I lördagens DN fanns det mycket läsning för oss litteraturintresserade, för hela tidningen hade tema läsning. Väldigt intressant! En hel del av artiklarna finns på nätet, för den som missade papperstidningen. Jag tyckte det var särskilt intressant att läsa om ungas kreativa sms- och chattspråk. Jag tycker artikeln så fint för fram hur stilsäkra unga är idag: hur de växlar mellan de olika språken och uttrycken beroende på tillfälle. Det som kanske uppfattas som slarvigt språk finns i kommunikationen med jämnåriga medan det ”grammatiskt korrekta” kommer fram i skolarbeten m.m. Jag har alltid haft svårt för språkpoliser och jag hör till de som verkligen älskar att språket ägs av de som använder det och att språket därmed är under konstant förändring. 🙂 Den här artikeln tycker jag sätter fingret på det på ett bra sätt. Den påminde mig också om hur gammal jag själv är… 😉 För mig känns det helt orimligt att hitta på egna förkortningar, t.ex. Och inte har jag Kik-appen heller. Jag är old school och skulle helst använda MSN messenger för chatt. Om den chatten fortfarande hade funnits… 😉
Det finns mycket annan trevlig läsning i tidningen också. Inte minst blev jag nyfiken på poeten Sara Paborns nya poesiprojekt Poesi på g (inte lanserat ännu), där hon har låtit kändisar läsa upp hennes dikter och sedan samtala om dem. Jag har alltid haft svårt för poesi. Jag vet faktiskt inte hur man ska närma sig poesin eller hur man bör läsa poesi.. I DN förklarar Sara Paborn:
”Idén är att göra poesin lika direkt och tillgänglig som popmusik och sociala medier, och den föddes under en biblioteksuppläsning. Det kom fyra personer.
– Och två av dem, två tonårstjejer, hade kommit av misstag. Men det var med dem jag hade det bästa samtalet. Efteråt kände jag att nu får det vara nog med de här dunkla rummen. Även om jag älskar bibliotek. Poesin måste ut!”
Tror jag behöver lyssna på inläsningarna i den där appen…
Just nu läser jag De fördömda av Joyce Carol Oates. Det är en stor favoritförfattare hos mig. Något annat som är stort, rent bokstavligt, är hennes böcker, för de är allt som oftast tegelstenar på minst 650 sidor. Den här är inget undantag. Det stör mig inte ett dugg, för hennes böcker är sådana man vill vara länge, länge i.
Innan denna läste jag en annan tjock bok, De obotliga optimisternas klubb av Jean-Michel Guenassia. Det känns onekligen lite opraktiskt, för det här är alltså böcker jag har vandrat omkring med i bagage och väskor kors och tvärs under semestern…
Men! Jag, som oftast talar mig varm om hur mycket jag tycker om e-böcker och pocketböcker (p.g.a. att de är så himla, himla mycket smidigare att ha med sig!) måste faktiskt säga att jag har vant mig. Okej, man får packa lite smartare, men när man väl släpat med sig boken så är den rätt nice att ha uppslagen framför sig. Inbundna böcker åker ju inte precis igen, som pocketböcker. Dessutom är de ju mycket mer sköna att läsa än pocket, eftersom texten är stor och fluffig. I pocket blir ju texten allt som oftast komprimerad (varför?!).
Ja, det här med inbundna böckers fördelar var väl ingen nyhet för någon. Ville bara säga något om det, för jag är alltid så neg till inbundna böcker annars. 😉
Fast.. Nästa bok får nog bli en e-bok eller så. Tror jag!
Jag läste i gårdagens DN att läsandet bland pojkar ökar. Glädjande nyheter, med tanke på att det 2008 och 2009 bara var 55 % av alla pojkar i åk 4-6 som läste varje vecka, att jämföra med drygt 76 % av flickorna. Idag läser 64 % av pojkarna och, fortfarande, 76 % av flickorna. Läsförståelse är helt centralt för att tillgodogöra sig kunskaper i alla andra ämnen, så visst är det bra att unga läser. Hoppas de fortsätter med det senare i livet också.
Man kan tänka att läsning enbart är en förströelse bland andra och att man lika gärna kan titta på filmer eller spela spel, men jag tror inte riktigt att det är så. Vi är så omgivna av information, ofta skriftlig sådan i olika former, att vi verkligen måste kunna tolka och se nyanser i texter. Jag tror inte att man kan öva upp den förmågan på annat sätt än att just läsa.
Själv lärde jag mig att läsa när jag var ca 5 år och jag har läst regelbundet och ofta sedan dess. Jag är tacksam över det. Utöver att jag kunde börja skolan som 6-åring och alltid har haft väldigt lätt för mig i skolan så har jag ju, framför allt, haft ett väldigt värdefullt och roligt intresse med mig. Jag har svårt att förstå hur man kan välja bort böckerna. Jag har andra intressen än böcker, men böckerna finns alltid där och jag kan inte tänka mig något annat. Vad gör man annat än läser när man sitter i ett väntrum, på en buss, på en strand eller bara vill varva ned innan man somnar? När jag ser folk sitta på tåget och bara titta ut så tycker jag faktiskt.. synd om dem. Så tråkigt det vore att inte läsa. Jag är aldrig ensam. Jag har aldrig tråkigt. Får jag en stund över för mig själv så njuter jag av en bok. Det är verkligen en fin guldkant som jag önskar att alla kunde få ha.
En sak är säker, om jag bodde i Broken Wheel och blev ombedd att rekommendera en bok så skulle jag absolut inte rekommendera Läsarna i Broken Wheel rekommenderar. Det var länge sedan jag läste något så töntigt och förutsägbart. Lång är den också!
Det är lite inneboende i feel good-genren att böckerna är förutsägbara. Även om det finns något trassel i mitten så kan man liksom utgå från att det kommer att lösa sig mot slutet. Ibland är det precis det man vill se i en bok, men sedan finns det böcker som Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, där exakt allt känns kliché och exakt allt och alla är stereotyper. Som läsare blir man skriven på näsan hela tiden. Alla scener känns sökta, onaturliga, och konstruerade så att man får det tryckt upp i ansiktet vilken aktuell känsla som är tänkt att förmedlas; ”nu ska du tycka att det här är gulligt”, ”nu ska du skratta”, ” nu ska du bli rörd”. Själv blir jag bara trött. Jag avskyr när författare plattar till läsaren med sådant här.
Boken kretsar kring stockholmaren Sara, en stor bokälskare som väl är i 30-årsåldern någonting och precis har förlorat jobbet i den bokhandel där hon har jobbat i åratal. Nu åker hon iväg till USA för att träffa en äldre dam som hon har brevväxlat med i ett par år. Den här damen är, liksom Sara, en stor bokslukare och nu är Sara inbjuden att hälsa på i hennes lilla håla på den amerikanska landsbygden i Iowa. Väl där inser Sara att damen har gått bort (själv hade jag nog ringt innan jag stack iväg, men…).
Nu kommer ett inslag av fantasy. Eller nej, just det, det är ju inte fantasy, det är bara obegripligt i största allmänhet och, till skillnad mot fantasy, på ett sätt som är svårt att ha överseende med. Det som händer är att Sara flyttar in i den döde kvinnans hus och börjar sälja ut hela kvinnans boksamling i en bokaffär som hon smäller upp i den här hålan med < 1000 invånare (obs: Sara och den avlidne kvinnan har alltså aldrig träffats, någonsin, och Sara känner inte någon av den avlidne kvinnans vänner eller anhöriga). På något sätt har hon också ekonomi att fylla ut med inköpta böcker så att det blir som vilken vanlig bokhandel som helst. Fast driven av en arbetslös svenska utan arbetstillstånd då. Som ni kanske vet så köper varenda människa sina böcker på nätet nu för tiden och bokhandel efter bokhandel slår igen. Så det är ju lite oväntat egentligen att en bokhandel i en avfolkningsbygd skulle bli lukrativ... Hela ramen för berättelsen känns minst sagt haltande. I verkligheten hade man ju dessutom med fördel polisanmält en okänd, galen främling som olovandes tar över någons hus och säljer av grejer från det. Jag skulle bli rosenrasande om någon tog sig den friheten om någon av mina anhöriga gick bort. I den här boken ska dock hela spektaklet vara en gullig grej och man förväntas le och tycka om hur den naiva bokälskaren Sara försöker få byborna att läsa. Skriven på näsan som sagt. Synd bara att jag inte alls tycker att det är gulligt.
Sara beskrivs som en nidbild av bokläsaren: en socialt inkompetent tönt som har böcker istället för vänner och som är mycket otrygg med relationer till andra människor. Hon har sådan social fobi att hon har med sig pocketböcker som något slags lugnande medel att ta till när hon borde interagera med andra människor och tvångsmässigt drar sig hennes tankar mot böcker och läsning i alla situationer där välmående människor är här och nu. Hon verkar också helt manisk på ett osunt sätt när det gäller läsning. Bridget Jones har hon liksom läst ett tvåsiffrigt antal gånger. Vem gör sådant? I en scen läser hon konstant i över fem timmar utan att släppa boken med blicken och utan att ha en aning om vad som händer runt omkring. Då ska man som läsare alltså skratta och le lite, men allvarligt talat, om det här är gullig bild som folk gör sig över läsande människor så vill jag absolut inte förknippas med böcker något mer. Om någon någonsin tror att jag och andra som läser böcker liknar Sara... ja... jag vet inte. Jag känner mig typ hånad när jag läser om den här karaktären, just för att det är en sådan hopplös figur och författaren bygger hela berättelsen på någon slags igenkänningskomik som inte infinner sig. Sara är bara tragisk. Svår att tycka om. Visst, hade boken handlat om social fobi och pyskiska problem så hade det varit en annan bok, men nu ska man liksom le och tycka att situationen är söt och det gör jag inte. Längre in i boken kommer dock Sara, såklart, att blomma ut, som ni förstår, för hon träffar naturligtvis en man i stan. Och då blir det lite blygt och tafatt, som ni inser, men det löser sig såklart på slutet, precis som i vilken töntig romantisk komedi som helst. Det behöver jag inte ens spoilervarna för att skriva ut, för det har alla läsare fattat ändå från första kapitlet.
Karaktärerna är överlag stereotyper på ett sätt som inte ens framstår som ironiskt. Det är närmast stötande! Den manhaftiga kvinnan. Bögen. Den tillknäppta kvinnan som engagerar sig i kyrkan. Inte en enda person känns det minsta "levande" eller intressant, just eftersom absolut ingenting överraskar. Allt är bara klichéer staplade på varandra på ett sätt som gör mig trött. Det här var verkligen en riktigt dålig bok. Den räddas inte ens av alla referenser till böcker och litteratur. Den är inte rolig, inte gullig och den är ingenting att känna igen sig i (hoppas jag för din skull!).
Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Beas bokhylla, Kattugglan och Bokhyllan.
En dag får Susan ett manus från sin exmake och hon lovar att läsa det, men hon vågar inte riktigt läsa och skjuter därför upp det gång på gång tills det börjar bli stressigt och hon inser att hennes lucka är tre dagar i mellandagarna då hon är ensam hemma och har tid att läsa igenom manuskriptet. Hon kastas rakt in i en berättelse om en vansinnesfärd i bil.
I början kunde jag inte riktigt med boken, för språket kändes stolpigt och svårläst, möjligen för att översättningen inte är klockren och/eller att den har några (ca 20) år på nacken. Det fanns inget flyt i språket, utan det hackade sig fram i satsradning på satsradning på satsradning. Sedan vet jag inte om det lättades upp, eller om jag helt enkelt vande mig, för efter hand så störde det mig inte längre.
Berättelsen om bilfärden är verkligen en ren mardröm och man mår typ dåligt av att läsa vad som händer. Tony, som kör bilen, förlorar både fru och dotter när bilfärden är över och typerna i den andra bilen lurar iväg honom för att under tiden våldta och mörda Tonys älskade. Han är i en så utsatt situation och allt han utsätts för känns verkligen sjukt meningslöst och brutalt ondskefullt. Samtidigt blir det för mycket och svårt att köpa. Det startas en polisutredning och allt känns surrealistiskt och konstigt. Polismannen som håller i utredningen är en helt skruvad människa och ingenting av det som följer känns trovärdigt.
Parallellt får man följa Susan i hennes läsning. Jag tycker det är den enda behållningen av boken. Jag har alltid känt att läsning är att göra en inre resa och det är väl också vad Susan gör. Men sammantaget blev jag inte allt för imponerad av boken, tyvärr.
Nu har Petters bok, 16 rader, som handlar om hans låttexter, kommit ut. Jag gillar Petter, både som artist och som läsambassadör, eller vad man ska kalla honom. Han brukar ju dyka upp lite nu och då i radio och TV när det snackas om böcker (t.ex. i Min bokhylla i somras) och berätta om sitt intresse för litteratur och hur viktigt han tycker det är att läsa. Om jag har förstått det rätt så började hans läsintresse först på Komvux, men nu är han så nördigt inne i det att han t.ex. kan slänga in rader om Werthers lidande i sitt rappande… Det tycker jag är hur coolt som helst!
På baksidan till 16 rader står det bl.a:
”I boken 16 rader har Petter samlat de mest betydelsefulla texterna ur sin stora produktion. Till varje text har han skrivit kommentarer om hur han tänkte och kände när texten kom till. Vilka referenser han använde. Vad han inspirerades av: sådant han hört, sett, läst eller varit med om. Vilka nyckelorden är, hur har han lagt upp sin berättelse och vilka bilder och känslor han vill förmedla.
Boken visar hur Petter närmat sig språket utan hämningar, både genom att skriva och läsa, och kan därför användas som ett verktyg för att inspirera och öppna nya synsätt för oss att se på text och litteratur. ”
Jag såg att SR:s Stockholmskanal Metropol 93,8 har ett nytt projekt de kommande 6 veckorna, Passa boken, som syftar till att inspirera unga till mer läsning. Artister kommer att donera sina favoritböcker och det kommer att bjudas på en massa bokprat. Redan nu finns ett antal inplastade böcker gömda runt om i Stockholm, för den som vill gå på lite skattjakt..
Jag tycker det är kanonbra med sådana här grejer. Med läsning får man väldigt mycket gratis, för egentligen finns det knappast något annat sätt att faktiskt lära sig att tolka (text) och att själv uttrycka sig. I varje ämne i skolan är det centralt att kunna läsa och skriva. Men med filmer, serier och spel så finns det kanske inte alltid någon tid och intresse att läsa. Jag känner faktiskt folk som påstår att de tycker att läsning är slöseri med tid (och det är ju; själv använder jag samma argument mot TV-serier ;)).
Jag missar säkert mycket som inte ser serier, men oj, vad jag tycker att andra missar mycket när de inte läser!!
På DNs kultursida debatterades här om dagen faktumet att pojkar inte har samma läsförståelse som flickor. Jag tyckte det var en väldigt intressant artikel. Jag har själv märkt att det är väldigt få av mina killkompisar som läser böcker och att det är nära 0 av alla hundratals bokbloggar som drivs av män. I de två bokcirklar som jag är medlem i så är 0-1 av deltagarna män. Det kan vara en slump… 😉 Men nej, det är nog som det står i artikeln. Att läsa betraktas inte som en maskulin aktivitet, lika lite som att dansa balett (jag blev ytterst förvånad vid terminsstarten när det visade sig att min nya balettgrupp till hälften består av män; det har aldrig hänt tidigare!) eller gå i kjol. Det går inte helt att lasta skolan för att pojkar halkar efter. Problemet måste lösas med ändrade attityder. Det är dags att uppdatera skönlitteraturens status, så att den börjar betraktas som viktig!
Jag har inte skrivit något om Littfest, kom jag på. Littfest är alltså litteraturfestivalen som hålls årligen i Umeå sedan några år tillbaka. I år går den av stapeln 14:e-16:e mars. Jag har aldrig varit där. Min kille föreslog att vi skulle gå och lyssna på Martin Kellerman (som tecknar Rocky, alltså) förra året, men i slutändan var jag på tjänsteresa just då. I år är storfavoriter som Bodil Malmsten, Liv Strömquist och Jonas Hassen Khemiri på plats. Mycket coolt! Ändå måste jag säga att jag inte kommer att besöka Littfest i år heller. Hehe. Det beror på tre saker:
1) Jag har nog inte tid.
2) 99 av 100 av mina vänner & bekanta IRL vet inte vem Bodil Malmsten är, så jag har knappt någon att sällskapa med.
3) (kanske den största anledningen faktiskt) Jag vet inte riktigt varför man vill lyssna på en författare som pratar.
Anledning 3 låter kanske lite konstig, men… För mig är läsande något man ägnar sig åt när man är själv. Det är som att gå in i en ny värld en stund. Sedan kanske man diskuterar boken med andra, men i huvudsak känns läsande som något man upplever ensam. För mig är det inte särskilt intressant att veta hur författaren har jobbat fram boken, hur han/hon har tänkt eller vad han/hon vill förmedla egentligen. Det enda som känns viktigt är upplevelsen av boken där och då. Jag har inget direkt sug efter att veta mer om författarna bakom. När jag skriver det så låter det dumt, men ändå. Att lyssna på en författares bokprat eller en författaruppläsning är liksom inte jämförbart med att gå på konsert, om du frågar mig. Musik är alltid bättre live, men jag läser hellre själv än får något slags facit på hur en text ska läsas.
Däremot blir jag ju inte ledsen om jag råkar springa på Jonas Hassen Khemiri på stan. 😉 Han är trots allt Sveriges tredje snyggaste karl. Och så skriver han fantastiskt.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.