Processen… Även den som inte läser så mycket böcker har förmodligen hört talas om Franz Kafkas Processen. Många vet också vad den handlar om utan att för den sakens skull ha läst den. Det är lite speciellt och också ganska tillfredsställande att faktiskt ha läst den här boken på riktigt. Nu kan jag lägga den till handlingarna. Om jag gillade den? Nej, det gjorde jag nog faktiskt inte.
Jag är inte speciellt förtjust i böcker där innehållet är dolt bakom komplicerad symbolik. Man kan läsa Processen rätt upp och ner. Den handlar alltså om en viss Josef K, som godtyckligt hamnar i en ”process”. Det är fullt möjligt att läsa den precis så och förfasas över den absurda situationen att stå anklagad för ”något” utan att ha någon aning om vad och hur det ska gå att komma ur situationen. Fast boken betyder naturligtvis något mer och scenerna kan naturligtvis läsas på ett annat sätt också. Och jag orkar faktiskt inte ta reda på vad. Förlåt, men jag gör bara inte det. Jag läser på Wikipedia (sad, but true) att ”Den kan läsas som en symbolisk beskrivning av individens rättslöshet, en projicering av Kafkas skuldkänslor inför den juridiska patriarkalism han fostrats in i eller en allegori över hur obegripligt livet är”. Jo, så är det nog.
Personligen tycker jag att boken var rätt seg. Och obegriplig på ett dåligt sätt. Den är uppbyggd som en mardröm och då syftar jag på en verklig dröm: oklara och lösa scener och tankar som inte riktigt hör ihop. Det kan ju t.ex. hända i en dröm att man plötsligt befinner sig på en helt oväntad plats med helt oväntade personer. I boken sker t.ex. ”processen” i något som verkar vara ett vanligt hyreshus där det också bor människor under dagarna. Absurda händelser och personer flimrar förbi i scen efter scen och det är som att ”K” inte bryr sig, bara låter det passera som att han är en passiv betraktare, som om han drömde och det inte spelade någon roll vad som händer.
Jag har svårt att gripas av det här och jag har svårt att få ihop det till något begripligt och att förstå K:s agerande. För mig är det bara knasiga scener staplade på varandra. Som ni säkert vet är folks drömmar bland det absolut mest ointressanta att lyssna på. Det här är som att läsa en sådan redogörelse. Jo, det är faktiskt det.
Boken är egentligen lättläst och det finns ingenting direkt svårt över språket, men ändå finner jag boken lite för tung för min smak. Det här berörde inte mig så mycket som jag hade hoppats på. Visst är slutet otroligt välskrivet och dramatiskt (och berör även mig, mycket!), men transportsträckan dit blev för lång för mig.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en sann klassiker och följa huvudpersonen, K, i en verklig mardröm: plötsligt står han anklagad för ett brott som han inte ens vet om att han har begått.
Betyg: 2+ portvaktare av 5.
Citerat ur Processen
”K. fick per telefon besked om att en mindre rannsakning med honom skulle äga rum nästa söndag. Man gjorde honom uppmärksam på att dessa rannsakningar skulle återkomma regelbundet, kanske inte varenda vecka, men dock tämligen ofta. Å ena sidan låg det i allas intresse att processen raskt slutfördes, men å andra sidan måste rannsakningarna i varje avseende vara grundliga, fastän de på grund av den därmed sammanhängande ansträngningen ändå aldrig fick dra alltför långt ut på tiden. Beslutet om söndagarna som rannsakningsdag hade man fattat för att K. inte skulle bli störd i sin yrkesutövning. Man utgick från att han var med på det, men ville han ha en annan inställelsedag så skulle man gå honom till mötes så gott det gick. Rannsakningarna skulle till exempel också kunna äga rum på natten, men då var väl K. inte pigg nog. Så länge som K. inte hade något att invända mot det, skulle man emellertid låta det bero vid söndagarna. Det var självklart att han måste inställa sig, det behövde man väl inte påpeka för honom. Han fick veta numret på det hus som han skulle infinna sig i, det var ett hus på en avlägsen förortsgata, där K. aldrig hade varit förut.”
Om Franz Kafka och Processen
Franz Kafka (1883 – 1924) var en författare från Österrike-Ungern (nuvarande Tjeckien). Han har skrivit ett stort antal noveller samt tre romaner. De flesta av hans verk gavs ut efter hans död och mot hans vilja av kollegan och vännen Max Brod. Processen skrevs i tio olika anteckningsböcker och pappren ordnade Kafka i olika mappar. Det är därför inte helt klart i vilken ordning avsnitten i boken ska läsas.
Originalets titel: Der prozess (tyska).
Översättare: Ingegärd Martinell.
Utgivningsår: 1925 (första tyska utgåvan, Verlag Die Schmiede), 1945 (första svenska utgåvan i översättning av Karl Vennberg, Wahlström & Widstrand), 2015 (den här utgåvan, Modernista).
Antal sidor: 208.
ISBN: 9789174996203, 9789174996197.
Kan köpas hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Någon måste ha baktalat Josef K., ty en morgon blev han häktad utan att han hade gjort något ont.
På sin trettioårsdag vaknar K. till den olustiga nyheten att han är häktad. Någon information om vilket brottet skulle vara får han inte. I stället tillåts han att som vanligt gå till sitt jobb på banken, i väntan på ett första förhör. Undan för undan finner K. sitt liv invaderat av antydanden om skuld och straff. I de förtvivlade försöken att kommunicera med myndigheterna får Processen sin oundvikliga gång.
Som ingen annan, varken före eller efter honom, gestaltar Franz Kafka den moderna människans sprattlande inför Lagen som ren idé, Lagen som begär. Påbörjad samma år som första världskrigets utbrott 1914, och postumt utgiven 1925, räknas Processen till 1900-talets allra största klassiker.”
I år nöjde jag mig med 3 reaböcker och någon klassiker fick inte följa med hem, men jag måste erkänna att jag var bra nära på att plocka med några klassiker i storpocket från Akademibokhandeln när jag var där. Bland annat hade de Dödssynden, som jag så lämpligt har läst i bokcirkeln den senaste tiden.
Dödssynden av Harper Lee på rea
Jag har inte hittat de här utgåvorna någon annanstans, t.ex. på nätet, så jag antar att det är speciella bokreautgåvor. I all sin enkelhet tycker jag att framsidorna är väldigt fina. Dyker det upp pressfoton någon gång så måste jag nästan blogga om alla fem böckerna i serien: Flugornas herre, Mrs Dalloway, Främlingen och Möss och människor fanns också i storpocket med samma fina formgivning.
Trots att det nu har gått cirka 5 månader sedan de nya sedlarna togs i bruk så har det dröjt till här om veckan innan jag fick någon av dem i min hand. Oftare än så handlar jag inte med kontanter… Men nu har jag alltså en Astrid Lindgren i min ägo. Jag är fortfarande lite sur över att samtliga vetenskapsmän har petats från våra sedlar, men ändå. 😉 Det är såklart roligt att Lindgren har fått en plats, i alla fall! Jag tycker att sedeln är jättefin. På baksidan finns dessutom blomman som jag delar namn med: linnean. 🙂
Sedel med Astrid Lindgren
Nog om sedlarna. Idag tänkte jag blogga om 5 böcker av Astrid Lindgren. Det är svårt att välja favoriter när det finns så många… Men ändå!
1. Först och främst måste jag nämna Krigsdagböcker, för att jag har den så färskt i minnet (jag läste den förra året). Det är alltså Astrid Lindgrens dagböcker från krigsåren. Det är fantastiskt att få ta del av en stockholmares vittnesskildring, skriven medan kriget faktiskt pågick. Vid den här tiden hade Lindgren inte slagit igenom som författare ännu, men medan hon skrev de sista dagböckerna så debuterade hon med sin debutroman: Britt-Mari lättar sitt hjärta och så skrev hon på Pippi. Det är otroligt kul att få en liten inblick i hur Astrid Lindgrens liv såg ut, även om kriget naturligtvis står i fokus.
2. Som andra ”bok” måste jag faktiskt säga en bok som jag inte ens har läst, men ärligt talat så är min Astrid Lindgren-favorit Vi på Saltkråkan, d.v.s. tv-serien, och så småningom långfilmen, som Astrid Lindgren skrev manus till. Jag tror att det kan spela in att miljöerna på Saltkråkan liknar de jag själv växte upp i, för det är verkligen Saltkråkan som är den Astrid Lindgren-berättelse som jag känner mest för. Jag älskar karaktärerna (allihop) och tycker att det är sjukt mysigt med skärgårdsmiljöerna. Det är en rolig och härlig liten berättelse om familjen Melkersson, som hyr en stuga (ett ruckel) på ön Saltkråkan och får lära känna Tjorven, som bor där med sin familj. Jag tycker verkligen om många av filmatiseringarna av Astrid Lindgrens böcker och det är ofta genom TV:m som jag först har kommit i kontakt med Astrid Lindgrens värld. Alla vi barn i Bullerbyn är en annan favorit, men den har jag alltså inte heller läst, utan bara sett.
3. En av de favoriter som jag faktiskt har läst 😉 är annars Mio, min Mio. Det är en både sorglig, spännande och fin berättelse om en modig pojke som strider mot det onda – långt från den bänk i Tegnérlunden där han sitter ensam för att fly undan sina föräldrar som bara tycker att han är ett besvär.
4. Mod är också ett tema i den finfina Bröderna Lejonhjärta, där en pojke faktiskt riskerar sitt eget liv för att försöka rädda sin lillebror. När även lillebrodern dör möts de igen – i Nangijala. Det finns kanske delar av den här berättelsen som är lite tveksamma (framför allt slutet), men jag tycker hemskt mycket om den ändå.
5. Ronja rövardotter är en annan favorit. Det saknas inte coola tjejer i Astrid Lindgrens berättelser. Ronja är en av dem. Ronja röverdotter är lite av en Romeo & Julia-saga, där Ronja och hennes kompis Birk är i huvudrollerna. Deras familjer är ovänner, men Ronja & Birk har bestämt sig för att hålla ihop som bror och syster.
I söndags bokcirklade vi De förklädda flickorna i Kabul. Jag tyckte ju, som jag redan har bloggat om, att det var en helt otroligt bra bok. Den tar upp spännande livsöden, intressant historia och berättar om hur Afghanistan ser ut idag. Hos mig väckte den många tankar kring könsroller, genus och kvinnors värde i Afghanistan. Det var dock inte så många av mina bokcirkelkamrater som hade läst ut den och det fanns kanske inte så mycket att diskutera heller. Och så blir det ju ibland! Men bokcirkelträff är alltid trevligt oavsett. 🙂
Nästa gång läser vi Harper LeesDödssynden, som jag läste för massor av år sedan och inte kommer ihåg ett spår av. Eller jo, lite kommer jag väl ihåg, men be mig inte att redogöra för några detaljer. Det är ju en mycket älskad modern klassiker och jag vet att många håller den för en av de bästa böcker som de läst. Jag vet inte om jag kanske läste den vid fel tidpunkt i livet och om det var därför som den inte tog mig med storm. Det är i alla fall ett faktum att den inte lever kvar och när jag tänker på den så känns det som en typisk ”3 av 5” för mig. Nu står jag ju hur som helst inför valet att antingen läsa om boken på ett seriöst sätt eller att skumma den. Chansningen med att läsa om är ju att jag har en bra aning om att jag bara kommer att tycka att boken är lite sådär medelbra… Åh. Beslutsångest. Det tar alltid emot för mig att läsa om böcker, för jag har så många outlästa böcker som väntar.
Det kanske är fler än jag som har passat på att se Carol på bio nu efter jul. Filmen är en filmatisering av Patricia Highsmiths roman Price of salt. Den kretsar kring Carol, som är mitt uppe i en skilsmässa. Hon är nämligen gay och nu har hon och hennes man bestämt sig för att gå skilda vägar. Hennes (ex)make är dock fortfarande förälskad och vill ha henne kvar. När Carol inleder en romans med ett ungt butiksbiträde så blir han rasande. Han hämnas genom att meddela via Carols advokat att hon inte längre får ha vårdnaden om deras dotter. Det är 50-tal och homosexualitet räknas vid den här tiden som en sinnessjukdom och som ett oerhört syndigt beteende. Carol räknas inte längre som en god mor som kan ta hand om sin egen dotter. Carol blir förkrossad och ger sig iväg på en roadtrip med sin nyfunna älskarinna. Båda offrar mycket för sin (ut)flykt och för varandra. Det är en helt otrolig film om priset för att få vara den man är. Skådespeleriet är fantastiskt. Såväl Cate Blanchett (Carol) som Rooney Mara (hennes älskarinna) har goda chanser på en varsin Oscar. I alla fall enligt min bedömning. 🙂
Patricia Highsmith är kanske mest känd för sina böcker om psykopaten Mr Ripley (En man med många talanger, En man utan samvete, En man med onda avsikter), men hon skrev faktiskt ganska många romaner under sin karriär. Priset på salt är hennes andra bok och den sägs vara baserad på händelser som en av hennes vänner råkade ut för. För sin tid måste den ha varit väldigt uppseendeväckande. I en tid då homosexualitet upplevdes som avvikande måste det ha varit en stor grej att faktiskt skriva en roman om ett lesbiskt par. Boken kom ut första gången 1952. Nu tyckte visst Modernista att det var dags för en nyutgåva på svenska – och det kan de ju ha rätt i! Titeln är Carol, och inte Priset på salt, som man kanske hade kunnat tro, men de har struntat i den dumma trenden att göra framsidor med motiv från filmatiseringen. Framsidan är istället såhär snygg:
Det kommer ut nya, spännande böcker mest hela tiden. Idag tänkte jag blogga om några som kom i höstas och som jag gärna skulle vilja läsa eller bläddra i.
Tranströmer var tydligen en riktig samlare och han sparade noggrant anteckningar, manuskript och utklipp i något som kom att bli ett helt litet hemmaarkiv. Ur inledningen av Magnus Halldin:
”I närmare två års tid träffades Tomas, hans hustru Monica och jag regelbundet på Stigbergsgatan för att arbeta oss igenom drivor av material i detta labyrintiska hemarkiv. Tillsammans formade vi en redaktion vars mål var att åstadkomma en blandbok, där flera av författarens skapande sidor skulle lyftas fram. […] Det mesta av urvalet är gjort och sanktionerat av Tomas, som med intresse följde bokens framväxt. Han gladde sig åt projektet, men fick aldrig se det fullbordas. Vid hans bortgång den 26 mars 2015 var så gott som hela boken ändå färdigställd. Det här är därför i allt väsentligt att betrakta som Tomas bok.”
Den här kommer jag helt klart att vilja läsa när jag får tillfälle!
En annan bok som jag gärna skulle vilja kolla in är Sthlm brutal. Det låter som titeln på en riktigt kass deckare, men är alltså titeln på en bok om arkitektur under 60- och 70-tal.
Sthlm brutal av Tove Falk Olsson och Martin Rörby
Jag har aldrig bott i Stockholm och jag hoppas att ingenting får mig att flytta dit 😮 . Men jag är faktiskt förtjust i arkitektur, utan att för den sakens skull kunna något särskilt om ämnet. Så mycket vet jag i alla fall att brutalismen är en av de mest utskällda stilarna som finns: de flesta ser nog bara själlösa betongklossar när de ser en brutalistisk byggnad. I Sthlm brutal lär Olsson (fotograf) och Rörby (arkitekturhistoriker) guida runt bland några av innerstadens brutalistiska byggnader. Låter kul!
Slutligen måste jag säga att jag tycker att de författar-”filmisar” som Novellix släppte innan jul är SÅ gulliga. Det är alltså kitschiga vykort i samma format som Novellix noveller. De fyra författarna som förärats en varsin ”filmis” är såklart också aktuella med en varsin novell – noveller som jag mer än gärna skulle läsa allihop, för de är riktigt tjusiga och lockande. Det känns som en mycket bra idé att ge ut just klassiska noveller, för det är säkert fler än jag som gärna skulle vilja läsa fler klassiker. När det finns noveller tillgängligt så kan man åtminstone inte klaga på tidsbrist!
Författar-”filmisar”De blå silkesstrumporna av Elin WägnerSnigeln & flickan av Agnes von KrusenstjernaSnöblandat regn av Stig DagermanFjäderbrevet av Moa Martinson
I veckan somnade barnboksförfattaren Lennart Hellsing in. Jag tror att nästan alla som har vuxit upp i Sverige eller läst svenska böcker för sina barn har kommit i kontakt med Hellsings finurliga rim och härliga karaktärer. Hans böcker är riktiga klassiker och illustrationerna av t.ex. Stig Lindberg eller Poul Ströyer är verkligen otroligt fina.
Jag har sett att det har kommit en nyutgåva av Sju sorters kakor. Det är en väldig klassisk bakbok som finns i mångas kök. Själv fick jag den i julklapp av min mamma ett år. Samma år gav jag henne en likadan av en slump… Det var lite lattjo. Nu är den alltså ute i butik igen och den här gången med uppdaterade recept, t.ex. donuts istället för flottyrkransar. Det är inte bara en del recept som är utbytta utan en del befintliga recept har även uppdaterats lite här och där. Det är t.ex. smör istället för margarin som gäller nu 2015. Och det verkar ju vettigt, Den första utgåvan av Sju sorters kakor kom 1943 och det hinner ju hända en hel del med både kostråd, trender, influenser från andra kulturer, och så vidare och så vidare, under årens lopp.
Den nya versionen är provbakad och uppdaterad av Mia Öhrn, som bland annat har skrivit den snyggt retrodoftande bakboken Klassiska kakor på nytt vis. Jag har haft den i min ägo en gång, men jag måste ha sålt av den eller gett bort den. Jag tror jag konstaterade att den inte var så intressant för mig längre sedan jag fick diagnosen celiaki. Att jag en gång köpte den berodde i alla fall mycket på att fotot var så härligt och inspirerande med ett härligt ljus, vackra uppläggningar på äldre serviser och mysig känsla. En stor grej med den nya Sju sorters kakor är att man har satsat på nytt foto. Det tror jag är ett stort lyft, ärligt talat, för min utgåva känns inte så lyxig ur det perspektivet. Där är det mer spalt på spalt med recept liksom och inte speciellt stora bilder.
Med böcker i stil med Klassiska kakor på nytt vis i bagaget så har jag fullt förtroende för att Öhrn har lyckats revidera boken på ett bra, kunnigt och respektfullt sätt. Om det inte vore för den där lilla grejen med glutenintolerans så skulle jag säkerligen önska mig den nya utgåvan av Sju sorters kakor (jag tvivlar i och för sig inte på att den innehåller en massa glutenfria recept, men det känns ändå lite overkill för mig).
I år är det 125 år sedan deckarlegenden Agatha Christie föddes. Jag såg att novellförlaget Novellix firar det med att ge ut en liten box med fyra Agatha Christie-noveller. Som alltid när det kommer till Novellix så är formgivningen en riktig fullträff, tycker jag. Formgivaren Sara R. Acedo har fått till riktigt snygga och finurliga mönster som anknyter till titlarna och hon har både lyckats få varje enskild bok att vara fin i sig själv samtidigt som de verkligen är vackra ihop och har ett tydligt formspråk som gör dem till en helhet.
När det gäller Christie är jag verkligen ingen kännare. Den enda jag har läst är Mordet på Orientexpressen. Det vore inte fel att läsa några fler, känner jag!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
