För er som inte har snappat upp det så kör jag en liten miniserie om tråkiga framsidor just nu. 😉 Hittills har jag bloggat om dussindeckare och dammiga historiska romaner, men det finns fler framsidor som inte lockar mig ett dugg. Idag bloggar jag om den avancerade romanen.
Avancerade böcker och odödliga klassiker förväntas ofta stå för sig själva på ett sätt som gör att de tydligen inte behöver förpackas så ”säljande” – eller snarare så formges de väl för att tilltala en annan läsekrets än den jag själv tillhör. Det finns sjukt många snygga pocketutgåvor av klassiker (där framsidorna många gånger är lite bättre än själva boken 😉 ), men sedan finns också de här inbundna varianterna som ska stå och se lyxiga ut i någon akademikers platsbyggda bokhylla – och de ser inte så himla roliga ut har jag märkt.
”Klassuppsättningen” eller böcker för det seriösa biblioteket
Hos klassiker och andra avancerade böcker brukar det inte slösas med färg eller tjusiga bilder av något slag. Många förlag har genom åren gett ut klassiker från vitt skilda författare och sett till att förpacka dem med en liknande form – kanske av kostnadsbesparande skäl, kanske för att man har avgjort att det är snyggt att bygga sig ett helt bibliotek med böcker med samma form. I min värld känns det här tråkigt och för tankarna till klassuppsättningar och dåliga läsupplevelser från skolan… Som de här böckerna t.ex:
De har fina färger och allt sådant, men har ändå någonting lite tråkigt över sig.
Inte sällan är framsidorna till klassiker och annat ”avancerat” oerhört minimalistiska. Det är väl innehållet som ska tala och inget annat. De här utgåvorna av Hjalmar Söderbergs samlade verk är ett exempel:
Även om just de här utgåvorna har en rätt så peppig röd färg på insidan av pärmarna så är det verkligen inga böcker som drar ögonen till sig. Tanken är väl att man ska skaffa hela serien och låta dem skapa en stor, respektingivande rad i bokhyllan, men när man plockar ut böckerna en och en så ser de lite sorgliga ut, visst?
Några klassiska böcker som trots allt är väldigt färggranna och snygga är de här tjusiga:
Fast visst förstår man omedelbart att det gömmer sig någonting väldigt seriöst och svårt bakom såhär seriösa framsidor? När jag var liten så gick jag ofta till biblioteket och på min lilla folkbibbla fanns det massor av äldre böcker i tjusiga läderinbundna utgåvor. De var fina, såklart, men alla hade bruna ryggar och ”stänkmönstrade” framsidor som kändes smutsiga på något sätt och – framför allt – så kändes de här böckerna avskräckande allihop. Böckerna ovan känns bara som lätt upphottade varianter av den riktigt gamla boken.
Penguin – älska eller hata
Ett förlag som verkligen har dragit det till sin spets att pressa ner alla möjliga och omöjliga klassiker i precis samma form är Penguin. Deras klassikerserie Penguin popular classics går i dassigt gult och de bilder som trots allt pryder framsidorna försvinner i allt det där gula. Så tråkigt, tycker jag!
Penguin också sin mer poppiga klassikerserie med ikoniska färgblock. Gissningsvis gör sig förlaget mer pengar på alla pryttlar med samma fräger ( det finns muggar, magneter, bagagetaggar, paraplyer, t-shirts etc. etc. etc. etc. etc.) än vad det gör på böckerna själva. Jag tycker hur som helst att de här böckerna är rätt så snygga, så som man tycker efter att i åratal ha utsatts för reklam för och ha behövt passera drivor av souvenirer och diverse prylar med det här mönstret på sig.
Det räcker med ett känt ansikte…
Klassiker och ”avancerade” böcker pryds ofta av ett känt ansikte. Jag tycker överlag att porträtt bör undvikas på framsidorna – man har alla skäl att bli misstänksam när det trycks mycket på att en bok är skriven av en viss, populär författare (t.ex. ”av författaren till Gone girl!”). Att gömma bokens titel bakom ett stort porträtt är lite samma sak, tycker jag. Innehåller boken en angelägen berättelse eller är den bara en produkt som kan säljas tack vare ett författarnamn? Nu dömer jag lite orättvist, såklart. Författare bakom klassiker är ju inte kändisar på så sätt att alla känner igen deras ansikte, men ändå! Jag tycker att den här typen av framsidor är oerhört intetsägande. Klassikerserien Delfinserien (utgiven av Bonniers) har kört hårt på porträtten genom åren. Det tycker jag är en ”enkel utväg” faktiskt.
Bonniers har sedan kört vidare på porträtt, t.ex. i nyare ljudutgåvor av diverse klassiker. Det som är extra trist med dessa är att porträtt och allt har tonats in så att absolut ingenting sticker ut. Man får fokusera länge innan man orkar snappa upp vad boken heter och vem författaren är. Sjukt fula framsidor, om du frågar mig!
Och apropå ljudböcker… Avancerade böcker och klassiker pryds som sagt ofta av bilder på författaren själv, men det finns fler än en bok där uppläsaren tydligen är det stora dragplåstret. Nog för att det finns riktigt bra uppläsare och att det alltid är extra behagligt att få lyssna på just dem, men det känns inte rimligt att välja bok endast efter uppläsaren, eller?
… eller ett namn!
Ibland behövs inte ens ett foto. Skriv ut namnet bara!
De senaste veckorna har jag bloggat om några av de böcker från vårens utgivning som jag är extra nyfiken på (I, II). Men allt som kommer ut är såklart inga nyheter på svenska. Det finns också en hel del nyutgåvor på gång. Idag bloggar jag om 5 kommande nyutgåvor som känns extra läsvärda.
I vår kommer en nyöversättning av novellsamlingen Balladen om det sorgsna caféet av Carson McCullers. Jag har tänkt så länge att jag ska läsa McCullers Hjärtat jagar allena, som så många har talat gott om. Jag ligger alltså lite efter! Kanske får jag ändan ur vagnen och läser McCullers till sist i alla fall. 🙂
Brott och straff av Fjodor Dostojevskij känns som en klassiker som man borde ha läst någon gång! Jag kommer nog att sikta på e-boken i sådant fall, för det rör sig alltså om en rätt tjock bok. Nu i vår kommer den dock också i fin nyutgåva i två volymer för den som är sugen på att ha en pappersutgåva hemma.
Douglas Coupland är en författare som jag inte har läst sedan tonåren. Flera av hans böcker har verkligen fått kultstatus och när hans roman Generation X kommer i nyutgåva i vår så kanske det är dags att läsa något av honom igen!
Marguerite Duras har skrivit flera moderna klassiker. Själv har jag t.ex. läst Älskaren. Nu kommer en nyutgåva av Moderato Cantabile, som blev Duras stora genombrott när den kom ut första gången -58.
Slutligen; jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att jag vill läsa Mrs Dalloway. Boken är närmast en av birollerna i boken/filmenTimmarna. Bara en sådan sak. Och i vår kommer den i en sådan här tjusig nyutgåva:
Jane Eyre av Charlotte Brontë är en riktigt klassisk kärlekshistoria om en modig och självständig tjej och hennes komplicerade förhållande till en (äldre) man. Betyg: 4 elaka fostermödrar av 5
Charlotte Brontës klassiska roman Jane Eyre kom ut första gången 1847 och generation efter generation har sedan dess upptäckt den – och älskat den. Det är förmodligen överflödigt att jag summerar vad boken handlar om, men helt kort så handlar den alltså om den föräldralösa flickan Jane Eyre, som växer upp och börjar arbeta som guvernant åt en flicka som bor hos en viss Mr Rochester. Trots deras olika ställning (och ålder) så blir Jane Eyre och Mr Rochester häftigt förälskade i varandra, men precis när det ser ut som att de ska få leva lyckliga i alla sina dagar så blir Jane varse att Mr Rochester har hållit hemligt att han redan är gift. Hans fru är psykiskt sjuk och hålls i princip inlåst. Till Mr Rochesters sorg så blir Jane så förkrossad att hon rymmer när sanningen uppdagas.
Boken är på sätt och vis att beakta som vilken kärleksroman som helst och en ovanligt (och onödigt?) lång sådan dessutom! Men det är svårt att inte fängslas av berättelsen och att tycka om Jane Eyre med sitt stora mod, sina höga ideal och sin förbluffande låga ålder (typ 19?). Trots att jag kan ha svårt för såväl kärleksromaner som klassiker så måste jag verkligen säga att jag tyckte om Jane Eyre. Det är fin berättelse och en berättelse som på allra bästa sätt ger någon slags tröst och säger att allting blir bra i slutändan ändå, bara man står upp för det man tror på och är sann mot sig själv.
Vad som överraskade mig något var att boken också var förvånansvärt rolig. Mr Rochester är komiskt bitter och skönt ironisk. Jag vet inte om det är ljudboksuppläsningen som förstärker detta ytterligare, men i sådant fall så måste jag särskilt berömma uppläsaren, för jag gillade den här humoristiska kryddan. Det är för övrigt Katarina Ewerlöf som har läst in den här utgåvan och hon är ju överlag en riktigt skicklig uppläsare.
Jag kan verkligen rekommendera den här boken. Det enda som avskräcker lite är kanske sidantalet, men det är såklart en smaksak om man tycker om tegelstenar eller inte och det är verkligen inte en detalj som borde avskräcka någon från att läsa!
Jane Eyre
Översättare: Gun-Britt Sundström.
Uppläsare: Katarina Ewerlöf.
Utgivningsår: 1847 (första svenska utgåvan), 1850 (första svenska utgåvan), 2011 (den här ljudboksutgåvan, Svenska ljud classica).
Antal sidor: 545 (ca 22 h lyssning).
ISBN: 978-91-86023-22-5, 99-0307595-2.
Charlotte Brontë
Charlotte Brontë (1816 – 1855) var en brittisk författare som under sin korta levnadstid hann ge ut tre romaner under pseudonymen Currer Bell: Jane Eyre, Shirley och Villette (samt en fjärde roman: Professoren, som kom ut efter hennes död). Charlotte Brontë var storasyster åt författarna Emily Brontë och Anne Brontë.
Förlagets beskrivning
”Jane Eyre, är Charlotte Brontës mest älskade och lästa roman. Skildringen av den unga flickan Janes svåra uppväxt, hennes tid på välgörenhetsskola, hennes ankomst till Thornfield Hall och mötet med den gåtfulle mr Rochester och hans dunkla hemlighet är sedan länge en klassiker. Det har skrivits spaltmeter om romanen, och utifrån vitt skilda motiv: feminism, religion, symbolism, kärlek, passion, natur, barn, sociala frågor och så vidare. Generation efter generation har levt med, gråtit med, skrattat med den unga flickan Jane Eyre och hennes långa och krokiga väg fram till ett självständigt liv.
Redan när Jane Eyre utkom 1847 blev den en storartad framgång. Genom sin passionerade och uppriktiga skildring av en älskande kvinnas strävan efter självständighet och likaberättigande utgör romanen en milstolpe i kvinnoskildringarnas historia och har under åren kommit ut i flera utgåvor, samt filmatiserats. Jane Eyre är en både skarpsinnig och romantisk berättelse om kärlek men den är också ett försvar för kvinnans rätt till lika värde.”
Det är kanske inte alltid som böckerna som vi läste i skolan faktiskt blev några stora läsupplevelser. Jag tror att en nyckel till detta är att det faktiskt tar tid att skaffa sig den erfarenhet som behövs för att förstå flera lager i berättelser och att känna hur berättelse och språk hänger ihop. Det är klart att man ska nosa på ”svårare” litteratur så fort som möjligt, men en del böcker behöver man nog återvända till senare i livet också.
Nåja. Många böcker kan man faktiskt läsa även som läsovan. En del böcker är till och med kanonbra även om man mest läser de ”rakt upp och ner” och utan att ha 100-tals läsupplevelser bakom sig. Idag bloggar jag om mina favoritböcker bland de böcker som jag fick läsa i skolan.
I toppen finns absolut Vilhelm Mobergs böcker om Utvandrarna. Vi läste den första boken i serien när jag gick på högstadiet och den gav verkligen läslust. Jag plöjde mig snabbt igenom alla fyra böckerna om människorna som lämnar fattigdom och elände bakom sig för att skaffa sig ett nytt liv i Amerika. Jag fick en känsla av att hela klassen faktiskt uppskattade de här böckerna. Det är väl lite häftigt ändå? Trots dialekt och äldre språk så går den att läsa med god behållning även som ung, uppenbarligen.
På högstadiet (eller gymnasiet?) läste vi även Candide av Voltaire. Det blev också en glad överraskning för mig. Jag minns verkligen hur rolig jag tyckte att den här boken var – och det hade jag liksom inte väntat mig av en bok med flera hundra år på nacken. Vi hade en utgåva med många fotnoter som var till hjälp och det var nog bra. Jag är glad att vi läste den här boken i skolan. Jag hade aldrig vågat mig på den annars och då hade jag gått miste om en riktigt tänkvärd och skojig klassiker.
Jag minns inte riktigt om jag läste Den allvarsamma leken i skolan, men jag tror det..? Och vilken bok!! Hjalmars Söderbergs språk är fantastisk och det är verkligen en kärlekshistoria som väcker mycket tankar och känslor. Jag vill verkligen läsa om den, men jag tyckte som sagt att den var riktigt bra redan när jag läste den i tonåren.
På engelskan läste vi också flera böcker som jag verkligen uppskattade. En av de är Orwells satir Djurfarmen/Animal farm. Vi fick naturligtvis diskutera den och vad djuren egentligen symboliserar. Boken är ju faktiskt en bok om Stalintiden. Jag hade nog inte snappat upp det på egen hand, så det var en riktigt bra och lärorik bok att få läsa i skolan.
Jag tyckte också hemskt mycket om Möss och människor av John Steinbeck. Boken kretsar kring George och Lennie som drar runt och arbetar på gårdar. Lennie är utvecklingsstörd. Han är stor och stark och han råkar också älska djur. Det är bara det att han lätt kan råka klämma ihjäl de stackars djur han vill klappa på. Det leder såklart till en katastrof till slut… En så fin och sorglig berättelse!
Det brukar förvåna en och annan att jag har förhållandevis få böcker och att jag inte köper böcker oftare än vad jag gör. Men jo, ibland skaffar jag mig nytt. Här är några som har hittat hem på sistone:
Glaskupan: Sylvia Plaths första och enda roman, en klassiker med självbiografiska drag. Jag hoppas att den är lika läsvärd som jag tror… 🙂
Ja, och en hel drös e-böcker som jag laddade ned i somras genom min DN-prenumeration. Jag är tveksam till om jag kommer att läsa Anna Karenina (närmare 900 sidor?!), men flera av de andra böckerna ser jag fram emot att läsa, kanske särskilt Allt jag inte vet om djur. Jag har varit nyfiken på Jenny Diski länge. 🙂
Tomas Weber är på väg ut i vuxenlivet. Han har precis slutfört sin kandidatexamen och ett eget liv, ett eget hem, är inte långt borta. Han har också börjat träffa en tjej som han är förälskad i. De träffas i hemlighet och båda är fyllda av lust och längtan. Att hålla på sig är inget som varken han själv eller flickan, Märta, tar hårt på. Samtidigt träffar Tomas en flicka från en helt annan samhällsklass; i en handskbutik träffar han Ellen. Och han blir handlöst förälskad även i henne.
Genom en sommar i Stockholm får läsaren följa Tomas och hur han, ung och dum, kastas mellan starka känslor, likt en pubertal tonåring faktiskt. Det är också sommaren då han frekventerar stadens uteliv och betalar med pengar som han inte har – och till slut inte kan låna sig till heller. Och låna av sin pappa vill han inte, han som är på väg att bli vuxen.
Förvillelser är Hjalmar Söderbergs debutroman från 1895. Den fick ett blandat mottagande. En kritiker var särskilt avigt inställd och skrev ner boken totalt och tyckte att den var omoralisk. Såhär 2016 är det lite svårt att förstå vad med den här boken som skulle vara så himla vågat. Det finns inte direkt en massa explicita sexscener eller något åt det hållet. Däremot är det såklart lite moraliskt förfall över både kärleksaffärerna och pengabesvären.
För mig är det ingen upprörande bok. Däremot är det alltid fint att få ta del av Hjalmar Söderbergs avskalade och precisa språk och att få följa med i Tomas trevande och klumpiga steg in i vuxenlivet. Det är mycket känslor och Söderberg är som vanligt mycket skickligt på att fånga dem. I den här boken uppskattar jag också särskilt mycket skildringen av livet i Stockholm. Det är nästan som att Stockholm är en av huvudpersonerna i boken. Söderberg har lyckats fånga hela stadens själ och puls på ett imponerande sätt och såhär dryga 100 år senare är det extra spännande att få smaka på lite historiskt Stockholmsliv.
För den som är intresserad av Hjalmar Söderberg och hans författarskap kan jag särskilt rekommendera den nyutgåva från Lind & Co som jag själv har läst. Jag köpte den på bokrean för ett antal år sedan och nu ångrar jag faktiskt att jag inte köpte alla titlar i serien. Det här är nämligen en mycket trevlig utgåva med rikligt med fotnoter och kommentarer som sätter boken i ett sammanhang, förklarar personer och miljöer och verkligen adderar mycket till berättelsen. Tack vare kommentarerna och fotnoterna kan jag t.ex. lära mig att många av bokens karaktärer också återfinns i andra berättelser som Söderberg har författat och nu blir jag såklart lockad att läsa. Det är otroligt roligt med författare som plockar upp och återanvänder karaktärer och utvecklar dem i flera berättelser.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill smaka på hur Stockholm såg ut för dryga 100 år sedan och följa en vilsen man på väg ut i vuxenlivet.
Betyg: 4+ handskar av 5.
Citerat ur Förvillelser
”Tomas drev omkring.
Solen var redan borta, och det började skymma.
Gustav Adolfs torg låg folktomt och ödsligt. Över slottet mörknade den östra horisonten till ett allt tätare och djupare gråviolett. Det var en av dessa underligt tysta och förstämda stockholmska vårkvällar, då kaférnas alla orkestrar förstummas på ett ögonblick, som på en vink av någon dold taktpinne, och flanörernas ström med ens runnit ut och blivit borta i sidogator och portiker. Och mitt i stadens centrum kan man en lång minut stå ensam och förvånad och lyssna till ljudet av en vagn, som rullar någonstädes på flera gators avstånd, eller man kan undrande se ut över torget och låta ögonen följa de människoskuggor, vilka tyst och rätlinjigt glida fram genom skymningen som på ett osynligt snöre.”
Om Hjalmar Söderberg och Förvillelser
Hjalmar Söderberg (1869-1941) var en svensk författare, skribent och översättare. Han har skrivit flera av vår tids mest omtyckta klassiker, däribland Doktor Glas och Den allvarsamma leken. Debuten, Förvillelser, kom ut 1895. Söderberg växte upp och levde under många år i Stockholm och han är också mycket uppskattad för just sina skildringar av Stockholm. Senare i livet kom han också att bo tidvis i Köpenhamn. Mellan 1899 och 1917 var han gift med Märta Söderberg. Äktenskapet var mycket olyckligt och finns skildrat i boken Märta och Hjalmar Söderberg – En äktenskapskatastrof, skriven av Johan Cullberg och Jan Sahlin 2014. Från 1917 och fram tills hans död levde Söderberg med sin andra fru, Emelie Voss.
Utgivningsår: 1895 (första utgåvan, Bonniers), 2012 (den här utgåvan, Lind & Co).
Redaktion: Bure Holmbäck, Björn Sahlin.
Antal sidor: 285.
ISBN: 978-91-85801-35.
Ingår i: Samlade skrifter.
Köp hos t.ex. Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”En solig aprildag kliver Tomas Weber ut från en affär i Stockholm med ett par nyinköpta handskar. Hans tankar dröjer sig kvar kring det vackra butiksbiträdet och möjligheten till förälskelse tycks ligga som ett löfte i det strålande vårvädret. Men allt eftersom försommaren övergår till senhöst står det klart att löftet är brutet.
Tomas tillvaro saknar mening och mål. Han driver omkring i staden och stannar allt oftare till på Rydbergs bar. Med ett vapen i handen försvinner hans sista ungdomliga drömmar.
Förvillelser var Hjalmar Söderbergs debutroman och när den för första gången utkom 1895 möttes den av flera kritiska röster som bland annat ifrågasatte den bristande moralen i texten. Boken innehåller en erotiskt laddad skildring men utgör samtidigt ett livsåskådningsdokument och en livfull och underhållande berättelse om den tidens Stockholmsmiljöer. Med sin eleganta stil och sin säkra berättarteknik har Söderbergs debut förblivit oändligt mer levande än de flesta andra romaner från 1890-talet.
Med de två volymerna Den allvarsamma leken och Förvillelser inleder Lind & Co vintern 2012 en ambitiös utgivning av Hjalmar Söderbergs samlade verk. För första gången kommer nu hela hans författarskap att presenteras, vederhäftigt kommenterat och med generösa noter. Det är ett drömprojekt både för förlaget och för de många läsare som här inte bara kan återfinna alla de välbekanta mästerverken utan också får möjlighet att upptäcka texter som aldrig inkluderats i tidigare samlingsutgåvor. För serien ansvarar Söderbergs levnadstecknare Bure Holmbäck och förlagsredaktör Björn Sahlin.”
Eyvind Johnson är en författare som har lyckades med konststycket att både få en stol i Svenska akademien och att belönas med nobelpriset i litteratur (Harry Martinson lyckades i och för sig med samma prestation). En sådan författare måste det ju vara något speciellt med, eller hur? Med stor förväntan har jag nu läst hans roman Strändernas svall, som återberättar myten om den grekiske hjälten Odysseus hemresa från det trojanska kriget. Medan Odysseus råkar ut för det ena efter det andra, och bland annat fastnar hos Kalypso i sju hela år, så väntar Odysseus fru, Penelope, tålmodigt där hemma på Ithaka. Det saknas inte friare, som hoppas på att Penelope ska ge upp sin väntan och välja någon av dem. Friarna äter dem nästan ur huset och Penelope gör sitt bästa för att hålla friarna ifrån sig och hålla ekonomin i styr. Även Odysseus och Penelopes son, Telemachos väntar. Och väntar. Och Odysseus försöker att planera sin återkomst och att ta sig hem.
Strändernas svall är en förvånansvärt lättläst roman. Språket känns helt piggt och modernt och går att läsa med fint flyt. Tyvärr har jag inte grekisk mytologi i färskt minne och det saknade jag faktiskt under läsningens gång. Det var inte helt lätt för mig att hänga med eller förstå vilka alla personer är. Jag vet inte om det är en förutsättning att ha en massa bakgrundskunskaper i och för sig. Det går att läsa boken rakt upp och ner och höra berättelsen för första gången också, men det är nog inte så det är tänkt.
Jag tyckte att det var en fin liten berättelse, men samtidigt blev det bara en saga för mig. Boken grep inte tag. Det var heller inte så lätt för mig att se de kopplingar som tydligen ska finnas till Andra världskriget. Över huvud taget känns det som att boken inte har så många lager. Inte när jag läser den.
Strändernas svall var säkerligen speciell när den kom, men mig lämnade den inte riktigt så berörd som jag hade hoppats. Det är en lättläst klassiker, men för att få ut allt behövs uppenbarligen förkunskaper och insikter som jag inte har. Tyvärr.
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en lättläst klassiker om en lång hemresa och en lång väntan: Odysseus hemfärd från det trojanska kriget.
Betyg: 3 svinaherdar av 5
Citerat ur Strändernas svall
”De gick (alltför hastigt, tyckte gumman) igenom räkenskaperna. Får- och svinstammarna på ön minskade fortfarande betydligt, även på getter var det åtgång: de försvann. Kreatursbeståndet på Levkas och fastlandet – lantbruken på akarnaniska kusten – beskattade också kraftigt.
– Att folk kan stoppa i sig så otroligt mycket, Evrykleia!”
Om Eyvind Johnson och Strändernas svall
Eyvind Johnson (1900 – 1976) var en svensk författare som bland annat skrev arbetarlitteratur. Johnson debuterade 1924 med novellsamlingen De fyra främlingarna, men är kanske mest känd för den självbiografiska romansviten Romanen om Olof, som bland annat skildrar arbetet inom träindustrin. Johnson blev ledamot av Svenska akademien 1957 och belönades med Nobelpriset i litteratur tillsammans med akademikollegan Harry Martinson 1974.
Utgivningsår: 1946 (första svenska utgåvan, Bonniers), 1992 (den här utgåvan, Bonniers), 2000 (utgåvan på bilden, Bonniers).
Antal sidor: 598.
ISBN: 91-0-055403-0, 9789100575465.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Kristin Lavransdotter är en klassiker av den nobelprisbelönade författaren Sigrid Undset. Boken gavs ursprungligen ut i tre volymer (Brudkronan, Husfrun,Korset), men ges ofta ut i en samlingsvolym nu för tiden. Det är ingen tunn samling kan man ju säga. För mig har det här varit en bok som jag har läst ur lite nu och då sedan tidigt i höstas.
I boken får läsaren följa Kristin Lavransdotter genom livet. Hon växer upp i ett välbärgat hem i 1300-talets Norge. Hennes föräldrar hittar henne en lämplig make, men hjärtat väljer en annan väg och till slut får hon sin Erlend, med vilken hon kommer att få en hel skara små söner. Åren går och Erlend hamnar i politiskt trubbel. Kärleken har sina toppar och dalar, sönerna växer upp och runt omkring sker också ett och annat som skakar om bygden.
Jag hade svårt att komma in i Kristin Lavransdotter. Det grep liksom inte riktigt tag, men när jag hade levt med berättelsen tillräckligt länge så var det någonting som lossnade och plötsligt blev jag helt fast. Det är verkligen en fantastiskt fin bok om moderskap och kärlek, och om livet på 1300-talet såklart. Jag har lärt mig massor om 1300-talets Norge. En del saker griper tag på ett alldeles särskilt sätt. Allting var ju så primitivt. När en av sönerna får problem med ögonen så finns det egentligen inte mycket annat att göra än att t.ex. be till Gud. Maktlösheten! Det är svårt att inte känna med Kristin Lavransdotter i hennes våndor över maken, med sitt sug efter makt, och över sönerna och hur det ska gå för dem i livet.
Jag är glad att jag tog mig igenom Kristin Lavransdotter. Det är en läsvärd klassiker och den är som sagt skriven av en nobelpristagare, som dessutom är kvinna. Sådana böcker växer inte på träd!
I korthet
Rekommenderas för: Den som vill läsa en nobelprisbelönad klassiker om liv och moderskap i 1300-talets Norge.
Betyg: 3+ fjordar av 5.
Om Sigrid Undset och Kristin Lavransdotter
Sigrid Undset (1882-1949) är en norsk författare som belönades med Nobelpriset i litteratur 1928. Hon är kanske mest känd för sina historiska romaner om Kristin Lavransdotter. Undset var en stor nazistmotståndare och levde därför i USA under Andra världskriget eftersom det då inte längre var säkert för henne att leva i Norge.
Originalets titel: Kristin Lavransdatter (Kransen, Husfrue, Korset) (norska).
Översättare: Teresia Eurén.
Utgivningsår: Brudkronan: 1920 (första norska utgåvan), 1921 (första svenska utgåvan, Norstedts); Husfrun: 1921 (första norska utgåvan), 1922 (första svenska utgåvan, Norstedts); Korset: 1922 (första norska utgåvan), 1922 (första svenska utgåvan, Norstedts); Den här samlingsvolymen: 2014 (Norstedts).
Innehåll: Brudkronan, Husfrun, Korset.
Antal sidor: ca 863.
ISBN: 978-91-1-305888-7.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
””Vid arvskiftet efter Ivar unge Gjesling på Sundbu, år 1306, tillföll hans jordagods Sil dottern Ragnfrid och hennes make, Lavrans Björgulfson. De hade dittills bott på hans gård Skog i Follo nära Oslo, men nu flyttade de till Jörundgård överst på Silsvallarna.”
Sigrid Undsets (1882-1949) far var arkeolog, vilket medförde att hon redan från unga år hade ett starkt intresse för medeltiden, något som skulle komma att prägla hennes författarskap. Undset fick nobelpriset 1928, mycket tack vare Kristin Lavransdotter.
Kristin Lavransdotter som består av de tre delarna Brudkronan (1920), Husfrun (1921) och Korset (1922) är en av världslitteraturens största kärleksromaner. Den kärlekshistoria som Kristin upplever tillsammans med sin Erlend Nikulausson i 1300-talets Norge är ingen romantisk världsfrånvänd kärlek utan en berättelse om den jordiska kärleken sådan den kan gestalta sig från den första skira förälskelsen till äktenskapets vardag med arbete och möda, nöd och lust, allt utspelat under en tid som i mycket liknar vår egen.”
Åh, vad jag önskar att jag hade älskat Den femte sanningen. Boken beskrivs som en ”feministisk bibel” och den är skriven av en nobelprisbelönad kvinna. Vad kan gå fel? Allt kan gå fel! Och det största felet ligger nog hos mig.
Jag har lyssnat på den här boken som ljudbok och jag kan ju börja med att säga att det är den i särklass längsta ljudbok som jag har lyssnat på: 32 h halvbra uppläsning. De första timmarna lyssnade jag på cirka 3 gånger för att jag inte hängde med och inte fattade någonting. Sedan gav jag upp och fortsatte att lyssna med en förhoppning om att det skulle ”lossna” så småningom. Vilket det inte gjorde! Ja, är man dum så är man. Jag har alltså lyssnat på mer än 32 h ljudbok utan att ta in speciellt mycket.
Vad handlar boken om då? Jadu. Den följer författaren Anna Wulf, som för dagbok över sitt liv i ett antal olika anteckningsböcker och som försöker att föra samman dem till en större helhet. Det kretsar kring jobb, relationer, älskare, barn, rasism, kommunism… Ja, det är lite spretigt! Men det svåraste är hur boken är uppbyggd. Det blir säkert mer logiskt för den som faktiskt har den fysiska boken framför sig, men jag har ju alltså lyssnat på ljudboken. Berättelsen rör sig mellan de olika anteckningsböckerna, som är uppdelade på olika teman, och däremellan är berättelsen ”Fria kvinnor” insprängd.
Det här blev alldeles för rörigt, långsamt och spretigt för mig. När jag beklagade mig på Twitter fick jag veta att 400 läsare i en bokklubb hade läst den och inte gillat den. Det kändes ju lite hemskt såklart.
Jag vet inte vad mer jag ska skriva om den här boken. Jag hade väldigt svårt för den och jag önskar så att det inte vore så.
I korthet
Rekommenderas för: Den som har tålamod att läsa en lång, lång ”feministisk bibel” skriven av en nobelpristagare.
Betyg: 1+ anteckningsböcker av 5.
Om Doris Lessing och den femte sanningen
Doris Lessing (1919 – 2013) var en brittisk författare, född i Iran. Hon växte upp i Sydrhoresia (nuvarande Zimbabwe) och bodde i Afrika fram till 1949, när hon flyttade till London och gav ut sin första roman, Gräset sjunger. Lessing anses vara en av 1900-talets främsta författare och 2007 belönades hon med Nobelpriset i litteratur.
Originalets titel: The golden notebook (engelska).
Översättare: Mårten Edlund.
Uppläsare: Irene Lindh.
Utgivningsår: 1962 (första engelska utgåvan), 1964 (första svenska utgåvan, Forum), 2008 (den här ljudboksutgåvan, Bonnier audio).
Antal sidor: 599 (ca 32 h lyssning).
ISBN: 9789179536992.
Andras röster: C.R.M. Nilsson, Feministbiblioteket, Sannas bokhylla.
Köp hos t.ex.: Adlibris, Bokus.
Baksidestext
”Den femte sanningen handlar om en ung kvinna, författarinnan Anna Wulf, som efter ett kraschat äktenskap valt att leva ensam. Hon har skrivkramp och kan inte fullfölja sin roman som ska handla om fria kvinnor. I stället reflekterar hon över sitt eget liv i fyra olika anteckningsböcker – en gul, en röd, en svart och en blå. Böckerna tar i tur och ordning upp hennes yrkesliv, hennes politiska liv, hennes kärleksliv och hennes vardagsliv.
När Anna förälskar sig i en amerikansk författare på flykt från McCarthy-förföljelserna faller hennes värld i bitar. Samtidigt försöker hon i den femte, gyllene dagboken, föra samman tankarna från de fyra första minnesböckerna.
Den femte sanningen innebar Doris Lessings definitiva genombrott och är kanske den mest ambitiösa romanen. Ett mästerverk i sitt sätt att skildra vad det är att vara kvinna och porträttera vår tids livsfrågor.”
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.