Middlesex av Jeffrey Eugenides är en fängslande släktkrönika, där läsaren får följa tre generationer ur den grekisk-amerikanska familjen Stephanides, och en bok som väcker många tankar kring könsidentiteter och genus. Betyg: 4+ snabbmatsrestauranger av 5.
Middlesex av Jeffrey Eugenides
Middlesex är en släktkrönika som skildrar livet för tre generationer ur familjen Stephanides. Boken tar sin början i 20-talets Grekland och i den lilla byn Bursa, där Desdemona och hennes bror, Lefty, framställer finaste siden för sin försörjning. Det politiska läget och det helt fruktansvärda pontisk-grekiska folkmordet, där turkar och lazer mördade 1 miljon (!!) greker, driver dock syskonen från sina hemtrakter. Innan flykten från Bursa hade Desdemona förgäves försökt få sin bror att gifta sig med någon av traktens flickor, men under resan mot deras nya hemland, USA, bekänner de två syskonen både för sig själva och för varandra att de egentligen har känslor för varandra och nu, när de lämnar livet i Bursa bakom sig, vågar de också ljuga om sitt släktskap och presentera sig som herr och fru.
Desdemona och Lefty slår sig ner i Detroit, där kusinen Sourmelina redan har rotat sig. Sourmelina hjälper sina släktingar att komma in i det nya samhället och hon blir snabbt varse hur hennes kusiners relation ser ut nu för tiden. Det är dock en hemlighet hon bevarar åt dem, precis som att hennes kusiner bevarar den illa dolda hemligheten Sourmelina bär på: att hon är gay och att äktenskapet med hennes make inte direkt bygger på kärlek och passion. Trots detta blir både Desdemona och Sourmelina gravida vid samma tidpunkt och blir föräldrar åt Miltiades, Milton kallad, respektive Theodora, Tessie. Genom någon slags ödets nyck så kommer Milton och Tessie en dag att förälska sig i varandra och själva bli föräldrar. Det yngsta barnet är dottern Calliope, som också är bokens berättare.
Från den lilla byn Bursa och till Detroit har Desdemona, Lefty och Sourmelina ovetande tagit med sig en ovanlig mutation, som går i arv till både Milton och Tessie och plötsligt får uttryck i lilla Callie. Hon må se ut som vilken flicka som helst som barn, men brist på 5-alfa-reduktas kommer att i puberteten förvandla henne till den pojke hon i många avseenden är (också).
Middlesex är en bok som väcker många tankar kring könsidentitet och könsroller. Vad är egentligen ett kön? Det är väldigt fint och också smärtsamt att få följa Callie genom livet och de svårigheter som så ofta uppstår för henne/honom. Boken skildrar tonårstid och förälskelser, vuxenblivande och identitetssökande och allt detta försvåras för Callie som med sin intersexualitet inte alltid faller in i normen.
Det är också fantastiskt fint att få läsa om alla andra karaktärer i boken. Jag måste erkänna att jag hade väldigt svårt att liksom acceptera Desdemonas och Leftys incestuösa förhållande, men när jag släppte det och kom in i boken så kom jag verkligen att gilla alla huvudpersonerna, även med deras fel och brister, så att säga. Jag tyckte verkligen om att få följa alla de tre generationerna Stephanides. Genom berättelsen om deras liv har jag fått lära mig mer om folkmordet på grekerna (så fruktansvärda händelser att jag nog aldrig glömmer skildringen av dem), men också om hur det kan vara att invandra till ett annat land och att försöka skaffa sig en ett nytt liv i en kultur som inte helt är ens egen till att börja med.
Jag har lite av en hatkärlek till tegelstenar och tycker oftast att kortare romaner känns mer välskrivna och genomarbetade. Middlesex är på över 600 sidor, men för just släktkrönikor är knappast kortromanen det rätta formatet, tänker jag mig. Jag tycker faktiskt att det är helt rätt att boken är så tjock som den är. Det är också något alldeles speciellt med att få leva med en berättelse under en längre tid. Jag läser oftast ganska korta stunder varje dag och har i allmänhet en hel liten hög med påbörjade böcker, så en sådan här bok kan ta månader för mig att ta mig igenom. Det blir något speciellt när en berättelse får finnas i bakgrunden så länge. Till slut känns det som att karaktärerna i boken är personer som jag känner i verkligheten – och jag älskar den känslan! Det här är verkligen en ”levande” bok och den bjuder på många intressanta berättelser och väcker tankar och frågor. Det här är garanterat en bok som kommer att fortsätta att leva kvar i minnet ett bra tag.
Citerat ur Middlesex
”Inuti hade Cadillacen lika mjuka mattor och diskret belysning som baren på Ritz. Armstöden var utrustade med askkoppar och cigarettändare. Klädseln var av svart skinn och gav ifrån sig en ny doft. Det var som att kliva in i någons plånbok.”
Middlesex av Jeffrey Eugenides
Om Jeffrey Eugenides och om Middlesex
Jeffrey Eugenides (född 1960) är en amerikansk författare med grekiska och irländska rötter. Han debuterade 1993 med Dödens jungfrur (The virgin suicides) och har därefter varit aktuell med en rad novellsamlingar och ytterligare ett par romaner. För Middlesex belönades han med Pulitzerpriset 2003. Jeffrey Eugenides har en Facebooksida.
Originalets titel: Middlesex.
Översättare: Hans-Jacob Nilsson.
Utgivningsår: 2002 (första amerikanska utgåvan, A & C Black), 2004 (första svenska utgåvan, Norstedts), 2010 (den här pocketutgåvan, Norstedts).
Antal sidor: 635.
ISBN: 91-1-301226-6, 9789113032023.
Förlagets beskrivning
”Middlesex är en berättelse om en grekisk-amerikansk familj som ser helt vanlig ut. Men berättaren vet att farfar och farmor egentligen är syskon och att det är orsaken till att hon själv är både kvinna och man. Så riktigt vanlig var den nog inte.
1922 invaderas Smyrna i det korta krig mellan Grekland och Turkiet som orsakats av första världs-krigets politiska oro. Befolkningen flyr i panik, många tar båten till Amerika. På en av dessa båtar finns en ung stilig man och en ung vacker kvinna, som väl framme i Amerika letar sig fram till bilstaden Detroit, och bosätter sig där som vilket amerikanskt invandrarpar som helst. De har svurit på att aldrig i livet berätta sin hemlighet att de var älskare i Grekland fast de var bror och syster. Men två generationer senare gör incesten sig påmind i barnbarnet Calliope, som i tonåren känner sig märkligt dragen till en klasskamrat i flickskolan. Vilket får Calliope att misstänka att hon inte är som andra flickor. Att hon faktiskt inte är en flicka alls.
Middlesex är en sorghumoristisk familjehistoria med sexuella förvecklingar, men också historien om en av Amerikas största städer, ja om hela det moderna Amerika: från massinvandringens strida ström av fattiga, rädda och sargade människor, över tjugotalets förbudstid och depression och sextiotalets raskonflikter in i vår egen tid.”
I Hon älskade berättar Helena Henschen om sin farmor, Signe Thiel. Signe växer upp i en mycket välbergad familj som dotter till bankiren Ernest Thiel, men hon väljer i mångt och mycket ett annat liv än den typiska socitetsdamlivet. Mina fördomar lurar mig i alla fall att tro att många av den tidens rika kvinnor inte hade så mycket frihet och möjlighet att göra vad de ville med sina liv. Det kanske inte var så, men i alla fall: Signe går verkligen sin egen väg och hon är inte den som bara sitter hemma och väntar på något.
Hon är istället den som handlingskraftigt tar emot judar i sitt hem när Andra världskriget gör tillvaron otrygg för dem. Hon är den som vågar vara ärlig mot sig själv och sin passionerade förälskelse i den gifte mannen Oscar Vogt. Själv har hon sex barn, men äktenskapet slutar i skilsmässa. Oscar (och hans fru) kommer dock att finnas i hennes liv i princip hela livet. Det är verkligen en märklig historia: en man och en kvinna som älskar varandra djupt – och en fru som bara ser på? Livet och kärleken alltså…
Det finns många bottnar och sidospår i den här fascinerande livsberättelsen. Och i bakgrunden pågår krig och hemskheter. Det gör det helt klart till en intressant bok. Dessutom är den underbart välskriven med ett sällsamt flyt i språket. En riktigt fin bok!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en vackert berättad bok om Signe Thiel och hennes händelserika liv under 1900-talets första hälft.
Betyg: 4 vävnadsprover av 5.
Citerat ur Hon älskade
”När Signe dog fick jag några av hennes efterlämnade föremål. Hon var min farmor och hade själv bestämt att just jag skulle ha dem, men eftersom jag inte förstod vad hon givit mig kastade jag bara en förströdd och ointresserad blick på sakerna och slängde ner dem i en kartong som jag sedan ställde på en hylla högst upp i garderoben. När jag många år senare av en tillfällighet hittar den träffas jag i hjärtat av påfågelsfjädern, hennes stora hårkam av sköldpadd och en liten flaska med en knappt förnimbar doft av ambra. Det lilla gipshuvudet av Eros finns där också, androgynen med smärta i blicken, outsäglig smärta. Det är som om Signe viskar till mig: Här är jag.”
Om Helena Henschen och om Hon älskade
Helena Henschen (1940-2011) var en svensk formgivare och författare. Som formgivare gjorde hon sig bland annat känd som en av grundarna till Mah-Jong. Hennes skönlitterära debut kom 2004 med boken I skuggan av ett brott och fyra år senare gavs Hon älskade ut. Båda berättelserna anknyter till berättelser från hennes egen släkt och familj: Hon älskade handlar om farmodern Signe Thiel och I skuggan av ett brott handlar om de von Sydowska morden, som utspelade sig i hennes mammas familj.
”Som ung kvinna i sekelskiftets Sverige revolterar Signe Thiel mot sin far och sin uppväxt. Hon är borgardottern som syns i Stockholmsvimlet med anarkister och blåstrumpor och rör sig i kretsen runt Ellen Key.
Under andra världskriget öppnar hon sitt hem för judiska flyktingar och inför hotet om en tysk ockupation av Sverige deltar hon i arbetet med en svensk motståndsrörelse.
Men Signes drivkraft är också kärleken. Hon får sex barn, gifter sig och skiljer sig två gånger och inleder sedan ett livslångt och passionerat förhållande med den tyske hjärnforskaren Oskar Vogt, på 190-talet Berlins mest efterfrågade hypnotisör.
Signe dör 1969. I hennes testamente finner man önskan att det på gravstenen ska stå: Hon älskade.”
Eyvind Johnson är en författare som har lyckades med konststycket att både få en stol i Svenska akademien och att belönas med nobelpriset i litteratur (Harry Martinson lyckades i och för sig med samma prestation). En sådan författare måste det ju vara något speciellt med, eller hur? Med stor förväntan har jag nu läst hans roman Strändernas svall, som återberättar myten om den grekiske hjälten Odysseus hemresa från det trojanska kriget. Medan Odysseus råkar ut för det ena efter det andra, och bland annat fastnar hos Kalypso i sju hela år, så väntar Odysseus fru, Penelope, tålmodigt där hemma på Ithaka. Det saknas inte friare, som hoppas på att Penelope ska ge upp sin väntan och välja någon av dem. Friarna äter dem nästan ur huset och Penelope gör sitt bästa för att hålla friarna ifrån sig och hålla ekonomin i styr. Även Odysseus och Penelopes son, Telemachos väntar. Och väntar. Och Odysseus försöker att planera sin återkomst och att ta sig hem.
Strändernas svall är en förvånansvärt lättläst roman. Språket känns helt piggt och modernt och går att läsa med fint flyt. Tyvärr har jag inte grekisk mytologi i färskt minne och det saknade jag faktiskt under läsningens gång. Det var inte helt lätt för mig att hänga med eller förstå vilka alla personer är. Jag vet inte om det är en förutsättning att ha en massa bakgrundskunskaper i och för sig. Det går att läsa boken rakt upp och ner och höra berättelsen för första gången också, men det är nog inte så det är tänkt.
Jag tyckte att det var en fin liten berättelse, men samtidigt blev det bara en saga för mig. Boken grep inte tag. Det var heller inte så lätt för mig att se de kopplingar som tydligen ska finnas till Andra världskriget. Över huvud taget känns det som att boken inte har så många lager. Inte när jag läser den.
Strändernas svall var säkerligen speciell när den kom, men mig lämnade den inte riktigt så berörd som jag hade hoppats. Det är en lättläst klassiker, men för att få ut allt behövs uppenbarligen förkunskaper och insikter som jag inte har. Tyvärr.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst klassiker om en lång hemresa och en lång väntan: Odysseus hemfärd från det trojanska kriget.
Betyg: 3 svinaherdar av 5
Citerat ur Strändernas svall
”De gick (alltför hastigt, tyckte gumman) igenom räkenskaperna. Får- och svinstammarna på ön minskade fortfarande betydligt, även på getter var det åtgång: de försvann. Kreatursbeståndet på Levkas och fastlandet – lantbruken på akarnaniska kusten – beskattade också kraftigt.
– Att folk kan stoppa i sig så otroligt mycket, Evrykleia!”
Strändernas svall av Eyvind Johnson
Om Eyvind Johnson och Strändernas svall
Eyvind Johnson (1900 – 1976) var en svensk författare som bland annat skrev arbetarlitteratur. Johnson debuterade 1924 med novellsamlingen De fyra främlingarna, men är kanske mest känd för den självbiografiska romansviten Romanen om Olof, som bland annat skildrar arbetet inom träindustrin. Johnson blev ledamot av Svenska akademien 1957 och belönades med Nobelpriset i litteratur tillsammans med akademikollegan Harry Martinson 1974.
Utgivningsår: 1946 (första svenska utgåvan, Bonniers), 1992 (den här utgåvan, Bonniers), 2000 (utgåvan på bilden, Bonniers).
Antal sidor: 598.
ISBN: 91-0-055403-0, 9789100575465.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Andra världskriget pågår och London är en stad som råkar ut för otaliga bombanfall. Skyddsrum och bombvakter är några av de nya inslagen i människors vardag. Många kvinnor får nu också nya arbetsuppgifter. Kay hör till exempel till de kvinnor som hämtar upp blitzens offer med ambulans. Det är ett tungt jobb och de som kör ambulanserna får se fruktansvärda scener som är svåra att skaka av sig. Andra jobbar med kontorsjobb, som Viv. Viv har inlett en relation med en gift man och hennes liv ställs verkligen på ända när hon inser att hon är gravid. Vivs bror har hamnat i fängelse och upplever bombningarna som inlåst och rädd. Varför han har hamnat i fängelse kan anas tidigt i boken, men avslöjas inte riktigt förrän i slutet, när livsöden och händelser vävs ihop.
Boken berättas baklänges, vilket jag tyckte var väldigt svårt att hänga med i till en början, men sedan kom jag att verkligen uppskatta detta berättargrepp. Boken börjar alltså 1947, när några år har passerat sedan bombningarna och de dramatiska vändpunkterna i huvudpersonernas liv. Sedan backar berättandet till 1944 och boken avslutas med år 1941. Det ger en viss spänning att få veta delar av ”vad som hände sedan” utan att sitta med hela bilden av vad personerna har råkat ut för.
Författaren har hittat intressanta karaktärer och livsöden. Boken rymmer många berättelser om komplicerad kärlek, om omöjlig kärlek och om hur kriget påverkade vanliga Londonbors vardag. Jag tyckte särskilt att det sistnämnda var intressant att få ta del av. Jag har läst en hel del romaner och andra böcker som har skildrat Andra världskriget ur olika aspekter, men det här är faktiskt min första bok som berättar om hur livet kunde se ut i London under bombningarna. Jag fick mig en välbehövlig historielektion. Flera personer i Nattvakten är för övrig gay och det känns såklart också intressant att få läsa om hur det kunde vara att vara homosexuell i Storbritannien vid den här tiden.
Trots allt det positiva som jag har att säga om den här boken så måste jag erkänna att jag tyckte att den var lite rörig till en början, dels för att det tog ett tag att komma in i den och att vänja sig vid berättartekniken och dels för att boken följer rätt många huvudpersoner och bifigurer på olika sätt. Jag är ändå glad att jag höll ut och fortsatte att läsa även när det kändes lite segt, för det utvecklade sig verkligen till en riktigt intressant och engagerande berättelse.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som genom ett spännande baklängesberättande vill följa människor under blitzen i London och läsa om hur livet och kärleken kunde se ut under Andra världskriget.
Betyg: 4 sidenpyjamas av 5.
Citerat ur Nattvakten
”Kvart i elva hörde de den första explosionen i närheten. Strax efter det började luftvärnselden smattra från Hyde Park. Deras bas låg ett par kilometer från luftvärnspjäserna, men trots det tycktes krevaderna och skottlossningen fortplanta sig från golvet upp genom deras skor, och ute i köket började glas och porslin skramla på hyllorna.
Det var emellertid bara O’Neill, den nya flickan, som reagerade på ljuden. Alla andra fortsatte helt enkelt med vad de hållit på med utan att ens titta upp – Partridge nålade kanske fast sina pappersmönster en liten aning snabbare, dansläraren gick för att byta om till långbyxor igen. Mickey hade tagit av sig stövlarna, men nu drog hon långsamt på dem igen och började snöra dem. Kay tände en cigarett på den förra fimpen. Hon tyckte att det var en bra idé att på det här stadiet röka fler cigaretter än man egentligen ville ha, för att kompensera för den jäktiga period som skulle komma när man kunde tvingas vara utan nikotin flera timmar i sträck.
Det hördes ett dån från en ny explosion. Nu verkade den vara närmare än förra gången. En tesked som på ett kusligt sätt hade glidit fram över bordet som om den knuffats av osynliga andar, föll över kanten.
Någon skrattade till. En annan sa: »Vi kommer att få fullt upp i natt, ungar!»
»Det är kanske bara ett störningsanfall», sa Kay.
Hughes fnös till. »Det är kanske bara min faster Fanny. Jag svär på att de släppte lysgranater förra natten för att kunna fotografera. Om inte annat så kommer de tillbaka för att bomba järnvägslinjerna…»
Han vred på huvudet. Inne på Binkies kontor hade telefonen börjat ringa. Alla tystnade. Kay kände ett snabbt häftigt hugg av rädsla i bröstet. Telefonen tystnade när Binkie lyfte luren. De hörde hennes röst mycket tydligt: »Ja, jag förstår. Ja, omedelbart.»
»Då kör vi igång», sa Hughes, reste sig upp och tog av fårskinnspälsen.”
Nattvakten av Sarah Waters
Om Sarah Waters och Nattvakten
Sarah Waters (född 1966) är en brittisk författare som har skrivit ett antal bestsellers. Debuten, Kyssa sammet (Tipping the velvet), kom ut på svenska 1998 och har en lesbisk kvinna i huvudrollen. Waters skriver ofta om homosexuella karaktärer. Hennes senaste bok, Hyresgästerna (The paying guests) kom ut på svenska 2014. Flera av hennes böcker har filmatiserats och gått på TV som miniserier eller TV-filmer. Nattvakten filmatiserades 2011. Sarah Waters har en hemsida.
Originalets titel: The nightwatch.
Översättare: Ulla Danielsson.
Utgivningsår: 2006 (första engelska utgåvan), 2006 (första svenska utgåvan, Natur och kultur), 2015 (den här e-boksutgåvan).
ISBN: 9789127142183 (e-bok), 91-27-11440-6 (inbunden), 9789127142176 (pocket).
Antal sidor: 443 sidor.
Andras röster: Bokhora, Dagensbok.com, Med näsan i en bok, Stringhyllan.
Baksidestext
”Hösten 1947 vandrar en ensam kvinna i eleganta manskläder genom det krigshärjade London. Under kriget var hon ambulansförare, nu är hennes liv betydligt mindre dramatiskt. Kay har fått se saker som ingen borde behöva se, och liksom för de flesta som tvingades uppleva blitzen är hennes liv för alltid förändrat.
I Nattvakten får vi möta fyra Londonbor, tre kvinnor och en ung man, som alla på olika sätt har drabbats av kriget. Förutom Kay finns här den vackra Helen, som tvingas smyga med sin kärlek, och hennes arbetskamrat Viv, som känner det som om hennes liv håller på att rinna ifrån henne. Och så Vivs bror, den till synes naive Duncan. Skickligt vävs deras levnadsöden samman i en berättelse om hjältemod, förbjuden kärlek och det vardagliga livet som trots allt måste gå vidare.”
1939 bryter kriget ut och Astrid Lindgren, som vid den här tiden inte hade debuterat som författare ännu och heller inte var en känd person, började skriva dagbok. Kanske var det hennes sätt att strukturera upp det som skedde i världen och ett sätt att försöka förstå. Trots att hon skrev för sig själv så skrev hon verkligen noga: hon har samlat tidningsurklipp och klistrat in och hon redogör för vad som sägs i tal och hur pratet går. Mestadels håller hon sig strikt kring krigets händelser, men visst är det också en personlig dagbok (och i en del fall: personliga åsikter). I Sverige märks kriget bland annat genom ransoneringar och Lindgren skriver naturligtvis också om den typen av vardagliga små problem som kriget ställer till. Hon skriver också om barnen och när det skakar till mellan henne och maken, Sture Lindgren, så går det inte att dölja det i dagboken. Under några mörka månader orkar hon knappt föra dagbok.
För oss som älskar Astrid Lindgren är det såklart otroligt spännande att få läsa hennes egen dagbok! Mellan krigsskildringarna får man en liten inblick i hur livet kunde se ut på Dalagatan, där de bodde, och när kriget börjar närma sig sitt slut så inleds också Lindgrens författarkarriär, vilket ju också är otroligt kul att få ta del av. Lindgren visste knappast själv vad som komma skulle. Debuten består av en flickbok som får andrapris i en tävling. Ja, och så redigerar hon ju den där boken om Pippi…
Primärt är det dock en bok om Andra världskriget, såklart, och som en skildring av Andra världskriget måste jag säga att den är fantastisk intressant. Det här är ju inte en efterhandsbeskrivning av stora händelser under Andra världskriget, utan det här är ett vittnesmål från en som var där och en skildring från när det händer. Lindgren kunde ju inte förutse nästa drag, nästa steg i kriget, utan försöker att sammanfatta det som hon tänker sig är det viktigaste just då. Boken ger också en fin bild av vad en vanlig svensk kanske oroade sig för och hur en vanlig svensk tänkte kring kriget. Det finns en oro över att Sverige ska dras in och det finns en ängslan för framtiden – när familjen flyttar till Dalagatan funderar Lindgren kring om det är ett så bra drag att skaffa sig en stor, dyr bostad i dessa tider.
Lindgren hade uppenbarligen ett stort intresse för sin omvärld, men hon hade också en viss insyn som andra kanske inte hade. Under krigsåren jobbade Lindgren nämligen med brevcensuren. Hon var alltså en av alla de som jobbade med att läsa igenom post, särskilt sådan som gick till eller från utlandet, för att undersöka innehållet. I några fall har hon rent av skrivit av dessa brev, som alla bär på hemska vittnesmål från kriget.
Krigsdagböcker är en mycket intressant bok ur historiskt perspektiv och ur perspektivet att den kretsar kring just Astrid Lindgren: en av vår tids mest uppskattade författare. Det är en mycket läsvärd bok! Det är också en mycket vacker bok, där man har lagt in generöst med inskannade sidor ur dagböckerna. Det känns fint att få bläddra omkring bland Lindgrens handskrivna texter. Jag kan verkligen rekommendera den här boken.
I korthet:
Rekommenderas för: Alla som vill snoka i Astrid Lindgrens detaljerade Krigsdagböcker och är intresserade av hur livet kunde se ut i Stockholm under Andra världskriget.
Betyg: 5 ransoneringskuponger av 5.
Citerat ur Krigsdagböcker 1939-1945
”1 september 1939
O! Idag började kriget. Ingen ville tro det. Igår eftermiddag satt Elsa Gullander och jag i Vasaparken och barnen sprang och lekte runt omkring oss och vi skällde i all gemytlighet på Hitler och kom överens om att det nog inte skulle bli krig – och idag! Tyskarna har bombarderat flera polska städer tidigt i morse och tränger in i Polen på alla håll. Jag har i det längsta undvikit all hamstring men idag har jag köpt lite cacao, lite té, lite såpa och en del annat.
En beklämning som är fruktansvärd ligger över allt och alla. Radion meddelar nyheter med jämna mellanrum hela dan. Många värnpliktiga inkallas. Förbud mot privat bilkörning har utfärdats. Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”
Krigsdagböcker 1939-1945 av Astrid Lindgren
Om Krigsdagböcker 1939-1945 och Astrid Lindgren
Astrid Lindgren (1907-2002) var en svensk författare och förlagsredaktör. Hon har skrivit några av vår tids mest uppskattade barnböcker, däribland böckerna om Pippi Långstrump. Hennes böcker är översatta till mer än 95 språk. Astrid Lindgren har belönats med en lång rad hedersutmärkelser och priser för sina böcker och i hennes namn har världens kanske mest prestigefyllda barnbokspris, Astrid Lindgren memorial award (ALMA), instiftats. Mer om Astrid Lindgren finns att läsa på www.astridlindgren.se. Astrid Lindgren-sällskapet har också en hemsida.
”I maj 2015 är det 70 år sedan andra världskriget tog slut. Under hela kriget skriver Astrid Lindgren dagbok där hon berättar om vardagen i Stockholm, om det som händer i världen och om Sveriges agerande under kriget. Astrid Lindgrens krigsdagböcker är en mycket personlig skildring av hur dramatiska världshändelser påverkar oss alla. Texten är laddad med stor sorg och förfäran. Det här är före Astrid Lindgrens tid som världsberömd författare; den första boken om Pippi Långstrump kommer ut samma år som kriget slutar, 1945.
Blandat med Astrid Lindgrens egna anteckningar innehåller dagböckerna mängder av utklippta artiklar ur svenska tidningar som hon kommenterar. I boken återfinns över 70 faksimilbilder av dagboksuppslagen och många hittills opublicerade familjebilder från krigsåren. Författaren Kerstin Ekman, som kände Astrid Lindgren, skriver förord och Astrids dotter, Karin Nyman, skriver efterord.
Totalt är det 17 dagböcker som kommer ut i bokform. Astrid Lindgren är ständigt aktuell och en daglig referenspunkt i samhällsdebatten. Hennes böcker är en omistlig del av vårt kulturarv och når oavbrutet nya läsare och får nya betydelser runt om i världen. Vad många inte vet är att hon var en tidig anti-nazist och att hon genom hela sitt liv kämpade mot krig och våld. Hon var en övertygad humanist och en människa som tänkte själv, stod för sina åsikter med såväl civilkurage som humor och kärlek.
I maj 2015 släpps Astrid Lindgrens krigsdagböcker så som hon skrev dem. Ett unikt dokument från en vanlig människa och en av världens mest kända svenskar.”
Ni har kanske sett att Susan Abulhawa, som gjort sig känd genom sin bestseller Morgon i Jenin, nu är aktuell med en ny bok på svenska: Det blå mellan himmel och hav. Abulhawa har pratat om sin bok i både Lundströms bokradio och Babel och säkert har hon även intervjuats i en uppsjö av tidningar också, men det har jag inte så stor koll på. Kul i alla fall att hon får så mycket uppmärksamhet! Morgon i Jenin var verkligen en tankeväckande och fin bok om hur tillvaron kan se ut i Palestina. Det blå mellan himmel och hav spinner vidare på samma tema. Den lär ta sin början 1948, när den israeliska staten utropades och många palestinier tvingades iväg. Jag vill gärna läsa Abulhawas senaste.
Morgon i Jenin läste vi förresten i bokcirkeln som jag är med i. Det var en bra bok att bokcirkla, för i den finns det mycket att diskutera och prata om. Det som fascinerar mig mest med boken som sådan är dock för tillfället att Abulhawa, som jag har förstått det, tog en massa lån och sa upp sig och allt möjligt för att kunna skriva den och att hon ändå inte tvekade. Modigt. Det är inte alla som blir publicerade liksom. Nu kanske jag blandar ihop eller minns helt fel, men jag tycker mig ha hört att det var så det gick till. Det måste vara ett ovanligt sätt att inleda en författarkarriär.
Fyren mellan haven av M.L. Stedman är en hjärtskärande och tänkvärd bok om gränslös kärlek och att älska varandra – med eller utan barn. Betyg: 4 kookaburror av 5.
Fyren mellan haven av M.L. Stedman
Första världskriget är över och Tom Sherbourne hör till de som, till sin egen förvåning, kan återvända från krigets fasor. Hans nya sysselsättning blir att se till att fyren på den avlägsna ön Janus hålls i gott skick och sänder ut sitt ljus till varning för de som kommer över havet. Fyrvaktarlivet är speciellt, på gränsen till vansinnigt, för mig som lever cirka 100 år senare än när den här boken utspelar sig. I upplägget ingår nämligen att fyrvaktaren och hans familj bor på ön i flera år innan de beviljas så kallad landpermission och kan vara lediga på fastlandet och träffa sina familjer i några veckor. För mig låter fyrväkteriet mer som ett straff än ett yrke och det är helt klart intressant att få ta del av hur livet kunde se ut för de som bodde vid fyrarna vid den här tiden.
Tom och hans fru, Isabel, lever alltså för sig själva på Janus och den enda kontakten med resten av världen är en båt som med flera månaders mellanrum kommer med förnödenheter. När paret väntar barn är förlossningen och allt runt omkring någonting som förväntas fixas av sig självt där ute. Isabel upplever dock missfall efter missfall. Det sista missfallet är ett nästan fullgånget foster. Sorgen är enorm. Det verkar inte som att paret kan få något barn.
Så en dag flyter en jolle upp på land. I den ligger en död man – och ett levande litet spädbarn. Isabel ser barnet som något som är sänt från Gud och hon övertygar Tom om att inte anmäla vad som har hänt, utan att de istället ska låtsas som att barnet är det barn som de själva precis har förlorat sent i graviditeten. De försöker att övertyga sig själva om att mamman är död och försvunnen i havet.
De kommer att älska sin lilla unge och kan inte föreställa sig ett liv utan henne. Åren tickar på och barnet själv vet ingenting annat än livet ute på ön. Snart inser de dock att det finns en kvinna på fastlandet som går omkring som en vålnad och sörjer sin förlorade make och sitt förlorade barn. Det blir allt svårare att leva med vad de har gjort.
Fyren mellan haven är en på många sätt typiskt sentimental berättelse och den har många inslag som inte känns speciellt trovärdiga. Bara det att en båt flyter upp med ett levande spädbarn känns lite svårsmält. För mig spelar det dock ingen roll. Författaren har en intressant idé och får faktiskt ihop den här berättelsen, som väcker många tankar om vem som äger ett barn och ett barns kärlek. Hur hon väver ihop berättelsen om barnet, som slits mellan två lika självklara föräldrar, och de förluster och fasor som människor mött under Första världskriget är väldigt fint. Jag är en oerhört lättrörd person och när slutet närmar sig, efter en ganska lång passage när man som läsare sitter som på nålar och fruktar det värsta för huvudpersonerna, så är det svårt att hålla tillbaka tårarna. Det är verkligen en fin bok om gränslös kärlek och att älska varandra – med eller utan barn. Mycket i den här boken är helt hjärtskärande. Det är helt klart en sorglig bok, men också en väldigt fin och mångbottnad berättelse. Läsvärd!
Citerat ur Fyren mellan haven
”Under stadens barndom var den allmänna uppfattningen i Partageuse att alla stora och viktiga händelser ägde rum någon annanstans. Nyheter från yttervärlden sipprade in som regndroppar från träden, ett brottstycke här, ett rykte där. Telegrafen snabbade på saker och ting en aning när ledningen kom upp år 1890 och sedan dess hade en del människor skaffat telefon. Staden hade till och med skickat iväg trupper till Transvaal år 1899 och förlorat en handfull män, men på det hela taget hade livet i Partageuse varit en sidoattraktion i världen utkant, en plats där ingenting alltför otäckt eller alltför underbart någonsin hände.”
Fyren mellan haven av M.L. Stedman
Om Fyren mellan haven och M.L. Stedman
M.L. Stedman är en australiensisk författare, som numera är bosatt i London. Fyren mellan haven är hennes debutroman, som just nu filmatiseras av Derek Cianfrance med Alicia Vikander i rollen som Isabel.
”En berättelse om rätt och fel, och hur det ibland inte går att skilja dem åt.
Efter fyra uppslitande år vid första världskrigets västfront återvänder Tom Sherbourne till Australien och tar anställning som fyrvaktare på Janus Rock, en ensligt belägen ö nästan en halv dagsresa från kusten. Omgiven av havets tomma vidder och med sin unga hustru Isabel som enda sällskap, hoppas Tom finna ro för sin sargade själ.
En aprilmorgon några år senare spolas en båt upp på stranden och i den vinddrivna farkosten finner fyrvaktarparet en död man och ett levande spädbarn. Tom vill först låta underrätta myndigheterna, men Isabel, som genomlidit tre missfall, ser barnet som svaret på alla hennes böner, som en gåva direkt från Gud. Mot bättre vetande beslutar de sig för att behålla den lilla flickan och låta världen tro att hon är deras dotter. Det är först två år senare, när de återvänder till fastlandet, som paret inser att den händelse som gett deras tillvaro en mening samtidigt slagit en annan människas liv i spillror.
M. L. Stedmans hyllade roman är en hjärtskärande berättelse om längtan och saknad, och om hur livets omöjliga vägval tvingar ut människan i ett landskap där gränsen mellan rätt och fel inte längre är uppenbar.”
Jag kan nästan ingenting om Första världskriget. Det enda jag minns från skoltiden är mordet på Franz Ferdinand (fast jag känner till mer om popgruppen med samma namn än den här händelsen, jo, det är tyvärr sant), skyttegravar och att Tyskland åkte på en rejäl smäll. Nu har jag alltså utökat min kunskap med denna 21 h (!) långa ljudbok om Första världskriget. Peter Englunds ambition är att berätta om kriget utifrån några livsöden, snarare än att försöka presentera någon slags heltäckande fakta. Trots detta upplever jag boken ungefär som en faktabok i alla fall. Det märks nämligen att Englund har haft stora ambitioner med den och väldigt gärna velat återge så riktiga uppgifter som möjligt. Det är också verkliga personer han skriver om. Personer som idag inte är kända, men som i allra högsta grad drabbades av Första världskriget. Mycket information om diverse detaljer flimrar alltså förbi och det finns generöst med fotnoter.
Ska jag vara ärlig har jag fortfarande inte lärt mig mer om Första världskriget på så sätt att jag skulle kunna ställa mig upp och redogöra för förloppet och de inblandade och vad som hände kronologiskt. Däremot har jag lärt mig mycket mer om vad Första världskriget faktiskt gjorde med människorna: de unga pojkarna som gav sig ut i kriget med en naiv dröm om att bli en krigshjälte, sjuksköterskorna som försökte lappa ihop hopplösa skador och så vidare och så vidare. Jag har lärt mig alla möjliga detaljer, som att det fanns soldater som gned in sig med andras människors var för att de skulle diagnosticeras med veneriska sjukdomar och slippa fronten, eller som att hästarna led större förluster än människorna i det här kriget. Ja, och mycket mer såklart.
Det här har inte varit den lättsammaste och mest avkopplande lyssning jag haft, men låt gå. Jag imponeras över hur heltäckande Englunds bok faktiskt känns och tycker att han har fått ihop det väldigt bra. Möjligen hade boken gjort sig ännu bättre i pappersbokform, då det alltid krävs lite extra koncentration att lyssna och jag därför nog har tappat lite här och lite där.
När jag var yngre så slukade jag ungdomsböcker som utspelade sig under Andra världskriget (t.ex. Michelle Magorians böcker eller Annika Thorsböcker om Steffi och Nelli). Idag är jag lite kluven till ”genren”. Naturligtvis är det ett hemskt angeläget tema och ju äldre jag blivit, desto viktigare har det känts att upplysas om vad som hände under de här mörka åren. Det finns snart inga vittnen kvar som har varit där och upplevt kriget och då känns det som en skyldighet att ta in så mycket som möjligt, så att man kan föra det vidare. Men, det är ju samtidigt så outsägligt sorgligt med dessa krigsberättelser! Det kanske också är något som har kommit med åldern. När jag var i tonåren så var det så abstrakt. Idag börjar jag typa gråta av tanken på krig. Ju mer medveten jag blivit om vad krig åstadkommer med människor och samhällen och ju mer jag kommit till insikt om hur skört allting är och hur privilegierad jag är, desto svårare är det att orka läsa om människor som går sådana här fruktansvärda öden till mötes.
I Julie Orringers tegelsten kretsar historien kring Andras, en judisk ungrare, som genom ett stipendium får chansen att ta sig till Paris för att utbilda sig till arkitekt. Året är 1937 och på tåget till Paris visar sig de första tecknen på det som komma skall: nazistflaggor på stationerna, ett café han inte får gå in på. Han hinner heller inte studera någon lång stund innan komplikationer uppstår med hans stipendium. Utbetalningarna stryps och han blir tvungen att arbeta hårt för att både finansiera sina studier och att hinna med skoluppgifterna. I Paris träffar han snabbt en landsmaninna, Karla, som har en dotter ungefär i Andras ålder. Andras blir handlöst förälskad, men inte i dottern, utan i Karla.
Och det är här det börjar bli sorgligt, som ni förstår. Hur skulle två judar under tidigt 40-tal kunna leva lyckliga i alla sina dagar? Nej, det är redan på förhand uppenbart att det inte kommer att sluta bra och löpa på utan komplikationer.
Nazisterna far fram i Europa och lägger fler länder under sig och får fler allierade. Snart kan inte Andras förnya sitt visum och måste överge studierna och sitt älskade Paris för att återvända till Ungern, där han omedelbart skickas till ett tufft arbetsläger.
Det här är en berörande och bra bok om några livsöden under Andra världskriget och indirekt ger den en för mig välbehövlig historielektion om hur Andra världskriget drabbade Ungern, som allierades med Tyskland 1940.
Jag kan tycka att boken är lite tjock, men det har både sina för- och nackdelar. Fördelen är att Orringer verkligen tar sig tid att måla upp miljöer och karaktärer. Parismiljöerna med teatrar, caféer och Andras lilla vindsrum i Quartier Latin är alldeles levande framför en. Flugorna, hettan på sommaren, kölden på vintern, stanken, leran och hopplösheten i arbetslägren likaså. Precis som svälten, umbärandena, sorgen och rädslan. På minuskontot tycker jag att böcker sällan vinner på att vara långa och utbroderade. Det blir lite för mycket sidorspår och en viss långsamhet i berättelsen. Här blir det nästan som två böcker: en bok om den relativt sorglösa tiden i Paris, där Klara och Andras träffas och deras relation utvecklas, och en bok som utspelar sig i Ungern och där krigets fasor rullas upp.
Men ärligt talat stör det mig inte tillräckligt mycket att boken är så tjock som den är, för det lilla minuset vägs upp många gånger om av att jag verkligen blev gripen, upplyst och fängslad av den här boken. Den väcker känslor och är svår att lämna ifrån sig. Jag vet med säkerhet att det här är en bok som jag kommer att ha levande i minnet länge. När jag väl läst ut den kändes det nästan som att stänga dörren för några vänner, så bra har Julie Orringer lyckats måla upp Andras och hans nära och kära.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Jag kan nästan ingenting om Första världskriget. Det enda jag minns från skoltiden är mordet på Franz Ferdinand (fast jag känner till mer om popgruppen med samma namn än den här händelsen, jo, det är tyvärr sant), skyttegravar och att Tyskland åkte på en rejäl smäll. Nu har jag alltså utökat min kunskap med denna 21 h (!) långa ljudbok om Första världskriget. Peter Englunds ambition är att berätta om kriget utifrån några livsöden, snarare än att försöka presentera någon slags heltäckande fakta. Trots detta upplever jag boken ungefär som en faktabok i alla fall. Det märks nämligen att Englund har haft stora ambitioner med den och väldigt gärna velat återge så riktiga uppgifter som möjligt. Det är också verkliga personer han skriver om. Personer som idag inte är kända, men som i allra högsta grad drabbades av Första världskriget. Mycket information om diverse detaljer flimrar alltså förbi och det finns generöst med fotnoter.
