Karolina är nyskild och har flyttat in i en stökig tvåa fylld med böcker. Arbetet som professor i konsthistoria rullar på. Så dyker en av hennes doktorander upp efter en längre tids vistelse i Berlin. Karolina är misstänksam. Har han verkligen fått något gjort under sin resa? Doktoranden har dock ett självförtroende som är lika delar fascinerande som komiskt. Ur hans synvinkel är projektet i princip redan i hamn. Han berättar stolt om material som han har kommit över, material som visar på en närmast oupptäckt kvinnlig konstnär som har haft ett större inflytande än vad man någonsin hade kunnat tro tidigare. Även Karolina tycks med. Det här är ett scoop!
Aftonland är en oväntat rolig roman om ensamhet, kärlek och lunket på en av universitetets institutioner. Det finns fler romaner som utspelar sig i universitetets korridorer, Stoner t.ex. Men till skillnad från huvudpersonen i Stoner så är inte Karolina uppblåst och tar sig själv och sitt jobb på komiskt stort allvar. Snarare tvärtom. Ett av lagren i berättelsen är faktiskt den om att göra en klassresa och genom sin position och med all sin akademiska kunskap i ryggsäcken, skapa ett avstånd till de man lämnade kvar i småstaden.
En av bokens viktigaste teman är annars kärlek och tvåsamhet kontra att leva själv. Det känns fint att få följa Karolina när hon skapar sig ett eget liv efter ett längre förhållande. Visst är hon ensam och ledsen emellanåt, men hon framställs inte som ett offer. Jag har själv varit singel under en längre tid. Den här boken kastade mig tillbaka till den tiden och påminde mig om det enda som egentligen skavde under den tiden: att en hel del andra utgick från att jag önskade mig ett annat liv och att de därmed liksom såg mig som ett offer, trots den att enda anledningen till att jag var singel i praktiken var att jag inte var intresserad av att träffa någon. Aftonland gläntar lite på dörren kring frågor om ensamhet och kärlek och det är både intressant och fint fångat.
Fast det bästa i den här boken är i någon mening att den är så oväntat rolig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det är något med porträttet av Karolina som gör att jag ofta kom på mig själv med att le brett medan jag läste. Hon är professor, framgångsrik, kunnig, men också en helt vanlig människa med brister och Bohman kan verkligen få fram det med en varm humor. För mig, som själv är forskare, så finns det också något av igenkänning när berättelsen rör sig i korridorerna på en institution. Precis som Karolina har jag träffat på en och annan tröttsam gubbe som tar sig själv och sin forskning på så stort allvar att det är komiskt.
Jag kan verkligen rekommendera Aftonland. Måhända är vi rätt få som kan uppleva igenkänningskomiken (eftersom det inte är precis alla som jobbar på universitet menar jag). Men det här är en otroligt välskriven och tankeväckande roman och jag älskar att den handlar om ensamhet och att vara singel och att Bohman samtidigt lyckas undvika klyschor och istället får ihop en både rolig och varm bok, trots det lite tunga ämnet. Och en bok om en kvinnlig professor som handleder en doktorand? Ja, det är ingenting som liksom är någon slags poäng i boken, utan det är något som bara är och det tycker jag också är underbart. Tänk om det fanns många kvinnliga professorer på riktigt och att de också kunde vara helt vanliga människor, som liksom Karolina både kan vara lite lata och bete sig fel på jobbet emellanåt…Ja, det vore något det!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en välskriven och oväntat humoristisk bok om ensamhet, kärlek och om intriger på ett universitet.
Betyg: 5 etsningar av 5.
Aftonland av Therese Bohman
Citerat ur Aftonland
”Vad skulle hon bli ihågkommen för? Kanske utan såväl avkomma som partner, vad hade hon då gjort för avtryck i världen? Det hon hade skrivit om intresserade inte många. Kanske borde hon skriva mer. Kanske borde hon skriva något verkligt radikalt. Hon borde åtminstone uttrycka sin åsikt de gånger hon hade en, som i debatten om kolonnerna på den nya tunnelbanenedgången. Om allt ändå var dömt att gå under var det minsta hon kunde göra att skriva vad hon verkligen tyckte.”
Om Therese Bohman och om Aftonland
Therese Bohman (född 1978) är en svensk författare och kulturskribent. Hon debuterade 2010 med romanen Den drunknade. Hon har belönats med flera priser och utmärkelser, däribland Tidningen Vi:s litteraturpris, som hon tilldelades 2014 för Den andra kvinnan. Therese Bohman har en blogg och hon twittrar under@theresebohman.
”Karolina är professor vid Stockholms universitet, navigerar sig fram i den akademiska världen och lever ensam efter uppbrottet från en lång relation. När hon ska börja handleda en ny doktorand slås hon av hans självförtroende. Han säger sig ha funnit ny information som förändrar historieskrivningen av svensk bildkonst tack vare upptäckten av en kvinnlig konstnär verksam runt förra sekelskiftet. Karolina finner sig snart indragen i ett spel med flera oväntade bottnar, både känslomässigt och professionellt.
Aftonland är en idéroman om kärlek, konst och ensamhet. Karolina rör sig i intellektuella kretsar men hela tiden finns där det rent mänskligt närvarande det sexuella, det pulserande, livskonkurrensen, ledan och sveken, konsekvensernas rädsla och lockelse.”
Få författare i Sverige är så omhuldade som Karl Ove Knausgård. Kulturtanter i alla åldrar och av alla kön älskar denne man. Han har till och med själv skämtat om att han skulle kunna skriva om att skita och folk skulle läsa det (sedan skrev han en text om just det). Själv läste jag tidigare i år den första delen i hans mastodontverk Min kamp. Den värsta uppståndelsen kring denne man och kring Min kamp hade vid det laget ebbat ut för länge sedan och det var svårt för mig att riktigt ryckas med. Visst, Min kamp är bra och välskriven, men jag känner inte att jag orkar läsa flera tusen sidor till (hela Min kamp är på över 4000 sidor).
När jag såg att Knausgård i höst är aktuell med en ny roman på svenska, Om vintern, så triggade det faktiskt inte igång något större sug. 😉 Men sedan såg jag att den inte bara innehåller texter av Knausgård – den innehåller också illustrationer av Lars Lerin. Jag älskar Lerins akvareller! Helst ska man naturligtvis betrakta konst i allmänhet på plats, men i brist på Lerinutställningar i den närmsta närheten så kan jag varmt rekommendera hans böcker, t.ex. Naturlära eller Axels tid.
Om vintern av Karl Ove Knausgård med bilder av Lars Lerin
Och Om vintern? Ja, den känns faktiskt riktigt lockande nu! Det blir kanske ett bibliotekslån så småningom. 😉
På söndag är det 30 år sedan Olof Palme blev skjuten. Jag var inte ens född när mordet skedde, men Palme är ändå en av få politiker som faktiskt fascinerar och intresserar mig. Vare sig man sympatiserar med hans politik eller inte kan vi nog alla enas om att han verkligen har gjort avtryck i Sverige och i svensk politik. Mordet är såklart helt ofattbart, både att det kunde ske i vårt land och att det fortfarande är ett olöst mysterium.
För några år sedan var vi många som såg Maud Nycanders och Kristina Lindströms dokumentär om Olof Palme. Än idag finns det uppenbarligen ett stort sug efter att få veta mer om vår tidigare statsminister. För den som vill se lite nya sidor så har jag sett att Max Ström helt nyss har gett ut en fin bok med 250 bilder som skildrar Olof Palme och hans liv. En del av dem har tydligen inte publicerats tidigare. Den ser verkligen fin ut. Boken är skriven och sammanställd av Henrik Berggren, historiker och författare, och Jacob Forsell, fotograf.
Palme: Ett liv i bilder av Henrik Berggren och Jacob Forsell
Standardlängden av ett mirakel är en novell av Jonas Hassen Khemiri. Som alltid så leker Khemiri maximalt med språket. Den här gången är berättelsen ett enda långt flöde av text, som någon som pratar och pratar och inte kan sluta. Och precis så är det. Den som talar är en man som är på anställningsintervju för ett jobb som utställningsvakt. Namnet, Anders Reuterswärd, har han tagit. Hur skulle han annars få komma på intervju? Anledningen till att han har sökt jobbet visar sig vara något annat än man kanske först tror. Bortom ett jobb, en inkomst, hägrar någonting mycket större: att få nå ut med det han verkligen vill säga.
Det är en fantastisk liten novell. Jag älskar Khemiris lekfulla språk och hans perfekt komponerade texter. Som så ofta lyckas han också på ett brännande sätt skriva om rasism, kärlek och sorg så att det känns.
Läs den här novellen! Den fanns i söndagens DN (dagens i-landsproblem: jag fick inte söndagens tidning – för andra söndagen i rad! :o) och den finns också digitalt. Novellen är skriven för konstnärsduon Goldin+Senneby, som öppnar en utställning med just namnet Standardlängden av ett mirakel den 27 januari. Utställningen kommer att finnas på olika platser i Stockholm och på Tensta konsthall kommer Khemiris novell breda ut sig i 3D. Bodde jag i Stockholmsområdet skulle jag lätt ha beskådat det!
Nu är julen snart över. Jag hör till de som bestämt tycker att julen bör firas till tjugondag Knut (om man nu firar jul). Om någon undrar varför så tycker jag att Fredrik Lindström pratar så bra om julen i sitt vinterprat från 2013.
Under julen har jag blivit oerhört bortskämd med fina presenter. Oerhört bortskämd. Och bland mycket annat fick jag två böcker i jul!
Först fick jag Lars Lerins 7 resor 9 liv. Jag fick den av min sambo, som är lika förtjust i Lerins akvareller som jag, så det här blir nog en julklapp lite åt oss båda… 😉 Jag har inte hunnit bläddra så mycket i den ännu eftersom jag har varit bortrest över jul, men det ska bli fint att få titta i den de kommande veckorna. Sådana här böcker vill jag läsa långsamt, någon sida per dag.
Av mamma och pappa fick jag en kokbok som jag önskat mig. Jag har undvikit kött de senaste 6-7 åren och äter just bra kött någon enstaka gång när jag är bortbjuden på middag, när jag äter ute eller när jag vid några få tillfällen per år gör sushi. Så även om jag inte är vegetarian så är jag verkligen intresserad av att laga vegetarisk mat. Av alla vegetariska kokböcker så hör Green kitchen stories till de som folk har talat sig varmast om. Den är verkligen jättefin och inspirerande. Idag har jag köpt hem lite ingredienser så att jag kan komma igång och laga rätter ur den. Jag återkommer med mina intryck av denna hyllade kokbok. 🙂
Jag har tydligen använt min sambos visitkort som bokmärke för att hitta igen receptet på falafel med pistagenötter som jag hade tänkt laga. Hehe. Såg det nu.
Lars Lerin är helt klart akvarellteknikens mästare. Innan jag såg något verk av honom så förstod jag inte alls poängen med akvarell. Jag visste över huvud taget inte vad akvarell kan vara. Nu vet jag mer. Jag är helt tagen av Lerins bilder, som trots vad man kanske kan tro om akvareller, är alldeles knivskarpa och inte sällan är mörka men med flödande ljusstråk.
I Axels tid illustrerar Lerins makalösa akvareller en biografi över Axel Florin, en skicklig skulptör, som var verksam i Munkfors, där Lerin själv växte upp. I text, men framför allt i bild, skildras livet på den lilla bruksorten och Florins skulpterande som växer sig från en liten hobby till något stort. Det är kul att få följa Florins resa och hur han trots de relativt knappa förhållandena ändå vågar, eller kanske måste, satsa på konsten. Konsten jagar ut honom till möten och människor, som om konsten i sig är en tvingande kraft för honom. Jag tyckte att det var riktigt intressant att få läsa om en konstnär och hans liv och drivkrafter.
Men mest njuter jag såklart av akvarellerna. Lerin målar miljöer, svunna tider och människor – inte sällan målar han faktiskt fotoalbum, vilket är härligt meta på ett sätt. Han lyckas faktiskt med konststycken att få bilderna av fotografierna att kännas mer levande än vad kanske fotografierna skulle vara om de hade visats rakt upp och ner. Jag kan just ingenting om konst, men ett vet jag: Lerins akvareller är tekniskt sett helt otroliga och de kan verkligen beröra.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill förtrollas av akvareller från Sveriges främsta akvarellmålare och samtidigt läsa om ett fascinerande konstnärsliv.
Betyg: 5 smedjor av 5 (för illustrationernas skull).
Citerat ur Axels tid
”En dag på fabriken när jag stod och såg ned i en låda med stålull, klack det till i mig. Jag tyckte att jag såg en fågel i lådan. Jag såg efter en gång till, tog upp fågeln och började förfina den. Jag nöp och klämde tills det blev en verklig fågel som jag knöt fötter av ståltråd till. Fantasin löpte. Jag gjorde fler fåglar. Och björnar och hundar och elefanter. Allt styvare blev jag och arbetskamraterna skröt om mig.”
Om Axels tid och Lars Lerin
Lars Lerin (född 1954) är en svensk konstnär och författare, bosatt i Värmland, där han också drivet museet Sandgrund. Han räknas som en av Nordens främsta akvarellister. Många av hans akvareller finns i hans böcker, t.ex. Naturlära, för vilken han förärades Augustpriset i kategorin årets svenska fackbok 2014. Lerin har också kommit att bli en TV-personlighet och omtyckt röst i radio. 2012 medverkade han i sin guddotters, Sara Broos, dokumentärfilm, För dig naken, som handlar om Lars Lerins sökande efter kärleken och hans förhållande till Manoel ”Junior” Marques, som han är gift med sedan 2009. Lars Lerin har sommarpratat och vinterpratat och kommer att hålla sitt andra vinterprat på juldagen i år.
Utgivningsår: 2015 (Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 118.
Andras röster: Dalademokraten, DN.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
Lars Lerin växte upp i bruksorten Munkfors i Värmland, och drömde redan som ung om att bli konstnär. Han hittade tidigt en förebild och en mentor i sin närhet. Axel Florin föddes i Munkfors 1907 och försörjde sig som fabriksarbetare. Florin lyckades bli antagen till Slöjdföreningens skola i Göteborg och studerade där under en kort period – han hade helt enkelt inte råd att stanna kvar särskilt länge. Under hela livet fortsatte han dock att skapa på sin fritid, och vann ett visst erkännande som skulptör. Sin ateljé hade han i ett uthus, där den tonårige Lars också fick stå och måla.
I Axels tid berättar Lars Lerin rakt och osentimentalt om ett livsöde som ligger så nära oss och ändå känns så avlägset. Boken illustreras dessutom av hans fantastiska målningar av hus, miljöer och människor som nu är borta.
Liksom i Naturlära visar Lars Lerin att han inte bara är en framstående akvarellmålare utan också en lyhörd och känslig författare, som kan skapa stämningar och närvaro i både ord och bild. Axels tid blir ett dokument över en försvunnen värld, men också en konstnärs hyllning till en kollega – en skildring av skapandets villkor och det obetvingliga behovet av att uttrycka sig genom konsten.
Här om veckan visade jag upp lite böcker som min kille shoppat på en superrea på Akademibokhandeln. En av böckerna som nu har hittat hem är en coffeetable-bok om Art nouveau. Framsidan pryds av en av mina absoluta favoritmålningar, alla kategorier: Kyssen av Gustav Klimt. <3
I helgen gick vi förbi samma bokaffär igen och jag fyndade en hel bok om Klimt för ca 30 kr.
Alltså, alltså, alltså. Jag älskar Klimt mer och mer, känner jag nu. Och igår fick jag ännu mer Klimt, för då var jag på en förhandsvisning och såg filmen Kvinnan i guld, som är baserad på den verkliga historien om Maria Altmanns kamp för att få tillbaka de Klimt-målningar, däribland Porträtt av Adele Bloch-Bauer I, som nazisterna stal från hennes familj. Det är verkligen en jättefin film! Så himla fint och gripande om rötter och om några livsöden från Andra världskriget. Och så handlar den om Porträtt av Adele Block-Bauer I, vilket är en helt otrolig målning, och kvinnan som stod modell (Altmanns moster). Jag får lite ont i hjärtat av att tänka på att jag inte sett denna målning. Den hänger alltså på Neue Galerie i New York, men när jag var i NYC i höstas så missade vi den. Filmen har premiär på SF den 31/7.
Nåja. Det känns lite lustigt att det har blivit så mycket Klimtrelaterade grejer den senaste veckan. Men jag hittade faktiskt fler böcker. För ca 20 kr styck så fick jag t.ex. ytterligare två böcker som också går i Klimts tecken. Lite grann i alla fall. Två av tre är i alla fall lite guldiga. 😉
Jag är väldigt inne på att bli bättre på att läsa poesi, så jag är glad att jag hittade en så fin samling med Dan Anderssons samlade dikter. Det ska också bli jätteroligt att läsa Marjaneh Bakhtiaris senaste, för jag tyckte så otroligt mycket om Kan du säga schibbolet?. Det eviga folket är inte rädda då? Ja, den har jag ju redan läst och jag äger den faktiskt som e-bok. Samlaren i mig skrek dock att jag även behövde ha den i pappersform, nu när den ändå kostade 20 kr… Så kan det gå! Det är sannerligen en fantastisk bok om att vara på väg ut i vuxenlivet och en otroligt fin skildring av att växa upp i Israel.
Det är ärligt talat främst jag som står för bokinköpen i mitt hem, men här om dagen kom jag hem och möttes av en rejäl hög med konstböcker av olika slag. Det visade sig att min sambo gått bananas på Akademibokhandeln och shoppat böcker för 70% av reapriset. Roligt!!
Nu kan vi bläddra i glittriga böcker om Art nouveau.
Spana in vackra mönster, t.ex. fantastiske Josef Frank.
Jag är verkligen förtjust i konst. Inte för att jag kan någonting om konst, men för att det ändå, trots allt, är något som verkligen berör mig. Jag är flitig besökare på Umeås museum, t.ex. Bildmuseet, där jag ser precis allt minst ett par gånger. Jag har också varit på t.ex. MoMa i New York och typ börjat grina på grund av fruktansvärt bra konst.
Sådan är jag.
Några av de härligaste pekböckerna jag vet är böckerna i ”Min första bok om…”-serien. Hittills har det kommit böcker om Carl Larsson, Ernst Billgren och nu, senast, Nils Dardel. Nästan så att man vill ha dem själv! Ja, verkligen!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Kika på tjusiga teckningar av fåglar.
