Jag vet inte hur många gånger jag har sagt/tänkt/skrivit att jag vill läsa Jane Eyre, denna klassiker som berört så många kvinnor genom historien. Ändå har det inte blivit av ännu. Tyvärr.
I veckan fick jag dock denna underbara, ja, underbart vackert formgivna, Brontë av Modernista.
Villette [1853] var en för sin tid utmanande roman, med dess skarpa ifrågasättande av tidens kvinnoroll. Först efter modernismens genombrott fick romanen den klassikerstatus den förtjänar – ett mästerverk av Charlotte Brontë som legat i skuggan av den världsomspännande succén Jane Eyre.
Kristuslegender är en novellsamling av Selma Lagerlöf och som titeln antyder spelar Jesus en viktig roll i boken. Själv är jag inte kristen, men självklart känns många figurer och händelser ändå igen i dessa sagor. Jag vet inte hur mycket i den här boken som bygger på sådant som faktiskt står i Bibeln och hur mycket som Lagerlöf själv har hittat på, men det spelar kanske ingen roll. Jag skulle inte vilja påstå att det här är en bok som man läser för att lära sig mer om kristendomen eller om Jesus, utan det är en bok som ska läsas som just en novellsamling, där traditionellt kristna värderingar, som kärlek och ödmjukhet, står i fokus. Med en fet varning för att det finns minst en djupt rasistisk novell i den här boken. Jag vet inte om vi kanske ska skylla på att boken är 111 år gammal och att Lagerlöf var ett barn av sin tid?
Jag tycker att det här var en trevlig lyssning, trots allt. Ljudboksutgåvan är inläst av Annik Reuter, som läser väldig tydligt och långsamt, som en riktig sagoberättare. Jag tror att man kan bli galen på inläsningen eller också så tycker man att den är kanon. Jag hör till de sistnämnda. Jag tror faktiskt inte att jag hade gillat den här boken ens hälften så mycket om jag hade läst den själv eller om någon annan hade varit uppläsare. Det är något med den omsorgsfulla tydligheten som gör att berättelserna faktiskt går in och inte passerar som sagor man har hört förut, vilket det ju faktiskt på många sätt är.
I korthet
Rekommenderas för: alla som vill läsa en riktigt lättläst (faktiskt!) klassiker av en av våra största svenska författare genom tiderna och den som, kristen eller ej, också är lite fascinerad av Jesus.
Betyg: 3 kameler av 5.
Om Kristuslegender och Selma Lagerlöf
Selma Lagerlöf (1858-1940) är en svensk författare som både belönats med Nobelpriset i litteratur (som första kvinna!) och som dessutom själv valdes in i Svenska Akademien några år senare (även här som första kvinna). Hon debuterade vid 33 års ålder med boken Gösta Berlings saga och skrev sedan en lång rad böcker.
Utgivningsår (första svenska utgåvan, utgiven av Bonniers): 1904.
Utgivningsår (den här ljudboksutgåvan, utgiven av Svenska ljud classica): 2014.
Utgivningsår (utgåvan på bilden, utgiven av Libris): 2012.
Uppläsare: Annik Reuter.
Antal sidor: 246 sidor (ca 6 h).
Köp hos t.ex: Adlibris, Bokus.
Läs boken digitalt hos: Projekt Runeberg, Litteraturbanken.
Baksidestext
Kristuslegender är en novellsamling som utkom första gången 1904. Precis som alltid, väver Lagerlöf här en lika dramatisk som drömlik och övernaturlig väv av personporträtt, händelser och miljöer.
I veckan damp det ner en liten bok från Modernista i mitt brevinkast. Med betoning på liten, för den är bara 132 sidor lång. Jag, som ju har en förkärlek för korta, tighta berättelser är såklart förväntansfull. Boken blir min första bekantskap med den amerikanske författaren William Maxwell. På tiden, kanske? Hej då, vi ses i morron beskrivs som en modern amerikansk klassiker. Om den är ens i närheten så bra som moderna amerikanska klassiker i stil med Revolutionary road av Richard Yates så har jag förmodligen årets bästa läsning framför mig.
Baksidestext:
I staden där William Maxwell växte upp inträffade en tragedi på tjugotalet: ett mord begicks i en familj i samband med en skilsmässa. Författaren minns sig själv som liten och frågar sig varför han inte kunde sträcka en hjälpande hand åt den stackars skolkamrat som var mördarens son.
Hej då, vi ses i morron är en metafiktiv självbiografi, en konfrontation med förlust, ensamhet och rädsla, som kort efter att den kom ut 1980 belönades med The National Book Award, ett av USA:s mest prestigefyllda litterära priser.
Jag är kanske inte ensam om att ha en rejäl tröskel för att våga mig på att läsa klassiker. Jag föreställer mig ofta att de är svårlästa och svårtolkade, men det är såklart inte riktigt sant att det är så. Faktum är att det såklart finns en anledning till att klassiker håller för läsning långt efter det att de gavs ut första gången. Här är fem av mina favoriter, ganska slumpartat valda, men alla extremt läsvärda.
Alberteböckerna av Cora Sandel är helt krossande bra, särskilt den första delen: Alberte och Jakob. Boken kretsar kring Alberte, som lever ett instängt liv i norska Tromsø. Hon är yngsta dottern i en familj, som vill se välbärgade ut, men egentligen inte har råd med sonens skolgång, och definitivt inte har råd att bekosta Albertes dito. Livet ter sig innehållslöst och till och med att ha drömmar verkar vara att kräva för mycket i denna iskalla nordnorska stad, där folks enda nöje är skvaller. I senare delar i serien bryter sig Alberte loss och försöker leva sitt eget liv i Paris. Mycket gripande bok och ett stycke kvinnohistoria. Böckerna anses till stor del bygga på författarens eget liv.
Hjalmar Söderberg har skrivit flera av mina favoriter, men om jag ska begränsa mig till en så väljer jag Doktor Glas. I boken får läsaren följa doktor Glas och hans våndor när en kvinna vänder sig till honom och ber Glas att få hennes man att hålla sig ifrån henne. Han kan inte släppa bilden av den unga kvinnan och hennes betydligt äldre man, som Glas upplever som riktigt motbjudande. På något sätt lyckas han rättfärdiga för sig själv att det bästa vore att mörda kvinnans man. Söderberg har ett lätt och vackert språk, som trots att det har över hundra år på nacken känns mer modernt än det mesta som kommer ut idag. Doktor Glas är dessutom en fascinerande berättelse. Jag är inte ensam om att fängslas av boken. Den har gett inspirerat flera författare till att på olika sätt spinna vidare, t.ex. Bengt Ohlsson, som berättar hela berättelsen från mannens perspektiv i romanen Gregorius.
En klassikerlista vore ingen klassikerlista om inte Selma Lagerlöf finns med! Jag kan inte sluta fascineras av denna kvinna som lyckades bli invald i Svenska Akademien 1914 och som dessutom själv några år tidigare belönades med Nobelpriset i litteratur, vars pristagare ju utses av Akademien. Jag har inte fallit pladask för allt jag läst av Lagerlöf, men å andra sidan har hon skrivit en av mina favoritböcker: Kejsarn av Portugallien och flera andra riktiga guldklimpar, så jag gissar att det väger upp mer än väl! Kejsarn av Portugallien är en helt hjärtskärande berättelse om en man som blir tokig av sorg när hans dotter försvinner till Stockholm och prostituerar sig. I pappans värld är hon en kejsarinna. Och hela samhället låter honom få ha sin sorg och sin drömvärld. Jag älskar just den delen, det överseende som hela staden visar. Det finns något kärleksfullt med det.
Tusen och en natt är en av mina favoriter. Det är en samling som mer än någon annan bok har fått mig att inse att könsroller verkligen är en kulturell konstruktion och inte direkt har någonting med biologi att göra. Jag vet inte om det nödvändigtvis är en iakttagelse som läsare av Tusen och en natt brukar göra, men jag gjorde det i alla fall. Boken innehåller traditionella berättelser från 900-talets ”Sidenvägen”. Jag kan säga så mycket som att kvinnorna i den boken är långt ifrån de sexuellt tillknäppta och reserverade kvinnor som kyrkan uppfann ett antal hundra år senare… Tusen och en natt innehåller berättelser som t.ex. Aladdin och Ali Baba och de 40 rövarna. Spännande sagor, med andra ord. Men det är sagornas ålder som gör hela verket riktigt spännande att läsa!
Vilhelm Mobergs böcker om Utvandrarna är närmast obligatorisk läsning för högstadieelever, tror jag. Åtminstone var de det när jag gick i skolan. Det vackra och roliga är att jag hittills inte har träffat någon som inte har dragits med av berättelsen och tyckt om den. Läsvan eller inte, det verkar om att de flesta berörs av berättelsen om de fattiga människorna som bestämmer sig för att bryta upp från sitt tuffa torparliv och pröva lyckan på andra sidan Atlanten. Genom läsningens gång får man verkligen lära känna karaktärerna. De känns som vänner! På köpet med denna på alla fronter helt kompletta romansvit får läsaren dessutom en intressant historielektion.
Jag ber om ursäkt om min klassikerlista är lite enkelspårig och främst tar upp svenska klassiker, men jag är tyvärr inte så beläst att jag kan slänga fram en massa superbra klassiker från andra håll i världen, bara sådär. Tyvärr! Men tipsa gärna!
Nu tycker jag att det är dags att lyfta fram några snygga framsidor igen! Som vanligt levererar Bonnier Pocket riktiga höjdare i sin klassikerserie. Nu i september kommer fyra svenska klassiker, genombrottsromaner från 1900-talet, som förlaget själv kallar dem, med fantastiskt fina framsidor illustrerade av Kristin Lidström. Nässlorna blomma av Harry Martinson, Tjärdalen av Sara Lidman, Dykungens dotter av Birgitta Trotzig och Måna är död av Ivar Lo-Johansson. Jag blev lite avskräckt när jag försökte mig på Sara Lidman i våras och det tog typ 3 månader att kämpa sig igenom en av hennes tunna små böcker… 😮 Jag är alltså inte superpeppad på att läsa Tjärdalen. Inte just nu i alla fall. Men gissa om jag är lite extra inspirerad till att läsa Nässlorna blomma när de nu har fått en sådan här snygg förpackning! Jag skäms nästan över att inte ha läst något av Harry Martinson, men det är väl aldrig för sent att läsa… Det är ju det som är grejen med klassiker: att de håller över tid.
Framsidorna alltså… Jag älskar verkligen typsnittet, som känns precis rätt för tiden när böckerna en gång skrevs. De rena färgerna och stiliserade motiven är också helt i min smak. Mycket lyckade omslag!
Fast ett jätteobs: Heter han inte Ivar Lo-Johansson?!
Sara Lidman hör till Västerbottens stoltheter, får man nog säga. Hon har till och med förärats ett konstverk vid Umeå centralstation, där hennes texter finns bakom en upplyst glasvägg och citat pryder marken. Som Umeåbo har jag naturligtvis varit nyfiken på denne författare och det var därför med höga förväntningar som jag började läsa Din tjänare hör, vilket alltså är första delen i den så kallade Jernbanesviten, där Lidman skildrar livet i Norrlands inland under 1800-talet.
Men åh, så långsamt det har gått att läsa ut den här boken! Jag har läst och börjat om och läst om igen sedan i april och nu är den äntligen avslutad. Jag tycker att den här boken har varit märkligt svår att komma in i. Huvudpersonerna är många, dialekterna gör ett och annat svårtolkat och handlingen är inte speciellt klart utstakad. Jag kan faktiskt inte redogöra riktigt för vad den här boken handlar om. En och annan episod är rolig eller rörande, men trots att jag nu till slut har gått i mål med den här boken så ser jag inte riktigt karaktärerna klart framför mig. En del av problemet är nog att Din tjänare hör är den första delen i en serie och det som presenteras i just den här första delen är karaktärerna och ett frö till det som böckerna kommer att kretsa kring i senare delar, d.v.s. järnvägen, norra stambanan. Jag tror att den som tar sig tid att läsa fortsättningen kommer att se mycket mer i den här boken än vad jag gjorde.
Haha. Åh. Det här är ju mitt fel, till största delen, såklart. Jag har inte gett den här boken tillräckligt med tid, inte suttit ned och tolkat och funderat som man kanske borde. Det jag kan säga om den är väl på sin höjd att om du läser den, vilket du förmodligen borde, så ge den tid!
Ensam i Berlin utspelar sig i Andra världskrigets Berlin och skildrar livet och lidandet för några av de tyskar som på olika sätt väcker nazisternas missnöje. Två av huvudpersonerna, Anna och Otto Quangel, är starkt inspirerade av två verkliga personer (Elise och Otto Hampel). I boken är paret Quangel ett äldre par som håller sig för sig själva. De framställs som tråkiga, lite osociala och strävsamma. Otto är förman på en möbelfabrik och ser till att ingen maskar. Ingen misstänker dem för någonting. I allra största hemlighet gör de dock motstånd på det sätt de tycker att de kan: de skriver brevkort med sanningar om vad som sker i samhället. Upprinnelsen är att de har förlorat sin egen son, som stupat i kriget. Anna kan inte längre stå ut med att stillatigande se på. Varje söndag skriver så Otto en eller ett par mödosamt nedplitade kort, som sedan under största diskretion läggs ut i trapphus, väntrum och på andra ställen där de hoppas på att någon ska plocka upp dem och sprida budskapet vidare.
Vad de inte vet är att i stort sett varje person som råkar plocka upp dessa kort blir livrädda och genast lämnar in korten till Gestapo, där en nitisk kommissarie är satt att särskilt utreda fallet. Han sätter ut nålar på en karta och som tiden går börjar det mer och mer falla ut var hans motståndsmän håller hus. Quangels lyckas hålla sig undan i flera år. Deras obetydlighet och deras ensamhet gör att de faller under radarn, men till slut begår även Quangels ett enda litet misstag, som såklart får ödesdigra konsekvenser.
Människorna runt Quangels får också, på sina sätt, betala ett dyrt pris för det motstånd de gjort, eller inte gjort, för sin fattigdom, sjuklighet eller rätt och slätt för att det råkar falla sig så. Fallada beskriver detaljerat om den utstuderade ondskan och absurditeterna som nazisternas med stor energi lägger ner för att kväva allt motstånd och rensa ut allt som de inte vill ha i samhället. För varje obekvämt element som dyker upp ska allt blåsas rent och inte ens Gestapos kommissarier sitter riktigt säkert för att slippa undan att få tänderna utslagna och att få tillbringa tid inspärrad i ett källarhål. Ett felvalt ord eller en mindre framgångsrikt löst arbetsuppgift kan räcka för att allt ska slås till spillror.
Det är en oerhört gripande roman om att ha mod att protestera, men kanske mest en bok som faktiskt skildrar hur oerhört lite varje liten människa kan sätta emot ett stort och ondskefullt system. Alla bevakas, avlyssnas och kan när som helst gripas godtyckligt, dömas godtyckligt och avrättas. Har man inte förstått det förut, så målar boken upp hur små vi är när vi är ensamma. I boken betalar människor med allt de har, med sina liv, men räcker ändå inte till. Och kanske är det verkligen ett viktigt budskap: att vi alla måste stå upp och protestera tillsammans och stå upp för vad vi tror på. Men det är också en trösterik bok om att var och en ändå kan ta ställning och bara med det bidra med något stort:
”[…] ni gjorde åtminstone motstånd mot det onda. Ni blev inte själv ond också. Ni och jag och de många som sitter i det här huset och många, många i andra fängelser och tiotusenden i koncentrationslägren – de – de gör alltjämnt alla mostånd i dag, i morgon…”
Det här är en fantastisk och tankeväckande bok. Det är svårt att inte beröras och det är omöjligt att inte känna avsky inför vad nazisterna gjorde under kriget. Utöver förintelsen och de som stupade i krig så fanns det även fler som förlorade livet och som på olika sätt fick lida. I den här boken berättar Fallada om några av dem. I en blurb på baksidan står det att Primo Levi (författare, känd för att ha skildrat förintelsen) hävdar att Ensam i Berlin är det bästa som någonsin har skrivits om det tyska motståndet. Det kan mycket väl vara så. Det är en oerhört välskriven bok som alla behöver läsa för att få ytterligare en aspekt av vad människor utsattes för under kriget och vilken råhet och ondska som kan få utrymme om vi inte vågar hålla emot för de som vill störta vårt demokratiska samhälle och som inte erkänner människors lika värde.
Känner ni till Hans Fallada förresten? Det gjorde inte jag innan jag läste Ensam i Berlin, men min utgåva är i alla fall generöst utrustad med appendix och förord som förklarar bokens tillkomst och berättar mer om författaren. Bra! Fallada var alltså en tysk författare som hade mycket dramatik i sitt liv. Det första utkastet till Ensam i Berlin skrevs under 4 veckor och under redigeringen tillbringade Fallada en stor del av tiden på en nervklinik där han vårdades för ett sammanbrott. Fallada hade följts av dålig psykisk hälsa under en stor del av livet och var dessutom missbrukare. Innan han hann ta ställning till de strykningar och korrigeringar som föreslagits av en av förlagets redaktörer gick Fallada plötsligt bort i hjärtsvikt. Romanen kom därför att ges ut efter hans död i en version som anpassats efter redaktörens utlåtande. Först här om året kom Falladas egna sista version av boken ut i svensk översättning. Det är tydligen hela långa passager som har reviderats bort i den första versionen som gavs ut och som nu är återställda.
Har ni följt LitteraturMagazinets Litto? De har ju haft en tävling, som löpt parallellt med ”Mello” (Melodifestivalen, allså) och i flera deltävlingar har läsare fått rösta bland olika böcker. Nu i helgen presenterades resultatet från finalomgången och vinnaren blev barnboksklassikern Mio, min Mio – en mycket bra bok, om ni frågar mig! Och vad som säkert är rätt vinnande i sådana här tävlingar, så är det också en bok som ”alla” har läst. Hehe.
Av Astrid Lindgrens böcker så tror jag faktiskt att jag håller Mio, min Mio för hennes bästa. Den har också väldigt tydliga, sorgliga stråk, vilket jag tycker är väldigt fint. Barnböcker behöver ju inte vara alltigenom naiva och gulliga, liksom. Jag tycker om hur Lindgren vågar ta upp svåra ämnen. I Mio, min Mio är det rätt hjärtskärande redan från början, åtminstone för oss vuxna, som kanske kan fråga oss vad som som egentligen händer när Bosse dras iväg till Landet i fjärran och förvandlas till Mio. I bokens början sitter Bosse ensam i Tegnérlunden och drömmer sig bort från en verklighet med fosterföräldrar som mest tycker att han är ett besvär. Sedan följer en spännande, klassisk saga.
Ja, ni vet ju säkert. Och har ni glömt, läs om! Mio, min Mio funkar väldigt bra för omläsningar.
I dagens Nostalgitorsdag plockar jag upp ett inlägg från 2010, där jag prickar av vilka författare jag har läst på Lyrans lista över 100 kvinnliga författare. Tänkte faktiskt uppdatera den!
Teckenförklaring: Fetstilt tiel + författare om du läst boken
Om du inte läst just den boken men annat av författaren – fetstila författaren Kursivera de titlar du vill läsa Stryk över de du inte vill läsa
* efter boken betyder att du aldrig hört talas om den
+ efter boken betyder att du äger den
x efter de du påbörjat men inte avslutat
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
Kristuslegender är en novellsamling av Selma Lagerlöf och som titeln antyder spelar Jesus en viktig roll i boken. Själv är jag inte kristen, men självklart känns många figurer och händelser ändå igen i dessa sagor. Jag vet inte hur mycket i den här boken som bygger på sådant som faktiskt står i Bibeln och hur mycket som Lagerlöf själv har hittat på, men det spelar kanske ingen roll. Jag skulle inte vilja påstå att det här är en bok som man läser för att lära sig mer om kristendomen eller om Jesus, utan det är en bok som ska läsas som just en novellsamling, där traditionellt kristna värderingar, som kärlek och ödmjukhet, står i fokus. Med en fet varning för att det finns minst en djupt rasistisk novell i den här boken. Jag vet inte om vi kanske ska skylla på att boken är 111 år gammal och att Lagerlöf var ett barn av sin tid?
