Bokblomma

Etikett: Konst

Olof Palme i bilder

På söndag är det 30 år sedan Olof Palme blev skjuten. Jag var inte ens född när mordet skedde, men Palme är ändå en av få politiker som faktiskt fascinerar och intresserar mig. Vare sig man sympatiserar med hans politik eller inte kan vi nog alla enas om att han verkligen har gjort avtryck i Sverige och i svensk politik. Mordet är såklart helt ofattbart, både att det kunde ske i vårt land och att det fortfarande är ett olöst mysterium.

För några år sedan var vi många som såg Maud Nycanders och Kristina Lindströms dokumentär om Olof Palme. Än idag finns det uppenbarligen ett stort sug efter att få veta mer om vår tidigare statsminister. För den som vill se lite nya sidor så har jag sett att Max Ström helt nyss har gett ut en fin bok med 250 bilder som skildrar Olof Palme och hans liv. En del av dem har tydligen inte publicerats tidigare. Den ser verkligen fin ut. Boken är skriven och sammanställd av Henrik Berggren, historiker och författare, och Jacob Forsell, fotograf.

Palme: Ett liv i bilder av Henrik Berggren och Jacob Forsell

2016-02-26
Standardlängden av ett mirakel

Standardlängden av ett mirakel är en novell av Jonas Hassen Khemiri. Som alltid så leker Khemiri maximalt med språket. Den här gången är berättelsen ett enda långt flöde av text, som någon som pratar och pratar och inte kan sluta. Och precis så är det. Den som talar är en man som är på anställningsintervju för ett jobb som utställningsvakt. Namnet, Anders Reuterswärd, har han tagit. Hur skulle han annars få komma på intervju? Anledningen till att han har sökt jobbet visar sig vara något annat än man kanske först tror. Bortom ett jobb, en inkomst, hägrar någonting mycket större: att få nå ut med det han verkligen vill säga.

Det är en fantastisk liten novell. Jag älskar Khemiris lekfulla språk och hans perfekt komponerade texter. Som så ofta lyckas han också på ett brännande sätt skriva om rasism, kärlek och sorg så att det känns.

Läs den här novellen! Den fanns i söndagens DN (dagens i-landsproblem: jag fick inte söndagens tidning – för andra söndagen i rad! :o) och den finns också digitalt. Novellen är skriven för konstnärsduon Goldin+Senneby, som öppnar en utställning med just namnet Standardlängden av ett mirakel den 27 januari. Utställningen kommer att finnas på olika platser i Stockholm och på Tensta konsthall kommer Khemiris novell breda ut sig i 3D. Bodde jag i Stockholmsområdet skulle jag lätt ha beskådat det!

2016-01-13
Böcker i jul

Nu är julen snart över. Jag hör till de som bestämt tycker att julen bör firas till tjugondag Knut (om man nu firar jul). Om någon undrar varför så tycker jag att Fredrik Lindström pratar så bra om julen i sitt vinterprat från 2013.

Under julen har jag blivit oerhört bortskämd med fina presenter. Oerhört bortskämd. Och bland mycket annat fick jag två böcker i jul!

Först fick jag Lars Lerins 7 resor 9 liv. Jag fick den av min sambo, som är lika förtjust i Lerins akvareller som jag, så det här blir nog en julklapp lite åt oss båda… 😉 Jag har inte hunnit bläddra så mycket i den ännu eftersom jag har varit bortrest över jul, men det ska bli fint att få titta i den de kommande veckorna. Sådana här böcker vill jag läsa långsamt, någon sida per dag.

Av mamma och pappa fick jag en kokbok som jag önskat mig. Jag har undvikit kött de senaste 6-7 åren och äter just bra kött någon enstaka gång när jag är bortbjuden på middag, när jag äter ute eller när jag vid några få tillfällen per år gör sushi. Så även om jag inte är vegetarian så är jag verkligen intresserad av att laga vegetarisk mat. Av alla vegetariska kokböcker så hör Green kitchen stories till de som folk har talat sig varmast om. Den är verkligen jättefin och inspirerande. Idag har jag köpt hem lite ingredienser så att jag kan komma igång och laga rätter ur den. Jag återkommer med mina intryck av denna hyllade kokbok. 🙂

Jag har tydligen använt min sambos visitkort som bokmärke för att hitta igen receptet på falafel med pistagenötter som jag hade tänkt laga. Hehe. Såg det nu.

2016-01-06
Axels tid

Lars Lerin är helt klart akvarellteknikens mästare. Innan jag såg något verk av honom så förstod jag inte alls poängen med akvarell. Jag visste över huvud taget inte vad akvarell kan vara. Nu vet jag mer. Jag är helt tagen av Lerins bilder, som trots vad man kanske kan tro om akvareller, är alldeles knivskarpa och inte sällan är mörka men med flödande ljusstråk.

I Axels tid illustrerar Lerins makalösa akvareller en biografi över Axel Florin, en skicklig skulptör, som var verksam i Munkfors, där Lerin själv växte upp. I text, men framför allt i bild, skildras livet på den lilla bruksorten och Florins skulpterande som växer sig från en liten hobby till något stort. Det är kul att få följa Florins resa och hur han trots de relativt knappa förhållandena ändå vågar, eller kanske måste, satsa på konsten. Konsten jagar ut honom till möten och människor, som om konsten i sig är en tvingande kraft för honom. Jag tyckte att det var riktigt intressant att få läsa om en konstnär och hans liv och drivkrafter.

Men mest njuter jag såklart av akvarellerna. Lerin målar miljöer, svunna tider och människor – inte sällan målar han faktiskt fotoalbum, vilket är härligt meta på ett sätt. Han lyckas faktiskt med konststycken att få bilderna av fotografierna att kännas mer levande än vad kanske fotografierna skulle vara om de hade visats rakt upp och ner. Jag kan just ingenting om konst, men ett vet jag: Lerins akvareller är tekniskt sett helt otroliga och de kan verkligen beröra.

I korthet

Rekommenderas för: Den som vill förtrollas av akvareller från Sveriges främsta akvarellmålare och samtidigt läsa om ett fascinerande konstnärsliv.

Betyg: 5 smedjor av 5 (för illustrationernas skull).

Citerat ur Axels tid

”En dag på fabriken när jag stod och såg ned i en låda med stålull, klack det till i mig. Jag tyckte att jag såg en fågel i lådan. Jag såg efter en gång till, tog upp fågeln och började förfina den. Jag nöp och klämde tills det blev en verklig fågel som jag knöt fötter av ståltråd till. Fantasin löpte. Jag gjorde fler fåglar. Och björnar och hundar och elefanter. Allt styvare blev jag och arbetskamraterna skröt om mig.”

Om Axels tid och Lars Lerin

Lars Lerin (född 1954) är en svensk konstnär och författare, bosatt i Värmland, där han också drivet museet Sandgrund. Han räknas som en av Nordens främsta akvarellister. Många av hans akvareller finns i hans böcker, t.ex. Naturlära, för vilken han förärades Augustpriset i kategorin årets svenska fackbok 2014. Lerin har också kommit att bli en TV-personlighet och omtyckt röst i radio. 2012 medverkade han i sin guddotters, Sara Broos, dokumentärfilm, För dig naken, som handlar om Lars Lerins sökande efter kärleken och hans förhållande till Manoel ”Junior” Marques, som han är gift med sedan 2009. Lars Lerin har sommarpratat och vinterpratat och kommer att hålla sitt andra vinterprat på juldagen i år.

Utgivningsår: 2015 (Albert Bonniers förlag).
Antal sidor: 118.
Andras röster: Dalademokraten, DN.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.

Baksidestext

Lars Lerin växte upp i bruksorten Munkfors i Värmland, och drömde redan som ung om att bli konstnär. Han hittade tidigt en förebild och en mentor i sin närhet. Axel Florin föddes i Munkfors 1907 och försörjde sig som fabriksarbetare. Florin lyckades bli antagen till Slöjdföreningens skola i Göteborg och studerade där under en kort period – han hade helt enkelt inte råd att stanna kvar särskilt länge. Under hela livet fortsatte han dock att skapa på sin fritid, och vann ett visst erkännande som skulptör. Sin ateljé hade han i ett uthus, där den tonårige Lars också fick stå och måla.

I Axels tid berättar Lars Lerin rakt och osentimentalt om ett livsöde som ligger så nära oss och ändå känns så avlägset. Boken illustreras dessutom av hans fantastiska målningar av hus, miljöer och människor som nu är borta.

Liksom i Naturlära visar Lars Lerin att han inte bara är en framstående akvarellmålare utan också en lyhörd och känslig författare, som kan skapa stämningar och närvaro i både ord och bild. Axels tid blir ett dokument över en försvunnen värld, men också en konstnärs hyllning till en kollega – en skildring av skapandets villkor och det obetvingliga behovet av att uttrycka sig genom konsten.

2015-12-21
Alla vägar leder till Klimt

Här om veckan visade jag upp lite böcker som min kille shoppat på en superrea på Akademibokhandeln. En av böckerna som nu har hittat hem är en coffeetable-bok om Art nouveau. Framsidan pryds av en av mina absoluta favoritmålningar, alla kategorier: Kyssen av Gustav Klimt. <3

I helgen gick vi förbi samma bokaffär igen och jag fyndade en hel bok om Klimt för ca 30 kr.

Alltså, alltså, alltså. Jag älskar Klimt mer och mer, känner jag nu. Och igår fick jag ännu mer Klimt, för då var jag på en förhandsvisning och såg filmen Kvinnan i guld, som är baserad på den verkliga historien om Maria Altmanns kamp för att få tillbaka de Klimt-målningar, däribland Porträtt av Adele Bloch-Bauer I, som nazisterna stal från hennes familj. Det är verkligen en jättefin film! Så himla fint och gripande om rötter och om några livsöden från Andra världskriget. Och så handlar den om Porträtt av Adele Block-Bauer I, vilket är en helt otrolig målning, och kvinnan som stod modell (Altmanns moster). Jag får lite ont i hjärtat av att tänka på att jag inte sett denna målning. Den hänger alltså på Neue Galerie i New York, men när jag var i NYC i höstas så missade vi den. Filmen har premiär på SF den 31/7.

Nåja. Det känns lite lustigt att det har blivit så mycket Klimtrelaterade grejer den senaste veckan. Men jag hittade faktiskt fler böcker. För ca 20 kr styck så fick jag t.ex. ytterligare två böcker som också går i Klimts tecken. Lite grann i alla fall. Två av tre är i alla fall lite guldiga. 😉

Jag är väldigt inne på att bli bättre på att läsa poesi, så jag är glad att jag hittade en så fin samling med Dan Anderssons samlade dikter. Det ska också bli jätteroligt att läsa Marjaneh Bakhtiaris senaste, för jag tyckte så otroligt mycket om Kan du säga schibbolet?. Det eviga folket är inte rädda då? Ja, den har jag ju redan läst och jag äger den faktiskt som e-bok. Samlaren i mig skrek dock att jag även behövde ha den i pappersform, nu när den ändå kostade 20 kr… Så kan det gå! Det är sannerligen en fantastisk bok om att vara på väg ut i vuxenlivet och en otroligt fin skildring av att växa upp i Israel.

2015-06-30
Tjusiga böcker att bläddra i

Det är ärligt talat främst jag som står för bokinköpen i mitt hem, men här om dagen kom jag hem och möttes av en rejäl hög med konstböcker av olika slag. Det visade sig att min sambo gått bananas på Akademibokhandeln och shoppat böcker för 70% av reapriset. Roligt!!

Nu kan vi bläddra i glittriga böcker om Art nouveau.

Spana in vackra mönster, t.ex. fantastiske Josef Frank.

Kika på tjusiga teckningar av fåglar.

Lära oss mer om japansk konst.

Frossa i modeteckningar av skor.

Lära oss mer om Schiaparelli och Prada.

Inspireras av vackra tapeter.

Och så vidare.

Nästan så man önskar att det blev höst igen. 😉

2015-06-23
Mina första konstböcker

Jag är verkligen förtjust i konst. Inte för att jag kan någonting om konst, men för att det ändå, trots allt, är något som verkligen berör mig. Jag är flitig besökare på Umeås museum, t.ex. Bildmuseet, där jag ser precis allt minst ett par gånger. Jag har också varit på t.ex. MoMa i New York och typ börjat grina på grund av fruktansvärt bra konst.

Sådan är jag.

Några av de härligaste pekböckerna jag vet är böckerna i ”Min första bok om…”-serien. Hittills har det kommit böcker om Carl Larsson, Ernst Billgren och nu, senast, Nils Dardel. Nästan så att man vill ha dem själv! Ja, verkligen!

2015-05-03
Klingsor

Två författare åker till Västerbotten för att gå i konstnären Klingsors fotspår och skriva hans biografi.

Klingsors konstnärskap börjar när han hittar ett vint glas i skogen. Det är som att det har formats av den snedhuggna stubben och fått ett liv och nu vill Klingsor skildra livet, livet i tingen. Han målar stilleben efter stilleben i olja och han utbildar sig genom en brevkurs. Varje stilleben föreställer de ting han har omkring sig, vanliga bruksföremål. Brevkursen kommer att leda honom till kärleken, men hans konstnärliga utveckling kommer att stå och stampa. En utställning i Avaträsk blir det, men inte så mycket mer. Behövs det mer? Lindgren skriver om en konstnär som verkar ha ro och verkar ha sin egen mening i sitt skapande. Och det är ju otroligt fint.

Det är inte helt lätt att skriva om den här boken. Den är inte speciellt lång och på något sätt är det själva berättandet som är det mest fascinerande och inte berättelsen i sig. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som är så härligt med den här boken, men det är sannerligen en fin bok. Den är både rolig, varm och tänkvärd och Lindgren lyckas verkligen säga något intressant om skapandet och betraktandet, samtidigt som han skildrar Västerbotten och den där stereotypa bilden av människorna som bor i det norrländska inlandet och deras blygsamhet. Är det ens möjligt att måla något från Västerbotten? Klingsor får rådet att lämna sin hemby, men å andra sidan är det just en av hans målningar med ett annorlunda motiv som blir hans mest misslyckade.

Jag blev glad av den här boken! Den är så fint berättad också, genom författarna som ställer frågor, försöker hitta svar, försöker förmedla vad det det här konstnärskapet består av. Jag kan särskilt rekommendera att lyssna på ljudboken, som är uppläst av författaren själv. Det förhöjer verkligen upplevelsen att få lyssna till Torgny Lindgren!

Boken finns utgiven av Norstedts och du kan hitta den hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är DN, Och dagarna går och Kulturbloggen.

2015-03-17
Steglitsan

När boken tar sin början hamnar 13-åriga Theo Decker mitt i ett terrordåd, i vilket kan kommer att förlora sin mamma. Själv överlever han explosionen som briserar mitt i Metropolitan museum of art och med sig får han Steglitsan, en ovärderlig tavla av 1600-talskonstnären Carel Fabritius. Boken kommer att följa Theo genom livet och Theo kommer att följa tavlan. Medan åren går blir det allt omöjligare att lämna tillbaka målningen. Att stjäla konst är ett allvarligt brott och Theo kommer att bli mer och mer stressad över att ha den i sin ego. Till slut hamnar den i ett magasin.

Theo själv kommer att leva ett kringflackande liv. Den första tiden efter mammans död bor han hos en barndomskompis och hans överklassiga familj. Han hinner precis rota sig och hitta sin plats när hans försvunna pappa kommer från ingenstans och rycker med honom till Las Vegas och det själlösa, folktomma, avlägsna bostadsområde där han bor med sin nya tjej. Theo kommer inte att bli kvar där speciellt länge. Snart är han i New York igen och blir omhändertagen av möbelrestauratören Hobie, som han har lärt känna genom märkliga tillfälligheter. Där får han någon som bryr sig om honom och något att göra om dagarna, d.v.s. sälja antikviteter i den butik som hänger ihop med Hobies verkstad. Traumat han har varit med om går dock inte att skaka av sig så lätt och hans begär efter dövande droger gör att han börjar ägna sig åt skumraskaffärer och bedrägerier.

Donna Tartt tar läsaren med på en riktigt lång resa, inte minst en inre sådan. Man får följa Theos resa in i vuxenvärlden, de villovägar han hamnar på och hur han försöker hamna rätt, trots allt. Det är en riktigt tjock bok (närmare 800 sidor) och det går inte att redogöra för alla bottnar, men Tartt lyckas verkligen få ihop berättelsen om hur Theo faller offer för omständigheterna och blir den han blir. Trots att boken är så tjock så finns det en språklig elegans som man sällan ser i tegelstenar, tycker jag. Mycket skildras mellan raderna, som när Tartt beskriver den tjusiga adressen där barndomskompisens familj bor – på bottenvåningen. Det säger precis hur fin familjen är, men också precis hur fin den inte är. Varenda karaktär och miljö känns genomtänkt och skildras med en perfekt stilkänsla.

Trots att jag i stort är oerhört förtjust i den här romanen så måste jag säga att det är något som skaver. Rejält. Och det är sidantalet. Boken hade mått bra av hård redigering och sidantalet hade med fördel kunnat minskas med minst 400 sidor. Det finns sällan någon anledning att brodera ut en berättelse såhär mycket. I det här fallet finns det dessutom hela avsnitt och delar som jag inte ser hur de för berättelsen framåt.

Med det sagt så är det här fortfarande en bok jag är säker på att jag kommer att bära i minnet i lång tid framöver. Det jag förmodligen kommer att ta med mig är främst den oerhört fina berättelsen om tavlan och hur den berör och förändrar livet för människor som får den i sina händer. Hur tavlor (och andra antikviteter) blir små vittnesmål från svunna tider och hur de i vår tid kan väcka känslor och lära oss saker. Tartts resonemang runt det här och hur hon väver ihop det med berättelsen om Theo är strålande. Jag blev verkligen berörd!

Du kan hitta boken hos t.ex. Adlibris eller Bokus. Några andra som skrivit om den är Fiktiviteter, Bokhora och SvD.

2015-01-23