Vad skönt att våren äntligen är här med besked! För mig var det väldigt välgörande med påskledighet efter en lång vinter och vårvinter med mycket jobb (och studier). Eftersom jag har jobbat heltid och pluggat 33 % så har det blivit lite mycket, ärligt talat, men nu är kursen snart slut. Nu undrar jag nästan vad jag ska göra med all fritid? 😉 Maj är faktiskt en väldigt luftig månad, får man väl säga. Jag har möjlighet att ta ledigt på klämdagar genom att ta ut flextid, så helt utan semesterdagar blir det långhelg både nu kring 1:a maj och lite senare runt Kristi Himmelsfärd. Jag hade gärna hittat på något extra skojigt under någon av de här helgerna, men min sambo råkar jobba båda långhelgerna, så vi kan inte åka iväg någonstans, och det har inte passat så bra att resa på egen hand heller. Det får bli avkoppling på hemmaplan istället, men det kan man ju också behöva! Det blir nog en hel del löpning och cykelorientering, om jag känner mig själv rätt. Och så ska vi såklart kolla på Eurovision <3 och mot slutet av maj toppar vi med att gå på Önskekonsert på Norrlandsoperan.
När det väl lossnade med kursen, och jag började se ljuset i tunneln vad gäller detta, så fick jag en stor läslust, måste jag säga. Under april har jag plockat fram födelsedags- och julklappsböcker som inte har hunnits med förrän nu. Lyxigt att ha ett lager med olästa böcker hemma! Jag kommer att fortsätta att beta av den här samlingen under maj, hade jag tänkt, och även läsa böcker som tyvärr har blivit liggande längre än det här halvåret… Jag tänkte till exempel våga mig på Törst av Jo Nesbø som jag har haft oläst i åratal. Den ska vara riktigt bra, har jag hört!
Om någon annan är sugen på att läsa något helt nytt och purfärskt så kommer det faktiskt ut en del spännande nu i maj. Förlagen gör sig redo inför sommaren, antar jag. Här är några tips:
I maj kommer uppföljaren till Karin Smirnoffs succédebut Jag for ner till bror. Den kommande Vi for upp med mor fortsätter att ”på ojämförlig prosa … låta oss stifta bekantskap med glesbygdens olika gestalter…”. Att jag inte har läst Jag for ner till bror känns som en skandal, för det är SÅ många som har tipsat mig om den.
I maj kommer också en ny bok från Curtis Sittenfeld. Ni kanske är några av alla de som läste den fascinerande Presidentens hustru? Nu kommer Sittenfelds första novellsamling på svenska, Jag säger det ni tänker. Spännande!
Konsten att leva som en katt är eventuellt en helt meningslös bok, men jag fick i alla fall upp ögonen för den av två anledningar: 1) katter!!, 2) framsidan. Boken är skriven av Stéphane Garnier och är en illustrerad bok med tips om att att ”leva som en katt och minska stress och allmänt obehag”. Säkert en självhjälpsbok så god som någon. Om inte annat tror jag att den är fylld med gulliga bilder. 😉
Det här är kanske inte en bok för mig, för jag är ingen bilderbokläsare egentligen, men jag blev förtrollad redan när jag såg pressbilderna av Tiger, Tiger, Tiger av Åsa Lind & Joanna Hellgren. ”Tiger, Tiger, Tiger handlar om svårfångad kärlek till en vacker katt. Om att vilja klappa och vara nära, men inte hinna med. Grannens katt är alldeles för snabb för små knubbiga ben, inte ens vackra blombuketter och strömmingskaka lockar fram honom ur buskarna.” Katter. <3 <3 <3 Jag har dessutom haft en Tiger. <3 <3 <3
SÅ VAR DET DAGS! Dags att sammanfatta årets läsning alltså 😉 , men med en liten brasklapp för att jag eventuellt har hunnit läsa några fler noveller efter att det här tidsinställda inlägget skrevs. Det här året har nämligen gått i novelläsningens tecken och jag älskar det! Novellen är det perfekta formatet för mig, för jag tycker så väldigt mycket om det täta, koncentrerade och korta. I år blev jag peppad till mer novelläsning i november tack vare @bokladans#novellber-initiativ på Instagram (som jag dessutom gick och vann 🙂 🙂 🙂 ) och som om inte det var nog så fick jag en novellkalender av min sambo <3 så jag har njutit av novelläsning hela december också. Jag förstår inte varför jag inte har läst fler noveller på det här sättet förut. Det händer att jag läser någon enstaka novell eller att jag till och med läser en novellsamling, men det är något speciellt att läsa noveller en och en på det här sättet, alltså att läsa noveller under en lite längre tid. Det är verkligen härligt att få dyka in i helt nya berättelser varje gång.
Men nog om det, för det här inlägget var ju tänkt att handla om min läsning i siffror. I år har jag läst/lyssnat på inte mindre än 85 böcker, varav 35 ljudböcker och 20 noveller, vilket kanske förklarar hur jag har hunnit läsa så många titlar. Jag förstår förstås att det finns många bokbloggare och andra som plöjer över hundra böcker per år, men för mig är 85 något av ett rekord skulle jag tro!
Apropå ljudböcker… Jag har lyssnat via diverse appar i många år, men i höstas sa jag upp mitt senaste abonnemang och jag har sedan dess nöjt mig med att lyssna på Radioföljetongen i Sveriges radio. Det känns kul att se att jag har fortsatt att lyssna på ljudböcker trots att jag inte längre har någon betaltjänst med ett gigantiskt utbud. Men de där sju ljudböckerna i mars… Sådana maratonlyssningar gör man helst med en ljudboksapp, antar jag.
Mycket noveller blev det, som sagt var, men jag har också läst en del lite längre böcker. Som vanligt är jag dock lite skeptisk till att lägga tid på de riktiga tegelstenarna, även om jag tack vare Ædnan i alla fall lyckades läsa en riktig koloss till bok i år.
I år har inte ens hälften av mina böcker varit skrivna av svenska författare. Jag brukar ha en förkärlek för svenska böcker, men i år har jag gjort en litterär rundresa genom Europa, Asien och en sväng till Nordamerika. Det blev en hel del finskt, kan jag notera. Det hör inte till vanligheterna! Det hör heller inte till vanligheterna att så många länder finns representerade. Jag kände omedelbart att de vanliga stapeldiagrammen inte blev så fina med såhär många länder. Jag satt en stund och kämpade med att rita ut dem på en världskarta istället, men sedan gav jag upp p.g.a. att andra jullovsaktiviteter lockade. 🙂
I år har det varit en svag övervikt av böcker skrivna av kvinnor. Det är ungefär så det brukar bli. Jag vet knappt varför jag gör sådana här figurer varje år. Hehe.
I år har jag främst främst läst böcker från de senaste 10 åren. Endast åtta av årets böcker är dock utgivna i år. Jag brukar inte vara så nyfiken på det nyaste nya utan vill hellre lägga min tid på böcker som redan har hunnit få lite recensioner och omdömen av andra. Det blir förmodligen ännu färre nyutgivna böcker framöver, för det lilla jag har läst under året har ofta varit sådant jag hittat i mina ljudboksappar och just nu har jag som sagt en paus från sådana. Hur som helst känns lite kul att tårtbiten för ”50-tal och tidigare” till och med är större än tårtbiten för 2018. Här ryms klassiker och sådana är jag sugen på att läsa fler av!
Det där var en massa figurer som på olika sätt kretsar kring antalet utlästa böcker. Men kvantitet är inte lika viktigt som kvalitet, så då är ju den viktigaste frågan naturligtvis: har jag läst något bra?! Ja! Nära hälften av årets böcker har jag betraktat som riktigt bra och nära en fjärdedel har jag till och med kategoriserat som fantastiska. Wow! Jag brukar försöka hålla ”usel” till 0, men två usla böcker blev det, tyvärr (nyfiken på vilka? kolla bottennapp… och kolla in favoriter också, om du vill ha en motpol…).
Slutligen! Vad har årets böcker handlat om? Jag har roat mig med att skriva ned några små taggar/nyckelord varje gång jag har antecknat en ny bok i min läsdagbok. Gör man ett ordmoln över dessa kan man inse att jag gärna läser tunna böcker om kvinnoliv, kärlek, relationer och spänning. 🙂
(Ibland får jag frågor om hur jag gör figurerna i den här typen av inlägg. Jag har alltså en läsdagbok i Excel, så jag gör mina figurer där. I min superdupergamla version av Excel kan man inte göra ordmoln, så de brukar jag göra hos Wordclouds.)
Här om veckan pratade jag och en kollega om bra böcker vi läst på sistone och då fick jag också veta att hen brukar läsa om sina böcker. Det finns böcker som hen helt enkelt tycker om att ”vara i” och därför brukar varva med. Somliga böcker kunde hen rent av läsa om varje år. För mig var det nästan lite av en ”aha”-upplevelse att höra om henoms läsvanor.
Mitt bokbloggande och ivriga konsumerande av litteraturpoddar, bokkonton på Instagram, bokbloggar, kultursidor etc. etc. har placerat mig i ett ända långt flöde av nya böcker. Jag peppras hela tiden med information om en massa spännande böcker som det vore kul att läsa. Jag skriver upp dem på långa listor och varje gång jag är på väg att läsa ut en bok så börjar jag bläddra fram och tillbaka mellan den där listan, mina ”hyllvärmare” och bland de olästa böckerna i min läsplatta på jakt efter någonting nytt. Eftersom jag också gillar att blogga så finns det ofta en tanke om att blogga om den där boken så småningom. Bloggen är kanske inte direkt något som styr mina bokval, men det är skönt att ha några bloggidéer på lut och just utlästa böcker är ju ett enkelt och tacksamt ämne för blogginlägg.
Resultat blir att jag hela tiden läser nya böcker, att jag aldrig tömmer listan på böcker jag vill läsa och att det hela tiden fylls på med nytt. Så mycket böcker, så lite tid! Jag stressas ibland över att jag fastnar i böcker som bara är lite sådär ”halvbra” (eller rent av dåliga!) eftersom de tar tid från läsningen av alla de där nya böckerna jag vill läsa. Som ni hör så finns det inte på kartan att läsa om böcker, ingenting uppmuntrar mig till det och att jag sitter där med mina listor gör att de redan lästa böckerna går helt bort när jag väljer vad jag ska läsa härnäst.
Nu tycker jag plötsligt att det är lite synd. Det är ovant för mig med omläsningar, men jag kan dra paralleller till mitt filmtittande. Jag går mycket på bio (åtminstone i perioder) och ser väldigt gärna nya filmer, men när vi någon gång ser film här hemma så går jag direkt mot det jag redan har sett. Jag har inte riktigt ro att sitta och titta på nya filmer när jag är hemma, för när jag är hemma vill jag koppla av med någonting välbekant. En del filmer skulle jag rent av vilja se om varje år, t.ex. mysiga ”julfilmer” som skapar rätt stämning eller ”klassiska” svenska filmer under sömniga semesterdagar. En bok tar mycket mer tid i anspråk än en film, men jag förstår poängen med att läsa om en bra bok.
Plötsligt känner jag att jag mycket väl skulle kunna tänka mig att hänga lite på Hogwarts eller i Engelsfors igen. Eller att hälsa på Maj, Ester eller Lila & Elena på nytt. Jag ser framför mig massor av böcker som kan läsas med lagom mycket ansträngning och som jag gärna skulle läsa igen. Varför har jag aldrig läst om någon av de här böckerna? När jag var liten så läste jag alltid om mina böcker. Jag höll ett högt lästempo och eftersom böcker för barn och ungdom i regel är snabblästa så gick det också rasande fort att plöja igenom nya böcker. När mina egna böcker var utlästa och inget biblioteksbesök var nära förestående blev det alltså omläsning av de böcker jag redan hade. Jag minns särskilt att jag läste mina Stallkompisar-böcker om och om igen. Jag tyckte verkligen om att få hänga med de tre huvudpersonerna på deras ridskola, det var som att se en välbekant såpa som bara pågick. Ibland är det verkligen inte överraskningar, nya intryck eller det nyaste nya man vill ha.
Vad jag kanske har upplevt som lite avskräckande med omläsningar är att en sådan kanske skulle förstöra hela boken. Jag är en mästare på att spegla böcker i mitt eget liv och jag kan plocka upp lite vad som helst från en bok och kleta dit en massa grejs från mitt eget liv. Vad som helst kan på så sätt bli hur starkt och berörande som helst i mina händer, samtidigt som vilken bok som helst skulle kunna bli helt tom om jag läser den vid fel tidpunkt i livet. Det finns med andra ord en del att riskera och en del läsupplevelser mår kanske bäst av att bevaras i minnet.
Jag tror ändå att jag ska våga mig på fler omläsningar framöver. Nästa gång jag känner för att läsa något avkopplande ska jag påminna mig själv om hur många böcker jag har i bokhyllorna och i datorn och som skulle kunna läsa om istället för att läsa någon random feelgood-bok eller liknande. Det vore ju faktiskt riktigt fint att böckerna inte bara stod där i hyllorna som någon slags kuliss utan att de faktiskt blir lästa. Nästan inga av mina böcker har blivit lästa mer än en gång. Sådant slöseri!
Det märks verkligen att bokbranschen är i förändring. Jag har skrivit flera inlägg om appar för ljudböcker och om hur allt fler böcker skrivs direkt för ljudboksformatet. I ett av mina senaste inlägg på temat så nämner jag Bonnier bookery, som är Bonniers satsning för att ge ut nyskrivna, digitala kortromaner (en snajsig omskrivning för att få ut dialogdrivna dussindeckare och liknande berättelser till ljudboksappar). Det verkar som att Bonnier bookery är en riktig storsatsning. DN skrev här om veckan om att inflytelserika personer har börjat gå från Bonnier efter det som många uppenbarligen upplever som en rejäl och ovälkommen omsvängning i utgivningen. Svårlyssnade böcker, som faktaböcker, får stå tillbaka när Bonnier drar på stort för att producera lättlyssnat material som tilltalar den stora massan. Det beskrivs också i DN-artikeln hur den litterära chefen inför personalen ska ha beskrivit att förlaget ”inom några år förmodligen kommer vara en ljudboksproducent med viss pappersutgivning”. Tydligen var detta rätt rejält ryckt ur sitt sammanhang, men på något sätt är det en rätt träffande beskrivning för det man som läsare lätt kan se framför sig.
Tre stora ljudboksaktörer har utkristalliserats sig de senaste åren: BookBeat (som är Bonnierägt), Storytel (giganten som förresten har köpt det anrika förlaget Norstedts – och alltså redan är en ljudboksproducent med en viss pappersutgivning(!)) och Nextory. Viss konkurrens kommer nu från Bokus, som precis har lanserat sin tjänst Bokus Play. Det nydanande med Bokus Play är att de erbjuder ett basabonnemang. För den som nöjer sig med att lyssna på 1 bok i månaden så går det att prenumerera för 89 kr/mån. Den som vill lyssna på ett obegränsat antal böcker får betala 169 kr/mån. Det verkar vara skrivet i sten att det ska kosta 169 kr/mån att prenumerera på ljud- och e-böcker i mobilen, för det är exakt den summan som såväl BookBeat, Storytel och Nextory tar för sina tjänster. Kampen om kunden handlar inte om prispress utan om utbudet av just det där egenskrivna, dialogdrivna och lättlyssnade som folk förväntas vilja lyssna på medan de står och diskar eller drar en dammsugare genom lägenheten. Framför allt Storytel och Bonnier satsar kraftigt på detta och det är tydligen något som kunderna verkligen lockas av.
Folk betalar alltså glatt sina dryga 2000 kr/år för att lyssna på ljudböcker i mobilen. Samtidigt sitter det långt inne att ens köpa en pocket när läslusten faller på. Medan intäkterna från bokapparna skenar (förra året sågs en intäktökning på 50 %) så dalar bokförsäljningen (ner med 4,5 % förra året). Money talks och det är i ljudböckerna som pengarna finns. Sett i det ljuset förstår man vad förlagen måste satsa på för att överleva.
Det man undrar är dock vem (och varför) som ska ge ut allt det där andra, det svårlyssnade, det smala. Jag använder själv en bokapp för att lyssna på ljudböcker och jag tycker att det är hemskt smidigt (i mars lyssnade jag på 7 ljudböcker, så jag är väl något av en storkonsument dessutom…). Men jag kan också säga att de böcker som finns i min apps topplista, till största delen är böcker som jag inte har någon som helst lust att lyssna på. 8 av de 10 böcker som ligger överst på topplistan är deckare och deckaren är en genre som har roterat så många varv runt sig själv att jag nu för tiden mest förknippar den med nyckelord som ”kliché” och ”floskler”. Jag skulle beskriva det som att jag har en bred boksmak, men jag kan helt klart säga att den här typen av böcker och texter som det nu satsas på, och som de flesta tydligen lyssnar på, är precis den typen av böcker och texter som jag scrollar förbi. Bokapparna får mig att känna mig som en finkulturell kärring, faktiskt. Jag är helt klart inte i deras målgrupp. Frågan är vad sådana som jag ska lyssna på om några år? Eller vad vi i så fall måste betala för att någon fortfarande ska kunna ge ut det vi vill läsa?
Poesi är speciellt för mig. Å ena sidan älskar jag korta, koncentrerade texter och då är poesin verkligen det yttersta på skalan, men å andra sidan flyger det mesta flera meter över huvudet på mig. Idag tänkte jag i alla fall tipsa om den sortens poesi som faktiskt fungerar för mig och som jag också tror kan vara en bra ingång för andra till att läsa mer i det här korta och lite mer krävande formatet.
Vardagsnära poesi
Vad jag har svårt för är när poesi blir för svårgreppbar och komplicerad. Om det är meningen att man som läsare och tolka symbolik så har jag svårt att fastna. Om dikterna däremot rör sig kring igenkännbara teman och känslor så tycker jag att texterna blir lättare att ta till sig. Det allra bästa är poesi som är lättillgänglig och berörande utan att för den sakens skull vara banal.
Min favorit i den här kategorin är Bodil Malmsten. Hon skriver fint och vardagsnära och med en alldeles egen stil där varje ord känns exakt utvalt och där det strösslas generöst med samtidsreferenser som ger dikterna liv. Malmsten hann författa 8 diktsamlingar och många fristående dikter innan hon tragiskt gick bort 2016. Vill man njuta av allihop så finns de samlade i en underbar samlingsutgåva. Vill man prova på någon enstaka diktsamling så rekommenderar jag särskilt den som kom att bli hennes sista: Det här är hjärtat, där Malmsten skriver innerligt och berörande om att förlora en närstående. Vill man gå lite längre bak i Malmstens bibliografi så tycker jag att Paddan och branden är en fin ingång. Den utgår från Malmstens egen uppväxt och behandlar bland annat erfarenheten av att växa upp i fosterhem och att känna utanförskap.
Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanenär en dikt som rör sig mot romanformatet. Visst är Århundradets kärlekssaga poesi, men det finns ett flöde som är enkelt att hänga med i och som gör att man ibland nästan glömmer bort att man läser en diktsamling. I boken skriver Tikkanen om äktenskapet med konstnären och författaren Henrik Tikkanen och hur svårt det är att leva jämställt och att själv få tid till att skapa. Jag tror att många kan relatera (trots att boken har några år på nacken). Det märks också att boken är skriven precis där och då – känslorna spränger fram mellan raderna.
Till den här gruppen av poesi slänger jag gärna in Stop pretending av Sonya Sones. Jag tror inte att den finns utgiven på svenska och författaren är inget stort namn här i Sverige heller, men det är en bok som jag köpte av en slump när jag var i tonåren och som jag verkligen blev berörd av. Jag köpte boken när jag var i London och tanken var att köpa en ungdomsbok för att öva på att läsa engelska böcker. Först när jag kom hem så insåg jag att jag hade köpt poesi. Det kändes minns sagt som att jag hade tagit mig vatten över huvudet, men vad fel jag hade! Boken handlar om en vad som händer när en storasyster blir psykiskt sjuk. Det passade väldigt bra att boken är skriven i det här formatet för det är väldigt lätt att känna allt som finns mellan raderna i den här fina berättelsen.
Smaka på formen
Poesi är inte bara text – ibland kan formen spela väldigt stor roll. Det kan vara lekfulla indrag, som ger texten lite extra liv, eller illustrationer som sätter stämningen. Eller så är det effektiva överstrykningar, som i Athena FarrokhzadsVitsvit. Diktsamlingen kretsar kring migration och allt som måste överges av den som flyr. Hela dikten består av citat från familjemedlemmar till berättarjaget och texten, som spränger fram genom de mörka maskningarna förstärker känslan av att överhöra något privat. Jag tycker helt klart att en genomtänkt formgivning kan förhöja poesi och göra den mer tillgänglig.
Ut i naturen
Poesi som ”utspelar sig” i naturen är tacksamt. Vare sig vi är friluftsmänniskor eller ej så tror jag att de flesta på ett eller annat sätt kan relatera till naturen. Naturen är som en kraft vi alla kan gå tillbaka till och det gör också att poesin om naturen blir mer tillgänglig och att kraften i den kommer fram.
Helt nyligen läste jag Eva-Stina ByggmästarsNaturbarn, som verkligen fick mig att längta ut i naturen. Sedan har vi naturligtvis vår stolthet, nobelpristagaren Tomas Tranströmer, vars dikter ofta ligger när naturen och landskapet. Flera av hans diktsamlingar innehåller dessutom prosadikter, där poesin närmar sig prosan, vilket också kan göra texterna mer lättillgängliga (läs t.ex. Sanningsbarriären eller Det vilda torget).
Läs en antologi
Antologier är ett bekvämt sätt att konsumera poesi. Någon annan har förhoppningsvis gjort ett intressant och bra urval och det är bara att läsa & njuta. Många med mig läste säkert Kärlek och uppror i tonåren – en klassisk samling med hundratals dikter om kärlek. Fint! Det borde ges ut fler antologier på olika teman. Har du något tips så tar jag tacksamt emot faktiskt! 🙂
Läs med öronen och plocka upp rytmen
I poesi finns det ofta en rytm eller ”melodi” som är en del av berättelsen. Jag tycker själv att det kan vara förvirrande med poesi eftersom det liksom inte är meningen att man ska plöja igenom dikter som vilken text som helst. Läsningen behöver inte bara ske med eftertanke utan det förhöjer också om man lägger betoningen på ”rätt” ställen. Just därför passar poesi alldeles särskilt bra i ljudboksformat! Då kan man bara svepas med och låta uppläsaren göra jobbet. Jag brukar lyssna på Dagens dikt i P1(finns som podd!) och allra helst med Stina Ekblad som uppläsare. Dikter jag aldrig hade ”förstått” själv har jag njutit av i uppläsning.
Är novellen äntligen inne? Jag vet inte! Men jag har fått en känsla av att den har varit väldigt ute, trots att formatet har fått en del uppmärksamhet på senare år, t.ex. genom nobelpriset till Alice Munro (som alltså är en novellförfattare). Jag baserar det här på att novellen sällan syns till bland nomineringarna till tjusigare litteraturpriset (förutom ovan nämnda Munro då) eller recenseras på kultursidorna eller pratas om över huvud taget. I förlagens utgivningar har novellen en nästan lika undanskymd plats som poesin.
Sedan finns det novellvurmare som förlaget Novellix, som sedan sju år tillbaka ger ut små ”pixi-böcker” för vuxna och tjusiga presentaskar med noveller. Deras noveller brukar komma ut fyra i taget och är oftast samlade kring ett tema. Att Novellix har överlevt så länge är ett slags bevis på att novellen trots allt har en plats och är efterfrågad – och varför skulle det inte vara så? Jag älskar korta och tighta berättelser och novellerna (liksom poesin) drar det till sin spets. ”Vem som helst” kan skriva långa, pladdriga texter, men novellen kräver sin författare. I novellen är det i någon mening inbyggt i formatet att där finns kvalitet och det kommer aldrig bli omodernt. Det känns fint att vi är en del läsare som uppskattar noveller och att vi tydligen är tillräckligt många för att det ska gå att driva ett förlag som bara ger ut noveller.
Nu kan Novellix hur som helst tänkas få en viss konkurrens framöver, i och med att Bonnier har hoppat på tåget och ska börja ge ut digitala kortromaner. Satsningen går ut på att det ska komma ut nyskrivna kortromaner och noveller på olika teman (först ut är Anna Jansson, Malin Persson Giolito och Jonas Bonnier med varsin historia om terrorism). Jag läste om det här i DN, där Lotta Olsson har skrivit om nysatsningen och drar parallellen till Novellix . Och visst låter det lika på pappret, men jag vet inte om Bonnier Bookery blir någon egentlig konkurrent till Novellix. Bonniers satsning handlar nog om något helt annat: trenden att ge ut kort och ljudboksanpassat/appanpassat material som går direkt till deras egna appar och kanaler. På ett sätt ser jag det som raka motsatsen till novellen: dussinproduktioner att lyssna på i bakgrunden, snarare än kvalitetsromaner att läsa med eftertanke. Nu låter jag väl som en snobb. 🙂 En fördomsfull snobb, förmodligen! Men vi får väl se. 🙂
Det korta formatet är säkerligen här för att stanna, hur som helst. Det ligger mycket pengar i bokappsbranschen och med korta, lättillgängliga berättelser, som kanske inte tar så mycket tid i anspråk och som därför går att konsumera fortare, så kan man också knyta till sig kunder som vill ha mer, mer, mer och därför är beredda att betala för prenumerationstjänster. Storytel har sysslat med det här länge och har t.ex. Storytel brief – sammanfattade versioner av populära böcker. Den som inte orkar lyssna på exempelvis hela bestsellern Omgiven av idioter (9 h lyssning) kan därmed få en 30 minuters komprimerad version.
Jag hör inte till målgruppen för Storytel brief, förstår jag, och Storytel brief känns också som en ytterlighet på skalan. Var Bonnier Bookerys nya kortromanssatsning hamnar vet jag inte. Själv tänker jag i alla fall fortsätta att läsa noveller, från olika författare och förlag, och inte göra det för att jag vill bli klar så snabbt som möjligt, utan för att jag helt enkelt uppskattar novellen och har gjort det sedan jag läste Hjalmar SöderbergsHistorietter i gymnasiet – för att det i de korta berättelserna kan rymmas de största känslorna.
Nu vill jag för sakens skull säga att jag inte är sponsrad eller samarbetar med Novellix på något sätt, men när jag ändå babblar om dem så kan jag tipsa om att de har en pågående bokrea för den som är sugen på att köpa noveller till rabatterat pris.
Läser du noveller?Lockas du av berättelser som går att läsa/lyssna ut snabbt?
De som känner mig och vet att jag är intresserad av böcker (och att bokblogga) har förvånansvärt ofta fördomen att jag inte läser ”kioskvältare” i stil med deckare och andra bestsellers. Nu stämmer det förvisso att jag inte läser så jättemånga deckare längre, men jag ser mig verkligen inte som en person som bara läser ”fin” litteratur. Jag tycker ändå att det är lite spännande med den här uppdelningen som uppenbarligen finns mellan ”bra” och ”dålig” litteratur. Det blir lite extra intressant eftersom många av de riktigt stora försäljningsframgångarna och topplisteböckerna också är sådana som inte riktigt räknas som ”bra” böcker.
Det är extra mycket så nu när influencers (inflytelserika bloggare, youtubers och andra stora sociala medier-profiler) också har börjat ta stor plats i bokvärlden. Genom att redan ha en stor plattform och många följare får de en slags gräddfil och når omedelbart ut till en stor läsekrets. Det finns många exempel på influencers som också har (med)författat böcker. Clara Henry har varit aktuell med sin populära ”mens-bok” (Ja jag har mens, hurså?), Therese Lindgren har skrivit böcker om psykisk ohälsa (Ibland mår jag inte så bra) och om djurrätt (Vem bryr sig?), Blondinbella (Isabella Löwengrip) har skrivit inte mindre än 5 böcker, varav 2 biografier, 1 bok om föräldraskap och 2 böcker om ekonomi. Joakim Lundell (tidigare känd som Jockiboi) gör just nu braksuccé med sin utlämnande självbiografi Monster (en av de bäst säljande fackböckerna 2017) medanClara ”UnderbaraClara” Lidström har skrivit en hel serie med ”gör det själv”-böcker för barn samt ytterligare ett flertal böcker om stil och inredning. UnderbaraClara är snart även aktuell med en bok om psykisk ohälsa. Också Elsa Billgren har några inrednings- och stilböcker i bagaget, men har också skrivit noveller. Sandra Beijer är kanske lite speciell i sammanhanget. Med sin blogg Niotillfem och sina andra kanaler är hon en av Sveriges mest inflytelserika influencers, men hon har också fått uppskattning för sina texter långt innan hon började blogga. Bland annat var hon stor på Sockerdricka, det poesi-community som många hängde på innan sociala medier tog fart på riktigt. Först som stor bloggare blev hon dock erbjuden bokkontrakt och nu har hon hunnit skriva två ungdomsromaner som har fått en hel del uppmärksamhet och fin kritik (åtminstone den första boken, Det handlar om dig, som gav henne inbjudningar till att vara med i Babel och annat creddigt). Kanske hade hon lyckats slå igenom som författare även utan sin blogg, men bloggen lär helt klart ha sänkt tröskeln för att bli utgiven genom att Sandra Beijer, till skillnad från de flesta debuterande författare, faktiskt blev tillfrågad om att skriva en bok och därför redan från början hade bollplank och hjälp i skrivprocessen.
Det går naturligtvis inte att dra en skarp linje mellan ”bra” och ”dålig” litteratur och att koppla det till personers kändisskap. Flera av de influencers jag har räknat upp lägger ned stor omsorg i sitt skrivande (på bloggen) och är uppenbarligen också skickliga på att få ihop skönlitterära texter. Andra har fått hjälp med att skriva sin historia och då är det såklart uppenbart att man vill sälja en kändis berättelse snarare än en litterär text. Det är väl kanske främst de böckerna som inte räknas som ”riktiga” böcker i somliga kretsar.
Det mest intressanta exemplet på skrivande influencers måste dock vara Alex Schulman och Sigge Eklund. Det kanske inte är någon som minns detta, för de senaste åren har nazism varit den totalt dominerande frågan så fort Bokmässan kommer på tal, men för cirka tre år sedan upprördes folk över helt andra, mer bagatellartade grejer, t.ex. att Bokmässan valde att ha kändisar som Alex & Sigge som dragplåster och att det var just de, och inte ”seriösa” författare, som fick vara poster boys. Det roliga med Alex & Sigge är att de har gjort flera mindre creddiga böcker (Tid och Rum – böcker som förmodligen är av mindre intresse för den som inte följer författarna i deras podd), men att de också var och en har ”seriösa” böcker bakom sig. Eklund var en etablerad författare redan innan han och Alex Schulman startade sin populära podcast. Alex Schulman, å sin sida, har fått väldigt fin kritik för både romanen Skynda att älska, där han berättar om sin pappa, och Glöm mig, där han skriver om sin mamma. Med den sistnämnda boken vann han dessutom en skrällseger i Bonniers bokklubbs relativt nyinstiftade pris Årets bok. Många hade nog trott att Malin Persson Giolito låg bra till att vinna priset med sin oerhört framgångsrika bestseller Störst av allt, eller att sociala medier-älsklingen Ett litet liv av Hanya Yanagihara skulle ta hem priset, som alltså delas ut till den som får flest röster i en nätbaserad omröstning. Men priset gick till Schulman. Vid sidan av att Glöm mig är en omtyckt bok, så var det säkert också en fördel att ha många trogna följare som ville gå in och rösta. Jag tyckte mig märka en del (skämtsamt) sura miner bland diverse bokbloggare och bokpoddare där ute och jag har fått en känsla av att Glöm mig inte riktigt, riktigt räknas som tillräckligt ”fin” i det här sammanhanget.
Själv har jag inte läst speciellt många av böckerna som jag har nämnt i det här inlägget och jag kan erkänna att jag inte är så lockad att läsa dem heller. Hade jag varit en trogen följare så hade jag säkert varit sugen på att läsa fler böcker av den här typen, men för mig känns det inte som att t.ex. Monster eller Blondinbellas biografier (som förresten utkom när hon var 20 och 22 år gammal och rimligen bara stod på tröskeln inför ett händelserikt liv värt att återberätta i memoarform) är tillräckligt intressanta i sig själva för att jag ska vilja lägga ner tid på att läsa dem. Så, jo, vare sig jag vill det eller inte har jag nog en egen indelning i ”bra” och ”sämre” litteratur. Det handlar inte bara om kändisbiografier och böcker skrivna av influencers, utan också om en hel del andra fall där jag inte kan föreställa mig att böckerna är speciellt bra. Efter att ha läst några sågningar och utdrag ur Femtio nyanser-böckerna har jag t.ex. en bestämd känsla av att de litterära kvalitéerna är mycket låga i den här serien. Efter att ha provat på någon deckare av Camilla Läckberg och insett att hennes gestaltning är allt annat än bra, så blir jag heller inte så sugen på att kasta mig över hennes senaste deckare, Häxan, som förresten var en av de mest sålda böckerna 2017.
Ibland får jag känslan av att böcker har skrivits övervägande för att dra in pengar och det är väl inget fel i sig, särskilt inte om det kan bidra till att förlag också kan satsa på mindre inkomstbringande titlar (eller rena förlustaffärer). Jag tror att min egen känsla för ”bra” och ”dålig” litteratur främst grundar sig i den här ekonomiska frågan. Mitt hjärta klappar mer för böcker som är skrivna med hjärtat, berättelser som kanske skrivits mot allt sunt förnuft för att berättelserna måste ut. All sådan litteratur är såklart inte bra, men jag tycker bättre om den utgångspunkten än ”okej, här har vi en person med en stor plattform, vilken berättelse kan vi bygga kring hen och sälja?”. Som läsare vill jag liksom inte känna mig lurad när jag tar mig an en bok.
Jag vet inte vad jag ville säga med det här inlägget egentligen. Jag tycker bara att det är intressant med hela frågan om ”bra” och ”dålig” litteratur, särskilt eftersom att det inte finns några klara svar för vad som räknas som det ena eller andra, samtidigt som det är väldigt uppenbart att många/de flesta gör den här uppdelningen – och att de flesta struntar i det och läser den ”dåliga” litteraturen ändå. Nu är jag bokbloggare och skriver vad jag vill, men jag undrar lite hur seriösa litteraturkritiker egentligen gör sitt urval nu för tiden. Det går inte att avfärda böcker som så många läser, men samtidigt ”måste” de här kritikerna fylla sina kultursidor och kulturprogram med seriös litteraturkritik. Jag har ingen aning om hur de gör sitt urval faktiskt.
Tycker du att det finns ”riktig” litteratur och ”sämre” böcker? Eller struntar du fullständigt i sådana etiketter?
Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin är en feelgoodberättelse där läsaren får följa bokhandelsägaren Fikry, en vresig man som tinar upp när han plötsligt får en dotter. Betyg: 4 formklippta buskar av 5.
Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin är en feelgoodroman, som på sina dryga 260 sidor lyckas pricka in en hel del typiska och ofta förekommande inslag den här typen av böcker: mysig bokhandel, vresig gubbe som tinar upp av ett hittebarn, vänskap, kärlek – och lite sorg, sjukdom och elände som balanserar upp.
I centrum står Fikry, en bokhandelsägare som har förlorat sin (gravida) fru och som dessutom har blivit bestulen på en extremt dyrbar utgåva av en Poe-diktsamling. Bokhandeln, belägen på en gullig ö på den amerikanska östkusten, lockar inte tillräckligt med kunder. Livet är inte på topp, helt enkelt, och när Fikry får besök av en säljare, från ett av de förlag som han säljer åt, så är han inte direkt ett charmtroll. Med tiden kommer dock Fikry och Amelia, som försäljaren heter, ändå att bli vänner. Vad som är lite av en utlösande faktor till att Fikry blir mindre vresig, och därmed lite lättare att lära känna, är att han plötsligt får ett barn att ta hand om. En kvinna lämnar sin lilla dotter, Maya, i Fikrys bokhandel och försvinner sedan för gott. Fikry kommer att adoptera barnet. Som läsare får man följa Fikry genom livet och se hur han blommar ut genom Maya och Amelia. Mycket, eller det mesta faktiskt, är helt förutsägbart. Efter att ha läst en hel del förskräcklig litteratur inom genren bokhandelsfeelgood så har jag dessutom utvecklat en misstänksamhet mot böcker som utspelar sig i boklådor. Det känns både sökt och fånigt att förlägga en feelgoodberättelse i en miljö som så uppenbart flirtar med just läsare och jag gillar inte när feelgoodböcker blir mallade och insmickrande.
Med det sagt så kan jag säga att det här är en av få böcker som ror hem det. Jag vet inte vad det är som gör att Livet enligt Fikry upplevs som så fräsch och härlig jämfört med usla böcker som exempelvis Den lilla bokhandeln i Paris eller Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, men det är någonting som gör att den här boken, trots all sentimentalitet, faktiskt känns äkta på ett sätt som många andra böcker i genren inte gör. Livet enligt Fikry är en bok med en genuin värme och trots att boken i mångt och mycket följer ett lyckat recept för lättsam underhållningslitteratur, så känns den inte sådär själlöst komponerad som en hel del andra böcker. Det märks att författaren verkligen tycker om sina karaktärer och älskar att berätta om dem. Som läsare rycks man med och engagerar sig och vill att det ska gå bra för karaktärerna, som verkar så himla fina och goda. Ibland är det precis den här typen av värmande och mysiga böcker man behöver! Måhända är jag extra positivt inställd efter att nyligt ha läst bottennappet Den lilla bokhandeln i Paris, men strunt i det! Jag vill tro att många verkligen kan hitta lite läsnjutning i den här boken.
Om Gabrielle Zevin och om Livet enligt Fikry
Gabrielle Zevin (född 1977) är en amerikansk författare och manusförfattare. Hon debuterade 2005 med romanen Elsewhere (Någon annanstans) och är kanske mest känd för sin internationella bestseller The collected works of A.J. Fikry (Livet enligt Fikry), som kom på svenska 2015. Gabrielle Zevin twittrar under @gabriellezevin, instagrammar under @gabriellezevin, finns på Goodreads, har en officiell hemsida och en Facebooksida.
Originalets titel: The collected works of A.J. Fikry.
Översättare: Marianne Mattsson.
Uppläsare: Louise Raeder.
Utgivningsår: 2014 (första amerikanska utgåvan), 2015 (första svenska utgåvan, Forum), 2016 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio).
Antal sidor: 268 (ca 7 h lyssning).
ISBN: 978-91-37-14138-1, 9789176512517.
Andras röster: Beas bokhylla, Carolina läser, Johannas deckarhörna.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Livet har inte blivit som Fikry hade tänkt sig. Hans gravida fru har dött, hans bokhandel går sämre än någonsin och dessutom har någon stulit hans mest sällsynta och värdefulla bok, originalutgåvan av Edgar Allan Poes diktsamling ”Tamerlane”. I skotskrutig badrock och löparskor ger han sig iväg till polisstationen för att anmäla stölden. Men egentligen bryr han sig inte om förlusten, inte ens böckerna ger honom någon glädje längre och han isolerar sig på ön där han bor. Tills han en dag får en udda leverans som vänder upp och ner på hans tillvaro.
Inte bara Amelia som regelbundet kommer på besök för att sälja in böcker noterar förändringen hos den annars så vresige bokhandlaren. Det är uppenbart för alla att hans liv har fått ny mening.
En rolig, bitsk och tänkvärd berättelse om att få en andra chans, om kärleken till böcker och kärlek mellan människor.”
Halva året har passerat! Precis som vanligt tänkte jag passa på att blicka tillbaka och summera vad jag har läst den här första halvan av året. Hittills har det blivit 29 böcker i lite olika format.
Man kan kanske tro att jag har haft fantastiskt mycket lästid nu i juni, då jag uppenbarligen läste mer än dubbelt så mycket böcker i juni jämfört med mars, men det där beror mest på ketchupeffekten, eller vad man ska säga. I mars och april läste jag t.ex. Middlesex, som är en riktigt tjock bok (över 600 sidor) och då blev det ju inte så mycket utläst just den månaden… Den här första halvan av året har det blivit böcker av blandade storlekar, så att säga. Jag föredrar lite kortare romaner, och det syns kanske i statistiken.
Jag brukar alltid ha minst en pappers-, ljud- och e-bok igång samtidigt. Det är smidigt att varva olika format! När det kommer till pappersböcker är jag sällan först på bollen. Jag är ingen storkonsument av just pappersböcker, utan jag brukar välja att t.ex. låna på biblioteket och då blir det sällan att jag läser det allra, allra senaste. Däremot brukar jag läsa och lyssna på hyfsat aktuella böcker i mobilen! Det är ju smidigt om man, som jag, lyssnar med en av alla de appar som finns för ändamålet. Så jag har faktiskt läst en hel del som kommit ut nu under 2017! Fast jag har såklart läst ännu mer som kommit ut för några år sedan…
Jag har en förkärlek för svenska böcker, men i år har det skett ett trendbrott. Jag har för kanske första gången läst fler böcker med andra ursprung!
Kollar man lite närmare på ursprungsländerna så ser man att författarna kommer från några olika europeiska länder och från USA. Sedan har jag faktiskt läst en bok från Argentina. Det är ett exotiskt land för mig!
Hur ser könsfördelningen ut hos författarna än så länge då? Jodå, det är ovanligt jämnt! Det är ingen medveten strategi på något sätt, men annars brukar det vara en rätt så övertygande övervikt för kvinnliga författare. Jag gissar att de kvinnliga författarna är fler än de manliga. Det är i alla fall fler kvinnor som läser och som bokbloggar, så det känns i alla fall som att böcker är ett kvinnligt intresse. 😉
Slutligen, det kanske viktigaste, har jag läst något bra då?! Svar: Ja! Jag har faktiskt inte läst en enda usel bok än så länge. I övrigt är det spridda skurar, men jag har i alla fall prickat in några böcker som har varit fantastiska, rent av.
Lämpligen kan jag ju därför passa på att kora en favorit för 2017 so far! Det är inte helt lätt, för jag inledde året mycket starkt med att läsa Araben av Pooneh Rohi och det är en otroligt stark läsning. Det bränner fortfarande till när jag tänker på denna fenomenala bok om rasism och skuld och vad man måste offra längs vägen här i livet. Men kanske måste jag ändå säga att Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj har varit bäst i år..! Det säger jag kanske bara för att jag har den lite färskare i minnet än Araben, men så får det kanske vara. Bön för Tjernobyl är i alla fall en fantastisk reportagebok om Tjernobylkatastrofen och om människor som drabbats av den. Det är inte en bok som lämnar en oberörd – det är en bok som väcker så mycket tankar. Läs den!!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.