Innan jag gav mig i kast med Barack Obamas memoarer var jag lite tveksam och skeptisk. Jag är inte så insatt i USAs historia och politik och jag förväntade mig att en bok av Obama skulle vara väldigt tung och full av politiska diskussioner som jag kanske inte skulle kunna hänga med i. Jag oroade mig i onödan! Min far hade en dröm är välskriven och lätt att hänga med i.
Boken skrevs egentligen 1995, när Barack Obama gick juristutbildningen och som förste afroamerikan någonsin hade valts till ordförande för Harvard Law Review. Det är just situationen för afroarmerikaner som är bokens centrala tema och han återkommer ständigt till det identitetssökande han har ägnat sig åt hela livet. Boken tar sin början på Hawaii, där Obama växte upp med sin vita mamma, fortsätter till Chicago, där Obama jobbade som organisatör under några år och kämpade för att förändra den tuffa situationen för svarta i ett lågstatusområde med stora problem, och till Kenya, dit Obama reser för att träffa släktingar han tidigare aldrig har träffat. Det är personligt, insiktsfullt och slår med full kraft. Obama lyckas verkligen belysa många viktiga punkter kring afroamerikanernas situation.
Naturligtvis är boken också oerhört inspirerande. Jag visste inte mycket om Obama innan jag började läsa den här boken, men det låg nära till hands att tro att han var en kille som fått allt serverat på silverfat och som har vetat hela livet att han ville bli USAs president. Sanningen tycks vara att han har levt ett inte helt lätt liv och att han har kommit dit han har kommit med hjälp av hårt arbete. Jag fascineras över hans engagemang i Chicago, ett ställe han inte hade någon anknytning till innan han flyttade dit, driven av att göra något gott för samhället. Hans slit framstår som så otacksamt och arbetet så motigt, men han gav inte upp.
Jag gillar verkligen den här boken och när jag har läst den känner jag mig glad över att det har gått så bra för Obama. Kanske finns det lite hopp för världen ändå!
Jag känner mig lite modig som vågar läsa något mer av Torgny Lindgren, efter att ha blivit så grymt äcklad och besviken över Hummelhonung. Dock kan man ju inte annat än konstatera att Lindgren kan skriva, för det kan han verkligen. Helt lättlist blir det dock inte, eftersom boken är skriven väldigt dialektalt och gammaldags. Det är en stil som passar berättelsen, men som tog en stund för mig att komma in i.
I boken får vi följa Tea och henns fattiga familj i ett litet samhälle i Västerbotten. De har det väldigt besvärligt ekonomiskt och lever tack vare krediten hos handlaren, som också är han som arrenderar ut det hem de lever i. När de inte kan betala för arrendet, eller betala tillbaka skulderna, tar han ut sin betalning genom att våldföra sig på först Tea och senare hennes dotter.
Det är en otäck liten bok om skuld och stolthet. Det är ett hemskt levnadsöde som målas upp och ständigt frågas det vad ”Vårherre” egentligen vill. Människorna i boken är så små och har inte mycket annat att göra än att vända sig till en makt som beter sig helt oberäkneligt.
Jag gillar boken! Samtidigt passerar den förbi utan att precis gripa tag i mig på riktigt. Det är nog språket som bjuder motstånd, och att det finns så mycket bibliska referenser och en symbolik som jag inte ens orkar fundera över. Jag kan förstå att det här är Lindgrens genombrottsbok och att den har rosats så mycket som den har. Tyvärr är den nog inte riktigt min kopp te ändå, men ändå en läsvärd bok.
Älskade syster är lite influerad av en verklig händelse: mordet på den 6-åriga barnstjärnan JonBenét Ramsey i USA, ett mord som aldrig klarades upp. Dock är det långt ifrån en dokumentär roman, faktiskt allt annat än särskilt verklighetsnära. I den här boken heter barnstjärnan Bliss Rampike och är ett underbarn på isen. Redan vid fyra års ålder debuterar hon i en konståkningstävling, som hon också vinner, och efter detta följer två år av överdrivet mycket träning, oändliga skönhetskurer, tillväxthormon och injicerade vitaminer, psykologer, privatlärare etc. etc. Det blir en hel cirkus runt Bliss och mamman använder henne lyckligt för att klättra uppåt på den komplicerade sociala stege som utgör den övre medelklassen, med alla sina exklusiva klubbar, arrangerade lekstunder och VIP-fester. Pappan i familjen är en uppkompling som är för upptagen med att göra karriär och vänsterprassla för att vara den fadersgestalt som han kanske borde vara. Någonstans bland annat detta finns bokens berättare: Skyler Rampike, som är den några år äldre brodern i familjen.
Skyler är en ganska ynklig figur, som haltar omkring sedan han som liten tvingades ta gymnastiklektioner och fick ett komplicerat benbrott i en olycka. Han har inga direkta vänner, men skickas ibland iväg på arrangerade lekstunder tillsammans de mest bisarra och tragiska barnen man bara kan tänka sig: bortskämda ungar, som kollar på föräldrarnas sexvideos när de är ensamma hemma, och byter psykofarmaka och jämför diagnoser med varandra på lekstunderna. Men vad Skyler har är Bliss, hans älskade lillasyster, som han med oro och spänning följer på isen på alla hennes tävlingar.
Som alla förstår redan tidigt i boken blir dock Bliss liv otroligt kort. 6 år gammal försvinner hon och återfinns mördad i familjens källare. Händelsen krossar hela Skylers lilla familj och han själv stämplas som obotligt störd och skickas runt, runt till psykiatriska mottagningar, specialskolor för psykiskt funktionshindrade etc.
Oates målar upp ett dysfunktionellt samhälle, som på många sätt är så överdrivet att det faktiskt inte är lätt att ta till sig. Men tar till sig gör man. Naturligtvis kan man inte värja sig från all denna fixering vid ytan, all försummelse av rikemansbarnen, all denna överdrivna, faktiskt helt bisarra, fixering vid att ställa diagnoser, den ena bokstavskombinationen mer fantasifull än den andra, alla dessa mediciner som lättvindligt skrivs ut till vartenda barn. Och Bliss då? Underbarnet som tränades sönder vid 6 års ålder blev mördad och efter detta kan mamman använda hennes namn för att marknadsföra memoarböcker. Det finns med andra ord ingenting som är äkta i den här boken. Det finns så mycket fasader som ska visas upp, men bakom dem är de vuxna otrogna med varandra medan barnen tar överdoser på sina rum, hemhjälpsflickor från Filippinerna (alla heter Maria) sköter hushållet, och TV-apparater står på med ljudet nedskruvat och visar gråtande människor som har förlorat sina barn, men åtminstone har Jesus.
Ibland kan jag tycka att det blir lite för mycket och för överdrivet, men jag slås också av att det finns element i boken som faktiskt existerar i vårt samhälle, även i Sverige. Boken är skruvad, men den säger ändå någonting om vår samtid och den gör det utan att be om ursäkt för sig. Jag är också väldigt svag för sådana här tjocka böcker (650 sidor faktiskt!), där man verkligen får tränga sig in i handlingen, lära känna karaktärerna i den och leva sig in i den. Alltså kan jag inte annat än att gilla den, trots att den nog skulle ha kunnat skurits ned en bit. Det som lyfter den lite extra är slutet, som faktiskt är precis så varmt och hoppfullt som nästan ingen bok slutar nu för tiden. Tack för det!
Det händer inte så ofta, men ibland bara ramlar de över en: de riktigt bra läsupplevelserna. Alberte och Jakob hör till denna kategori, och är faktiskt bland det mest betagande, ömsinta och fantastiska jag har läst på mycket länge.
Boken saknar action och spänning, men vinner stort på att den tränger in på djupet på ett sätt som få berättelser gör. Det är svårt att inte beröras av Albertes liv. Hon är yngsta dottern i en familj, som vill se välbärgade ut utåt, men egentligen inte har råd med sonens, Jakobs, skolgång, och definitivt inte har råd att bekosta Albertes dito. Livet ter sig ganska innehållslöst och till och med att ha drömmar verkar vara att kräva för mycket i denna iskalla nordnorska stad, där folks enda nöje är skvaller.
För Albertes del är det upplagt för besvikelser. Hon gör sin mor ledsen genom att inte vara den vackra dotter hon borde vara och genom att varken kunna sköta hushållssysslorna med glädje eller skaffa en lämplig man att gifta sig med. Hon har också ansvaret att hålla tillbaka sin slarver till bror och att täcka upp för honom när han hamnar i knipa. Det finns mycket i hemmet som måste döljas och undvikas att tala om. Det är som om de på varje middag sitter och mörkar katastrofer för varandra.
Boken är djupt berörande på sitt stillsamma sätt och den är fantastiskt väl berättad. Visst känns den på många sätt ledsam, men det fina är att det finns något slags ljusning i den, att den inte helt dödar hoppet om att livet kan bli det man vill att det ska bli, och inte det man försöker få det till att bli för att behaga de runt omkring och för att passa in. Alberte och Jakob tar upp det mest centrala i den oro över framtiden som förmodligen alla går och bär på i Albertes ålder. En fantastisk bok! Jag ser verkligen fram emot att läsa fortsättningen.
I korthet
Rekommenderas för: Alla som vill läsa ett berörande, välskrivet litet mästerverk om en ung kvinna som försöker att skaffa sig ett eget liv i en kall, nordnorsk stad där alla förväntar sig att hon ska anpassa sig till den snäva kvinnoroll som erbjuds.
Betyg: 5 frostnätter av 5.
Om Alberte och Jakob och Cora Sandel
Cora Sandel är en pseudonym för Sara Fabricius (1880-1974). Hon var en norsk författare, född i Tromsø. Fabricius levde i Paris under ett antal år och försökte att leva på sitt konstnärskap, men flyttade sedan till Sverige. Hon var gift med skulptören Anders Jönsson, men paret separerade 1926, samma år som Fabricius debuterade som författare. Hon skrev ett flertal romaner, men är kanske mest känd för böckerna om Alberte, en trilogi som anses bygga mycket på hennes eget liv.
Originaltitel: Alberte og Jakob (norska).
Utgivningsår: 1927 (första utgåvan på svenska, översättning av Ingeborg Essén), 1997 (första utgåvan i denna översättning av Gun-Britt Sundström).
Antal sidor: 336 (Alberte och Jakob), 890 (hela samlingsvolymen).
Andras röster: Bokcirkeln i Sveriges radio, Bibliotekarien läser, Litteratura, Boklandskap.
Köp hos t.ex: Bokus.
Det var inte igår jag lånade ljudboken Pälsen på biblioteket, men det har dröjt fram till nu innan jag lyssnade på denna lilla pärla till novell. Om ni undrar varför lyssningen har dröjt så länge kan jag tala om att det beror på att skivorna var ondsint kopieringsskyddade och inte gick att kopiera över till en mp3-spelare. Fy för sådant!
Pälsen är en sorgsen liten novell av min favorit, Hjalmar Söderberg. Den handlar om en ömklig doktor, doktor Henck, som får sin överrock förstörd när han råkar bli påkörd. Han får då låna en päls av en vän som han är på väg till för att låna pengar av. En päls är något han själv inte har råd med, men när han nu har en på sig lättas hans tunga sinne. Tankarna om hans sviktande hälsa, hans inte så lyckliga äktenskap och hans ekonomiska bekymmer ersätts med mer positiva känslor och ett ökat självförtroende. De goda känslorna försvinner dock när han kommer hem och hans fru förväxlar honom med någon annan. Söderberg gör det tydligt att en päls, liksom ett rikt och lyckligt liv i societeten inte är något som kan bli verklighet för alla. Det är en väldigt melankolisk novell och med Söderbergs perfekta språk och berättande. Jag kan verkligen rekommendera den, liksom jag gärna rekommenderar annat av denne författare.
Oj, vad jag gillar Joyce Carol Oates. När hennes namn står på framsidan på en bok vet man att man kommer att dras med i något stort, en berättelse utöver det vanliga. Med den här boken har Oates gjort det igen: serverat en magnifikt berättad skildring av en kvinnas liv i det moderna USA. Att hon hämtar inspiration ur självupplevda händelser och händelser från närstående personer är uppenbart, för såhär påträngande insiktsfullt kan man annars inte skriva. Har man läst några av Oates böcker upptäcker man också ganska snart att det är vissa teman som tenderar att återkomma i hennes berättande. Det kan vara Marilyn Monroe som står i huvudrollen (Blonde), det kan vara en kvinna vars mamma nyligt har blivit mördad (Älskad, saknad) eller det kan vara Rebecca Schwart/Hazel Jones, som är huvudperson i den här boken. Oavsett vilken tenderar det alltid att vara kvinnor i beroendesituationer, kvinnor som lider av den allra största ensamheten, kvinnor i utanförskap, kvinnor som är i ett desperat sökande efter en egen identitet, ett eget liv, en trygghet i en värld som tycks vilja dem något ont. Det finns ingen annan författarinna som kan skriva om detta på samma sätt som Oates. Hon kan måla upp livsöden och bakgrunder till de mest desperata eller rubbade handlingar en människa kan begå och hon får alla berättelser att beröra på djupet.
I den här boken står Rebecca Schwart i centrum. Hennes familj invandrar till USA vid 30-talets slut och har ett ganska miserabelt liv i utanförskap. En dag skjuter pappan i desperation både mamman och sig själv och lämnar Rebecca ensam kvar. Rebecca går inte klart high school, utan tar jobb som städerska på ett hotell, där hon träffar mannen som kommer att bli pappa åt deras barn. Rebecca Schwart, med ett efternamn som är taget för att passa bättre i USA, blir således mrs Niles Tignor. Äktenskapet är dock olyckligt och efter upprepade våldsamheter flyr hon därifrån och byter än en gång identitet. Hennes nya namn blir Hazel Jones. Hazel Jones är en behaglig kvinna, en korrekt kvinna, en kvinna som är på resa med sin lilla son Zack, det musikaliska underbarnet. Det är ett kringflackande liv fram tills att hon träffar en man som också får upp ögonen för Zacks musikaliska begåvning och det stora målet blir att stötta gemensamt stötta Zack i hans spelande och tävlande.
Oates berättande är som alltid fängslande och berörande. Det ständiga identitetssökandet blir i den här boken extra påtagligt hos Rebecca/Hazel, som helt byter namn och hela tiden strikt hemlighåller sin bakgrund i ett försök att skydda sig själv, sitt barn, sitt liv. Starkt och fantastiskt berättat!
Åh, vad jag gillar Faïza Guène! Jag tyckte hemskt mycket om Kiffe kiffe demain och den nyligt utlästa Du rêve pour les oufs är en nästan ännu större favorit. Tur att det finns sådana här lagom tjocka, lättlästa och finfina böcker som får mig att vilja fortsätta hålla igång franskkunskaperna.
Ahlème är 24 år och bor i en förort till Paris tillsammans med sin pappa och yngre bror. Hon flackar runt på olika korttidsanställningar, skvallrar med sina vänner, dejtar hopplösa killar och försöker att hålla ordning på sin bror, som missköter skolan och ägnar sig åt tvivelaktiga affärer, trots att en utvisning till hemlandet, Algeriet ligger över honom som ett stort hot.
Så mycket mer än drömmar finns det kanske inte att leva på för många som lever som Ahlème, men Ahlème själv beskrivs inte som ett offer, utan som en tjej med ganska mycket skinn på näsan. Jag tycker verkligen bra om berättelsen om henne, som blandar allvarliga ämnen med mycket humor och ett ungt språk. Trots att jag långt ifrån kan franska flytande tycker jag att boken är lätt att ta till sig på originalspråket och att den är väldigt kul att läsa. Hur den fungerar i översättning vet jag inte, men gissningsvis är den lika styltig och konstig som franska böcker tyvärr nästan alltid är i översättning!
Det är såhär jag vill läsa Guène, på franska, och jag vill läsa mycket mer av henne!
Det här blir min andra Axelsson i år och jag har ytterligare en på gång, för jag lånade Slumpvandring på biblioteket här om dagen. Långt borta från Nifelheim är Majgull Axelssons skönlitterära debutroman, som kom några år efter Rosario är död, boken som gripande berättar om barnprostitution på Filippinerna. Även här skildras utsattheten för de allra fattigaste i detta land, om än lite mer i skuggan än i Rosario är död.
Huvudpersonen heter Cecilia och jobbar som diplomat. Det är en tämligen skyddad värld hon rör sig i och det är framför allt via chauffören, en fattig filippinsk man, som har en stor familj att försörja, som hon får någon kontakt med de förhållanden som stora delar av befolkningen lever under. När hon, chauffören och en gammal bekant från uppväxten, företar en skyndsam resa till Manila råkar de hamna långt ute i obygden p.g.a. ett vulkanutbrott och blir fast där borta. Där träffar de också en ensam liten flicka och en man som kanske hör till gerillan. Saker och ting ställs plötsligt till sin spets och särskilt kommer ursprunget ikapp.
Denna, ganska skakande, berättelse blandas upp med berättelsen om Cecilia, när hon åter är i trygga Sverige och tar hand om sin svårt sjuka mor. De traumatiska minnena från Filippinerna och minnen från när hon växte upp i Nässjö, som dotter till en nyrik byggherre och en mor engagerad i politiken, bubblar upp hela tiden.
Det är väldigt gripande och Axelsson kan skickligt och trovärdigt porträttera sina karaktärer i boken. Det är väldigt lätt att se miljöerna framför sig och att förstå varför Cecilia handlar som hon gör och vad som driver henne till det hon gör. Smärtsamt närvarande berättat! Jag gillar verkligen den här boken och kan väl bara sakna att vissa saker faktiskt inte reds upp, samt att jag inte riktigt kommer överens med slutet.
Doria är femton år och bor i en förort till Paris med sin mamma. Pappan har lämnat dem för att hitta en ny fru i hemlandet Marocko. Tillvaron är inte helt lätt. Mamman är analfabet och har ett skitjobb som hotellstäderska, så Dorias kläder är inga hippa jeans utan kläder från loppmarknader eller second hand och Doria och mamman får regelbundet besök från socialarbetare, som vill väl men som inte lyckas riktigt.
Kiffe kiffe demain är en charmig ungdomsbok. Doria har många tonårstankar om kärlek och livet och framtiden. När jag läser den minns jag hur det kunde kännas att vara tonåring. Samtidigt berättar den om det inte alltid lätta livet i förorten med all den kriminalitet och andra problem som finns där. Jag tror att Kiffe kiffe demain kan skapa debatt i Frankrike, men som svensk läsare är den största behållningen att det är en charmig, rolig och träffsäker ungdomsbok. Det är ingen dålig behållning. Jag tycker jättemycket om den här boken!
Hantera samtycke
För att ge en bra upplevelse använder vi teknik som cookies för att lagra och/eller komma åt enhetsinformation. När du samtycker till dessa tekniker kan vi behandla data som surfbeteende eller unika ID:n på denna webbplats. Om du inte samtycker eller om du återkallar ditt samtycke kan detta påverka vissa funktioner negativt.
Funktionell
Alltid aktiv
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är absolut nödvändig för det legitima syftet att möjliggöra användningen av en specifik tjänst som uttryckligen begärts av abonnenten eller användaren, eller för det enda syftet att utföra överföring av en kommunikation över ett elektroniskt kommunikationsnät.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för statistiska ändamål.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
Den tekniska lagringen eller åtkomsten krävs för att skapa användarprofiler för att skicka reklam, eller för att spåra användaren på en webbplats eller över flera webbplatser för liknande marknadsföringsändamål.