Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano är en kortroman om kärlek och sorg och en berättelse om en riktigt ung änka. Betyg: 4 bonbonjärer av 5.
Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano
Kärleken är dödens motsats av Roberto Saviano är en kortroman om kärlek och sorg. Den kretsar kring Maria, vars pojkvän har tagit värvning i armén och nu har dödats i ett sprängattentat. Kvar blir Maria, sjutton år och redan änka. Tanken var att Enzo, Marias pojkvän, skulle ta värvning för att få ihop pengar till bröllopet. I det fattiga Syditalien, där arbetslösheten är hög, är det många som ser armén, och det fredsbevarande uppdraget i Afghanistan, som en möjlighet.
Boken berättas i form av en intervju, där den unga änkan berättar om förvirringen och sorgen efter förlusten. Det är effektivt och berörande och en väldigt tänkvärd berättelse om krig, sorg och vilken desperation som kan födas ur bristen på pengar.
Kärleken är dödens motsats
Originalets titel: Il contrario della morte (italienska).
Översättare: Birgitta Andersson.
Uppläsare: Frej Lindqvist.
Utgivningsår: 2007 (första italienska utgåvan), 2008 (första svenska utgåvan, Brombergs), 2017 (den här Radioföljetongen, producerad av Kerstin Wixe för Sveriges radio).
Antal sidor: 53.
ISBN: 978-91-7337-208-4.
Andras röster: Bokmania, Den var bra.
Roberto Saviano
Roberto Saviano (född 1979) är en italiensk författare, som slog igenom 2006 med boken Camorra, som handlar om Camorra, maffian i Neapel. Saviano tillhör en forskargrupp som undersöker maffians verksamhet och han lever därför på hemlig adress.
Förlagets beskrivning
”I Kärleken är dödens motsats berättar Roberto Saviano om den sjuttonåriga Maria som just mist sin pojkvän Enzo. Liksom många andra arbetslösa unga män i Syditalien hade han tagit värvning i armén.
Det fredsbevarande uppdraget i Afghanistan skulle finansiera Deras förestående bröllop och utgöra grundplåten för ett banklån. Men under uppdraget dör Enzo i ett sprängattentat. Maria beskriver sin sorg, ensamhet och vilsenhet. Trots sina unga år lever hon som en änka, oftast svartklädd. Hon vill inte riktigt förstå att Enzo är död.
Maria minns orden i en vacker sång Om kärleken är dödens motsats av Sergio Bruni och är övertygad om att hon kan hålla kvar Enzo, slita honom från döden genom att fortsätta älska honom. Det enda som hjärtat fortfarande lyssnar till och förstår: dödens motsats.”
Den tyska flickan av Armando Lucas Correa är en intressant och berörande bok om livsöden under Andra världskrigets Berlin och revolutionens Kuba. Det är kanske en lite väl rörig bok, men ändå klart läsvärd. Betyg: 3 cyanidkapslar av 5.
Den tyska flickan av Armando Lucas Correra
Den tyska flickan av Armando Lucas Correa tar sin början i Berlin 1939, där 12-åriga Hannah lever med sin familj. De är judar och deras tillvaro blir allt mer hotad och de utsätts för allt mer förföljelse och trakasserier. Kriget är precis på väg att bryta ut, men det vet såklart inte Hannahs föräldrar. De är ändå smärtsamt medvetna om att de inte kan stanna i Berlin. Hannah spenderar dagarna med att fota och leka med sin kompis Leo. Hon förstår att de lever i en svår och orolig tid, men hon är för liten för att helt förstå innebörden av vad som sker omkring henne. Plötsligt är det dags att ge sig av. Hennes föräldrar har redan blivit fråntagna hus, hem och det mesta av sina tillhörigheter, men nu har de också spenderat enorma summor för biljetter till oceanångaren St. Louis och för de dokument som krävs för att få gå iland i det som de hoppas ska bli deras nya hemland: USA. Resan kommer först gå mot Kuba, där de kommer att stanna helt kort innan allt är klart för deras fortsatta resa.
Det som skulle bli de 900 passagerarnas räddning blir dock en tragedi. Under resans gång springer Hannah fortfarande omkring och leker med sin vän. Det finns mycket att utforska på fartyget och om kvällarna kan det fortfarande ordnas tjusiga middagar och danser, som om de vuxna verkligen kämpar för att hålla kvar vid det som var deras tidigare societetsliv. Men bakom kulisserna utspelar sig desperata förhandlingar. Kubas regering har tvärt svängt om och vill inte längre acceptera att fartygets passagerare går iland. Ingen vill låta passagerarna gå iland. St. Louis kommer till Havanna, men får inte närma sig hamnen. Läget blir allt mer desperat.
Till slut kan Hannah och hennes mor ändå gå i land, som några av de fåtal passagerare som får sina visa accepterade, men Hannahs pappa och hundratals andra påbörjar den långa resan tillbaka till Europa, där kriget bryter ut och där någon framtid inte finns.
Hannah och hennes mamma blir kvar på Kuba. De kommer aldrig till USA och de kommer heller aldrig att komma över sina förluster och saknaden efter pappan. Hannahs mamma är dessutom gravid och föder snart Hannahs lillebror, en pojke som i den stora sorgen kanske inte riktigt får den uppmärksamhet han skulle behöva och som så småningom växer upp och blir en ung man med drivkrafter som sliter honom ifrån sin familj. Han kommer nämligen att ansluta sig till revolutionärer och tar en aktiv roll i att omkullkasta ordningen i samhället. Hannah själv är en av de som drabbas när den kommunistiska revolutionen är ett faktum. Plötsligt förföljs hon och hennes mor igen och de blir fråntagna det de har.
I Den tyska flickan väver Correa ihop förföljelserna under Andra världskriget med förföljelser under den kubanska revolutionen. Om det är helt rimligt vet jag inte, men det är verkligen smärtsamt att läsa om människor som fortsätter att förföljas, gång på gång, i en värld som aldrig tycks lära sig av historien. Skildringen av tillvaron i Berlin, precis innan krigsutbrottet, är klaustrofobisk och obehaglig, svår att läsa eftersom man som läsare hela tiden fruktar det värsta. Händelserna berättas dock från Hannahs ögon och är därför filtrerade genom en barns föreställningsvärld och de också ganska röriga. Jag vet inte om det är ett bra grepp. Jag tycker att en av bokens problem, om man får kalla det så, är att boken är just det, rörig. Ibland byggs det upp en stämning, som inte följs upp med något mer, som när Hannah förtvivlat frågar efter sin Leo, när avfärden med St. Louis närmar sig: Allt är uppbyggt för att Leo ska bli kvarlämnad i Berlin, men i nästa kapitel springer de två omkring på däck som om inget hänt. Det är mycket i boken som är hoppigt och ibland svårt att hänga med i.
Att både skildra Andra världskriget, överfarten med St. Louis och situationen på Kuba är intressant, men det blir också lite splittrat. Författaren har försökt att få med många olika aspekter och levnadsöden och det blir på vissa punkter lite framhastat och ytligt. Det finns mycket i den här boken som är berörande, smärtsamt och intressant, men i mitt tycke nådde inte berättelsen riktigt ända fram.
Den tyska flickan av Armando Lucas Correra
Citerat ur Den tyska flickan
”Middagen var serverad. Matsalen hade blivit vårt fängelse, med sina mörka träpaneler som ingen längre polerade. Taket, med sitt tunga, fyrkantiga listverk, såg ut som om det kunde falla ned över våra huvuden i vilket ögonblick som helst.
Vi hade inget tjänstefolk i huset längre: alla hade gett sig i väg. Inklusive Eva, som var med när jag föddes. Det var inte säkert för henne och hon ville inte se oss lida. Fast jag trodde att hon egentligen hade lämnat oss eftersom hon inte ville behöva ställas inför valet att kanske bli tvungen att ange oss.”
Lucas Armando Correa (född 1959) är en kubansk-amerikansk författare och tidningsredaktör. Den tyska flickan är hans debutroman. Armando Lucas Correa har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”Unga Hannah Rosenthal levde ett sorglöst liv innan allt förändrades. Men nu, 1939, är Berlins gator draperade med röd-vit-svarta flaggor, hennes familjs ägodelar fraktas bort och de är inte längre välkomna på platser som tidigare känts som hemma. Hannah och hennes bästa vän Leo Martin sluter en pakt: vad framtiden än har i sitt sköte, så ska de möta den tillsammans.
Nytt hopp anländer när familjerna Rosenthal och Martin lyckas få visum till Kuba och avseglar med lyxångaren M/S St. Louis mot Havanna. Men snart börjar det gå illavarslande rykten om Kuba. Från ena dagen till nästa verkar det fartyg som varit deras räddning förvandlas till deras undergång.
Sjuttiofem år senare, i New York, får tolvåriga Anna Rosen ett egendomligt paket från en okänd släkting på Kuba. Anna och hennes mamma beslutar sig för att resa till Havanna för att ta reda på sanningen om familjens mystiska och tragiska förflutna.
Den tyska flickan är en mästerlig roman baserad på verkliga händelser. En berättelse som sträcker sig från Berlin vid tiden för andra världskrigets utbrott till Kuba på revolutionens rand, till New York efter den 11:e september, och når sin upplösning i vår tids Havanna.”
Insurgent av Veronica Roth är den andra delen i den dystopiska Divergent-trilogin, en berättelse om en värld där människor hålls i schack genom att de är tvingade att leva i falanger där bara vissa kulturer och synsätt är accepterade. Nu är dock allt på väg att falla samman. Betyg: 4 kanyler av 5.
Insurgent av Veronica Roth
Insurgent av Veronica Roth är del två i Divergent-trilogin. Den tar vid precis där första delen slutar och tempot är alltså högt redan från början. Tris är en ung tjej i en dystopisk värld där alla hålls under kontroll genom att de är tvingade att leva i falanger där bara vissa synsätt är accepterade. Antingen tillhör man De tappra, De osjälviska, De lärda, De ärliga eller De fridfulla och alla människor anses ha egenskaper som gör att de är menade att tillhöra en enda av falangerna. Tris är dock speciell, hon är divergent, vilket innebär att hon har egenskaper som gör att hon passar in i flera falanger. Hennes speciella egenskap är dock något som hon håller hemligt eftersom att det är farligt för divergenta att avslöja sig. Hon har precis genomgått den tuffa initiering som krävs för att bli upptagen i De tappra och vid sin sida har hon Marcus, hennes nyblivna pojkvän.
Tris och Marcus är två mycket unga människor, men i Insurgent är mod och divergens några egenskaper som är viktigare än livserfarenhet. Framför sig har de enorma utmaningar och de båda kommer att spela viktiga roller i händelseutvecklingen. Hela samhället, som de känner det, är på väg att rasa samman. De lärda vill bryta sig loss och släppa in ett annat styre och de drar sig inte för att starta ett krig för att uppnå sitt mål. Plötsligt ställs människor och falanger mot varandra, vänskap sätts på prov och många lider oerhörda förluster.
Boken är spännande från sidan ett och tempot är högt. Jag fastnade verkligen och ville veta hur det skulle utveckla sig. Jag inser att mycket i boken är platt och töntigt, att de flesta karaktärer vid sidan av Tris helt saknar djup, att hennes relation till Marcus beskrivs banalt och klyschigt, att det finns en hel del logiska luckor och att berättelsen drivs framåt med minsta möjliga finess och gestaltning. Ändå måste jag säga att jag rycktes med och, även om författaren kanske inte utnyttjar ämnet maximalt, så finns det i grunden något intressant i själva grundkonflikten: att människor hålls tillbaka av sina egna snäva kulturer och fyrkantiga bild av världen. När jag hade läst första delen i trilogin, Divergent, var det många som varnade mig för att de avslutande delarna skulle vara mycket sämre. Jag hade kanske låga förväntningar när jag påbörjade Insurgent, men jag blev i alla fall positivt överraskad över att storyn fortfarande kändes intressant och att det fortsatte att bjudas på överraskningar. Mitt största problem med boken är i någon mening att den är en ungdomsbok. Det kan jag naturligtvis inte föra fram som kritik, egentligen, men det känns bara så löjligt, från min synvinkel, att boken handlar om två barn som springer runt och räddar världen och upplever relationstrassel som de hanterar som om de vore ett gammalt äkta par. Det känns haltande. Men egentligen är det väl helt enkelt så att jag är för gammal för den här typen av böcker. Fel målgrupp, ni vet.
Jag kommer hur som helst att läsa den avslutande delen. Jag vill veta hur det går med allting och ibland är det precis den här typen av underhållning man behöver!
Insurgent av Veronica Roth
Insurgent
Originalets titel: Insurgent (amerikanska).
Översättare: Katarina Falk.
Uppläsare: Anna Maria Käll.
Utgivningsår: 2012 (första amerikanska utgåvan), 2013 (första svenska utgåvan, Modernista), 2014 (den här ljudboksutgåvan, Earbooks).
Läs även övriga delar i Divergent-trilogin: Divergent, Allegiant.
Antal sidor: 381 (ca 12,5 h lyssning).
ISBN: 9789176455104, 978-91-7483-159-7.
Veronica Roth
Veronica Roth (född 1988) är en amerikansk författare, främst känd för Divergent-trilogin, som gavs ut mellan åren 2011 och 2012 och som också har filmatiserats. Veronica Roth har en Facebooksida och en hemsida och instagrammar under @vrothbooks.
Förlagets beskrivning
”Ett enda val kan förändra dig eller förgöra dig. Men varje val har konsekvenser, och när oroligheter väller upp i falangerna omkring henne måste Tris Prior fortsätta att försöka rädda dem hon älskar – och sig själv – samtidigt som hon brottas med svåra frågor om sorg och förlåtelse, identitet och lojalitet, politik och kärlek.
Tris initiationsdag borde ha varit en dag fylld av firande och segeryra tillsammans med hennes valda falang. I stället slutade dagen i outsägliga fasor. Nu rasar krig, och konflikterna mellan falangerna och deras ideologier växer. Och i krigstider måste man välja sida, hemligheter kommer i ljuset, och de val som måste göras blir ännu större och mer oåterkalleliga.
Tris har förändrats, dels genom sin beslut, men också av på grund av nya upptäckter och skiftande relationer. Nu måste hon omfamna sin divergens fullt ut, oavsett vilka risker det innebär.”
Divergent av Veronica Roth är en spännande SciFi och dystopi som utspelar sig i ett samhälle där människor hålls under kontroll genom att de delas in i olika falanger. Betyg: 4 muffins av 5.
Divergent av Veronica Roth
Divergent av Veronica Roth är den första delen i en SciFi-trilogi och dystopi som utspelar sig i en framtid där fred upprätthålls och människor hålls under kontroll genom att de är indelade i olika falanger: de ärliga, de välvilliga, de lärda, de tappra eller de osjälviska. Falang går före blod, vilket innebär att alla 16-åringar måste välja falang och de som väljer en annan falang än den deras föräldrar tillhör måste således lämna sin familj, kanske för gott. Alla kan fritt välja falang, men till sin hjälp går alla igenom ett test, som ska peka ut vilken falang de är mest lämpade för. För Tris sker det totalt oväntade: det visar sig att hon är divergent – testet ger inga tydliga utslag och kan inte tala om vilken falang hon är ämnad att tillhöra. Den kvinna som håller i hennes test gör klart att det är någonting oerhört att få inkonsekventa testresultat och att det också är farligt – Tris blir rekommenderad att inte avslöja sin belägenhet för någon.
När det är dags för Tris att välja faller valet på de tappra och hon tvingas därför skiljas från sina föräldrar, som tillhör de osjälviska. Hon är också den enda från de osjälviska som byter falang. Nu väntar en tuff initieringsfas där alla som valt de tappra får kämpa och utstå olika tester för att visa att de verkligen platsar i sin nya falang. De som misslyckas kommer inte att bli upptagna i de tappra och kommer istället att bli falanglösa – och hamna helt utanför samhället, dömda till fattigdom och utanförskap. För Tris blir det extra svårt. Till skillnad från de som har vuxit upp i de tappra så har hon ingen aning om hur man gör saker i stil med att slåss, hoppa från höga höjder eller att kasta sig på ett tåg i farten. Hon får hela tiden pusha sina gränser och kämpa för att hålla sig kvar. Samtidigt blir hon mer och mer varse vad hennes divergens egentligen innebär och att hela samhället med sitt styre är på väg att skakas i grunden i det fördolda.
Jag brukar ha lite svårt för SciFi och fantasy, men jag sögs verkligen in i den här berättelsen och lockades till sträckläsning. Boken är väldigt lättläst och rakt på sak samtidigt som den är spännande. Det finns delar i Divergent som känns lite fåniga och tramsiga, inte minst den kärlekshistoria som är insprängd i berättelsen, och det finns också delar av falangindelningen och initieringen som känns närmast klyschigt för att det är så draget till sin spets och svart-vitt, men medan jag läste hade jag lätt för att se förbi detta och sugas in i den här världen. Jag ville hela tiden veta mer om divergens och vad som är på gång. Bokens tempo är högt och så blev också lästempot. Det som kanske fått stryka på foten för att hålla uppe tempot är personbeskrivningar och beskrivningar av vänskap och relationer. Det finns mycket i boken som faktiskt saknar djup, men det är okej för mig. Jag tyckte att Divergent var väldigt underhållande och fängslande och jag vill absolut läsa fortsättningen.
Citerat ur Divergent
”Jag tar ett djupt andetag. Jag är barnet som stannar. Jag måste göra det här för mina föräldrar. Jag måste.
Marcus sträcker fram kniven. Jag möter hans blick – hans ögon har en underlig mörkblå nyans – och tar emot den. Han nickar och jag vänder mig mot urnorna. Urnorna med De tappras eld och De osjälviskas stenar står båda till vänster om mig. Jag håller kniven i höger hand och lägger bladet mot min handflata. Sedan biter jag ihop och gör ett snabbt snitt med kniven. Det svider till men jag märker det knappt. Jag pressar båda händerna mot bröstet och andas skälvande.
Jag öppnar ögonen och sträcker fram armen. Mitt blod droppar ner på golvet mellan de två urnorna. Sedan, med en ljudlig flämtning som är omöjlig att hålla tillbaka, vinklar jag handen och mitt blod droppar fräsande ner på de glödande kolen.
Jag är självisk. Jag är modig”
Divergent av Veronica Roth
Divergent
Originalets titel: Divergent (amerikanska).
Översättare: Katarina Falk.
Utgivningsår: 2012 (första svenska utgåvan, Modernista), 2012 (den här e-boksutgåvan, Modernista).
Läs även övriga delar i trilogin: Insurgent, Allegiant.
Antal sidor: 362.
ISBN: 9789174992311, 978-91-7499-246-5.
Veronica Roth
Veronica Roth (född 1988) är en amerikansk författare, främst känd för Divergent-trilogin, som gavs ut mellan åren 2011 och 2012 och som också har filmatiserats. Veronica Roth har en Facebooksida och en hemsida och instagrammar under @vrothbooks.
Förlagets beskrivning
”I Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är.
Hon gör ett val som överraskar alla, inklusive henne själv. Under den hårda initieringsfas som följer, döper Beatrice om sig till Tris och tvingas utkämpa strider mot sina medkandidater för att upptas av De tappra. Bara de tio bästa släpps in, de övriga tvingas leva utanför samhället som falanglösa. Under extrema fysiska och psykiska prövningar måste Tris avgöra vilka som är hennes verkliga vänner och vad hon egentligen känner för sin mystiske instruktör, Four.
Tris bär också på en farlig hemlighet. När samhället hotas av våldsamma konflikter inser hon att den skulle kunna rädda de människor hon älskar. Om den inte förgör henne först.”
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj är en dokumentär roman där kvinnor får berätta sina erfarenheter av att strida i den Röda armén. Det är ett mångbottnat verk som överraskar och väcker många nya tankar kring krig, mod, nöd och kärlek. Betyg: 5 långa flätor av 5.
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Det finns redan många krigsskildringar, men i reportageboken Kriget har inget kvinnligt ansikte låter journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj de kvinnliga erfarenheterna ta plats. En del av de kvinnor som medverkar i boken har arbetat som prickskyttar, stridsvagnsförare eller piloter, andra har varit exempelvis varit sjukvårdare, läkare, tvättare eller kock. En del tillhörde den Sovjetiska motståndsrörelsen, andra var i den Röda armén. Att berätta om krig ur kvinnliga perspektiv är ovanligt grepp och för mig är det helt nya erfarenheter som skildras; Boken överraskar mig och överrumplar mig hela tiden.
Det första som slår mig är hur många kvinnor som var med i Röda armén och i den Sovjetiska motståndsrörelsen (partisanerna). Jag hade kunnat gissa att många kvinnor jobbade som exempelvis sjukvårdare, kockar, tvätterskor eller postmedarbetare, men med boken inser jag också att det fanns otroligt många kvinnor som gick i direkt strid och som exempelvis var piloter, stridsvagnsförare, spanare, prickskyttar eller infanterister. Dessutom inser jag det som egentligen borde ha varit självklart: alla som deltog i kriget var hjältar och alla gick in i det med fara för sitt eget liv: sjukvårdarna krälade ut mitt i striden för att släpa hem skadade (och deras vapen), springschasar transporterade allt som soldaterna behövde vid fronten och oftast bar de det på sina egna ryggar, ingenjörssoldater låg på span i alla väder och följde fienden för att sedan kunna rita observationskartor över frontlinjen; Aleksijevitj synliggör en mängd erfarenheter av att utföra viktiga och direkt livsfarliga arbetsuppgifter i krig, erfarenheter som jag tidigare inte har känt till eller någonsin tänkt på som hjältehandlingar i krig. Efter kriget delades det ut förtjänstmedaljer till de som utfört särskilt hjältemodiga insatser, men kvinnorna glömdes i regel bort (även om en del har belönats senare). De som utförde det viktiga jobbet bakom kulisserna har också varit bortglömda i många sammanhang då krig har skildrats och krigshjältar har uppmärksammats, men självklart hade inget krig kunnat vinnas utan sjukvårdare, kockar, byggnadsarbetare och alla andra som slet, svalt, frös och offrade allt för kriget.
Merparten av berättelserna i boken berör fruktansvärt lidande: att bevittna totalt traumatiserande händelser, att lida stora förluster, att plågas, torteras, skadas, svälta, frysa, jobba tills man somnar stående. Mycket i den här boken är svårt att ens ta in och en del saker är så obehagliga att jag måste stänga av, men även om de specifika händelserna och scenerna är nya för mig så måste jag erkänna att jag hade förväntat mig att boken skulle innehålla just lidande. Det som överraskar mig är det andra: den totala övertygelsen och starka viljan att gå ut i krig. Det krävs kanske att man har fötts och vuxit upp i ett land som Sverige, där vi har haft fred sedan 1814, för att det här ska kännas överraskande, men jag blev i alla fall just det: överraskad. Boken är fylld av berättelser om unga kvinnor, en del är till och med minderåriga, som verkligen vill, ja, kräver, att få åka till fronten. En del får förklarat för sig att de är för unga, för bräckliga, att de kommer att dö, men de står på sig. Några rymmer och bluffar sig in i armén på olika sätt. Just ingen i den här boken vill stå på sidan av, och alla är beredda att offra livet för sitt folk och sitt land. Det är otroligt starka berättelser att få ta del av och de väcker många tankar.
Många mötte sina blivande livskamrater under kriget, så för en del blev det fruktansvärda och blodiga på ett paradoxalt sett också något ur vilket kärlek kunde spira. Det är förvisso lätt att förstå att kärlek kan uppstå när man lever och arbetar så nära varandra och delar så många traumatiska händelser. Svårare och ledsammare är det att läsa om den vanligare erfarenheten: att efter kriget bli mött med misstänksamhet och betraktad som en slampa, misstänkt för att legat runt med andras män vid fronten. Kvinnor togs sällan emot som krigshjältar, utan fick oftare sneda blickar när de återvände från kriget. Ofta sågs de också som okvinnliga och fula, olämpliga som livskamrater. Trots allt det kvinnor utförde och offrade under kriget så verkar de allmänt ha kommit tillbaka till det gamla vanliga: en värld där utseendet trots allt är det viktigaste kapitalet för en kvinna. Den man som skadats under kriget kunde bli hyllad efteråt, men en kvinna i samma situation återvände inte till någonting. Under kriget behövde många kvinnor därför leva med den extra skräcken, den att tvingas återvända som skadad och därmed vara för evigt dömd att förbli ogift och ensam.
Kvinnor och män bemöttes väldigt olika efter segern, men under kriget var de förvånansvärt likställda. Kvinnor utförde lika farliga, tunga och krävande arbetsuppgifter som män och gavs inga speciella fördelar eller någon särskild utrustning. Faktum var att egentligen ingenting var anpassat för kvinnors storlek eller speciella behov. Små tonårstjejer gavs grova kängor i storlek 43 och ett par byxor som förr eller senare blev nedblodade med mensblod. De förväntades klippa av sig håret och klä sig som alla andra. I hemlighet saknade många sitt hår, kvinnliga attribut, att någon gång få känna sig lite fin. Hur mycket som än slipas ned och skalas av under svår nöd förblir vi alla människor. Att människorna i den här boken sågs som kuggar i ett maskineri och inte gavs något större eget värde under kriget är uppenbart. Alla förväntades förmodligen försvara sitt land och människor var också beredda att göra det, men meningen var också att var och en skulle tjäna ett högre syfte och offra sig själva. Det fanns inte utrymme för ytliga nöjen, som att piffa till sig. Det är smärtsamt att läsa om hur bedrövligt fattigt och eländigt de hade det i armén och vilken otroligt dålig utrustning de hade.
Det kanske finaste med boken är ändå just det: att människorna aldrig upphörde att vara människor. Kvinna efter kvinna berättar också att de trots allt aldrig förlorade sin moraliska kompass. De som arbetade som sjukvårdare vårdade både sina egna mannar och de tyskar som tagits till fånga och när de nådde fram till Tyskland plundrade och plågade de inte de civila. Kanske är det inte en totalt sann bild, men just de här vittnesmålen berättar i alla fall om detta. Det berättas också att det faktiskt går att gå vidare, att leva ett långt liv trots alla trauman kriget gett, att kärlek kan läka en hel del av de sår som kriget orsakat. Det här är verkligen en mångbottnad och fin bok som ger många tankar och som trots allt fruktansvärt också ger ett visst hopp och tröst.
När Aleksijevitj fick Nobelpriset 2015 lydde motiveringen ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Det låter kanske lite pretentiöst och komplicerat, men är faktiskt en bra beskrivning av Aleksijevitjs berättarteknik. Hennes metod går ut på att intervjua ett stort antal människor och att sedan väva ihop berättelserna till en helhet. Berättelse läggs på berättelse och även om det finns en röd tråd så behöver man egentligen inte läsa boken från pärm till pärm eller läsa varje avsnitt i någon viss ordning; Texterna står nämligen också för sig själva. Men trots att boken innehåller berättelser som skulle kunna läsas fristående så bildar de en stark väv. När jag lägger ifrån mig boken så är jag alldeles fylld av nya insikter och tankar som skapats ur den här komplexa väven av berättelser. Det är en fantastisk bok med många bottnar och där röst ges åt människor som just ingen ville lyssna på efter kriget. Jag är så glad att de har velat berätta för Aleksijevitj och att hon har lyckats foga samman alla vittnesmål till en sådan här helhet.
Citerat ur Kriget har inget kvinnligt ansikte
”– Första gången var det hemskt… mycket hemskt…
Vi hade lagt oss ner och jag spejade. Plötsligt fick jag se hur en tysk reste sig upp ur skyttegraven. Jag tryckte av, och han föll. Och, vet ni, jag började skaka i hela kroppen – jag hörde hur alla ben i min kropp skramlade. Jag började gråta. När jag sköt mot måltavlor hade jag inte känt någonting – men nu, nu hade jag dödat någon! Jag hade dödat en främmande människa. Jag visste ingenting om honom, men ändå hade jag dödat honom.
Sedan gick det över. Nu ska jag berätta… hur det gick till… Vi hade just påbörjat en offensiv, det var någonstans utanför en mindre by. Jag tror det var i Ukraina. Och intill vägen där vi gick hade det stått en barack, eller kanske ett hus – det var omöjligt att se vilket, för byggnaden hade brunnit ned helt och hållet och det var bara kol kvar. Svartbrända stenar… Många av flickorna gick inte fram dit, men jag kunde inte låta bli… Bland kolbitarna fick vi syn på människoben, och där låg också sotiga små stjärnor – det var sårade eller tillfångatagna från vår armé som bränts inne. Efter det spelade det ingen roll hur många jag dödade – jag tyckte inte längre synd om någon. När jag hade sett de där svarta benbitarna…
… Jag var gråhårig när jag återvände från kriget. Tjugoett år var jag, men håret var alldeles vitt.”
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Originalets titel: U vojny ne zenskoe lico (ryska).
Översättare: Kajsa Öberg Lindsten.
Utgivningsår: 1984 (den första, censurerade, belarusiska utgåvan), 2004 (den första, kompletta, belarusiska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Ersatz förlag).
Antal sidor: 447.
ISBN: 978-91-87219-00-9, 978-91-87219-67-2.
Läs även: Övriga titlar i serien Utopins röster, som består av Kriget har inget kvinnligt ansikte, De sista vittnena, Zinkpojkar, Bön för Tjernobyl, Tiden second hand.
Andras röster: Bokmania, Booksessed, C.R.M. Nilsson, Dagensbok.com, Feminstbiblioteket, Fiktiviteter.
Svetlana Aleksijevitj
Svetlana Aleksijevitj (född 1948) är en belarusisk förattare, känd för sina dokumentära romaner, Utopins röster, där hon skriver om ”sovjetmänniskan”. I serien ingår bland andra Bön för Tjernobyl. Böckerna har inte tagits emot väl av den belarusiska regimen och Aleksijevitj har därför levt i exil i flera år, bland annat i Göteborg. Sedan 2011 bor hon dock åter i Minsk. Hennes starka skildringar av tillvaron för människorna i Sovjetunionen, och det som blivit efter dess upplösning, har dock hyllats på andra håll i världen och Aleksijevitj har fått ta emot en rad priser, däribland Nobelpriset i litteratur, som hon belönades med 2015.
Förlagets beskrivning
”De var piloter, stridsvagnsförare, spanare och prickskyttar – kvinnorna som stred i Röda armén, sida vid sida med männen. De var också sjukvårdarna som bar de sårade ut ur stridszonen. Men till skillnad från männen betraktades de efter kriget inte som hjältar, utan bemöttes med misstänksamhet och inte sällan med förakt. Så de teg. Tills journalisten och författaren Svetlana Aleksijevitj fyrtio år senare började söka upp dem på fabrikerna och i hemmen och bad dem berätta sin historia. Den flerfaldigt prisbelönta boken bygger på hundratals djupintervjuer och ingår i författarens stora livsprojekt »Utopins röster«, ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten utifrån den lilla människans perspektiv.”
Pojken i randig pyjamas av John Boyne är en hjärtskärande berättelse om förintelsen sedd genom en 9-årings ögon och om vänskapen mellan två små pojkar på olika sidor om koncentrationslägrets stängsel. Betyg: 5 upptäcktsfärder av 5.
Pojken i randig pyjamas av John Boyne
Bruno är 9 år och bor i Berlin med sin familj när han plötsligt får veta att hans pappa har blivit befordrad och att hela familjen ska flytta långt bort till pappans nya kommendant-jobb på stället som i Brunos öron låter som ”Allt Svisch”. Det känns tufft att lämna bästa vännerna i Berlin och när familjen kommer fram till sitt nya hem så tror inte Bruno sina ögon. Hans nya hem ligger på en plats som förefaller helt öde och där finns inga barn att leka med. En dag ser han från sitt nya sovrumsfönster att det trots allt finns fler barn i närheten, men de bor med pappor och andra farbröder i låga baracker bakom stängsel. Bruno kan inte alls förstå varför de bor där och varför de är så många medan han själv är så ensam.
Under en upptäcktsfärd närmar han sig stängslet och kommer av en slump att träffa en pojke med det för Bruno så ovanliga namnet Schmuel. Schmuel är mager och hungrig och finns på andra sidan stängslet. Det är inte lätt för 9-åriga Bruno att förstå hur saker och ting hänger ihop, men han fortsätter i alla fall att komma till stängslet och en vänskap växer fram mellan de båda pojkarna. Naturligtvis kommer det att leda till en katastrof.
Pojken i randig pyjamas är en hjärtskärande liten berättelse om förintelsen sedd från ett barns ögon. När man bygger en berättelse kan man behöva ta sig vissa friheter och här finns såklart några saker som känns tillrättalagda och kanske lite sentimentala, eller rent av ologiska, men det gör ingenting. Det här är verkligen en fin och tänkvärd berättelse om den här mörka tiden, som aldrig får upprepas igen och som vi därför måste fortsätta att påminna oss om. Att Boyne har valt att skriva utifrån en 9-årings upplevelse gör berättelsen särskilt effektiv och skrämmande. För honom är hela arrangemanget så absurt att det inte ens går att förstå vad det är som händer. De vuxna runt omkring däremot? Självklart fanns det många som visste, men inte ingrep, medan förintelsen pågick. Kanske bör vi alla ta på oss barnens oskyldiga glasögon och titta oss omkring lite oftare. Vad är det för värld vi lever i egentligen och finns det något vi kan göra för att den ska bli en bättre plats?
Pojken i randig pyjamas av John Boyne
Pojken i randig pyjamas
Uppläsare: Peter Falk.
Översättare: Anna Strandberg.
Originalets titel: The boy in striped pyjamas (engelska).
Utgivningsår: 2006 (första irländska utgåvan), 2006 (första svenska utgåvan, Damm förlag), 2007 (den här ljudboksutgåvan, Damm förlag), 2014 (nyutgåvan på bilden, B. Wahlströms).
Antal sidor: 164 (ca 5,5 h lyssning).
ISBN: 978-91-7130-635-7, 91-7351-010-6, 978-91-32-16355-5.
John Boyne
John Boyne (född 1971) är en irländsk författare som fick sitt stora genombrott med romanen The boy in the striped pyjamas (Pojken i randig pyjamas) år 2006. Boken filmatiserades också ett par år senare. Boynes senaste bok på svenska är Hjärtats osynliga raseri, som kommer senare i år (2018). John Boyne twittrar under @john_boyne, instagrammar under @johnboyne och har en hemsida.
Förlagets beskrivning
”När nioårige Bruno kommer hem en dag upptäcker han att alla hans saker håller på att packas i lådor. Hans pappa, kommendanten, har blivit befordrad och hela familjen måste flytta till ett annat hus långt borta, där det inte finns någon att leka med och inget att göra. Det är dystert och tråkigt på det nya stället och Bruno och hans storasyster vantrivs.
Utanför huset finns ett taggtrådsstängsel, som sträcker sig så långt ögat kan nå och på andra sidan stängslet bor märkliga människor i ran¬diga kläder. Det verkar inte vara särskilt trevligt på andra sidan, men Bruno, som drömmer om att bli upptäckare, bestämmer sig för att ta reda på mer om de underliga människorna bakom stängslet. Det är så han lär känna den jämnåriga pojken Schmuel, och äntligen får en vän att leka med. En vänskap som får katastrofala följder.
Gripande om förintelsen i Auschwitz, sedd genom en nioårig pojkes ögon. ”
Mississippi av Hillary Jordan är en mörk berättelse från den amerikanska södern, en plats och en tid då rasism inte bara var utbrett, utan också utgjorde ett slags fundament för hela samhället. Betyg: 4 trasiga stegar av 5.
Mississippi av Hillary Jordan
Mississippi är en bok som utspelar sig i den amerikanska södern på den tid då rasismen inte bara var utbredd utan också utgjorde en slags bas för hur samhället fungerade. Det är också då Laura och hennes familj överger det bekväma stadslivet så att hennes man, Henry, ska kunna driva det bomullsplantage som han har skaffat sig. Man förstår att det inte är en helt lätt omställning för Laura, särskilt inte eftersom deras hus visar sig sakna el och rinnande vatten.
Bekvämligheterna är dock stora jämfört med vad deras arrendatorer får åtnjuta. De sliter hårt på bomullsfälten och en stor andel av det de drar in går rakt ner i markägarens fickor. Den stackare som inte har råd att hålla sig med en egen mula får så lite pengar kvar att det inte går att försörja en familj, och än mindre lägga undan för att så småningom bli sin egen.
En av arrendatorerna är Hep, som är en färgad man. När det pratas om att några av arrendatorerna ska bli uppsagda så utgår han närmast från att bli en av de som får lämna, men Henry ser främst till de ekonomiska aspekterna och erkänner att Hep är skicklig och bör få stanna, medan mindre framgångsrika, vita, familjer får lämna ägorna. Både Henry och hans fru kan ses som ”mindre” rasistiska jämfört med exempelvis bygdens Ku klux klan-medlemmar och andra som öppet för fram sina rasistiska åsikter på olika sätt. Det innebär dock inte på något sätt att Laura och Henry ser Hep och hans familj som jämlikar. Diskriminering är vardag och det är med självklarhet som Laura och Henry ser Hep med familj som lägre stående.
Jag tycker att romanen på ett intressant sätt berättar om rasism, just för att den visar på den från olika synvinklar: inte bara från de som är uttalat rasister eller de som drabbas av den, utan också de som mer passivt lever i systemet och på så sätt bidrar till att upprätthålla det.
Någon som blir särskilt drabbad av rasismen i den här berättelsen är Heps son, Ronsel, som återvänder till stan efter att ha stridit i Europa under Andra världskriget. Han är märkt av de upplever han har haft under kriget och åter i Mississippi måste han omedelbart börja slita med skörden. En annan återvändare från kriget är Henrys bror, Jamie, som också han är traumatiserad och som söker tröst i flaskan. Jamie och Ronsel hittar varandra genom de erfarenheter som de båda bär på, men som ingen av dem kan tala om. Att deras udda vänskap ska leda till en katastrof är givet och författaren bygger upp stämningen genom att lägga ut en del cliff hangers.
Mississippi är en bok med många lager och teman. Den del som kanske tilltalade mig mest är den som handlar om Laura och allt hon lämnar bakom sig för att följa sin man till det ruckel och det elände som det innebär att bo vid bomullsplantagen. Om författaren hade arbetat vidare på det spåret så hade det kunnat bli en fin bok i sig, men istället har hon också valt att skriva om rasism, att återvända från krig, alkoholism, kärleksaffärer, våld i nära relationer och många andra ämnen. Det är sällan jag tilltalas av spretiga berättelser, men Jordan får faktiskt ihop det, bland annat genom att rama in alltihop genom att låta tiga & tala vara ett slags övergripande tema.
Jag tycker att Mississippi var en både tänkvärd och fängslande berättelse. Att berättelsen rör sig mot något ödesdigert och hemskt kändes lite onödigt kan jag tycka, men gjorde samtidigt att boken var svår att släppa, så det var väl inte odelat negativt. Det finns många böcker som utspelar sig i den amerikanska södern, däribland bestsellern Niceville, och Mississippi är kanske en lite mörkare variant. Jag kan verkligen rekommendera den!
Citerat ur Mississippi
”När jag tänker på gården tänker jag på leran. Som kantade min mans naglar och täckte barnens knän och bildade skorpor i deras hår. Som sög sig fast vid mina fötter som ett hungrigt spädbarn vid bröstet. Som marscherade fram över husets brädgolv i sulformade fläckar. Det gick inte att besegra den. Den täckte allt. Jag drömde i brunt.”
Hillary Jordan är en amerikansk författare som hittills har skrivit två romaner och en kortroman. Hennes debut, Mississippi (Mudbound, 2008) gjorde stor succé och hon skriver just nu på en uppföljare. Mudbound finns också filmatiserad hos Netflix. Hillary Jordan twittrar under @Hillary_Jordan och har ett Facebookkonto och en hemsida.
Förlagets beskrivning
”År 1946 flyttar Henry McAllan med sin hustru Laura till en bomullsfarm i Mississippideltat. För henne är det en både främmande och skrämmande miljö. Henrys kärlek till lantlivet delas inte av Laura, som sliter hårt med att uppfostra deras två barn under sträng övervakning av sin hatiske, rasistiske svärfar. När det regnar stiger vattnet och slukar bron som leder till staden. Familjen blir strandsatt i ett hav av gyttja.
Efter krigets slut återvänder två unga män från Europa för att hjälpa till med arbetet på farmen. Jamie McAllan är raka motsatsen till sin äldre bror Henry. Han charmar sin omgivning men förföljs av plågsamma minnen från kriget. Ronsel Jackson, äldste sonen till de svarta dagverkarna som bor på farmen, återvänder från kriget som en hjälte bara för att konfronteras med ett långt farligare motstånd: den djupt rotade rasismen hos hans egna landsmän. Den osannolika vänskapen mellan de två unga männen kommer att dra in dem alla i en förgörande tragedi.
Henry, Jamie, Laura, Hap, Florence och Ronsel turas om att berätta den dramatiska historien. Genom de skiftande berättarperspektiven förmedlas en successiv rörelse mot undergång. Boken drivs mot slutet allt snabbare framåt genom allt kortare kapitel, och som läsare dras man in i spänningen som snarast ger en apokalyptisk känsla.”
I Om det var krig i Norden av Janne Teller får läsaren leka med tanken på vad som skulle hända om det var krig här hos oss. En mycket tankeväckande bok! Betyg: 5 kakförsäljare av 5.
Om det var krig i Norden av Janne Teller
Om det var krig i Norden av Janne Teller är en ungdomsbok formgiven som ett pass. Som svensk medborgare är det lätt att se passet som en en pryl, vilken som helst, och inte reflektera över vilken makalös tur vi har som kan använda våra svenska pass för att korsa gränser och bli insläppta lite var som helst. Det är ingen självklarhet att ha ett pass eller att kunna resa fritt – se bara hur många det är som inte ser några andra alternativ än att försöka korsa Medelhavet i de mest odugliga farkoster. Om det var krig i Norden kom ut första gången 2002 (i den danska versionen), d.v.s. långt innan ”flyktingkatastrofen” började diskuteras överallt, men tråkigt nog är boken lika aktuell nu som då. Krigen fortsätter på olika håll i världen och för varje konflikt finns tusentals, hundratusentals, miljontals människor som får sina liv och förutsättningar totalt omkullkastade.
I Om det var krig i Norden är det de nordiska länderna som är i krig med varandra. Boken inleds med ”Tänk om det blev krig i Norden. Vart skulle du ta vägen?” och sedan fortsätter tankeexperimentet. Det finns hela tiden ett du-tilltal, som tillsammans med konfliktplatsen gör att berättelsen känns nära.
Det här är ingen lång berättelse, men boken lyckas på ett mycket effektivt sätt väcka tankar. Som person som aldrig har varit på flykt eller upplevt ett krig så går det knappast att förstå vidden av vad krig gör med människor och av den anledningen kanske inte boken ger mer förståelse, men den ger i alla fall mer medkänsla. Jag har aldrig trott att det är en enkel sak att vara på flykt och jag har aldrig trott att det är självklart att just jag har sluppit denna erfarenhet, men efter den här boken är jag ännu mer ödmjuk.
Jag hoppas att så många som möjligt läser Janne Tellers fantastiskt fina berättelse om att vara på flykt. Boken kan hittas i hyllor för ungdomsböcker, men det här är definitivt en bok som även vuxna har all anledning att läsa. Och när du läser, glöm inte att betrakta de fina illustrationerna av Helle Vibeke Jensen. Illustrationer och form är verkligen pricken över i!
Citerat ur Om det var krig i Norden
”Du har slutat fråga din pappa vart.
Vart ni ska ta vägen.
Det finns inget svar på vart. Er familj har blivit en siffra. Fem! Det finns inget land som vill ha fem flyktingar till. Flyktingar, som inte kan språket, som inte vet hur man beter sig i ett klassiskt kultursamhälle, hur man respekterar sin granne, sätter gästens välbefinnande framför sitt eget och värnar om en kvinnas dygd. Flyktingar som inte vet hur man lever i värmen. Nej, det finns inget land som vill ta emot de dekadenta människorna norrifrån. Gudsförnekare, som bara kommer att förstöra de rättrognas levnadsmönster. Arbeta kan de inte heller. De kan inte arabiska, och de är inte vana att hugga i. Flyktingarna från Norden kan inget annat än att sitta på kontor och vända papper. Det behövs ingenstans. Så säger man i den arabiska världen. Den närmaste platsen på jorden med fred och möjligheter till en framtid. Så vart? ”
Om det var krig i Norden av Janne Teller
Om Janne Teller och Om det var krig i Norden
Janne Teller (född 1964) är en dansk författare som också har arbetat med konflikthantering och fredsprocesser på flera platser i världen, bland annat i rollen som rådgivare åt FN och EU. Hon debuterade 1999 med romanen Odens ö. Hennes senaste bok på svenska är novellsamlingen Allt som är (2014). Janne Teller har en hemsida och en Facebooksida.
Originalets titel: Hvis der var krig i Norden (danska).
Illustratör: Helle Vibeke Jensen.
Översättare: Karin Nyman.
Utgivningsår: 2002 (första danska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Lilla piratförlaget).
Antal sidor: 64.
ISBN: 978-91-87027-21-5.
Andras röster: dagensbok.com, Fiktiviteter, Hyllan.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus, CDON (annonslänkar).
Förlagets beskrivning
”Föreställ dig att det är krig – inte i Irak eller i Afghanistan eller i något annat avlägset land – utan här i Europa. I Sverige – hos oss. Med Om det var krig i Norden bjuder Janne Teller in läsaren till ett tankeexperiment. Genom att vända på perspektiven får hon oss att förstå vad det innebär att vara flykting.
Om det var krig i Norden är en liten bok, utformad som ett pass. Författaren försätter läsaren i flyktingens position och väcker frågor om tolerans och medmänsklighet.
Janne Teller föddes 1964 i Köpenhamn med österrikisk/tysk familjebakgrund. Hon har studerat statsvetenskap och arbetat som rådgivare åt FN och EU runt om i världen, med konflikthantering och fredsprocesser. Sedan 1995 ägnar hon sig åt sitt skrivande på heltid och bor i New York. Bakom bokens illustrationer står den prisbelönta danska illustratören Helle Vibeke Jensen.
Om det var krig i Norden har fått stor uppmärksamhet och strålande recensioner runt om i Europa.”
Det finns otroligt många böcker som på ett eller annat sätt berör Andra världskriget. Nu syftar jag alltså inte på rena fackböcker, utan på skönlitterära böcker av olika slag. Idag tänkte jag tipsa om några av de romaner om Andra världskriget som har berört mig mest.
Bland favoriterna från barndomen så minns jag särskilt Annika Thorsböcker om Steffi och Nelli, de två judiska systrarna som evakueras till Sverige. De var särskilt fina att läsa när jag själv var i samma ålder som flickorna i boken. Det är lätt att böcker som skildrar historiska händelser blir tyngda av just tiden som de vill skildra och att personporträtten blir lite nedprioriterade, men i Steffi och Nelli-böckerna är huvudpersonerna levande och det finns många generiska tonårsfunderingar att känna igen sig i, vilket verkligen förstärker de historiska händelser som böckerna också vill berätta om. Alla dessa människor som drabbades av Andra världskriget är naturligtvis verkliga människor, inga siffror i en statistik.
Böckerna om Steffi och Nelli av Annika Thor
En annan ungdomsboksförfattare som jag tycker att jag behöver ha med är Michelle Magorian. Jag slukade de flesta av hennes böcker när jag var i 12 årsåldern och som jag tyckte om dem! Nästan alla handlar om brittiska barn som på olika sätt drabbas av kriget. Kanske bäst gillade jag Godnatt mister Tom, som handlar om en pojke som evakueras till en vresig gubbe på landet – och såklart visar det sig att både pojke och gubbe verkligen behöver varandra. Ibland behöver man verkligen läsa sådana här böcker som är varma och, på sätt och vis, ljusa i allt det sorgliga.
Böcker av Michelle Magorian, Godnatt mister Tom, En liten kärlekssång
I Tyskland fanns det de som gjorde vad de kunde, och faktiskt offrade allt, för att protestera och göra motstånd. En av de starkaste och sorgligaste och mest hjärtskärande skildringarna av detta är i mitt tycke Ensam i Berlin av Hans Fallada. Den är baserad på det verkliga livsödet för Elise och Otto Hampel, men i boken heter huvudpersonerna Anna och Otto Quangel. När de förlorar sin son kan de inte längre stillatigande se på utan de börjar protestera på det sätt de tycker att de kan: de plitar noggrant ned lappar med antinazistiska budskap som de sedan sprider i staden. Boken är lite väl tjock, men är ändå otroligt läsvärd.
En annan läsvärd tegelsten som skildrar Andra världskriget är Den osynliga bron av Julie Orringer. Jag är rätt säker på att den berättar om författarens egna släktingar. Om inte så är hon ovanligt skarp i sina personporträtt, måste jag säga. Boken kretsar kring Andras, en judisk ungrare, som precis vid tiden för krigsutbrottet får ett stipendium för att åka till Paris för att studera arkitektur. I staden träffar han också sitt livs kärlek. Två unga människor som borde få vara nyförälskade och lyckliga och så kommer kriget… Det här är ingen billigt sentimental bok, men det går liksom inte att läsa utan att gråta.
Den osynliga bron av Julie Orringer
Många skönlitterära böcker som utspelar sig under Andra världskriget utspelar sig i någon av de länder som faktiskt låg i krig, men kriget drabbade på ett eller annat sätt även länder som Sverige, såklart. För den som vill få en inblick i hur en helt vanlig stockholmare upplevde den här tiden så kan jag verkligen rekommendera Krigsdagböcker 1939-1945av Astrid Lindgren. Det är alltså Lindgrens egna dagböcker från krigsåren och de skrevs alltså innan hon hade gjort sin debut som författare. Hon jobbade vid den här tiden i brevcensuren och hon följde också medierna med stort intresse och försökte i de här dagböckerna sammanfatta vad som hände runt omkring. Däremellan ryms såklart en del vardagsskildringar, relationstrubbel och sådant. Det är en fantastisk bok, på många sätt! Dels är det ju kul att läsa något såhär personligt av självaste Astrid Lindgren, men det är också en riktigt intressant krigsskildring från någon som faktiskt var där.
Krigsdagböcker av Astrid Lindgren
Har du några favoriter bland de skönlitterära Andra världskrigetskildringarna?
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
