Häxringarna är en bok jag lånade ur mammas bokhylla på vinst och förlust och utan att egentligen ha någon aning om vad det är för bok. Jag måste säga att det blev en riktig fullträff. Den här boken har verkligen allt.
Det första som slog mig var att den är sjukt rolig, men absolut inte på ett pajigt och farsartat sätt, utan mer att man överraskas av det mellan raderna. Ekmans språk är finurligt och vindlande och med sitt berättande lyckas hon verkligen levandegöra karaktärerna. På bokens dryga 250 sidor hinner man lära känna huvudpersonerna och verkligen bry sig om dem. Inledningen sätter verkligen tonen:
”Detta var Sara Sabina Lans:
grå som en råtta, fattig som en lus, slankig och mager som en rävhona om sommaren. Ingen använde hennes förnamn. Han själv var inte mycket hemma. Han hade kommenderingarna och regementesmötena på Malmahed och han excerserade med korpralskeppet på Fyreö, en fasantupp i sin uniform. Hon hade ungarna och torpet med potatislandet, detta torp som med åren nästan kvävdes av syrener men där det inte fanns någon lycka, åtminstone inte före 1884 då tåget klippte benen av soldaten Lans.
Hon rökte skinkor åt bönderna. Det var hennes renligaste arbete. Annars fanns det ingenting så grovt, så skitigt och så slabbigt att hon inte åtog sig det. Hon skurade lagårdar om våren. Hon bykte och var behjälplig vid slakt. Hon tvättade lik. Hela sitt liv gnodde hon efter kvarlevor och fördelar. Hon var seg som gräset, ettrig som nässlan. Hennes gravsten är på Vallmsta kyrkogård. Där står:
Här hvilar Soldaten N:o 27 för Skebo rote
Johannes Lans
* 29 Juli 1833 † 12 Juni 1902
och hans maka
Denna Sara Sabina Lans alltså, som får ett helt hushåll att snurra, men som inte ens har sitt namn på sin gravsten! Boken är full av sådana kvinnor: kvinnor som går som piga, serverar och sliter, kvinnor som blir gravida, förlorar jobbet, men inte har något alternativ än att kämpa på ändå. Det är omväxlande så tragiskt att man vill gråta, men omväxlande så varmt och roligt berättat att man nästan skrattar högt. Boken utspelar sig i Vallmsta, ett stationssamhälle som i bokens början inte har många bekvämligheter. Efterhand städas alla lorthögar och annat snusk bort och en liten stad växer fram.
Jag älskar sådana här böcker som handlar om fascinerande kvinnor. Det fina med Häxringarna är också att det inte känns sökt eller krystat att den handlar så mycket om kvinnor, utan att det rätt och slätt känns som en genuin och autentisk berättelse om livet vid 1800-talets slut. Ganska ofta när jag läser böcker som utger sig för att skildra kvinnor i historien så tycker jag att det blir stolpigt; att författaren är så inne på att berätta om ett gripande livsöde att karaktärerna blir platta och allt för mycket målas upp som offer. Här är personerna alldeles levande. Deras tillvaro är alls inte lätt, men de beskrivs rakt igenom människor med humor, längtan och drömmar.
Det här är verkligen en fantastisk bok! Förstå min lycka när jag insåg att den är första delen i en hel svit som skildrar hur samhället växer fram. Jag ser fram emot att läsa övriga delar.
Det är 40-tal och Hilda har gett sig av. Hon är havande och någon pappa finns inte med i bilden. Hon hamnar hos två systrar som låter henne stanna hos dem i sin enkla stuga. Ganska snart börjar det dock kännas skrämmande och olustigt. Någonting är fel med systrarna. Och någonting är heller inte som det ska med barnet hon bär på. Vad bär hon på egentligen?
Det här är en skrämmande och spännande berättelse och det känns kul att den utspelar sig i relativ nutid och ändå innehåller så mycket folktro, som jag själv mest förknippar med äldre tider än så. Kanske tycker jag att det blir lite mycket sidospår och får sin upplösning lite väl abrupt, men som helhet är det en helt okej skräckbok.
Den stulna romanen är en roman som jag verkligen skulle vilja tycka om. Boken kretsar kring några kvinnor i Egypten, bl.a. den omåttligt populäre sångerskan Zina Bint Zinaat, som fötrollar med sin sång, men retar upp de strängt troende muslimerna som tycker att hennes framträdanden är syndiga och att hela hon är en skam eftersom hon är född utom äktenskapet. I boken får vi också träffa Magiida al-Khartiti, dotter till en känd kolumnist, som vänder kappan efter vinden och skriver precis avvägda texter för att inte reta upp någon. Dottern är egentligen talanglös på skrivandet och lejer en man att skriva i hennes ställe. Alla kvinnor i boken verkar ha sin beskärda del av olycka och leva under olika begränsningar som kommer sig av regimen och religionen. För att lätta sina hjärtan träffar flera av dem en psykiater, som egentligen utnyttjar dem sexuellt.
Jag skulle vilja gilla den här boken, som sagt, men det gör jag inte. Jag hade så gärna velat läsa en ögonöppnare; en intressant bok från och om Egypten och där man berättar om livet och tillvaron i detta land som ju de senaste åren har genomgått stora förändringar. Tyvärr är det här en bok som är segare än segast och som är så tillkrånglad, omständlig och rörig att den förmodligen kräver en examen i litteraturvetenskap för att man ska ha någon större behållning av den. Jag läser sida efter sida utan att ens orka reflektera över vad som står där. Det flimrar förbi en del tragikomiska scener där författaren gör sig lustig över samhället genom att t.ex. skildra absurda förhör eller samtal, men det blir inte tillräckligt roligt eller gripande för att väga upp att boken som helhelt är superjobbig att ta sig igenom.
Jag älskar lätta och fluffliga texter där författaren har lyckats skala av allt tills bara de absolut mest nödvändiga och brännande orden finns kvar. Nawal El-Saadawi gör väl ungefär motsatsen. Här ska allting lindas in och formuleras i form av liknelser och symbolik, som jag ärligt talat inte orkar tolka. Jag kan inte med sådana här böcker. Varför förstöra en viktig och bra berättelse genom att berätta den så att den bara blir tillgänglig för en liten elit?
Var och varannan sida innehåller för övrigt diverse liknelser och anspelningar på sex och/eller det manliga könsorganet. Jag är inte pryd, men det är något i det där som det är lite skämskudde-varning över.
Nej.
Det här gillade jag tyvärr inte. Och, ja, det handlar om mig och min smak och min brist på intresse att läsa en bok som kräver bredvidläsning för att uttolka texten. Jag förstår att boken handlar om maktens män, som i boken gärna symboliseras av diverse mer eller mindre töntiga omskrivningar för penisen, och hur dessa personer hindrar kvinnorna att blomma ut, så att det skenbart bara är den faderslösa Zina som verkar kunna gå sin egen väg. Men herreguuuuuud så denna berättelse hade kunnat berättas på ett mer intresseväckande sätt.
Boken finns bland annat att köpa hos Bokus och Adlibris. Några andra som skrivit om den är Bokhora och GP.
Älskaren handlar om en ung kvinna som växer upp i den franska kolonin ”Indokina” (nuvarande Vietnam, har jag googlat mig till) med sin fattiga mor och sina bröder. Hon träffar tidigt en välbärgad kines, som hon börjar träffa trots att hennes familj inte precis gillar det. Pengar och sex är lite av ett tema för boken, som för övrigt anses vara baserad på Duras egna upplevelser.
Jag tyckte det var lite svårt att komma in i berättelsen, men när jag väl gjorde det så tyckte jag verkligen om den. Det är något med miljöerna, livet i kolonierna och, framför allt, berättelsen om bokens huvudperson, hennes mor med sina misslyckade affärer, yngsta brodern som går bort och den äldsta som stjäl pengar för att ha råd med opium, som är väldigt fascinerande. Det är så exotiskt och annorlunda. Läsvärd klassiker!
För mycket lycka är min första bekantskap med nobelpristagaren Alice Munro, men det är absolut inte det sista jag läser av henne. Den här novellsamlingen föll mig definitivt i smaken.
Jag har läst en del noveller, särskilt de senaste åren, då de har pockat upp som en ganska praktisk liten text att läsa på mobilen, men Munro har verkligen en säregen stil som tar hela formatet till en ny nivå. Hon lär själv ha sagt något i stil med att hon valde novellen eftersom hon inte hade tid att skriva något annat. Jag undrar det, jag! Det krävs något extra av en författare som bara har några sidor på sig att få ihop en hel berättelse.
Jag tror att en nyckel är att våga hoppa i berättelsen, vilket jag gång på gång fascineras av att Munro gör i sina berättelser. Det som börjar med en berättelse av ett par och hur de träffats kan helt plötsligt hoppa iväg till en fest många år senare och sluta som en berättelse som egentligen handlar om en tjej som skriver om sin barndom och sin relation till sin mamma, fosterfar och musiklärare. Allt hänger ihop och är tight, men berättelserna färdas utan att det någonsin känns sökt eller onaturligt.
Vad som också imponerar i För mycket lycka är de vitt skilda berättelser som berättas. De flesta författare upprepar sig eller rent av återanvänder, men här är den enda skenbara röda tråden att alla, eller åtminstone de flesta, har en kvinna i huvudrollen. Munro måste på något sätt ha gjort gedigen research kring allt från tillvaron på ett fängelse till hur man fäller träd.
Jag tycker det är en fantastisk liten samling! För mycket lycka är tio noveller som var och en känns som en hel roman. Underbart!
Vägen mot Bålberget är det första jag läser av Therése Söderlind, en författare som ibland beskrivs som en svensk Joyce Carol Oates(!) eller en ny Kerstin Ekman. Snacka om att det är liknelser som trissar upp mina förväntningar. Förväntningarna blev också höga efter att jag varit på ett seminarium där Söderlind berättade om Vägen mot Bålberget och hur hon bestämde sig för att skriva om just häxprocesserna. Hon var spännande att lyssna på!
Boken lever dessutom verkligen upp till förväntningarna. Det här är en bra, insiktsfull och intressant bok. Den berättar också om ett stycke historia som ligger ca 10 generationer bort, men som känns extremt avlägset: häxprocesserna. Boken är indelad i fyra delar och rör sig i tid och rum. En del handlar om Malin, som hörde till de anklagade. En annan handlar om Jacke, i 70-talets Nyland vid Ångermanälven, som blir lämnad av sin fru och därför blir ensamstående med sin tonårsdotter, som blivit intresserad av häxprocesserna och att veta om det funnits några drabbade i släkten. En tredje handlar om tonårsdottern, Veronica, fast som vuxen, singel och barnfri och kanske lite osäker på vad hon vill här i livet. Hon har blivit intresserad av släktforskning och återvänder nu igen till att leta långt bak i släkten. Är det sant som farmor sa, att hon i rakt nedstigande led är släkt med en kvinna som överlevde processerna? I en fjärde del är det Olof som står i fokus. Han har levt ett helt liv med skuldkänslor över att han som barn var en av de som pekade ut.
Söderlind kan berätta. Hon kan ge en trovärdig röst åt Malin, hon kan hitta intressanta infallsvinklar och kopplingar till nutid. Vägen mot Bålberget känns alltigenom angelägen och intressant. Det gäller inte bara berättelsen om hur kvinnor avrättades och brändes på bål, utan även det som hon skildrar i mer nutid. Att vara tonåring, att ha en tonårsdotter, att söka sina rötter, att välja eller välja bort barn, att veta vad man vill göra med livet, att ångra, att förlora, att älska och att hålla hemligheter. En mycket läsvärd bok! Och faktiskt som en blandning av Oates underbara porträtt av kvinnor och Ekmans skildringar av Sverige.
Dödens mästarinna är en deckare i medeltida miljö. När jag var yngre/tonåring hade jag särskilt intresse för ”historiska romaner”, men nu tycker jag att de sätter upp ett filter som hindrar mig från att relatera. När jag läser en bok kan jag eventuellt vara ute efter spänning/underhållning/intressanta berättelser, men de böcker jag verkligen blir berörd av måste de vara särskilt angelägna och kunna förmedla något som går att leva sig in i. Jag förmodar att människan i grunden var likadan på t.ex. 1100-talet som i nutid, men när böcker utspelar sig för hundratals år sedan har jag verkligen svårt att leva mig in. Det blir platt. Det blir mer fakta och historiska detaljer än berättelser om människor och relationer som jag kan bygga mig en bild av.
I Dödens mästarinna skickar kung Henrik II efter ”rättsläkaren” (så hette det naturligtvis inte) Adelia för att undersöka kropparna efter några barn som hittats mördade och stympade. Med de primitiva metoder som fanns (i boken; jag tror nog inte på att rättsläkare existerade på den här tiden) gör hon sina undersökningar, brottas med omgivningen, som inte alltid har så lätt att förhålla sig till att hon är kvinnlig läkare, och nystar i fallet. Som så många andra böcker som tar sig an att lära läsaren om livet förr i tiden så innehåller boken rätt mycket redogörelser för hur lite man visste om t.ex. medicin och forensik på den här tiden. Och hur mycket! Hon är onekligen svårköpt klipsk den där Adelia; som när hon bara lite sådär från ingenstans och som en liten bisak förstår vad som orsakar malaria eller som när hon i förbifarten delar ut moderna kostråd.
Nja. Det här känns som en småspännande bagatell. Det är lite kul med en deckare som utspelar sig i en annan miljö än vad de flesta andra deckare och visst har den sina intressanta och positiva sidor, t.ex. att den faktiskt är rätt rolig och att den har en självständig kvinna i huvudrollen. Men personligen har jag som sagt svårt för historiska romaner i största allmänhet. Det räckte helt enkelt inte hela vägen för mig.
Vi läste den här boken i bokcirkeln Picket & pocket, men jag kunde inte vara med på träffen och boken blev liggande outläst i månader… 😮 Mina bokcirkelkompisar Nobelprisprojektet och Med näsan i en bok har också bloggat om boken. Tror de gillade den lite mer än vad jag gjorde… Boken kan köpas hos t.ex. Adlibris.
Att vara 18-19 år är något speciellt. Det är en ålder när ens framtid börjar utkristallisera sig och man börjar bli vuxen på riktigt; skolan är över och det är dags att skaffa sig ett jobb eller söka sig till universitetet – och skaffa en livskamrat, en bostad och allt annat som hör det egna livet till.
I Shani Boianjius Det eviga folket är inte rädda står huvudpersonerna i precis det vägskälet, men som israeler måste de först och främst göra sin värnplikt. Barndomskompisarna Yael, Lea och Avishag får olika uppdrag: utbildar skyttar, jobbar som militärpolis och står vid gränskontroll. Militärtjänstgöringen är en lång leda och tjejerna har inte så mycket annat att göra än att fantisera om annat eller fördriva tiden på de mest meningslösa sätt. Likt de lekar som de lekte när de var små och sprang omkring och fantiserade ihop berättelser så fantiserar de nu ihop berättelser om de som passerar gränskontrollerna. Det fantiseras om män och snackas om sex. När det är tråkigt och hett lägger sig några tjejer ute på marken och kopplar in sig till nedfrusna droppåsar. Tjänstgöringen är som en meningslös lek där de här unga tjejerna, som i mångt och mycket är och beter sig som barn, ska uppträda som soldater. Ibland kommer verkligheten på besök; som när en kille närmast får halsen avskuren i gränskontrollen; en bild som sedan aldrig går att radera.
Det här är bland det finaste och bästa jag läst i år. Ledan, de egentligen obefintliga drömmarna man kan ha i Tel Aviv, där lägenheter kostar multum och det bästa jobb man kan hoppas på är att få sitta hela dagarna på flygplatsen och kontrollera passagerare, och de här unga tjejernas framtid, skildras så oerhört fint och med en enorm precision. Boianjiu skriver fantastiskt bra. Visst hade hon kunnat spara på några ganska onödiga och lite väl överdrivna scener, men jag orkar inte haka upp mig på det. Det här är en drabbande roman, som lika mycket handlar om att vara ung idag, väldigt generellt alltså, men också det att vara ung i Israel; att samtidigt vara så ung och barnslig och ändå behöva konfrontera våld i vardagen.
Några andra som skrivit om Det eviga folket är inte rädda är SvD, Bokmania och Hyllan. Du hittar den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.
Bonnier fortsätter att leverera snygga pocketutgåvor av (moderna) klassiker. Den här gången är det en frisk blandning, men ändå ett tydligt tema: fyra böcker med kvinnor i fokus. Den senaste översättningen av Madame Bovary har här sällskap av Det mest förbjudna, Glaskupan och Under det rosa täcket; Alla utom Glaskupan har dessutom nya förord skrivna av Sara Danius, Johanna Koljonen respektive Katrine Kielos.
Men i någon mening är det framsidorna som känns mest spännande! Supersnygga, 70-talsflörtiga framsidor av Marimekkodesignern Maija Louekari. Jippie!
Thorvalls bok lånade jag för åratal sedan på biblioteket. Om någon mot förmodan skulle köa den, så att jag måste lämna tillbaka den, så blir jag inte ledsen om jag ”måste” köpa boken i nyutgåva istället… 🙂
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Häxringarna är en bok jag lånade ur mammas bokhylla på vinst och förlust och utan att egentligen ha någon aning om vad det är för bok. Jag måste säga att det blev en riktig fullträff. Den här boken har verkligen allt.
Det är 40-tal och Hilda har gett sig av. Hon är havande och någon pappa finns inte med i bilden. Hon hamnar hos två systrar som låter henne stanna hos dem i sin enkla stuga. Ganska snart börjar det dock kännas skrämmande och olustigt. Någonting är fel med systrarna. Och någonting är heller inte som det ska med barnet hon bär på. Vad bär hon på egentligen?
