Det här är Theorins tredje deckare från Öland. Liksom i tidigare böcker låter han gammal folktro ta en bekväm plats i boken. Med bekväm menar jag att den finns där som ett naturligt inslag och en trevlig krydda, men det spårar aldrig ur och boken tappar aldrig verklighetsförankring. Liksom i tidigare böcker har den gamla skepparen Gerlof en liten biroll. Den här gången har han bestämt sig för att flytta från serviceboendet och bo i sin gamla stuga vid stenbrottet igen. Åter i stugan hittar han sin sedan länge bortgångna frus gamla dagböcker och med en viss skamkänsla börjar han att läsa igenom dem och finner att hon har träffat någonting underligt i stenbrottet.
Stenbrottet är fullt av gamla berättelser om troll, som slåss mot älvorna, och annan folktro. Vendela, som nyss har flyttat till ett sommarboende på Öland, med sin man, är särskilt fascinerad av just älvorna, som var en stor tröst i hennes liv när hon en gång växte upp på Öland och inte hade så många andra än älvorna att vända sig till med sina önskningar om en bättre tillvaro.
Till ön kommer också Per, som är bokens egentliga huvudperson. Han är separerad från sin förra fru och den ena av de två barnen är svårt sjuk och ligger på sjukhus. I denna sorgliga period i livet dyker så plötsligt hans gamla pappa upp. De har haft dålig kontakt under hela uppväxten, men nu finner sig Per plötsligt indragen i pappans gamla affärer. Pappan har varit i porrbranschen och någon verkar vara ute efter honom och hans verksamhet.
Jag tycker väldigt bra om den här boken, även om den på vissa punkter är rätt förutsägbar. Den känns spännande och jag gillar verkligen kryddan med berättelserna om älvor och hur livet var för de som arbetade i stenbrottet. Boken har från flera håll fått lite ljummet betyg och jag kan nog känna att den inte riktigt når till Nattfåks klass, men jag tycker ändå att boken är högst läsvärd. Theorin berättar inte bara en spännande deckare från en bransch där absolut ingen och inget är äkta, utan också om så mycket annat. Författaren har verkligen förmågan att tränga sig in i karaktärerna i boken och berätta om deras liv, sorger och komplicerade relationer till andra människor.
Jag brukar känna mig lite skeptisk inför Nobelpristagare och det var jag även inför Müller. Jag brukar försöka intala mig att det finns Nobelpristagare som inte skriver obegripligt, extremt poetiskt och med komplicerad symbolik; och det gör det ju också! Fast Müller skriver tyvärr precis sådär som jag är rädd för. Jag gillar det inte!
Berättelsen är egentligen viktig och intressant, men den når inte fram till läsaren när allting ska lindas in och krånglas till. Själv gillar jag det enkla och avskalade, inte det som döljs bakom symbolik, lika svår att förstå som de krypterade meddelanden som bokens huvudpersoner skickar till varandra.
Bokens huvudpersoner tillhör den tyska minoriteten i det diktatorstyrda Rumänien. På grund av detta är de ständigt förföljda, tas in för förhör och får bevittna hur vänner omkring dem på märkliga sätt ”begår självmord” eller försvinner på andra sätt.
Jag kan väl egentligen varken råda eller avråda från att läsa boken, men jag kan väl konstatera att jag inte är tillräckligt intresserad av ansträngd finkultur för att orka läsa något mer av Müller. Jag kan också konstatera att det svåra Müller berättar om nog skulle göra sig bättre och nå ut till fler om den inte berättades som i den här boken.
I Sorgesång blandar Hustvedt fiktion med verklighet genom att hon har låtit gamla brev och berättelser från sin egen far, vara en del i den här moderna berättelsen om livet i USA. Huvudpersonen är en privatpraktiserande psykoanalytiker, Erik, som efter faderns död börjar läsa pappans gamla dagböcker för att försöka förstå vem han var och hur hans liv var under den depressionen på 30-talet.
Det förflutna kommer också ikapp Eriks syster, vars man, en känd författare, nyligt har gått bort. Efter hans död uppdagas att han eventuellt har haft ett förhållande med en annan kvinna och Eriks syster dras in i en härva där en journalist börjar rota i det som varit.
Viktig i handlingen är också Eriks nyinflyttade hyresgäster, en mor och dotter, och den man som förföljer dem och likt en paparazzi tar bilder av dem och också av Erik.
Det är en fin bok. Jag har svårt att berätta om den. Handlingen flyter på i sakta mak och med många parallella spår och det finns egentligen inga svulstiga scener och faktiskt inte ett särskilt sammanfattande slut heller. Det rullar liksom bara på och när jag la boken ifrån mig så kände jag mig lite besviken över det. Hustvedt lämnar så mycket åt läsaren, men själv levde jag mig in i boken och ville veta vad som händer sedan. Fortfarande var det dock en mycket positiv upplevelse. Jag gillar språket, karaktärerna, miljöerna, allt! Efter att nyligen ha läst Lördag, som handlar om en neurokirurg, tycker jag också att det var väldigt spännande att få följa Erik i hans arbete som inte är helt obesläktat. Hustvedt berättar skickligt genom Erik om de patienter han träffar och förmedlar hur komplex och komplicerad själen och livet är och hur man aldrig kan ta sig ifrån det förflutna.
Lördag är en roman som utspelar sig under en och samma lördag i neurokirurgen och londonbon Henry Perownes liv. Han ser fram emot kvällen, då hela familjen, även dottern, som bor på annan ort, samt svärfadern, ska samlas för middag. Under dagen gör han ett antal ärenden i stan, som sjuder av aktivitet eftersom det pågår stora protestdemonstrationer mot kriget i Irak. Bland annat tar han sig till gymmet för att spela en squaschmatch mot en kollega. På vägen dit råkar han köra in i en annans bil och hamnar i ett otrevligt gräl med bilens ägare, Baxter. Perowne förstår snabbt att någonting inte är som det ska med Baxter. Med sin erfarenhet från neurokirurgin misstänker han direkt att Baxter lider av Huntingtons sjukdom, en obotlig och dödlig neurologisk sjukdom, som bland annat leder till personlighetsförändringar. Han lyckas ta sig ur den hotfulla situationen, men inte helt oväntat visar det sig att Perowne och Baxter kommer att möta varandra under ett par tillfällen till under dagen.
Det är en väldigt speciell bok, som nog hade varit en ren stilstudie i naturalism om den hade getts ut för 100 år sedan. Här ges verkligen utrymme att ge en fysiologisk förklaring till Baxters beteende. Det blir också väldigt ingående beskrivningar. Av allt! Inte minst komplicerade kirurgiska ingrepp, med sina facktermer. Jag tycker att det är lite vackert faktiskt. Det märks att författaren har satt sig in i hur neurokirurger arbetar och vad ingreppen består i. Som läsare hänger man sällan med i facktermerna, men man köper det ändå och rycks med i det närmast magiska som hjärnan utgör. Det är så oerhört fascinerande med neurologi; de komplicerade nervkopplingarna, som vi vet så lite om, men som utgör allt det vi är. Det var min största behållning av boken att följa Perowne i sitt arbete. Själva berättelsen om hans lördag var lite lätt förutsägbar för min del, men var för all del väldigt bra den också. Det är ett spännande grepp att den inte bara skildrar Perownes liv utan också säger en hel del om det samhälle vi lever i och de hot som upplevdes under den här tiden, då kriget i Irak var på väg att bryta ut. Boken säger ganska mycket om hur skör världen är, både det samhälle vi lever i, och livet för varje enskild liten människa.
Jag känner mig lite modig som vågar läsa något mer av Torgny Lindgren, efter att ha blivit så grymt äcklad och besviken över Hummelhonung. Dock kan man ju inte annat än konstatera att Lindgren kan skriva, för det kan han verkligen. Helt lättlist blir det dock inte, eftersom boken är skriven väldigt dialektalt och gammaldags. Det är en stil som passar berättelsen, men som tog en stund för mig att komma in i.
I boken får vi följa Tea och henns fattiga familj i ett litet samhälle i Västerbotten. De har det väldigt besvärligt ekonomiskt och lever tack vare krediten hos handlaren, som också är han som arrenderar ut det hem de lever i. När de inte kan betala för arrendet, eller betala tillbaka skulderna, tar han ut sin betalning genom att våldföra sig på först Tea och senare hennes dotter.
Det är en otäck liten bok om skuld och stolthet. Det är ett hemskt levnadsöde som målas upp och ständigt frågas det vad ”Vårherre” egentligen vill. Människorna i boken är så små och har inte mycket annat att göra än att vända sig till en makt som beter sig helt oberäkneligt.
Jag gillar boken! Samtidigt passerar den förbi utan att precis gripa tag i mig på riktigt. Det är nog språket som bjuder motstånd, och att det finns så mycket bibliska referenser och en symbolik som jag inte ens orkar fundera över. Jag kan förstå att det här är Lindgrens genombrottsbok och att den har rosats så mycket som den har. Tyvärr är den nog inte riktigt min kopp te ändå, men ändå en läsvärd bok.
På baksidan till den här boken finns det ett citat från en kritiker: ”[…] Hjalmar Söderberg skulle känt sig nöjd.”. Som ni säkert vet älskar jag Hjalmar Söderberg och tycker att han är den skickligaste svenska författaren jag har läst! Det är inte utan att man blir lite misstänksam och undrar om boken verkligen kan leva upp till det här påståendet. Det fina är att den faktiskt gör det! Hade Söderberg levt och skrivit idag hade han kanske skrivit det här. Det är en modern Söderberg, där huvudpersonen är en kille i 30-årsåldern som tvivlar på om flickvännen verkligen är kär i honom fortfarande och som väntar på att den hopplösa mediekarriären ska ta fart. Han, som en gång vågade vara kräsen och tacka nej till jobb som programledare i lekprogram på TV, får nu bara nej och refuseringsbrev. Allting är fint beskrivet, prydligt och exakt, och varenda känsla, varenda scen, känns perfekt och genomtänkt.
Ja, det här är verkligen en bok i min smak. Jag älskar det enkla och lågmälda språket, Stockholmsmiljöerna, den dystra berättelsen. Och slutet! Det är ingen lång berättelse och det är ingen storslagen eller svulstig historia heller, men det är inte det som gör det. Det fina ligger i att kunna bygga en hel liten berättelse kring en enda vemodig dag i en persons liv. Fantastiskt!
Det är inte lätt att vara Isabella Eklöf. Karriären sedan Calle Flygares har inte precis gått spikrakt och nu är a-kassan snart slut: a-kassan som var så himla svår att gå med i eftersom det är nästan omöjligt att få jobb inom teatern. Julafton spenderas i en unikt ful jultomtekostym hemma hos exet och hans nya. Ja, ni hör ju. Plötsligt verkar det dock ljusna: hon får en roll i en Bergmanpjäs på Dramaten. Enda kruxet: hon har ljugit om att hon är en utbildad akrobat och nu förväntas hon göra cirkuskonster på scenen.
Det är kanske en banal historia, men jag tycker den är väldigt underhållande och en riktigt schyst ljudbok att underhålla sig med. Den är lättsam och rolig utan att bli allför fånig. Jag tycker till och med bättre om den än om Haags samlingsböcker med krönikor.
Välkommen till paradiset är en reportagebok som berättar om turismens baksidor. En del är gamla nyheter för mig, t.ex. vet jag sedan länge att det mesta av pengarna som tjänas på turister, särskilt pengar som tjänas på all inclusive-hotell, går till rika personer i väst och inte till lokalbefolkningen, att stora landområden och naturtillgångar blir exploaterade och förstörda eller att enorma mängder växthusgaser släpps ut när folk reser kors och tvärs med flyg. Annat är helt nytt. Jag hade inte en aning om att prostitution är ett så utbrett problem i Thailand. Hela det kapitlet lämnade mig lite illamående. Över huvud taget är det svårt att inte bli illa till mods när man läser boken, som är närmast cynisk.
Turisterna i boken framstår verkligen som inget annat än vidriga. Och det gäller alla turister: från BackPackers som är för fina i kanten för ”vanliga” resmål, men som roffar åt sig av historiska minnesmärken från Vietnamkriget utan ett veta ett piss om vad som egentligen hände under kriget, till grabbgänget som åker till Thailand och går till prostituerade, trots att det inte alls är något de skulle ha gjort där hemma. Och däremellan finns såklart alla vanliga turister, som tvunget måste pruta, som talar förnedrande om lokalbefolkningen (särskilt om det är personer som tigger pengar) och som kräver all tänkbar service och uppassning och inte kan tänka sig att betala vad det borde kosta och inte tänker på vilka resurer som krävs för deras leverne. Boken avslöjar hur människor från ursprungsbefolkningar ställs upp som djur på zoo för att turister söker efter något ”äkta”, att hotellkomplex byggs ut så att hela stränder försvinner, att slavar från Burma köps in för att bygga turistanläggningar i Thailand m.m.
Nej, usch, det känns skönt att kunna koppla av hemma och inte behöva åka till ett mini-Sverige i ett varmt land. Jag vill nog inte vara turist mer. Synd bara att boken inte tar upp något positivt och några handfasta tips till den som vill resa mer medvetet.
Undertiteln till Bodil Malmstens självbiografi är inte utan allvar. Den gudarna älskar dör inte. Hade någon annan än Malmsten skrivit boken hade den människan inte nöjt sig med att lämna det svåra med så korta ord, faktiskt mest med ett kapitel med titeln ”Jag har varit där och kommit tillbaks för att berätta om det”. Där står bland annat att läsa:
Kunde jag göra något för att övertyga en ung desperat människa om hur överflödigt det är att ta livet av sig skulle jag göra det. […]
Jag bara säger till varenda ung människa som befinner sig i en olidlig situation – tänk inte tanken, tänk inte ens på det. Lid så länge du måste, så länge det varar, det går över, jag vet att det går över, stå ut.
Gör vad som helst utom det.
Jag har varit där och kommit tillbaka för att berätta om det, det var ingenting jämfört med livet, det var ingenting, ingenting alls.
Det är kanske bara Malmsten som har förmågan att kunna hitta precis rätt ord och att uttrycka allt så perfekt och komprimerat. Just därför blir det oändligt mer berörande än vad det blir i biografier och berättelser som är fyllda, sida upp och sida ner, med elände och sorg. Jag vet inte när en text grep mig så mycket som detta, och ändå är det endast ett kapitel i en bok som faktiskt inte alls är den snyftiga tonårsångestberättelse som många andra författare skulle ha kunnat skriva istället. Malmsten skriver inte för att skriva av sig om sitt självmordsförsök i tonåren. Hon nöjer sig helt lugnt med att berätta att det inte var värt det. Det imponerar stort på mig.
Boken i övrigt berättar och illustrerar resten av Bodil Malmstens första liv, de första tjugo åren. Boken tar sig inte fram i kronologisk ordning, vilket är precis som det borde. Istället kommer olika kapitel som var och en berättar om det Malmsten tror sig minnas från sitt första liv: hur det var att växa upp i Norrlands fjälltrakter och att sedan spendera tonåren hos fosterfärldrar i Vällingby. Det är inte utan humor, tvärtom, men det finns ändå en tanke bakom allt och mycket att fundera över och att ta med sig efteråt. Det var faktiskt länge sedan jag läste en bok som väcker så mycket tankar och känslor, skratt, ingenkänning, ibland rent av tröst. Jag älskar den här boken. Den är fantastiskt malmstensk och kanske det bästa, finaste, varmaste, roligaste och sorgligaste jag har läst av henne. Jag vill läsa den igen.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Det här är Theorins tredje deckare från Öland. Liksom i tidigare böcker låter han gammal folktro ta en bekväm plats i boken. Med bekväm menar jag att den finns där som ett naturligt inslag och en trevlig krydda, men det spårar aldrig ur och boken tappar aldrig verklighetsförankring. Liksom i tidigare böcker har den gamla skepparen Gerlof en liten biroll. Den här gången har han bestämt sig för att flytta från serviceboendet och bo i sin gamla stuga vid stenbrottet igen. Åter i stugan hittar han sin sedan länge bortgångna frus gamla dagböcker och med en viss skamkänsla börjar han att läsa igenom dem och finner att hon har träffat någonting underligt i stenbrottet.
