Att vara 18-19 år är något speciellt. Det är en ålder när ens framtid börjar utkristallisera sig och man börjar bli vuxen på riktigt; skolan är över och det är dags att skaffa sig ett jobb eller söka sig till universitetet – och skaffa en livskamrat, en bostad och allt annat som hör det egna livet till.
I Shani Boianjius Det eviga folket är inte rädda står huvudpersonerna i precis det vägskälet, men som israeler måste de först och främst göra sin värnplikt. Barndomskompisarna Yael, Lea och Avishag får olika uppdrag: utbildar skyttar, jobbar som militärpolis och står vid gränskontroll. Militärtjänstgöringen är en lång leda och tjejerna har inte så mycket annat att göra än att fantisera om annat eller fördriva tiden på de mest meningslösa sätt. Likt de lekar som de lekte när de var små och sprang omkring och fantiserade ihop berättelser så fantiserar de nu ihop berättelser om de som passerar gränskontrollerna. Det fantiseras om män och snackas om sex. När det är tråkigt och hett lägger sig några tjejer ute på marken och kopplar in sig till nedfrusna droppåsar. Tjänstgöringen är som en meningslös lek där de här unga tjejerna, som i mångt och mycket är och beter sig som barn, ska uppträda som soldater. Ibland kommer verkligheten på besök; som när en kille närmast får halsen avskuren i gränskontrollen; en bild som sedan aldrig går att radera.
Det här är bland det finaste och bästa jag läst i år. Ledan, de egentligen obefintliga drömmarna man kan ha i Tel Aviv, där lägenheter kostar multum och det bästa jobb man kan hoppas på är att få sitta hela dagarna på flygplatsen och kontrollera passagerare, och de här unga tjejernas framtid, skildras så oerhört fint och med en enorm precision. Boianjiu skriver fantastiskt bra. Visst hade hon kunnat spara på några ganska onödiga och lite väl överdrivna scener, men jag orkar inte haka upp mig på det. Det här är en drabbande roman, som lika mycket handlar om att vara ung idag, väldigt generellt alltså, men också det att vara ung i Israel; att samtidigt vara så ung och barnslig och ändå behöva konfrontera våld i vardagen.
Några andra som skrivit om Det eviga folket är inte rädda är SvD, Bokmania och Hyllan. Du hittar den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
Bonnier fortsätter att leverera snygga pocketutgåvor av (moderna) klassiker. Den här gången är det en frisk blandning, men ändå ett tydligt tema: fyra böcker med kvinnor i fokus. Den senaste översättningen av Madame Bovary har här sällskap av Det mest förbjudna, Glaskupan och Under det rosa täcket; Alla utom Glaskupan har dessutom nya förord skrivna av Sara Danius, Johanna Koljonen respektive Katrine Kielos.
Men i någon mening är det framsidorna som känns mest spännande! Supersnygga, 70-talsflörtiga framsidor av Marimekkodesignern Maija Louekari. Jippie!
Thorvalls bok lånade jag för åratal sedan på biblioteket. Om någon mot förmodan skulle köa den, så att jag måste lämna tillbaka den, så blir jag inte ledsen om jag ”måste” köpa boken i nyutgåva istället… 🙂
Evas bok är Marianne Fredrikssons debutbok från 1980 och den är också första delen i trilogin Paradisets barn. Boken berättar om Adams och Evas (ja, de bibliska personernas) liv, men utan att egentligen kräva att man kan sin bibel. När boken tar sin början är Eva på en vandring tillbaka till Paradiset för att söka svar på frågor hon bär på. Varför dödade Kain, hennes son, brodern Abel?
Jag tycker om Marianne Fredrikssons fina berättelser om kvinnor, men i just Evas bok blev jag inte berörd. När jag lyssnade så kom jag på mig med att undra om jag missat ett avsnitt i mitten (lätt hänt om man lyssnar medan man springer i motvind…). Jag har lyssnat, lyssnat om och lyssnat om och lyssnat om, men berättelsen fångade aldrig mitt intresse och gick in. Idén är bra; det är ett intressant uppslag att skriva om Eva. Jag vet inte varför jag inte rycks med. Kanske är det för att jag inte kan relatera över huvud taget till grottmänniskolivet… Kanske gör sig boken bättre som pappersbok? Jag vet inte. Boken är lite av en modern klassiker och det finns många som hyllar den. Några som läst och skrivit om den är t.ex. Snowflakes in rain och Mikaelas läs- och skrivblogg. Själv läser jag nog inte klart trilogin.
Spill: En damroman är en bok som har följt mig länge. Jag har haft den i mp3-spelaren sedan jag vet inte när. Förr lyssnade jag ofta och regelbundet på ljudböcker i och med att jag brukade lyssna när jag sprang, men jag har haft paus från löpningen sedan i våras, så nu har det blivit mer sporadiska lyssningar. Det kanske inte precis förhöjer läsupplevelsen att låta det gå lång tid mellan lyssningarna. Hur som helst kan jag väl konstatera att jag gillade boken, men att den kanske inte bjöd mig någon direkt wow-känsla. Kanske hade jag också för höga förväntningar. Det här är trots allt en Augustprisvinnare, och till skillnad mot många andra (pretentiösa) priser, så brukar jag uppskatta Augustprisvinnare och finna böckerna både läsvärda och lättillgängliga.
Spill handlar om författaren Sigrid Combüchen (ja, det här är ytterligare en i raden av böcker där författaren lånar ut sitt namn till en av bokens karaktärer…), som en dag får ett brev av en läsare. Läsaren är en äldre dam, Hedwig Langmark, som tycker sig känna igen ett foto som beskrivs i en av Combüchens böcker. Hon frågar sig om fotot inte råkar vara ett foto som tagits av hennes familj på 30-talet. Det visar sig att hon har rätt. Sigrid har hittat fotot och låtit sig inspireras av det när hon har byggt upp persongalleriet till en av sina böcker. Nu börjar hon intressera sig för Hedwig och hennes liv och det som följer är en lång brevväxling, varvat med en skildring av livet som ung kvinna i 30-talets Stockholm.
Det är alls inte ointressant. Jag tycker det är kul att läsa om livet på 30-talet och följa med huvudpersonen i sina kärleksaffärer, sitt familjetrassel och en spirande karriär.
När jag läste om boken hos morgontidningarna fick jag dock veta att man ska läsa boken som någon slags stilfulländad bok om fiktion vs. verklighet;att alla bokens ”Hedda”, den unga kvinnan vars liv vi får följa, är en påhittad karaktär i Sigrids bok, och inte är samma person om Hedwig Langmark. Jaha, tänkte jag, vad synd att det gick mig förbi. Kanske är det sådant som händer när man lyssnar på ljudböcker på ett slarvigt sätt…
Förmodligen kan man läsa in mycket mer i den här boken än vad jag någonsin gjorde. För mig var det bara en trevlig bok om en ung tjej med livet framför sig och ett Stockholm, så som det var för 80 år sedan. Inte så illa det heller!
Jag har inte läst något av Joyce Carol Oates på ett tag. Hon är ju en fantastisk författare och är ständigt på tapeten när det börjar spekuleras kring vem som kommer att få nästa Nobelpris. I de diskussionerna brukar det dock alltid komma upp att hon är ”för produktiv” – och, ja, visst ligger det något i det. Hon skriver mycket och ibland är hon ojämn eller upprepar sig lite väl mycket. Det hindrar mig i och för sig inte från att tycka att hon är en enastående författare. Däremot kan jag ibland känna mig lite ”mätt” på hennes böcker. Nu börjar jag dock känna att det är dags att kasta sig in i en ny Oates och någon av hennes gripande berättelser om kvinnor i olika utsatta situationer. Kanske blir Dykvinnan min nästa. Den har i dagarna kommit ut på svenska och har fått rätt sval kritik i t.ex. DN. Det avskräcker mig inte.
M.R. Neukirchen är professor i filosofi och rektor för ett prestigefyllt universitet på den amerikanska östkusten. Hon är rakryggad, diplomatisk och alltid lika vänlig – värdefulla egenskaper för den som hanterar känsliga relationer till donatorer, bångstyriga studenter och äregiriga kolleger och som är ansikte utåt för ett lärosäte med fint men dessvärre inte fläckfritt rykte.
På väg till en stor kongress gör M.R. en spontan avstickare till sin barndoms trakter vid Great Snake River och får där oväntat kontakt med Dyflickan, som fyrtio år tidigare misshandlades svårt av sin mor och lämnades att dö i flodkantens dy. Innan slumpen såg till att hon blev räddad, bortadopterad och omdöpt till Meredith Ruth Neukirchen.
Joyce Carol Oates har skrivit en psykologisk spänningsroman som för tankarna till klassiker som Daphne DuMauriers Rebecca eller till Henry James När skruven dras åt.
Guds barmhärtighet är första delen i Kerstin Ekmans Vargskinnettrilogi. Jag kan ärligt talat säga att det tog mig ett bra tag innan jag kom in i berättelsen, så jag lyssnade om flera gånger på de första skivorna av ljudboken, men sedan lossnade det och då blev jag helt fast!
Boken kretsar kring Hillevi Klarin, som reser från Uppsala till en by i Jämtland vid 1910-talet. Hon har sökt och fått tjänst som barnmorska, men den egentliga anledningen till hennes resa är att hon är hemligt förlovad med prästen, Edvard, som också har fått en tjänst där borta. Edvard är dock inte särskilt entusiastisk över att Hillevi följer med honom och så småningom skiljs de åt och Hillevi inleder en relation med ortens handlare. Boken berättas av fosterdottern, Risten, och sticker ibland iväg och skildrar livet för Elis, en pojke som rymmer från de hårda förhållandena i byn.
Det är en engagerande och välberättad bok om livet i Jämtland under den här tiden. Inte minst tar den upp samernas situation och hur synen på samekulturen var, och den ger också en osminkad berättelse kring hur det kunde vara att arbeta som barnmorska under den här tiden. Hillevi kommer till byn med idéer om att vaccinera och att i största allmänhet utföra sitt jobb med stort allvar, men möts av en del skepsis. Hon kastas också rätt in i en obehaglig verklighet när hon t.ex. är med och förlöser en 13-årig flicka som gått i flera dagar utan att någon hjälp tillkallats.
Men boken är inte bara allvarlig och en historielektion. Mest av allt är den en intressant och fin berättelse, berättad med en hel del humor. Jag ser fram emot att läsa fortsättningen, Sista rompan och Skraplotter.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa en välskriven bok om livet i Jämtland vid början av 1900-talet.
Betyg: 4 lapphundar av 5.
Om Guds barmhärtighet och Kerstin Ekman
Kerstin Ekman (född 1933) är en svensk författare som sedan 1978 innehar stol nr 15 i Svenska akademien. Efter en konflikt kring författaren Salman Rushdie deltar hon dock inte akademiens arbete. Ekman debuterade som deckarförfattare 1959 och har sedan dess gett ut en lång rad romaner inom vitt skilda genrer. Ekman är en mycket uppskattad författare och bland de otaliga priser som hon har belönats med kan Augustpriset nämnas. Det är ett pris som hon dessutom har förärats två gånger (1993 för Händelser vid vatten och 2003 för Skraplotter).
Uppläsare: Helena Brodin.
Utgivningsår: 2004 (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Bonnier Audio), 2003 (första utgåvan, utgiven av Bonnier).
Antal sidor: 399 sidor (ca 16 h lyssning).
Andra delar i serien: Sista rompan, Skraplotter.
Andras röster: En bok om dagen, Manne Fagerlinds blogg.
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”När barnmorskan Hillevi Klarin vårvintern 1916 kommer med sin hygien och sin välvilja till fjällbyn Svartvattnet i Jämtland möter hon en hård värld där kvinnor och barn far illa. En liten lappflicka, Risten, blir hennes fosterbarn, och hon är den som minns i berättelsen; hon är länken mellan levande och döda, mellan då och nu. Kerstin Ekmans breda och täta roman om livets finsida och dess grovsida är den första i en planerad trilogi Vargskinnet.”
Inés min själs älskade handlar om Inés Suárez, den fascinerande kvinnan som var med och erövrade Chile och försvarade Santiago. Hon är en verklig, historisk person, som levde i början av 1500-talet. Det kan inte ha varit lätt att hitta källor, men Allende lämnar verkligen inga luckor när hon berättar den här historien. Kärleksaffärer, den plågsamma resan till Chile, det vardagliga livet och de viktiga historiska händelserna kring hennes liv finns med, bland mycket annat. Det kanske både kan räknas till bokens styrka och svaghet. Som historiebok är den spännande och intresseväckande, men skönlitterärt är den inte lika stark. Jag kände inte riktigt att jag lärde känna Inés genom att lyssna på den här boken. Det hindrar mig ju dock inte från att ryckas med. Så häftigt att en kvinna hade en så stor roll i något som mest män var inblandade i! Jag är glad att Allende har lyft fram den här delen av Chiles historia och berättat om Inés.
Idag är det den Internationella kvinnodagen. Jag älskar böcker som handlar om starka kvinnor. Faktiskt tycker jag så mycket om dem att jag låtsas att de har en egen genre som behöver en egen etikett på bloggen. 😉 Många av de bästa guldkornen är författade av Joyce Carol Oates, som är nummer ett när det gäller att berätta om kvinnoöden i USA idag, läs t.ex. Älskad, saknad eller Dödgrävarens dotter! Jag älskar också Cora SandelsAlberteböcker, som är alla tiders bästa i genren. 🙂 Det finns såklart många fler…
Idag är också dagen då projektet Nordisk kvinnolitteraturhistoria på nätet lanseras. Här finns massvis med artiklar kvinnliga författare. Mycket trevligt initiativ att göra detta digitalt och lättillgängligt!
Idag är det mors dag och jag hoppas att alla mammor där ute har blivit ordentligt gratulerade! 🙂
Jag tänkte inte passa på att tipsa om mammaböcker i form av böcker om graviditeter och barnuppfostran, för det är inte mitt ämne (jag är ingen mor). Däremot vill jag gärna tipsa om några några böcker där mammor har en stor roll.
Martina Haags böcker var de första jag kom att tänka på när jag funderade ut det här inlägget. I Hemma hos Martina och Martina-koden delar hon med sig av tokroliga berättelser ur sitt eget liv som trebarnsmamma. Det är hektiskt, stökigt och kärleksfullt, precis som i Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst. En tredje biografisk/verklighetsbaserad bok är Mustafa Cans berörande och fantastiska Tätt intill dagarna. Det är en otroligt kärleksfull och fin berättelse om Mustafa Cans mor.
Mammor finns naturligtvis också inom fiktionen. En av de i, mitt tycke, mest minnesvärda är Hilma i böckerna om Signe (i och för sig anses böckerna vara baserade på Thorvalls och moderns liv). Böckerna skildrar Hilmas enorma kärlek till sin dotter och hennes uppoffringar, vilka kanske framkommer tydligast i I skuggan av oron, som är en av mina favoritböcker. En mamma sedd ur en tonårings perspektiv får läsaren i den tårframkallande I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell. Bokens huvudperson lever ett ganska vanligt, men ovanligt, tonårsliv och har en cancersjuk mamma. En annan mammabok är Marianne Fredrikssons Anna, Hanna och Johanna, vilket är en bok där läsaren inte bara får lära känna en mor, utan tre generationer mödrar och hur deras liv ter sig. Samhället hinner förändras mycket medan åren går och generationer växlas, men någonstans tycks ändå beroendet till män stå kvar. Flera mammor finns också i feel good-romanerna om Ya-Ya flickorna. De är naturligtvis i en helt annan kategori än de nyss nämnda böckerna av Thorvall, Thydell och Fredriksson, men ibland behöver man bryta av med något lättare (fast det är faktiskt inte böcker helt i avsaknad av allvar!). Jag tycker att böckerna om Ya-Ya flickorna är ursköna. I de träffar vi mammorna Vivi, Caro, Teensy och Necie i deras liv i Louisiana.
En inte särskilt uppskattad mamma är mamman i Ragdes Arseniktornet. När hon går bort träffas hennes barn och barnbarn och de har hårda ord att säga om henne. Boken berättar ett inte helt lätt levnadsöde och om en mamma som är mor till ett inte alls planerat barn. Det kanske inte är en så rolig bok att nämna i det här inlägget, där jag egentligen vill hylla mammor, men jag hade svårt att låta bli, för det är en himla fin bok! Trots allt!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Att vara 18-19 år är något speciellt. Det är en ålder när ens framtid börjar utkristallisera sig och man börjar bli vuxen på riktigt; skolan är över och det är dags att skaffa sig ett jobb eller söka sig till universitetet – och skaffa en livskamrat, en bostad och allt annat som hör det egna livet till.
Guds barmhärtighet är första delen i Kerstin Ekmans Vargskinnettrilogi. Jag kan ärligt talat säga att det tog mig ett bra tag innan jag kom in i berättelsen, så jag lyssnade om flera gånger på de första skivorna av ljudboken, men sedan lossnade det och då blev jag helt fast!
