Paradiset av Abdulrazak Gurnah är en annorlunda uppväxtskildring i ett Östafrika på väg att exploateras av kolonisatörer.
Paradiset av nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah utspelar sig i Zanzibar under tidigt 1900-tal, då både tyskar och britter kommer till landet och brutalt tar det de vill ha. Tolvåriga Yusuf lever med sina föräldrar i en liten by, som emellanåt får besök av farbror Aziz. En dag blir Yusuf ivägskickad med farbrodern. Först när de har lämnat byn får Yusuf veta att Aziz inte är hans farbror utan i själva verket en rik handelsman som nu har tagit Yusuf som slav och som pant för skulder som hans pappa dragit på sig. Nu får Yusuf arbeta i en handelsbod tillsammans med en ung man som gått samma öde till mötes som Yusuf.
Gurnah beskriver det inte som ett svårt öde eller ett stort lidande. Berättat från Yusufs ögon blir det mer en erfarenhet att lägga till andra erfarenheter. Det är en annorlunda uppväxtskildring där Yusuf undan för undan lär sig mer om livet och människorna runt omkring honom. Särskilt formande är den svåra resa han får följa med på in i landet. Aziz ska göra affärer och ett stort följe, komplett med musiker, tar sig under svåra umbärande iväg mot de sällsynta platser som ännu inte tagits över av européerna.
Yusuf har en speciell ställning. Som ung slav har han inte mycket att säga till om. Samtidigt verkar han överallt mötas med en förvånande värme och beundran. Hans skönhet slår an något hos de flesta han träffar. Aziz själv framstår inte bara som slavägare utan tycks också se Yusuf som en liten adept att ta hand om. Det här är en berättelse som överraskar på många sätt. Tiden, kulturen och människorna ligger fantastiskt långt från mitt liv, här och nu, men också otroligt långt från vad jag föreställt mig Zanzibar tidigt 1900-tal. Jag njöt av att få följa med på den här resan mot avlägsna och svårtillgängliga byar som inte längre finns och på Yusufs resa mot vuxenlivet. Jag har sett boken beskrivas som påminnande om Mörkrets hjärta. Jag håller inte med. Jag hade svårt att ta mig igenom Mörkrets hjärta, men Paradiset känns luftig och lätt. Lockande. Den är så annorlunda mot det mesta andra jag läst!
Samtidigt: vad handlar den om? Ibland tänker jag att jag har missat något. Vad vill Gurnah säga? Vad syftar ens titeln på? Jag vet faktiskt inte! Kanske spelar det ingen roll. En del böcker kan flyga över huvudet och ändå vara fantastiska. Jodå. Jag har läst en hel del nobelpristagare och alla har inte fallit mig i smaken, men Paradiset kan jag helt klart rekommendera. Kul att få bekanta sig med ett författarskap som annars lätt hade kunnat missas, känner jag.
Paradiset
Översättare: Helena Hansson. Originalets titel: Paradise. Förlag: Celanders förlag, Albert Bonniers förlag (2021). ISBN: 9789100197186.
Abdulrazak Gurnah
Abdulrazak Gurnah (född 1948) är en författare från Tanzania, nu bosatt i Storbritannien. Han tilldelades 2021 års Nobelpris i litteratur.
Vända hem av Yaa Gyasi är en imponerande roman som vandrar genom generationerna – från 1700-talets slavhandel till idag. Det är många berättelser att hålla reda på och ibland blir det helt enkelt för hemskt, men det är hur som helst en viktig bok. Betyg: 3+ kolgruvor av 5.
Vända hem av Yaa Gyasi är en imponerande skildring av slaveriet och dess konsekvenser, konsekvenser som brännande sträcker sig ända fram till idag. Boken tar sin början i 1700-talets Ghana, där två unga kvinnor går helt olika liv till mötes: den ena gifts bort med en engelsman, den andra fängslas och packas ihop med andra slavar i ett stinkande utrymme för att skeppas iväg över havet.
I kapitel efter kapitel fortsätter Gyasi att berätta om livet för kvinnornas ättlingar. Varje kapitel blir nästan som en fristående berättelse, en novell, som löst kopplar till de tidigare genom blodsband. På ett sätt tycker jag att det är ett briljant sätt att få berättelsen att växa fram, men samtidigt måste jag erkänna att formatet bjöd en del motstånd. Det var inte alltid så lätt att förstå vem det nya kapitlet egentligen handlade om, på vilket sätt dens historia hör ihop med föregående. Samtidigt spelar det inte så stor roll att boken kändes lite rörig. Faktum är att varje tid och varje person har sin vinkel och står på egna ben. Det fascinerande är också just det som består genom alla kapitel: rasismen, ojämlikheten, förtrycket. Slaveriets fruktansvärda konsekvenser löper som en röd tråd genom boken och genom århundradena ända fram till idag. Det är verkligen en brännande och berörande bok!
Ibland tycker jag att boken blir ”för mycket”, men jag vet egentligen inte om man får tänka så. Slaveriet är och var precis det det är och om en författare ska skriva om det så blir det kanske precis som i den här boken: för jobbigt, för mycket, för plågsamt att ta in. Jag tycker i alla fall att boken har några fruktansvärda partier som var svåra att ta sig igenom. Kanske just därför är det här en viktig bok att läsa och jag tycker helt klart att den är ambitiös och har en intressant form. Gyasi lyckas verkligen göra tydligt hur slaveriet och kolonialismens spår än idag ger sig uttryck i form av rasism och utanförskap.
Vända hem av Yaa Gyasi
Han hade på sig en rock som hade en rad blanka guldknappar i mitten och stramade över magen. Han var röd i ansiktet, som om halsen hade varit en brinnande stubbe. Han var fet överallt och svettades i väldiga droppar i pannan och på överläppen som var renrakad. Effia började tänka på honom som ett regnmoln: gulblek och våt och oformlig.
”Han vill gärna se sig omkring i byn, om det behagar er”, sa tolken, och så började alla gå.
Först stannade de till vid Effias egen gård. ”Här bor vi”, sa Effia till den vite mannen som log enfaldigt med dimmiga gröna ögon.
Han förstod inte. Inte ens när tolken hade förklarat förstod han.
Ur Vända hem av Yaa Gyasi
Originalets titel: Homegoing (amerikanska). Översättare: Inger Johansson. Utgivningsår: 2016 (första amerikanska utgåvan), 2017 (första svenska utgåvan, Norstedts). Antal sidor: 366. ISBN: 978-91-1-307096-4. Andra som läst: Carolina läser, Litteraturkvalster & småtankar.
Yaa Gyasi skildrar med sin imponerande debutroman slavhandelns konsekvenser under flera generationer, från 1700-talet ända fram till idag. Frågan som ställs är om människans jakt på identitet och hemfärd också kan bli hennes väg till försoning.
Vända hem inleds med två unga systrar ovetande om varandras existens. Effia har av sin framgångsrika stam gifts bort med den engelske guvernören. Esi sitter fängslad i väntan på att säljas som slav, trots en privilegierad uppväxt. Nu befinner de sig både nära och långt ifrån varandra: en bland härskarna och en i de grymma fängelsehålorna.
(förlagets beskrivning)
Yaa Gyasi
Yaa Gyasi (född 1989) är en amerikansk författare, född i Ghana. Den bästsäljande romanen Vända hem är hennes debutroman.
Ædnan av Linnea Axelsson är ett mäktigt diktverk som skildrar modern samisk historia och berättar om två samiska familjers livsöden. Betyg: 4+ älvar av 5.
Ædnan av Linnea Axelsson
Ædnan av Linnea Axelsson tar sin början 1913. Bér-Jona driver sina renar över den gräns som snart kommer att vara stängd för dem. Det här blir också en ödesdiger förflyttning: den ena sonen skadar sig allvarligt. Längre bak, längs flyttleden har Ristin slagit läger med familjens andra son, den som själv behöver så mycket omvårdnad och omtanke att han inte kommer att kunna bli renskötare. De kommande åren kommer svenskar med förnedrande skallmätningar och undersökningar och Bér-Jona och Risten drivs bort, bort från sina marker och välkända vägar. Nu ska Vattenfall exploatera älvarna och samerna har ingen plats i planerna. I Ædnan skildras den svenska kolonialismen och de sår den skapat hos de människor som drivits bort från sina marker och som har förlorat sitt språk och fråntagits sin kultur. Verkningarna fortsätter in i kommande generationer, vilket Axelsson brännande skildrar genom att fortsätta berätta samiska erfarenheter genom Lises och hennes dotter Sandras ögon. Den sistnämnda är samisk aktivist, den förstnämnda kan inte lära dottern det språk dottern vill lära sig eftersom det är en av de saker som Lise förlorat medan hon tvingats gå till Nomadskola, där samiska barn förbjöds tala samiska och tvingades att lägga bort sin kultur.
Jag har en förkärlek för de koncentrerade och samlade berättelserna där det inte strösslas med ord i onödan. När författare in i minsta detalj beskriver och förklarar allt så blir läsaren bara någon som lyssnar. De författare som vågar låta läsaren fylla i på egen hand bjuder däremot sina läsare på något som kan bli en mäktigare läsupplevelse. Här har det nästan dragits till sin spets: berättelsen är nedkokad till minsta möjliga ord, en dikt. Det är fantastiskt, för berättelsen är verkligen mäktig och berörande. Det suger till i magen ibland när Axelsson skildrar det förtryck som bokens huvudpersoner utsätts för och den respektlöshet med vilken de blir behandlade. Det är en bok med mycket känslor, inte minst väcker den en slags vrede och skam över hur Sverige har behandlat och än idag behandlar samer. Här går berättelsen ända in i nutid och skildrar rättegången mellan Girjas sameby och svenska staten. Jag får ont i magen när jag påminns om hur svenska statens ombud valde att använda ordet ”lappar” under rättegången. Länge än så har vi inte kommit i det här samhället, tydligen. Ædnan är brännande.
Jag älskar också att boken tar plats, rent fysiskt, med sina närmare 800 sidor – det är en rejäl koloss till bok och man ligger inte direkt i sängen och slöläser ur den. Det är hög tid att samiska erfarenheter och samisk historia får ta plats i kulturen. Det är också en skön paradox att något så luftigt som poesi ryms i något så rejält.
Citerat ur Ædnan
”Det var så mycket
jag ville berätta
för henne
Hur jag hade trott att
renskötarbarnen redan
visste hur man gör
Linnea Axelsson (född 1980) är en svensk författare och konsthistoriker. Hon debuterade 2010 med Tvillingsmycket. Hennes senaste bok är det kritikerrosade diktverket Ædnan, som bland annat har nominerats till Augustpriset.
Förlagets beskrivning
”En mor och hennes yngste son vilar med några andra kvinnor, gamla och barn i en kåta. Framför dem längs flyttleden driver hennes make och deras äldre son renhjorden. De är på väg mot en ö i nordligaste Norge och sommarens betesmarker. Ingen anar att gränsen till Norge inom ett par år kommer att vara stängd för dem, att de ska tvingas lämna sitt hem, och att kommande generationer ska möta helt andra svårigheter.
Ædnan är gammal nordsamiska och betyder landet, marken och jorden. Eposet Ædnan berättar om två samiska familjer, vars öden speglar samernas moderna historia från 1900-talets början till vår tid. Skärva för skärva växer ett känslomässigt landskap fram, samtidigt som familjernas liv flätas samman med Sveriges koloniala politik.”
Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky är en alldeles egen och poetisk atlas som påminner om hur oerhört stor och rik vår planet är och som säger mycket tänkvärt kring kolonialism och om drömmen om nya, oupptäckta platser att få sätta sin fot på. Betyg: 5 sjökor av 5.
Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky
Boken Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky är precis vad titeln säger: en atlas över avlägsna öar, men det är verkligen en helt egen bok, olik allt annat jag har läst. Schalansky växte upp i Östtyskland och hon berättar i inledningen om hur kartböcker blev ett sätt för henne som barn att resa. Hon fortsätter med att göra en betraktelse över kartors begränsningar och motiv – en karta kan inte fånga den skönhet som en verklig plats äger, men den kan ringa in och kontrollera ett område som någon vill göra anspråk på. I boken ges ett stort utrymme för att beskriva kolonisatörers och upptäcktsresandens framfart. Här beskrivs lidandet (svält, skörbjugg) som många gånger krävdes för att nå nya, okända platser, men också med vilken brutalitet människor har stigit iland på nya platser och tagit för sig av vad man har velat ha, utrotat det liv som fanns där – ett beteende som för övrigt har fortsätt in i modern tid med t.ex. provsprängningar. Det är en intressant och tankeväckande berättelse om människors sökande efter nya platser och att få sätta ner sin fot på avlägsna platser (och kalla dem för sina). Ofta är själva målet med resan en besvikelse och bjuder inte på det man hoppats på.
Atlas över avlägsna öar består av en generös inledning och sedan följer 50 uppslag där lika många öar fått en kartavbildning, korta fakta och en text som berättar någonting om ön. Det är inte en bok som gör anspråk på att vara ett komplett verk med all upptänklig fakta om en avgränsad del av världen. Det här är mer ett poetiskt verk, som hela tiden överraskar och fascinerar. I de korta texterna kan de mest häpnadsväckande berättelser skildras, men vad som både är bokens styrka och svaghet är att berättelserna bara är några stycken långa och lämnas precis där de är. Schalansky skrapar lite på ytan när hon delar med sig av fakta om dessa avlägsna platser och deras historia. Ibland törstar man som läsare efter mer, men det är samtidigt precis just det där som också fascinerar och knockar en. Tänk att de här platserna ens finns, på samma planet, men ändå så avlägset! En del platser vet vi nästan ingenting om, men de finns ändå här, just nu, ett tag till, innan somliga sjunker i havet i takt med att havsnivån höjs.
Atlas över avlägsna öar är ingen traditionell kartbok, ingen reseskildring eller inspirerande turisthandbok – det är en alldeles egen och fantastisk liten bok och en måste-läsning för den som roas av kartor och geografi, men också en överraskande och förbluffande läsning för den som möjligen tror och tycker att det låter torrt och tråkigt att läsa en atlas.
Citerat ur Atlas över avlägsna öar
”Varken missionärer eller forskare får sätta så mycket som en fot på den här ön. Människorna på Takuu vill vara sig själva och sin tro trogna. De behöver närheten till andarna, som skapade denna ö av havets knotor, och till anfäderna, som tagit hand om den sedan dess: en spröd ring av sand, bara en meter över havsytan.
Havet stiger. Vindarna vänder. Öarna sjunker. Efter varje storm har stranden blivit smalare. Hela landstycken försvinner över en natt. Det är de vandrande kontinentalplattornas fel, och klimatförändringens. Havet äter sig längre och längre in. Det dränker kokospalmernas rötter och gör grundvattnet salt, så att taroplantorna förkrymps och måltiderna blir alltför torftiga för att stilla hungern.”
Atlas över avlägsna öar av Judith Schalansky
Om Judith Schalansky och om Atlas över avlägsna öar
Judith Schalansky (född 1980) är en tysk författare, formgivare och förläggare. Hon debuterade som skönlitterär författare 2009 med romanen Blau steht dir nicht. På svenska finns hennes Atlas över avlägsna öar (2012) och Giraffens hals (2013) utgivna.
Originalets titel: Atlas der abgelegenen Inseln (tyska).
Översättare: Carl Henrik Fredriksson.
Utgivningsår: 2009 (första tyska utgåvan), 2012 (första svenska utgåvan, Pequod press).
Antal sidor: 144.
ISBN: 978-91-86617-17-2.
Andras röster: Bokmania, dagensbok.com.
Förlagets beskrivning
”För Judith Schalansky, som växte upp i DDR, blev kartorna ett sätt att resa. Deras linjer, färger och namn fick ersätta de platser hon ändå aldrig kunde besöka. DDR:s gränser har sedan länge suddats ut, både de som markerats på kartan och de begränsningar som tvingats på dess invånare. Men Schalansky reser vidare i atlasen och tar oss till 50 avlägsna öar – från Tristan da Cunha till Clippertonatollen, från Julön till Påskön. På ena sidan av uppslaget återges hennes minutiösa kartor, på den andra hennes märkliga och absurda berättelser. Sällsynta djur och udda människor fyller sidorna: strandsatta slavar och ensamma naturforskare, vilsna upptäcktsresanden och frustrerade fyrvaktare, myterister och skeppsbrutna.”
Jamaica: ett land känt för droger, dancehall, kriminalitet, förföljelse av homosexuella? Jamaica: ett paradis på jorden, med sina stränder, prunkande växtlighet och förtrollande läge i Karibiska havet. En gång i tiden kom spanjorer och britter dit och förde med sig slavar, som levde under obeskrivligt förtryck. När slaveriet avskaffades lämnades över 300 000 människor till en så kallad frihet. Deras ättlingar är fortfarande märkta av sitt folks historia. Fattigdomen är utbredd, och droghandel och kriminalitet är vanliga inslag i mångas liv. Samtidigt kommer en strid ström av rika västerlänningar till Jamaica för att semestra, gå på go go-barer, röka. Exploatera.
Bokens huvudperson är en ung svenska som har lovat en producent att hon ska skildra Jamaica i en dokumentärfilm: ”Du kan filma dina kompisars bara och folk du träffar, så får vi se hur det blir”. Och hon filmar vänner, fester, livet. Hon har varit i Jamaica ett tag, skaffat sig en pojkvän, även om förhållandet i och för sig börjar knaka, och lever både med en viss förståelse för kulturen och en skuldfylld insikt om att hon är turist och egentligen inte hör dit.
På drygt 200 sidor lyckas Ramqvist på ett insiktsfull sätt skildra Jamaica och hur livet kan se ut för ”natives”, som lever långt från turisternas skyddade sfär. Rasism, fattigdom, våld, sex och övergrepp smattrar fram över sidorna så att vilken privilegierad person som helst i väst bör få sig en tankeställare. Jag tycker att det är en helt strålande roman om turismens baksidor och hur spår från kolonialismen ännu i våra dagar är som stora sår i de samhällen som förtrycket en gång har haft sitt grepp. Det jag tycker är särskilt fantastiskt med den här boken är hur tight och precist Ramqvist har lyckats koka ner alltihop. Stilen är perfekt och varje ord sitter där det ska. Här finns inte en enda överflödig rad. Kanske avskräcker det någon att boken är så kort och att det därför blir rätt hattigt, men för mig är formen enbart imponerande. Jag tycker att det här är en mycket bra och tankeväckande bok.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en kort, omskakande roman med reportagekänsla om hur kolonialismen fortfarande genomsyrar samhället på Jamaica.
Betyg: 4,5 riddims av 5.
Citerat ur More fire
”Kanske kommer du till ett hotell på en höjd över havet, en byggnad i vacker gammal kolonialstil med en äkta brittisk tesalong, en privat patio med sittgrupp i vit plast utanför varje rum, stenlagda gångar och en slänt mot vattnet där trädgården väller fram i all sin prunkande prakt, med en liten skylt vid varje plantering så att du ska kunna se vad det är som växer där.
More fire är skriven av den svenske journalisten och författaren Karolina Ramqvist. Hon har bland annat bidragit med en text i den feministiska bestsellern Fittstim, där hon hängde ut artisten Ulf Lundell genom att publicera ett brev som hon har fått från honom och där han på ett väldigt nedlåtande sätt visar sitt missnöje över en recension. Hon twittrar på @Ramqvist.
Karolina Ramqvists första roman utspelar sig i Jamaica, där huvudpersonen har blivit kvar i en absurd känsla av frihet och tvång. Hon vet att hon är turist, och hon vet att hennes frihet är lånad eller stulen. Men landet där slavhandeln en gång hade sitt starkaste fäste öppnar hennes ögon. Hon börjar förstå att kolonialismens historia också är hennes egen. Begäret att veta och handla växer sig starkare. Hon måste leva sitt uppror. I en kärlekshistoria med en ung man ställs allt på sin spets.
More Fire är en berättelse om våld, sex och kärlek på gränsen mellan den första och den tredje världen. More Fire är en roman om längtan till något annat och om att vara eller inte vara fri, om att kunna eller inte kunna välja.
Älskaren handlar om en ung kvinna som växer upp i den franska kolonin ”Indokina” (nuvarande Vietnam, har jag googlat mig till) med sin fattiga mor och sina bröder. Hon träffar tidigt en välbärgad kines, som hon börjar träffa trots att hennes familj inte precis gillar det. Pengar och sex är lite av ett tema för boken, som för övrigt anses vara baserad på Duras egna upplevelser.
Jag tyckte det var lite svårt att komma in i berättelsen, men när jag väl gjorde det så tyckte jag verkligen om den. Det är något med miljöerna, livet i kolonierna och, framför allt, berättelsen om bokens huvudperson, hennes mor med sina misslyckade affärer, yngsta brodern som går bort och den äldsta som stjäl pengar för att ha råd med opium, som är väldigt fascinerande. Det är så exotiskt och annorlunda. Läsvärd klassiker!
Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol har länge funnits på min lista över böcker som jag vill läsa, men nu har jag istället läst hennes debutroman, Lila hibiskus, som kom ut på svenska först förra året. Boken innehåller en mängd starka scener där en pappa nästan misshandlar sina barn till döds genom att t.ex. sparka bokens huvudperson, Kambili, medvetslös och att hälla kokande vatten över henne för att hon har gjort bagatellartade grejer som att t.ex. besöka sin farfar, som hon och brodern är förbjudna att träffa eftersom han inte är katolik. Jag klarar knappt av att läsa det. Det blir för mycket.
I andras ögon är fadern dock en mycket stor och mycket uppskattad man. Han skänker stora summor till välgörenhet och till kyrkan och han äger en tidning som kritiserar samhället. Det är inte de enda stora kontrasterna i boken. Kambili och hennes bror hittar sin trygghet och får chans att blomma ut hos sin faster, som alls inte delar deras fars uppfattning om religion, synd och uppfostran. Fastern lever dessutom i en helt annan värld än vad Kambilis familj gör. Klassklyftorna i Nigeria är enorma. Verkligen enorma.
Jag hade svårt för boken, just för alla misshandelsscener och allt våld. Samtidigt är det naturligtvis en väldigt viktig bok. Den berättar något om hur kolonialväldet och den religion som prackats på nigerianerna splittrar dem och den berättar om den väldigt motsägelsefulla kärlek som fadern trots allt känner till sina barn, som han straffar så hårt. Jag är fortfarande intresserad av att läsa En halv gul sol, men Lila hibiskus får nog trots allt bara ett medelbetyg av mig.
De böcker som jag tidigare har läst av Johanna Nilsson har alla varit ganska mörka och de har varit så välskrivna så att man förstår att mycket av det mörka måste vara själupplevt. Jag är leopardpojkens dotter kan däremot närmast beskrivas som en biografi, fast kanske inte helt fri från mörker den heller. I den här boken försöker Johanna Nilsson berätta sin pappas historia om hur han växte upp som barn till två missionärer.
En ganska fascinerande berättelse om en annorlunda uppväxt i Kongos djungler rullas upp, men här finns också berättelsen om alla barn som blev övergivna av sina föräldrar, vilka prioriterade sitt kall framför allt annat. Det skulle kunna vara väldigt gripande, men jag upplever inte boken som särskilt gripande eller ens engagerande. Kanske beror detta på att författaren gärna använder formuleringar som ”Jag antar…” och skriver saker som frågor, som om hon bara spekulerar i hur det faktiskt var och hur de inblandade upplevde det. Hon skriver också att ämnet är så känsligt att hon inte vågat fråga hennes släktingar om deras upplevelser.
Jag upplever att mycket av det som jag tror författaren vill nå ut med till läsaren inte går fram, men säkerligen betyder boken mycket för författaren själv, för det är uppenbart att ett sådant här personligt verk inte är lätt att skriva. Det är också intressant att läsa om hur hennes farföräldras liv och hur hennes pappas liv har färgat av sig på henne själv och hennes syskon. Det är också intressant att läsa om missionerandet och livet i Kongos djungler på 30- och 40-talet. Fast ska man läsa något verkligt berörande tipsar jag hellre om Hon går genom tavlan, ut ur bilden.
I den här boken heter inte kapitlen ”Kapitel 1”, ”Kapitel 2” o.s.v. utan de heter ”Första aftonen”, ”Andra aftonen” o.s.v. Meningen är att de ska ge känslan av att det är en berättelse som förs vidare med den muntliga traditionen, så som många afrikanska myter och berättelser har gjort och säkert gjordes under kolonialtiden, då den här boken utspelar sig.
Sexton aftnar innehåller boken och under dem hinner huvudpersonen, Eden, berätta mycket från sitt liv. Det handlar en hel del om krocken mellan de svartas traditionella liv och livet som kolonisatörerna för, men framför allt handlar den om livet i Kamerun under den här tiden. Livet som Eden och de andra i hennes by lever känns oerhört främmande och konstigt: det är månggiften, oäktingar, riter som är så viktiga att fantasin och verkligheten blandas ihop, prostitution, ett vulgärt språk, mord och krig, som skiljer sig något enormt från de vitas krig.
Har man någon gång tyckt att det lätt blir klyschigt och fånigt att tala om hur exotiskt och annorlunda livet i Afrika kan se ut, så bekräftar den här boken att alla ens fördomar om afrikaner egentligen var sanna. Åtminstone var de det vid det förra sekelskiftet. Det här är en intressant läsning och det finns mycket att förundras och förfasas över i den här boken. Vad jag inte uppskattar är att verkligheten gärna blandas ihop med fantasierna och att ”kapitlen” ibland känns som om de lika gärna hade kunnat läsas fristående. Fast kanske finns det en poäng med att gränsen mellan verklighet och fantasi ibland är lite flytande. Redan i inledningen riktas lite kritik mot det synsätt som skildras i boken: ”Under loppet av de fruktansvärda händelser som följer här kommer ni kanske att förstå varför afrikaner aldrig tror på vad de ser och varför vårt folk fyrtio år efter självständigheten fortfarande står med fötterna i den gamla tiden och huvudet i tjugohundratalet.” och kanske kan det där citatet sammanfatta ganska mycket av vad den här boken handlar om.
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
