Bokblomma

Etikett: Kriminalitet

  • Steglitsan

    Steglitsan

    Steglitsan - Donna TarttNär boken tar sin början hamnar 13-åriga Theo Decker mitt i ett terrordåd, i vilket kan kommer att förlora sin mamma. Själv överlever han explosionen som briserar mitt i Metropolitan museum of art och med sig får han Steglitsan, en ovärderlig tavla av 1600-talskonstnären Carel Fabritius. Boken kommer att följa Theo genom livet och Theo kommer att följa tavlan. Medan åren går blir det allt omöjligare att lämna tillbaka målningen. Att stjäla konst är ett allvarligt brott och Theo kommer att bli mer och mer stressad över att ha den i sin ego. Till slut hamnar den i ett magasin.

    Theo själv kommer att leva ett kringflackande liv. Den första tiden efter mammans död bor han hos en barndomskompis och hans överklassiga familj. Han hinner precis rota sig och hitta sin plats när hans försvunna pappa kommer från ingenstans och rycker med honom till Las Vegas och det själlösa, folktomma, avlägsna bostadsområde där han bor med sin nya tjej. Theo kommer inte att bli kvar där speciellt länge. Snart är han i New York igen och blir omhändertagen av möbelrestauratören Hobie, som han har lärt känna genom märkliga tillfälligheter. Där får han någon som bryr sig om honom och något att göra om dagarna, d.v.s. sälja antikviteter i den butik som hänger ihop med Hobies verkstad. Traumat han har varit med om går dock inte att skaka av sig så lätt och hans begär efter dövande droger gör att han börjar ägna sig åt skumraskaffärer och bedrägerier.

    Donna Tartt tar läsaren med på en riktigt lång resa, inte minst en inre sådan. Man får följa Theos resa in i vuxenvärlden, de villovägar han hamnar på och hur han försöker hamna rätt, trots allt. Det är en riktigt tjock bok (närmare 800 sidor) och det går inte att redogöra för alla bottnar, men Tartt lyckas verkligen få ihop berättelsen om hur Theo faller offer för omständigheterna och blir den han blir. Trots att boken är så tjock så finns det en språklig elegans som man sällan ser i tegelstenar, tycker jag. Mycket skildras mellan raderna, som när Tartt beskriver den tjusiga adressen där barndomskompisens familj bor – på bottenvåningen. Det säger precis hur fin familjen är, men också precis hur fin den inte är. Varenda karaktär och miljö känns genomtänkt och skildras med en perfekt stilkänsla.

    Trots att jag i stort är oerhört förtjust i den här romanen så måste jag säga att det är något som skaver. Rejält. Och det är sidantalet. Boken hade mått bra av hård redigering och sidantalet hade med fördel kunnat minskas med minst 400 sidor. Det finns sällan någon anledning att brodera ut en berättelse såhär mycket. I det här fallet finns det dessutom hela avsnitt och delar som jag inte ser hur de för berättelsen framåt.

    Med det sagt så är det här fortfarande en bok jag är säker på att jag kommer att bära i minnet i lång tid framöver. Det jag förmodligen kommer att ta med mig är främst den oerhört fina berättelsen om tavlan och hur den berör och förändrar livet för människor som får den i sina händer. Hur tavlor (och andra antikviteter) blir små vittnesmål från svunna tider och hur de i vår tid kan väcka känslor och lära oss saker. Tartts resonemang runt det här och hur hon väver ihop det med berättelsen om Theo är strålande. Jag blev verkligen berörd!

    Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Fiktiviteter, Bokhora och SvD.

  • Rövardotter

    Rövardotter

    Rövardotter - Jackie Ferm, Ola BrisingNågra av er känner kanske till Jackie Ferm från dokusåpan Paradise hotel, där hon medverkade 2009. Andra känner kanske till hennes pappa, ”Sveriges farligaste man”, Lars Ferm, eller Lars-Inge Svartenbrandt, som han hette tidigare. Lars Ferm har åkt ut och in på fängelser och anstalter i princip hela sitt liv. Det finns en P3 dokumentär om honom som jag kan rekommendera för den intresserade. Den dokumentären är också ungefär det enda jag har hört om familjen Ferm sedan tidigare, men i den här boken berättar alltså dottern, Jackie, med hjälp av sin sambo, Ola Brising, sitt livs historia.

    Jackie Ferm är ungefär i min ålder, men trots att hon inte ens har fyllt 30 så har hon verkligen hunnit genomleva en hel del omskakande upplevelser. Det där med den unga åldern gör för övrigt också att en hel del av de referenser hon gör till populärkultur verkligen är sådant jag själv känner igen. Det är också det enda jag känner igen mig i dårå, men det är inte oviktigt, för det är så sällan biografier och uppväxtskildringar faktiskt utspelar sig på 90-talet och tidigt 00-tal att jag alltid blir lite glad när jag kommer över dem.

    Men nu är det alltså inte i första hand en nostalgibok det här är, utan egentligen en bitvis mycket sorglig berättelse om en ung tjej som tar för mycket ansvar för sina småbröder och som knappt har någon fast punkt i tillvaron. Pappan sitter mestadels inne och beskrivs som en charmerande psykopat. Han kan bli kompis med vem som helst, men är aldrig att lita på. Mamman blir misshandlad och när hon till slut bryter med Jackie Ferms pappa så drabbas hon av en hjärnblödning och därefter börjar hon sällskapa med en man som liksom hon hamnar i missbruksproblem. Då splittras hela familjen. Jackie Ferms bröder hamnar i olika fosterhem och själv blir hon placerad på behandlingshem. I lite yngre ålder bor hon på ett hem som beskrivs som ett fängelse med en liten finare fasad och där de boende tjejerna utsätts för psykisk misshandel. Senare kommer hon att bo på ett annat behandlingshem, där de andra boende lider av ätstörningar, självskadebeteende och/eller missbruksproblem. Det är ingen bra miljö, egentligen, för den som är vilsen i tillvaron och egentligen skulle behöva lite normalitet… Under hela tiden brevväxlar hon med sin pappa och hon är beredd att försvara honom och stå upp för honom, trots att han ständigt beter sig illa. När hennes bror går bort i en bilolycka får hon t.ex. ensam, 16 år gammal, arrangera allt runt begravningen, och när stunden är kommen och hon vill att de nära ska ta ett värdigt avsked av hennes bror så kommer pappan med en kvällstidning i släptåg. När det är dags att sprida askan kommer varken mamman eller pappan. Det är verkligen en stor ensamhet och rotlöshet som Jackie Ferm berättar om.

    Ja, vilket liv! Det är fascinerande att få höra Jackie Ferms berättelse. Det kanske inte är ett bländande litterärt mästerverk, men en intressant livshistoria. Boken är inte skriven av Jackie Ferm ensam, men det känns ändå ganska ”opolerat” eller vad man ska säga, lite som jag gissar att Jackie Ferm uttrycker sig med egna ord. Det finns heller inget filter för lite mer privata grejer, utan Jackie Ferm berättar väldigt mycket om sitt sexliv, vilket ju kanske känns lite sådär att läsa om, ärligt talat. Hon skriver också rakt ut om andra saker, t.ex. vänner som snyltar och flyttar in i hennes lägenhet och hur hon då själv tycker sig ha rätt att sno grejer från dem. Eller en vän som hon blir sur på och därför tycker sig ha rätt att sno hennes löshår. Eller bara de där skorna som stod på hennes praktikplats och som hon tyckte att hon kunde ”låna” eftersom ingen annan använde dem. Det är som att det finns en egen logik i den här världen där alla är lite småtrasiga och nästan ingen vet hur man ska bete sig utanför en institution… Läsaren får också följa med bakom kulisserna på Paradise hotel och tiden efter, då Jackie flänger runt på krogar och umgås med kändisar. Ett liv som inte direkt leder till något konstruktivt i längden.

    Det är svårt att recensera en biografi egentligen, för man kan ju inte uttala sig om någon annans livsberättelse och det här är som sagt ingen avancerad litteratur. Jag vet egentligen inte riktigt varför jag läste den här boken, för jag kände ju just inte till något om Jackie Ferm sedan tidigare och har aldrig sett ett enda avsnitt av Paradise Hotel heller. Men faktum är att jag gillade Jackie Ferms biografi, förmodligen för att den berättar om ett liv som är så himla långt från mitt eget. Tänk hur det kan vara, livet! Så himla märkligt det är att vi alla är så olika och har olika grejer i bagaget. Det finns mycket elände i världen: fattigdom och utanförskap, och även i Sverige finns det helt klart människor som får väldigt otrygga uppväxter. Kanske är det lockande att se ner på dokusåpakändisar. Själv ser jag ner på produktionsbolag som tänker att det är en kul grej att tjäna pengar på att hänga ut trasiga människor i TV… Eller kvällstidningar som profiterar på en familj i sorg.

    Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är GP och Tinx Göteborg.

  • Kanada

    Kanada

    Kanada - Richard FordRedan tidigt i Kanada avslöjar Dell, bokens berättare, att hans föräldrar har begått ett brott och hamnat i fängelse. Långsamt, men inte tråkigt, återberättar Dell de skeenden som ledde fram till att hans familj, som kanske verkade så välfungerande, splittrades. Den slutliga separationen sker ungefär halvvägs i boken, som inte är speciellt tunn. Fram till dess läste jag fascinerat och kände mig oerhört nyfiken på utveckligen. Sedan är det som att boken tar en, för mig, märklig utveckling. Dell smugglas, enligt hans mammas önskemål, över till Kanada, för att bo hos en man som är bror till en av mammans vänner. Han rycks så ur sitt sammanhang och tas ur skolan för att bo hos en man som han inte känner, en man som också har ett skumt förflutet och som visar honom mycket lite intresse. För mig är det helt obegripligt att en mamma (eller pappa) vill att barnen ska bo hos kriminella, okända människor i ett land där de måste ljuga om sin identitet och hålla sig undan. Alternativet till mammans lösning anges lite vagt vara att ”bo på barnhem” eller ”skaka galler” (varför? Dell har ingenting med något brott att göra, inte i det skeendet i alla fall). Det kanske är detta boken handlar om; de logiska luckor man kan göra i desperation? Något slags kollektivt straff som drabbar en hel familj när någon halkar in på en kriminell bana? Själv fattar jag typ ingenting. Över huvud taget känns boken kryddad med scener som jag inte förstår. En incestscen. En illaluktande och sminkad nazist som Dell måste hänga med i Kanada, eftersom nazisten är den enda som verkar bry sig om honom. En syster som rymmer. Jag fattar att man ska förstå att det betyder något viktigt i berättelsen, men vad? För mig är boken en samling lösrycka scener som berättar något som far över mitt huvud.

    Jag tyckte verkligen att boken var fantastisk fram tills den nådde Kanada (haha). Det är trots allt något i berättandet som är mycket fängslande. Ford skriver så mycket och långt om saker att det ständigt bygger upp en förväntan. Hela tiden strösslar han med ödesmättade meningar i stil med ”det var sista gången jag såg honom”, ”jag skulle aldrig mer återvända dit”. Mitt problem med boken är kanske att förväntningarna och spänningen aldrig landar i något intressant, utan mest rör ihop sig till något obegripligt.

    Kanske hade jag för höga förväntningar på den här boken. Kanske var jag på fel humör. Men boken innehåller för många konstigheter för mig att haka upp mig på att jag faktiskt inte tyckte att den var så himla bra. Jag kan köpa alla möjliga sci fi-grejer och fantasyvarelser, men att skicka sin son till en trasig framtid..? Och att som Dell skiljas från hela sin familj och bara ta det med ett ”jaha” och inte fundera över rättegångar, påföljer, återförening? Den här boken känns helt orimlig.

    Några andra som skrivit om Kanada är Aftonbladet, En trave böcker och Dagensbok.com. Du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus.

  • Heder

    Heder - Jens LapidusAdam har precis avtjänat ett långt fängelsestraff och nu kommer han ut till en värld där han delvis inte känner igen sig och där den enda som kan tänka sig att hämta upp honom är hans mammas nya kille.

    Jens Lapidus är ju även advokat och jag vet inte om det är det som är grejen, men när han skriver om sina kriminella karaktärer låter det så himla trovärdigt. Jag har naturligtvis ingen aning om han prickar rätt, men nog känns det som att Lapidus verkligen lyckas beskriva hur det kan vara att komma ut från fängelset och tycka att det känns ovant att kunna låsa dörren inifrån; att upptäcka att folk inte längre läser böcker på bussen, utan sitter med smarta telefoner som inte ens fanns när han åkte in – han har liksom halkat efter fullständigt.

    Tyckte det här var en riktigt bra novell! Den påminner mig också om att jag borde läsa klart Lapidus Stockholm noir-trilogi.

    Du hittar boken hos t.ex. Bokus eller Adlibris. Några andra som skrivit om den är Den var bra och Café de la nouvelle.

  • Aldrig fucka upp

    Aldrig fucka upp

    När jag lyssnade på ljudboken Snabba cash blev jag helt såld och tyckte att den var superspännande och väldigt bra, men jag insåg också att mycket av det som jag uppfattade som bra kunde tillskrivas uppläsaren, Morgan Alling. Jag tänkte faktiskt att jag nog inte hade gillat boken om jag hade läst den i pappersform. Språket är talspråk och det finns en rå jargong och mycket förortsslang. Lite senare läste jag också en totalsågning av Lapidus senaste, Livet deluxe, och insåg att jag nog inte borde läsa någon av efterföljarna till Snabba cash. Det säregna språket återfinns alltså i Aldrig fucka upp, men nu när jag har läst den så är jag verkligen positivt överraskad. Det här var inte dåligt! Språket tillför något och ger en känsla av att det är autentiskt (även om jag naturligtvis inte kan avgöra om det är sådär det snackas i kriminella kretsar; men Lapidus är nog bra på att avgöra detta, för han jobbar ju faktiskt som advokat och har nog sett lite av varje, föreställer jag mig).

    Själva boken hänger ihop lite löst med Snabba cash, men står mest för sig själv. Den kretsar kring tre olika personer som helt slumpartat söker efter samma personer och rotar i samma mysterium. En av dem är Mahmud, som nyligt avtjänat fängelsestraff och nu mot sin vilja är indragen i narkotikahandel. Maffian har honom i ett hårt grepp och han vågar inte annat än att springa deras ärenden, men någonstans vill han slå sig fri.

    En annan huvudperson är Thomas, en polis som ”sysslar med lite av varje”, eller vad nu var de kallar det när en polis beslagtar narkotika för att ta hem och sälja vidare och ägnar sig åt annat tvivelaktigt. Det är såklart ingen sympatisk egenskap hos Thomas, men han är ändå en av de karaktärer jag känner mest för. Trots att han är oärlig så gör inte Lapidus honom till platt figur, utan han gör Thomas till en person som faktiskt har någon slags idé om vad som är rätt, rättvist, och han låter honom också bli en barnlös man som längtar efter att få igenom en adoption tillsammans med sin fru. Jag gillar att Lapidus låter även de kriminella vara människor. Det är mycket våld, övervåld, mord etc. i boken, men det är faktiskt människor som begår brotten.

    För Thomas del består en del av hans övertramp i att han börjar göra en privat utredning kring ett märkligt mordfall. I tjänsten finner han en man som mördats på ett sofistikerat sätt och lämnats utan tänder och med bortsnittade fingertoppar, d.v.s. mycket svår att identifiera. Thomas blir snabbt bortkopplad från fallet, men förstår att han är något märkligt på spåren och kan därför inte släppa det han sett. Det verkar som att någon har raderat rader ur hans rapport kring händelsen. Men varför? Ju mer han snokar, desto mer hotfullt blir det och han förstår snart att spåren leder mot Palmemordet.

    Den tredje huvudpersonen heter Niklas och är en f.d. legosoldat som varit i Irak och nu är tillbaka i Sverige med mardrömmar och med sjuka idéer om att städa upp i samhället. Han har en fullständig övertygelse om att det är rätt att mörda män som är hotfulla mot kvinnor. Han utser sig själv till krigare i detta ”krig” som han anser nödvändigt för att skydda kvinnor mot de män som utövar maktmissbruk. Han ägnar således all sin tid och spenderar alla sina pengar på att träna sig i detta ”krig”. I skuggan av vad som nyligt häng i verkligheten, i Norge, kändes det märkligt att läsa om Niklas och hans störda övertygelse.

    Tre huvudpersoner och tre berättelser är det alltså, men Lapidus väver ihop historien snyggt och får ihop de tre personernas vägar på ett elegant sätt. Det är spännande från första till sista sidan och tillkommer hela tiden nya faktorer som trissar upp spänningen. Ibland ballar det ur och blir lite överdrivet och ibland blir det i mitt tycke för rått. Överlag tycker jag dock att det är en mycket bra deckare. Det jag känner mig snuvad på är dock slutet, som i och för sig avhandlas för huvudpersonerna, men som inte ges till läsaren när det gäller själva mysteriet som är den röda tråden i boken.

  • Håpas du trifs bra i fengelset

    Håpas du trifs bra i fengelset

    Susanna Alakoski imponerade stort på mig med Svinalängorna, där hon berättade om Leenas uppväxt i en fattig familj och med alkoholiserade föräldrar. Hon lyckades beröra och störa och det kändes som ett äkta och viktigt porträtt från en samhällsklass som sällan ges något större utrymme i den svenska litteraturen. Med Håpas du trifs bra i fengelset gör hon det igen. Det är vasst, bittert och insiktsfullt.

    Genom Anni, socialarbetare och dessutom syster till narkomanen och den kriminellt belastade Sami, ger Alakoski ett bitande inlägg i klassfrågan. Hon berättar både om svårigheten och ensamheten i att vara anhörig och på ett större plan ger hon en känga till den politik som leder till ett ovärdigt och ett respektlöst bemötande av interner, invandrare och fattiga. Det är så djupt tragiskt, stundvis enormt hopplöst och ångestfyllt och, framför allt, omöjligt att värja sig från.

    Anni har gjort en slags klassresa, men kan omöjligt fly från sin bakgrund och blir ständigt påmind om det som varit genom brodern, som hon knappt vet om han är en bror längre. På sitt jobb ställs hon inför totalt verklighetsfrånkopplade chefer som på riktigt vill att hon hittar någon HIV-positiv i HIV-projektet snart, för annars får de nog inga mer projektpengar, och också inför maktlöshet i att inte kunna hjälpa de som behöver hjälp (”– Vill bara kolla, har inte haft någon flykting i behov av akut tandvård förut, visst är det okej att Ognjen Jevric går till tandläkaren akut, han har tandvärk. […] – Njae, det är inte så enkelt. […] Måste Ognjen Jevric ha just den tanden han har ont i för att kunna äta?”).

    Och ständigt denna sorg, rädsla och skam. Sorg över hur finnarna har behandlats, över uppväxten, över brodern. Rädslan för att brodern snart inte får en till chans. Skamkänslor för att det är så svårt att veta hur man ska uppträda när ens bror inte passar in i samhället.

    Alla som tror att fattigdom inte finns i Sverige, alla som tror att alla har samma chans och att alla kan få en ny chans, måste läsa den här boken och reflektera över frågan. Det här är det mest angelägna jag har läst på länge! En riktigt bra och tankeväckande bok!

  • Snabba cash: hatet, drivet, jakten

    Snabba cash: hatet, drivet, jakten

    Snabba cash - Jens Lapidus
    Min första tanke när jag hörde talas om den här boken är att titeln är lite fånig, rentav föråldrad, fastän den kanske egentligen är modern. Nu när jag har läst den förstår jag att det kanske inte spelar någon roll, för boken är verkligen tänkt att läsas nu och den vinner på är att den är just sådär modern och ”just nu” som den är. Miljöerna är Stockholm, Stureplan, och i bakgrunden figurerar välkända kändisar. Om några år är de förmodligen lika bortglömda som den här boken, skulle jag tro. Jag tycker ändå att den är bra och spännande. Trots att jag definitivt inte känner igen mig i den maffia som boken handlar om, så får miljöerna, språket, karaktärerna och allt det tidstypiska boken att kännas autentisk. Finns det en maffia i Sverige känner jag mig numera lurad att tro att den ser ut som i boken: juggar som säljer knark, ägnar sig åt trafficking och anlitar torpeder när det behövs, unga killar som drömmer om jetsetliv och börjar sälja knark o.s.v.

    För det är det den här boken handlar om. JW är den unge killen som hänger på Stureplan fast han inte har råd. Extraknäcket med att köra svarttaxi byts snart ut mot att kränga kokain till sina bratkompisar. Jeorge är latinon som gör en makalös rymning från Österåker och återigen dras in i kokainhandeln. Samtidigt som han smugglar kokain filar han på hur han ska kunna hämnas på de som angav honom och fick honom att hamna i fängelse. Mrado är jugoslaven som drar in pengar genom att ägna sig åt ”garderobsverksamhet”. Pengarna går dock inte rakt till honom, utan hamnar först och främst hos ledaren, Radovan, herr R, som, oroväckande nog, tycks ha tappat förtroendet för Mrado. När Mrado inte bekymrar sig över detta pumpar han upp sig på gymmet och drömmer om att träffa sin lilla dotter, vars mamma helst vill rycka henne från honom för gott och få ensam vårdnad. Det sista är en ganska snygg liten twist, som får Mrado att kännas lite mer mänsklig. Annars lider flera av karaktärerna brist på känslor och känns överdrivet kalla. Det tycks inte vara något särskilt att snitta upp en annan människas strupe eller att skicka en bomb till någon.

    Boken känns faktiskt till viss del ganska överdriven, men, som sagt, så fastnade jag för den ändå. Både det korthuggna språket och hela berättandet känns rätt för att berätta denna lite cyniska berättelse om några livsöden i den undre värden. Boken gör sig också väldigt bra uppläst av Morgan Alling, som skickligt växlar mellan de olika karaktärernas brytningar och uttryckssätt. Boken är faktiskt helt otroligt bra som ljudbok! Jag vet inte ens om jag hade uppskattat Snabba cash hälften så mycket som jag gjorde om jag verkligen hade läst den själv. Jag kan helt klart rekommendera att lyssna på Snabba cash!

    I korthet

    Rekommenderad för: Alla som vill läsa en spännande, aktuell deckare som känns helt autentisk.

    Betyg: 4 garderober av 5.

    Om Snabba cash och Jens Lapidus

    Jens Lapidus (född 1974) är en svensk advokat och författare. Snabba cash är hans debutroman.

    Uppläsare: Morgan Alling.
    Utgivningsår: 2006 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2006 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
    Antal sidor: 474 (ca 13 h lyssning).
    Andras röster: SvD, Bokhora.
    Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

    Baksidestext

    ””Jorge panikade. Sparkade allt vad han kunde mot kuken på polisen. Mannen vrålade. Jorge hade bara en sak i huvudet: kokset i bagageluckan. Greppade handtaget på luckan. Öppnade den. Slet upp NK-påsen. Polismannen slängde sig mot Jorge. Jorge höll sig fri. Polisen slet upp ett vapen. Skrek något. Jorge sprang. Mannen efter var snabb. Jorge var snabbare. Tacka Gud för tiden på Österåker och den träning han fått på sistone.”

    Snabba cash är en spänningsroman för 2000-talet, en skildring av samhällets mörka sida där känslokalla psykopater som saknar spärrar styr. Med ett rättframt språk och imponerande berättardriv skildrar Jens Lapidus brottets obönhörliga logik mitt ibland oss. På Stureplan, i Sollentuna, i villaförorterna. Det är en bild av Sverige som anas i medierna, men som vi inte riktigt vill kännas vid.

    JW är stureplanskillen som säljer kokain på de hetaste inneställena. Överklasskillarna han hänger med anar inte att han är en uppkomling som ljuger om sin bakgrund. Han vill vara som dom.

    Jorge är latinon som kan allt om koks och som går i land med en osannolikt tjusig rymning från Österåkeranstalten. Väl ute planerar han en grym hämnd mot dem som satte dit honom, juggemaffian med Radovan i spetsen.

    Mrado är underhuggare till Radovan. Tidigare var han en av krigsförbrytaren Arkans fruktade pojkar. Det enda han kan: att tortera och plåga utan hänsyn.

    Dessa tre mäns vägar korsas på ett ödesdigert sätt som bara kan sluta i en kamp om liv och död. Vägen dit går genom de finaste salongerna på Östermalm, genom fängelser och de tyngsta kriminella gängen, genom skitiga förortsbordeller där flickor hålls fångna, ja, kort sagt, genom ett helvete. Och varför? För snabba cash!”

  • Glöm att ni har en dotter

    Glöm att ni har en dotter

    Sandra har ägnat några år åt att resa runt i Thailand, men efter en tids sjukdom börjar hon definitivt att längta hem. Pengarna räcker dock inte till biljetten hem och hon lockas av ett erbjudande om att få pengar för att smuggla heroin. Hon bestämmer sig för att gå med på erbjudandet och det visar sig bli ett ödesdigert val. Hon åker fast i tullen och döms till Thailands lägsta straff för smuggling av narkotika – fängelse i 25 år.

    Sedan följer en berättelse om hur Sandra lever i ett primitivt utformat thailändskt fängelse, där smuts, äckel och grymt våld är vardag, och efter det får läsaren följa Sandra i de brittiska fängelser, dit hon förflyttas. De är egentligen inte på något sätt trevligare än det Thailändska fängelset och Sandra får p.g.a. sitt långa fängelsestraff sitta av sin tid tillsammans med de ofta psykiskt sjuka människor som har begått de mest allvarliga brotten i Storbritannien.

    Boken är en sann historia och det gör den ganska lätt att ta till sig. Självklart tycker man som läsare synd om Sandra, som får sitta så länge i fängelse för ett brott som hade krävt ett mycket mindre straff om hon hade dömts för det i Storbritannien, men ändå poängterar Sandra att hon förtjänade ett straff. Det tycker jag är bra, för det är på ett sätt ganska självklart att brottslingar ska straffas. Däremot kan boken väcka en debatt kring hur fängelser ska fungera och hur länder ska se på domar som har fällts i andra länder med helt andra straffskalor. I boken skildras fängelselivet som både brutalt och nedbrytande och det kan man såklart uppröras över. Det här är ju en dokumentär, så den är på det sättet väldigt intressant. Dock märks det att det inte är en ”riktig” författare som har skrivit boken. Dispositionen kan ibland vara lite underlig och över huvud taget känns det att språket inte är vad det kunde vara. Det hindrar mig lite från att sätta ett högt betyg på den här boken. Boken är bra och som skildring av verkligheten är den bra, men som spännande eller gripande skönlitteratur fungerar den sämre.

  • Samtal till en död man

    Samtal till en död man

    Hayleys storebror, John, har dött i en olycka vid en sprängning i Ryssland. Eftersom han var en ytterst noggrann ingenjör låter det inte rimligt att han skulle ha förolyckats efter att ha begått ett misstag. Johns flickvän, Annie, fick dessutom ett telefonsamtal från John strax precis innan olyckan skulle ha skett och att döma av vad John sa under samtalet verkar det där med olyckan inte vara sant.

    Hayley och Annie beger sig därför till Ryssland för att, om inte finna John levande, åtminstone få se platsen där han dog. I Ryssland får Annie och Hayley fler anledningar till att vara misstänksamma. Annie är övertygad om att Johns mystiska ”död” har med den ryska mafijan att göra.

    Samtidigt som Hayley och Annie beger sig till Ryssland vaknar en man upp från fästingfeber. Han har tappat minnet och vet varken vad han heter eller vart han är på väg, men en sak vet han: han är förföljd av vargen och björnen och de vill honom något illa.

    Det här är en väldigt spännande bok. Man förstår ju visserligen direkt att mannen med fästingfeber är John, men man vet inte hur det ska gå för honom eller om han någonsin kommer att träffa Hayley och Annie igen. Intressantast med boken tycker jag dock är att läsa om Ryssland, där polisen knappast står på lagens sida i alla väder. Jag älskar också att läsa om de ryssar som man får träffa på i boken: de gamla och fattiga människorna i byn som inte ens finns med på kartan, taxichauffören som drömmer om rikedom och att ha ett stort taxibolag och den ensamme mannen med ikonerna. Det här är en riktigt bra bok om Ryssland, maffia och sökandet efter en man som kanske inte ens lever längre.