Sara Lidman hör till Västerbottens stoltheter, får man nog säga. Hon har till och med förärats ett konstverk vid Umeå centralstation, där hennes texter finns bakom en upplyst glasvägg och citat pryder marken. Som Umeåbo har jag naturligtvis varit nyfiken på denne författare och det var därför med höga förväntningar som jag började läsa Din tjänare hör, vilket alltså är första delen i den så kallade Jernbanesviten, där Lidman skildrar livet i Norrlands inland under 1800-talet.
Men åh, så långsamt det har gått att läsa ut den här boken! Jag har läst och börjat om och läst om igen sedan i april och nu är den äntligen avslutad. Jag tycker att den här boken har varit märkligt svår att komma in i. Huvudpersonerna är många, dialekterna gör ett och annat svårtolkat och handlingen är inte speciellt klart utstakad. Jag kan faktiskt inte redogöra riktigt för vad den här boken handlar om. En och annan episod är rolig eller rörande, men trots att jag nu till slut har gått i mål med den här boken så ser jag inte riktigt karaktärerna klart framför mig. En del av problemet är nog att Din tjänare hör är den första delen i en serie och det som presenteras i just den här första delen är karaktärerna och ett frö till det som böckerna kommer att kretsa kring i senare delar, d.v.s. järnvägen, norra stambanan. Jag tror att den som tar sig tid att läsa fortsättningen kommer att se mycket mer i den här boken än vad jag gjorde.
Haha. Åh. Det här är ju mitt fel, till största delen, såklart. Jag har inte gett den här boken tillräckligt med tid, inte suttit ned och tolkat och funderat som man kanske borde. Det jag kan säga om den är väl på sin höjd att om du läser den, vilket du förmodligen borde, så ge den tid!
Joyce Carol Oates måste ha haft roligt när hon skrev den här boken, som utspelar sig i hennes egen hemstad, Princeton, år 1905-1906. En fiktiv historiker ger sig i kast med att återberätta berättelsen om hur Princetons societet drabbades av en förbannelse under de här åren. Mest av alla drabbas barnbarnen till Woodrow Wilson; här en påhittad karaktär, men såklart också byggd på verklighetens Woodrow Wilson, som var USA:s president mellan åren 1913 och 1921. Flera karaktärer baserade på verkliga personer flimrar förbi, inte minst den amerikanske författaren och politikern Upton Sinclair, som sympatiserade med socialismen.
För mig, som inte direkt känner till de här historiska personer sedan innan går mycket förbi och jag läser boken som en bok om helt påhittade människor. Det blir helt enkelt inte så meta som det väl blir för amerikaner som läser boken. Jag ser det dock inte som en förutsättning att man faktiskt känner till mycket om Wilson, Sinclair och andra karaktärer i boken. Man kan underhållas ändå.
De fördömda är en fantasifull skräckbok med kryddor av politik och historia. Det känns som en udda blandning, men Oates lyckas faktiskt få in kvinnorörelsen, klassfrågan och rasism i den här boken, som i övrigt skulle kunna vara ren underhållning. Som alltid lyckas hon måla upp komplexa och intressanta karaktärer och i den här boken får hon också till väldigt fina skildringar av miljöerna där bokens överklassiga huvudpersoner rör sig.
Oates är mästerlig i allt hon gör, men med det sagt kan jag erkänna att det här inte är den av hennes böcker som berört mig mest. Jag tycker det blir för långt och lite för rörigt. Det är många olika element och berättelser som vävs in i varandra. Jag tycker också att hon är som bäst när hon skriver mer renodlade böcker som kretsar kring feminism eller andra viktiga samhällsfrågor. Här är det inlindat i historia och övernaturliga händelser. Hon har en hög lägstanivå, Oates, så se det inte som att jag ogillade den här boken. Jag tycker bara att hon skrivit en hel del som varit vassare och mer tillgängligt än De fördömda.
Häxringarna är en bok jag lånade ur mammas bokhylla på vinst och förlust och utan att egentligen ha någon aning om vad det är för bok. Jag måste säga att det blev en riktig fullträff. Den här boken har verkligen allt.
Det första som slog mig var att den är sjukt rolig, men absolut inte på ett pajigt och farsartat sätt, utan mer att man överraskas av det mellan raderna. Ekmans språk är finurligt och vindlande och med sitt berättande lyckas hon verkligen levandegöra karaktärerna. På bokens dryga 250 sidor hinner man lära känna huvudpersonerna och verkligen bry sig om dem. Inledningen sätter verkligen tonen:
”Detta var Sara Sabina Lans:
grå som en råtta, fattig som en lus, slankig och mager som en rävhona om sommaren. Ingen använde hennes förnamn. Han själv var inte mycket hemma. Han hade kommenderingarna och regementesmötena på Malmahed och han excerserade med korpralskeppet på Fyreö, en fasantupp i sin uniform. Hon hade ungarna och torpet med potatislandet, detta torp som med åren nästan kvävdes av syrener men där det inte fanns någon lycka, åtminstone inte före 1884 då tåget klippte benen av soldaten Lans.
Hon rökte skinkor åt bönderna. Det var hennes renligaste arbete. Annars fanns det ingenting så grovt, så skitigt och så slabbigt att hon inte åtog sig det. Hon skurade lagårdar om våren. Hon bykte och var behjälplig vid slakt. Hon tvättade lik. Hela sitt liv gnodde hon efter kvarlevor och fördelar. Hon var seg som gräset, ettrig som nässlan. Hennes gravsten är på Vallmsta kyrkogård. Där står:
Här hvilar Soldaten N:o 27 för Skebo rote
Johannes Lans
* 29 Juli 1833 † 12 Juni 1902
och hans maka
Denna Sara Sabina Lans alltså, som får ett helt hushåll att snurra, men som inte ens har sitt namn på sin gravsten! Boken är full av sådana kvinnor: kvinnor som går som piga, serverar och sliter, kvinnor som blir gravida, förlorar jobbet, men inte har något alternativ än att kämpa på ändå. Det är omväxlande så tragiskt att man vill gråta, men omväxlande så varmt och roligt berättat att man nästan skrattar högt. Boken utspelar sig i Vallmsta, ett stationssamhälle som i bokens början inte har många bekvämligheter. Efterhand städas alla lorthögar och annat snusk bort och en liten stad växer fram.
Jag älskar sådana här böcker som handlar om fascinerande kvinnor. Det fina med Häxringarna är också att det inte känns sökt eller krystat att den handlar så mycket om kvinnor, utan att det rätt och slätt känns som en genuin och autentisk berättelse om livet vid 1800-talets slut. Ganska ofta när jag läser böcker som utger sig för att skildra kvinnor i historien så tycker jag att det blir stolpigt; att författaren är så inne på att berätta om ett gripande livsöde att karaktärerna blir platta och allt för mycket målas upp som offer. Här är personerna alldeles levande. Deras tillvaro är alls inte lätt, men de beskrivs rakt igenom människor med humor, längtan och drömmar.
Det här är verkligen en fantastisk bok! Förstå min lycka när jag insåg att den är första delen i en hel svit som skildrar hur samhället växer fram. Jag ser fram emot att läsa övriga delar.
Här om dagen såg jag filmatiseringen av Mig äger ingen. Lite grann känns det underligt med en filmatisering av en självbiografisk bok. Jag vet inte riktigt varför..
Det var länge sen jag läste Åsa Linderborgs bok om sin alkoholiserade arbetarpappa som gör så gott han kan, men som inte räcker till när han blir ensamstående. Jag kommer inte ihåg några detaljer om boken, men minns den som en stark läsupplevelse.
Filmen är långsam, väldigt långsam, men skådespeleriet är fantastiskt och budskapet går fram. Tycker det var en bra film!
Himmel vad många intressanta böcker det kommer ut i år! Gardell, Khemiri… Och nu har nyheten också nått mig att Susanna Alakoski kommer med nytt: Oktober i fattigsverige. Jag läste en intervju med Alakoski i Feminia, där hon också berättade om sin bok och om hur hon började skriva. Jag har förstått att hon skriver från egna erfarenheter, men har inte vetat så mycket om henne och hennes bakgrund, så det var intressant att läsa intervjun, där hon berättade om hur det var att växa upp i fattigsverige. Hennes nya bok är en biografi och jag tror och hoppas att den kommer att vara minst lika brännande som Svinalängorna och Håpas du trifs bra i fengelset. Alakoski skriver engagerat och intressant om klassfrågan, ingen tvekan om saken.
Det var inte så länge sedan jag lyssnade på en ljudboksversion av AustensklassikerEmma. Vad jag inte visste förrän jag började lyssna var att boken var inläst på originalspråket. Nu har jag lyssnat på en annan av Austens verk, Förnuft och känsla, på svenska (;)) och i en alldeles fantastisk inläsning av Marika Lagercrantz. Den här gången fick jag ut mycket mer av berättelsen än vad jag lyckades snappa upp av Emma…
Faktiskt, så är jag väldigt förtjust i Austens roliga(!) och engagerande berättelse om systrarna Marianne och Elinor och deras kärlekstrassel. Systrarna och deras mor blir tvungna att lämna trakten och flytta in i ett mindre hus i samband med att pappan i familjen går bort och systrarnas halvbror roffar åt sig hela arvet. Elinor tvingas inte bara flytta från deras stora gård, utan tvingas också separera från den man hon vill dela sitt liv med. Marianne vinner desto mer på flytten, för väl på plats i det nya hemmet så dröjer det inte länge förrän hon träffar en man, Mr. Willoughby, som hon tror är sitt livs kärlek. Kärleken visar sig dock bli olycklig eftersom Mr. Willoughby är mer styrd av pengar än kärlek och gifter sig med en annan kvinna.
Boken är fylld av triangeldramer, häftiga känslostormar och diverse spel. Den här världen, som de små socitetsdamerna lever i, är så totalt olik mitt eget liv och det moderna samhället som vi har idag. Det gör mig faktiskt lite beklämd att inse hur maktlösa och ensamma de här tjejerna var. Kärlek handlade verkligen inte bara om känslor, utan lika mycket om pengar, ställning och, faktiskt, hela framtiden. Jag drogs verkligen med i berättelsen och ville veta hur det skulle gå. Boken var faktiskt förvånansvärt spännande och underhållande. Kan verkligen rekommenderas!
Honungsbiets hemliga liv är en bok i stil med Niceville. Båda böckerna utspelar sig i ungefär samma tid och på ungefär samma plats: amerikanska södern under tidigt 60-tal. Boken handlar om en ung tjej, Lily, som rymmer hemifrån från sin inte särskilt trevliga far. Hennes mamma har gått bort och Lily tror sig ha varit inblandad i olyckan där mamman dog, men hon minns inte riktigt och har ingen att prata om saken med. Pappan behandlar henne illa och utsätter henne för övergrepp med smärtsamma metoder för att straffa henne när hon har gjort ”fel”.
Med sig på rymmen har hon familjens svarta hembiträde, som å sin sida flyr från en orättvis vistelse i häkte. Av en slump hamnar de hos tre mörkhyade systrar som jobbar med biodling. Trots Lilys hudfärg, som skiljer henne från gemenskapen hos systrarna, så känner hon sig för första gången trygg. Hela tiden finns dock rädslan över att pappan ska leta upp henne.
Boken handlar om några inte helt lyckliga ämnen, bland annat så skildrar den de djupa orättvisorna mot den svarta befolkningen och den inte helt lätta situationen för Lily. Ändå är boken varm och gör en glad. Den handlar mycket mer om vänskap och gemenskap än om elände. Sådana här positiva böcker kan man behöva ibland!
Det här är den första bok jag läser av Leif GW Persson, men jag känner naturligtvis igen honom ändå, för han syns ju rätt ofta i TV och i andra medier. När jag läser hans biografi, Gustavs grabb, inser jag att han inte bara kan göra TV och ägna sig åt kriminologiforskning, han kan också skriva. Berättelsen är faktiskt utmärkt och Persson har lyckats sålla bland vad han vill berätta ur sitt liv. Boken börjar vid hans första minnen och slutar i nutid, men innehåller inga onödigt långa redogörelser, utan är intresseväckande hela tiden.
Boken kretsar mycket kring Perssons far, Gustav, som var en händig och rejäl arbetare och som stod för tryggheten i Perssons barndom. Det blir känslosamt ibland när Persson skriver om sin relation till pappan och hans beundran för honom. Precis som att det också svider till när han skriver om hans komplicerade förhållande till modern, som snärjde sin omgivning med sina ständiga, förmodligen påhittade, sjukdomar och krämpor. Det är ingen fin bild Persson målar upp av sin mor. Han håller verkligen inte igen när han ilsknar till och det gäller även andra som han inte hyser någon större respekt för. I kapitlen som avhandlar Geijeraffären skriver han t.ex.
Peter Bratt är förvisso ingen vanlig skvallerbytta. Det är mycket enklare än så. Peter Bratt är en dålig människa. Han är faktiskt en av de allra sämsta människor som jag har träffat under mina drygt fyrtio år som brottsforskare och högre vitsord än så kan jag inte ge honom med tanke på alla skurkar och vanliga skitstövlar som jag stött på under mitt yrkesliv.
Över huvud taget har Persson en jargong som man kan uppleva som lite självgod. Han skriver om sin egen framgång, sina pengar och hur bra han var i skolan. Han lyfter fram lite av varje av sina egna förtjänser och skriver ner en hel del människor han inte gillar, men lyckas ändå få ihop boken på något sätt. Det är väl tur att han inte sparar på att skriva om sina tillkortakommanden. I slutändan blir det någon slags balans.
Bokens undertitel är Berättelsen om min klassresa. Ordet klassresa brukar i min värld handla om att ta sig från arbetarklassen med sina dåliga löner och arbetsvillkor, in till något annat: medelklass eller överklass. Visst är Perssons familj ingen överklass. Pappan sliter ut sig som byggarbetare (han skadar sig t.ex. allvarligt i ett ras under ett tunnelbanebygge), så på så sätt stämmer allt med min uppfattning om vad klassresa innebär. Men man får också veta att morfadern har en tjock plånbok och att mamman också har sina besparingar, att familjen till och med har flera lägenheter och en sommarstuga. Klassresan blir istället från medelklass till den absoluta överklassen. Den tycks handla mer om att lära sig att äta middagar där det är dukat med många bestick än att verkligen känna sig som en underdog. Det spelar väl egentligen ingen roll. Det Persson upplever som sin klassresa är också en klassresa, även om jag själv inte riktigt ser att Persson lyckas förmedla den på ett trovärdigt och intressant sätt i boken.
Alldeles oavsett är det dock en intressant och läsvärd biografi. Den är personlig, utan att kleta med en massa smaskiga detaljer, och välskriven. Jag är rent av nyfiken på Perssons övriga böcker, inte minst Grisfesten, som han skrev strax efter Geijeraffären, som han beskriver som en minst sagt omtumlande period i livet.
Det var först när jag kom hem med den här ljudboksversionen av Austens klassiker, Emma, som jag insåg att den är på engelska. Nu har jag provat det! Jag tyckte att jag missade mycket eftersom den inte var i översättning, så det gav inget mersmak att lyssna på originalspråk.
Berättelsen handlar om en bortskämd överklasstjej, Emma, som bor på den engelska landsbygden tillsammans med sin far. Till hennes största nöjen hör att para ihop andra, bland annat har hon till sin fars missnöje haft ett finger med i spelet för att få sin f.d. guvernant bortgift. Siktet är nu inställt på att gifta bort den nyfunna vännen Harriet, som kommer från enklare förhållanden. Harriet har en romans med en bonde i trakten, men för Emma duger inte detta. Hon hoppas på att kyrkoherden, Mr Elton, ska få upp ögonen för hennes vän.
Boken tar upp klassfrågan och kretsar kring hur mycket man kan lägga sig i andras liv, men den är förvånansvärt lättsam och rolig och inte på något sätt tung att läsa. Jag hade dock hellre läst den i översättning, som sagt.
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.
