Skumtimmen är ett annat ord för skymning och det är den tid då man förr satt i gårdarna och berättade historier för varandra. Jag tror att den här boken är lite av en sådan historia faktiskt – den har ingredienserna så att säga. Den är spännande, den rör sig i spännande (visserligen delvis påhittade) miljöer att känna igen sig i på Öland och den innehåller lagom många skarpa vändningar och villospår, som får läsaren/lyssnaren att fastna i berättelsen och vilja veta mer.
Huvudpersonen är Julia, en medelålders kvinna som för cirka 20 år sedan förlorade sin lilla son, som gick ut från stugan, försvann i dimman och aldrig återsågs mer. Den allmänna uppfattningen är att han drunknade, men Julia har aldrig fått ett ordentligt avslut och det finns flera, bland annat Julias far, Gerlof, som tror att pojken snarare försvann på alvaret och att pojkens försvinnande kan vara något helt annat än en drunkning.
Historien dras upp igen när Gerlof får en liten sandal skickad till sig på posten och den känns igen som den sandal som den lilla pojken hade på sig när han försvann. Gerlof börjar nysta allt mer i fallet och kommer in på spår som leder till en närmast mytomspunnen man, Nils Kant, som bott i bygden och begått hemska brott. Det är bara ett problem: Nils Kant är död sedan långt innan pojken försvann, och borde inte vara inblandad i vad som hände den tragiska dagen.
När Gerlof meddelar att sandalen har dykt upp tar sig Julia direkt till Öland. Där konfronteras hon plötsligt med en massa gamla minnen som rivs upp när hon åter är i sina gamla hemtrakter. Jag tycker att den här delen av berättelsen är den bästa; den där läsaren får följa Julia i hennes sorgearbete. Resten av berättlesen är en ganska ordinär deckare, som visserligen är spännande och oförutsägbar, men som ändå inte engagerade mig så mycket som den kanske borde. Det som framför allt störde mig var slutet, som jag väl inte ska avslöja, men som absolut inte föll mig i smaken. Jag kan väl säga så mycket som att jag är fäst vid lyckliga slut och ska det vara något annat än det så tycker jag att det ska finnas något bättre skäl bakom än att det bara ska bli en extra twist på slutet. Här blev det en extra twist må jag säga.
Oj, vad jag gillar Jonas Hassen Khemiri! Han är helt fenomenal på att använda språket, att leka med språket, att kanske inte alltid hålla sig till språkliga regler, men ändå ha ett flyt i det. En del kanske bara känner till Khemiri som författaren som skrev en roman på ”rinkebysvenska” (Ett öga rött), men Khemiri är mycket mer än så, även om hans texter inte sällan innehåller karaktärer som talar förortsslang. Hur som helst; oavsett vilken dialekt han använder i sina berättelser gillar jag verkligen allt han skriver.
I Invasion! har han samlat ihop ett par pjäser och ett antal noveller och kåserier. Själv fastnade jag nog mest för novellerna. Det är sällan noveller blir riktigt bra, för de riskerar att bli förkrympta längre berättelser och där saknas alltid något. Novellformatet är faktiskt ett alldeles eget format och Khemiri är av de som behärskar att förmedla något i det.
Men inte bara novellerna är läsvärda. Jag slukar allt och längtar efter nästa roman!
Christian Azar är professor inom hållbara energi- och materialsystem, har suttit med i FN:s klimatpanel m.m. Han är helt enkelt expert på klimatfrågan och här delar han med sig av sina funderingar och åsikter kring detta ämne. Till skillnad mot många andra böcker inom ämnet handlar det inte särskilt mycket om vad den lilla människan ska göra eller skräckscenarion om vad som kan tänkas hända framöver. Här fokuseras det istället på vilka strategiska politiska beslut som borde tas och vilka ekonomiska styrmedel som finns. Jag tycker att det är oerhört skönt med en bok som inte målar upp allting så svart och som inte kräver att alla människor ska förändra sin livsstil radikalt. Här finns det faktiskt hopp om att vi kan lösa detta problem, även om vägen dit är lång, inte minst p.g.a. alla ekonomiska intressen som finns från bland annat oljeindustrin.
Boken innehåller en mängd referenser och noter och känns väldigt välarbetad, men blir aldrig tungläst eller för vetenskaplig. Jag tycker att den är väldigt bra och en intressant läsning. Vad man kanske kan sakna är någon form av illustrationer, för här finns det inte ens något diagram som illustrerar texten. Det är faktiskt bara text.
Det är inte lätt att veta vad man ska äta. Nu har jag läst Den hemlige kocken och lärt mig mer om vad hel- och halvfabrikat egentligen kan innehålla och jag har också läst Tyst hav och lärt mig mer om hållbart fiske och vilken fisk man möjligen kan äta. Nu kommer den tredje aspekten: klimatet. Är ekologiska äpplen, importerade från Nya Zeeland, bättre ur klimatsynpunkt än konventionellt odlade äpplen från Holland? Är tomater från svenska växthus bättre än tomater som har fraktats hit från Spanien? Är det rimligt att äta soja, som bidrar till att skog skövlas? Kan vi över huvud taget äta exotiska frukter, som har fraktats hit med flyg, eller äta kött i framtiden? Så himla många frågor! Jag hade hoppats på tydliga svar i denna bok, men fick egentligen bara en ännu större känsla av att frågan är för komplex för att vi vanliga dödliga i dagsläget ska kunna göra smarta val när vi handlar mat.
I Mat & klimat tas frågan upp ända från början, med fakta om vad växthuseffekten är och vad den globala uppvärmningen är och vad den kan få för konsekvenser. Författarna har verkligen lyckats få med det mesta i denna enorma fråga, för det handlar inte bara om att det blir varmare, att oljan tar slut o.s.v. Det handlar kanske framför allt om hur vi ska kunna få plats på jorden och hur vi ska kunna leva här när naturens resurser är på väg att ta slut.
För mig är mycket av det som står i boken old news och det gjorde mig närmast rastlös medan jag läste, men jag tycker ändå att det är bra att den är så grundlig och lätt att förstå. En del bitar kände jag dock inte alls till sedan tidigare, så jag tror att de allra flesta kan få ut något av boken, vare sig man är en person som är ganska insatt i frågan eller en person som bara har hört orden förut. Oavsett vem man är kan man nog bli skrämd av den här boken och det tycker jag är lite synd. Den ger väldigt lite tydliga svar och målar istället upp tänkbara scenarion. Det speglar förmodligen verkligheten och på ett sätt tycker jag att det är bra att författarna inte utger sig för att sitta inne med facit i denna fråga, där det finns så himla många olika teorier och hypoteser. Faran är dock att man som läsare kan bli rätt uppgiven, känna att ”katastrofen är nära och vi kan ändå inte göra något” och faktiskt sluta bry sig.
Jag hoppas såklart att folk aldrig slutar bry sig om denna fråga, som är helt central ifall vi ska kunna fortsätta att leva här på jorden. Jag tycker att den här boken är väldigt fin, enkel att förstå och snyggt illustrerad med många foton, och jag hoppas att den insprierar många. Alla borde läsa detta!
Man kanske inte ska döma en bok efter omslaget, men när det gäller Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig är just framsidan, eller egentligen hela utformningen, verkligen härlig. Själva boken innehåller texter och anteckningar som baserar sig på Malmstens blogg, så det är som en liten anteckningsbok, vilket också avspeglar sig i designen: en fin liten bok med tjocka sidor, komplett med ett band att använda som bokmärke och rikligt illustrerad med vackra bilder.
Att boken är baserad på just en blogg är något som hade kunnat vara förödande eftersom jälva bloggformatet ger utrymme för länkar, nyheter, bilder och kortare texter; något som kanske inte alltid fungerar lika bra i en bok, men det här är bra! Jag gillar verkligen att få titta in i Bodil Malmstens värld i Finistère och läsa om hur hon åker på författaruppläsningar, ojar sig över mullvadarna i trädgården och funderar kring upploppen i Paris förorter. Dessutom är språket helt fantastiskt och varje ord känns perfekt avvägt för att passa in.
Under gymnasiets biologilektioner använde vi lite material ur den här boken och jag minns att jag tyckte att den var väldigt intressant och tankeväckande. Såhär 247,5 högskolepoäng senare tycker jag inte att den är lika bra. Det är inte det att boken saknar referenser, men jag stör mig något ohyggligt på att författaren lägger fram sina tolkningar som någon slags absolut sanning. På gymnasiet köpte jag nog det här rakt av, men idag ser jag mycket mer källkritiskt på materialet.
Det största magplasket kommer redan i det inledande kapitlet, där författaren ”bevisar” att den globala uppvärmningen inte har påverkats av människan. Nu har boken ett antal år på nacken och författaren har förmodligen ändrat åsikt om detta, men det känns ändå ganska illavarslande att boken inleds med detta. Hur mycket sanning finns det liksom i resten av bokens påståenden?
I boken följer sedan ett antal kapitel där vårt liv och leverne analyseras i ett evolutionärt perspektiv. Varför finns det så mycket fetma (författarens svar är att alla borde äta stenålderskost)? Varför gråter inte barnen i traditionella kulturer (författarens svar: för att man där inte misshandlar, ja, misshandlar, barnen, vilket författaren anser att man gör i västerländska kulturer i och med att barnen ammas för sällan och lämnas ensamma för mycket)? Och så vidare och så vidare. En del är helt klart intressant, men det finns också alldeles för mycket som jag ifrågasätter, och det med rätta.
Största behållningen med boken tycker jag är all historia, bilder på hällristningar etc. Det är nog här Göran Burenhult kommer till sin rätt. Han är trots allt arkeolog. Inte biolog eller psykolog eller något annat.
Unni Drougge har redan tidigare beskrivit ett misshandelsförhållande i sin bok Andra sidan Alex, som nog kan anses vara självbiofrafisk. I Boven i mitt drama kallas kärlek gör hon det igen, fast den här gången helt utlämnande, utan fingerade namn och rätt upp och ner vad som hände. Jag tycker faktiskt inte om det. Det är modigt av Drougge att skriva detta, att in i minsta detalj våga berätta om det som hon själv kallar ”sitt livs största fiasko” och såklart tycker jag att det är bra om andra kvinnor, i liknande situationer, som den Drougge själv har varit i, kan hämta styrka ur detta, men jag känner ändå att boken inte vinner på att vara ”dokumentär”.
Nåväl. Boken handlar alltså om Unni Drougges förhållande till den 19 år yngre Niclas – ett förhållande som kom att hålla i sju år och under den tiden nästan hann förgöra Drougge totalt. Det är en plågsam resa som vi får följa henne på. När boken tar sin början är hon en ensamstående fembarnsmor som bor i en våning i centrala Stockholm, där hon delar sin tid mellan att resa runt och föreläsa, att hålla ihop familjelivet med allt vad det innebär och att, på helgerna, springa runt på fester och och roa sig med olika lösa förbindelser. När Niclas kommer in i livet börjar tillvaron mer och mer handla om att hjälpa och stödja honom. Han gör inte ett handtag hemma och han har ständiga ”kriser” som avlöser varandra och där han behöver Unnis hjälp. Och hon hjälper honom. Unni är den som sköter all markservice hemma, peppar honom att bli hennes agent, trots att han inte ens läser litteratur, och på alla sätt ställer upp för honom. Sina egna vänner har hon inte längre möjlighet att träffa. Faktiskt går inte ens hennes egna barn att kombinera med denna nya vuxenbebis, så de får flytta ut. Detta är ändå bara början på något som kommer att urarta till misshandel och vansinniga och oförklarliga vredesutbrott med mera. Att Unni trots allt stannar kan kanske vara svårt att förstå, men den makalösa inre resan som Unni beskriver är i alla fall inte svår att följa, för hon berättar väldigt ingående och kronologiskt hur hon bryts ned till att bli ett skrämd och svag varelse.
Visst är det gripande, men jag tror ändå, som sagt, att den hade varit bättre om den hade handlat om fiktiva personer och inte om Unni själv. Här blir det alldeles för privat och alldeles för mycket smutskastning mot en namngiven person. Boken riskerar att bli avfärdad som en replik i konflikten mellan Drougge och Niclas, snarare än att vara en roman som angår andra. Personligen är jag heller inte särskilt förtjust i det allt för osminkade berättandet, som bland annat innefattar detaljerade sexscener. Faktiskt tycker jag att boken som helhet andas för mycket ”skriva av sig” och skulle ha passat bättre som en privat dagbok. Det här, Unnis och hennes familjs liv under sju år, är faktiskt ingenting som jag känner att jag borde eller vill ta del av.
Jag lyssnade på denna bok och som ljudbok tycker jag ändå att den var bra och lätt att hänga med i eftersom språket är tämligen okomplicerat och innehåller många dialoger. Ljudboken finns för övrigt att ladda ned gratis på nätet och har man aldrig lyssnat på en bok förut och vill prova så kan jag ändå rekommendera denna, för den har i alla fall fått mig att få upp ögonen (öronen?!) för ljudböcker.
Nu var det ett tag sedan jag läste ut något, men nu har jag så äntligen tagit mig igenom den första skönlitterära boken på ett tag. Boken jag har läst är Gunborg Sahlins Tethys pool position, som är en bok som skulle ha kunnat vara väldigt allvarlig och tung, eftersom den faktiskt handlar om något så svart som döden, men egentligen mest är trevlig och rolig.
Boken handlar om Tethy, som inte är någon försynt liten kvinna precis. Faktiskt så svär hon mest hela tiden och brusar lätt upp, t.ex. när katten skiter på den äkta mattan. Kattens olycka är dock bara början på en dag som ska bli ganska ödesdiger, för Tethy bli nämligen rammad av en bil på väg till affären och lämnar såldeles den här världen för en stund. På denna främmande plats, där hon hamnar, får hon plötsligt sällskap av andra olyckskorpar.
I kapitel efter kapitel introduceras nya karaktärer som råkat ut för den ena olyckan mer tragisk än den andra, och sällskapar alla med Tethy en stund för att sedan försvinna genom pärleporten eller återkomma till jorden. Jag kanske inte ska avslöja för mycket, men det är i alla fall en hel rad ganska rörande och tragikomiska livsöden. Jag fastnade för den här boken faktiskt, för trots att något så tragiskt, som döden, är ett centralt tema, blir det varken allvarligt och seriöst eller töntigt. När man kommer in i boken och förstår att det för varje kapitel faktiskt är någon som kommer att dö, eller åtminstone vara nära att göra det, så det blir det dessutom rent av spännande och, som tur är, aldrig särskilt förutsägbart.
För mig var det här en avkopplande och skön bok och jag gillar det växlande språket, som snabbt svänger om och blir lika burdust som Tethy själv, när det handlar om henne, men också kan svänga om och skildra en mamma som oroar sig över sitt barn eller en företagsledare som aldrig har sagt till sin son att han älskar honom. Jag tvekar lite kring om jag ska ge boken en trea eller fyra i betyg, men jag tror det landar på en trea den här gången. Boken var bra, men jag tror inte att jag kommer att komma ihåg den långt framöver. Jag kommer nog ändå att läsa den fristående fortsättningen, som har kommit ut nyligt.
Det finns en genre böcker jag brukar tycka särskilt mycket om och det är skönlitteratur som berättar om livet förr. Fogelströms stadböcker och Mobergs böckerna om Utvandrarna hör hit, liksom barn- och ungdomsböckerna När vi var barn och böckerna om Kulla-Gulla. Det finns säkert en uppsjö fler, som jag har läst, men glömt just nu. Det är hur som helst kul att kombinera skönlitteratur med historia – att förena nytta med nöje liksom.
Nu har jag varit inne i den genren igen och jag har precis läst ut Pintorparhäxans elev, där Barbro Bäcklund berättar om hennes farbrors, Sverker Burmans, år på Arbetsstugan i Arjeplog vid slutet av 20-talet. Till Arbetsstugan kunde den som bodde för långt bort från en skola hamna och Sverker själv fick åka dit som tioåring och stannade där i fyra år. Sin familj återsåg han på sommarloven och under jularna, även om det sistnämnda alltid var svårt att få till eftersom resvägen var så krånglig.
Det är en intressant historia Barbro Bäcklund berättar, för det här är nog en del av Sveriges historia som i mycket har glömts bort. Här kan läsaren dock ta del av en inifrånberättelse om hur det var att tvingas gå i skola långt från sitt hem. Det är ständig hunger och hemlängtan, rymningar, aga och grymheter mot nykomlingar, men det är också lekar, bus, filmvisningar och gemenskap.
Jag tycker att Barbro Bäcklund berättar den här historien väl och jag tror att den passar extra bra i skolsammanhang eftersom den är ganska kort och lättläst och innehåller många förklaringar till ord, hantverkstekniker m.m. när det behövs. Jag tycker absolut att den passar att läsa för alla som vill lära sig lite mer om ett bortglömt stycke av Sveriges historia.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Skumtimmen är ett annat ord för skymning och det är den tid då man förr satt i gårdarna och berättade historier för varandra. Jag tror att den här boken är lite av en sådan historia faktiskt – den har ingredienserna så att säga. Den är spännande, den rör sig i spännande (visserligen delvis påhittade) miljöer att känna igen sig i på Öland och den innehåller lagom många skarpa vändningar och villospår, som får läsaren/lyssnaren att fastna i berättelsen och vilja veta mer.
