Öppet hav, av Einar Kárason, är en verklighetsbaserad kortroman om den otroliga händelsen när en isländsk fiskare överlevde sex timmar i iskallt vatten.
⭐⭐⭐
Betyg: 3 av 5.
Öppet hav, av Einar Kárason, är en kortroman baserad på en verklig händelse. En grupp fiskare hamnar i det iskalla havet när deras fartyg förliser och livbåten följer med till djupet. Det går inte att överleva någon längre stund i femgradigt vatten, och den ena efter den andra dras ned. En ung man tar sig framåt, simtag efter simtag, i timmar, medan han håller sig vid liv genom att minnas och hålla undan alla tankar som kan hindra honom att ta sig till land.
Det är helt ofattbart att bokens huvudperson överlever, men det var alltså precis det som hände verklighetens Guðlaugur Friðþórsson, en man som simmade i sex timmar i femgradigt vatten och sedan vandrade i tre timmar för att komma till en stad där han kunde få hjälp. Jag fixar knappt att tänka på detta. Det är svindlande. Vad är en människa egentligen kapabel till och vilken kraft finns det egentligen att hämta i tankarna?
Öppet hav är inte en bok jag kommer att glömma. Det är en otrolig berättelse. Samtidigt var den, för min del, en fantastisk berättelse snarare än en läsupplevelse. Kanske var det mycket som föll bort eftersom jag lyssnade på boken som ljudbok; Jag tycker det är svårt att plocka upp alla nyanser när man inte läser i sitt eget tempo. Jag kände i vart fall att boken var ganska seg, på något sätt. Samtidigt älskar jag att Guðlaugur Friðþórssons historia har blivit tolkad av en av prisbelönt författare snarare än att vräkas ut i en podd eller fixats till för att passa i ett spännande TV-format. Nej, det är verkligen skönt att berättelsen, blivit en lågmäld kortroman. Det finns någonting väldigt vackert i det, även om det som sagt blir lite långsamt också.
Öppet hav
Opið haf översattes av John Swedenmark och gavs ut av Thorén & Lindskog 2023. ISBN: 9789186905798. Jag har lyssnat på boken som Radioföljetong i Sveriges radio, i uppläsning av Mattias Nordkvist.
Detaljerna, av Ia Genberg, är en fantastisk kortroman om livet och formande möten. Utrymme ges åt fyra personer som berättarrösten mött tidigare i livet och som lett henne mot en ny riktning. Fast kanske allra viktigaste är det andra, det konstanta mellan raderna.
Detaljerna, av Ia Genberg, inleds med att bokens berättare, en medelålders kvinna, drabbad av feber, ser tillbaka på händelser och möten i livet. I fyra delar återberättas skeenden som kretsar kring fyra olika personer, personer som tagit stor plats, men som inte längre finns kvar. Någonstans i bakgrunden finns det konstanta: vännen Sally, en karaktär som just inte ges något utrymme alls i boken, men som ändå finns där, som en röd tråd.
I fyra berättelser, som skulle kunna läsas fristående om man så vill, återberättas ett liv, så som det formats av de möten huvudpersonen hunnit med hittills. Det är fint. Precis så är livet: som en ström att följa med i och formas av. Författaren skriver om en hastigt uppblossad passion, som får hela livet att ändra riktning. Hon skriver om hur livet med en sambo kan gå från något självklart till något skavande och om hur en speciell vänskapsrelation kan fortsätta att väcka frågor resten av livet. Allra sist kommer bokens kanske starkaste del, en berättelse om huvudpersonens mamma och mammans livslånga kamp mot psykisk sjukdom och psykisk ohälsa.
Varje möte och varje händelse puffar livet i någon riktning. Kanske allra mest formande för bokens berättare är naturligtvis relationen med modern, en relation som tidigt försvåras av moderns sjukdom och oförmåga att ta hand om sitt barn. Andra möten och händelser är intensiva medan de pågår, för att sedan inte lämna mycket mer tydliga spår än läsupplevelser för evigt förknippade med då. Och ibland en undran av vad som egentligen hände?
Jag brukar uppskatta när författaren lämnar en del åt läsaren och här är det mycket att fylla i själv – det finns ingen kronologisk ordning att hänga upp berättelsen på och med de ca 150 sidorna är det inte direkt en tegelsten. Ändå är det ingen svårläst roman. Inte heller upplever jag den som tunn i någon negativ bemärkelse. Trots sitt ringa sidantal är den faktiskt fylld av det titeln skvallrar om: detaljer, inte minst i de pricksäkert valda tidsmarkörerna: ett millennieskifte som ska ringas in, telefonkataloger…
Detaljerna är en fantastisk liten roman. Jag älskar de till synes helt fristående berättelserna och allt de lyckas berätta om ett liv och de möten livet består av. Bokens fyra delar är otroligt bra var och en, men helheten som växer fram är också någonting stort. Det här gillade jag!
Detaljerna
Förlag: Weyler (2022). ISBN: 9789127175549.
Ia Genberg
Ia Genberg (född 1967) är en svensk journalist och författare.
Analfabeten av Agota Kristof är en kort och koncentrerad berättelse om ett liv format av skrivande och berättande.
Analfabeten av Agota Kristof är en självbiografisk kortroman där Kristof berättar om uppväxten i Ungern, flykten till Schweiz och om läsandet & skrivandet. Att läsa och att skriva är ibland omöjligt, men alltid livsviktigt. Agota börjar läsa som 4-åring och har med sig berättandet som en kraft genom livet. När hon lämnar Ungern lämnar hon dock modersmålet bakom sig. Hon blir en ”analfabet” och måste återerövra språket genom att lära sig franska.
Det här är det första jag läser av Kristof, även om jag har läst åtskilliga texter om hennes böcker. Jag har länge tänkt att jag ska läsa hennes omtalade trilogi som inleds med Den stora skrivboken. Den här sparsmakade boken väcker helt klart lusten att läsa mer. Snart är det jag som lånar något mer av Kristof!
Hur mår fröken Furukura? av Sayaka Murata är en kortroman om att vara annorlunda och att navigera mellan att försöka följa normen och att själv välja hur livet ska se ut.
Hur mår fröken Furukura? av Sayaka Murata är en liten roman om Keiko Furukura, som lever ett enkelt liv där det mesta kretsar kring närköpet där hon jobbar deltid. De andra timanställda är studenter eller andra unga personer som stannar under en begränsad tid och sedan tar sig vidare till något annat. För Keiko finns ingen annan eller större plan i livet. Hon jobbar och lever livet som biträde i butiken. Alla runt omkring störs av Keikos livssituation. Varför gifter hon sig inte? Varför skaffar hon sig inget ”riktigt” jobb. Alla försöker puffa henne i rätt riktning. Hon har till och med känt behovet att lära in en story, om dålig hälsa, som hon kan dra när andra ifrågasätter hennes deltidsjobb.
Keiko är en udda fågel och som läsare är det tämligen uppenbart att hon är autistisk, även om det inte skrivs rakt ut i boken. Det är intressant att få följa henne i hennes annorlunda värld och hur hon försöker att navigera mellan att passa in och att vara sig själv.
Det hinner bli rätt skruvat innan boken är slut. Det draget kanske inte kändes helt nödvändigt – den lågmälda berättelsen om Keiko hade räckt alldeles utmärkt. Men det är ingen stor invändning. Jag tyckte om den här boken och uppskattar verkligen sådana här berättelser där man får följa normbrytare av olika slag. Gillade du Projekt Rosie, som också följer en person med autistiska drag, kommer du nog tycka om boken om Keiko Furukura. Det här är dock inte en bok med samma humor som Projekt Rosie. Här finns faktiskt ett visst vemod. Men framför allt finns värme. Tänkt vad mycket bättre det vore om alla fick leva sina liv så som de själva önskade och om de slapp förhålla sig till normer och andras idéer om vad som är ett lyckat liv!
Missa den inte som Radioföljetong i uppläsning av Kristina Rådström! Du kan fortfarande ladda ned och lyssna på den i några veckor till.
Vuxna människor av Marie Aubert är en kortroman om att vänta och längta efter barn och om det svåra i att som vuxen förhålla sig till sin ursprungsfamilj. Här är det systrarna Ida, bokens huvudperson, och Marthe som träffas i den gemensamma sommarstugan. Redan där börjar det skava. Vem har störst rätt till det lilla semesterparadiset? På pappret är det båda som har tillgång till stugan. I praktiken räknas Ida mer av en besökare medan Marthe tar sig friheten att göra om på eget bevåg. Nu sammanstrålar de båda systrarna för att fira moderns födelsedag. Marthes sambo och bonusdotter är också där. Ida kommer själv. Hon är singel.
I Marthes mage visar det sig att ett nytt litet liv spirar. Nyheten rubbar dynamiken. Marthes ofrivilliga barnlöshet har varit en sorg och Ida är van vid att trösta och stötta. Medan ”alla andra” har bildat familj har Marthe varit den som aldrig lyckats få barn. Förrän nu. Nu är läget ett annat. Plötsligt är det mycket som skaver. Avundsjukan leder till riktigt barnsliga och elaka tilltag.
Vuxna människor är en av många norska relationsromaner som kommit de senaste åren. Det känns inte helt rättvist, men det är svårt att inte dra paralleller till exempelvis Vigdis HjorthsArv och miljö, som också handlar om skaviga relationer och en sommarstuga som blir en del av konflikten. På något sätt känns ämnet lite ”gjort”, samtidigt som jag faktiskt tycker att Vuxna människor är fantastiskt mycket bättre än just Arv och miljö, om man tar den som exempel. Där Hjorths roman maler på finns det en helt annan udd i Vuxna människor. Jag gillar att den är kort, men ändå lyckas skildra ångesten och avundsjukan hos Ida. Jag tycker om korta och precisa romaner. Samtidigt som jag alltså sätter bokens längd på pluskontot måste jag erkänna att det också blir lite tunt. Boken berör många ämnen som hade kunnat broderas ut mer. Den knepiga relationen mellan Ida och Marthe hade kunnat räcka för en egen roman, berättelsen om att vara ofrivilligt barnlös hade kunnat räcka för en annan. I det stora hela tyckte jag att den här boken var både intressant och fint berättad, men den väckte också ett sug efter mer.
Vuxna människor
Norsk titel: Voksne mennesker. Översättare: Cilla Naumann. Uppläsare: Josefin Neldén (Radioföljetongen, Sveriges radio). Förlag: Wahlström & Widstrand (2020. ISBN: 9789146236160.
Berättelse om ett liv av Peter Handke är en kortroman där författaren berättar om sin mors liv och hennes självmord. Betyg: 3 sorger av 5.
Berättelse om ett liv av Peter Handke är det första jag läser av 2019 års nobelpristagare. Ärligt talat hade jag inte tänkt läsa honom, för man blev ju inte direkt sugen efter allt rabalder i höstas. Kan han vara den mest utskällda nobelpristagaren hittills? När den här självbiografiska kortromanen kom som Radioföljetong gav jag den hur som helst en chans och det ångrar jag inte. Det här är heller ingen bok som rör sig kring något politiskt eller kontroversiellt, utan kring sorg, något som många säkerligen kan relatera till och beröras av. Boken är skriven strax efter Handkes mors självmord och handlar om författarens sorg. Boken är ett försök att skriva om modern och hennes liv, så om det blev, alldeles för kort.
Boken är inte ens 100 sidor lång och som Radioföljetong hann jag lyssna klart på den medan jag städade och fixade här hemma en söndagskväll. Det var förmodligen fel inramning och fel sätt att ta till sig den här berättelsen, som troligen hade vunnit på att läsas långsamt och med eftertanke. Jag vet knappt om jag kan ge boken ett omdöme. Trots att det är ett starkt ämne så svischade boken förbi utan att göra något stort intryck. Det säger förmodligen mer och mig och min läsning än om något annat, men så är det i alla fall. Jag är i alla fall lite mer positiv till Handke och något mer nyfiken på hans övriga författarskap. Är det något jag brukar tycka om så är det när författare skriver kort och koncentrerat och det får man väl säga att Handke gör i den här lilla romanen.
I Berättelse om ett liv skriver Peter Handke om sin mammas tröstlösa liv och självmord i början av sjuttiotalet. Han berättar om att vara det första barnet med ”fel” man, om ett äktenskap som faller samman och om en uppslitande tillvaro i Österrike och krigets och efterkrigstidens Berlin. Det är ett liv som ingen reagerar på, och som till slut går mot sin upplösning.
Handkes berättelse är också en reflexion över det som berättas, över svårigheterna att skriva.
Förlagets beskrivning
Originalets titel: Wunschloses Unglück (tyska). Översättare: Eva Liljegren. Uppläsare: Johan Gry. Utgivningsår: 1972 (första österrikiska utgåvan), 1974 (första svenska utgåvan, Bonnier), 2019 (utgåvan på bilden, Albert Bonniers förlag), 2020 (den här Radioföljetongen, Sveriges radio). Antal sidor: 98. ISBN: 9100389692, 9789100183486.
Peter Handke
Peter Handke (född 1942) är en österrikisk författare. Han belönades med litteraturpriset i litteratur 2019, vilket väckte kraftig kritik eftersom att många anser att han har förminskat serbernas krigsbrott i de jugoslaviska krigen.
Ghachar Ghochar av Vivek Shanbhag är en både skarp och humoristisk kortroman om en dysfunktionell storfamilj som tappat greppet när nyrikedomen förändrat förutsättningarna och maktstrukturen. Betyg: 4+ myror av 5.
Ghachar Ghochar av den indiske författaren Vivek Shanbhag är en kortroman om en familj – två vuxna barn och deras föräldrar och farbror – som genom nyrikedom blivit dysfunktionell. Inom familjen finns ett kryddföretag, som nu blivit så framgångsrikt att familjen flyttat från sin trånga, enkla boning till en tjusig våning. Den unga man, som är berättarröst, får en månatlig inkomst, men utför i praktiken inget arbete – hans mesta tid fördrivs istället på ett kaffehus. Pengar finns i överflöd och till vem som behöver, men är samtidigt något som fördelas och sköts gemensamt inom familjen, där alla på så sätt blir onaturligt beroende av varandra. Särskilt är familjen beroende av farbrodern, vars företag är det som möjliggör deras extravaganta livsstil. Nu står berättarjaget i begrepp att gifta sig med sin Anita, ett arrangerat äktenskap. Anitas intåg i familjen blir inte smärtfritt eller enkelt. Hon ifrågasätter genast varför hennes make inte arbetar och känner frustration över situationen. Berättarjaget är fortsatt passiv samtidigt som de andra i familjen blir allt mer passivt aggressiva.
Premisserna känns ovana. En familj där det blivit ett stort problem att det finns för mycket pengar, kan det vara något att skriva om? Faktum är att det är briljant. Först läste jag boken nästan som en komedi. Det kändes dråpligt att läsa om den unge mannen och hans totala brist på motivation och driv och samtidigt kändes det spännande att läsa om en storfamilj som lever ihop på ett sätt som inte är direkt vanligt i Sverige. Boken innehåller dock mer än så och den saknar inte skärpa och allvar. Pengar kan uppenbarligen förvrida huvudet på en och annan och hos berättarjaget och hans familj står det snart klart att det paradoxalt nog gör familjemedlemmarna väldigt ofria. De är fast i pengarnas makt och i de patriarkala strukturer som kontrollerar pengaflödet. Till slut blir det rent ödesdigert.
Jag blev väldigt förtjust i Ghachar Ghochar. Jag är svag för korta, koncentrerade berättelser och den här är ett sällsynt bra exempel på en sådan. Boken har är vass och rolig på samma gång och det känns mycket uppfriskande att det är en indisk roman. Det är inte många indiska romaner som kommer i svensk översättning, så det är bara att tacka och ta emot att Shanbhags originella berättelse har nått ända hit.
Originalets titel: Ghacar ghocar (kannada). Uppläsare: Jacob Nodenson. Översättare: Peter Samuelsson (översättning av den engelska utgåvan, översatt av Srinath Perur). Utgivningsår: 2015 (första indiska utgåvan), 2018 (första svenska utgåvan, Appell förlag), 2020 (den här Radioföljetongen, producerad av Sveriges radio). Antal sidor: 177 (ca 4 h lyssning). ISBN: 9789198406436.
Vivek Shanbhag
Vivek Shanbhag (född 1962) är en indisk författare och dramatiker som skriver på det sydindiska språket kannada. Ghachar Ghochar är den enda av hans verk som (hittills) finns översatt till svenska.
Hur man botar en fanatiker av Amos Oz är en tankeväckande bok om fanatism, Israel-Palestina-konflikten och om skrivande. Betyg: 4 kaffekoppar av 5.
Hur man botar en fanatiker av Amos Oz är en essä om fanatism och om skrivande. Det är en personlig berättelse, men också en högst tänkvärd text om fanatism och hur vi kan ”bota” fanatism.
Oz säger utan omsvep att han själv växte upp som en hjärntvättad fanatiker. Han berättar om sin uppväxt i Jerusalem och om sina föräldrars omöjliga bakgrund i Europa och omöjliga kärlek till Europa. Båda hans föräldrar är förbluffande språkbegåvningar, men Oz får endast lära sig hebreiska. Han blir ett av alla de barn som kastar sten mot britter och skriker ”britter, åk hem!” med några av de få ord han kan faktiskt kan på ett annat språk. Oz skriver om mänskliga övertygelser och hur vem som helst kan bli fanatisk, men också att vem som helst har potential att glänta på dörren, kan försöka förstå andra synsätt och bli mer tolerant.
Oz, som gick bort här om året, kom att växa upp som en betydligt mer öppensinnad och förstående person än den lilla fanatiker han kanske var som barn. Han deltog som officer i flera strider och var sedan med och grundade Fred nu-rörelsen i Israel i slutet av 70-talet. I Hur man botar en fanatiker ägnar Oz mycket av utrymmet till att diskutera just krig och frihet och vad han ser som en möjlig utväg i Israel-Palestina-konflikten. Han ger en känga åt naiva européer som tror att en lösning ligger i att israeler och palestinier träffas och lär känna varandra. Istället gör han klart att en lösning bara kan ske med stora uppoffringar från båda sidor. Han förklarar israelernas och palestiniernas liknande bakgrunder och lidande och därifrån gör han tydligt att det är en strid mellan rätt och rätt och det enda som återstår är i hans tycke en tvåstatslösning.
Hur man botar en fanatiker är en ytterst intressant bok om Israel-Palestina-konflikten, en konflikt som jag ärligt talat inte har orkat sätta mig in i speciellt mycket fram till nu. Nu har jag lärt mig en hel del, men jag har också fått med mig många tankar om fanatism i allmänhet. Boken utgår i mångt och mycket från de erfarenheter som Oz bär på, det vill säga fanatism i hans hemland, men fanatismen är utbredd och kan uppstå var som helst. Jag tycker att Hur man botar en fanatiker är en väldigt fin bok om detta. I en tid då extremt polariserade debatter rasar i alla möjliga medier och där starka övertygelser gapas ut väldigt högt från olika håll, är det skönt med en bok som manar till eftertanke och till mer förståelse. Världen är sällan svart eller vit och sällan blir världen bättre om ens eget synsätt tvingas på andra.
Det här är en bok som har delats ut till gymnasieelever vid flera tillfällen och en bok till vilken det finns material så att den kan användas i skolan. Allt detta är möjliggjort av Teskedsorden, en stiftelse instiftad av Tidningen Vi med inspiration från just den här boken. Det känns onekligen som att Hur man botar en fanatiker är en lämplig bok att utgå från i diskussioner om tolerans och fanatism.
Originalets titel: How to cure a fanatic (amerikanska). Översättare: Rose-Marie Nielsen. Utgivningsår: 2002 (första amerikanska utgåvan), 2006 (första svenska utgåvan, Wahlström & Widstrand), 2014 (den här pocketversionen, Teskedsorden och Wahlstörm & Widstrand). Antal sidor: 94. ISBN: 9789146214915, 9789170017384.
Klokt och klargörande delar den israeliske författaren och debattören Amos Oz med sig av sin syn på några av vår tids mest brännande frågor: Hur ser fanatismens natur ut, vem blir fanatiker och vad kan man göra för att bemöta och bekämpa fanatism, såväl hos andra som hos sig själv?
Hur uppnås varaktig fred mellan israeler och palestinier när båda parter har rätten på sin sida? Dessutom berättar Amos Oz med oemotståndlig charm om hur han på grund av ”fattigdom, ensamhet och glass” blev författare.
Förlagets beskrivning
Amos Oz
Amos Oz (född 1939 som Amos Klausner, död 2018) var en israelisk författare. Han har skrivit ett 20-tal romaner, varav de flesta är översatta till svenska. Hans senaste bok i svensk översättning är Judas (2015).
Jag har en förkärlek för kortromaner, eller ”tunnisar”, som jag brukar kalla dem. Längre romaner kan bli lite väl pladdriga medan noveller å andra sidan kan bli lite väl koncentrerade. Vilken tur att det finns något av ett mellanting: berättelser som håller sig runt 100 – 200 sidor. Här kommer mina bästa tips på kortromaner:
Blicken, pilen, filen av Dorthe Nors
Blicken, pilen, filen är berättelsen om en medelålders kvinna som förgäves försöker att ta körkort. Hon är den äldsta eleven på bilskolan och körläraren är så upptagen av att prata med skolans enda vuxna elev att hon inte ens har tid att låta sin elev växla på egen hand. Det är dråpligt och roligt, men i boken finns också en annan berättelse: den om att rent allmänt vara på irrvägar här i livet. Jag tyckte att det här var en riktigt fin och mångbottnad liten berättelse.
Nödåret av Aki Ollikainen
1867 – 1868 inträffade en svältkatastrof där 8 % av Finlands befolkning dog. Detta är skildrat i all sin grymhet i den fantastiska lilla romanen Nödåret. Det är inte en bok som lämnar en oberörd! Nöden går knappt att sätta ord på.
Yarden av Kristian Lundberg
Yarden beskrivs ibland som en modern arbetarroman och visst, det här är verkligen en bok som skildrar livet och villkoren för de som arbetar med de sämsta av låglönejobb. Det är också en poetisk och precis bok om klass och fattigdom. Och en bok om frihetens och skapandets pris.
God jul av Jonas Karlsson
Julen närmar sig i en kommun med de typiska sparkraven. Någon på kommunhuset kommer på den smarta idén att sprida lite julstämning med små medel: låt oss ställa adventsljusstakar i fönstren så att de bildar texten ”GOD JUL”! Vad kan gå fel? Ja, allt! Alla som någon gång har knegat på någon form av kontor lär känna igen sig, på ett eller annat sätt, i den här knasiga och roliga berättelsen (med vissa inslag av svärta).
Lilla smycket av Patrick Modiano
I Lilla smycket får läsaren följa Thérèse, vars mamma har varit försvunnen i många år när Thérèse plötsligt tror sig se henne i tunnelbanan och följer efter henne ut till förorten. De byter inte ett ord, men inom Thérèse väcks en massa frågor utan svar. Det är en kort, men effektiv berättelse om att vara på väg ut i vuxenvärlden och att samtidigt göra sig fri från det förflutna. Lilla smycket är en förtrollande bok med en härlig skildring av Paris.
Jag ringer mina bröder av Jonas Hassen Khemiri
Jag ringer mina bröder är en tunn, men innehållsrik roman om rasism och om att bli misstänkliggjord enbart på grund av sin hudfärg. Romanen är sprungen ur ilskan efter det omtalade Reva-projektet, projektet som syftade till att verkställa fler avvisningar av papperslösa och bland annat gick ut på att polisen sökte upp ”misstänkta” personer i tunnelbanan. Det är verkligen en brännande och tankeväckande bok, skriven med Khemiris alldeles särskilda känsla och exakthet.
Har du någon kortroman-favorit?
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.