Etikett: Kvinnors liv

  • Det går an

    Det går an

    ”Den första svenska feministiska romanen” står det på framsidan till den här ljudboksversionen av Carl Jonas Love Almqvists lilla (ja, bara tre CD!) roman från 1839. Vem passar bättre som uppläsare än Gudrun Schyman? Jag tycker att hon gör det galant i alla fall.

    Det går an är berättelsen om hur den självständiga och starka Sara träffar Albert, som är sergeant. De träffas på en ångbåt, på resa från Stockholm, och de kommer att göra sällskap resten av resan och ända hem till Sara. Saras mamma är änka, vilket möjliggör att hon och dottern får driva ett glasmästeri. För Sara är det ekonomiska oberoendet viktigt och hon är inte den som låter karlar eller andra bjuda henne på middag eller betala för henne i andra sammanhang. Hon håller inte bara hårt i det ekonomiska utan strävar också efter frihet även på andra plan, inte minst i relationer. Boken väckte faktiskt stor uppståndelse när den kom och det ansågs enormt vågat att Sara förespråkar att par lever ihop utan att dela på sina tillgångar och utan att formellt gifta sig. Att Albert är förälskad i Sara är uppenbart, men går det an att leva som Sara vill? Spoilervaning. Men ja: det går an!

    Jag tycker att det här är en fantastiskt fin bok och sedd i sitt sammanhang är den oerhört intressant. Det är lätt att tro att vi idag lever i ett modernt och fulländat samhälle och att det på 1800-talet var ”rena 1800-talet”, men när jag läser/lyssnar på en bok som Det går an slås jag av hur högaktuell den fortfarande är.  Det här är fortfarande en bok som man kan diskutera och som fortfarande är relevant.

  • Presidentens hustru

    Presidentens hustru

    Presidentens hustru är en bok som är inspirerad av Laura Bushs liv och för den som är insatt i USAs historia och politik så kan man känna igen flera verkliga personer i den här skönlitterära boken. Jag hade höga förväntningar, för det känns onekligen som ett intressant uppslag att skriva en bok som mer eller mindre handlar om Laura Bush, och dessutom är min favoritförfattare, Joyce Carol Oates, en av de som har talat väl om den. Naturligtvis blev jag besviken!

    Huvudpersonen, Alice, är utbildad bibliotekarie och vid 30 års ålder verkar hon ha blivit ”den eviga singeln”, när hon träffar Charlie Blackwell. De tycks inte ha någonting gemensamt över huvud taget, utöver att de har ett skojigt sexliv (Alice är dock naturligtvis för pryd för att låta honom sova över innan de har gift sig). Bland annat delar de inte varandras politiska åsikter. Men självklart, självklart håller de ihop ändå. De kostar Alice hennes enda riktiga vänskap, eftersom bästa vännen också är intresserad av Charlie, men självklart, självklart, säger hon upp sig från sitt jobb och ger upp sitt liv för att leva med den här karln och vara hans hemmafru/mamma. Sedan rullar åren på. Han blir alkoholiserad (själv har hon förresten sin första fylla vid 31 års ålder och sedan dricker hon just ingenting mer), de skaffar en gullig unge, de lever överklassliv, som Alice kanske inte riktigt känner att hon passar in i, och så småningom är Charlie president. När han blir president har Alice övergivit alla sina egna åsikter. Allt hennes man gör är fint och bra och riktigt och rätt och det finns ingen fråga som hon kan/bör/ska lägga sig i, vare sig det är det meningslösa kriget, som egentligen är en slags slakt som inte leder till någon frihet eller demokrati i det krigsdrabbade landet, abortfrågan (hon har själv gjort abort en gång) eller något annat brännande. Hon engagerar sig för säkerhets skull bara i enkla grejer som omöjligen kan väcka anstöt: AIDS-frågan, analfabetism etc.

    Jag blir provocerad av Alices präktighet, hennes brist på eget liv/egna åsikter/någonting eget över huvud taget och hur hon hela tiden framställs som ett offer, trots att man egentligen mycket väl skulle kunna leva Alices liv av eget fritt val och må bra av det. Charlie verkar vara sällsynt ocharmig, plump och sexistisk (i och för sig har jag aldrig varit en av George Bushs fan heller) och Alice är så tröttsamt perfekt att man omöjligen kan känna några sympatier för människan. Det kanske är meningen att man ska känna på det sättet, men någonting får mig att tro att det inte är så. Någonting får mig att tro att man ska läsa den här boken och se det romantiska och fina i att hålla ihop och att man ska beundra Alice för hennes livsval. Det känns verkligen som att boken är skriven på fullaste allvar och det gör mig verkligen tveksam. För mig känns den nästan parodisk och om man utgår från att den är det så kanske man kan se det som intressant och som ett inlägg i frågan om jämställdhet och klassfrågan. Annars får man nog se det som ett stycke ointressant tantsnusk. Väljs själv!

  • En bok på internationella kvinnodagen

    En bok på internationella kvinnodagen

    Den 8:e mars är det den internationella kvinnodagen och Stockholms stadsmission passar på att ha konstutställning och boklansering på Klaragården (Klara västra kyrkogata 20B). Den konst som ställs ut är tavlor av kvinnorna på Klaragården och boken är en antologi med texter från deltagarna i Klaragårdens skrivargrupp. Jag har fått den skickad till mig och ser fram emot att läsa den. För er som bor i Stockholm tipsar jag om att man kan köpa den på plats för 80 kr.

  • Lilla himlafågel

    Lilla himlafågel

    Något som jag verkligen uppskattar med Joyce Carol Oates är att hon inte bara kan skriva om tunga ämnen, oftast om kvinnor i olika utsatta situationer, utan hon kan också väva ihop historierna och ge dessa sårade, utnyttjade och trasiga kvinnor upprättelse och avsluta böckerna med hopp och förtröstan. Det känns som att det verkligen behövs i sådana här böcker, där författaren inte är rädd för att rota omkring bland klassamhällen, utanförskap och annat som är tungt att prata om.

    I Lilla himlafågel är huvudpersonerna två unga personer, Krista och Aaron, som växer upp i ett mindre, amerikanskt samhälle, där indianer och halvindianer bemöts med misstänksamhet och oftast lever med betydligt sämre förutsättningar än alla andra och där droger florerar fritt. Det framställs inte som en särskilt trygg uppväxt, utan som en ganska tuff tillvaro med mycket våld och klassklyftor. Deras liv korsas när Aarons mamma hittas brutalt mördad och såväl Kristas som Aarons pappa plockas in som misstänkta för mordet. Berättelsen som följer är en riktigt sorglig och ledsam historia om två män och två familjer som krossas totalt av samhällets agerande och aldrig får upprättelse. Vem som begått mordet är oklart, och på något sätt sekundärt, då det som egentligen tycks engagera folk är det snaskiga i det här brottet: en mördad strippa, som en gång i tiden var en populär sångerska i ett lokalt band och som vågade drömma om en riktig karriär som artist, och de två misstänkta som råkade vara hennes älskare respektive halvindianske man.

    Boken är indelad i flera delar, där vi växelvis får följa Krista och Aaron i hur de hanterar det som hänt och samtidigt växer upp och står inför att skaffa egna liv. Det dröjde egentligen till den sista delen innan jag verkligen började uppskatta boken, som fram tills dess inte riktigt engagerade mig på samma sätt som många av Oates tidigare böcker. Den slutar dock precis så elegant och bra som man kan vänta sig av Oates och jag vet att det är en berättelse som jag kommer att bära med mig länge.

  • Näckrosträdet

    Näckrosträdet

    Jag tyckte väldigt bra om böckerna om Nancy (Mosippan m.fl.), men Näckrosträdet fångar mig tyvärr inte. I boken får vi följa Hildur genom hennes liv: från barndomen hos fostermamman och folkskolelärarinnan Greta och genom ett helt liv och äktenskap med mannen som blir hennes make, Ivan. För Ivans skull hoppar Hildur av sina studier och blir hemmafru och hon lever hela sitt liv med tanken om att det är ett livslångt äktenskap. Man undrar lite vad som driver henne att stå ut genom otrohetsaffärer och diverse galenskaper. Ivan framställs som psykiskt sjuk, sexuellt överaktiv och helt utan någon verklig kärlek till Hildur. Boken känns bitter, sorgsen och mörk. Eländig, liksom. Och jag förstår aldrig varför det inte sker något, varför Hildur mest tycks traska på och godta att livet är som det är.

    Jag blev inte uppåt av boken precis och jag förstår den inte heller. Kärlek må i och för sig vara nästan omöjligt att förstå.

    Trots allt förstår man att författaren skriver någonting viktigt som hon behöver berätta; som om det här är något hon har skrivit för att skriva av sig. Jag beundrar det och hur hon lyckas skriva så öppet och dela med sig av så mycket instängda känslor. Det är min största behållning av boken.

  • Timmarna

    Timmarna

    I den prisbelönta boken Timmarna berättar Michael Cunningham om en dag i tre olika kvinnors liv. Den ena av dem är Virginia Woolf och det är också hon och hennes roman Mrs Dalloway som väver samman de tre huvudpersonernas liv.

    Laura Brown är en av huvudpersonerna. Hon är en hemmafru med ett inte helt lyckligt förhållande och hennes liv handlar ganska mycket om att hålla upp en prydlig fasad, inte minst mot sin man. Någonstans i henne finns en längtan att fly iväg och det gör hon också. Hon rymmer för en stund från sitt hemmafruliv för att läsa ut Mrs Dalloway.

    Den andra av bokens kvinnor är Clarissa, som en gång har fått smeknamnet Mrs Dalloway. Den här dagen planerar hon en stor fest för en vän och gammal älskare, som har vunnit ett litteraturpris. Vännen är dock mycket svårt sjuk i aids.

    Virginia Woolf behöver förmodligen ingen närmare presentation, även om jag mot alla rekommendationer inte har läst något av henne själv, inte ens Mrs Dalloway. I den här boken, och under den dag som den utspelar sig under, är hon i alla fall i processen att skriva just Mrs Dalloway.

    Det är som sagt Virginia Woolf som är länken mellan bokens huvudpersoner, men vad de också har gemensamt är en mer eller mindre utforskad homo-/bisexualitet. Det är inte ofta det förekommer inom litteraturen, så det känns befriande! Det är tre fina porträtt som målas upp och jag gillar bokens idé och hur allt vävs ihop. Kanske vet jag för lite om Woolf och hennes verk Mrs Dalloway för att få ut allt av Timmarna, men jag tycker ändå att jag hade god behållning av den.

  • Anna, Hanna och Johanna

    Anna, Hanna och Johanna

    Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson är en roman om tre kvinnor och deras livsöden, och också en skildring av hur kvinnans situation har förändrats – och inte förändrats under 1900-talet. Betyg: 4 äktenskap av 5.

    Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson
    Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson

    Anna, Hanna och Johanna är berättelsen om tre generationer kvinnor. Den börjar med berättelsen om Hanna, som lever i Dalsland vid 1800-talets andra hälft. Vid 13 års ålder blir hon mamma till ett utomäktenskapligt barn. Det blir en svår stämpel att leva med och hon får inte upprättelse förrän hon gifter sig. Hon får flera söner inom äktenskapet och till slut får hon även en dotter, Johanna. Johanna lever sitt liv i Göteborg, där hon engagerar sig i politiken och träffar sin blivande man, Arne. Slutligen får vi följa Johannas dotter, Anna, som lever ett liv med jobb och ett komplicerat förhållande, kantat av otrohet.

    Det är ett fint porträtt av tre kvinnor och deras livsöden och boken berättar inte bara om livet för just dessa kvinnor, utan säger också mycket om samhället och hur det förändrades under den här tiden. Mycket förändras, särskilt när det gäller hur kvinnor gick från hemmafruar till yrkesarbetare, men ändå är det märkligt mycket som står still. På ett eller annat sätt står de alla i beroende till män, om inte direkt, som Hanna, så genom känslor, som för Anna, som inte kan skiljas från sin man, trots att förhållandet inte fungerar.

    Jag tycker det är en väldigt fin och tänkvärd bok! Dessutom är den väldigt bra inläst av Anna Godenius och fungerar väldigt bra som ljudbok.

    Anna, Hanna och Johanna

    Uppläsare: Anna Godenius.
    Utgivningsår: 1994 (första svenska utgåvan (utgåvan på bilden), Wahlström & Widstrand), 2006 (den här ljudboken, Talande böcker).
    Antal sidor: 341 (ca 10 h lysning).
    ISBN: 91-46-16533-9, 978-91-89469-66-2.

    Marianne Fredriksson

    Marianne Fredriksson (1927 – 2007) var en svensk författare och journalist. Hon jobbade bland annat på Göteborgstidningen och Svenska dagbladet och startade tidningarna Vi föräldrar och Allt om mat. Hon debuterade 1975 med boken Kärlek, jämlikhet, äktenskap och följde upp med sin första roman, Evas bok, 5 år senare. Hon har skrivit 15 romaner, som finns översatta till 47 språk.

    Förlagets beskrivning

    ”Anna, Hanna och Johanna är tre generationer kvinnor i samma familj.
    Marianne Fredrikssons roman är en spännande resa genom tre kvinnoliv.
    Men berättelsen är också en resa i det svenska samhället där människors levnadsvillkor utvecklas från fattigdom till välstånd.
    Det är en bok om kärlek som också ställer frågan: Kan kvinnor någonsin bli fria och oberoende?

    Marianne Fredriksson är en av Sveriges populäraste författare. Anna, Hanna och Johanna har översatts till ett 40-tal språk och är en internationell bestseller.
    Anna Godenius läser den med värme och inlevelse.”

  • Bara Alberte

    I den tredje och sista boken om Alberte har hon blivit mamma och bor kvar i Paris, i ett förhållande som är helt insomnat, men som hon inte har råd eller möjlighet att ta sig ur. Det är inte en alltför uppåt historia. Hon har så mycket drömmar och känslor, men är som en fånge bland alla hushållssysslor och med tanke på barnet kan hon inte bryta upp från barnets far, trots att hon har starka och besvarade känslor till en annan man.

    Kärlek och (krossade) framtidsdrömmar må vara några av de mest uttjatade ämnena som finns inom litteraturen, men till skillnad från många andra lyckas Sandel verkligen nå fram till läsaren och beröra. Allt känns äkta, på ett närmast smärtsamt sätt. Jag tycker hemskt mycket om den här boken! Inte minst med tanke på slutet, som jag naturligtvis inte kommer att avslöja. Min enda invändning är: varför finns det inte fler böcker om Alberte?

  • Alberte och friheten

    Alberte och friheten

    I den andra boken om Alberte har författaren gjort ett ganska stort tidshopp och Alberte befinner sig nu i Paris, där hon försörjer sig genom ströjobb som modell och genom att skriva lite för norska tidningar. Allt som oftast går det dock inte ihop sig om hon inte går till pantbanken och hennes bostad är inte mer än ett billigt, kallt rum, som är fullt med möss och annan ohyra.

    Bakom har hon lämnat sig Norge, sin släkt och alla människor där borta, men kvar har hon faktiskt ensamheten. Hon känner sig vara den enda som inte har träffat någon att dela livet med och det, tillsammans med den fattiga tillvaron, drar henne mer och mer ner i en hopplöshet, som får henne att inte orka ta tag i skrivandet, eller ens i sitt liv.

    Det är inte en helt upplyftande läsning, men den är gripande. På ett sätt kan jag tycka att det är synd att tidshoppet från Alberte och Jakob är så stort, för det hade varit intressant att läsa mer om hur Alberte bröt upp från Norge och allt som band henne fast där och hindrade henne från att uppnå sina drömmar. Men den är ändå en riktigt bra bok och jag la den ifrån mig med ett leende på läpparna. Jag ser fram emot fortsättningen!