Den 8:e mars är det den internationella kvinnodagen och Stockholms stadsmission passar på att ha konstutställning och boklansering på Klaragården (Klara västra kyrkogata 20B). Den konst som ställs ut är tavlor av kvinnorna på Klaragården och boken är en antologi med texter från deltagarna i Klaragårdens skrivargrupp. Jag har fått den skickad till mig och ser fram emot att läsa den. För er som bor i Stockholm tipsar jag om att man kan köpa den på plats för 80 kr.
Något som jag verkligen uppskattar med Joyce Carol Oates är att hon inte bara kan skriva om tunga ämnen, oftast om kvinnor i olika utsatta situationer, utan hon kan också väva ihop historierna och ge dessa sårade, utnyttjade och trasiga kvinnor upprättelse och avsluta böckerna med hopp och förtröstan. Det känns som att det verkligen behövs i sådana här böcker, där författaren inte är rädd för att rota omkring bland klassamhällen, utanförskap och annat som är tungt att prata om.
I Lilla himlafågel är huvudpersonerna två unga personer, Krista och Aaron, som växer upp i ett mindre, amerikanskt samhälle, där indianer och halvindianer bemöts med misstänksamhet och oftast lever med betydligt sämre förutsättningar än alla andra och där droger florerar fritt. Det framställs inte som en särskilt trygg uppväxt, utan som en ganska tuff tillvaro med mycket våld och klassklyftor. Deras liv korsas när Aarons mamma hittas brutalt mördad och såväl Kristas som Aarons pappa plockas in som misstänkta för mordet. Berättelsen som följer är en riktigt sorglig och ledsam historia om två män och två familjer som krossas totalt av samhällets agerande och aldrig får upprättelse. Vem som begått mordet är oklart, och på något sätt sekundärt, då det som egentligen tycks engagera folk är det snaskiga i det här brottet: en mördad strippa, som en gång i tiden var en populär sångerska i ett lokalt band och som vågade drömma om en riktig karriär som artist, och de två misstänkta som råkade vara hennes älskare respektive halvindianske man.
Boken är indelad i flera delar, där vi växelvis får följa Krista och Aaron i hur de hanterar det som hänt och samtidigt växer upp och står inför att skaffa egna liv. Det dröjde egentligen till den sista delen innan jag verkligen började uppskatta boken, som fram tills dess inte riktigt engagerade mig på samma sätt som många av Oates tidigare böcker. Den slutar dock precis så elegant och bra som man kan vänta sig av Oates och jag vet att det är en berättelse som jag kommer att bära med mig länge.
Jag tyckte väldigt bra om böckerna om Nancy (Mosippan m.fl.), men Näckrosträdet fångar mig tyvärr inte. I boken får vi följa Hildur genom hennes liv: från barndomen hos fostermamman och folkskolelärarinnan Greta och genom ett helt liv och äktenskap med mannen som blir hennes make, Ivan. För Ivans skull hoppar Hildur av sina studier och blir hemmafru och hon lever hela sitt liv med tanken om att det är ett livslångt äktenskap. Man undrar lite vad som driver henne att stå ut genom otrohetsaffärer och diverse galenskaper. Ivan framställs som psykiskt sjuk, sexuellt överaktiv och helt utan någon verklig kärlek till Hildur. Boken känns bitter, sorgsen och mörk. Eländig, liksom. Och jag förstår aldrig varför det inte sker något, varför Hildur mest tycks traska på och godta att livet är som det är.
Jag blev inte uppåt av boken precis och jag förstår den inte heller. Kärlek må i och för sig vara nästan omöjligt att förstå.
Trots allt förstår man att författaren skriver någonting viktigt som hon behöver berätta; som om det här är något hon har skrivit för att skriva av sig. Jag beundrar det och hur hon lyckas skriva så öppet och dela med sig av så mycket instängda känslor. Det är min största behållning av boken.
I den prisbelönta boken Timmarna berättar Michael Cunningham om en dag i tre olika kvinnors liv. Den ena av dem är Virginia Woolf och det är också hon och hennes roman Mrs Dalloway som väver samman de tre huvudpersonernas liv.
Laura Brown är en av huvudpersonerna. Hon är en hemmafru med ett inte helt lyckligt förhållande och hennes liv handlar ganska mycket om att hålla upp en prydlig fasad, inte minst mot sin man. Någonstans i henne finns en längtan att fly iväg och det gör hon också. Hon rymmer för en stund från sitt hemmafruliv för att läsa ut Mrs Dalloway.
Den andra av bokens kvinnor är Clarissa, som en gång har fått smeknamnet Mrs Dalloway. Den här dagen planerar hon en stor fest för en vän och gammal älskare, som har vunnit ett litteraturpris. Vännen är dock mycket svårt sjuk i aids.
Virginia Woolf behöver förmodligen ingen närmare presentation, även om jag mot alla rekommendationer inte har läst något av henne själv, inte ens Mrs Dalloway. I den här boken, och under den dag som den utspelar sig under, är hon i alla fall i processen att skriva just Mrs Dalloway.
Det är som sagt Virginia Woolf som är länken mellan bokens huvudpersoner, men vad de också har gemensamt är en mer eller mindre utforskad homo-/bisexualitet. Det är inte ofta det förekommer inom litteraturen, så det känns befriande! Det är tre fina porträtt som målas upp och jag gillar bokens idé och hur allt vävs ihop. Kanske vet jag för lite om Woolf och hennes verk Mrs Dalloway för att få ut allt av Timmarna, men jag tycker ändå att jag hade god behållning av den.
Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson är en roman om tre kvinnor och deras livsöden, och också en skildring av hur kvinnans situation har förändrats – och inte förändrats under 1900-talet. Betyg: 4 äktenskap av 5.
Anna, Hanna och Johanna är berättelsen om tre generationer kvinnor. Den börjar med berättelsen om Hanna, som lever i Dalsland vid 1800-talets andra hälft. Vid 13 års ålder blir hon mamma till ett utomäktenskapligt barn. Det blir en svår stämpel att leva med och hon får inte upprättelse förrän hon gifter sig. Hon får flera söner inom äktenskapet och till slut får hon även en dotter, Johanna. Johanna lever sitt liv i Göteborg, där hon engagerar sig i politiken och träffar sin blivande man, Arne. Slutligen får vi följa Johannas dotter, Anna, som lever ett liv med jobb och ett komplicerat förhållande, kantat av otrohet.
Det är ett fint porträtt av tre kvinnor och deras livsöden och boken berättar inte bara om livet för just dessa kvinnor, utan säger också mycket om samhället och hur det förändrades under den här tiden. Mycket förändras, särskilt när det gäller hur kvinnor gick från hemmafruar till yrkesarbetare, men ändå är det märkligt mycket som står still. På ett eller annat sätt står de alla i beroende till män, om inte direkt, som Hanna, så genom känslor, som för Anna, som inte kan skiljas från sin man, trots att förhållandet inte fungerar.
Jag tycker det är en väldigt fin och tänkvärd bok! Dessutom är den väldigt bra inläst av Anna Godenius och fungerar väldigt bra som ljudbok.
Uppläsare: Anna Godenius.
Utgivningsår: 1994 (första svenska utgåvan (utgåvan på bilden), Wahlström & Widstrand), 2006 (den här ljudboken, Talande böcker).
Antal sidor: 341 (ca 10 h lysning).
ISBN: 91-46-16533-9, 978-91-89469-66-2.
Marianne Fredriksson (1927 – 2007) var en svensk författare och journalist. Hon jobbade bland annat på Göteborgstidningen och Svenska dagbladet och startade tidningarna Vi föräldrar och Allt om mat. Hon debuterade 1975 med boken Kärlek, jämlikhet, äktenskap och följde upp med sin första roman, Evas bok, 5 år senare. Hon har skrivit 15 romaner, som finns översatta till 47 språk.
”Anna, Hanna och Johanna är tre generationer kvinnor i samma familj.
Marianne Fredrikssons roman är en spännande resa genom tre kvinnoliv.
Men berättelsen är också en resa i det svenska samhället där människors levnadsvillkor utvecklas från fattigdom till välstånd.
Det är en bok om kärlek som också ställer frågan: Kan kvinnor någonsin bli fria och oberoende?Marianne Fredriksson är en av Sveriges populäraste författare. Anna, Hanna och Johanna har översatts till ett 40-tal språk och är en internationell bestseller.
Anna Godenius läser den med värme och inlevelse.”
I den tredje och sista boken om Alberte har hon blivit mamma och bor kvar i Paris, i ett förhållande som är helt insomnat, men som hon inte har råd eller möjlighet att ta sig ur. Det är inte en alltför uppåt historia. Hon har så mycket drömmar och känslor, men är som en fånge bland alla hushållssysslor och med tanke på barnet kan hon inte bryta upp från barnets far, trots att hon har starka och besvarade känslor till en annan man.
Kärlek och (krossade) framtidsdrömmar må vara några av de mest uttjatade ämnena som finns inom litteraturen, men till skillnad från många andra lyckas Sandel verkligen nå fram till läsaren och beröra. Allt känns äkta, på ett närmast smärtsamt sätt. Jag tycker hemskt mycket om den här boken! Inte minst med tanke på slutet, som jag naturligtvis inte kommer att avslöja. Min enda invändning är: varför finns det inte fler böcker om Alberte?
I den andra boken om Alberte har författaren gjort ett ganska stort tidshopp och Alberte befinner sig nu i Paris, där hon försörjer sig genom ströjobb som modell och genom att skriva lite för norska tidningar. Allt som oftast går det dock inte ihop sig om hon inte går till pantbanken och hennes bostad är inte mer än ett billigt, kallt rum, som är fullt med möss och annan ohyra.
Bakom har hon lämnat sig Norge, sin släkt och alla människor där borta, men kvar har hon faktiskt ensamheten. Hon känner sig vara den enda som inte har träffat någon att dela livet med och det, tillsammans med den fattiga tillvaron, drar henne mer och mer ner i en hopplöshet, som får henne att inte orka ta tag i skrivandet, eller ens i sitt liv.
Det är inte en helt upplyftande läsning, men den är gripande. På ett sätt kan jag tycka att det är synd att tidshoppet från Alberte och Jakob är så stort, för det hade varit intressant att läsa mer om hur Alberte bröt upp från Norge och allt som band henne fast där och hindrade henne från att uppnå sina drömmar. Men den är ändå en riktigt bra bok och jag la den ifrån mig med ett leende på läpparna. Jag ser fram emot fortsättningen!
Det händer inte så ofta, men ibland bara ramlar de över en: de riktigt bra läsupplevelserna. Alberte och Jakob hör till denna kategori, och är faktiskt bland det mest betagande, ömsinta och fantastiska jag har läst på mycket länge.
Boken saknar action och spänning, men vinner stort på att den tränger in på djupet på ett sätt som få berättelser gör. Det är svårt att inte beröras av Albertes liv. Hon är yngsta dottern i en familj, som vill se välbärgade ut utåt, men egentligen inte har råd med sonens, Jakobs, skolgång, och definitivt inte har råd att bekosta Albertes dito. Livet ter sig ganska innehållslöst och till och med att ha drömmar verkar vara att kräva för mycket i denna iskalla nordnorska stad, där folks enda nöje är skvaller.
För Albertes del är det upplagt för besvikelser. Hon gör sin mor ledsen genom att inte vara den vackra dotter hon borde vara och genom att varken kunna sköta hushållssysslorna med glädje eller skaffa en lämplig man att gifta sig med. Hon har också ansvaret att hålla tillbaka sin slarver till bror och att täcka upp för honom när han hamnar i knipa. Det finns mycket i hemmet som måste döljas och undvikas att tala om. Det är som om de på varje middag sitter och mörkar katastrofer för varandra.
Boken är djupt berörande på sitt stillsamma sätt och den är fantastiskt väl berättad. Visst känns den på många sätt ledsam, men det fina är att det finns något slags ljusning i den, att den inte helt dödar hoppet om att livet kan bli det man vill att det ska bli, och inte det man försöker få det till att bli för att behaga de runt omkring och för att passa in. Alberte och Jakob tar upp det mest centrala i den oro över framtiden som förmodligen alla går och bär på i Albertes ålder. En fantastisk bok! Jag ser verkligen fram emot att läsa fortsättningen.
Rekommenderas för: Alla som vill läsa ett berörande, välskrivet litet mästerverk om en ung kvinna som försöker att skaffa sig ett eget liv i en kall, nordnorsk stad där alla förväntar sig att hon ska anpassa sig till den snäva kvinnoroll som erbjuds.
Betyg: 5 frostnätter av 5.
Cora Sandel är en pseudonym för Sara Fabricius (1880-1974). Hon var en norsk författare, född i Tromsø. Fabricius levde i Paris under ett antal år och försökte att leva på sitt konstnärskap, men flyttade sedan till Sverige. Hon var gift med skulptören Anders Jönsson, men paret separerade 1926, samma år som Fabricius debuterade som författare. Hon skrev ett flertal romaner, men är kanske mest känd för böckerna om Alberte, en trilogi som anses bygga mycket på hennes eget liv.
Originaltitel: Alberte og Jakob (norska).
Utgivningsår: 1927 (första utgåvan på svenska, översättning av Ingeborg Essén), 1997 (första utgåvan i denna översättning av Gun-Britt Sundström).
Antal sidor: 336 (Alberte och Jakob), 890 (hela samlingsvolymen).
Andras röster: Bokcirkeln i Sveriges radio, Bibliotekarien läser, Litteratura, Boklandskap.
Köp hos t.ex: Bokus.
Oj, vad jag gillar Joyce Carol Oates. När hennes namn står på framsidan på en bok vet man att man kommer att dras med i något stort, en berättelse utöver det vanliga. Med den här boken har Oates gjort det igen: serverat en magnifikt berättad skildring av en kvinnas liv i det moderna USA. Att hon hämtar inspiration ur självupplevda händelser och händelser från närstående personer är uppenbart, för såhär påträngande insiktsfullt kan man annars inte skriva. Har man läst några av Oates böcker upptäcker man också ganska snart att det är vissa teman som tenderar att återkomma i hennes berättande. Det kan vara Marilyn Monroe som står i huvudrollen (Blonde), det kan vara en kvinna vars mamma nyligt har blivit mördad (Älskad, saknad) eller det kan vara Rebecca Schwart/Hazel Jones, som är huvudperson i den här boken. Oavsett vilken tenderar det alltid att vara kvinnor i beroendesituationer, kvinnor som lider av den allra största ensamheten, kvinnor i utanförskap, kvinnor som är i ett desperat sökande efter en egen identitet, ett eget liv, en trygghet i en värld som tycks vilja dem något ont. Det finns ingen annan författarinna som kan skriva om detta på samma sätt som Oates. Hon kan måla upp livsöden och bakgrunder till de mest desperata eller rubbade handlingar en människa kan begå och hon får alla berättelser att beröra på djupet.
I den här boken står Rebecca Schwart i centrum. Hennes familj invandrar till USA vid 30-talets slut och har ett ganska miserabelt liv i utanförskap. En dag skjuter pappan i desperation både mamman och sig själv och lämnar Rebecca ensam kvar. Rebecca går inte klart high school, utan tar jobb som städerska på ett hotell, där hon träffar mannen som kommer att bli pappa åt deras barn. Rebecca Schwart, med ett efternamn som är taget för att passa bättre i USA, blir således mrs Niles Tignor. Äktenskapet är dock olyckligt och efter upprepade våldsamheter flyr hon därifrån och byter än en gång identitet. Hennes nya namn blir Hazel Jones. Hazel Jones är en behaglig kvinna, en korrekt kvinna, en kvinna som är på resa med sin lilla son Zack, det musikaliska underbarnet. Det är ett kringflackande liv fram tills att hon träffar en man som också får upp ögonen för Zacks musikaliska begåvning och det stora målet blir att stötta gemensamt stötta Zack i hans spelande och tävlande.
Oates berättande är som alltid fängslande och berörande. Det ständiga identitetssökandet blir i den här boken extra påtagligt hos Rebecca/Hazel, som helt byter namn och hela tiden strikt hemlighåller sin bakgrund i ett försök att skydda sig själv, sitt barn, sitt liv. Starkt och fantastiskt berättat!
