Etikett: Klass

  • Som vi älskade varandra

    Som vi älskade varandra

    Som vi älskade varandra - Anders PaulrudDet är snart midsommar och Anders är ute i det rosa sommarhuset utanför Karlskrona. Där har han tillbringat många somrar med frun Solveig och vännerna Mikael & Karin och Harry. Tiden som har gått har dock satt sina spår i dem, dragit dem ifrån varandra och förändrat allting. Nu är Solveig där med Anders och Mikael ligger okontaktbar i ett av rummen, Karin är borta, Harry är bortrest. Vad som har hänt rullas sakta upp och en berättelse om kärlek, klass och vilka riktningar ens liv kan ta rullas upp.

    Jag tycker att boken var ganska orealistisk. Jag hade liksom svårt att känna mig engagerad och tro på att något sådant här skulle kunna hända. Språket är fint, uttrycksfullt, men ibland lite onödigt krångligt. I det stora hela gillar jag hur boken berättas och hur nu och då flätas samman, men de scener Paulrud målar upp är ibland allt för teatraliska och lite fåniga. Jag kan inte riktigt ta det på allvar alla gånger och det gör att boken faktiskt inte gav mig särskilt mycket.

  • Mörkt vatten

    Mörkt vatten

    Ni kanske känner till Chappaquiddickolyckan, då Ted Kennedys sekreterare omkom i en bilolycka efter det att Kenney hade kört ned i ett vattendrag? Det tog lång tid innan Kennedy, som själv lyckades simma i land, att anmäla olyckan och kroppen efter den döda sekreteraren plockades upp först dagen därpå. Den här boken har starka kopplingar till den här händelsen, men i centrum står en kvinna som heter Kelly. Det är, som så ofta i Joyce Carol Oates böcker, en ung, sviken kvinna det handlar om. Kelly har haft ett ofungerande förhållande med en man som hon inte ens kan prata om längre och nu är hon plötsligt på väg att starta en affär med Senatorn, som hon har träffat på en fest.

    Kelly och Senatorn lämnar festen i en bil med den kraftigt berusade Senatorn bakom ratten. De ska hinna med en färja, men kör fel och med hög hastighet åker de av vägen och ner i vatten, som sakta hotar att dränka Kelly. Senatorn själv tar sig ur bilen genom att sparka bort Kelly och simma därifrån.

    Kvar blir Kelly, ensam, väntande på att Senatorn ska återvända, att ambulansen ska komma, att hon ska kunna magpumpas för att få ut det svarta vattnet från hennes kropp. ”Kommer jag att dö? – så här?”, frågar hon sig medan kvällens händelser och hennes liv rullas upp i det medvetande som hon sakta håller på att förlora.

    Det är inte tjock bok, men den rymmer tillräckligt för att skildra den vansinniga skräck en sådan här händelse kan tänkas utlösa. Paniken, rädslan, kommer de inte och räddar mig snart?. En mycket otäck bok faktiskt, för den tränger verkligen in på djupet. Den går fort att läsa ut, men tar desto längre tid att smälta. Fantastiskt berättat!

  • Mig äger ingen

    I Mig äger ingen berättar Åsa Linderborg om sin egen pappa. Det är en hårt arbetande man, som glatt skryter om att han är Sveriges bästa härdare på metallverken, men som andra gånger avskyr sitt jobb. Han pratar gärna om klassfrågor, men vågar inte skriva med rött bläck i rädsla för att han ska bli stämplad som kommunist. Det finns med andra ord många motsägelser eller kanske finns det snarare många åsikter, tankar och känslor och en stor svårighet att nå fram med dem.

    Åsa är det finaste han har, men som pappa räcker han inte alltid till. Maten äts hos farmor och farfar och pengarna räcker aldrig en hel månad. Ibland säljer han Åsas saker för att ha råd med sitt alkoholmissbruk.

    Det är ett fint och inte alls svart-vitt porträtt som Åsa Linderborg målar upp. Jag tycker väldigt mycket om den här boken. Det är så lätt att sortera människor efter klass och arbete och att döma ut människor som har ett missbruk. Att alla människor är människor snarare än en klass glöms lätt bort, men här finns en berättelse om en av alla dessa människor. Kärleksfullt och insiktsfullt.

  • Marya: Ett liv

    Marya: Ett liv

    Boken tar sin början vid 40-talet på den amerikanska landsbygden. Lilla Marya växer upp hos sin farbror med familj eftersom hennes pappa har blivit mördad och mamman har gett sig iväg. Det är ingen helt lätt uppväxt som skildras. Marya känner stort utanförskap. Det är inte bara avsaknaden av ”riktiga” föräldrar utan också att hon inte alls strävar efter samma saker som sina skolkamrater som gör att hon inte passar in. De andra tjejerna gifter sig unga, skaffar barn och skaffar arbete på någon av hålans affärer. Marya får stipendier och lämnar sin uppväxtort för att studera litteratur och filosofi.

    Så fortsätter berättelsen. För varje kapitel har det gått några år fram i tiden, men det är fortfarande samma Marya. Marya, som söker bekräftelse hos älskare. Marya, som kämpar med att få fortsätta sin tjänst på universitetet. Marya, som inte riktigt har gjort upp med sitt förflutna.

    Boken har en hel del likheter med den påstått självbiografiska boken Jag ska ta dig dit, men det större tidsspannet gör att man kanske inte får samma djupdykning i den här boken. Här berättas Marya liv i korta, avgränsade episoder. Inget fel i sig, för Oates gör det på ett sätt så att det alltid är gripande och spännande. Fint berättat.

  • Mitt förnamn är Ronny

    Mitt förnamn är Ronny

    Det är 30-tal och Ronny, Kent, Clark, Billy och Benny blir vanliga namn, hämtade från de amerikanska filmerna som går på biograferna i Göteborg, där Ronny bor i ett arbetarkvarter med sin familj.

    Den här lilla boken är både en självbiografi och en bok om att göra en klassresa. Ronny är en av de som går i läroverket och gymnasiet och sedan fortsätter med vidare universitetsstudier. Han gör en klassresa från arbetarklass till medelklass, något som i boken visar sig ha varit inte helt fritt från inre konflikter eller små som stora problem.

    Det här är en intressant bok, men då jag inte själv kan känna igen mig i den tid som skildras får jag tyvärr inte ut så mycket av läsningen som jag hade kunnat göra.

  • När man skjuter arbetare…

    När man skjuter arbetare…

    Det är 30-talets Sverige och det anses som någonting stort att den enkla skogshuggardottern Hilma får gifta upp sig i klassamhället. Att hennes blivande make, läroverksadjunkten Sigfrid, bär på en sinnessjukdom underlåter svärföräldrarna att nämna, trots att sjukdomen på grund av ärftlighet gör att Sigfrid enligt lag egentligen inte får gifta sig. Det är Hilmas enkla bakgrund som gör att man inte tar så noga på detaljen om Sigfrids sjukdom. Sjukdomen blir dock en tung last för Hilma.

    Sigfrid är frisk i långa perioder, men hamnar förr eller senare i en manisk fas då han inte kan kontrollera sig själv och får en väldigt stark sexuell drift. Vid tiden före bröllopet börjar Sigfrid att bli ohanterlig och under bröllopsnatten utsätts Hilma för ett svårt övergrepp. När Hilma och Sigfrid sedan får ett barn tillsammans kommer tillfällen då mannen också föröker att förgripa sig på den gemensamma dottern.

    Hos Hilma startar ett oroligt pedantiskt tvång att ständigt putsa och hålla rent och att alltid vakta dottern noga från alla faror, som till exempel hennes egen man. Det är nästan en övermänskligt stark kvinna vi får läsa om, men det är också en kvinna som kommer från ett strängt kristet hem, där arbete är en dygd och gnäll inte passar sig.

    Vad som heller inte passar sig är att tro sig vara något större än den man är. Sigfrid är socialist, men hos Hilma och hennes familj känns det viktigt att ge Gud vad Gud tillhör och Kejsaren vad Kejsaren tillhör, som det står i Bibeln. Med andra ord ska man veta sin plats och ibland är det nästan komiskt att läsa om hur starkt befästad den tanken är. Hilmas föräldrar är människor som väljer att äta wienerbröden först efter ett par dagar, eftersom det vore ett allför stort frosseri för Gud att tolerera om de skulle äta färska wienerbröd, och Hilma är en kvinna vars stora njutning är att, efter ett rejält storständande, kunna sätt sig ner i lugn och ro och dricka något så enkelt som en kopp silverte.

    Sigfrids och Hilmas olika livssyner står i kontrast till varandra och det gör också de samhällsklasser som de kommer från. I bakgrunden Hilmas berättelse finns också de nya tankarna om arbetarnas frigörelse, som började spira under den här tiden. På det sättet är boken både ett sorts tidsdokument och en väldigt gripande och vacker berättelse om en kvinnas många gånger svåra liv vid en mentalsjuk människas sida.

  • Jag ska ta dig dit

    Jag ska ta dig dit

    Något namn nämns aldrig på huvudpersonen i den här boken, men ett kort tag kallar hon Anellia. Det är bara ett av hennes försök att skaffa sig en identitet och ett sammanhang att passa in i.

    Efter en barndom, då hon har blivit anklagad för att genom sin födelse ha orsakat sin mors död och då hon aldrig har blivit sedd av varken sin far eller sina syskon, söker hon sig till ett systerskap vid universalitet. Hennes förhoppning är att hon hos de andra flickorna i systerskapet ska få den familj som hon aldrig har haft. Förhoppningarna grusas dock och det blir en mörkhyad älskare som blir den nästa hon söker sig till. Hon låter sig utnyttjas av honom för att känna sig älskad, men inte heller det är såklart problemfritt.

    Man skulle kunna tro att en person som har haft en sådan kärlekslös barndom växer upp och blir svag och får svårt att ta sig fram i livet, men beundransvärt nog förlorar huvudpersonen aldrig sin stolthet och hon bär på en enorm styrka. Jag tycker att det är fascinerande att läsa om huvudpersonen och hennes försök att skaffa sig ett eget liv, men bokens sista mening tycker jag är helt kryptisk och när jag la boken ifrån mig förstod jag ingenting. På grund av den sista meningen tycker jag att boken blir helskum och boken förvandlades till en sådan där bok som man borde diskutera med andra. Det här är inte en speciellt lättsmält bok! Språket och berättandet i boken är suveränt. Synd att slutet får mig att känna mig helt korkad som tydligen har gjort en ordentlig missuppfattning av den här boken.

  • Flicka med pärlörhänge

    Flicka med pärlörhänge

    När Griets familj börjar få det svårt ekonomiskt tvingas hon att börja jobba som tjänsteflicka hos konstnären Vermeer och hans familj. Jobbet är slitsamt och består till stor del av tvättning och arbete i köket, men den bästa uppgiften är att få städa i ateljén, där inte ens Vermeers fru får gå in.

    Vermeer är en tystlåten man, som inte säger mycket till Griet, men hon känner ändå någon slags dragning till honom. Griet har också samma konstnärsögon som Vermeer och får därför hjälpa till med saker i ateljén. Detta måste ske i hemlighet för att inte väcka svartsjuka och ilska hos Vermeers fru, som ogillar Griet.

    När Vermeers mecenat, van Ruijven, fattar tycke för Griet och önskar få en målning av henne hamnar Griet i en svår situation där hon riskerar sin anställning för att sitta modell för en tavla.

    Det här är en härlig roman om en flicka i 1600-talets Holland och det är också historien om en målnings tillkomst. Självklart är historien påhittad, men det är ändå intressant att läsa om hur en målning växer fram. Tidigare har jag inte riktigt tänkt på att det faktiskt finns en historia bakom varje målning.

    Själva historien om Griet tycker jag inte lika mycket om som beskrivningarna av livet på den där tiden och beskrivningarna av konstnärens arbete. Historien om Griet är ofta osannolik. Jag har t.ex. svårt att förstå hur Vermeers hustru kan ha en sådan avsky mot Griet och varför Griet måste hålla hemligt att hon hjälper sin husbonde i hans arbete. Ett annat irriterande moment i boken är att Vermeer förvirrande nog ofta, men inte alltid, benämns som ”han”, vilket gör att man stundvis inte fattar vem författaren syftar på.

    Bortsett från detta är det här en väldigt bra bok och skönt nog är den helt fri från sentimentaliteter och romantiskt tjaffs. Just avsaknaden av den fåniga Romeo och Julia-historia, som kunde tänkas finnas i den här boken, ser jag som någonting väldigt positivt eftersom boken annars hade blivit ännu mer osannolik. Apropå kärlek omtalas faktiskt den här boken ofta som romantisk och på förlagets hemsida kallas den till och med för en kärlekshistoria. Det förstår jag mig inte på alls och jag är glad att jag totalt har missat den delen.

    Boken är lätt att läsa och jag läste ut boken på bara några dagar. Det säger mycket om hur fängslande och bra den här boken är, men som sagt var är det inte en direkt fulländad bok.

  • Möss och människor

    Möss och människor

    Den här boken har lånat sin titel från en dikt, ”Of Mice and Men”, som handlar om en mus som genom en slump får sitt vinterbo förstört av en bonde. Liksom dikten kan man säga att den här boken handlar om förhoppningar och drömmar som krasas sönder.

    Boken utspelar sig i 1930-talets USA, där de båda kamraterna George och Lennie vandrar runt på olika bondgårdar och jobbar. Den stora drömmen är att skaffa ett eget ställe och slippa jobba åt någon annan eftersom frihet är något de båda längtar efter.

    Lennie är stor och otroligt stark, men är begåvningshandikappad och klarar sig inte utan George. Lennie älskar att känna på mjuka saker, men är omedveten om sin egen styrka. Många gånger när har han tagit upp möss för att klappa på dem har det slutat med att han klämt ihjäl dem i sin hand.

    Drömmen om ett eget ställe är stark hos dem båda och kanske är inte det där stället alltför långt borta. George vet en stuga, som är till salu, och snart har de skrapat ihop de pengar som behövs.

    Det här är en vacker och sorglig berättelse om en ganska udda vänskap och arbetet mot att uppfylla den stora drömmen. Boken är tunn och berättelsen är ganska kort, men det gör ingenting. Det här är en fantastisk bok.