Kom så drar vi! av Josefiné Josefsson kretsar kring en ung kvinna som lever sitt liv i ett högt tempo. Livet snurrar snabbt mellan fester, killar och ett hem där en mamma är påtagligt frånvarande. Plötsligt får hon beskedet: hon har blivit utvald att vara Stadens Stjärna. Som Stadens Stjärna kommer hon att få gå längst fram i paraden på studentdagen och att få hålla ett nyårstal, men framför allt är det nu som alla dörrar kommer att öppnas och livet ta en ny riktning. Det här är en novell med lika högt tempo som huvudpersonens liv och språket är lekfullt och fullt av liv, precis som hos en gymnasiestudent på väg ut i vuxenlivet. Jag älskar när författare tar ut svängarna med språket och det här är därtill en både mörk och rolig berättelse. Riktigt bra!
Betyg: 4+ hamburgertallrikar av 5.
Utgivningsår: 2019 (Novellix). Antal sidor: 23. ISBN: 978-91-7589-337-2.
En familjemiddag
Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro har skrivit ett par av mina favoritromaner och med novellen En familjemiddag blir jag återigen tagen över hur mycket författaren lyckas skildra mellan raderna. Berättelsen kretsar kring en sargad familj som återses efter en tid när var och en har haft sina bekymmer på sitt håll: en son och en dotter återvänder till sitt föräldrahem, där pappan är ensam kvar, änkling, och med ett konkursat bolag bakom sig. Sonen har gjort föräldrarna besvikna och vet inte hur länge han ska stanna, vilket också är en besvikelse. Hos dem alla finns den störande tanken på den fru och mor som dött, förgiftad av fugufisk. Nu samlas de runt bordet på nytt. För att äta fisk. Det finns många bottnar i den här vemodiga berättelsen. Ett fantastiskt exempel på riktigt bra novellkonst.
Betyg: 5 modellbåtar av 5.
Originalets titel: A Family Supper (engelska). Översättare: Rose-Marie Nielsen. Utgivningsår: 1983 (första brittiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Novellix). Antal sidor: 24. ISBN: 978-91-7589-283-2.
Den blå karbunkeln: Ur Sherlock Holmes äventyr
Den blå karbunkeln av Arthur Conan Doyle är en mysig liten deckargåta med Sherlock Holmes och dr Watson i huvudrollerna. En oerhört värdefull ädelsten, stulen från en grevinna, har upphittats inuti en gås som en man har slängt ifrån sig i ett tumult på gatan. Efter sig lämnade han även sin illa medfarna hatt. Finns där alla ledtrådar som behövs för att gå till botten med vem som stulit grevinnans ädelsten? En pusslig och trevlig liten deckare i juletid.
Betyg: 4 tidningsnotiser av 5.
Originalets titel: The Adventure of the Blue Carbuncle (engelska). Översättare: Tom Wilson. Utgivningsår: 1907 (första svenska utgåvan i samlingen Sherlock Holmes Äfventyr, Björck & Börjesson), 2015 (den här utgåvan, Novellix). Antal sidor: 36. ISBN: 978-91-7589-102-6.
Kräftfångst
För några år sedan läste jag Pooneh Rohis debutroman Araben och blev djupt berörd. Jag har än idag inte läst någon som på ett skarpare sätt har lyckats förmedla den förlust det innebär att lämna sitt hemland och omfamna en ny kultur (eller att inte göra det). Kräftfångst är en novell på samma tema. Den här gången är det en ung man som har huvudrollen. Han befinner sig på sommarstället tillsammans med sin livskamrat, infödd svenska, och deras barn. Det är dags att plocka upp kräftor ur sjön och de ror ut med båten i mörkret. ”Jag ger dig minnen nu”, tänker han. Men vad har det för pris? Jag blev väldigt berörd även av Rohis novell om att försöka hantera och leva i två kulturer. En fantastisk berättelse som trots sitt ringa sidantal rymmer väldigt mycket.
Betyg: 5 studentrum av 5.
Utgivningsår: 2019 (Novellix). Antal sidor: 19. ISBN: 978-91-7589-302-0.
Idag kommer ett kanske lite pretentiöst inlägg om en grej som jag har funderat på en hel del. Vad är egentligen kultur och vad ska vi ha den till? Jag har naturligtvis inga svar, men kultur betyder mycket för mig. Vad betyder kultur för dig?
När jag växte upp var böcker och läsning en självklarhet i mitt hem, men jag hade långt till någon teater och gick just aldrig och såg någon scenkonst, annat än med skolan någon enstaka gång. Musik tyckte jag om, men utbudet begränsades till den lilla CD-samling jag hade och några konserter gavs sällan någonstans i närheten, så det blev inte några live-upplevelser speciellt ofta. Någon musikskola eller dansskola fanns just inte i min kommun, så det låg inte direkt nära till hands att själv ägna sig åt något kulturellt. Teater, opera, klassisk musik, konst, allt sådant var främmande. Ändå låg det bara och väntade på mig.
Jag flyttade till Umeå när jag var 18 år och då hamnade jag plötsligt i en stad med ett stort kulturutbud och flera dansskolor. Jag började självklart att dansa. Jag visste att dansen var något som hade saknats mig, trots att jag aldrig hade dansat förut. Jag visste inte vilken stil jag ville hålla på med, men jag testade mig fram. Jag visste inte att man kunde dansa balett som vuxen nybörjare, men när jag så småningom började lyssna på klassisk musik kändes det direkt att det var balett jag måste hålla på med (jag dansar även dancehall, vilket är en helt annan stil). Få musikstilar går rakt in i kroppen på samma sätt som klassisk dansmusik, balettmusik. Jag vet inte varför, men det känns i kroppen.
Musiken är verkligen något som känns. Jag kan inte ens hitta ord för att förklara hur mycket exempelvis Kent och Håkan Hellström har betytt för mig under tonåren och hur mäktigt det har varit att få se dem live. Att gå på konserter kan vara en otrolig upplevelse. Att lyssna på musik i sina hörlurar kan vara en annan, men nästan lika härlig upplevelse. Musik kan gå rakt in i hjärtat, eller rakt ut i kroppen och kräva dans. Det är otroligt hur något kan balansera på känslolägen på det sättet.
Det dröjde, men sedan upptäckte jag den klassiska musiken. Jag visste ingenting, absolut ingenting, om klassisk musik, men jag delade kontor på jobbet och blev distraherad. Jag började ha Klassisk morgon igång i hörlurarna och där någonstans vaknade mitt intresse för klassisk musik. Som pausmusik fungerade det dock ”sådär” tills jag kom på vad som verkligen är min bästa jobbmusik: minimalistisk musik. Nu för tiden återvänder jag hela tiden till Steve Reich och Philip Glass. Ibland skrattar jag nästan åt mig själv. Vad lyssnar jag på för pretto skit? Jag vet inte! Jag vet bara att Steve Reichs musik passar perfekt för min arbetsdag och att det finns slagverksmusik som är så fantastisk att jag inte ens kan sätta ord på det.
Opera är också fantastiskt. Jag såg min första opera när jag var cirka 20. Det var en obegriplig uppsättning av Trollflöjten. Jag och en kompis köpte biljetter lite sådär på impuls och det fanns bara två platser kvar, längst fram, vilket ärligt talat var skoj, för det är ju roligt att kunna se ned i orkesterdiket. Jag hade dock inte läst på och jag fattade därför ingenting. Sedan fortsatte jag ändå att gå. Det visade sig att jag älskar opera, älskar opera för att det är så maximalistiskt och innehåller allt: musik, kostym, sceneri, dans.
Det mesta jag testar i kulturväg är sådant som ger ett omedelbart sug efter mer. Jag trodde dock länge att konst inte var något för mig. Jag visste ingenting om konst och förstod inte vad det var man skulle ”se”. Jag trodde att det krävdes en viss utbildning, någon slags förstånd eller klass som jag inte hade. Sedan tittade jag på konst i alla fall och fattade att alla kan se. Man ser det man ser. Nu älskar jag konst (nej, inte all konst, precis som att jag inte älskar all musik eller tilltalas av all dans). Jag och min sambo brukar ägna en stor del av våra semestrar åt att springa på museum. Varje gång ser man lite mer, förstår lite mer. Förstår vad? Inget! Allt! Ju oftare man ser, desto mer finns det att se: sammanhang, tekniker, komposition, tanken bakom, sig själv i en ny vinkel. Jag och min sambo pratar om konst typ varje dag och det finns inget bättre söndagsnöje än att kolla på konst.
Ibland har jag verkligen svårt att hitta tid till film (för att inte tala om serier), men jag älskar verkligen film, självklart inte all film, men mycket och filmer från många olika genrer, högt och lågt. Jag tittar på det som vissa tror är barnfilm, men som är hjärtevärmande animerad film. Jag tittar på komedier, SciFi, de långsammaste av dramafilmer. Under en period brukade jag gå på matinéer på söndagar och mestadels kolla på just de där dramafilmerna. En gång satt jag själv i biosalongen. Lyxen att sitta helt själv och få titta in i någon annans värld en stund.
Ja, ni hör, jag kan inte tänka mig ett liv utan kultur. Jag fattar att allt går i faser och att det säkert finns eller kommer att finnas perioder när jag måste fokusera på helt andra saker, men jag har verkligen svårt att se att jag helt skulle avstå från att konsumera kultur. Någon gång emellanåt behöver jag verkligen en dos nya intryck. Det kan vara opera, det kan vara en utställning, det kan vara en konsert, det kan vara en bok. Eller att bara lyssna lite på Spotify. Ett liv utan böcker? Jag vill inte vara utan böcker!
En bok kan vara ren underhållning, absolut, men ibland (ofta) kan en bok sätta ord på något jag känt eller tänkt och inte riktigt förstått. Ibland lånar jag någon annans blick, får se någon annan del av världen en stund. Lär mig något. Ibland läser jag ett fåtal ord, ser något mellan raderna, får som ett sug i maggropen. Litteratur kan beröra starkt, kan förändra folks liv. Jag menar det verkligen.
Jag vill alltid lära mig något. Det är en av anledningarna till att jag älskar kultur. Det är nog också därför jag arbetar som forskare. Jag vet inte ens vad jag söker efter. Först grottade jag ned mig i ett doktorandprojekt, men sedan flera år jobbar jag som en slags mångsysslare och kastar mig in i alla projekt där det saknas folk (och okej, jag har några mer långsiktiga projekt också). Allt verkar spännande och kul. Jag vill alltid lära mig något nytt. Det är ett sådant sug i mig att jag emellanåt pluggar vid sidan av mitt jobb. En lätt oroad kollega frågade varför, vad som är mitt mål, vad jag har för plan med mina studier. Plan? Han trodde att jag skulle söka mig till någon annan arbetsplats, men herregud, jag hade ingen plan. Jag har ingen som helst plan. Jag vill bara lära mig nya grejer.
Lära mig nya grejer, känna nya grejer. Och ja, jag fattar att man kan göra det på olika sätt, t.ex. genom resor, möten, äventyr. Ändå känner jag att kulturen har något speciellt, något fantastiskt, för den finns så tillgänglig och tar så många uttryck.
Egentligen är vi bara djur. Människan är verkligen inget mer än ett djur, men ändå vill vi så gärna att vi ska vara något mer, något annat. Den viktigaste skillnaden är kanske kulturen. Egentligen hade vi inte behövt jobba så mycket och hårt som vi gör. Det ekonomiska systemet, jakten på tillväxt, är något vi själva har uppfunnit, relativt nyss dessutom. Redan för 40 000 år sedan konstruerade människan musikinstrument och bildkonst har till och med funnits sedan långt tidigare än så. Suget efter kultur uppstod inte nyss, det har funnits med oss i tiotusentals år. Idag hade vi kunnat ägna oss ännu mer åt kultur och åt bildning. Vi behöver egentligen inte köpa en massa onödiga prylar, jobba (ibland med rena hitte-på-jobb) 40 h i veckan och sträva efter ständig tillväxt (och nej, jag är verkligen ingen flummig hippie eller ens speciellt vänster, men jag tycker såhär ändå). Vi hade kunnat ägna oss mer åt det som skiljer oss från djuren: kulturen, att nå något nytt, något djupare, bilda oss. Men det gör vi inte, för det sjuka är att kulturen inte har något större värde idag. Bildning och utbildning har inget större värde. Just ingen blir rik av att utbilda sig, av att skaffa sig en akademisk utbildning eller av kultur. Rik blir man av att redan ha pengar att placera eller av att köpa en bostad. Tack vare bostadspriserna kryllar det nu av nyrika människor som kan köpa fräsiga bilar, kläder från rätt märken, ännu dyrare hus. Men de kan inte köpa bildning. Spelar det någon roll? Nej, kanske inte. Jo, kanske mycket.
Jag vill i alla fall tro att den som avstår från att ta del av kultur missar något väsentligt. Jag har också svårt att förstå varför kultur ska ha så lågt värde och betyda så lite. Det går alltid att argumentera för att skattepengar ska satsas på vård, skola, omsorg (och det kan jag ju hålla med om, oftast). Det går alltid att skära ner på kultur (eller?). Men vad blir kvar? Till slut blir vi korkade. Det måste vara så det blir. Till slut blir vi bara djur.
Det allra mest korkade: det parti som pratar mest om kultur är också ett parti som värnar om en ”svensk kultur” och som lägger sig i vilka uttryck konsten får ta. Hur mycket hatar man inte kultur om man tror att det finns en ”svensk kultur” eller ”klassisk och tidlös” konst? Kultur betyder odla. Kultur handlar om att växa, expandera, öka, gro. Tror man att kultur handlar om att… jag vet inte vad? Hopsa omkring i folkdräkt? Enbart visa konst som är rent dekorativ? Verk som skildrar svunna tider? Och inget mer. Ja, då är man faktiskt lite väl dum i huvudet (alternativt hatar kultur).
Det här blev ett långt, svamligt inlägg utan någon stark poäng annat än den att kultur verkligen betyder mycket, mycket för mig och för mig är det överrumplande att den kan betyda så lite för andra.
Moll av Elisabeth Rynell är en dystopisk roman om en framtid där olönsamma människor skickas iväg från staden. En kvinna rymmer. Det är en intressant bok, men mycket flög över huvudet på mig. Betyg: 3 getter av 5.
Moll av Elisabeth Rynell är en dystopisk roman som utspelar sig i en framtid där de som bedöms som olönsamma, t.ex. kulturarbetare och andra som inte ger något direkt mätbart bidrag till samhället tvingas iväg. De tvångsförflyttas, bort från staden, mot okänt mål, ut till småstäder och landsbygd. Under en av dessa ”utlokaliseringar” är det en kvinna, Moll, som lyckas rymma och går sin egen väg, mot något annat, något okänt. Hon träffar snart andra, som lever sparsamt, fattigt och med självhushållning. Alla har sina sorger i bagaget och sakta sipprar det ut vad Moll har förlorat och vad hon har för bakgrund.
Den här romanens idé är genialisk och det känns skrämmande och intressant att det inte framgår när den egentligen utspelar sig. Faktum är att boken hade kunnat utspela sig i en hyfsat nära framtid. Vi är mitt uppe i en tid där det politiska läget är högst osäkert och där det blir alltmer polariserat. I en tid när rasism har blivit vardag och där stora politiska partier förespråkar reformer som i praktiken driver på klassklyftor och motar tillbaka kvinnor från sina karriärer till hemmen, så känns inte Molls berättelse speciellt extrem. Vilken plats har egentligen kultur i vårt framtida samhälle? Vilken kultur räknas, och varför, i ett samhälle där exempelvis SD skulle lyckas driva igenom sin politik? För mig väckte den här romanen många tankar och en obehaglig känsla. Samtidigt kände jag att boken utnyttjade ämnet alldeles för lite. Det är mycket i boken som känns vagt och svårgreppbart. Ärligt talat flög det mesta över huvudet på mig, vilket kanske säger mer om mig än om boken, men ändå. Jag tycker att det finns någonting starkt och angeläget i Moll, men för mig räckte det inte ända fram.
Moll
Uppläsare: Anna Maria Käll. Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Albert Bonniers förlag), 2018 (den här Radioföljetongen, producerad av Sammi Nummelin för Sveriges radio). Antal sidor: 190. ISBN: 9789100172701.
Elisabeth Rynell
Elisabeth Rynell (född 1954) är en svensk författare, känd för exempelvis den stora succén Hohaj (från 1997), som också belönats med flera priser, däribland Sveriges radios romanpris.
Förlagets beskrivning
”Kvinnor har vandrat i Elisabeth Rynells romaner förut, ofta i förfluten tid. Men Moll lever i ett samtida, kanske framtida Sverige, där olönsamma, onödiga människor utlokaliseras från huvudstaden. Under busstransporten norrut lyckas hon fly ut i skogen, rakt ut i ingenstans. Landskapet tar emot henne, och hon finner en övergiven väg där hon börjar den vandring som kanske ska föra henne till något.
De tidigare romanerna med vandringstema, som En berättelse om Loka, Hohaj, Till Mervas och Hitta Hem, har drag av saga och legend. I Moll är visionen av det utarmade samhälle vi är på väg emot, och delvis redan lever i, konkret och skrämmande realistisk. Än en gång har Elisabeth Rynell med sitt klangrena språk hittat en oavvislig form för sin civilisationskritik och för en gripande berättelse om sorg, öde och försoning.”
Kupé nr. 6 av Rosa Liksom är en tragikomisk och annorlunda berättelse om Sovjetunionen, berättad genom en ung kvinna, som tar den Transsibiriska järnvägen mot Ulan Bator och tvingas dela kupé med en alkoholiserad man med ett minst sagt grovt språk. Betyg: 3 vodkaflaskor av 5.
I Kupé nr. 6 av Rosa Liksom får läsaren följa en ung kvinna på resa mot Ulan Bator i Mongoliet. Det är 80-tal och resan går från Moskva med den Transsibiriska järnvägen. Av en slump kommer hon att behöva dela kupé med en supglad man, som är minst sagt grov i munnen. Han talar nedsättande om kvinnor han träffat, slungar rasistiska uttalande omkring sig och ibland närmar han sig kvinnan. Det omaka paret rör sig mot Mongoliet, med en del stopp längs vägen, och medan landskapet svischar förbi får kvinnan (och läsaren) en mängd berättelser från den försupne mannens miserabla liv och indirekt också en skildring av Sovjetunionen. Ibland kommer också glimtar från kvinnans eget liv.
Det är en bok som till största del består av två människors livsberättelser, glimtvis berättade, men kanske framför allt en bok om själva resan, rakt genom hela Sovjetunionen. Landskapet, musiken, maten, byarna de stannar vid – Rosa Liksom är väldigt duktig på att måla upp Sovjetunionen/Ryssland och kulturen. Just de delarna tycker jag också väldigt mycket om, medan jag kommer på mig själv med att tycka att den grovhuggne mannens berättelse om våld och elände, och med sitt råa språk (”fitta” återkommer i var och varannan mening han uttalar), faktiskt blir rätt tjatigt. Samtidigt finns det en väldigt kul tragikomik i berättelserna och i mötet med den unga kvinnan. Det är två världar om krockar och det är lustigt och lite rörande att se hur de ändå sitter där i kupén och reser tillsammans.
Mannen i kupén känns på många sätt stereotypisk – en opolerad karl som sitter på tåget och super, minsann! Ändå känns det som att Rosa Liksom på ett insiktsfullt sätt har lyckats kapsla in hela känslan, kulturen, stämningen från resan genom landet. Jag påminns om ryska maträtter, klassisk musik och stor, rysk litteratur, saker som ligger långt från den gråhet och den alkoholindränkta världs som också skildras. På många sätt är det en väldigt fint berättad bok. För mig kändes det dock som att det ibland, trots det ringa sidantalet, stod och stampade lite.
Kupé nr. 6
Originalets titel: Hytti nro. 6 (finska).
Översättare: Janina Orlov.
Uppläsare: Sannamari Patjas.
Utgivningsår: 2011 (första finska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 189.
ISBN: 9789146222132.
Andras röster: Bokhora, Dagensbok.com.
Rosa Liksom
Rosa Liksom är pseudonym för den finska författaren och konstnären Anni Ylävaara (född 1958). Hon är en av Finlands mest populära moderna författare och har bland annat belönats med Finlandiapriset, som hon fick 2011 för romanen Kupé nr. 6. Rosa Liksom har en hemsida och en Facebooksida.
Förlagets beskrivning
”En kylig nordost bar på balalajkans syrliga toner. På rälsen vilade utmattade och tysta lokomotiv. Den mjölkvita himlen, som hastigt ramlade ner, började slänga en kylig snömodd över marken som piskats av den vintriga vinden, hela rymden var fylld av en nedslående tristess.
En arkitektstuderande ung kvinna tar Transsibiriska järnvägen mot Ulan Bator för att studera grottmålningar. Hon delar kupé med en vodkapimplande buse på väg till ett bygge. I den lilla trånga kupén möter öst väst och under den flera veckor långa resan berättar den manschauvinistiske mördaren hårresande historier om sitt liv och om sitt land, Sovjet.
Kupé nr 6 är en kompakt, poetisk och mångbottnad historia om en tågresa genom 1980-talets Sovjetunionen.”
Män visar kuken för mig av Caroline Hainer är en essäsamling om fenomenet dickpics. Det är en oväntat intressant bok, som paradoxalt nog säger mycket om kvinnlighet. Betyg: 3 reflekterande vattenkokare av 5.
Män visar kuken för mig är en essäsamling av journalisten Caroline Hainer. Idén till boken kom när Hainer dejtade och plötsligt fick sin livs första dickpic skickad till sig. Den som inte har rört sig i dejtingvärlden sedan de smarta telefonernas intåg kanske aldrig har sprungit på fenomenet, men om man får tro Hainer så är det extremt vanligt att dejtande kvinnor får ta emot ovälkomna och oväntade foton på mäns kön (dickpics alltså). Hainer hade en idé om att skriva ett reportage om fenomenet, men det svällde till en hel bok. Det är alltså inte en bok om par som ägnar sig åt ”sexting” (att skicka sexiga meddelanden till varandra) eller en bok som i första hand handlar om sexuella trakasserier eller om den typ av kuk-bilder som skickas för att hota eller demonstrera makt, nej, det är en bok om den mer oskyldiga kuk-bilden, den som närmats naivt skickas i en förhoppning om att mottagaren ska gilla det hen ser. Eller varför män nu skickar dickpics.
Jag och många andra har sluppit detta fenomen och kanske kan man tänka att dickpics är något väldigt nytt och övergående, men jag insåg redan när jag läste baksidestexten att det inte alls är så. Män har visat kuken sedan de för första gången hittade ett sätt att göra detta. Pojkar och män ristar in kukbilder på väggar och ritar kukar i snön. För pojkar och män är det heller inte helt ovanligt att ha ett namn på könet och att prata peppande till det i olika situationer. Detta och det mesta andra i den här boken känns totalt främmande för mig som kvinna och kanske just därför tyckte jag att den här boken var både knäpp, kul och intressant. Det här är också en bok som paradoxalt nog säger väldigt mycket om just kvinnlighet. Varför har inte det kvinnliga könsorganet samma symbolvärde och betydelse? Varför är det så få tjejer som skryter om sitt könsorgan eller skickar nakenbilder på sig själva? Varför är det så få tjejer som tänder på dickpics? Hainer redogör för en hel del tankar och teorier kring detta och annat. Det är tankeväckande och intressant, även om jag ibland undrar hur välunderbyggda alla påstående är. Ibland saknar jag källor, helt enkelt, men överlag är det en riktigt bra bok om ett ämne om ett fenomen som kanske rymmer mer än vad man från första början tror. Jag gillar också att Hainer skriver om dickpic-fenomenet från alla möjliga vinklar och med alla möjliga ingångar och att hon sällan tar ställning till någon slags rätt eller fel. Det här är ingen arg bok om det oförskämda i att män, helt ur det blå, skickar bilder på sina praktstånd. Det är mer en nyfiken bok som försöker svara på varför och helt sakligt beskriva fenomenet utifrån kultur, historia och hur vi tycks fungera som människor. En förvånansvärt intressant bok, som sagt!
Citerat ur Män visar kuken för mig
”Jag ställde lite frågor, undrade vad han gjort under dagen. Jag bad honom nämnda den senaste filmen han sett på bio. Han svarade kortfattat och ointresserat. Han tog lång tid på sig att svara, jag kände hans initiala intresse svalna och försvinna. Synd, det känns alltid som en investering att börja prata med någon över internetkanalerna. Som resultatet av en lång dags – eller veckas – skördearbete. Ett evigt plockande av ogräs. Att hitta en fullgod potatis, alltså en person med till synes attraktivt utseende och någonting i presentationstexten som väcker ett intresse, är något man lär sig ta tillvara på. Så det var ändå med viss besvikelse jag insåg att den här killen gått vidare. Man känner igen en gäspning när man ser den, även i mejlform. Han skrev ”Vill du se en bild jag tog idag” och jag svarade ”okej” och han skickade en bild på sin kuk.
Bilden var tagen av honom själv sittande i sängen, benen särade. Jag kunde se att han behövt hålla mobilkameran i en speciell vinkel. Jag insåg att han måste ha tagit många testbilder för att få till den. Eller så var detta långt ifrån den första dickpic han skickat. Kanske hade han inte ens tagit bilden idag utan hade den på lut och skickade till tjejer som han pratade med på nätet.”
Män visar kuken för mig
Uppläsare: Caroline Hainer.
Utgivningsår: 2017 (första utgåvan, Mondial), 2017 (den här ljudboksversionen, Adelphi audio).
Antal sidor: 190 (ca 5 h lyssning).
ISBN: 978-91-88671-02-8, 978-91-88711-30-4, 978-91-88711-29-8.
Caroline Hainer
Caroline Hainer (född 1976) är en svensk författare, kulturjournalist och filmkritiker. Hennes debutroman, Inte helt hundra, kom ut 2013 och hennes senaste bok är essäsamlingen Män visar kuken för mig. Hainer bloggar på bloggen Jazzhands och twittrar under @jaxxhands.
Förlagets beskrivning
”Varför älskar unga killar att rita snoppar i snön? Hur kommer det sig att sju av tio män har ett smeknamn på sin penis? Vad får en man att skicka en dickpic?
I Män visar kuken för mig söker journalisten Caroline Hainer svaren. I fokus står det manliga könet, och inte minst mäns komplexa relation till detsamma. Sökandet leder henne mot såväl en ifrågasatt manlighet som till den antika konsten, lagboken, valkampanjer och de riktigt mörka skrymslena på internet.”
En enastående karriär av Martin Engberg är en förvånansvärt rolig roman om en blivande doktor, vars liv tvärvänder i samband med att hans avhandling blir underkänd. Betyg: 4 upphittade brev av 5.
En enastående karriär av Martin Engberg inleds med att bokens berättarjag, Jonas, ska disputera med sin avhandling om den gotiska skräckromanens influenser i svensk 1900-talslitteratur. Disputationer i Sverige är i praktiken lite av ett skådespel; även om det formellt är en examination så har doktoranden tillsammans med handledaren redan sett till att avhandlingen håller måttet och det är i praktiken redan givet att avhandlingen kommer att bli godkänd. Ändå finns det såklart enstaka fall där det inte går som det var tänkt och för Jonas del blir det magplask av alltihop. Innan dagen är slut har Jonas både hunnit göra sig av med sin kostym, som plötsligt känns mer som maskeradutstyrsel än som rimlig klädsel, och att stövla hem till sambon med en insikt om att ”vi måste prata”. Förhållandet är snabbt slut och det innebär även ett tafatt avsked av den pojke som har funnits i hans liv länge, men som han inte är pappa till och därmed inte längre kan göra något slags anspråk på. Livet rusar nedåt i en nedåtgående spiral och hade det varit en annan bok så hade den förmodligen känts väldigt miserabel och ångestfylld.
Det roliga och märkliga är att Engberg snarare har skrivit en komedi. Med ett drastiskt språk och pricksäkra formuleringar mejslar författaren fram det tragikomiska i situationerna och det är ofta väldigt roligt, i all misär, särskilt när han beskriver de forna kollegorna på institutionen och deras värld av skarpa hierarkier och humorbefriade djupdykningar i ämnesområden som ärligt talat inte direkt angår folk utanför den egna korridoren. När Engberg skriver om ”en professor som visste allt om isländska sagor och ingenting om kopieringsapparater” och om en handledare som är mer upptagen av att beundra sig själv än att handleda så känns det först tragikomiskt, men så småningom börjar det mer och mer framstå som att den verkliga vinnaren trots allt är Jonas, som genom sitt misslyckande ändå verkar hamna med fötterna på jorden och hitta andra vägar.
Inledningsvis hade jag svårt för Jonas och tyckte att han var en provocerande osympatisk figur, men under läsningens gång kom det fram nya sidor och jag gillar verkligen när man som läsare får anledning att överraskas och byta sida. Jag tyckte faktiskt att En enastående karriär utvecklade sig till en riktigt tankeväckande bok om framgång och misslyckanden. Men mest tyckte jag att boken var underhållande. Det är eventuellt lite torrt med humor som bygger på att intriger i universitetets korridorer, men som disputerad forskare roas jag ärligt talat av sådant. Sedan finns det i och för sig delar av boken som är lite väl skruvat, men det hör till. Jag tycker att En enastående karriär är en både överraskande, rolig och läsvärd bok.
Citerat ur En enastående karriär
”Det första som mötte mig när jag klev in i rummet var min handledares skräckslagna blick. Pia Andersson. Hon bläddrade i den magra bunten med papper som skulle föreställa avhandlingens corpus, som om hon hoppades att hennes nariga fingrar skulle förse den med en metod, analys och slutsats som var hennes handledarskap värdigt. Håret var uppsatt i hästsvans. På halsen och ned mot bröstet flammade rodnaden. Jag försökte låta bli att stirra, men min blick dröjde sig kvar vid hennes hud lite för länge. Hon märkte det. Ett leende kan vara lika tunt som ett hårstrå.”
Om Martin Engberg och om En enastående karriär
Martin Engberg (född 1974) är en svensk författare som debuterade 2006 med romanen Tecknen runt huset. Engberg har också varit redaktör för tidningen Ord & bild och arbetar med litteraturföreningen Skrift. En enastående karriär från 2017 är hans senaste roman.
Utgivningsår: 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 205.
ISBN: 978-91-1-307475-7.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Jonas ska disputera i litteraturvetenskap men det slutar med platt fall under förnedrande former. Under de följande veckorna sätts allt i gungning. Det tar slut med flickvännen och han står snart utan bostad och framtidsplaner. Det enda han har kvar från sitt tidigare liv är jobbet på biblioteket. Så han driver runt på universitetet och inleder en kärleksrelation med sin handledare Pia.
När Stefan, professorn med rockstjärnestatus och Jonas forne handledare, återvänder till universitetet efter en utomlandsvistelse, vaknar tanken på revansch. Om Stefan förmått hjälpa honom ens det minsta så hade väl inte avhandlingen misslyckats? Med påståendet om att det i bokmagasinet finns ett tidigare okänt brev av Michel Foucault lockar Jonas sin ex-handledare allt djupare in i det labyrintiska biblioteket.
Martin Engbergs En enastående karriär är en intellektuell underhållningsroman om allas vår rädsla för att misslyckas och att inte ens göra det särskilt övertygande.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.