Etikett: Kultur

  • Den rätta knycken: Astrid Lindgrens Vi på Saltkråkan av Johan Svedjedal

    Den rätta knycken: Astrid Lindgrens Vi på Saltkråkan av Johan Svedjedal

    Den rätta knycken, av Johan Svedjedal, är en djupdykning i Saltkråkan: uppkomst, utveckling, mottagande, betydelse, ja, allt om den underbara idyllen på Saltkråkan.

    Betyg: 4 av 5.

    I Den rätta knycken går Johan Svedjedal, professor emeritus i litteraturvetenskap, på djupet med Astrid Lindgrens älskade Saltkråkan. På ett intresseväckande sätt lyckas han ringa in det som kan sägas vara kärnan i berättelserna om Tjorven och de andra: den idylliska skärgårdsmiljön, kärleken och gemenskapen, den eviga sommarlovsstämningen.

    Jag håller själv Vi på Saltkråkan, TV-serien, till Astrid Lindgrens bästa. Jag är uppvuxen i liknande miljöer, inte på en ö då, i och för sig, men tillräckligt nära för att kunna se min egen hemstad i serien – avsnittet där Tjorven, Pelle och farbror Melker förtvivlat försöker rädda Snickargården undan rivning är alltså delvis inspelat i just Öregrund. Det här bidrar såklart till mys och igenkänning för mig personligen, men serien är såklart mycket större än så. Jag älskar miljöerna, huvudpersonerna, humorn, ja, typ allt. Många citat ur boken, ”den rätta knycken”, ”far ända in i baljan”, ”på min gata hemma i stan…” har etsat sig fast och det har de nog gjort hos betydligt fler än hos mig själv. Det är odödlig populärkultur och en del av vår kulturkanon, eller hur?

    Den rätta knycken är alltså en hel bok som behandlar i princip allt kring Saltkråkan. Till skillnad från Astrid Lindgrens andra verk skrevs Vi på Saltkråkan ursprungligen för TV och kom som bok först senare. I Den rätta knycken skriver Svedjedal om allt kring såväl TV-serien, boken som de många uppföljarna. Den som vill veta mer om inspelningen, skådespelarna och mottagandet av de filmade versioner har mycket att hämta i Den rätta knycken. Den som vill följa i Svedjedals analys av boken har ännu mer att hämta. Bokens uppbyggnad och Lindgrens stil diskuteras i detalj. För mig, som inte alls är litteraturvetare är det en otroligt spännande läsning – mycket faller på plats kring det skickliga hantverket bakom Lindgrens böcker.

    Det är inte varje dag jag läser en bok om en bok, dessutom inte en bok om en bok jag inte har läst(!). Ändå har det här varit en mycket lyckad läsning. Jag har läst väldigt mycket annat från Astrid Lindgrens rika produktion och kastar mig gärna över varje text om henne och hennes författarskap. Dessutom är TV-serien något av det mysigaste och bästa jag minns från min barndoms TV. Det har varit mycket härligt att få återvända dit.

    Den rätta knycken

    Den rätta knycken gavs ut av Albert Bonniers förlag 2024. ISBN: 978-91-0080240-0.

    Johan Svedjedal

    Johan Svedjedal är en svensk författare och professor emeritus i litteraturvetenskap.

  • Underbara vinter av Clara Lidström

    Underbara vinter av Clara Lidström

    Underbara vinter, av Clara ”UnderbaraClara” Lidström är en bok fylld med julmys – recept, pyssel och härligt foto.

    Betyg: 4 av 5.

    Underbara vinter av Clara ”UnderbaraClara” Lidström är en bok om julen, från november till tjugondagen. Här blandas recept, pyssel, kuriosa om julen med personliga texter om vinterns magi och julens förberedelser. Allt är väldigt fint förpackat i en bok med härligt foto, som andas julstämning.

    För många är Clara Lidström mest känd för sin blogg, UnderbaraClara, som hon drivit sedan 2006. Är det en förutsättning att ha läst bloggen för att uppskatta boken? Nja, skulle jag säga. Det är definitivt en trevlig bok för vem som helst, men till skillnad från mycket annat i genren är det större fokus på personliga betraktelser, som skulle ha kunnat publiceras på bloggen. Det gäller att man inte förväntar sig 250 sidor recept. Själv uppskattar jag blandningen. Jag älskar julen och det är fint att få följa den i Clara Lidströms tappning.

    Clara Lidström är duktig på att skriva, har programlett ett flertal radioprogram och har dessutom synts på TV lite då och då genom åren. Däremot har hon sällan uppmärksammats som den duktiga fotograf hon är, så det tycker jag verkligen är värt att lyfta lite extra. Underbara vinter är illustrerad med härligt foto, som verkligen andas jul, vinter och mys. En tjusig bok att plocka fram för att komma i julstämning!

    Underbara vinter

    Underbara vinter gavs ut av The Book Affair 2023. ISBN: 9789189740051.

    Clara Lidström

    Clara Lidström (född 1986) är en svensk bloggare och författare. Hon driver bloggen Underbara Clara.

  • Bildhuggarens dotter av Tove Jansson

    Bildhuggarens dotter är en självbiografisk berättelse av Tove Jansson. Den ger en spännande inblick i konstnärshemmet där hon växte upp.

    Betyg: 3 av 5.

    Bildhuggarens dotter är Tove Janssons självbiografi där hon med små berättelser och anekdoter från barndomen berättar om sin uppväxt i ett bohemiskt konstnärshem i Helsingfors. Det är ett hem med hippor – fester som ska framstå som spontana, men som trots allt involverar en hel del planering, och ett ständigt skapande. Mamman illustrerar, pappan skapar skulpturer. Tove ser på allt med sin blick, barnets blick, där allt är magiskt och självklart på samma gång.

    Jag tyckte väldigt mycket om att få resa tillbaka i tiden och hälsa på hos Tove Jansson. Jag läste och önskade att jag kunnat vara en fluga på väggen när festligheterna pågick och konstverk arbetades fram. Man förstår att Tove Jansson själv blev en skrivande och skapande människa.

    Jag lyssnade på Bildhuggarens dotter som Radioföljetong med Tove Jansson själv som uppläsare. Det gav extra känsla att få höra henne egen röst berätta.

    Bildhuggarens dotter

    Bildhuggarens dotter gavs ut av Schildts & Söderströms 1968. Jag har lyssnat på den (i något förkortad version) som Radioföljetong, i en författaruppläsning.

    Tove Jansson

    Tove Jansson (1914–2001) var en finsk författare, illustratör och konstnär.

  • De e kroniskt av Caroline Ringskog Ferrada-Noli

    De e kroniskt av Caroline Ringskog Ferrada-Noli

    De e kroniskt, av Caroline Ringskog Ferrada-Noli, är en roman om smärta, klass och rasism. Huvudpersonen lider av kronisk smärta, en bedrövlig foglossning som aldrig gick över. Den tar över hela livet, men har ingen tydlig förklaring eller något botemedel på lut.

    De e kroniskt, av Caroline Ringskog Ferrada-Noli, handlar om Anne, som lever med kronisk smärta. Det som började som foglossning gick aldrig över efter förlossningen och nu rör hon sig mellan olika mottagningar och kliniker, väntrum och läkarbesök. I samhället rasar en pandemi och Anne tar test efter test. Kanske har hon rent av långtidscovid.

    Varför har hon ont? Mellan raderna borras det djupare. Det finns flera trauman i bagaget: det kanske svåraste är förlusten av den bror som förolyckades innan han ens hann med att kliva in i vuxenlivet på riktigt. För Anne går dagarna utan att det dyker upp några säkra svar eller presenteras någon behandling för bot och lindring. Såhär ser tillvaron ut för åtskilliga som har just kronisk smärta: hela livet präglas av att ha ont, men några svar eller klara besked går sällan att få. ”De e kroniskt”, en kvinnlig, kronisk smärta som görs mindre verklig genom att förvandlas till något psykiskt. Ett tillstånd med låg status.

    Ringskog Ferrada-Noli väver även in klass och rasism i sin roman. Den är rik och stundvis lite väl pladdrig. Det här är den första roman jag läser av Ringskog Ferrada-Noli, men jag brukar lyssna på henne i podden En varg söker sin podd. Jag kan ibland känna att boken till delar är som att lyssna på en podd, där det strösslas vilt med populärkulturella referenser, samtidsanalyser och filosofiska betraktelser förpackat på ett lättillgängligt och pratigt sätt. Det kanske gör sitt till att det också är lätt att känna igen element från Ringskog Ferrada-Nolis eget liv, det hon har berättat om i podden: en uppväxt i ett rasistiskt Österlen, en pappa som flytt Pinochet, en storebror som gick bort i en bilolycka. Jag får påminna mig själv om att det inte är en självbiografi jag läser. Det är lätt att bli lurad. Här känns även Caroline Ringskog Ferrada-Nolis röst igen. Jag har lyssnat på En varg söker sin podd i många år och att jag alls gör det beror nog på att hon är så på tvärs med allt som är jag. Romanens Anne, liksom poddens Caroline Ringskog Ferrada-Noli, kan enkelt avfärda sådant jag själv är fäst vid: det mesta som hör ihop med medelklass och medelklassens kulturälsklingar (som Hjalmar Söderberg). Det finns alltid någonting provocerande hos Caroline, liksom hos Anne, och jag uppskattar det faktiskt. Vad kan jag veta om rasism, som inte ens en klassresa kan rå på, eller hur det är att leva med kroniskt smärta? Den här boken gör det mer verkligt.

    Det är en speciell bok. Jag kan inte komma på någon annan som tar ett sådant brett grepp om samtiden (och att växa upp under 80- och 90-talet, för den delen). Här finns så mycket klokt, dumt, roligt och sorgligt att de drygt 400 sidorna bara forsar förbi. När boken är över vet jag inte exakt vad jag har läst, men jag vet att jag har läst någonting bra, som väckt både tankar och känslor.

    De e kroniskt

    Förlag: Natur och kultur (2022).
    ISBN: 9789127169005.

    Caroline Ringskog Ferrada-Noli

    Caroline Ringskog Ferrada-Noli (född 1980) är en svensk författare och poddare.

  • Andromeda av Therese Bohman

    Andromeda av Therese Bohman

    Andromeda, av Therese Bohman, är en underbar roman om kärleken till litteraturen och om två själsfränder, en ung praktikant och en äldre chef, som träffas i ett förlagshus under förändring. Finns det plats för stor litteratur? Och för deras relation?

    I Andromeda, av Therese Bohman, börjar en ung praktikant på det stora och ansedda förlaget Rydéns. Förlaget är fiktivt, men man anar inspiration från tjusiga Bonniers och deras omtalade förlagsfester på Nedre Manilla. Hos Rydéns hålls dock inte festerna i någon representationsvilla på Djurgården, utan på förlagshuset takterrass. Det är den årliga tillställning som alla författare drömmer om att gå på – det sägs att glasunderlägg från Rydéns hittats i Strindbergs kvarlåtenskap. Det är åtråvärt att få ges ut på Rydéns och allra tjusigast är att bli utvald till Andromeda-serien, den etikett som sätts på det allra bästa. Den litteräre chefen Gunnar är den som står bakom Andromeda och styr vad som får komma ut under detta särskilda kvalitetsmärke.

    Den unga praktikanten kommer från en enkel bakgrund, är fortfarande student och känner sig inte hemma bland de självsäkra kollegorna på förlagshuset. Det enklaste är att hålla sig tyst. En dag blir hon ändå synlig: en kommentar vid kaffeautomaterna gör att Gunnar får upp ögonen för deras nytillskott, som oväntat vågar fälla en kritisk kommentarer om en nyutgiven roman. Ordväxlingen i fikarummet leder till fler diskussioner och det ena leder till det andra: praktikanten får ett vikariat, som övergår i en anställning. Samtalen om litteraturen och livet fortsätter och pågår inte bara på förlagshuset, utan fortsätter återkommande över en flaska vin och böljar vidare i textmeddelanden.

    Det finns otaliga romaner, och berättelser från verkligheten, för den delen, om unga kvinnor som blir utnyttjade av äldre män de står i beroendeställning till. Därför läste jag Andromeda med en pockande oro över vilken vändning berättelsen måste ta. Jag vill inte avslöja för mycket om romanen, men jag kan säga att Therese Bohman återigen har skrivit en pricksäker och berörande roman om klass och kultur. I Den andra kvinnan lät hon bokens huvudperson, en ung kvinna med ett slitsamt arbete i bespisningen på sjukhuset, inleda en relation med en gift läkare. I Aftonland är huvudpersonen en nyskild professor i konsthistoria. Andromeda är något helt nytt, men ändå igenkännbart om man har läst Bohmans tidigare romaner.

    Lunken i de akademiska korridorerna, som hon skildrade så roligt i Aftonland, är här utbytt mot förlagshuset Rydéns, men för mig finns det en gemensam nämnare i hur dessa åtråvärda ställen i slutändan kan visa sig vara rätt tomma. Jag minns själv hur det var att vara nyutexad och att, likt huvudpersonen i Andromeda, blygt ta stapplande kliv ut i arbetslivet. Det är lätt att ha stora tankar om akademin (som i mitt fall) eller förlagsvärlden (som i Andromeda). I den här boken blir den som en berusning. Huvudpersonen jobbar, jobbar och jobbar. Litteraturen är någonting större än livet självt. Undan för undan visar det sig att marknadsavdelningen, mellanchefer och ekonomer kan ha helt andra tankar om litteraturen. I någon mening kände jag igen mig precis, utan att någonsin ha jobbat på förlag. Det är så lätt att bryta förtrollningen. Här skildras dock även någonting mer än den där avförtrollningen. Vad har egentligen litteratur för plats i dagens samhälle? Vad har kulturen för roll i ett samhälle där flera av de styrande partierna i princip skulle vilja banta public service och låta privata aktörer bekosta kulturen? Och vad har samhället för plats för gamla gubbar, för den delen? Andromeda – böcker som ges ut baserat på en gubbes tyckande – kan det bli mossigare?

    Kopplingarna till Den andra kvinnan är uppenbara, men utan att avslöja för mycket måste jag ändå säga att Andromeda är en helt annan berättelse. Vilket jag älskade! Det känns som att Therese Bohman, med detta totalt uttjatade tema (ung tjej träffar gammal gubbe), har lyckats göra någonting helt nytt, släppt fram helt nya röster. Det var både uppfriskande, berörande, störande och underbart på en gång.

    Jag blev mycket förtjust i Andromeda och efter att ha lagt den ifrån mig kan jag bara konstatera att jag har läst den tredje fullträffen i rad från den här författaren. Vilken fantastisk författare hon är, Therese Bohman!

    Andromeda

    Förlag: Norstedts (2022).
    ISBN: 9789113121758.

    Therese Bohman

    Therese Bohman (född 1978) är en svensk författare och kulturjournalist.

  • Vinterkriget: En äktenskapsroman av Philip Teir

    Vinterkriget: En äktenskapsroman av Philip Teir

    Vinterkriget av Philip Teir är en dråplig och vass roman om äktenskapets och medelklasslivets bryderier.

    Vinterkriget av Philip Teir är, precis som undertiteln säger, en roman om äktenskap. Här ryms både ett äktenskap som är på väg att lösas upp, ett äktenskap som utvecklas och ett äktenskap som ingås – allt i en och samma familj.

    Max och Katriina är i 60-årsåldern och lever ett bekvämt liv i centrala Helsingfors. Smått och stort tyder dock på att de är på väg att glida isär. Deras åsikter går isär om köksrenoveringen, om prioritetsordningen när det gäller tennisen och parmiddagarna, om det 60-årsfirande som Max står inför och som han inte är så intresserad av – och en hel del annat. Max forskarkarriär har dessutom gått i stå. Han var en välkänd profil på 90-talet i samband med en forskningsstudie kring sex. Nu var det länge sedan ”sexprofessorn” var efterfrågad i TV-soffor. Nu har han ett hopplöst bokprojekt på gång och kommer ingenstans. När han blir kontaktad av en gammal elev, Laura, som vill intervjua honom inför 60-årsdagen blir det en nytändning. Forskningen, manuskriptet, hela hans person kommer i ett nytt ljus och Laura väcker en helt ny energi hos honom.

    Medan Max fantiserar om Laura och Kristiina irriteras över sin make lever de två vuxna döttrarna sina liv. Helen bor utanför stan med sin man och barn och lever det typiska familjelivet, som de liksom bara halkade in i. Semestrarna är föga avkopplande kryssningar, komplett med Mumindisco, och livet i allmänhet rullar på utan att någon hinner med någon eftertanke. Eva är den vuxna dottern som aldrig riktigt har blivit vuxen, trots allt. Nu har hon precis flyttat till London för att studera konst. Och för att inleda en affär med sin lärare.

    Vinterkriget är en bok som jag verkligen slukade. Philip Teir skriver med känsla och humor om medelklassens bryderier och om äktenskapets utmaningar. Boken ledde tankarna till Lydia Sandgrens Samlade verk, som också rör sig i kulturvärlden och som bland mycket annat handlar om att ha skrivkramp. Den ledde också tankarna till Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar, som också handlar om några totalt olika syskon och om vändpunkter i deras liv. Vinterkriget är dock mycket kortare och mycket mer lättsam, utan att för den sakens skull sakna skärpa och udd. Vinterkriget är en riktig pärla, tycker jag: en insiktsfull, fin och rolig berättelse om tvåsamhet och familjeband.

    Vinterkriget

    Vinterkriget av Philip Teir

    Förlag: Natur & kultur (2013).
    ISBN: 9789127138544.

    Philip Teir

    Philip Teir (född 1980) är en finlandssvensk journalist och författare. Vinterkriget är hans debutroman.

  • Ett system så magnifikt att det bländar

    Ett system så magnifikt att det bländar

    Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson är en rejäl roman om trillingsyskon som plötsligt nås av en familjehemlighet som får allting att rasa samman – eller som kanske är den pusselbit som får allt att falla på plats. Betyg: 3 hamstrar av 5.

    Ett system så magnifikt att det bländar av Amanda Svensson är en rejäl tegelsten som följer de tre trillingsyskonen Sebastian, Clara och Matilda under en märklig tid i deras liv. Clara har rest till Påskön under förevändning att hon ska skriva ett reportage om en grupp klimataktivister och deras bohemiska ledare, men kanske har hon snarare rest dit för att komma bort från sin familj och sitt liv. Sebastian befinner sig i London där han tjänstgör på en klinik där man bedriver forskning på ovanliga neurologiska tillstånd. Samtidigt är kliniken så mystisk och dess chef så excentrisk att man kan undra om Sebastian i själva verket är utsatt för ett socialt experiment och mot sitt vetande är ett av studieföremålen på kliniken. Matilda reser till Västerbotten för att semestra med sin sambo och bonusbarn och ökar på så sätt avståndet ytterligare till syskonen.

    Plötsligt hör deras mamma av sig. Deras pappa har försvunnit, men det finns också ett större avslöjande, en hemlighet som verkligen rör om i grytan och förändrar förhållandena i familjen. Det som uppdagas får på sätt och vis hela familjen att gå sönder, men det är också den pusselbit som kanske har saknats hela tiden. Alla trådar börjar så sakteliga vävas ihop och lager läggs till lager och fogas ihop ett intressant sätt. Det är verkligen en imponerande roman, ett gediget bygge som rymmer spännande karaktärer, klimatfrågan, vetenskap, kultur och dramatik.

    Ett system så magnifikt att det bländar är en tjock bok och det finns många sidohistorier. Här finns det mycket som är överraskande, överdrivet, osannolikt och knäppt i en skön blandning. Man kan läsa boken och bara svepas med och bli underhållen. Förmodligen kan man också läsa, tolka och lägga mycket möda på att förstå alla nyanser och symboler. Det sistnämnda är något jag sällan känner att jag har lust att lägga energi på, särskilt inte när jag lyssnar på en ljudbok och inte kan gå tillbaka eller läsa i min egen takt. Det känns som att mycket helt enkelt flyger över huvudet. Jag kan också tycka att det trots allt blir lite för mycket, lite för svulstigt och för många bitar. Jag imponeras verkligen över romanen som sådan, men känner ändå att det blev lite för mastigt för min smak. Kanske hade jag uppskattat den mer om jag hade läst den själv istället för att lyssna på ljudboken.

    Hur långt ifrån varandra kan en familj komma innan den upphör att höra ihop? Amanda Svenssons nya roman Ett system så magnifikt att det bländar är en stor familjeberättelse om tre syskon som försöker nå varandra i en värld som blivit alltmer splittrad.

    Sebastian, Clara och Matilda är trillingar, uppvuxna i Lund men nu skingrade på olika platser i världen. De har alltid haft en knepig relation till varandra, framför allt de två systrarna, och när en tragisk händelse inträffar glider de isär.

    Tjugofem år efter att trillingarna fötts: En ung kvinna hänger sig i en dörrkarm. En mamma möter djävulen på en kolonilott i Lund. Sebastian reser till London, Clara till Påskön och Matilda till Västerbotten. Sedan blir allting plötsligt väldigt komplicerat.

    Amanda Svenssons efterlängtade roman Ett system så magnifikt att det bländar tacklar klimatkris — och vad som händer när det tryggaste, familjen, faller isär.

    Förlagets beskrivning.

    Uppläsare: Gizem Erdogan.
    Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Norstedts), 2020 (den här ljudboken, Norstedts).
    Antal sidor: 548 (ca 19 h lyssning).
    ISBN: 9789113083216, 9789113103433.

    Amanda Svensson

    Amanda Svensson (född 1987) är en svensk författare, kulturskribent och översättare som numer är bosatt i Storbritannien. Hon debuterade 2008 med romanen Hey Dolly.

  • Klubben: En undersökning

    Klubben: En undersökning

    Klubben av Matilda Gustavsson är en intressant reportagebok om hur ”kulturprofilen” i decennier kunde våldföra sig på kvinnor och om hur allt sedan rämnade. Betyg: 4 flyglar av 5.

    Hösten 2017 inträffade #metoo och kvinnor över hela världen fick mod att berätta öppet om sexuella trakasserier och negativ särbehandling de utsatts för. Vittnesmålen smattrade från bransch efter bransch och från kvinnor i alla möjliga livssituationer. En del förövare blev outade (en del oskyldiga drogs dessvärre också med) och en del fick rent av straff för sina gärningar. Ett av de mest uppmärksammade avslöjandena i Sverige kom att bli Matilda Gustavssons reportage i Dagens nyheter, där hon avslöjade att ett stort antal kvinnor blivit utsatta för sexuella övergrepp, eller rena våldtäkter, av en inflytelserik kulturprofil med kopplingar till Svenska akademien. Klubben fördjupar detta reportage, som slog ned som en bomb senhösten 2017 och som sedan kom att få stora konsekvenser: kulturmannen i fråga, Jean-Claude Arnault, kom att dömas till 2,5 års fängelse för två fall av våldtäkt, ”klubben”, Forum, lades ned och det lämnades även in en anmälan till ekobrottsmyndigheten på grund av oegentligheter som upptäckts kring ekonomin (det väcktes dock aldrig åtal). Svenska akademien förlorade ett flertal ledamöter, däribland dess dåvarande ständige sekreterare, Sara Danius, och Arnaults fru, Katarina Frostenson, som spelades ut mot varandra på ett vis som är svårt att förstå för en utomstående. Krisen i Svenska akademien blev så djup att institutionen var en hårsmån från att gå under och som ni vet fick Nobelpriset 2018 skjutas upp.

    Inget av detta är direkta nyheter för den som följde med i nyhetsrapporteringen under 2017–2018, men boken ger en bredare bakgrund och fler detaljer till vad som hände. I boken finns exempelvis kvinnor som berättar om övergrepp de utsatts för och där fruktansvärda detaljer kommer fram som inte tidigare varit kända. Gustavsson tar sig också tid att skildra både personer, tidsandan och den speciella plats som Forum utgjorde under den tid då det fortfarande var en levande scen. Det är svårt att inte bli imponerad över det Arnault och Frostenson faktiskt byggde upp i sin källare – där skedde möten och skapades kulturupplevelser som aldrig annars hade kommit till. Det är lätt att förstå att det fanns en dragningskraft som fick unga kulturutövare att söka sig mot Forum och det är också lätt att förstå att många hamnade i en situation där de lätt kunde utnyttjas. Arnaults egen konstnärliga begåvning beskrivs inte som imponerande, men hans kontaktnät var tveklöst stort och han hade starka band till Svenska akademien. Hans hot om att förstöra unga kvinnors karriärer framstår inte som tomma ord utan som högst reella hot. Detta och annat gjorde att Arnault kunde verka ostört från 80-talet och framåt, vilket är helt fruktansvärt.

    I boken beskrivs ingående hur Arnault under decennier kunde skada kvinnor, men också att det i många fall var komplicerade förhållanden som låg bakom, så som det ofta är. Många våldtäktsoffer blir ifrågasatta: ”Varför gick du inte?”, ”Varför ringde du honom?”, ”Varför följde du med?”. Gutavsson har genom Klubben skrivit ett väldigt intressant reportage där de här frågorna kommer fram. Det är verkligen en intressant och berörande bok.

    Samtidigt läser jag med en känsla av att det är lite väl snaskigt. Arnault är en dömd våldtäktsman och jag finner ingen anledning att försvara honom eller förminska något i hans brott, men boken är till delar att betrakta som en biografi över honom och det finns någonting störande och märkligt över det. Det är en levande person som fått sitt liv och lögner uthängda i en bok där han inte själv har varit inblandad. Detsamma gäller Katarina Frostenson, som visserligen lyfts fram som en lysande poet, men som i övrigt beskrivs som en känslomässigt instabil kvinna med ständiga vredesutbrott. Det beskrivs hur hon stjäl konst från konstnärer som medverkat på Forum, hur hon är högst delaktig i ekonomiskt fiffel och hur hon skämmer ut sig i sitt envisa försvar av sin man. Hade Arnault eller Frostenson velat nyansera bilden hade de säkerligen erbjudits utrymme, så det är ingen kritik mot Gustavsson, det är bara en märklig läsning. Boken är utlämnande och ingående både vad gäller offer och förövare och de som är någonstans mittemellan (vad är Katarina Frostenson eller Horace Engdahl, exempelvis?).

    Det är egentligen min enda invändning. Klubben har blivit hyllad unisont och jag förstår varför och tycker själv att det är en riktigt vass och läsvärd bok. Den är både brännande och intressant utan att bli långrandig eller tjatig. Jag tycker också att den är intressant som dokument över en väldigt speciell tid. Mycket under metoo passerade bara förbi utan att göra någon skillnad i längden, en del misslyckades totalt, men annat ledde faktiskt fram till något. Matilda Gustavssons reportage kom att leda till att en våldtäktsman fick sitt straff och att Svenska Akademien blev omskakat rejält och påbörjade sin resa mot att bli mer transparent och öppet. Imponerande!

    När Karin kommer börjar vi gå mot Forum. Svänger in på den lite undanskymda Sigtunagatan.

    Jag ser omedelbart Arnault. Det kommer att dröja nästan ett år innan jag möter honom igen. Han står omgiven av några manliga vänner, och studerar oss innan han höjer rösten.

    – Titta nu, nu kommer det flickor!

    Ingen av oss svarar på utropet. Men det krävs inte mycket för att bli regisserad av en annan människa. Antagligen ser vi ofrivilligt paffa ut och antagligen vidgas våra ögon och munnar. Vi går en självmedveten runda genom rummet. Stannar i några väl avvägda sekunder framför varje tavla – eller om det är skulpturer. Jag ser inte konsten. Jag fylls av en lycka över att Jean-Claude Arnault uppenbarligen inte kände igen mig och över att jag fortfarande arbetar ifred.

    Ur Klubben av Matilda Gustavsson
    Klubben av Matilda Gustavsson

    I årtionden hade han omgetts av rykten om övergrepp – den välkände kulturprofilen vars prestigefulla klubb drog till sig medlemmar ur Svenska Akademien, och där konstnärskap både föddes och dog. Den 22 november 2017 publicerades journalisten Matilda Gustavssons reportage om kulturprofilen i Dagens Nyheter, där arton kvinnor vittnade om våldtäkter, hot och trakasserier. Det inledde en händelsekedja som skulle få en av världens mest anrika kulturinstitutioner att krackelera inför öppen ridå.

    I ”Klubben” fördjupar Matilda Gustavsson sin undersökning av makten i kulturvärlden och hur långt man kan gå i konstens namn. Hon skriver om tiden kring publiceringen, efterspelet där kulturprofilen döms för våldtäkt och om motsättningarna inom Akademien.

    Förlagets beskrivning

    Utgivningsår: 2019 (första utgåvan, Albert Bonniers förlag).
    Antal sidor: 230.
    ISBN: 9789100177645.

    Matilda Gustavsson

    Matilda Gustavsson (född 1987) är en svensk journalist och författare.

  • Egentligen skulle jag vara på Littfest nu

    Egentligen skulle jag vara på Littfest nu

    Tänk va! Nu skulle jag egentligen befinna mig på Sveriges största och bästa Litteraturfestival (det där med bästa slänger jag mig med trots att jag i ärlighetens namn inte har upplevt så många andra litteraturfestivaler). Littfest <3 Till följd av covid-19-utbrottet och all panik kring coronaviruset är Littfest och alla andra arrangemang med många besökare avblåsta (som ni alla vet).

    Istället för att lyssna på litteraturvärldens superstjärnor (och de som är lite mer doldis) sitter jag alltså hemma och känner mig ledsen. Ja, jag är faktiskt ledsen, dels på ett egoistiskt plan: det är så mycket annat som är drygt just nu, exempelvis jobbet, och då behöver man de här små energikickarna som Littfest är ett exempel på. Annat jag hade tänkt göra de kommande månaderna och har bokat biljett för är opera, standup, konsert och musikal. Huruvida något av det kan genomföras känns lite oklart. Jag vet heller inte om någon av mina kommande små semesterresor, t.ex. påskens tripp till Öregrund, går att genomföra. Rätt vad det är sprids viruset helt okontrollerat och man tvingas stå med ett särskilt papper för att åka någonstans. Som i Italien.

    Det var den egoistiska biten. Sedan finns det där andra, det att sjukvården redan är ansträngd, att det saknas ordentliga lager med sjukvårdsmaterial och att framför allt äldre riskerar att bli svårt sjuka. Jag blir så himla trött och stressad över alla rapporter och allt prat. Jag börjar snart äta lunch och fika på kontoret, för jag orkar inte höra kollegor som dividerar om smittspridning hit och dit varje gång man sätter sin fot i lunchrummet. Jag loggar snart ut från Facebook och Twitter, för jag pallar inte ”goda råd” om hur man hantera virusutbrottet och vad samhället borde göra och bla, bla, bla. För min del känns det tryggt att lyssna på Folkhälsomyndigheten. Det gör mig superstressad att så många går emot och tycker sig veta bättre än den information som ges av Sveriges expertmyndighet. Folk har gapat om skolstängningar sedan första covid-19-fallet i Sverige och det tycks finnas en falang som inte har någon gräns för vilka åtgärder som ska företas, hur låg potential det än finns för att de skulle göra en verklig skillnad. Samtidigt rasar börser världen över, folks besparingar decimeras, människor får gå från sina jobb i takt med att firma efter firma går i konkurs. Det här är inte lysande tider för att driva konferensanläggningar, arrangera resor – eller syssla med kultur.

    Jag bara hoppas att Littfest inte går omkull efter den här inställda festivalen. Det vore så otroligt deppigt om något så stort och välordnat och fantastiskt gick i graven. Det vore så fruktansvärt himla trist!!

    Det är så många där ute som vill stänga ner hela samhällen, av någon anledning. Ingen åtgärd verkar vara för ingripande för att den inte ska vara värd att ta till. Är samma personer också beredda att skjuta till pengarna som behövs för att försöka lappa ihop samhället efteråt? Varje åtgärd har sin tid. Jag är övertygad om att Folkhälsomyndigheten sitter på störst kompetens och har bäst underrättelser för att kunna ge välavvägda rekommendationer i det här läget, men det är många som hellre lyssnar på skräckpropaganda, löpsedlar och snackiga människor som gillar att sticka ut hakan och agera experter. Så tröttsamt. Det här samhället skulle inte klara en stor kris, inser jag. Om inte ens rektorer lyssnar på myndigheter under den här pandemin, varför skulle någon ung person lyssna på officiell krisinformation om det t.ex. blev krig? Coronautbrottet har fått mig att tappa tron på folk. Eller nja, kanske inte generellt, men jag blir verkligen less. Under den senaste presskonferensen jag lyssnade på (igår) upprepades det för övrigt att åtgärden att förhindra stora sammankomster handlar om att förhindra att många människor kommer resande från olika håll och träffas. Det handlar alltså inte om att förhindra mindre, lokala sammankomster. Den här informationen hjälper föga, inser jag: med den upptrissade stämning, som jag uppfattar den, så kan jag tänka mig att folk skulle bli tokiga om någon t.ex. valde att gå på bio i dessa dagar. Skräcken är enorm. Jag har vänner som varit på skidresa i Italien och som nu är utstötta i sin by och inte är välkomna att handla i lokala ICA-butiken. Fullt friska människor alltså. I ett län utan (känd) allmän smittspridning och med endast 8 konstaterade fall.

    Så deppigt. Jag är inte rädd för viruset för egen del. Jag är tillräckligt ung och kry för att klara en sådan här virusinfektion (borde göra i alla fall!). Men självklart tar jag det på allvar att det pågår en pandemi och att Sverige på intet sätt är förskonad. Jag tänker jättemycket på nära och kära som måste skyddas. Jag tvättar händerna extra noga och har ingen plan på att visa mig utomhus om jag får minsta symptom på sjukdom. Det är det lilla jag kan göra just nu. I övrigt önskar jag att jag och andra kunde tillåta oss att leva lite mer… normalt. Innan andra besked kommer borde det inte finnas anledning att begränsa sig mer än vad man behöver.

    Herregud vilket långt inlägg. På en bokblogg. Men jag älskar ju Littfest, så det är klart att det högg till lite hjärtat när det blev inställt, mest med tanke på att förra årets Littfest därmed kanske blev den sista… Man ska inte måla fan på väggen, men kulturföreningar, eventbolag och mycket annat kommer att gå omkull den här mycket speciella våren.

    Apropå allt och inget, jag läste Som pesten precis när all den här cirkusen drog igång. Det är en fantastiskt bra bok faktiskt, inte som någon slags faktabok alltså, men det är verkligen en spännande bok om en pandemi som drabbar världen. En riktig bladvändare! Och med sina över 800 sidor kan den ju passa fint för den som sitter i hemkarantän eller bara allmänt försöker undvika folk. 😉 Bonustips för den som sitter inne och tvekar på att gå ut: spela Pandemic! Det är mitt favoritbrädspel. Legacy-varianten gav mig och några vänner många timmars underhållning förra året, men grundspelet är också klockrent. Spelet går ut på att tillsammans med sina medspelare rädda världen undan en pandemi. Jag önskar att det vore enkelt i verkligheten.

    Avslutningsvis. Hoppas, hoppas på Littfest nästa år. På Littfest har jag upplevt klockrena grejer i stil med:

    Poesiuppläsningar med favoritpoeter, som Athen Farrokhzad.
    Boksigneringar med favoritförfattare, som Kim Thúy.
    Och trängsel på ett fullsmockat Idun för att se livs levande favoritförfattare sitta där nere och vara allmänt briljanta.

    Tre exempel av typ tusen fantastiska samtal som jag fått förmånen att lyssna på i större och mindre salar. Hästböcker, bilderböcker, poesi, konsten att skriva en novell, Norrland, rasism, serieskapande – så många intressanta och vitt skilda samtal. Jag har sett/lyssnat på så, så, så många bra författare genom åren, jag kan inte ens nämna en bråkdel. En del av tidigare års programpunkter finns förresten att se på i efterhand på Littfests youtubekanal, som vi ju kan trösta oss med dessa dagar. Hoppas på en fortsättning av Littfest ett mer normalt år. <3