhär.

    I övrigt känns Ragdes trevliga och detaljrika berättande igen och boken är helt klart ett skönt tidsfördriv, men jag känner mig ändå lite besviken, kanske mest för att jag inte förstår Ragdes avsikt med att avsluta trilogin såhär. Vilken är sensmoralen? Vad är det hon vill berätta? Jag vet inte. Jag blev faktiskt mest besviken.

  • Med kallt blod: en sann redogörelse för ett fyrdubbelt mord och dess följder

    Med kallt blod: en sann redogörelse för ett fyrdubbelt mord och dess följder

    När jag började läsa den här boken gjorde jag det med utgångspunkten att det var en deckare och som deckare tyckte jag att den var ovanligt bra. Berättandet är detaljrikt och berättelsen slutar inte när brottet är uppklarat, utan vi får följa mördarna till det oundvikliga(!) slutet, d.v.s. dödsstraffet. Fram till dess är det en ganska lång resa och det berättas om mördarna liv och bakgrund och vad som händer dem när de åker fast. Det var nog den biten som jag fastnade för mest, för nog kan man fundera på varför folk begår brott. Särskilt det här brottet.

    I boken slaktas en hel familj i Kansas och till synes finns det inget som helst motiv för mordet. Boken utspelar sig vid 50-talets slut och 60-talets början och någon rättspsykiatrisk vård fanns inte, så de kallblodiga brottslingarnas öde är bestämt redan innan rättegången.

    Först när boken var utläst såg jag underititeln, ”En sann redogörelse för ett fyrdubbelt mord och dess följder”, och när jag googlade lite såg jag att den här boken kallas ”den första reportageboken”. Det förklarar detaljrikedomen! Att boken baseras på sanna händelser ändrar dock inte mitt intryck av boken. Jag läser den fortfarande som en deckare och som sådan tycker jag att den är bra!

  • Kamikazekaniner II

    Kamikazekaniner II

    Jag fick den här lilla illustrerade boken i present när jag fyllde år och den bjöd på många skratt hela kvällen. Det är något speciellt med söta små kaniner som gör de mest bisarra grejer för att begå självmord. Lite lätt morbid humor, men faktiskt kul!

  • Män som hatar kvinnor

    Män som hatar kvinnor

    Sist av alla har jag så påbörjat Stieg Larssons Millenniumtrilogi. I min bekantskapskrets finns det folk som normalt inte ens läser böcker som har läst Stieg Larssons böcker, så jag hade förväntat mig något fängslande utöver det vanliga. Upplagt för besvikelse alltså!

    För det första händer det i princip ingenting spännande över huvud taget de 200 första sidorna och för det andra, när det väl sparkar igång och hände något, flummar storyn ut i det mest makabra, överdrivna och knäppa man kan komma på. Boken känns inte ett uns trovärdig, vilket man kanske inte kan kräva av en deckare i och för sig, men även om man nu inte kan kräva att man ska kunna känna igen sig i deckarnas beskrivningar av kriminella handlingar, så kan väl boken åtminstone ge en illusion av att det den beskriver skulle ha kunnat hänt.

    Nej, jag har ännu en gång konstaterat att jag inte gillar deckare. Den här var alldeles särskilt tråkig, förmodligen för de inte särskilt trovärdiga karaktärerna och för att själva mordstoryn bara kändes skruvad.

  • Tusen strålande solar

    Tusen strålande solar

    Årets första utlästa bok är den omtalade och omtyckta roman Tusen strålande solar av samma författare som till Flyga drake. I Tusen strålande solar gör Hosseini det igen: berättar gripande och äkta om de fruktansvärda fasorna i det krigsdrabbade Afghanistan. Jag har aldrig varit särskilt insatt i situationen i Afghanistan, men Tusen strålande solar har gett mig en ganska bra lektion i vad som hände mellan 80-talets slut och fram till början av 00-talet. Det behövde jag! Här berättas det om krigsfasorna, dödandet, de stränga sharialagarna, kvinnornas obefintliga rättigheter, de offentliga avrättningarna och annat svårsmält.

    Kanske är det de oerhörda fasorna som gör att jag inte riktigt fastnar för den här boken. Det blir för mycket, för fruktansvärt. Till slut kan jag inte se det framför mig, det blir inte trovärdigt. Sorgligt nog berättar nog Hosseini en mycket trovärdig historia, men jag har ändå svårt att ta till mig det och jag blir inte helt tagen av den här berättelsen.

    För att återgå till själva boken så handlar den om två kvinnor som kommer varandra nära. De är gifta med samma man – en äldre man som hånar dem, misshandlar dem och behandlar den ena kvinnans dotter med stort förakt. Det är två ohyggligt starka kvinnor, som trots att de tvingas bära burqa, inte får gå ut utan en man, inte har möjlighet till utbildning, förväntas passa upp på sin otäcka man, tvingas ställa upp att ha sex med honom och tusen andra saker som var för sig väcker ilska hos vilken västerländsk kvinna som helst.

    Det är givetvis en rörande, sorglig och på ett litet sätt ändå hoppingivande berättelse, även om jag, som sagt, finner den lite väl tilltagen med alla grymheter. Jag rekommenderar egentligen alla att läsa den, för vi behöver nog alla påminnas lite om situationen i Afghanistan och få den här fruktansvärda nutidshistorian. Hade historien inte varit fullt lika snyftig hade jag dock gillat den mer.

    PS: Har någon reflekterat över varför kvinnan på framsidan bär klackskor? Det känns knappast sharia och när skulle någon av bokens kvinnor ha använt dem?

  • Eremitkräftorna

    Eremitkräftorna

    I Eremitkräftorna fortsätter Ragde att skildra livet för familjen Neshov, som vi träffade på i Berlinerpopplarna. Återigen får vi följa Tors tröstlösa slit på grisfarmen tillsammans med gamlingen som han kallar för ”far” trots att det har uppdagats att han och gamlingen egentligen är bröder. Vi får följa Tors dotter, Torunn, i Norge i hennes jobb på djurkliniken och med allt hennes kärlekstrassel. Vi får följa Margido i hans arbete på begravningsbyrån och i hans bekymmer i att vara en god Herrens tjänare. Och så får vi följa Erlend och hans sambo Krumme i deras lyxliv i Köpenhamn.

    Det är trivsamt och liksom tidigare är det välberättat med perfekt uppmålade miljöer och fantastiska personporträtt. Som läsare kan man verkligen se hur Tor lyfter på gardinen för att kolla på utetermometern om han får besök och samtalet blir för jobbigt. Man kan se hur lycklig Torunn blir när hon äntligen träffar en kille som det kanske kan bli något med. Hela boken målas upp tydlig som en film och det är verkligen roligt att få kliva in i den här världen och se vad som händer med karaktärerna.

    Vad händer då? Pja, lite av varje. Och slutet blir man snopet snuvad på eftersom boken slutar tvärt och tokigt och tvingar en att läsa fortsättningen. Det irriterar mig mycket. Det finns faktiskt ingen större anledning att splitta upp den här berättelse till en hel trilogi, förutom att sidantalet möjligen skulle bli lite väl kraftigt annars. Hur som helst, läs den här boken om du vill ha lite avkoppling ett tag! Det är en bra bok!

  • Sex liter luft

    Sex liter luft

    En dag när Ivan vaknar är alla människor borta. Han letar efter dem, försöker att ringa dem och han rör sig i staden, men ser bara djur. Ett av djuren är en katt, som han stänger in i en plåtlåda för att den ska dö. Han identifierar sig med katten och känner sig lika instängd i världen som katten borde göra i sin plåtlåda. Det är en ångestladdad berättelse och jag blir äcklad över hur Ivan rör sig i staden och plågar somliga av de djur han stöter på.

    Berättelsen om Ivan, ensam kvar i världen, är uppblandad med vad Ivan sysslade med veckorna innan alla människor försvann. Det är en minst lika jobbig berättelse att läsa, för den är kantad av kriminalitet, våld och smutsiga miljöer. Berättelsen flyttas ständigt tillbaka till ett stinkande soprum, där Ivan hänger med en av sina kompisar ibland.

    Boken väcker känslor, för den förmedlar verkligen ensamheten och den förmedlar utsatthet från flera vinklar. Jag tyckte ändå inte att den var särskilt bra. Den är experimenterande skriven där man som läsare flyttas fram och tillbaka i tiden och somliga kapitel handlar om de försvunna människorna, var de nu är. Jag har lite svårt att förstå vad boken vill säga. Själv blev jag mest lite illa berörd, men jag kan också konstatera att Tichý verkligen kan skriva och förmedla något och det är ju verkligen inte helt betydelselöst.