Ljudet av fötter av Sara Lövestam är en fin och berörande bok om moderskapets många sidor. Inte minst handlar den om det moderskap som aldrig tycks bli: att vara ofrivilligt barnlös.
Ljudet av fötter är första delen i Sara Lövestams fina romansvit om moderskapets många sidor. Allra mest handlar den om Monika, en kvinna som lever med ofrivillig barnlöshet. Försöken har pågått under elva år: tillsammans med en partner och på egen hand. Behandlingar har följts av behandlingar och nu står hon inför sitt sista IVF-försök.
Jag har många vänner och bekanta som levt eller lever med något liknande, men ingen har berättat särskilt detaljerat om den resan och jag har heller inte vågat fråga, ängslig som jag är över att peta i någons sår. Jag har läst i intervjuer att Lövestam själv levt med ofrivillig barnlöshet i många år (och accepterat det). Det märks. Det här är en roman med många detaljer som vittnar om att författaren vet hur det är – allt från de tekniska detaljerna kring alla behandlingar, injektioner och sjukhusbesök till den känslomässiga berg-och-dal-banan som pågår år efter år: att kastas mellan hopp och sorg, om och om igen. Livet för Monika behöver också anpassas till situationen: aktiviteter planeras utifrån hur hon förväntar sig att må under nästa behandling, mat och dryck anpassas ifall det skulle finnas ett levande foster som växer där inne. Det är lätt att förstå att barnlängtan kan uppta nästan all tid och energi för den som lever mitt uppe i IVF-behandlingar.
Det är fint att få följa Monika på den här resan. Jag har lärt mig mycket om vad ofrivillig barnlöshet kan bära med sig. Lövestam skriver, som alltid, lättillgängligt och med känsla. Som läsare blir man berörd. Här finns också en ambition att berätta om mycket mer: oplanerade graviditeter, adoption, att vara fostermamma. Under den här speciella tiden för Monika, den sista IVF-behandlingen, börjar hon släktforska och söka sina egna rötter. På så sätt berättas också andras berättelser om moderskap. Kanske blir det lite spretigt, lite väl mycket som författaren vill få med för att skildra allt hon tänkt sig. Men det gör inget! Ljudet av fötter är första delen i en trilogi och jag kommer absolut att läsa de andra delarna.
Kvinnor ritar bara serier om mens är en antologi där alla serier kretsar kring mens – här finns många guldkorn, samtidigt som en hel del med albumet också känns lite inaktuellt.
Åtta år har hunnit passera sedan serietecknaren och poddaren Liv Strömquist ägnade hela sitt Sommar i P1 åt att folkbilda om mens. Det känns länge sedan. Då kändes ämnet fortfarande lite lätt tabubelagt, men nu vet jag inte längre faktiskt? Programmet väckte hur om helst mycket uppmärksamhet när det kom och inspirerade också många andra att uppmärksamma mens, feminism, kvinnors hälsa, ”menskonst” etc. Några som inspirerades att skapa vidare på tema mens är de drygt 30 serietecknare som bidragit till antologin Kvinnor ritar bara serier om mens. Även om Liv Strömquist alltså är den som krattat för den här antologin så medverkar hon faktiskt inte själv, men det finns många andra kända och (för mig) mindre kända namn.
Här finns serier om första mensen, om att lida av svår PMS och/eller svår mensvärk, om knäppa anekdoter kring mensskydd på vift, om menscykeln och en hel del annat. Jag gillar idén, men känner också att det blir lite upprepande, kanske för att ämnet mens inte längre känns så aktuellt, eller vad man ska säga. Det här albumet kom alltså 2014 och jag skulle tippa på att jag hade uppskattat det mer om jag hade läst det redan då. Nu är det mycket som känns lite gammalt.
Jag tycker också att serierna är rätt ojämna. Ibland får jag intrycket att serietecknaren haft svårt att hitta något intressant på temat – alla serier känns inte helt genomarbetade. Ibland glittrar det dock till ordentligt. Anneli Furmarks Dyra droppar är den enda som handlar om att vänta och hoppas/inte hoppas på att mensen ska komma (att inte fler såg den vinkeln?) – en väldigt fin och sorglig betraktelse. Tyra Blomsters enrutare är en av flera roliga bidrag där serieskaparen vänder på perspektiven manligt/kvinnligt. Elin Lucassis Några ord (om mens) till min kära dotter …ifall jag hade någon är den serie som kanske ger mest igenkänning (blod i fogskarvar! binda byggd av material man finner på offentliga toaletter!). Julia Hansens Första gången är en riktigt fin första mensen-berättelse med igenkänning. Matilda Ruta bidrar med en brännande serie om endometrios. Lotta Sjöberg har gjort en kul serie om mensens många färger och har dessutom gjort min mesta favorit i antologin: Sagan om det lilla mensägget – så fint och roligt berättat om mens för ett barn!
Så ja: här finns en hel del riktiga guldkorn. I övrigt känner jag nog mest att det är skönt att tiden går och att saker förändras. För visst är det ingen grej att tala om mens längre? Jag tror och hoppas att den här boken är helt obegriplig för min dotter när hon blir större.
Kvinnor ritar bara serier om mens
Kvinnor ritar bara serier om mens
Författare: Lena Ackebo, Siri Ahmed Backström, Bitte Andersson, Malin Biller, Tyra Blomster, Karolina Bång, Jojo Falk, Susanne Fredelius, Anneli Furmark, Hanna Gustavsson, Julia Hansen, Joanna Hellgren, Monica Hellström, Stina Hjelm, Joanna Johnson, Fanny Lindgren Agazzi, Elin Lucassi, Lisa Medin, Lina Neidestam, Sara Olausson, Emma Rendel, Matilda Ruta, Lisa Rydberg, Lotta Sjöberg, Linda Spåman, Wendel Strömbäck, Julia Thorell, Frida Ulvegren, Klara Wiksten, Li Österberg, Emelie Östergren. Redaktör: Sara Olausson, Frida Ulvegren. Förlag: Kartago (2014). ISBN: 9789175150512.
Kvinnornas stad av Elizabeth Gilbert är en härlig bladvändare om att vara 20 år och upptäcka nöjeslivet i 40-talets New York.
I Kvinnornas stad av Elizabeth Gilbert får läsaren följa 20-åriga Viviane som skickas för att bo hos sin faster i New York. Året är 1940 och Viviane kommer från en mycket välbeställd familj som stakat ut vägen för henne, bland annat genom att betala för utbildning på prestigeskolan Vassar. Studierna går ”sådär” och efter det totala misslyckandet skickas hon istället till sin excentriske faster Peg i storstan. En helt ny värld öppnar sig. Peg äger en sjaskig, gammal teater där hon sätter upp billiga föreställningar med enkla intriger och sexiga balettflickor som dansar loss. Viviane blir hänförd och hittar snabbt sin roll i den kittlande underhållningsbranschen: hon blir den som från nästan inga medel alls tar fram kostymer till uppsättningarna.
Viviane blir snabbt hemma i gänget som arbetar på teatern och storögt följer hon med balettflickorna ut i New Yorks pulserande nöjesliv. Inte minst blir hon ständig följeslagare till den vackraste balettflickan av dem alla, Celia. Vivane och Celia blir en duo som männen vänder sig efter, flörtar med, förför. Med självklarhet och naivitet kastar sig Viviane ut i detta nya, utsvävande liv där spriten flödar och männen avverkas på löpande band. Långt in på småtimmarna ramlar de unga kvinnorna ned i sängen i deras lilla lägenhet bara för att nästa dag åter gå upp och arbeta på teatern.
I världen pågår Andra världskriget, men i New York är det fortfarande fest och flärd och Viviane lever helt i nuet. Plötsligt kommer dock den väletablerade och hyllade skådespelaren Edna Parker Watson och hennes man från det sönderbombade London och blir tagna under vingarna av faster Peg. Peg ger dem tak över huvudet, men vill också ge paret jobb på teatern. Med ett geni som Edna går det inte an med någon av teaterns vanliga, oförargliga bagateller till uppsättningar. Nu ska det bli något helt annat. De sätter upp Kvinnornas stad. Viviane blir helt tagen av Edna och hennes elegans. Arbetet med Kvinnornas stad är uppslukande. Allt snurrar på i ett enormt tempo tills allt får ett abrupt slut. Och kriget kommer allt närmare.
Det här är verkligen en härlig bok att vara i. Det är en sådan där bok som man bara bläddrar sig igenom och njuter av, tycker jag. Jag älskar miljön, tiden och karaktärerna och det var verkligen härligt att få följa Viviane med sin ungdomliga naivitet och nyfikna utforskande av vad New York och nöjeslivet kan erbjuda. Hon är en ung kvinna som tar för sig på ett sätt som knappast var riktigt socialt accepterat under det 40-tal som boken skildrar, men som känns uppfriskande och kul.
Författaren har valt att stoppa in berättelsen i en ram där en åldrig Viviane återberättar sitt liv. Mot slutet av boken kommer således en snabbspolad version av ”vad hände sedan?” och boken blir både spretig och mindre tight. Jag tycker inte att bokens sista delar tillför någonting egentligen, men det är ingen stor invändning mot en bok som i övrigt är en riktigt härlig feelgood.
Kvinnornas stad
Kvinnornas stad av Elizabeth Gilbert.
Amerikansk titel: City of Girls. Översättare: Andreas Vesterlund. Förlag: Norstedts (2019). ISBN: 9789113097275.
Elizabeth Gilbert
Elizabeth Gilbert (född 1969) är en amerikansk författare, bland annat känd för sina memoarer Eat, pray, love (Lyckan, kärleken och meningen med livet).
Under det rosa täcket av Nina Björk är varken rykande färsk eller särskilt lättläst, men det är helt klart en bok som fortfarande väcker både tankar och känslor kring könsroller och feminism.
Idag är det den internationella kvinnodagen, så vilken bok skulle passa bättre än en bok om feminism? Under det rosa täcket av Nina Björk är lite av en feministisk klassiker, trots att den utkom så sent som 1996. Eller kan man säga sent? 26 år har passerat, men mycket känns fortfarande aktuellt. En del (populärkulturella) referenser känns gamla, men mycket annat skulle kunna vara skrivet idag. Kvotering känns exempelvis som en lika kontroversiell fråga idag som för 25 år sedan.
När frågan blossade upp 1995 handlade det om ett förslag om att genom positiv särbehandling få fler kvinnor att nå höga positioner i universitetsvärlden, en värld som vid den tiden dominerades av män (landets professorer var exempelvis till 93% män). Det blev debatt. Man såg framför sig brister i forskningens kvalitet. Det pratades om nedvärdering av kvinnors kompetens(!). Idag är 29% av landets professorer kvinnor – alltid något, antar jag – men det är en lång väg kvar att gå, inom universitetsvärlden och på många andra ställen. Under det rosa täcket är verkligen en ambitiös bok som har mycket tänkvärt att säga om både positiv särbehandling och annat.
De delar jag uppskattar mest är dock de som handlar om synen på manligt och kvinnligt, vilka roller vi har och vad som förväntas av oss. I Björks essä kallas de livmoderfeminister, de som anser att män och kvinnor i grunden är helt olika och att det enda problemet är att det ”kvinnliga” värderas lägre. Jag har själv funderat mycket på det där. Jag har tänkt och känt att det måste få vara upp till var och en hur man vill leva sitt liv, att målet inte kan vara att alla ska bli mer ”manliga” och göra karriär. Jag har även tänkt att det inte är så konstigt att så få kvinnor blir chefer – varför skulle någon vilja offra relationer och fritid för ett fucking jobb?! Fast… Så enkelt är det inte. Jag tycker att Nina Björk gör det väldigt tydligt, faktiskt. Hon skriver om en feminism bortom kvinnan. Och nu känner jag det väldigt tydligt: det måste vara där friheten ligger – inte i att uppvärdera traditionellt kvinnliga sysslor utan i att slänga bort de könsidentiteter vi hamnat i.
Den där kvinnorollen är helt klart snäv samtidigt som många delar av mansrollen känns helt bedrövliga. Män förväntas alltid vara starka och tekniska och kapabla – får inte fråga om hjälp, gråta eller intressera sig mer för kläder än för motorer. Det verkar vara hemskt jobbigt om du frågar mig. Alla borde få vara lite mer som de vill.
Själv har jag alltid blivit tokig när folk har trott att jag är si eller så på basis av att jag är kvinna. Man kan inte veta någonting på förhand om någon. Jag har varit i ett antal situationer då jag inte har tagits på allvar på grund av mitt kön (och ålder). Ibland har det gjort mig så frustrerad att jag saknar ord. I vissa andra situationer har jag medvetet betett mig som en man, kommunicerat rakt och hårt som en man – och fått skit för det då, såklart. Det är alltid lite smärtsamt /för gubbar/ när en kvinna tar ton. Vad man än gör blir det fel.
Könsrollerna kan även göra att man alldeles på egen hand begränsar sig. Jag har exempelvis gjort karriärval jag inte hade gjort om jag inte hade varit så fast i könsroller. Eller, jag är såklart medveten om att jag är civilingenjör i teknisk kemi och doktor i teknisk fysik – två saker som kanske inte är supertraditionellt tjejiga – och det är helt sant att jag jobbar i en bransch med stor övervikt män (jag tror 80% av alla anställda på min arbetsplats är män faktiskt). Men det finns saker jag har valt bort. Varför pluggade jag inte datavetenskap till exempel? Jag har kunnat programmera en del språk sedan jag var 11–12 år, men jag fattade ändå inte att jag kunde hålla på med programmering. Det kändes så främmande för mig som högstadietjej. För jag var ju en tjej och alla på gymnasiets teknikprogram var svettluktande killar som jag kände 0 gemenskap med. Förmodligen var jag bättre än många av dem på programmering, men…
Det där med att vara tjej, för den delen… Jag har aldrig varit en pojkflicka, men trots att jag på ett självklart sätt har identifierat mig som en tjej har jag aldrig känt mig speciellt tjejig. När jag var barn och tonåring förstod jag 0 av smink och hade absolut inget intresse av killar över huvud taget. Det var mig helt främmande att fråga chans på killar och hålla på. Hästar var mer intressant är barnsliga killar. Verkligen. Jag var singel fram tills jag var 25 eftersom jag helt enkelt tyckte det kändes totalt ointressant med något annat. Jag umgicks hellre med mina kompisar än satt hemma med någon tråkig kille. Absolut. Den där grejen med tvåsamhet, familjebildande och prinsessbröllop har liksom inte känts så viktig för mig. Nu är jag 34 och det är först nu jag har kommit på att jag vill ha barn. Jag lever nog ett liv som mycket mer liknar en mans. Jag vet inte vad det betyder eller vad jag vill säga med det. Det är bara det att jag aldrig har känt att jag har passat klockrent in i någon könsroll och jag vet inte vilka andra på den här planeten som gör det heller.
Det här blev ett svamligt inlägg, men Under det rosa täcket är som ni förstår en bok som väcker tankar och känslor, trots att den inte precis är rykande färsk. Med det sagt måste jag också säga att den är rätt tungläst och komplicerad. Det är inte en bok man kan ligga och slöläsa ur, men å andra sidan är det rätt skönt att läsa något som har lite mer tyngd, särskilt när det gäller någonting såhär viktigt!
Nora av Merete Pryds Helle är en intressant roman om kvinnors villkor och ett skavande äktenskap, en berättelse baserad på Henriks Ibsens klassiska drama Ett dockhem. Betyg: 4 solsemestrar av 5.
Nora av Merete Pryds Helle är en berättelse som bygger på Henriks Ibsens klassiska drama Ett dockhem, där huvudpersonen heter just Nora. Jag har inte sett eller läst Ett dockhem, men är någorlunda bekant med berättelsen ändå: Nora som lever i det utåt sett perfekta äktenskapet och det lika perfekta hemmet, men som inte trivs i den snäva roll hon tilldelats som kvinna.
I Helles tappning är Nora en flicka som växer upp och blir en ung kvinna, handlöst förälskad i en student som bor hos dem tillfälligtvis. Det blir så småningom äktenskap, hastigt ingånget och på enklaste vis, och barn: Noras roll och plats är färdig och klar. Nu är hon hustru och mor. Som läsare är det svårt att förstå passionen. Maken, Torvald, beskrivs som fullständigt egotrippad, oromantisk och obehaglig. Nora är dock beredd att offra mycket för äktenskapets skull. Ett ödesdigert beslut är att förfalska en namnteckning för att kunna ta ett lån och bekosta en utlandsvistelse, som är tänkt att bota makens psykiska ohälsa.
Det finns säkert delar i Nora som går mig förbi: paralleller och kopplingar till Ett dockhem som man såklart inte snappar upp om man inte har sett/läst Ibsens variant. Däremot drogs tankarna omedelbart till andra starka berättelser om kvinnors villkor. Jag tänker på Hilma i Kerstin ThorvallsNär man skjuter arbetare…. Hilma, som ”gifte upp sig” klassmässigt, men först efteråt blir varse att hennes make är psykiskt sjuk och att äktenskapet delvis kommer att innebära sexuella övergrepp och en livslång oro över att dottern ska råka illa ut. Jag tänker på Alberte i Cora SandelsAlberte-böcker. Alberte som växer upp i en nordnorsk, borgerlig familj med en sinande förmögenhet. Familjen satsar på brodern, som ska utbildas och bli något. För Alberte är tillvaron instängd och medger inte många drömmar.
I Nora finns samma instängdhet, samma tomhet när det visar sig att äktenskapet inte riktigt blir vad hon trott och hoppats på. Samtidigt finns det logiska glappet. Vad såg hon i Torvald? Varför gifte de sig? Jag är inte riktigt på banan, men det kan jag bortse från. Det här är en intressant och tankeväckande berättelse. Jag blir framför allt sugen på att se/läsa Ett dockhem.
Helles roman om Nora är en del i ett skandinaviskt förlagssamarbete där danska, svenska och norska författare har fått tolka några av Ibsens dramer och det här är alltså Danmarks bidrag (är du nyfiken på de övriga delarna så är det alltså Henrik av Vigdis Hjorth och Hilde av Klas Östergren som är Norges respektive Sveriges bidrag).
Nora Helmers utveckling från en undergiven docka i ett förljuget äktenskap till en kvinna som går sin egen väg (genom att gå sin väg), sker i tre akter: från det på ytan idylliska julpyntet, över avslöjandet som förfalskare, den vilda tarantelladansen, räddningen från att ha blivit avslöjad som brottsling och den samtidiga insikten att maken inte bryr sig om henne utan bara sig själv. Porten slår igen. Ridå.
I Merete Pryds Helles roman får vi följa hur Nora kommer till insikt om sig själv, inte i tre akter utan under ett helt liv. Hon har alltid blivit behandlad som ett barn, först av fadern, sedan av maken, men genom kvinnor i sin närhet förmått att utvecklas intellektuellt såväl som sexuellt, och på så sätt leva ett parallellt liv. Hennes kärlek till maken är stor, hon har till och med förfalskat sin fars underskrift för att genom ett lån kunna bekosta en resa för att rädda hans hälsa efter ett sammanbrott. Men i Italien förstår hon att ju mer kraft maken får, desto tommare blir hon.
Så när julen närmar sig i familjen Helmers hem är vi läsare väl rustade för det slut vi så väl känner. Och några verkliga överraskningar har vi fått på vägen.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Nora (danska). Översättare: Stewe Claeson. Uppläsare: Gunilla Johansson Gyllenspetz. Utgivningsår: 2019 (första svenska utgåvan, Natur och kultur), 2020 (den här Radioföljetongen, Sveriges radio). Antal sidor: 190 (ca 8 h lyssning). ISBN: 9789127163423.
Merete Pryds Helle
Merete Pryds Helle (född 1965) är en dansk författare, bland annat känd för romanen Folkets skönhet, som kom ut på svenska 2018.
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg är en mycket berörande bok om Patriks egen mamma och en mycket bra bok om klass. Betyg: 5 oplar av 5.
Fjärilsvägen är Patrik Lundbergs berättelse om sin mamma, Birgitta Lundberg. Birgitta hade allt det där som många drömmer om: man, två barn, villa och jobb. Sedan kom skilsmässan och med det en ekonomi som inte gick ihop. Så småningom drabbades hon av de krämpor och sjukdomar som kom att bli ett allt större hinder i vardagen och livet och leda till ett liv på sjukpenning. Till slut hamnade Birgitta i fullständig misär och 67 år gammal gick hon bort. Det är en resa nedåt, utan att Patrik för den sakens skull målar ut henne som ett offer. Här ryms både goda stunder och sorgliga stunder, misslyckanden och besvikelser liksom små framgångar. Ibland gör mamman rent förfärligt sårande saker mot Patrik och andra, men mestadels lyser det igenom att det finns en enorm kärlek mellan Patrik och hans mor, om än med perioder då deras relation skaver och är svår att upprätthålla. Fjärilsvägen är ett porträtt som ger en levande bild av en kvinna som mestadels levde ett väldigt slitsamt liv och om en son som präglats starkt av det.
Under Patriks uppväxt unnar sig mamman ingenting, allt går till barnen. Det trixas och fixas så att Patrik och hans syster ska få fotbollsskor och kunna följa med på skolresor, men själv unnar hon sig inte ens att äta lunch. Det är lätt att förstå att det slitsamma livet med ett tungt och lågbetalt jobb och en stressig tillvaro som ensamstående mamma kostar på. Birgitta blev bara 67 år och Patrik sätter fingret på något som är väldigt viktigt här: i vårt samhälle har de flesta fått det bättre, men det finns en kategori där utvecklingen går åt andra hållet. Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. Patrik Lundberg skriver sakligt och precist om klass och den sits som hans mamma delar med så många andra. Samtidigt skriver han om sig själv, som den som växer upp med en ständig insikt om att sakna skyddsnät och att aldrig ha ett nätverk att luta sig mot. Det präglar honom hårt, liksom det att växa upp i ett samhälle som är en vit fläck på kartan, en småstad som aldrig ges utrymme i några medier (nu är läget förvisso annorlunda för hemstaden Sölvesborg – och jo, Jimmy Åkesson finns med i den här boken, paradoxalt nog som en av Patrik Lundbergs förebilder i tonåren). Trots att Patrik sedan mot alla odds lyckas etablera sig som journalist och trots att han skriver uppmärksammade och kritikerrosade böcker så kan han aldrig riktigt känna sig helt hemma och trygg i den värld dit klassresan tar honom.
Jag är i Patrik Lundbergs ålder och växte precis som honom upp under 90-talets finanskris. Min tillvaro var inte alls densamma som Patrik Lundbergs, men jag känner ändå igen mig väldigt mycket. Jag kan inte påstå att jag har saknat något i livet och jag har inte heller vuxit upp med en ensamstående mamma. Ändå delar jag verkligen Patrik Lundbergs känsla av att ingenting kan tas för givet, särskilt inte pengar. Jag fattade det inte då, men 90-talskrisen satte sina spår. Jag tänker ofta på det som vuxen, inte minst för att de flesta runt omkring mig nu för tiden har det väldigt gott ställt. Det blir sådana kontraster när folk i allmänhet reser med familjen på semester till Bali och på skidresor i Alperna (när jag var barn gick vår mest exotiska semester till Dalarna med lånad husvagn), köper nya iPhones till sina barn (jag hade inga statusprylar som barn – mycket av det jag hade i klädväg, cykel med mera var sådant jag ärvt av äldre kusiner och som de vuxit ur) och så vidare, och så vidare. Jag kommer aldrig glömma när jag flyttade från kollektiv till min första hyresrätt. Jag var student och kände mig så stolt och glad över att ha fått ihop ködagar så att jag kunde flytta till min egna lilla etta i ett miljonprogramshus. Jag tyckte den var SÅ fin och mysig och allt sådant. En av mina äldsta vänner blev uppriktigt förvånad och kunde inte förstå att jag inte flyttade till bostadsrätt. För mig fanns det inte på kartan att köpa en bostadsrätt. Jag levde på studiemedel och hade kanske 10 000 kr i en buffert som jag sparat ihop genom sommarjobb. Jag förstod inte ens vad han menade. Han förstod inte vad jag menade. Nu förstår faktiskt ingen vad jag menar när jag aningslöst frågar om blivande bostäder som andras vuxna barn är på väg att flytta till. Jag lever fortfarande i tron att man hyr när man flyttar hemifrån, men här köper man naturligtvis en bostadsrätt till ungarna. ”Alla” gör det i den lilla akademikerbubbla jag mestadels befinner mig. Detta och tusen andra saker kommer aldrig riktigt att gå in, misstänker jag. Precis som att jag aldrig riktigt kommer att kunna slappna av och känna att det löser sig när det gäller jobb (trots att jag aldrig någonsin har varit arbetslös längre än en sommar). Jag har aldrig haft några släktingar i min bransch, ingen som har kunnat fixa in mig på något jobb eller kratta för mig. Jag sökte 80 jobb i hela Sverige när jag pluggade min sista termin och fick nobben. Jag tror aldrig att något sådant där ska lösa sig. Jag hör inte till alla de studiekamrater som pluggade till ingenjör för att deras pappa hade gjort precis det och för att det fanns ett familjeföretag att ta över. Ingenting sådant. Ingen har kunnat dela med sig av erfarenheter kring att plugga, ingen har kunnat ge tips kring hur jag ska tänka kring studier och karriär. Jag har uppfunnit allt själv och då blir man också ganska ensam. Jag misstänker att Patrik Lundberg har känt något liknande. Han som först inte ens sökte till journalistutbildningen på Skurups folkhögskola, för den ansågs omöjlig att komma in på, och som han sedan kom in på med högst poäng av alla. Varför trodde han att han inte skulle komma in? Det är sådant man lätt tror när absolut ingen i ens omgivning har gjort något liknande.
Det är inte synd om mig, långt ifrån. Ursäkta att jag började skriva om mig när det här inlägget egentligen handlar om Fjärilsvägen. Det är hur som helst en bok som väckte många tankar, minnen och känslor – och det är väl ett gott betyg.
En sak till förresten. I boken citerar Patrik Lundberg Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch: ”Låg pensionen efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.”. Det är ett gammalt citat, men det är verkligen svårt att släppa. Ebba Busch får mig att vilja spy.
Fjärilsvägen av Patrik Lundberg
Uppläsare: Martin Wallström. Utgivningsår: 2020 (Albert Bonniers förlag), 2020 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier Audio). Antal sidor: 175 (ca 4,5 h lyssning). ISBN: 9789100181987, 9789100185961.
När Birgitta Lundberg föddes fanns det hopp, även om hennes liv. I rekordårens och folkhemmets Sverige kunde en arbetarflicka på landsbygden gå åtta år i skolan, ett år i husmoderskola och få ett kontorsjobb måndagen efter examen. Hon kunde spara till körkort och bil, åka på dans och hitta kärleken.
Snart levde Birgitta Lundberg den svenska drömmen: Make, två barn. Volvo och villa. En välfärd som fanns där när hon behövde den. Sedan kom 1990-talets finanskris. Skilsmässan och stressen. Fattigdomen. Barnens liv till varje pris.
Patrik Lundberg växte upp på Fjärilsvägen i Sölvesborg. Nu är Fjärilsvägen en kärleksförklaring till hans mor, och en berättelse om det svenska klassamhället.
Förlagets beskrivning
Patrik Lundberg
Patrik Lundberg (född 1983) är en svensk journalist och författare. Han debuterade 2013 med den självbiografiska ungdomsboken Gul utanpå, som bland annat handlar om att vara adopterad och göra en återresa. Sommaren 2020 var Patrik Lundberg värd i Sommar i P1 och hade ett hyllat program som precis som Fjärilsvägen handlar om hans mamma. Patrik Lundberg är krönikör på Expressen. Han har en hemsida och finns på Twitter och Facebook.
Den tunna isen av Lena Einhorn är en självbiografisk och kanske lite för lång bok om livet och den nödvändiga/omöjliga kärleken. Betyg: 3 sojakorvar av 5.
Den tunna isen är en självbiografisk roman av läkaren, författaren och regissören Lena Einhorn. Jag tror att jag läste om den i Vi läser, eller om det var någon som tipsade om den, helt enkelt. Såhär i efterhand känns det lite märkligt att jag påbörjade den. Jag visste nästan ingenting om Lena Einhorn innan och nu har jag lyssnat på något av en tegelsten där hon berättar oerhört ingående om sitt liv och kärlek.
Jag kan säga direkt att jag tycker att boken är för lång, så som det kanske lätt blir när man skriver en självbiografi. Jag hade förmodligen inte orkat läsa pappersboken, inte med tanke på att jag liksom aldrig har följt Lena Einhorn och hennes karriär; jag tror inte att jag har sett någon av hennes filmer och inte heller läst någon bok. Kanske får man ut mer av boken om man är mer insatt. Däremot fungerade den som ljudbok. Det finns också många passager som verkligen är fina och allmänmänskliga på något sätt.
Det som tar störst plats i boken är det röriga av-och-på-förhållandet som Lena har med bokens Nicki, en yngre kvinna som har en svårt sjuk son. Det finns alltid anledningar, bra eller dåliga, till att förhållandet aldrig blir riktigt på allvar. Det är sonen, det är exmaken, det är det ena med det andra. Under en lång tid försöker Lena och Nicki förgäves att få barn, men det slutar med att de går isär. Sedan träffas de igen. Och går isär. Så kan livet och kärleken också vara: komplicerad och svårgripbar. Einhorn skriver ofiltrerat och sminkat om deras relation, analyserar den in i minsta detalj, men inte ens psykoanalys kan riktigt reda ut någonting för henne.
Samtidigt berättar Lena om det andra i livet: filmandet & det eviga sökandet efter finansiering för hennes projekt, sin uppväxt & sina rötter. Det finns mycket intressant och fint i den här boken, men visst hade jag önskat att den hade varit kortare än 508 sidor ändå.
Den tunna isen av Lena Einhorn
I sin nya roman Den tunna isen ger sig Lena Einhorn i kast med sin egen historia och kärlekens livsfarliga och livsnödvändiga kraft. Det är sommar när en kvinna oväntat kommer simmande mot henne på bryggan. Vad som först liknar ett oskyldigt möte gör ett outplånligt intryck på henne. Och så inleds en förälskelse, och så småningom en kärleksrelation som ska ta henne ut på tunnare is än hon någonsin tidigare vågat beträda.
Men vad är hon rädd för, och varför? Parallellt med kärlekshistorien försöker hon utforska sin egen historia, sin egen barndom. Hon trodde hon kunde den. Det gjorde hon inte. Under arbetet med modersporträttet Ninas resa finner hon efterlämnade brev mellan föräldrarna och klotter i gamla böcker som lämnats på vinden. Med hjälp av detta material börjar hon långsamt bena upp inte endast sin mors liv, utan också sitt eget livs mysterium.
I Den tunna isen följer vi berättelsen om en kärlek som verkligen visar sig vara på liv och död. Och om en vådlig, berusande färd längst ut i människans känslomässiga universum, och längst in i hennes mest dolda och skyddade skrymslen.
Förlagets beskrivning
Uppläsare: Anette Sallmander. Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Norstedts), 2019 (den här ljudboken, Norstedts). Antal sidor: 508. ISBN: 978-91-1-309936-1, 9789113099453.
Lena Einhorn
Lena Einhorn (född 1954) är en svensk läkare, författare och regissör. Hon är bland annat känd för Ninas resa, som handlar om hennes mor och tiden när hon lämnade Warszawas ghetto. Berättelsen blev både bok och film som belönades med Augustpriset respektive två Guldbaggar. Lena Einhorn har en hemsida.
Mjölk och honung av Rupi Kaur är en lättillgänglig poesisamling om hjärta & smärta och feminism. Tyvärr kändes den bitvis alldeles för platt och enkel och jag blev tyvärr inte så berörd även om det glimmade till ibland och var riktigt bra. Betyg: 3 kärlekar av 5.
Mjölk och honung är en sensationell diktsamling av Rupi Kaur. Jag skriver sensationell eftersom poesi sällan blir bästsäljare, men Mjölk och honung har verkligen gjort succé i land efter land. De 4 miljoner följarna på Instagram kanske är en bidragande orsak.
Jag kan förstå att Kaurs poesi har gått rakt in i hjärtat hos så många. Det här är lättillgängligt, lätt att ta till sig och hennes poesi rör sig kring hjärta och smärta, som de flesta av oss kan relatera till. Ibland tycker jag att det tyvärr blir ganska platt och att Kaur skriver läsaren lite på näsan. Det händer att det kommer en liten förklarande knorr på slutet. Det faller mig inte i smaken.
smärta är en del av den mänskliga upplevelsen var inte rädd öppna dig för den
– Utveckling
Ur Mjölk och honung av Rupi Kaur, i översättning av Sandra Beijer
Jag tycker överlag att det känns att det här är poesi som funkar mer som visdomsord man scrollar förbi i ett flöde snarare än poesi man faktiskt vill läsa i en bok. Många av dikterna är väldigt korta, enkla, och känns tonåriga (vad jag nu vill säga med det?!).
Delar av diktsamlingen är bättre. Jag tycker att Rupi Kaurs betraktelser kring feminism och rasism är vassa och tänkvärda. Det är främst där hon faktiskt berör mig. Jag inser att det är mycket svårare att försöka vara nyskapande om man ger sig på att skriva om hjärtesorg och förälskelse, det som boken i huvudsak handlar om.
Jag är lite besviken över att jag inte gillade den här boken mer än vad jag gjorde. Jag hade verkligen älskat att upptäcka en ny, mer lättillgänglig poet som går att relatera till. I det här fallet tror jag att jag hellre borde ha börjat följa Rupi Kaur på Instagram.
Mjölk och honung av Rupi Kaur
Mjölk och honung är Instagram-fenomenet Rupi Kaurs debutbok, som snabbt har blivit en helt enorm internationell succé. En samling poesi- och prosatexter – illustrerade med Rupi Kaurs egna teckningar – som behandlar erfarenheter av våld, kärlek, förlust och femininitet.
Mjölk och honung tar oss med på en resa in i livets bittraste ögonblick och finner sötma i dem – eftersom det finns sötma överallt om du bara är villig att se efter. Boken är uppdelad i fyra kapitel. Vart och ett av dem tjänar ett eget syfte, behandlar en egen smärta, läker en egen sorg i själ och hjärta.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Milk and Honey (engelska). Översättare: Sandra Beijer. Illustratör: Rupi Kaur. Utgivningsår: 2015 (första kanadensiska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Mima förlag). Antal sidor: 204. ISBN: 9789188681133. Andra som läst: Aldrig bara ord, Jennys bibliotek.
Rupi Kaur
Rupi Kaur (född 1992) är en kanadensisk författare och illustratör, född i Indien. Hon har gjort stor succé med sitt Instagramkonto och har även en hemsida.
Skräcken på Wakenhyrst av Michelle Paver är en gotisk skräckroman om en ung kvinna som växer upp med en tyrann till far. Den är en spännande roman med många lager. Betyg: 3+ skator av 5.
Skräcken på Wakenhyrst av Michelle Paver är en gotisk skräckroman som jag har läst tack vare bokcirkeln. Gotisk skräck är ingen genre jag är särskilt bevandrad i – ärligt talat fick jag googla vad begreppet egentligen innebär, och hade det inte varit för bokcirkeln hade jag nog inte hittat till den här boken. För eventuella andra noviser inom gotik kan jag meddela att det är en genre där man blandar skräck och romantik.
Den här berättelsen kretsar kring Maud, som växer upp på godset Wake’s End tillsammans med sin oerhört stränga pappa, som är något av en tyrann med en skrämmande kvinnosyn. Kvinnor anses inte ha något intellektuellt att tillföra och det gäller inte minst Maud, trots att hon hjälper honom mycket i arbetet med att analysera texter. Pappan utnyttjar också kvinnor sexuellt. Allt detta och mycket annan galenskap bevittnas först genom Mauds barnögon och sedan genom pappans dagboksanteckningar, som hon börjar läsa när hon blir lite äldre. Det avslöjas tidigt i boken att pappan så småningom kommer att begå mord och bli fullständigt galen. Vad ledde dit? En tavla över Domedagen verkar spela en stor roll, liksom kärren som hör till ägorna. Är det demoner eller psykisk sjukdom?
Den romantiska biten kommer in som en liten sidohistoria som ärligt talat inte tar så mycket plats, men som inbegriper en son till en av tjänstefolken. Här får författaren också in ett litet lager om klass.
Jag ska erkänna att jag inte är speciellt förtjust i skräck. Jag brukar över huvud taget inte titta på skräckfilm, för jag vet med mig att jag lätt blir mörkrädd. När det gäller böcker gäller det omvända – jag brukar sällan/aldrig ryckas med eller bli särskilt skrämd. Här hinner det dock bli ganska äckligt och splattrigt i vissa scener – och det är otäckt på sitt sätt. Trots att jag inte är helt kompis med skräckgenren så kan jag ändå känna att det är en spännande bok. Det är mycket som är ovisst och det finns många lager. Vi har ännu inte bokcirklat boken, men jag kan se att den öppnar för många intressanta diskussioner, t.ex. om kvinnosyn genom historien eller om skräcken att växa upp med någon som framstår som helt galen. Jag ser fram emot att diskutera den!
”Jag vet vad du gjorde.”
En gotisk skräckhistoria av Michelle Paver, författare till succéromanen Evig natt. Skräcken på Wakenhyrst är historisk roman. Den är också en spökhistoria, en kärlekshistoria, en berättelse om klass och kvinnors roll och ett mysterium med undertoner av ren, otäck skräck.
I ett bortglömt hörn av England ligger det ståtliga godset Wake’s End. Huset står på randen till ett kärr, en mörk våtmark där vassen viskar hemligheter. Här lever Maud, en ensam flicka som har förlorat sin mor. Huset styrs av hennes dominante, stränge far. Maud lockas av vildmarken kring Wake’s End, särskilt det mystiska kärret …
En medeltida målning av djävulen väcker någonting till liv. Hemligheter ur det förflutna stiger till ytan. Och tecknen har alltid funnits där. Maud måste kämpa ensam när demoner från hennes fars förflutna ger sig till känna …
Ett skrämmande mästerverk av Michelle Paver.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Wakenhyrst (engelska). Översättare: Carina Jansson. Uppläsare: Anja Lundqvist. Utgivningsår: 2019 (första brittiska utgåvan), 2019 (första svenska utgåvan, Bokförlaget Semic), 2019 (den här ljudboken, Bonnier Audio). Antal sidor: 345 (ca 10 h lyssning). ISBN: 9789155267414, 9789178274789. Andra som läst: Epiloger, Fiktiviteter, Hellre barfota än boklös, Läsa & lyssna.
Michelle Paver
Michelle Paver (född 1960) är en brittisk författare, född i Malawi. Hon är bland annat känd för sina barnböcker i Vargbröder-serien och för skräckromanen Evig natt. Michelle Paver har en hemsida och finns på Facebook, Twitter, Youtube och Instagram.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
